TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 10 november 2010
Mål T‑260/09 P
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)
mot
Manuel Simões Dos Santos
”Överklagande – Anslutningsöverklagande – Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2003 – Nollställning och ny beräkning av sammanlagda meritpoäng – Åtgärder för att följa tribunalens dom – Rättskraft – Rättslig grund – Retroaktiv verkan saknas – Berättigade förväntningar – Materiell skada – Förlust av en möjlighet att bli befordrad – Ideell skada”
Saken: Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 5 maj 2009 i mål F-27/08, Simões Dos Santos mot harmoniseringsbyrån (REGP 2009, s. . I‑A‑1‑113 och II‑A‑1‑613), med yrkande att domen ska upphävas. Anslutningsöverklagande ingett av Manuel Simões Dos Santos.
Avgörande: Punkterna 2–5 i domslutet i den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 5 maj 2009 i mål F-27/08, Simões Dos Santos mot harmoniseringsbyrån (REGP 2009, s. I‑A‑1‑113 II‑A‑1‑613) upphävs. Överklagandet och anslutningsöverklagandet ogillas i övrigt. Målet återförvisas till personaldomstolen för ny prövning. Beslut i fråga om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Befordran – Antagande av ett nytt system för befordran – Återkallande av meritpoäng som erhållits enligt det äldre systemet – Åsidosättande av principerna om förbud mot retroaktiv lagstiftning, om skydd för berättigade förväntningar och om rättssäkerhet
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
2. Tjänstemän – Befordran – Antagande av ett nytt system för befordran – Återkallande av meritpoäng som erhållits enligt det äldre systemet – Krav på en uttrycklig, precis och otvetydig rättslig grund
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 45, 90 och 91)
3. Tjänstemän – Befordran – Antagande av ett nytt system för befordran – Återkallande av meritpoäng som erhållits enligt det äldre systemet – Tjänsteman som på grund av lång tjänstetid har ett betydande antal meritpoäng
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
4. Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Skyldighet att vidta verkställighetsåtgärder
(Artikel 233 första stycket EG)
5. Tjänstemän – Talan – Obegränsad behörighet – Beslut ex officio att förelägga den svarande institutionen att utge ersättning för skador orsakade av ett fel i tjänsten
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)
6. Tjänstemän – Talan – Obegränsad behörighet – Räckvidd – Gränser – Iakttagande av den kontradiktoriska principen
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)
7. Tjänstemän – Talan – Obegränsad behörighet – Skadestånd för materiell skada bestående i förlust av en möjlighet – Bedömning – Kriterier
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)
1. Principerna om förbud mot retroaktiv lagstiftning, om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar får inte utsträckas så långt att de allmänt hindrar att en ny bestämmelse tillämpas på framtida verkningar av situationer som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid. Däremot ska materiella bestämmelser tolkas så, att de endast avser situationer som har uppstått innan de har trätt i kraft såvida det av bestämmelsernas lydelse, syfte eller systematik klart framgår att de ska tillerkännas sådan verkan. Dessa principer hindrar dessutom i allmänhet en gemenskapsrättsakt från att börja gälla vid en tidpunkt som ligger före aktens offentliggörande, med undantag för när det eftersträvade målet kräver detta och när de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras. De rättsmedel som möjliggör att i unionsdomstolen åberopa att principerna om förbud mot retroaktiv lagstiftning, om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts genom den angripna rättsakten ska vidare inte förlora all ändamålsenlig verkan. Därför kan inte det syfte som kan motivera retroaktiv tillämpning av en generellt tillämplig rättsakt inte vara ett syfte som endast omfattar denna rättsakt, den retroaktiva tillämpningen är bara en effekt av detta syfte. Ej heller får den nya rättsakten endast innebära dess upphovsman retroaktivt velat rätta till en underlåtelse i den ursprungliga rättsakten.
Att byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) inte fullt ut, och på ett identiskt sätt, har beaktat de meritpoäng som tilldelats enligt det tidigare systemet för bedömning och befordran av tjänstemän är ett val om harmoniseringsbyrån har rätt att göra i enlighet med sin befogenhet att företa skönsmässig bedömning vad gäller genomförandet och förändringar i systemet för bedömning och befordran av tjänstemän. Harmoniseringsbyrån kan emellertid inte åberopa syftena för reformen av denna process – vilka var att avhjälpa de brister i systemet som uppstod på grund av en överdriven tilldelning av meritpoäng på grund av att den berörde tjänstemannen hade mycket lång tjänstetid snarare än vederbörandes nuvarande meriter – när den inte uppger skälen till varför det inte var möjligt att – istället för att retroaktivt återkalla de poäng som tilldelats enligt det äldre systemet – med omedelbar verkan omvandla poängen enligt det äldre systemet till meritpoäng enligt det nya systemet för bedömning och befordran, utan att detta påverkade nämnda syfte. Syftet att avhjälpa bristerna i systemet för bedömning och befordran utgör i ett sådant fall inte i sig ett mål som är tillräckligt för att kunna motivera en retroaktiv tillämpning av ett beslut om att återkalla erhållna meritpoäng.
Ett sådant beslut innebär dessutom att den berörde tjänstemannens berättigade förväntningar åsidosätts, när denne, med stöd av ett beslut om ogiltigförklaring – på grund av att beslutet att återkalla poängen saknade rättslig grund – skäligen kunnat räkna med att de meritpoäng denne erhållit enligt det gamla systemet inte skulle återkallas med retroaktiv verkan, utan att detta påverkar en eventuell förändring av nämnda poäng, med omedelbar och framtida verkan.
(se punkterna 48, 52, 54, 60, 62 och 63)
Hänvisning till
Domstolen: 25 januari 1979, Weingut Decker, 99/78, REG 1979, s. 101, punkt 8; 11 juli 1991, Crispoltoni, C‑368/89, REG 1991, s. I‑3695, punkt 17; 11 december 2008, C‑334/07 P, kommissionen mot Freistaat Sachsen, REG 2008, s. I‑9465, punkterna 43 och 44; 19 mars 2009, Mitsui & Co. Deutschland, C‑256/07, REG 2009,. s. I‑1951, punkt 2, och där angiven rättspraxis
Förstainstansrätten: 14 februari 2007, Simões Dos Santos mot harmoniseringsbyrån, T‑435/04, s.I I‑A‑2‑61 och II‑A‑2‑427, punkt 100; 7 oktober 2009, Vischim mot kommissionen, T‑380/06, s. II‑3911, punkt 82, och där angiven rättspraxis.
2. Interna bestämmelser som antagits av en unionens institutioner eller byråer angående genomförandet av ett nytt system för bedömning och befordran av tjänstemän och i vilka det föreskrivs att meritpoäng som erhållits enligt det äldre systemet för bedömning och befordran måste innehålla en särskild bestämmelse som utgör den rättsliga grunden för att uppnå syftet med reformen av systemet, det vill säga en uttrycklig bestämmelse dom är tillräckligt klar och tydlig, och som syftar till att ta bort meritpoäng som tjänstemän vid denna institution eller byrå har samlat på sig enligt det gamla systemet.
Avsaknaden av en sådan rättslig grund utgör en rättstridighet som inte kan rättas genom en senare rättsakt med retroaktiv verkan.
En sådan brist är nämligen inte endast ett enkelt formfel som skulle kunna rättas till retroaktivt med hjälp av en förklarande rättsakt utan utgör en allvarlig och oåterkallelig rättsstridighet, som strider mot legalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen. Om detta inte vore fallet skulle vidare den ändamålsenliga verkan av rättsmedel som syftar till att en rättsakt ogiltigförklaras eller det fastställs att den är rättsstridig på grund av avsaknad av rättsligt grund inte längre vara säkerställd, eftersom den berörda institutionen eller byrån kunde retroaktivt undvika effekterna av ett sådant fastställande om grov och oåterkallelig rättsstridighet, och därmed åstadkomma ett rättsläge i det förflutna såsom att denna grov och oåterkallelig rättsstridighet aldrig inträffat, vilket skulle vara detsamma som att tillåta nämnda part att i efterhand ändra föremålet för talan i ett mål som lett till en ogiltigförklaring eller ett fastställande av rättsstridighet. Detta gäller i ännu högre grad när rättsenligheten hos den generella bestämmelsen vilken anses vara den rättsliga grunden för den ogiltigförklarade rättsakten inte i sig ifrågasatts genom en talan mot nämnda rättsakt, och följaktligen, genom ett beslut från tribunalen.
Även om det antogs att avsaknaden av rättslig grund endast utgör ett formfel, skulle en dom om ogiltigförklaring som bygger på ett sådant fel innebära ett fastställande av en rättsstridighet som går tillbaka till det datum den ogiltigförklarade rättsakten trädde i kraft, utan att detta påverkar möjligheten att återuppta förfarandet som syftar till att ersätta en sådan rättsakt från just den tidpunkt då rättstridigheten uppstod eller den eventuella giltigheten av tidigare antagna förberedande rättsakter. Det följer emellertid inte av dessa principer att den rättsakt som antagits senare och som syftar till att ersätta den rättsakt som ogiltigförklarats på grund av formfel kan rätta till detta fel retroaktivt.
(se punkterna 56, 57, 59, 71 och 72)
Hänvisning till
Domstolen: den 15 oktober 2002, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkterna 72–75; 29 november 2007, Italien mot kommissionen, C‑417/06 P, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 51–53
Tribunalen: ovannämnda målet Simões Dos Santos mot harmoniseringsbyrån, punkterna 139–146
3. Inom ramen för en intern bestämmelse som har antagits av en unionens institutioner eller byråer angående genomförandet av ett nytt system för bedömning och befordran av tjänstemän kan ett beslut med retroaktiv verkan i vilket det föreskrivs att meritpoäng som erhållits enligt det äldre systemet inte vara motiverat, med hänsyn till likabehandlingsprincipen, vad gäller en tjänsteman som var den ende som hade särskilt många meritpoäng på grund av sin långa tjänstetid och som var den ende som vid flera tillfällen väckt talan för att behålla dessa poäng.
Under dessa omständigheter har byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) inte haft fog för sin ståndpunkt att en sådan tjänsteman befann sig i en situation som var liknande eller identisk med den som andra tjänstemän från nämnda byrå befann sig i, och att detta kunde leda till särbehandling till nackdel för de senare.
(se punkt 61)
4. Den institution som har antagit en ogiltigförklarad rättsakt ska, för att rätta sig efter en dom om ogiltigförklaring och följa den fullt ut, respektera såväl domslutet i domen som de domskäl som föranlett domslutet och som utgör det nödvändiga stödet för detta, på så sätt att domskälen är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. Det är nämligen i domskälen som den bestämmelse anges som anses vara rättsstridig, och som de exakta skälen redovisas för den rättsstridighet som fastslås i domslutet. Den berörda institutionen ska beakta dessa domskäl när den ogiltigförklarade rättsakten ersätts.
Den berörda institutionen är enligt artikel 233 EG skyldig att undvika att de rättsakter som skall ersätta den ogiltigförklarade rättsakten är behäftade med samma rättsstridigheter som de som fastslagits i domen om ogiltigförklaring. Dessa principer är i än högre grad tillämpliga när domen om ogiltigförklaring har vunnit laga kraft.
Syftet med en talan om ogiltighetsförklaring och den ändamålsenliga verkan med artikel 233 första stycket EG skulle i hög grad äventyras, eller till och med helt förfelas, om den institution som har antagit en ogiltigförklarad rättsakt, istället för att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa tribunalens dom och rätta till den rättsstridighet som orsakats, skulle kunna ändra med retroaktiv verkan den rättsliga grunden för nämnda rättsakt för att uppnå ett resultat som motsvarar den rättsakt som unionsdomstolen funnit vara rättsstridig.
(se punkterna 70 och 72)
Hänvisning till
Domstolen: 26 april 1988, Asteris m.fl. mot kommissionen, 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, REG 1988, s. 2181, punkt 27; 14 september 1999, C‑310/97 P, kommissionen mot AssiDomän Kraft Products m.fl., C‑310/97 P, REG 1999, s. I‑5363, punkterna 54 och 56; 13 juli 2000, Gómez de Enterría y Sanchez mot parlamentet, C‑8/99 P, REG 2000, s. I‑6031, punkt 20; ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 50
5. Artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna ger unionsdomstolen obegränsad behörighet i tvister av ekonomisk art och den kan inom ramen för denna behörighet om nödvändigt ex officio förplikta den svarande institutionen eller byrån att betala ersättning för den skada svaranden har vållat. Unionsdomstolen kan i det fallet värdera skadan utifrån rätt och billighet (ex aequo et bono), med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i målet. Denna behörighet innebär att unionsdomstolen ska avgöra de tvister som den har att pröva fullständigt och ger den möjlighet att, även i avsaknad av formella yrkanden om detta, inte endast att fatta beslut om ogiltigförklaring utan även att, om det behövs, ex officio förplikta den svarande institutionen eller byrån att betala ersättning för den skada svaranden har vållat genom dess fel i tjänsten.
Med beaktande av dessa principer kan det inte med framgång hävdas att inom ramen för en talan som väckts av en tjänsteman mot ett beslut som fattats av byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) personaldomstolen i den överklagade domen gick utöver vad som hade yrkats (ultra petita) när den tilldömde den berörde tjänstemannen skadestånd för den ideella skada denne lidit på grund av byråns fel i tjänsten, trots att tjänstemannen inte uttryckligen yrkat detta.
(se punkterna 83–85)
Hänvisning till
Domstolen: 17 december 2009, omprövning M mot EMEA, C‑197/09 RX‑II, REG 2009, s. I‑12033, punkt 56, och där angiven rättspraxis; 20 maj 2010, Gogos mot kommissionen, C‑583/08 P, REU 2010, s. . I‑4469, punkt 44, och där angiven rättspraxis
Förstainstansrätten den 8 september 2009, ETF mot Landgren, T‑404/06 P, REG 2009, s. II‑2841, punkt 232, och där angiven rättspraxis
6. Den obegränsade behörighet som unionsdomstolen getts i tvister av ekonomisk art mellan institutionerna och deras anställda kan inte anses tillerkänna denna domstol befogenhet att i ett sådant ärende underlåta att tillämpa de handläggningsregler som är knutna till den kontradiktoriska principen. Den kontradiktoriska principen, som unionsdomstolen värnar om att den ska iakttas och att domstolen själv iakttar den, utgör en del av rätten till försvar. Principen är tillämplig på alla förfaranden som kan utmynna i ett beslut från en institution eller byrå, som på ett märkbart sätt påverkar en persons intressen.
Denna princip innebär som huvudregel att parterna i ett förfarande har rätt att beredas tillfälle att ta ställning till de omständigheter och handlingar som domstolen kommer att grunda sitt avgörande på, liksom att yttra sig över de bevis och yttranden som inkommit till domstolen och de rättsliga grunder som domstolen prövar ex officio och avser att grunda sitt avgörande på. För att de krav som är knutna till rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda ska parterna nämligen ha möjlighet att i ett kontradiktoriskt förfarande diskutera de såväl faktiska som rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång. Följaktligen kan unionsdomstolen i princip inte låta sitt avgörande vila på en rättslig grund som prövats ex officio, inte ens om det rör sig om tvingande rätt, utan att dessförinnan ha berett parterna tillfälle att yttra sig över grunden.
Om personaldomstolen prövar huruvida en tjänsteman vid byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) lidit en ideell skada, omfattningen av denna, samt huruvida skadan medför rätt till skadestånd, utan att dessförinnan gett harmoniseringsbyrån en faktisk möjlighet att yttra sig angående detta, åsidosätter personaldomstolen den kontradiktoriska principen och harmoniseringsbyråns rätt till försvar.
(se punkterna 86, 87, 91 och 92)
Hänvisning till
Domstolen 2 december 2009, kommissionen mot Irland m.fl., C‑89/08 P, REU 2009, s. I‑11245, punkterna 50–57; ovannämnda målet omprövning M mot EMEA, punkterna 40–42, och där angiven rättspraxis, samt punkt 58
Tribunalen: 12 maj 2010, Bui Van mot kommissionen, T‑491/08 P, punkt 88
7. Tillsättningsmyndigheten har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den väljer vilka tjänstemän som ska befordras. Härav följer att även då det fastställts att nämnda myndighet till nackdel för en tjänsteman har handlat rättsstridigt under befordringsförfarandet är denna omständighet inte i sig tillräcklig för att det, på bekostnad av tillsättningsmyndighetens stora utrymme för skönsmässig bedömning, ska kunna fastslås att den berörde skulle ha blivit befordrad om tillsättningsmyndigheten inte hade handlat rättsstridigt, och att den påstådda ekonomiska skadan därför är faktisk och säker. Tjänsteföreskrifterna ger nämligen ingen rätt till befordran, inte ens för de tjänstemän som uppfyller alla villkor för att befordras. Följaktligen kan unionsdomstolen inte fastställa den berörde tjänstemannens möjligheter till befordran med tillräckligt precision, utan att denna ersätter nämnda myndighets bedömning med sin egen, för att göra det möjligt för denna att fastställa att tjänstemannen lidit en ekonomisk skada i detta avseende. Eftersom det inte finns någon rätt till befordran kan den materiella skada som en sökande åberopat inte bestå i förlusten av den högre lön som han skulle ha erhållit om han hade befordrats.
Såsom har fastslagits i rättspraxis kan emellertid en faktisk och säker – och därmed skadeståndsberättigande – materiell skada även uppstå genom förlusten av en möjlighet, som den att bli befordrad. När det föreligger ett antal tillräckligt detaljerade och trovärdiga bevis, som stöds av detaljerade beräkningar, för att, oaktat tillsättningsmyndighetens stora utrymme för skönsmässiga bedömningar, den sökande tjänstemannen skulle ha haft en konkret och betydande chans att bli befordrad om meritpoäng som tilldelats enligt det gamla systemet för bedömning och befordran av tjänstemän omvandlats till ett antal meritpoäng enligt det nya systemet har personaldomstolen inte fog för att fastställa att inte ens en betydande chans att bli befordrad inte kan utgöra grund för en materiell skada som består i förlust av inkomst. En sådan eventuell förlust utgör tvärtom en relevant faktor vid bedömningen av omfattningen av det skadestånd som ska utdömas som ersättning för den skada som uppstått på grund av förlusten av en möjlighet.
(se punkterna 102–106)
Hänvisning till
Domstolen: 21 februari 2008, kommissionen mot Girardot, C‑348/06 P, REG 2008, s. I‑833, punkt 54 och följande punkter, och punkt 67
Förstainstansrätten: 15 september 2005, Casini mot kommissionen, T‑132/03, REGP 2005, s. I‑A‑253 och II‑1169, punkt 97, och där angiven rättspraxis; tribunalen 31 januari 2007, C mot kommissionen, T‑166/04, REGP 2007, s. I‑A‑2‑9 II‑A‑2‑49, punkterna 65 och 66