PERSONALDOMSTOLENS DOM (plenum)
den 24 juni 2008 (*)
”Personalmål – Anställda vid ECB – Lön – Samråd med ECB:s personalkommitté – Beräkningsmetod för den årliga lönejusteringen – Verkställande av en dom från gemenskapsdomstolen – Retroaktiv verkan ”
I mål F‑15/05,
angående en talan enligt artikel 36.2 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, fogat till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, som väckts av
Carlos Andres, anställd vid Europeiska centralbanken, Frankfurt am Main (Tyskland), och av åtta andra sökande vars namn finns upptagna i bilagan, företrädda av advokaterna G. Vandersanden och L. Levi,
sökande,
mot
Europeiska centralbanken (ECB), företrädd av C. Zilioli och K. Sugar, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokat B. Wägenbaur,
svarande,
meddelar
PERSONALDOMSTOLEN (plenum),
sammansatt av ordföranden P. Mahoney, avdelningsordförandena H. Kreppel (referent) och S. Van Raepenbusch samt domarna I. Boruta, H. Kanninen, H. Tagaras och S. Gervasoni,
justitiesekreterare: W. Hakenberg,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 maj 2007,
följande
Dom
1 Genom ansökan som inkom via telefax till Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts kansli den 21 mars 2005 (originalet inkom den 23 mars 2005), väckte sökandena förevarande talan. Sökandena yrkade dels att deras lönebesked för juli 2004 skulle ogiltigförklaras, eftersom det i dessa anges en löneökning som fastställts enligt en metod för årlig lönejustering som enligt sökandena är rättsstridig och denna löneökning inte heller har beviljats retroaktivt för åren 2001, 2002 och 2003, dels skadestånd.
Tillämpliga bestämmelser
2 Artikel 36 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken (ECB), fogat till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (nedan kallad ECBS-stadgan) innehåller följande bestämmelser:
”Personal
”36.1. ECB-rådet skall på förslag av direktionen fastställa anställningsvillkoren för ECB:s personal.
36.2. Domstolen skall vara behörig att avgöra alla tvister mellan ECB och dess anställda inom de gränser och på de villkor som följer av anställningsvillkoren.”
3 Den 9 juni 1998 antog ECB-rådet med stöd av artikel 36.1 i ECBS-stadgan anställningsvillkoren för Europeiska centralbankens personal (Europeiska centralbankens beslut av den 9 juni 1998 om antagandet av anställningsvillkoren för Europeiska centralbankens personal, ändrat den 31 mars 1999, EGT L 125, s. 32, och den 5 juli 2001, EGT L 201, s. 25, nedan kallade anställningsvillkoren).
4 I artikel 42 i anställningsvillkoren preciseras ECB-stadgans artikel 36.2 på följande sätt:
”När alla interna förfaranden uttömts är Europeiska gemenskapernas domstol … behörig att pröva tvister mellan ECB och en anställd eller tidigare anställd som omfattas av förevarande anställningsvillkor.
Denna behörighet omfattar endast prövning av åtgärdens eller beslutets lagenlighet, såvida inte tvisten är av ekonomisk natur då domstolen har full prövningsrätt.”
5 Beträffande arbetsvillkoren föreskrivs i artikel 9 i anställningsvillkoren bland annat följande:
”a) Anställningsförhållandet mellan ECB och dess anställda regleras av anställningsavtal som slutits i enlighet med dessa anställningsvillkor. Direktionen har antagit personalregler, vilka innehåller närmare föreskrifter om tillämpningen av anställningsvillkoren.
...
c) Anställningsvillkoren regleras inte av någon specifik nationell lagstiftning. ECB tillämpar i) de allmänna rättsgrundsatser som är gemensamma för medlemsstaterna, ii) de allmänna gemenskapsrättsliga principerna och iii) bestämmelserna i de EG‑förordningar och EG‑direktiv om socialpolitik som är riktade till medlemsstaterna. Vid behov skall ECB tillämpa dessa rättsakter. EG‑rekommendationer rörande socialpolitik skall i det avseendet beaktas. Vid tolkningen av de rättigheter och de skyldigheter som föreskrivs i anställningsvillkoren skall ECB beakta principerna i de förordningar, de bestämmelser och den rättspraxis som är tillämpliga på gemenskapsinstitutionernas personal.”
6 Beträffande justeringen av lönerna föreskrivs följande i artikel 13 i anställningsvillkoren:
”ECB-rådet antar på förslag av direktionen en allmän justering av lönen med verkan från den 1 juli varje år.”
7 Vad gäller personalföreträdare följer av ordalydelsen i artiklarna 45 och 46 i anställningsvillkoren, under den nionde rubriken ”Personalföreträdare”:
”45. En personalkommitté, vars medlemmar väljs genom sluten omröstning, skall företräda samtliga anställdas allmänna intressen vad gäller anställningsavtal, personalregler och löner, anställningsvillkor, arbetsmiljö, hälso- och säkerhetsfrågor vid ECB, socialförsäkringsskydd och pensionsregler.
46. Personalkommittén skall höras innan ändringar av anställningsvillkoren, personalföreskrifterna eller därmed sammanhängande frågor, såsom de definieras i punkt 45 ovan, får ske.”
8 Bestämmelserna i artikel 46 i anställningsvillkoren preciseras i ECB:s personalföreskrifter (European Central Bank Staff Rules), vari de närmare bestämmelserna om samrådsförfarandet mellan ECB och personalkommittén särskilt fastställs (artikel 9.2).
9 Den 17 juni 2003 undertecknades ett samförståndsavtal om förhållandet mellan ECB:s direktion och personalkommittén (Memorandum of Understanding on Relations between Executive Board and the Staff Committee of the ECB) (nedan kallat samförståndsavtalet), vari ramarna och de förfaranden som ska följas särskilt fastställdes.
10 Enligt ingressen ska ECB ”sträva efter att lämna ut all relevant information och snarast möjligt inleda en dialog, såvida det inte föreligger tyngre vägande skäl som talar mot detta” (”efforts shall be made to provide all relevant information and to initiate a dialogue at the earliest possible time in so far as there are no overriding reasons for not doing so”).
11 I artikel 6 i samförståndsavtalet föreskrivs villkoren för en begäran om samråd på följande sätt:
”Ordföranden eller hans företrädare skall för att inleda ett samrådsförfarande lämna en skriftlig begäran om samråd till personalkommittén tillsammans med fullständig information, det vill säga sådan information som ger personalkommittén möjlighet att sätta sig in i och behandla den fråga som är föremål för samrådet, såvida det inte föreligger tyngre vägande skäl som talar mot detta. …”
12 I artikel 15 i samförståndsavtalet föreskrivs ett förenklat samrådsförfarande på följande sätt:
”Parterna i dialogen får, av skäl som skall motiveras av den ene av dem, enas om ett förfarande för att minska antalet diskussioner kring en särskild fråga. I ett sådant fall skall parterna i samförstånd fastställa en särskild tidsplan.”
13 ECB:s direktion har med stöd av artikel 13 i anställningsvillkoren utvecklat en beräkningsmetod för den allmänna justeringen av löner (General Salary Adjustment – GSA) (nedan kallad beräkningsmetoden). Den grundar sig i princip på en särskild bedömning av de lönejusteringar som görs i de organisationer som utgör ECB:s främsta källor för personalrekrytering, som exempelvis nationella centralbanker (nedan kallade referensorganisationer), för att hålla lönerna för ECB:s personal i nivå med deras lönenivåer. Den 20 juni 1999 antog ECB-rådet beräkningsmetoden för åren 1999–2001 (nedan kallad GSA 1999/2001). ECB‑rådet ändrade sedan den versionen för åren 2002–2004 (nedan kallad GSA 2002/2004).
14 Enligt GSA 1999/2001 står justeringen av lönerna för de anställda vid varje referensorganisation (i procent) i proportion till antalet tjänstemän vid organisationen enligt följande principer:
” – [D]en årliga allmänna lönejusteringen skall grundas på den genomsnittliga utvecklingen av de nominella lönerna i de femton nationella centralbankerna och Banken för internationell betalningsutjämning (BIS), som centralbankernas ’centralbank’,
– hänsyn skall tas till de årliga justeringarna vid referensorganisationerna för innevarande kalenderår,
– nominallöneutvecklingen skall viktas; viktningen skall ske utifrån antalet anställda personer vid varje referensinstitution,
– … ”
15 Det gjordes således ingen åtskillnad mellan de olika referensorganisationerna i GSA 1999/2001 och det föreskrevs inte heller någon möjlighet till korrigering.
16 I GSA 2002/2004 har det däremot tagits hänsyn till två grupper av referensorganisationer, samtidigt som samma principer följs, och varje grupp viktas upp till 50 procent i beräkningen av den årliga justeringen:
”– Den årliga allmänna lönejusteringen skall grundas på den genomsnittliga utvecklingen av de nominella lönerna vid följande institutioner:
– 1. de femton nationella centralbankerna och BIS,
– 2. Europeiska gemenskapernas institutioner och organ (det vill säga Europeiska gemenskapernas kommission och dess organ, Europeiska unionens råd, Europaparlamentet, [Europeiska gemenskapernas] domstol ... [och] revisionsrätt, [Europeiska] ekonomiska och sociala kommittén, [Europeiska unionens] regionkommitté …,
de ’samordnade organisationerna’ (det vill säga Atlantpaktsorganisationen (Nato), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), Europeiska rymdorganisationen (ESA), Europacentret för medellånga väderprognoser (ECMWF), Europarådet, Västeuropeiska unionen (VEU) samt
Europeiska investeringsbanken.
– Nominallöneutvecklingen skall viktas utifrån antalet anställda personer vid varje referensinstitution.
– Varje referensgrupp (punkterna 1 och 2 ovan) utgör 50 procent.”
17 Vidare föreskrivs i GSA 2002/2004 ett korrigeringssystem för lönejusteringarna med hänsyn till uppgifter som blivit tillgängliga senare:
”Hänsyn skall tas till de årliga justeringarna (om sådana finns tillgängliga) vid referensorganisationerna för innevarande kalenderår. När justeringarna för innevarande kalenderår inte finns tillgängliga skall uppgifterna från föregående år användas och skillnaden mellan de uppgifter som är tillgängliga och de faktiska uppgifterna skall, med förbehåll för huruvida uppgifterna finns tillgängliga eller inte, korrigeras under det kommande budgetåret.”
18 I beslut ECB/2004/3 av den 4 mars 2004 om allmänhetens tillgång till Europeiska centralbankens handlingar (EUT L 80, s. 42), i vars artikel 2.1 det föreskrivs att varje unionsmedborgare ska ha ”rätt till tillgång till ECB:s handlingar, med beaktande av de villkor och gränser som fastställs i detta beslut”, anges i artikel 4.1 att ECB ska vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset, den enskildes privatliv och integritet samt sekretess avseende information som i sig är skyddad enligt gemenskapslagstiftningen. Beträffande tillämpningen av ett sådant undantag föreskrivs följande i artikel 4.4 i det beslutet:
”För handlingar som härrör från tredje part skall ECB samråda med den berörda tredje parten för att bedöma om de undantag som anges i denna artikel skall tillämpas, om det inte är uppenbart att handlingen skall eller inte skall lämnas ut.”
Bakgrund till tvisten
19 Sökandena har slutit anställningsavtal med ECB, enligt vilka arbetsvillkoren och ändringar i dessa utgör en del av avtalen.
20 I förstainstansrättens dom av den 20 november 2003 i mål T‑63/02, Cerafogli och Poloni mot ECB, REG 2003, s. II‑4929, ogiltigförklarades besluten i de lönebesked som de båda sökandena, som var anställda vid ECB, hade fått den 13 juli 2001, eftersom ECB inte hade samrått med personalkommittén innan justeringen av lönerna för år 2001 ägde rum.
21 Den 16 december 2003 sände ECB ett memorandum till samtliga anställda, i vilket det meddelades att ECB med anledning av förstinstansrättens dom avsåg att inleda samråd med personalkommittén angående tillämpningen av beräkningsmetoden för åren 2001, 2002 och 2003. I memorandumet stod bland annat följande:
”Förvaltningen kommer nu att inleda ett samråd med personalkommittén angående tillämpningen av beräkningsmetoden för åren 2001, 2002 och 2003. Det skall dock noteras att det i förstainstansrättens dom inte finns något som antyder att de beräkningar som hänger samman med något av dessa år bör ändras inom ramen för samrådet.”
22 ECB inledde samrådsförfarandet genom skrivelse av den 9 januari 2004 och överlämnade samtidigt referensorganisationernas uppgiftsförteckningar för åren 2001, 2002 och 2003 till personalkommittén.
23 Personalkommittén svarade den 25 mars 2004 och ställde i samband med detta olika frågor angående de uppgifter som ECB hade överlämnat samt begärde att resultatet från den slutliga beräkningen av lönejusteringen för de ECB-anställda för åren 2001, 2002 och 2003 skulle tillämpas retroaktivt med utgångspunkt i de skillnader som personalkommittén hade noterat mellan de uppgifter som ECB hade lämnat den 9 januari 2004 och de uppgifter av samma slag som personalkommittén hade fått från referensorganisationernas personalkommittéer. Personalkommittén ville se en justering uppåt av lönerna med hänsyn till samtliga uppgifter.
24 Därefter hölls flera ”tekniska” möten och ad hoc-möten mellan personalkommittén och ECB:s företrädare. Det var speciellt under ett tekniskt möte den 30 mars 2004 som personalkommitténs företrädare (av vilka sökanden Maria Concetti Cerafogli var en) lämnade kopior på alla de handlingar från föregående år som kommittén hade fått av referensorganisationernas personalkommittéer. Lönejusteringen för åren 2001–2003 var också föremål för ett tekniskt möte den 11 maj 2004. En av ECB:s företrädare, Kelly, lämnade sifferuppgifter som gällde vissa nationella centralbanker och förklarade att man måste diskutera fördelningen av dessa på vart och ett av åren 2001, 2002 och 2003 samt klargjorde att det förmodligen skulle göras en justering om sifferuppgifterna skilde sig åt. På frågan från personalkommitténs företrädare (av vilka sökanden Olivier Seigneur var en) angående en retroaktiv justering, svarade ECB:s företrädare att justeringen skulle gälla från år 2004. Det hölls andra ad hoc-möten om lönejusteringarna den 1 juni 2004, vid vilket ECB:s företrädare Kelly och personalkommitténs talesman van de Velde närvarade, liksom även en av personalkommitténs biträdande talesmän, van der Ark, samt den 9 juni 2004, vid vilket två företrädare för ECB, van Baak och Kelly, närvarade samt de båda ledamöterna av personalkommittén, som närvarade vid mötet den 1 juni 2004. Det råder i flera avseenden delade meningar om mötena den 1 och den 9 juni 2004 samt de övriga mötena vad gäller mötenas karaktär, deltagande och innehåll i dessa.
25 I en skrivelse av den 3 juni 2004 framförde personalkommittén en önskan om att det förväntade resultatet av den lönejustering som samrådsförfarandet för åren 2001–2003 ledde fram till skulle få sin verkan samtidigt som justeringen för år 2004 (det vill säga från den 1 juli 2004 enligt artikel 13 i anställningsvillkoren).
26 Vad beträffar ett möte som hölls den 14 juni 2004 har parterna även i detta fall beskrivit förberedelserna och förloppet på olika sätt. Sökandena har hävdat att personalkommittén hade fått vissa viktiga statistiska uppgifter först under mötets gång medan personalkommitténs ledamöter inte vid något tillfälle under det samrådsförfarande som inleddes genom skrivelsen av den 9 januari 2004 skulle ha fått tillgång till alla de handlingar i vilka referensorganisationerna hade angett löneökningarna i procent och lämnat uppgifter om antalet anställda (nedan kallade källuppgifterna). ECB har å sin sida hävdat att man hade överlämnat de statistiska uppgifterna i fråga redan fredagen den 11 juni 2004 och att källuppgifterna hade visats för personalkommitténs talesman van de Velde och för en av dennes biträdare, van der Ark, på ett datum oklart vilket. Att det var personalkommittén som hade föreslagit ECB att dess talesman samt en av dess biträdande talesmän skulle få sådan tillgång till källuppgifterna bekräftas genom ett e-postmeddelande av den 1 juni 2004 från den biträdande talesmannen van der Ark. Tillgången till källuppgifterna har också bekräftats genom ett skriftligt meddelande av den 13 juni 2005, som bland andra de båda berörda företrädarna för personalkommittén hade undertecknat.
27 Den 14 juni 2004 sände personalkommittén, som företräddes av sin talesman och en av sina biträdande talesmän, en skrivelse till generaldirektören för generaldirektoratet för administration, i vilken det stod följande:
”Personalkommittén fick nyligen från personalavdelningen de reviderade siffrorna för 2001–2003 års allmänna lönejustering.
Vi hade hoppats på att kunna avsluta samrådet om 2001–2003 års allmänna lönejustering i tid inför beräkningen av den allmänna lönejusteringen för budgetåret 2004. Själva lämnade vi in resultaten den 25 mars men det var först nyligen vi fick personalavdelningens sammanställning av de reviderade sifferuppgifterna. Vi har träffat den berörda personalen vid personalavdelningen för att försöka få grepp om och reda ut uppgifterna. Det råder fortfarande oenighet kring några få skillnader i fråga om Belgien (2001), Deutsche Bundesbank (2001 och 2002) samt … kommission[en] (2002), vilka alltjämt inte kan förklaras. För Irland och EIB har det kommit in nya uppgifter efter vår skrivelse av den 25 mars 2004. De kompletterande upplysningar som våra kollegor vid Banca d’Italia har skickat innehåller uppgifter som inte har något samband med den allmänna lönejusteringen.
Det går inte att reda ut dessa skillnader genom att föregripa direktionens föreslagna tidsplan för att bekräfta 2004 års justering. Personalavdelningen har emellertid redan bekräftat att de reviderade uppgifterna visar på en kumulativ verkan på 0,9 procent för räkenskapsåret 2001–2003, vilken redan har räknats in med 0,6 procent i beräkningen för räkenskapsåret 2004.
Med hänsyn till att den resterande skillnaden, om den bekräftas, kommer att leda till att slutresultatet höjs något, föreslår vi att differensen på 0,3 procent (0,9 procent – 0,6 procent), som de båda sidorna redan har godkänt, ska läggas till resultatet för 2004 års allmänna lönejustering och att kompensation ska lämnas år 2005 för alla resterande skillnader, när de slutgiltiga siffrorna har bekräftats i samförstånd.”
28 Den 15 juni 2004, det vill säga dagen därpå, godkände ECB:s direktion det förslag från ECB:s ordförande som gick ut på en höjning med 3,5 procent, vilken utgjordes av 3,2 procent för året 2004 samt ett engångstillägg på 0,3 procent för perioden 2001–2003, och beslöt att lämna in förslaget till ECB-rådet för godkännande. De 3,2 procenten inkluderar 0,6 procent för de uppgifter som fattades år 2003 men som blev tillgängliga år 2004.
29 Samma dag, den 15 juni 2004, valde ECB:s personal en ny personalkommitté.
30 I en skrivelse av den 25 juni 2004 till ECB:s vice ordförande meddelade den nya personalkommittén att den ansåg att samrådsförfarandet för åren 2001–2003 inte hade avslutats i och med skrivelsen av den 14 juni 2004. Den bad därför om ett svar på den förra personalkommitténs skrivelse av den 25 mars 2004 i avsikt att tillämpa ett samrådsförfarande i enlighet med samförståndsavtalet, som inbegriper en andra samrådsfas.
31 Vid sitt sammanträde den 1 juli 2004 antog ECB-rådet direktionens förslag av den 15 juni 2004.
32 I en skrivelse av den 1 juli 2004 informerade direktören för personalavdelningen vid generaldirektoratet för administration samtliga anställda om att ECB-rådet hade beslutat att höja lönerna med 3,5 procent från den 1 juli 2004.
33 I en skrivelse av den 7 juli 2004 gav direktören för personalavdelningen vid generaldirektoratet för administration den nya personalkommittén svar beträffande lönejusteringarna för åren 2001–2003 enligt följande:
– Han hänvisade till skrivelserna av den 9 januari 2004 (som inledde samrådsförfarandet) och personalkommitténs skrivelser av den 14 och den 25 juni 2004.
– Han påpekade att ”den information som lämnats ut ha[de] kontrollerats och bekräfta[de] att det har betalats ut 0,3 procent för lite under den aktuella perioden på grund av att vissa referensorganisationer har lämnat felaktiga uppgifter. ECB-rådet har därför samtyckt till ett särskilt tillägg på 0,3 procent till procentandelen för 2004 års allmänna lönejustering, vilket leder till en sammanlagd höjning med 3,5 procent från och med den 1 juli 2004”.
– Han bekräftade att samrådsförfarandet skulle fortsätta (”diskussionen är inte avslutad”) men att detta skulle gälla nästa justeringsperiod (”även om det står klart att det kommer att lämnas kompensation för alla resterande skillnader vid nästa lönejustering vill jag gärna ta del av era kommentarer innan fristen på 20 arbetsdagar från det att ni mottagit denna skrivelse har löpt ut”).
34 Lönebeskeden som inkluderade höjningen med 0,3 procent för åren 2001–2003 samt höjningen med 3,2 procent för år 2004 sändes till sökandena i mitten av juli 2004.
35 Den 4 augusti 2004 besvarade personalkommittén ECB:s skrivelse av den 7 juli 2004. Den nya personalkommittén hade delvis andra uppgifter som grund än de uppgifter den hade fått från den förra personalkommittén och sade sig inte kunna begripa hur man hade fått fram siffran 0,3 procent. De skillnader som den nya personalkommittén pekade på berodde enligt kommittén förmodligen på ”en felaktig tolkning av uppgifterna från den förra personalkommittén och administrationen ”.
36 Som svar på personalkommitténs skrivelse av den 4 augusti 2004 lämnade direktören för personalavdelningen vid generaldirektoratet för administration, i en skrivelse av den 23 september 2004, information och förtydliganden angående de tre frågetecknen i lönejusteringarna för åren 2001–2003 som gällde uppgifterna från Banque nationale de Belgique, Deutsche Bundesbank och kommissionen, och som enligt personalkommitténs skrivelse av den 14 juni 2004 återstod att rätas ut. Han ansåg att samrådsförfarandet var avslutat.
37 I en skrivelse av den 6 oktober 2004 till direktören för personalavdelningen vid generaldirektoratet för administration bad personalkommittén särskilt om att han skulle dra tillbaka sin skrivelse av den 23 september 2004 och sända en ny skrivelse med svar på frågorna i personalkommitténs skrivelser av den 25 mars, den 25 juni och den 4 augusti 2004, vilka inte hade fått tillfredsställande svar. Annars skulle personalkommittén betrakta samrådet om den allmänna lönejusteringen för 2001–2003 som om det inte hade hållits.
38 Den 23 februari 2005 besvarade ECB personalkommitténs skrivelse av den 6 oktober 2004. Genom skrivelse av den 28 februari 2005 besvarade personalkommittén ECB:s skrivelse av den 23 februari 2005. Det är främst genom dessa båda skrivelser och förslagen i dessa som ECB och personalkommittén har försökt lösa tvisten genom att göra upp i godo. Utgångspunkten för den föreslagna uppgörelsen i godo var att ECB:s underlåtenhet att beakta de skillnader i beräkningen av lönejusteringen för åren 2001–2003 som personalkommittén lyft fram skulle kompenseras genom extra semesterdagar. Eftersom ECB inte lyckades nå en uppgörelse med personalkommittén upprepade ECB i sin skrivelse av den 7 mars 2005 sin uppfattning att samrådet var avslutat.
39 Anställda vid ECB, inklusive sökandena, lämnade mellan den 10 september och den 14 september 2004 in begäran om att deras lönebesked för juli 2004 skulle omprövas (”administrative reviews”). I dessa skrivelser, som baserade sig på en gemensam förlaga, begärde sökandena att
– lönebeskeden för juli månad 2004 skulle revideras på så sätt att dessa retroaktivt inkluderade resultatet av revideringen av 2001–2003 års lönejustering i det belopp som betalades ut i juli 2004,
– lönebeskeden för juli 2004 skulle revideras så att de inkluderade hela det resterande beloppet, enligt personalkommitténs uträkning, som följde på revideringen av lönejusteringen för åren 2001, 2002 och 2003 (det vill säga 2,67 procent), med utbetalningar som skulle ske retroaktivt,
– om ECB tillbakavisade denna begäran från personalkommittén, få de källuppgifter som referensorganisationerna hade lämnat till ECB, för att bevisa att ECB:s beräkningar överensstämde med de källuppgifter som lämnats.
40 Den 9 december 2004 besvarade ECB begäran om omprövning. Även dessa svar baserade sig på en gemensam förlaga, med undantag för svaret till Paolo Poloni, vilket skilde sig från de andra beroende på att den begäran om omprövning han hade lämnat in ska ha inkommit för sent.
41 Sökandena inkom med interna klagomål (”grievance procedures”) genom skrivelser av den 9, den 10 och den 13 december 2004.
42 De interna klagomålen avslogs genom skrivelser av den 6 januari 2005, som delgavs sökandena den 10 januari samma år.
Förfarandet och parternas yrkanden
43 Förevarande talan registrerades vid förstainstansrättens kansli under nummer T‑131/05.
44 Genom beslut av den 15 december 2005 överlämnade förstainstansrätten, med tillämpning av artikel 3.3 i rådets beslut 2004/752/EG, Euratom av den 2 november 2004 om upprättande av Europeiska unionens personaldomstol (EUT L 333, s. 7), detta mål till personaldomstolen. Talan registrerades vid personaldomstolens kansli under nummer F‑15/05.
45 Efter att ha samrått med parterna beslutade personaldomstolen att hänskjuta målet till avgörande i plenum.
46 Sökandena har yrkat att personaldomstolen ska
– fastställa att förevarande talan kan tas upp till prövning och att den är välgrundad, och därmed
– ogiltigförklara sökandenas lönebesked för juli 2004,
– ogiltigförklara, om nödvändigt, besluten att avslå begäran om omprövning och besluten att avslå interna klagomål som sökandena ingav den 9 december 2004 respektive den 6 januari 2005,
– förplikta ECB att utge ”handlingarna i ärendet”,
– förplikta ECB att som ersättning för den skada som sökandena lidit dels utge 5 000 euro till var och en av de sökande för förlorad köpkraft sedan den 1 juli 2001, dels betala förfallna löneskulder motsvarande en ökning av sökandenas lön på 1,86 procent för perioden den 1 juli 2001–30 juni 2002, och på 0,92 procent för perioden den 1 juli 2002–30 juni 2003 samt på 2,09 procent för perioden den 1 juli 2003–30 juni 2004, jämte ränta från skuldernas respektive förfallodag till dess betalning sker, vilken ska beräknas på grundval av den räntesats som ECB fastställt för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner för den aktuella perioden, med tillägg av två procentenheter, och
– förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.
47 ECB har yrkat att personaldomstolen ska
– avvisa talan såvitt gäller Paolo Poloni,
– ogilla talan,
– besluta om rättegångskostnaderna i enlighet med gällande rätt.
48 Personaldomstolen ställde skriftliga frågor till båda parterna och begärde in handlingar som inkluderade källuppgifterna inom ramen för de åtgärder som vidtas för processledning enligt artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler, vilka i tillämpliga delar gäller för personaldomstolen enligt artikel 3.4 i beslut 2004/752 till dess att personaldomstolens rättegångsregler träder i kraft. Parterna efterkom denna begäran inom angiven tidsfrist.
49 Vad beträffar sökandenas begäran om att ECB ska utge ”handlingarna i ärendet” konstaterar personaldomstolen att de har haft tillgång till handlingarna med källuppgifterna. Det saknas således anledning att pröva deras begäran, eftersom de inte har nämnt vilka andra handlingar som borde ha konsulterats.
50 Ett försök till förlikning på initiativ av personaldomstolen har inte lyckats.
Prövning i sak
1. Yrkandena om ogiltigförklaring
51 Även om yrkandena om ogiltigförklaring formellt är riktade mot besluten att avslå begäran om omprövning och mot besluten av den 6 januari 2005 att avslå sökandenas interna klagomål, som ingavs den 9, den 10 och den 13 december 2004, ska de enligt fast rättspraxis, vilken i tillämpliga delar gäller för ECB, betraktas som riktade mot besluten genom vilka ECB fastställde sökandenas löner, det vill säga de beslut som återspeglas i lönebeskeden för juli månad 2004 (se bland annat domstolens dom i mål 293/87 av den 17 januari 1989, Vainker mot parlamentet, REG 1989, s. 23, punkt 8).
52 Till stöd för sin talan anför sökandena tre grunder som huvudsakligen avser åsidosättande av skyldigheten att samråda med personalkommittén angående ändringar av personalföreskrifterna, såvitt dessa gäller justeringen av lönerna för åren 2001–2003, åsidosättande av beräkningsmetoden och underlåtenhet att göra de retroaktiva korrigeringar som borde ha gjorts vid den allmänna lönejusteringen.
Den första grunden: Åsidosättande av skyldigheten att samråda med personalkommittén
Parternas argument
53 Sökandena har genom den första grunden i huvudsak klandrat ECB för att ha åsidosatt samrådsförfarandet med personalkommittén när det gäller justeringen av lönerna för åren 2001–2003. Grunden innehåller fyra delar som avser ett påstått åsidosättande av artiklarna 45 och 46 i anställningsvillkoren, av artikel 9 i samförståndsavtalet, av principen om en god förvaltning samt av skyldigheten att ärligt fullgöra sina åtaganden.
54 Sökandena har i detta avseende gjort gällande att de källuppgifter som referensorganisationerna ska ha lämnat till ECB, och på grundval av vilka den har gjort sina beräkningar i samband med att beräkningsmetoderna för åren 2001, 2002 och 2003 användes, aldrig sändes till personalkommittén. De anser vidare att ECB inte har fullgjort sin skyldighet att samråda med personalkommittén i enlighet med artiklarna 45 och 46 i anställningsvillkoren och samförståndsavtalet, genom att inte ha informerat personalkommittén i god tid, inte ha hållit tekniska möten på korrekt sätt och ha anordnat sporadiska ad hoc-möten, inte ha lämnat tillfredsställande svar på personalkommitténs frågor samt genom att inte ha avslutat samrådsförfarandet innan lönebeskeden för juli månad 2004 skickades ut.
55 ECB har bland annat åberopat förstainstansrättens dom av den 10 april 2003 i mål T‑186/01, Robert mot parlamentet (REGP 2003, s. I‑A‑131 och s. II‑631, punkt 64), och anfört att den första grunden inte kan tas upp till prövning. Sökandena har nämligen inte åberopat denna grund under det administrativa förfarandet.
56 Förutom att ECB har konstaterat att de erhållna källuppgifterna varit belagda med ”högsta sekretess” har den uppgett att personalavdelningen vid generaldirektoratet för administration trots detta har gett personalkommitténs ledamöter ”med talesmannen och biträdande talesmannen som mellanhand” möjlighet att förvissa sig om att de tabeller som ECB lämnat in är relevanta, genom att de kunnat ta del av dessa dokument i deras lokaler och därmed också ha tillgodosett kravet på insyn inom ramen för samrådet utan att sprida ut dessa handlingar skriftligen. Detta bekräftas av vad den förra personalkommitténs fem ledamöter sagt.
Personaldomstolens bedömning
57 Den första grundens fyra delar kommer att prövas tillsammans, eftersom de hänger samman och eftersom sökandena har utvecklat ett enda resonemang till stöd för dem.
58 Enligt artikel 46 i anställningsvillkoren ska personalkommittén höras ”innan ändringar av anställningsvillkoren, personalföreskrifterna eller därmed sammanhängande frågor, såsom de definieras i punkt 45 (i dessa anställningsvillkor) får ske”. Bland dessa frågor återfinns lönefrågor.
59 Samförståndsavtalet grundar sig särskilt på dessa bestämmelser och i detta konkretiseras personalkommitténs rätt till samråd samt anges det förfarande som ska följas och som inleds med ECB:s skyldighet att lämna fullständig information (se punkterna 10 och 11 i förevarande dom).
60 Arbetstagarnas rätt till information och samråd utgör en ”allmän arbetsrättslig princip” (förstainstansrättens dom av den 6 mars 2001 i mål T‑192/99, Dunnett m.fl. mot EIB, REG 2001, s. II‑813, punkt 105) mot bakgrund av vilken de relevanta bestämmelserna i samförståndsavtalet ska tolkas.
61 Sökandena har i detta avseende gjort flera anmärkningar om att ECB inte på ett korrekt sätt har följt det samrådsförfarande som krävs enligt de relevanta bestämmelserna i anställningsvillkoren och i samförståndsavtalet.
– Anmärkningen att den information som ECB har lämnat är ofullständig
62 Sökandena har klandrat ECB för att inte ha lämnat ”fullständig information”, eftersom man inte har sett till att samtliga personalkommitténs ledamöter har fått tillgång till källuppgifterna på grund av att uppgifterna påståtts vara sekretessbelagda.
63 Personaldomstolen erinrar i detta avseende om att begäran om samråd, enligt artikel 6 i samförståndsavtalet, ska ”åtföljas av fullständig information”, för att personalkommittén ska få möjlighet att ”sätta sig in i och behandla den fråga som är föremål för samrådet, såvida det inte föreligger tyngre vägande skäl som talar mot detta”.
64 Hur långt informationsskyldigheten sträcker sig måste i detta fall bedömas utifrån källuppgifternas art, vilka trots att de finns hos ECB, inte ursprungligen kommer därifrån. Det framgår av handlingarna att referensorganisationerna vid tiden för händelserna inte generellt lämnade ut källuppgifter, annat än om det gick att garantera att dessa inte skulle få större spridning, utan endast användas för den årliga justeringen av lönerna för ECB:s personal.
65 Mot bakgrund av dessa omständigheter kan ECB inte klandras för att den följt upphovsmannaregeln i artikel 4.4 i beslut ECB/2004/3 genom att inte lämna ut källuppgifterna till samtliga personalkommitténs ledamöter.
66 Argumentet att ECB sedan år 2006 har gjort källuppgifterna tillgängliga för samtliga kommittéledamöter samtidigt som siffrorna för lönejusteringen beräknats påverkar inte denna slutsats. Det är nämligen först åren efter de faktiska omständigheterna i tvisten som referensorganisationerna på ECB:s begäran har godkänt en större spridning av uppgifterna.
67 Tvärtom framgår det av handlingarna i målet att personalkommitténs talesman och en av kommitténs biträdande talesmän faktiskt har haft tillgång till källuppgifterna. Det är personalkommittén själv som har föreslagit att dessa båda talesmän ska ha sådan tillgång. Detta har bekräftats genom ett e-postmeddelande av den 1 juni 2004 från den biträdande talesmannen van der Ark.
68 Vidare hade talesmännen valts och i vederbörlig ordning bemyndigats av personalkommittén själv, och var inte ”utvalda” av ECB:s administration såsom viktiga samtalspartner. Personalkommitténs val av talesmannen van de Velde samt de båda biträdande talesmännen Van Damme och van der Ark hade meddelats administrationen i en skrivelse av den 17 februari 2003. Talesmännen bör därför betraktas som personalkommitténs vederbörligen bemyndigade företrädare i samrådet för justeringen av lönerna för åren 2001, 2002 och 2003.
69 Således ska ECB:s personalkommitté, i egenskap av organ, genom sina företrädare anses ha fått del av källuppgifterna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 24 oktober 2000 i mål T‑27/00, ECB:s personalkommitté m.fl. mot ECB, REGP 2000, s. I‑A‑217 och s. II‑987, punkt 25).
70 Den information som personalkommittén fick var i stort sett tillräcklig, eftersom kommittén hade möjlighet att kontrollera alla relevanta uppgifter för varje referensorganisation och jämföra dessa med sina egna uppgifter, som referensorganisationernas personalföreträdare hade samlat in och översänt.
71 För övrigt framförde personalkommittén varken någon kritik eller några reservationer under samrådsförfarandet angående utlämningen av källuppgifterna. Framför allt innehåller skrivelsen av den 14 juni 2004 ingen hänvisning till att det saknats tillgång till källuppgifterna.
72 Av detta följer att anmärkningen om att den information som ECB lämnat är ofullständig inte kan godtas.
– Anmärkningen om att information inte har lämnats i god tid
73 Sökandena har klandrat ECB för att inte ha lämnat nödvändig information i god tid. Det var framför allt den information som lämnades fredagen den 11 juni och måndagen den 14 juni 2004 som kom för sent.
74 Det finns i detta hänseende anledning att påpeka att det enligt ingressen i samförståndsavtalet krävs att all relevant information lämnas ut snarast möjligt. Sant är att de konsoliderade tabeller som en av ECB:s företrädare lade fram för personalkommittén fredagen den 11 juni och måndagen den 14 juni 2004 inte lämnades ut under omständigheter som gav utrymme för en mer djupgående analys av alla de statistiska uppgifterna i fråga. För att personalkommittén skulle kunna fatta ett beslut den 14 juni 2004, som var den sista möjliga arbetsdagen (före ECB:s ledningssammanträde den 15 juni 2004) för en eventuell ”särskild” justering av 2001–2003 års löner från den 1 juli 2004, samtidigt som den normala justeringen för år 2004 ägde rum, fanns det inte tillräckligt mycket tid över för den kontroll som behövdes av vissa uppgifter kring vilka det fortfarande rådde oenighet och därefter diskutera med ECB.
75 Personaldomstolen kan dock för det första konstatera att personalkommittén själv den 3 juni 2004 skriftligen hade uttryckt en önskan om att den eventuella ”särskilda” justeringen av 2001–2003 års löner skulle äga rum i samband med den justering som normalt skulle göras för år 2004 och därigenom hade godtagit en sådan tidspress, eftersom ECB enligt artikel 13 i anställningsvillkoren var tvungen att göra justeringen av lönerna för 2004 med verkan från den 1 juli. För det andra hade ECB och personalkommittén diskuterat en stor del av de relevanta uppgifterna vid de tekniska mötena och ad hoc-mötena mellan januari och juni 2004, allteftersom de blivit tillgängliga. Den sammanställning som ECB lade fram den 11 juni 2004 utgjorde inte någon första presentation utan var resultatet av ett fortlöpande samarbete mellan ECB:s företrädare, främst Kelly, och de företrädare som personalkommittén hade utsett. Efter att ha fått sammanställningen träffade personalkommittén, enligt ordalydelsen i skrivelsen av den 14 juni 2004, personalavdelningens företrädare för att försöka få grepp om och reda ut de reviderade sifferuppgifterna och kom fram till att det rådde oenighet endast kring några få skillnader (tre), vilka inte förväntades ha någon större inverkan på slutresultatet. Därför var det personalkommittén som ”föreslog” ECB i nämnda skrivelse att ”differensen på 0,3 procent … som de båda sidorna redan har godkänt, ska läggas till resultatet för 2004 års lönejustering, och kompensation ska lämnas år 2005 för alla resterande skillnader, när de slutgiltiga siffrorna har bekräftats i samförstånd.”
76 Av detta följer att anmärkningen om att information inte har lämnats i god tid ska underkännas.
– Anmärkningen att mötena har hållits sporadiskt
77 Sökandena har kritiserat att det, utanför det officiella förfarandet enligt samförståndsavtalet, har anordnats ”halvofficiella” samrådsmöten med personalkommitténs företrädare och inte med personalkommittén i plenum, och detta utan den senares vetskap.
78 Talesmännen var trots allt personalkommitténs vederbörligen bemyndigade företrädare i samrådssammanhang (se punkt 68 i förevarande dom).
79 För övrigt föreskrivs såväl tekniska möten som ett förenklat samrådsförfarande i samförståndsavtalet. Vad beträffar ad hoc-möten är det enligt samförståndsavtalet inte alls uteslutet att sådana möten hålls, eftersom artikel 15 i detta uttryckligen föreskriver ett förenklat samrådsförfarande. Enligt artikeln får parterna minska antalet möten och även göra undantag från de tidsfrister som anges i avtalet, genom att enas om kortare tidsfrister när så är lämpligt. Protokoll behöver enligt ECB:s personalföreskrifter endast föras vid möten med ordförandena.
80 Av handlingarna i målet framgår vidare att förhållandet mellan personalkommittén, vars mandat gällde för åren 2002–2004, och ECB grundade sig på ett stort ömsesidigt förtroende och på en öppen kommunikation, vilket kan motivera vissa mötens förhållandevis informella karaktär.
81 Det ska tilläggas att det fanns en överenskommelse mellan ECB och personalkommittén om det ”särskilda” samrådsförfarandet för att justera lönerna för åren 2001–2003, främst till följd av den senares önskemål som hade framförts i en skrivelse av den 3 juni 2004. Personalkommittén hölls informerad om resultaten från sammanträdena mellan talesmännen och ECB:s företrädare, vilket personalkommitténs interna skrivelser och e-postmeddelanden som har bilagts parternas handlingar vittnar om. Det kan vidare hänvisas till personalkommitténs skrivelse av den 14 juni 2004, som kan anses innehålla ett godkännande av att det samrådsförfarande som följts var i sin ordning i detta fall, då det hänvisades till inslag i förfarandet utan att någon kritik framfördes i det avseendet och att man i princip kom fram till att samrådsförfarandet kunde avslutas (utom för de tre frågor som återstod att lösa, se punkt 27 i förevarande dom).
82 Det saknas följaktligen stöd för anmärkningen att mötena hållits sporadiskt.
– Anmärkningen om otillräckliga svar på personalkommitténs frågor
83 Sökandena har klandrat ECB för att inte ha lämnat ett formellt skriftligt svar på personalkommitténs skrivelse av den 25 mars 2004.
84 Personaldomstolen har konstaterat att de frågor som personalkommittén tog upp i skrivelsen av den 25 mars 2004 behandlades under de samrådsmöten som hölls mellan april och juni 2004. Anmärkningen saknar således grund.
– Anmärkningen om att man felaktigt gjort gällande att ärendet var brådskande
85 Vid förhandlingen klandrade sökandena ECB för att ha gjort gällande inför personalkommittén att ärendet var brådskande och för ha ställt kommittén inför ett fullbordat faktum.
86 Oberoende av om denna anmärkning, som i stor utsträckning sammanfaller med anmärkningen om att information inte lämnades i god tid (se punkterna 73–76 i förevarande dom), kan tas upp till prövning, kan den inte motiveras, eftersom det var personalkommittén själv som den 3 juni 2004, mindre än två veckor före ECB-ledningens sammanträde då den skulle ta ställning till den obligatoriska årliga justeringen för 2004, bad ECB att integrera resultaten från det ”särskilda” samrådet för åren 2001–2003 i justeringen. I sin skrivelse av den 14 juni 2004 har personalkommittén faktiskt uppgett att den var väl insatt i den tidsplan som ECB:s direktion hade fastställt för att bekräfta lönejusteringen för 2004.
87 För övrigt ska dessa anmärkningar jämföras med de synpunkter som framförts i punkterna 74–76 i förevarande dom.
88 Anmärkningen om att man felaktigt gjort gällande att ärendet var brådskande kan följaktligen inte godtas.
– Anmärkningen att samrådsförfarandet inte var avslutat när lönebeskeden för juli månad 2004 skickades ut
89 Sökandena har klandrat ECB för att inte ha avslutat samrådsförfarandet för åren 2001–2003 innan beslutet om lönejusteringen för den perioden fattades.
90 Det ska i detta sammanhang påpekas att personalkommittén själv i en skrivelse av den 14 juni 2004 implicit hade föreslagit ECB:s direktion att samrådsförfarandet skulle avslutas, med förbehåll för en granskning av de tre särskilda olösta frågor som gällde uppgifterna från Banque nationale de Belgique, Deutsche Bundesbank och kommissionen, eftersom den granskningen skulle skjutas upp för att resultatet skulle integreras i samrådsförfarandet året därpå (2005).
91 I samma skrivelse ”föreslog” personalkommittén att ”differensen på 0,3 procent … som de båda sidorna redan har godkänt” i samband med det ”särskilda” samrådet för åren 2001–2003 skulle läggas till resultaten för den ordinarie lönejusteringen för 2004 medan granskningen av tre frågor – som nämndes särskilt – skulle flyttas fram till justeringen av lönerna för år 2005. Personaldomstolen konstaterar att dessa frågor, trots att de fortfarande inte var lösta när samrådet avslutades, inte togs med i samrådet för åren 2001–2003 och att de enligt personalkommittén själv ändå bara skulle ha en obetydlig inverkan på det slutliga resultatet av lönejusteringen för åren 2001–2003.
92 Bedömningen att personalkommitténs skrivelse av den 14 juni 2004 var en överenskommelse mellan nämnda kommitté och ECB om att man kunde färdigställa resultaten från det ”särskilda” samrådsförfarandet (”differensen på 0,3 procent … som de båda sidorna redan har godkänt”), med undantag av tre frågor som ännu inte hade lösts men som inte förväntades ha någon större inverkan på resultatet, bekräftas uttryckligen av vissa av den förra personalkommitténs ledamöter, såsom framgår av vad fem av dem sade den 13 juni 2005. Att man nått en överenskommelse bekräftas också i personalkommitténs interna handlingar som sökandena själva lämnat in.
93 Enligt artikel 15 i samförståndsavtalet hade personalkommittén rätt att samtycka till att det skulle ske ett förenklat samrådsförfarande samt när det skulle avslutas (se punkt 81 i förevarande dom).
94 Vad beträffar den roll som innehades av personalkommitténs talesman van de Velde och kommitténs biträdande talesman van der Ark, som båda hade undertecknat skrivelsen av den 14 juni 2004, ska det framhållas att personalkommittén var vederbörligen företrädd av sina talesmän för att i dess namn överlämna den aktuella skrivelsen till ECB (se punkt 68 i förevarande dom). Vidare bekräftades det i protokollet från personalkommitténs sammanträde av den 14 juni 2004, som sökandena själva har lämnat in, att skrivelsen återspeglar den inställning som majoriteten av kommitténs ledamöter hade.
95 Den 15 juni 2004 godkände ECB:s direktion förslaget från ECB:s ordförande om en höjning på 0,3 procent vid den särskilda justeringen av lönerna för åren 2001–2003 till följd av samrådsförfarandet.
96 Härav följer att personalkommittén hade samtyckt till att avsluta samrådsförfarandet och till att höja lönen med 0,3 procent för åren 2001–2003, med utbetalning från och med juli månad 2004.
97 Detta konstaterande påverkas inte av sökandenas argument om den nya personalkommitténs skrivelse av den 25 juni 2004. Skrivelsen framstår som ett försök från kommitténs sida att på nytt inleda det samråd som hade avslutats. ECB godtog emellertid inte den nya personalkommitténs begäran om att få ändra den förra personalkommitténs uppfattning om att samrådet var avslutat. Den 1 juli 2004 antog ECB-rådet därför det förslag från ECB:s ordförande som hade godkänts av direktoratet den 15 juni 2004 och som grundade sig på samrådsresultatet, såsom detta framgår av personalkommitténs skrivelse av den 14 juni 2004.
98 ECB:s skriftliga svar till personalkommittén den 7 juli 2004, i vilket det stod att ”administrationen … fortfarande [anser]att diskussionen inte är avslutad” och att ”det kommer att lämnas kompensation för alla resterande skillnader vid nästa lönejustering”, utgör i detta hänseende inte någon bekräftelse från ECB:s sida på att samrådet om lönejusteringen för åren 2001–2003 fortfarande pågick, trots ECB-rådets godkännande om att fastställa den löneökning på 0,3 procent som båda parterna hade enats om. Vad gäller skriftväxlingen mellan personalkommittén och ECB angående den ”särskilda” justeringen för åren 2001–2003 ska svaret betraktas som en hänvisning till de tre mindre viktiga frågorna som den förra personalkommittén i sin skrivelse av den 14 juni 2004 särskilt hade gjort ett förbehåll för, med tanke på att de skulle behandlas i samband med justeringen året därpå, det vill säga 2005.
99 Mot bakgrund av det som har anförts ovan anser personaldomstolen att det inte kan slås fast att de omständigheter som sökandena anfört till stöd för sina anmärkningar, inte ens sammantagna, strider mot de särskilda krav som ställdes på samrådsförfarandet med personalkommittén innan beslutet som fastställde lönejusteringen för åren 2001–2003 fattades. Följaktligen kan talan inte bifallas på den första grunden, uppdelad i sina olika delgrunder, och detta utan att det behöver avgöras om den kan tas upp till prövning.
Den andra grunden: Åsidosättande av beräkningsmetoderna, uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av motiveringsskyldigheten
Parternas argument
100 Genom denna grund har sökandena främst kritiserat att ECB har utgått ifrån uppenbart felaktiga uppgifter och att ECB därigenom har åsidosatt beräkningsmetoderna och motiveringsskyldigheten i samband med justeringen av lönerna för åren 2001–2003.
101 Enligt sökandena finns det uppenbara felaktigheter i de tabeller som ECB upprättade i början av samrådsförfarandet, det vill säga den 9 januari 2004, och dessa visar att beräkningsmetoden har tillämpats felaktigt. Framför allt är det ett uppenbart fel att det inte förrän från och med år 2002 har tagits hänsyn till den förmån som personalen vid Banque de France fick i form av reducerad arbetstid, då ju personalen vid Banque de France redan från februari 2001 hade fått fördelar genom de positiva effekterna av lag nr 2000‑37 av den 19 januari 2000 om förhandlad arbetstidsförkortning (nedan kallad lagen om arbetstidsförkortning). Det är också ett uppenbart fel att ECB inte har tagit hänsyn till uppgifterna om Deutsche Bundesbanks särskilda löneförhöjning för anställda som arbetar i det forna Östtyskland.
102 ECB har framhållit att man är helt beroende av referensorganisationerna när det gäller de aktuella källuppgifternas relevans och exakthet samt hur pass snabbt uppgifterna samlas in och vidarebefordras. Det bör tas hänsyn till att källuppgifterna inte avser endast en parameter utan inrymmer ett flertal faktorer, såsom antalet anställda, veckoarbetstid, antalet semesterdagar, anställningsförhållande (offentlig eller privat sektor), etcetera. Mot bakgrund av dessa omständigheter måste ECB förlita sig på att de uppgifter den fått är exakta och relevanta. Det är endast om ett uppenbart fel upptäcks som ECB är skyldig att kontakta den referensorganisation som har lämnat de felaktiga uppgifterna, för att kontrollera om de stämmer. I förevarande fall har det dock inte förekommit några uppenbara fel bland referensorganisationernas källuppgifter.
103 ECB har medgett att frågan om hänsynstagande till arbetstidsförkortningen för personalen vid Banque de France togs upp i personalkommitténs skrivelse av den 25 mars 2004 men påstår att den löstes under samrådet på ett för personalkommittén tillfredsställande sätt, eftersom den inte längre nämndes i ”avtalet av den 14 juni 2004 ”. Vad beträffar Deutsche Bundesbank undrar ECB om anmärkningen om detta påstådda uppenbara fel kan tas upp till prövning med hänsyn till bestämmelserna i artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler samt om anmärkningen är välgrundad med hänsyn till ”avtalet av den 14 juni 2004”, i vilket det står att uppgifterna ska diskuteras längre fram. ECB ser således inte hur detta skulle kunna inverka på lönejusteringen för åren 2001–2003.
Personaldomstolens bedömning
104 Även om sökandena till stöd för sin andra grund har åberopat att ”motiveringsskyldigheten åsidosatts”, har deras argument enbart samband med omtvistade besluts interna och inte formella lagenlighet.
105 I sin ansökan har sökandena endast klagat över att det förekommit ett ”uppenbart fel” som har lett till att beräkningsmetoden åsidosatts, och detta i två avseenden:
– ECB har inte på ett korrekt sätt tagit hänsyn till den inverkan på lönerna som arbetstidsförkortningen för de anställda vid Banque de France haft på beräkningsmetoderna.
– ECB har inte låtit effekterna av en särskild löneförhöjning som Deutsche Bundesbank beviljat de anställda som arbetar i det forna Östtyskland få genomslag i de anställdas löner.
106 För att kunna uttala sig om dessa båda anmärkningar, som är de enda sökandena har framfört, ska personaldomstolen pröva om ECB har gjort sig skyldig till uppenbara bedömningsfel genom att grunda sig på ovannämnda källuppgifter från Banque de France och Deutsche Bundesbank när den upprättade de tabeller som krävdes för att fastställa nominallönernas genomsnittliga utveckling i enlighet med beräkningsmetoden.
107 Vad beträffar Banque de France har sökandena inte inkommit med några uppgifter som visar att ECB borde ha låtit en tillämpning av lagen om arbetstidsförkortning få konsekvenser för samtliga anställda vid banken från och med år 2001. Däremot har de inkommit med tre handlingar med benämningen ”tillämpningsanvisningar” från den banken som gäller ett ”företagsavtal angående längden, fördelningen och förläggningen av arbetstiden för personal på handläggarnivå” av den 13 februari, den 6 april och den 6 juni 2001, vilket endast gäller denna personalkategori. Uppgifterna i dessa anvisningar överensstämmer med uppgifterna från Banque de France, då banken hade informerat ECB om att denna personalkategori endast utgjordes av 1 000–1 100 personer, medan det företagsavtal som gällde samtliga anställda (cirka 15 000 personer) trädde i kraft först den 1 januari 2002. Enligt de simuleringar som ECB gjorde i närvaro av personalkommitténs företrädare, och som inte på allvar har ifrågasatts av sökandena, har emellertid de löneökningar för handläggarpersonal vid Banque de France som tillämpningen av lagen om arbetstidsförkortning resulterat i inte haft någon påtaglig positiv inverkan på slutresultatet av 2001 års lönejusteringar för ECB:s personal.
108 När det gäller Deutsche Bundesbank ska två omständigheter uppmärksammas. För det första hade banken, i fråga om löneförhöjningarna för de anställda som arbetar i det forna Östtyskland, informerat ECB om att personalkommitténs ursprungliga uppfattning om effekterna av denna särskilda löneförhöjning var felaktig. Personalkommittén godtog emellertid denna förklaring senare och tog följaktligen i skrivelsen av den 14 juni 2004 inte upp frågan om lönerna för Deutsche Bundesbanks anställda i det forna Östtyskland bland de frågor som återstod att lösa. Därmed hade detta problem lösts under samrådsförfarandet, innan förfarandet avslutades den 14 juni 2004. För det andra gällde reservationen angående Deutsche Bundesbank, som i personalkommitténs skrivelse av den 14 juni 2004 togs upp som en av de tre frågor som fortfarande återstod att lösa, en annan fråga, nämligen den om procentsatsen för 2001 och 2002 års allmänna löneökning. Reservationen behandlades i september 2004 och drogs sedan tillbaka i samband med 2005 års lönejustering, såsom personalkommittén och ECB hade kommit överens om.
109 Härtill kommer att de båda förhandlingsparterna den 14 juni 2004 var överens om, efter att ha kontrollerat uppgifterna från Banque de France och Deutsche Bundesbank, att dessa frågor beaktades i tillräcklig utsträckning i den planerade lönejusteringen. Det är därför svårt att påvisa det uppenbara fel som ECB skulle ha begått i detta hänseende med hänsyn till sökandenas vaga anmärkningar på denna punkt och på den otillräckliga bevisning de lämnat till stöd härför.
110 Av detta följer att sökandena varken har visat att beräkningsmetoden har åsidosatts eller att ECB har begått ett uppenbart fel i sin granskning av källuppgifterna från Banque de France och Deutsche Bundesbank.
111 Mot bakgrund av allt som har anförts ovan kan talan inte heller vinna bifall på den andra grunden.
Den tredje grunden: Utebliven retroaktiv tillämpning av de korrigeringar som borde ha gjorts vid den allmänna lönejusteringen
Parternas argument
112 Den tredje grunden innehåller tre delar som avser åsidosättande av legalitetsprincipen, åsidosättande av principerna för beräkningsmetoderna och åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. Genom dessa tre delgrunder kritiserar sökandena i huvudsak att ECB inte har tillämpat beräkningsmetoden retroaktivt, trots att så krävdes.
113 För att klargöra vad som ligger till grund för löneökningens retroaktiva verkan, hänvisar sökandena huvudsakligen till legalitetsprincipen, som enligt deras mening råder över den administrativa myndigheten när det gäller att fastställa vilka åtgärder som ska vidtas och vilka beslut som ska fattas i enlighet med de bestämmelser som gäller för den och att återställa rättsläget när de har åsidosatts. När det gäller felaktiga uppgifter är det myndighetens sak att återställa det ursprungliga rättsläget, det vill säga med retroaktiv verkan.
114 Sökandena har i detta avseende hävdat att referensorganisationerna gör korrigeringar i efterhand när det finns skäl till detta. De har i detta fall hänvisat till exemplet med gemenskapslagstiftaren, som har antagit rådets förordning (EG, Euratom) nr 2148/2003 av den 5 december 2003 om rättelse med verkan från och med den 1 juli 2002 av löner och pensioner för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska gemenskaperna samt exemplet med de anställda vid Banca d’Italia, som har fått ett extra påslag på sina löner för perioden 2002–2003 till följd av ett beslut som fattades i oktober 2004. ECB borde följa samma princip och låta sina beslut om rättelser få retroaktiv verkan.
115 Sökandena har också klandrat ECB för att inte ha fullgjort sitt åtagande i enlighet med memorandumet av den 16 december 2003, som var riktat till samtliga anställda. Åtagandet borde bedömas i förhållande till ECB:s tidigare deklarationer, särskilt dem som återfinns i en skrivelse av den ”7 juli 1999” (sökandena hänvisar egentligen till en skrivelse av den 7 maj 1999), i vilken det sägs att avsikten med beräkningsmetoden är att ECB ska ligga på samma lönenivå som dess främsta rekryteringskällor, det vill säga referensorganisationernas.
116 ECB har påpekat att de omtvistade löneförhöjningarna följer på ett helt ”frivilligt åtagande” från deras sida, vilket sökandena själva har beskrivit det som. Att fullgöra ett sådant åtagande kan följaktligen inte föra med sig lagstadgade skyldigheter. ECB hänvisar till domstolens rättspraxis, där domstolen i sitt beslut av den 3 mars 1999 i mål C‑315/97 P, Echauz Brigaldi m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. I‑1287), punkt 11, bekräftade förstainstansrättens dom av den 9 juli 1997 i mål T‑156/95, Echauz Brigaldi m.fl. mot kommissionen (REGP 1997, s. I‑A‑171 och s. II‑509). I denna dom slog förstainstansrätten fast att en förmån som en institution ger sina anställda som en extra förmån och inte till följd av någon rättslig skyldighet som följer av tjänsteföreskrifterna, inte innebär att en annan institution måste behandla sina egna tjänstemän på samma sätt. Förstainstansrätten fann därför att likabehandlingsprincipen inte hade åsidosatts.
117 Vidare har ECB inte vidkänt att sökandena kan ha ”berättigade förväntningar”, eftersom samrådet med personalkommittén inte innebär att dennas åsikt är bindande. ECB har också påpekat att beslutet i juli 2004 om en löneförhöjning var en frivillig handling, som därför inte medför någon skyldighet att låta den lönejustering som samrådet resulterade i få en retroaktiv verkan.
Personaldomstolens bedömning
118 Genom denna grund vill sökandena visa att det var fel av ECB att inte höja deras löner retroaktivt för åren 2001–2003, eftersom det samråd som hade inletts till följd av memorandumet av den 16 december 2003 ändå gällde dessa år.
119 Den tredje grundens tre delar ska prövas tillsammans, eftersom de hänger samman och eftersom sökandena har fört ett enda resonemang till stöd för dessa.
120 Personaldomstolen ska således avgöra om det samråd med personalkommittén, som inleddes till följd av memorandumet av den 16 december 2003 och som följdes av en tillämpning av den beräkningsmetod som gällde under åren 2001–2003 på samrådsresultaten, borde, såsom sökandena har hävdat, ha lett till en retroaktiv utbetalning för vart och ett av de berörda åren av den löneökning som samrådet resulterade i.
121 Det ska inledningsvis påpekas att ECB, för att följa den ovannämnda domen i målet Cerafogli och Poloni mot ECB, enligt vilken 2001 års lönejusteringsförfarande för personalen vid ECB var rättsstridigt, blev tvungen att ha regelbundna och ändamålsenliga samråd med personalkommittén för det årets lönejustering, för att avhjälpa det fel som hade påpekats av förstainstansrätten. En sådan åtgärd, som inte kan uppfattas som om den enbart gällde Cerafoglis och Polonis situation, var till sin natur nödvändigtvis allmän.
122 Det ska tilläggas att ECB utsträckte samrådet till att gälla åren 2002 och 2003 till följd av sitt åtagande gentemot all personal i memorandumet av den 16 december 2003 med rubriken ”Förstainstansrättens dom avseende justeringen av 2001 års löner”. Såsom ECB har medgett vid förhandlingen och i motsats till vad den har hävdat i sina skriftliga inlagor innebar åtagandet en skyldighet att tillämpa gällande beräkningsmetod på resultatet från det sålunda utökade samrådet.
123 Parterna har emellertid olika uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna av samrådet och om skyldigheten att tillämpa beräkningsmetoden på samrådsresultatet. Medan sökandena har gjort gällande att ECB för att följa ovannämnda dom i målet Cerafogli och Poloni mot ECB måste låta de eventuella löneökningar samrådet ledde till gälla för all personal har ECB bestritt att domen har en sådan verkan.
124 Det är inte nödvändigt att i förevarande fall göra en prövning av huruvida ECB enligt artikel 233 EG var tvungen att låta de löneökningar som följde på samrådet, däri inbegripet perioden före domens avkunnande, gälla för samtliga anställda vid ECB, särskilt med hänsyn till det slags oriktighet som hade kritiserats. Det räcker med att konstatera att ECB själv har ansett sig vara tvungen att placera såväl samrådet, det vill säga den förberedande fasen inför lönejusteringen, som de därpå följande faserna i förfarandet, däri inbegripet den slutliga fasen som består av lönejusteringen för var och en av de anställda, inom bindande ramar som ska gälla för samtliga anställda, och inte enbart för Cerafogli och Poloni, under de tre åren i fråga.
125 Mot bakgrund av dessa omständigheter ska personaldomstolen kontrollera hur beräkningsmetoden för lönejusteringen tillämpades för alla åren 2001–2003 tillsammans.
126 Personaldomstolen vill först och främst påminna om beräkningsmetodens viktigaste beståndsdelar samt om skillnaderna mellan GSA 1999/2001 och GSA 2002/2004 (se punkterna 13–17 i förevarande dom).
127 Beräkningsmetoden byggde i huvudsak på en förtroendebaserad användning av de källuppgifter som referensorganisationerna lämnade, utan att ECB hade möjlighet att granska dessa mer i detalj.
128 I GSA 1999/2001 föreskrevs ingen möjlighet till korrigering av de resultat som beräkningsmetoden gav och även om det i GSA 2002/2004 föreskrevs en möjlighet till sådana korrigeringar var denna begränsad på två sätt. För det första gavs i det GSA-systemet endast möjlighet att korrigera sådana uppgifter som hade saknats den dag då lönejusteringen normalt skulle ske, det vill säga korrigeringar utifrån försenade uppgifter från referensorganisationerna och inte korrigeringar på grund av felaktigheter som upptäckts senare hos de inlämnade källuppgifter som beaktats vid justeringen. För det andra kunde korrigeringar inte göras retroaktivt. Följaktligen var det endast korrigeringar av de uppgifter som saknades från början men som blev tillgängliga mellan den senaste justeringen och justeringen året därpå, som började gälla vid denna sistas utgång. Denna korrigeringsmöjlighet kunde således inte användas förrän den 1 juli 2003, och detta för uppgifter som hänförde sig till år 2002 och som på grund av att de hade lämnats sent inte hade kunnat beaktas vid beräkningen av den justering som fastställdes den 1 juli 2002.
129 Det ska vidare medges att det skulle ha tett sig onaturligt att inleda ett nytt samråd med personalkommittén på grundval av uppgifter som var tillgängliga vid det första samrådet, samtidigt som man lämnade de uppgifter som blivit tillgängliga senare därhän, det vill säga de korrigerade uppgifterna.
130 Vad gäller år 2002 bör hänsyn tas till svårigheten att, på grundval av de uppgifter för det året som kom in 2004, sänka lönen med 0,4 procent i enlighet med den beräkning som hade gjorts utifrån de korrigerade uppgifterna i de tabeller som ECB hade upprättat under samrådsförfarandet.
131 Även om detta hade varit möjligt skulle det enligt ECB själv inte gå att göra en ny, retroaktiv beräkning av lönerna från år 2001 i ECB:s lönesystem, vilket även personalkommittén har medgett i skrivelsen av den 4 augusti 2004.
132 Det framgår av rättspraxis att då det finns särskilda svårigheter att följa en dom om ogiltigförklaring får den berörda institutionen fatta ett beslut så att de berörda får skälig kompensation för de nackdelar som det ogiltigförklarade beslutet har vållat dem. I ett sådant fall kan administrationen diskutera med dem för att försöka nå en överenskommelse som ger dem en skälig kompensation för de rättsstridiga handlingar de utsatts för (förstainstansrättens dom av den 26 juni 1996 i mål T‑91/95, De Nil och Impens mot rådet, REGP 1996, s. I‑A‑327 och s. II‑959, punkt 34, av den 10 juli 1997 i mål T‑81/96, Apostolidis m.fl. mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑207 och s. II‑607, punkt 42, och av den 10 maj 2000 i mål T‑177/97, Simon mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑75 och s. II‑319, punkt 23).
133 I förevarande fall har ECB, med hänsyn till de omständigheter som det redogörs för i punkterna 126–131 i förevarande dom, valt ett förenklat tillvägagångssätt, nämligen att betala ut det kumulerade resultatet av 2001–2003 års lönejusteringar, vilket fastställdes i samrådsförfarandets slutskede, på den dag då lönejusteringen för år 2004 började gälla, det vill säga den 1 juli 2004. Personalkommittén accepterade den lösningen implicit i skrivelsen av den 14 juni 2004, eftersom den inte upprepade sin begäran om retroaktiv utbetalning som hade framställts i skrivelsen av den 25 mars 2004 och som hade tagits upp under flera av de tekniska mötena.
134 Det sammantagna resultat som ECB således hade kommit fram till var följden av en kompromisslösning mellan ECB och personalkommittén, som möjliggjorde en förenklad anpassning och tillämpning av beräkningsmetoden. Kompromisslösningen bestod av flera delar enligt följande:
– För det första, vad gällde år 2001, möjligheten att beakta korrigerade uppgifter, så snart dessa hade blivit tillgängliga, en möjlighet som inte fanns i GSA 1999/2001 utan endast i GSA 2002/2004.
– För det andra, att hänsyn skulle tas till samtliga relevanta uppgifter för lönejusteringsåret och inte enbart för det år under vilket dessa uppgifter hade blivit tillgängliga såsom föreskrivits i GSA 2002/2004.
– För det tredje, möjligheten att inte begränsa beaktandet av de ”korrigerade” uppgifterna, det vill säga de uppgifter som inte var tillgängliga eller var ofullständiga för det år lönerna skulle justeras, i utbetalningen året därpå.
– För det fjärde, utbetalningen från och med den 1 juli 2004 av ett tillägg på 0,3 procent, som utgjordes av det kumulerade resultatet av de variationer för åren 2001–2003 som hade räknats fram utifrån precisa uppgifter som personalkommittén och ECB enats om (+ 0,3 procent för 2001, – 0,4 procent för 2002, + 0,4 procent för 2003, alltså 0,3 procent).
135 Av detta följer att även om ECB inte har låtit den löneförhöjning som samrådet resulterade i få den retroaktiva verkan som sökandena har krävt, har ECB i gengäld dels använt korrigerade uppgifter (uppåt) för året 2001, vilket inte hade varit möjligt vid den tiden om man hade tillämpat de bestämmelser som gällde då, dels utökat samrådet till att gälla åren 2002 och 2003 och resultaten från det samrådet till att gälla för samtliga anställda, till skillnad från inställningen att endast sökandena i det ovannämnda målet Cerafogli och Poloni mot ECB borde ha kommit i åtnjutande härav. ECB valde således en lösning som inte bara var välavvägd utan också hade en strukturell inverkan på löneskalorna och pensionerna.
136 Med hänsyn till de ovannämnda särskilda svårigheterna med att följa domen i det ovannämnda målet Cerafogli och Poloni mot ECB anser personaldomstolen att det beslut som fattades med hänsyn till resultaten från det samrådsförfarande som gällde justeringen av lönerna för åren 2001–2003 ska betraktas som en rimlig och rättvis lösning i den mening som avses i den rättspraxis som citeras i punkt 132.
137 Detta konstaterande påverkas inte av de argument som framförts av sökandena.
138 För det första konstaterar personaldomstolen, när det gäller argumentet om vissa referensorganisationers retroaktiva korrigeringar, att en sådan praxis ligger helt i linje med systemet i GSA 2002/2004, det vill säga att lönerna korrigeras utifrån de faktiska källuppgifterna året efter det år då lönerna tjänats in. I vilket fall som helst medför vissa referensorganisationers retroaktiva korrigeringar ingen som helst skyldighet för ECB att korrigera lönerna retroaktivt, eftersom sådan praxis endast förbinder dessa organisationer och inte ECB, även om de grundar sig på normativa nationella texter eller gemenskapstexter.
139 För det andra har ECB, i motsats till vad sökandena har hävdat, fullgjort sitt åtagande enligt sitt memorandum av den 16 december 2003 att ta konsekvenserna av förstainstansrättens dom, genom att i detta fall finna en rättvis lösning för samtliga anställda.
140 Den tredje grunden kan därför inte godtas. Yrkandena om ogiltigförklaring ska således ogillas.
2. Yrkandena om skadestånd
Parternas argument
141 Sökandena har hävdat att de lidit skada av de påstådda felaktigheterna, eftersom de inte har kunnat förfoga över sin rättmätiga lön från och med den 1 juli 2001, 2002 och 2003, det vill säga en lön som har fastställts i enlighet med beräkningsmetoden och efter ett regelrätt samråd. Utan att exakt kunna beräkna skadebeloppet föreslår de att det i enlighet med rätt och billighet preliminärt ska fastställas till 5 000 euro per sökande.
142 ECB har hävdat att man på ett tillfredsställande sätt har visat att man inte har handlat rättsstridigt. Därmed saknar kravet på ersättning rättsligt stöd. Ekonomiskt sett har sökandena fått en löneförhöjning på 0,3 procent, något som ECB inte beviljat på grundval av någon lagstadgad skyldighet utan till följd av ett personalpolitiskt beslut.
Personaldomstolens bedömning
143 Enligt fast rättspraxis ska yrkanden om ersättning för ekonomisk eller ideell skada ogillas när de har ett nära samband med yrkanden om ogiltigförklaring som redan har ogillats (se förstainstansrättens dom av den 25 juni 2003 i mål T‑72/01, Pyres mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑169 och s. II‑861, punkt 85 och där angiven rättspraxis).
144 Eftersom prövningen av de grunder som i detta fall åberopats till stöd för yrkandena om ogiltigförklaring av lönebeskeden för juli månad 2004 inte har visat att ECB handlat rättsstridigt och således inte heller att något för ECB ansvarsgrundande fel har begåtts, ska yrkandet om skadestånd för den skada som sökandena anser sig ha lidit på grund av påstådda felaktigheter också ogillas.
3. Allmänna slutsatser
145 Av allt det ovanstående framgår att yrkandena om ogiltigförklaring och om skadestånd saknar grund och att det inte längre finns anledning att ta ställning till yrkandena om att administrativa handlingar ska lämnas in. Talan ska följaktligen ogillas utan att det är nödvändigt att uttala sig om huruvida den kan upptas till sakprövning, eftersom ECB har framställt flera invändningar om rättegångshinder som framför allt handlar om att begäran om omprövning lämnats in för sent och att Polonis klagomål, som ECB mottog den 14 december 2004, kom in för sent, efter fristen på två månader som enligt ECB löpte ut den 13 december 2004.
Rättegångskostnader
146 Enligt artikel 122 i rättegångsreglerna ska bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i samma rättegångsregler om rättegångskostnader och domstolskostnader endast tillämpas på mål som väckts vid personaldomstolen från och med ikraftträdandet av dessa rättegångsregler, det vill säga den 1 november 2007. För mål som var anhängiga vid personaldomstolen före detta datum ska bestämmelserna i förstainstansrättens rättegångsregler fortsätta att gälla i tillämpliga delar.
147 Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 88 i samma rättegångsregler ska institutionerna i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda bära sina rättegångskostnader. Eftersom sökandena har tappat målet, ska vardera parten bära sin rättegångskostnad.
Mot denna bakgrund beslutar
PERSONALDOMSTOLEN (plenum)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.
Mahoney | Kreppel | Van Raepenbusch |
Boruta | Kanninen Tagaras | Gervasoni |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 24 juni 2008.
Justitiesekreterare | | Ordförande |
Detta avgörande och däri angivna avgöranden från gemenskapsdomstolarna som ännu inte har publicerats i rättsfallssamlingen finns tillgängliga på domstolens webbplats www.curia.europa.eu
Bilaga
Maria Concetta Cerafogli, anställd vid Europeiska centralbanken, Frankfurt am Main (Tyskland),
Marion Kotowski, anställd vid Europeiska centralbanken, Frankfurt am Main (Tyskland),
Emmanuel Larue, anställd vid Europeiska centralbanken, Frankfurt am Main (Tyskland),
Paolo Poloni, anställd vid Europeiska centralbanken, Frankfurt am Main (Tyskland),
Olivier Seigneur, anställd vid Europeiska centralbanken, Frankfurt am Main (Tyskland),
Ali Shikhane, anställd vid Europeiska centralbanken, Hünfelden-Nauheim (Tyskland),
Luca Tagliaretti, anställd vid Europeiska centralbanken, Frankfurt am Main (Tyskland),
Innehållsförteckning
Tillämpliga bestämmelser
Bakgrund till tvisten
Förfarandet och parternas yrkanden
Prövning i sak
1. Yrkandena om ogiltigförklaring
Den första grunden: Åsidosättande av skyldigheten att samråda med personalkommittén
Parternas argument
Personaldomstolens bedömning
– Anmärkningen att den information som ECB har lämnat är ofullständig
– Anmärkningen om att information inte har lämnats i god tid
– Anmärkningen att mötena har hållits sporadiskt
– Anmärkningen om otillräckliga svar på personalkommitténs frågor
– Anmärkningen om att man felaktigt gjort gällande att ärendet var brådskande
– Anmärkningen att samrådsförfarandet inte var avslutat när lönebeskeden för juli månad 2004 skickades ut
Den andra grunden: Åsidosättande av beräkningsmetoderna, uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av motiveringsskyldigheten
Parternas argument
Personaldomstolens bedömning
Den tredje grunden: Utebliven retroaktiv tillämpning av de korrigeringar som borde ha gjorts vid den allmänna lönejusteringen
Parternas argument
Personaldomstolens bedömning
2. Yrkandena om skadestånd
Parternas argument
Personaldomstolens bedömning
3. Allmänna slutsatser
Rättegångskostnader