Mål T‑360/13
Verein zur Wahrung von Einsatz und Nutzung von Chromtrioxid und anderen Chrom-VI‑Verbindungen in der Oberflächentechnik eV (VECCO) m.fl.
mot
Europeiska kommissionen
”Reach – Uppförande av kromtrioxid på förteckningen över tillståndspliktiga ämnen – Användningar eller användningskategorier som är undantagna från tillståndskravet – Begreppet ’befintlig specifik gemenskapslagstiftning som anger minimikrav avseende skyddet för människors hälsa eller miljön för ämnets användning’ – Uppenbart oriktig bedömning – Proportionalitet – Rätten till försvar – Principen om god förvaltningssed”
Sammanfattning – Tribunalens dom (femte avdelningen) av den 25 september 2015
1. Domstolsförfarande – Intervention – Yrkande som inte syftar till att biträda ett av parternas yrkanden – Avvisning
(Stadgan för Europeiska unionens domstol, artiklarna 40 fjärde stycket, och 53 första stycket; Tribunalens rättegångsregler (2015), artikel 142.1)
2. Tillnärmning av lagstiftning – Registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier – REACH-förordningen – Användningar eller användningskategorier som undantas från kravet på tillstånd – Villkor – Förekomst av en specifik gemenskapslagstiftning som anger minimikrav avseende skyddet för människors hälsa eller miljön för ämnets användning – Begrepp
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1907/2006, artiklarna 57 och 58.2 samt bilaga XIV ; Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/37, 2010/75 och 2012/18 ; rådets direktiv 98/24)
3. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Ansökan innehåller inte en framställning av de grunder som åberopas – Generell hänvisning till andra handlingar som bifogats ansökan – Avvisning
(Stadgan för Europeiska unionens domstol, artikel 21 ; Tribunalens rättegångsregler (2015), artikel 76 d))
4. Tillnärmning av lagstiftning – Registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier – REACH-förordningen – Användningar eller användningskategorier som undantas från kravet på tillstånd – Villkor – Kumulativ karaktär
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1907/2006, artikel 58.2)
5. Tillnärmning av lagstiftning – Registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier – REACH-förordningen – Användningar eller användningskategorier som undantas från kravet på tillstånd – Villkor – Ansökan om undantag avslås om ett av villkoren inte är uppfyllda – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1907/2006, artikel 58.2)
6. Domstolsförfarande – Intervention – Yrkande som syftar till att biträda eller ogilla ett av parternas yrkanden – Yrkandet innehåller kompletterande argument som ändrar föremålet för tvisten – Argumenten kan inte upptas till prövning
/Stadgan för Europeiska unionens domstol, artiklarna 40.4, och 53.1 ; Tribunalens rättegångsregler (2015), artikel 142.1)
7. Domstolsförfarande – Bevis – Bevisning som parterna har underlåtit att tillhandahålla – Bevisning som det ankommer på unionsdomstolen att inhämta – Föreligger inte
(Tribunalens rättegångsregler (2015), artiklarna 76 f och 81 e)
8. Tillnärmning av lagstiftning – Registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier – REACH-förordningen – Ämnen som inger mycket stora betänkligheter – Förfarande för införande i bilaga XIV – Offentliga samråd – Rätt för berörda parter att få tillgång till handlingar som tillställts Europeiska kemikaliemyndigheten eller kommissionen – Föreligger inte
(Europaparlamentets och rådets förordningar nr 1049/2001 och nr 1907/2006, artikel 58.4 och bilaga XIV)
9. Domstolsförfarande – Muntligt förfarande – Börjar löpa på nytt – Villkor
[Tribunalens rättegångsregler (2015), artikel 113.2 c)]
1. Se domen.
(se punkt 21)
2. Vad gäller det första villkor som föreskrivs i artikel 58.2 i förordning nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) – nämligen att användningar eller användningskategorier får undantas från kravet på tillstånd, förutsatt att det finns en ordentlig kontroll av risken genom befintlig specifik gemenskapslagstiftning som anger minimikrav avseende skyddet för människors hälsa eller miljön för ämnets användning – åsyftas med gemenskapslagstiftning i den mening som avses i denna bestämmelse en rättsregel som har antagits av en enhet inom unionen och som är avsedd att få bindande verkan. Regler som ingår i en medlemsstats nationella rätt eller en frivillig praxis kan följaktligen inte anses uppfylla det första villkoret enligt denna bestämmelse. När det gäller ett meddelande från kommissionen innehållande upplysningar om riskbedömning och riskbegränsningsstrategier kan detta, i den mån det saknar bindande innehåll, inte anses utgöra gemenskapslagstiftning.
Minimikrav ska förstås som något som dels utgör en minimistandard som ligger i arbetstagarnas eller andra berördas intresse, dels medger att ännu striktare åtgärder vidtas eller införs på nationell nivå inom ramen för en lagstiftning som är strängare än den unionsrättsliga lagstiftning varigenom minimikravet införs. Ett yrkeshygieniskt gränsvärde utgör således inte i sig ett maximikrav utan är i stället ett möjligt minimikrav i den mening som avses i artikel 58.2 i förordning nr 1907/2006.
Eftersom direktiv 98/24 om skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet mot risker som har samband med kemiska agenser i arbetet inte innehåller någon hänvisning till ett visst ämne som det innehåller i fråga om de ovannämnda ämnen som anges i bilaga I till direktivet, kan det inte anses vara specifikt, med tanke på att det är allmänt tillämpligt på alla kemiska ämnen, och inte heller kan anses ange minimikrav, med tanke på att det som fastställs genom direktivet endast är en allmän ram avseende skyldigheterna för arbetsgivare som utsätter sina anställda för risker i samband med användning av kemiska ämnen. Direktiv 2004/37 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener eller mutagena ämnen i arbetet kan således, eftersom det i detta inte hänvisas till något annat ämne än bensen, vinylkloridmonomer och damm från hårda träslag inte anses vara ”specifikt” och inte heller anses ange minimikrav såvitt gäller kromtrioxid.
Detsamma gäller direktiv 2012/18 om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår. Direktivet avser inte specifikt enskilda användningar av farliga ämnen i ett företags normala industriella verksamhet, och inte heller skydd av människor mot alltför hög exponering för farliga ämnen på arbetsplatsen. Vad sedan gäller direktiv 2010/75, om industriutsläpp, är det ställt utom allt tvivel att detta direktiv kan tillämpas allmänt på industriutsläpp som härrör från olika användningar av kromtrioxid. Däremot innehåller nämnda direktiv inte någon specifik bestämmelse som avser det ämnet.
(se punkterna 31, 33, 34, 40, 44, 45, 47, 59, 62 och 63)
3. Se domen.
(se punkt 55)
4. När det gäller det andra villkoret enligt artikel 58.2 i förordning nr 1907/2006, om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), nämligen att det ska finnas en ordentlig kontroll av risken genom befintlig specifik gemenskapslagstiftning, kan undantag beviljas endast om samtliga villkor i den berörda bestämmelsen är uppfyllda. Om det första villkoret avseende att det inte finns någon befintlig specifik gemenskapslagstiftning som anger minimikrav avseende skyddet för människors hälsa eller miljön för ämnets användning, saknas det skäl att pröva huruvida det andra villkoret är uppfyllt. Dessutom vill tribunalen understryka att det framgår av uttrycket ”compte tenu” i den franska versionen av nämnda bestämmelse, liksom av de uttryck som används i andra språkversioner av denna, att kontrollen av risken ska bygga på den nämnda befintliga specifika gemenskapslagstiftningen. Om sådan lagstiftning saknas, kan kontrollen av risken – om man antar att det har fastställts att en sådan kontroll faktiskt föreligger – omöjligt bygga på sådan lagstiftning. Redan denna omständighet är tillräcklig för att det ska kunna slås fast att det andra villkoret inte är uppfyllt.
(se punkt 64)
5. Med tanke på att kommissionen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller huruvida undantag skulle beviljas med stöd av artikel 58.2 i förordning nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) i och med att villkoren enligt den artikeln inte alla är uppfyllda, kan kommissionen inte åsidosätta proportionalitetsprincipen genom att tillämpa den artikeln på det sätt som det följde av denna artikel. Kommissionen var med andra ord tvingad att besluta att inte bevilja något undantag och kunde därför inte åsidosätta proportionalitetsprincipen.
(se punkt 73)
6. Se domen.
(se punkt 75)
7. Det ankommer inte på tribunalen att inhämta bevisning som parterna själva har underlåtit att tillhandahålla.
(se punkt 75)
8. Det offentliga samråd som föreskrivs i artikel 58.4 i förordning nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) ger inte berörda parter några specifika processuella rättigheter, exempelvis en rätt att ta del av de handlingar som har ställts till Europeiska kemikaliemyndighetens (Echa) eller kommissionens förfogande inom ramen för förfarandet för införande av ämnen i bilaga XIV till den förordningen. Det enda som föreskrivs i nämnda artikel är en rätt att inkomma med synpunkter. Denna slutsats ändras inte av principen att rätten till försvar ska iakttas i alla förfaranden som inleds mot en person. Förfarandet för införande av ett ämne i bilaga XIV till förordning nr 1907/2006 kan inte anses utgöra ett förfarande som har inletts mot nämnda berörda personer. Att det i artikel 58 i nämnda förordning föreskrivs ett offentligt samråd kan vidare inte påverka den omständigheten att varken Echa eller kommissionen enligt den artikeln har någon skyldighet att höra en enskild som skulle kunna komma att beröras av en förordning om ändring av bilaga XIV. Förordning nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar kan slutligen inte kan ändra tillämpningsområdet för artikel 58.4 i förordning nr 1907/2006 och således inte kan ge upphov till processuella rättigheter som inte föreskrivs i sistnämnda förordning.
(se punkterna 81 och 82)
9. Se domen.
(se punkt 88)