TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)
den 21 november 2012(*)
”Fiske – Åtgärder för bevarande av fiskeresurser – Artikel 105 i förordning (EG) nr 1224/2009 – Avdrag från fångstkvoter som tilldelats för ett visst år till följd av att kvoter för föregående år har överskridits – Tillämpning i tiden – Rättssäkerhet – Tolkning som säkerställer att primärrätten efterlevs – Principen inget straff utan lag – Förbud mot retroaktiv tillämpning”
I mål T‑76/11,
Konungariket Spanien, företrätt av N. Díaz Abad, abogado del Estado,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av F. Jimeno Fernández och D. Nardi, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EU) nr 1004/2010 av den 8 november 2010 om avdrag från vissa fångstkvoter för 2010 till följd av överfiske under det föregående året (EUT L 291, s. 31),
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden O. Czúcz (referent) samt domarna I. Labucka och D. Gratsias,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 april 2012,
följande
Dom
1 Konungariket Spanien har genom förevarande talan yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara kommissionens förordning (EU) nr 1004/2010 av den 8 november 2010 om avdrag från vissa fångstkvoter för 2010 till följd av överfiske under det föregående året (EUT L 291, s. 31) (nedan kallad den angripna förordningen).
Tillämpliga bestämmelser
2 Artikel 23 i rådets förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 1993 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken (EGT L 261, s. 1; svensk specialutgåva, område 4, volym 5, s. 118–133) har följande lydelse:
”1. Om kommissionen konstaterat att en medlemsstat överskridit sin kvot, tilldelning eller andel av ett bestånd eller en grupp av bestånd skall kommissionen göra avdrag från den årliga kvot, tilldelning eller andel som den medlemsstaten förfogar över. Dessa avdrag skall fastställas i enlighet med förfarandet i artikel 36.
2. Rådet skall på kommissionens förslag med kvalificerad majoritet anta avdragsbestämmelser i enlighet med de mål och förvaltningsstrategier som anges i artikel 8 i förordning (EEG) nr 3760/92, och skall då i första hand ta hänsyn till följande parametrar:
– Överfiskets omfång.
– Eventuella fall av överfiske av samma bestånd under de föregående åren.
– De berörda beståndens biologiska tillstånd.”
3 I artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 847/96 av den 6 maj 1996 om att införa ytterligare villkor för förvaltning av totala tillåtna fångstmängder (TAC) och kvoter med fördelning mellan åren (EGT L 115, s. 3), föreskrivs följande:
”1. Utom för de bestånd som avses i punkt 2, skall alla landningar utöver respektive tillåtna landningar dras av från kvoterna för samma bestånd under det påföljande året.
2. För de bestånd som avses i tredje strecksatsen i artikel 2 skall överskridande av tillåtna landningar medföra avdrag från motsvarande kvot under det påföljande året enligt följande tabell.
Överfiskets omfång i förhållande till tillåtna landningar | Avdrag |
Upp till 10 % | Överfiske x 1,00 |
Mellan 10 % och 20 % totalt | Överfiske x 1,10 |
Mellan 20 % och 40 % totalt | Överfiske x 1,20 |
Ytterligare överfiske över 40 % | Överfiske x 1,40 |
Ett avdrag motsvarande överfisket × 1,00 skall dock göras i samtliga fall där överfisket i förhållande till de tillåtna landningarna är lika med eller mindre än 100 ton.
Ytterligare 3 % av den mängd som fiskas utöver tillåtna landningar skall dras av för varje påföljande år då tillåtna landningar överskrids med mer än 10 %.”
4 Artikel 23.4 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (EUT L 358, s. 59) har följande lydelse:
”Om kommissionen har konstaterat att en medlemsstat har överskridit de fiskemöjligheter som den har fått sig tilldelade, skall kommissionen göra avdrag från denna medlemsstats framtida fiskemöjligheter.”
5 Artikel 105 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006 (EUT L 343, s. 1) har följande lydelse:
”1. Om kommissionen har konstaterat att en medlemsstat överskridit de kvoter som den har tilldelats ska kommissionen göra avdrag från denna medlemsstats framtida kvoter.
2. Om överfisket berör den kvot, tilldelning eller andel av ett bestånd eller en grupp av bestånd som en medlemsstat förfogar över under ett givet år, ska kommissionen under det eller de följande åren göra avdrag från den årliga kvot, tilldelning eller andel som den medlemsstaten förfogar över genom att använda en multiplikationsfaktor i enlighet med nedanstående tabell:
Överfiske i förhållande till tillåtna landningar | Multiplikationsfaktor |
Upp till 5 % | Överfiske x 1,0 |
Över 5 % och upp till 10 % | Överfiske x 1,1 |
Över 10 % och upp till 20 % | Överfiske x 1,2 |
Över 20 % och upp till 40 % | Överfiske x 1,4 |
Över 40 % och upp till 50 % | Överfiske x 1,8 |
Ytterligare överfiske som överstiger 50 % | Överfiske x 2,0 |
Ett avdrag som motsvarar överfisket x 1,00 ska dock tillämpas vid varje fall av överfiske som avser tillåten landning som motsvarar eller underskrider 100 ton.
3. Utöver den multiplikationsfaktor som avses i punkt 2 ska en multiplikationsfaktor på 1,5 tillämpas om
a) en medlemsstat upprepade gånger har överskridit sin kvot, tilldelning eller andel av ett bestånd eller en grupp av bestånd under de föregående två åren och detta överfiske har lett till avdrag enligt punkt 2, eller
b) det i tillgängliga vetenskapliga, tekniska och ekonomiska utlåtanden, särskilt de rapporter som utarbetats av vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen, slås fast att överfisket utgör ett allvarligt hot mot bevarandet av det berörda beståndet, eller
c) beståndet omfattas av en flerårig plan.
4. Om överfisket berör den kvot, tilldelning eller andel av ett bestånd eller en grupp av bestånd som en medlemsstat förfogat över under tidigare år får kommissionen, efter samråd med den berörda medlemsstaten, i enlighet med förfarandet i artikel 119 göra avdrag från den medlemsstatens framtida kvoter för att ta hänsyn till omfattningen av överfisket.
5. Om ett avdrag enligt punkterna 1 och 2 inte i sig kan göras från den kvot, tilldelning eller andel av ett bestånd eller en grupp av bestånd som överfiskats, därför att den berörda medlemsstaten saknar tillgång eller tillräcklig tillgång till en kvot, tilldelning eller andel av ett bestånd eller en grupp av bestånd, får kommissionen, efter samråd med den berörda medlemsstaten, under det eller de följande åren göra avdrag från kvoter för andra bestånd eller grupper av bestånd som medlemsstaten har tillgång till i samma geografiska område eller med samma marknadsvärde i enlighet med punkt 1.
6. Tillämpningsföreskrifter för den här artikeln, särskilt för att fastställa mängderna i fråga, får antas i enlighet med förfarandet i artikel 119.”
6 Enligt artikel 124 i förordning nr 1224/2009 är denna förordning tillämplig från och med den 1 januari 2010.
Bakgrund till målet
7 Den angripna förordningen ingår i en serie genomförandeförordningar varigenom Europeiska kommissionen har gjort avdrag från de fångstkvoter som tilldelats för ett visst år till följd av att kvoter för tidigare år har överskridits. Dessa förordningar kan kategoriseras i fyra grupper.
8 Kommissionen har under åren 2002 och 2003 antagit förordningarna (EG) nr 2000/2002 av den 8 november 2002 om anpassning av vissa fiskekvoter för 2002 i enlighet med rådets förordning (EG) nr 847/96 (EGT L 308, s. 13) och (EG) nr 728/2003 av den 25 april 2003 om anpassning av vissa fiskekvoter för 2003 i enlighet med rådets förordning (EG) nr 847/96 (EUT L 105, s. 3). Kommissionen har genom dessa förordningar, vilkas rättsliga grund är förordningarna nr 2847/93 och 847/96, gjort avdrag från de fångstkvoter som tilldelats för ett visst år till följd av att kvoter för det föregående året har överskridits.
9 Under åren 2004–2008 har kommissionen antagit förordningarna (EG) nr 762/2004 av den 23 april 2004 om anpassning av vissa fiskekvoter för 2004 i enlighet med rådets förordning (EG) nr 847/96 (EUT L 120, s. 8), (EG) nr 776/2005 av den 19 maj 2005 om anpassning av vissa fiskekvoter för 2005 i enlighet med rådets förordning (EG) nr 847/96 (EUT L 130, s. 7), (EG) nr 742/2006 av den 17 maj 2006 om anpassning av vissa fiskekvoter för 2006 i enlighet med rådets förordning (EG) nr 847/96 (EUT L 130, s. 7), (EG) nr 609/2007 av den 1 juni 2007 om anpassning av vissa fiskekvoter för 2007 i enlighet med rådets förordning (EG) nr 847/96 (EUT L 141, s. 33) och (EG) nr 541/2008 av den 16 juni 2008 om anpassning av vissa fiskekvoter för 2008 i enlighet med rådets förordning (EG) nr 847/96 (EUT L 157, s. 23). Kommissionen gjorde i dessa förordningar, vilka antagits med stöd av förordningarna nr 2371/2002 och 847/96, avdrag från de kvoter som tilldelats för ett visst år till följd av att kvoter för det föregående året hade överskridits. Av bilagorna till dessa förordningar framgår att kommissionen i vissa fall inte kunde göra avdrag i den mån som var påkallat av kvotöverskridandet, på grund av att dessa avdrag skulle ha blivit större än de kvoter som beviljats för ett visst år. Kommissionen har i dessa fall endast minskat kvoten för detta år till noll utan att för den skull överföra resterande kvot till påföljande år.
10 På grund av en ökning av antalet fall där kommissionen inte kunde göra avdrag i den mån som var påkallat av överskridande av det föregående årets beviljade kvoter, ändrade kommissionen sitt tillvägagångssätt genom förordning (EG) nr 649/2009 av den 23 juli 2009 om anpassning av vissa fiskekvoter för 2009 inom ramen för förvaltningen av fiskekvoter genom fördelning mellan åren (EUT L 192, s. 14). Denna förordning antogs, i likhet med de förordningar som hade antagits under åren 2004–2008, med stöd av förordningarna nr 2371/2002 och 847/96. I skäl 9 i förordning nr 649/2009 angav kommissionen emellertid att det var lämpligt att se till att kvoterna minskades med hela storleken på de avdrag som var påkallade av överskridandet av beviljade kvoter för år 2008. De avdrag som inte kunde göras för år 2009 borde i stället dras av från kvoterna för år 2010 och, i tillämpliga fall, från kvoterna för de efterföljande åren. Kommissionen angav vidare skillnaden mellan de kvantiteter som skulle dras av för kvotöverskridande som skett under år 2008 och de kvoter som beviljats för år 2009 i en kolumn med rubriken ”Utestående balans [*]” i en tabell i bilaga II till förordningen. [*I enlighet med terminologin i den angripna förordningen används nedan ordet ”saldo” i stället för ”balans”. Övers. anm.]
11 Kommissionen antog slutligen under år 2010 den angripna förordningen, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 9 november 2010. Den antogs med stöd av artikel 105.1 i förordning nr 1224/2009.
12 Skälen 5 och 8 i den angripna förordningen har följande lydelse:
”(5) Till följd av överfiske under 2008 gjordes genom kommissionens förordning … nr 649/2009 … avdrag från fångstkvoter för 2009. För vissa medlemsstater var emellertid avdragen större än deras respektive kvoter för 2009 och avdragen kunde således inte göras till fullo under det året. För att säkerställa att avdraget görs till fullo även i dessa fall bör de återstående kvantiteterna beaktas vid fastställandet av avdragen från 2010 års kvoter.
…
(8) Eftersom avdragen avser överfiske som skett under 2009 och således vid en tid då förordning … nr 1224/2009 ännu inte hade börjat tillämpas medför emellertid kravet på rättslig förutsebarhet att avdragen inte bör bli större än vad de skulle ha blivit vid en tillämpning av då gällande regler, dvs. artikel 5.2 i förordning (EG) nr 847/96 om att införa ytterligare villkor för förvaltning av totala tillåtna fångstmängder (TAC) och kvoter med fördelning mellan åren.”
13 I artikel 1.1 i den angripna förordningen föreskrivs följande:
”De fångstkvoter som fastställs i förordningarna (EG) nr 1226/2009, (EG) nr 1287/2009, (EG) nr 1359/2008 och (EU) nr 53/2010 ska minskas i enlighet med bilagan.”
14 Tabellen i bilagan till den angripna förordningen innehåller även en kolumn med rubriken ”Återstående avdrag för 2009 (för. (EG) nr 649/2009)”, där vissa av de kvantiteter som angavs i spalten ”Utestående [saldo]” i tabellen i bilaga II till förordning nr 649/2009 återges.
15 I likhet med förordning nr 649/2009 innehåller bilagan till den angripna förordningen också en tabell med kolumnen ”Utestående saldo”, där de avdrag anges som kommissionen inte har kunnat göra på grund av att avdragen var större än de beviljade kvoterna för år 2010.
Förfarandet och parternas yrkanden
16 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 februari 2010 väckte Konungariket Spanien talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen med stöd av artikel 263 FEUF genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 februari 2010.
17 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och att, som åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler, anmoda kommissionen att besvara vissa frågor och att ge in handlingar. Kommissionen efterkom denna begäran inom den utsatta fristen.
18 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 23 april 2012.
19 Konungariket Spanien har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara den angripna förordningen, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
20 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
21 Kommissionen har genom den angripna förordningen gjort avdrag från vissa fångstkvoter som tilldelats medlemsstaterna för år 2010. Kommissionen antog förordningen med stöd av artikel 105 i förordning nr 1224/2009, som blev tillämplig från och med den 1 januari 2010. Enligt denna artikel ska kommissionen göra avdrag från en medlemsstats framtida kvoter om kommissionen har konstaterat att denna medlemsstat har överskridit de kvoter som den har tilldelats. Bestämmelsen innebär således inte endast att kommissionen får göra avdrag från kvoterna för året efter överskridandet utan även för efterföljande år. Kommissionen kan följaktligen, i en förordning där avdrag görs från de kvoter som tilldelas för ett visst år, inte endast göra avdrag till följd av att kvoterna har överskridits året innan utan även på grund av kvotöverskridanden under tidigare år i den mån dessa ännu inte har medfört motsvarande avdrag.
22 Konungariket Spanien har till stöd för sin talan om ogiltigförklaring åberopat fyra grunder. Den första grunden avser att artikel 105 i förordning nr 1224/2009, med stöd av vilken kommissionen antog den angripna förordningen, inte var tillämplig i tiden (ratione temporis). Genom den andra och den tredje grunden har Konungariket Spanien gjort gällande att kommissionen har åsidosatt principen inget straff utan lag, rättssäkerhetsprincipen och principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av mindre förmånliga sanktionsbestämmelser genom att göra avdrag från kvoterna för år 2010, inte enbart på grundval av kvotöverskridanden som inträffat år 2009 utan även år 2008, trots att gällande bestämmelser före antagandet av artikel 105 i förordning nr 1224/2009 endast tillät avdrag till följd av kvotöverskridanden år 2009. Konungariket Spanien har genom den fjärde grunden gjort gällande att kommissionen inte kan tillåtas att välja vilken förordning som ska tillämpas beroende på vid vilken tidpunkt den beslutar att börja utreda ett beteende.
Den första grunden: Artikel 105 i förordning nr 1224/2009 var inte tillämplig i tiden
23 Konungariket Spanien har gjort gällande att kommissionen felaktigt använde artikel 105 i förordning nr 1224/2009 som rättslig grund för den angripna förordningen. Genom den angripna förordningen görs avdrag från vissa fångstkvoter till följd av kvotöverskridanden som inträffat före år 2010. Den rättsliga grunden för den angripna förordningen kan således inte vara artikel 105 i förordning nr 1224/2009 som blev tillämplig från och med den 1 januari 2010.
24 I detta avseende kan det inledningsvis erinras om att förordning nr 1224/2009 inte innehåller några särskilda regler vad gäller tillämpningen i tiden av artikel 105 i densamma.
25 Det är därför de allmänna reglerna om bestämmelsers tillämpning i tiden som ska tillämpas, och enligt dessa regler görs skillnad på handläggningsregler och materiella bestämmelser (domstolens dom av den 12 november 1981 i de förenade målen 212/80–217/80, Meridionale Industria Salumi m.fl., REG 1981, s. 2735, punkt 9, av den 6 juli 1993 i de förenade målen C‑121/91 och C‑122/91, CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen, REG 1993, s. I‑3873, punkt 22, samt av den 9 mars 2006 i mål C‑293/04, Beemsterboer Coldstore Services, REG 2006, s. I‑2263, punkterna 19–21). Artikel 105 i förordning nr 1224/2009 reglerar avdrag från fångstkvoter och är således en materiell bestämmelse.
26 Vad beträffar materiella bestämmelser följer det av fast rättspraxis att de med hänsyn till principerna om rättssäkerhet och berättigade förväntningar i princip ska anses avse förhållanden som har uppstått efter det att bestämmelserna har trätt i kraft. I den mån det tydligt följer av bestämmelsernas ordalydelse, ändamål eller systematik att de även avser förhållanden som har uppstått innan de har trätt i kraft kan de materiella bestämmelserna emellertid även tillämpas på sådana förhållanden som uppstått före deras ikraftträdande (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 juli 1993 i mål C‑34/92, GruSa Fleisch, REG 1993, s. I‑4147, punkt 22, och domen i det ovan i punkt 25 nämnda målet Beemsterboer Coldstore Services, punkt 21).
27 Tribunalen ska således pröva huruvida det följer av systematiken i förordning nr 1224/2009 och de ändamål den eftersträvar att artikel 105 i denna förordning bör utgöra rättslig grund för den angripna förordningen, med beaktande av att det genom förordningen görs avdrag från fångstkvoter som har tilldelats för år 2010 till följd av kvotöverskridanden som har inträffat innan denna artikel blev tillämplig den 1 januari 2010.
28 Det ska härvid erinras om att kommissionen enligt den tillämpliga förordningen inte kunde göra avdrag från fångstkvoter som tilldelats för år 2010 innan den 15 januari 2010.
29 Fångstkvoterna för år 2010 tilldelades genom rådets förordning (EU) nr 53/2010 av den 14 januari 2010 om fastställande för år 2010 av fiskemöjligheterna för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i EU-vatten och, för EU-fartyg, i andra vatten där fångstbegränsningar krävs och om ändring av förordningarna (EG) nr 1359/2008, (EG) nr 754/2009, (EG) nr 1226/2009 och (EG) nr 1287/2009 (EUT L 21, s. 1, rättelse i EUT L 24, s. 2).
30 Kommissionen hade vidare inte tillgång till samtliga uppgifter avseende fisket under år 2009 förrän den 15 januari 2010. Det följer nämligen av artikel 33.2 a i förordning nr 1224/2009 att medlemsstaterna inte var skyldiga att lämna uppgifter avseende fisket under december månad år 2009 förrän den 15 januari 2010.
31 År 2010 kunde kommissionen följaktligen inte längre anta den angripna förordningen med stöd av de rättsliga grunder som föreskrevs i de bestämmelser som föregick artikel 105 i förordning nr 1224/2009, nämligen artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och artikel 5 i förordning nr 847/96. Dessa bestämmelser var nämligen enligt artikel 121.1 och 121.2 b i förordning nr 1224/2009 inte längre i kraft efter den 1 januari 2010.
32 Den enda rättsliga grund med stöd av vilken kommissionen kunde anta den angripna förordningen var således artikel 105 i förordning nr 1224/2009. Om denna artikel tolkades så, att den inte var tillämplig på kvotöverskridanden som inträffat före den 1 januari 2010 skulle det innebära att dessa överskridanden inte kunde ge upphov till avdrag och att de därmed förblev utan konsekvenser. Ett sådant resultat skulle uppenbarligen strida mot de ändamål som eftersträvas genom förordning nr 1224/2009, bland annat att säkerställa att begränsningar av fiskemöjligheter efterlevs fullt ut, vilket omnämns i skäl 43 i denna förordning.
33 Kommissionen har således inte gjort sig skyldig till en felaktig rättsillämpning genom att anta den angripna förordningen med stöd av artikel 105 i förordning nr 1224/2009.
34 Konungariket Spaniens argument, att tillämpningen av artikel 105 i förordning nr 1224/2009 på förhållanden som har uppstått innan denna bestämmelse trädde i kraft kan medföra resultat som strider mot rättssäkerhetsprincipen, föranleder inte någon annan bedömning. Såsom framgår av ovanstående överväganden är kommissionen skyldig att efterleva unionslagstiftarens klara anvisningar och tillämpa artikel 105 i förordning nr 1224/2009 från och med den 1 januari 2010. För det fall tillämpningen av denna artikel på förhållanden som har uppstått innan den trädde i kraft eller blev tillämplig i tiden skulle visa sig problematisk ur rättssäkerhetssynpunkt, är kommissionen skyldig att tolka den restriktivt för att säkerställa att nämnda primärrättsliga princip inte åsidosätts.
35 Talan kan således inte vinna bifall på den första grunden, som avser att artikel 105 i förordning nr 1224/2009 inte var tillämplig i tiden.
Den andra grunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen inget straff utan lag
36 Konungariket Spanien har genom sin andra grund gjort gällande att kommissionen har åsidosatt rättssäkerhetsprincipen och principen inget straff utan lag.
Rättssäkerhetsprincipen
37 Konungariket Spanien har anfört att kommissionen har åsidosatt rättssäkerhetsprincipen genom att till grund för den angripna förordningen använda artikel 105 i förordning nr 1224/2009 och genom att därmed tillämpa en ny mindre förmånlig lagstiftning på förhållanden som har uppstått under den ordning som rådde enligt tidigare lagstiftning.
38 Konungariket Spanien har således inte invänt mot en retroaktiv tillämpning i ordets egentliga mening genom att en bestämmelse föreskriver rättsverkningar som blir gällande innan tidpunkten för dess ikraftträdande.
39 Såsom Konungariket Spanien med fog har gjort gällande kan emellertid även tillämpningen av ny lagstiftning efter dess ikraftträdande på förhållanden som har uppstått före ikraftträdandet under den ordning som rådde enligt tidigare lagstiftning vara problematisk ur rättssäkerhetssynpunkt. I ett sådant fall kommer de rättsliga följderna i framtiden eller i det förflutna att vara avhängiga en situation i det förflutna som inte längre kan ändras. Av denna anledning utgör rättssäkerhetsprincipen hinder för att ny striktare lagstiftning tillämpas på förhållanden som har uppstått under en förmånligare ordning som rådde enligt äldre lagstiftning, i den mån den berörda personen kan anses hysa berättigade förväntningar såvitt avser denna äldre lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 25 nämnda målet Beemsterboer Coldstore Services, punkt 24).
40 Den omständigheten att kommissionen till grund för den angripna förordningen, varigenom avdrag från vissa fångstkvoter som har tilldelats för år 2010 gjordes till följd av kvotöverskridanden under föregående år, har använt artikel 105 i förordning nr 1224/2009, vilken blev tillämplig från och med den 1 januari 2010, innebär att kommissionen har tillämpat ny lagstiftning på förhållanden som har uppstått under en ordning som rådde enligt äldre lagstiftning.
41 Tribunalen ska således pröva huruvida kommissionen har tillämpat en mindre förmånlig ordning vad avser dessa kvotöverskridanden än den ordning som föreskrevs enligt gällande lagstiftning vid den tidpunkt då de inträffade.
42 Det kan härvid konstateras att multiplikationsfaktorerna för att beräkna avdragen enligt artikel 105.2 i förordning nr 1224/2009 är mindre förmånliga än dem som föreskrivs enligt artikel 5 i förordning nr 847/96. Såsom framgår av skäl 8 i den angripna förordningen har kommissionen emellertid inte tillämpat dessa mindre förmånliga multiplikationsfaktorer. Kommissionen har således tolkat artikel 105 i förordning nr 1224/2009 på ett sätt som syftar till att säkerställa att rättssäkerhetsprincipen efterlevs (se ovan i punkt 34).
43 Tribunalen ska vidare pröva Konungariket Spaniens invändning angående att kommissionen i den angripna förordningen har gjort avdrag från de ifrågavarande fångstkvoterna inte bara till följd av kvotöverskridanden som skedde under det föregående året utan även på grundval av att kvoterna överskridits under ett tidigare år, vilket inte skulle ha varit möjligt enligt den lagstiftning som gällde före ikraftträdandet av artikel 105 i förordning nr 1224/2009, där enbart möjligheten att göra avdrag till följd av kvotöverskridanden under det föregående året föreskrevs.
44 Det kan i detta avseende erinras om att den sista bestämmelse som trädde i kraft före artikel 105 i förordning nr 1224/2009 var artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002.
45 Av denna bestämmelses ordalydelse framgår emellertid att kommissionen ska ”göra avdrag från … framtida fiskemöjligheter”. Enligt denna bestämmelse kan kommissionen således, om den har konstaterat att en medlemsstat har överskridit kvoterna för ett visst år, inte bara göra avdrag från de kvoter som tilldelas för det efterföljande året men även för åren efter det, i den mån hela den kvantitet som var påkallad till följd av överskridandena under ett visst år inte har kunnat beaktas vid de avdrag som gjordes vid tilldelningen av kvoter för det efterföljande året.
46 Denna tolkning av artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 vinner stöd av teleologiska hänsyn. Såsom framgår av skälen 3 och 4 i förordningen avser denna i synnerhet bevarande, förvaltning och hållbart utnyttjande av de levande akvatiska resurserna. Endast ett tillvägagångssätt som säkerställer att samtliga avdrag som är påkallade med hänsyn till kvotöverskridandena under tidigare år faktiskt genomförs är förenligt med detta syfte.
47 Det är dessutom endast en sådan tolkning av artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 som kan säkerställa att principen om icke-diskriminering efterlevs. Om avdrag endast kunde göras från kvoterna för året efter överskridandet, skulle de medlemsstater som inte överskrider sina kvoter riskera att missgynnas i förhållande till de medlemsstater som överskrider dem i väsentlig omfattning. I ett fall där överskridandena av kvoterna för ett visst år påkallar avdrag som är större än kvoterna för det påföljande året, blir den fördel som uppnås genom kvotöverskridandet större ju större omfattning överfisket har. Det kan emellertid inte anses acceptabelt att en medlemsstat drar fördel av ett beteende som inte bara strider mot syftena att bevara och förvalta de levande akvatiska resurserna samt att utnyttja dessa resurser på ett hållbart sätt, utan även är illojalt gentemot de medlemsstater som inte överskrider sina kvoter.
48 Konungariket Spanien har i detta avseende invänt att avdragen, fram till dess att förordning nr 1224/2009 blev tillämplig den 1 januari 2010, inte reglerades av artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002, utan av artikel 5 i förordning nr 847/96 och att den artikeln enbart tillät avdrag från ”kvoterna … under det påföljande året”. Enligt den bestämmelsen skulle kommissionen inte ha kunnat göra avdrag från kvoterna för ett senare år än det år som direkt följer på det aktuella kvotöverskridandet.
49 Även om det antas att artikel 5 i förordning nr 847/96 ska tolkas på detta sätt, vilket knappast vore förenligt med principen om likabehandling (se ovan i punkt 47), och det sålunda föreligger en konflikt mellan denna artikel och artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002, skulle den lösning som valts i artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002, och inte den som föreskrivs i artikel 5 i förordning nr 847/96, vinna företräde.
50 Det ska nämligen erinras om den kronologiska ordningen för dessa bestämmelsers antagande. Rådet antog först förordning nr 2847/93, där det i artikel 23.1 föreskrivs att om en medlemsstat har överskridit sin fångstkvot ska kommissionen göra avdrag från de kvoter som den medlemsstaten förfogar över. Rådet konkretiserade därefter systemet för avdrag från kvoter genom artikel 5 i förordning nr 847/96. Slutligen antog rådet förordning nr 2371/2002. Artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 är således en bestämmelse som har tillkommit senare än artikel 5 i förordning nr 847/96.
51 Eftersom det inte finns någon specialregel varigenom förhållandet mellan artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och artikel 5 i förordning nr 847/96 regleras, ska den allmänna regeln om lex posterior tillämpas, det vill säga att nyare lagstiftning vinner företräde framför äldre lagstiftning. I den mån det föreligger motstridigheter mellan artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och artikel 5 i förordning nr 847/96, är det således artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 som vinner företräde. Detta tillvägagångssätt överensstämmer för övrigt med skäl 19 i förordning nr 2371/2002, enligt vilket syftet med förordningen är att återinrätta och förstärka de viktigaste bestämmelserna om kontroll, inspektion och tillsyn av den gemensamma fiskeripolitiken, som förekom i förordning nr 2847/93.
52 Innehållet i skäl 19 i förordning nr 2371/2002, där det anges att förordning nr 2847/93 måste fortsätta att gälla till dess alla nödvändiga genomförandebestämmelser har antagits, föranleder inte, i motsats till vad Konungariket Spanien har anfört, någon annan bedömning. Konungariket Spanien har härav slutit sig till att artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002, i avsaknad av genomförandebestämmelser, inte var tillämplig.
53 Även om det antas att detta skäl inte enbart avser bestämmelserna i förordning nr 2847/93, utan även dem i förordning nr 847/96, kan detta inte anses innebära att artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 inte var tillämplig från och med dess ikraftträdande. Detta skäl avser nämligen endast i vilka situationer bestämmelser i äldre lagstiftning bör fortsätta att tillämpas till dess alla nödvändiga genomförandebestämmelser har antagits, när bestämmelserna i förordning nr 2371/2002 inte är tillräckligt klara. Syftet med skäl 19 är således att undvika ett rättsligt vakuum.
54 Vad beträffar artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 föreligger emellertid ingen risk för ett sådant rättsligt vakuum.
55 I den mån det i denna bestämmelse anges att kvotöverskridanden under ett visst år kan motivera avdrag från fångstkvoter, inte bara det påföljande året utan även åren efter det, är denna bestämmelse tillräckligt klar. Det var således inte nödvändigt att anta genomförandebestämmelser i detta avseende.
56 Vad beträffar multiplikationsfaktorer för beräkningen av avdrag är det visserligen riktigt att några sådana inte föreskrivs i artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002. Det var emellertid inte heller nödvändigt att anta genomförandebestämmelser i detta avseende. Eftersom det i artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 inte föreskrivs några nya regler gällande beräkningen av avdragen, innebär inte denna bestämmelse att de specialregler om multiplikationsfaktorer som föreskrivs i artikel 5 i förordning nr 847/96 utmanas. I detta hänseende avviker inte artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 från artikel 5 i förordning nr 847/96. Artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 jämförd med de specialregler om multiplikationsfaktorer som föreskrivs i artikel 5 i förordning nr 847/96 var således tillräckligt klar för att tillämpas utan att några genomförandebestämmelser först hade antagits.
57 Detta tillvägagångssätt för att tolka förhållandet mellan dessa båda bestämmelser vinner för övrigt stöd av artikel 121 i förordning nr 1224/2009, varav framgår att artikel 5 i förordning nr 847/96 upphävdes först när artikel 105 i förordning nr 1224/2009, där nya multiplikationsfaktorer fastställs, blev tillämplig.
58 Invändningen avseende skäl 19 i förordning nr 2371/2002 kan således inte godtas. Vad gäller tidsfristerna för avdragen framgår det för övrigt av ovanstående överväganden att artikel 5 i förordning nr 847/96, i motsats till vad Konungariket Spanien har hävdat, inte kan anses utgöra lex specialis i förhållande till artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002.
59 Tribunalen ska slutligen pröva Konungariket Spaniens argument att förekomsten av rådets förordning (EG) nr 338/2008 av den 14 april 2008 om anpassning av de torskkvoter som ska tilldelas Polen i Östersjön (delområdena 25–32, gemenskapens vatten) från 2008 till 2011 (EUT L 107, s. 1) och kommissionens förordning (EG) nr 635/2008 av den 3 juli 2008 om anpassning av de torskkvoter som ska tilldelas Polen i Östersjön (delområdena 25–32, gemenskapens vatten) från 2008 till 2011 i enlighet med rådets förordning (EG) nr 338/2008 (EUT L 176, s. 8) innebar att kommissionen enligt gällande lagstiftning före ikraftträdandet av förordning nr 1224/2009 inte hade rätt att göra avdrag från fångstkvoter som tilldelats för åren efter det år som direkt följde överskridandena.
60 Såsom framgår av skäl 3 i förordning nr 338/2008 avser denna en situation i juli 2007 när kommissionen hade konstaterat att de torskfångster som gjorts av fartyg som seglade under polsk flagg var tre gånger större än vad som ursprungligen deklarerats av Polen och att det rörde sig om ett betydande överfiske i förhållande till de kvoter som tilldelats denna medlemsstat. Det framgår vidare av skälen 9 och 10 i denna förordning att rådet i denna situation beslutade att medge undantag från regeln i artikel 5 i förordning nr 847/96 och att tillåta avdrag från Polens fångstkvoter under en fyraårsperiod.
61 I motsats till vad Konungariket Spanien har gjort gällande framgår det inte av de ovannämnda skälen i förordning nr 338/2008 att avdrag från kvoter för ett senare år än det år som direkt följer på kvotöverskridandet inte kunde göras enligt gällande lagstiftning före artikel 105 i förordning nr 1224/2009. Särskilt skäl 10 i förordning nr 338/2008, enligt vilket undantaget var nödvändigt för att minska de socioekonomiska konsekvenserna ”särskilt under det första året”, talar mot en sådan tolkning. Såsom klart framgår av nämnda skäl ansåg unionslagstiftaren att kvotöverskridandet under ett visst år, enligt gällande lagstiftning innan artikel 105 i förordning nr 1224/2009, kunde medföra avdrag från fångstkvoter inte bara för det påföljande året utan även för åren efter det. Det undantag som införts genom förordning nr 338/2008 avser således inte denna aspekt.
62 Undantaget som omnämns i skälen 9 och 10 i förordning nr 338/2008 avser följaktligen ett annat förhållande. Såsom framgår av skäl 10 i förordning nr 338/2008 har rådet velat undvika att avdragen får socioekonomiska konsekvenser som kan bedömas orimliga. Undantaget avser således de maximala kvantiteter som kan dras av per år. I förordningen föreskrivs därför att avdragen ska fördelas på flera år.
63 Invändningen avseende förekomsten av förordning nr 338/2008 kan följaktligen inte godtas.
64 Enligt gällande lagstiftning före ikraftträdandet av artikel 105 i förordning nr 1224/2009 hade kommissionen således redan rätt att göra avdrag från fångstkvoter som tilldelats för ett visst år, inte bara till följd av överskridanden av kvoterna för det föregående året utan även till följd av överskridanden av kvoterna för åren dessförinnan.
65 Invändningen avseende åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen kan således inte vinna framgång och det saknas härvid anledning att pröva huruvida kommissionen genom den angripna förordningen har gjort avdrag, inte bara till följd av överskridanden av kvoterna för det föregående året utan även till följd av överskridanden av kvoterna för ett år före det året.
Principen inget straff utan lag
66 Vad beträffar principen inget straff utan lag ska det erinras om att en sanktion, även om den inte är av straffrättslig art, endast kan påföras om den har en klar och otvetydig rättslig grund (domstolens dom av den 25 september 1984 i mål 117/83, Könecke, REG 1984, s. 3291, punkt 11, och av den 11 juli 2002 i mål C‑210/00, Käserei Champignon Hofmeister, REG 2002, s. I‑6453, punkt 52).
67 Det kan i detta avseende inledningsvis konstateras att artikel 105 i förordning nr 1224/2009 utgör en klar och otvetydig rättslig grund, enligt vilken kommissionen kan göra avdrag från fångstkvoter för ett visst år till följd av kvotöverskridanden inte enbart under det föregående året utan även under åren dessförinnan.
68 Eftersom rättssäkerhetsprincipen i princip utgör hinder för att kommissionen tillämpar ny mindre förmånlig lagstiftning på förhållanden som har uppstått under en mer förmånlig ordning, som rådde enligt äldre lagstiftning, ska tribunalen även pröva huruvida kommissionen med hänsyn till principen inget straff utan lag kan göra sådana avdrag enligt gällande lagstiftning före ikraftträdandet av artikel 105 i förordning nr 1224/2009.
69 Det ska härvid i första hand prövas huruvida principen inget straff utan lag är tillämplig på sådana avdrag som föreskrivs i artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och artikel 5 i förordning nr 847/96. Tribunalen ska i detta avseende bedöma huruvida dessa avdrag utgör sanktioner i den mening som avses enligt denna princip.
70 Systemet med fångstkvoter har som mål att säkerställa bevarande och hållbart utnyttjande av akvatiska resurser. Avdragen från dessa kvoter har till syfte att säkerställa att kvoterna respekteras och har således samma mål. Endast den omständigheten att avdragen har ett sådant mål innebär inte att det, såsom Konungariket Spanien med fog har påpekat, kan uteslutas att det rör sig om sanktioner i den mening som avses enligt principen inget straff utan lag. Även sanktionsbestämmelser kan nämligen eftersträva sådana mål.
71 Åtgärder som enbart föreskriver en kompensation för en förorsakad skada och endast syftar till att återställa status quo kan emellertid inte anses utgöra en sanktion i den mening som avses enligt nämnda princip (se, analogt, domstolens dom av den 14 december 2000 i mål C‑110/99, Emsland-Stärke, REG 2000, s. I‑11569, punkt 56, och av den 21 februari 2006 i mål C‑255/02, Halifax m.fl., REG 2006, s. I‑1609, punkt 93). Tribunalen ska följaktligen pröva huruvida de avdrag som föreskrivs enligt artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och artikel 5 i förordning nr 847/96 endast avser att kompensera den skada som uppstått till följd av kvotöverskridandet eller om avdragen innefattar aspekter som går utöver detta syfte.
72 I artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och artikel 5.1 i förordning nr 847/96 föreskrivs endast avdrag som utgör en direkt kompensation i förhållande till överskridna kvoter. Enligt dessa bestämmelser föreskrivs således ingen sanktion, det vill säga en åtgärd som går utöver denna kompensation.
73 Konungariket Spanien har i detta avseende anfört att avdragen inte utgör åtgärder som har ett direkt samband med bevarande och hållbart utnyttjande av akvatiska resurser eftersom kommissionen genomför dessa avdrag även om det visar sig att totala tillåtna fångstmängder för beståndet inte har överskridits på unionsnivå. Det skulle således röra sig om en åtgärd som sanktionerar en medlemsstats beteende och därmed utgör en sanktion.
74 Detta argument är inte övertygande. Systemet med fångstkvoter är ett system som innebär decentraliserad kontroll. Det åligger medlemsstaterna att inom ramen för detta system övervaka att de kvoter som de har tilldelats inte överskrids. Ett tillvägagångssätt varigenom avdrag från medlemsstaternas kvoter enbart görs om två förutsättningar föreligger – för det första att en medlemsstat har överskridit sina kvoter och för det andra att totala tillåtna fångstmängder har överskridits på unionsnivå – riskerar att underminera hela kvotsystemets effektivitet. Ett sådant tillvägagångssätt skulle nämligen innebära att medlemsstater kan försvara ett kvotöverskridande genom att i efterhand åberopa den omständigheten att totala tillåtna fångstmängder inte har överskridits på unionsnivå. Detta kan utgöra ett incitament för medlemsstaterna att underlåta att utföra en strikt kontroll av de kvoter de har tilldelats, eftersom ett kvotöverskridande eventuellt inte skulle få några konsekvenser. Detta innebär därmed en ökad risk för att totala tillåtna fångstmängder även överskrids på unionsnivå. Det ska vidare erinras om att en medlemsstat får en oberättigad fördel genom att överskrida sina kvoter. Avdragen har således även som syfte att kompensera de medlemsstater som inte har överskridit sina kvoter. Det ska även erinras om att medlemsstaterna har möjligheten att överskrida en kvot om de förhandlar om ett byte av kvoter med en annan medlemsstat innan kvoten för det berörda beståndet har uttömts (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 20 mars 1990 i mål C‑62/89, kommissionen mot Frankrike, REG 1990, s. I‑925, punkt 20). Konungariket Spanien hade således kunnat förhandla om ett sådant byte, vilket skulle ha inneburit att denna medlemsstat hade kunnat överskrida sin ursprungliga kvot utan ökad risk för att totala tillåtna fångstmängder överskreds på unionsnivå och utan att tillägna sig en oberättigad förmån i förhållande till andra medlemsstater som inte överskridit sina kvoter.
75 Den omständigheten att kvantiteten av totala tillåtna fångstmängder på unionsnivå inte beaktas följer således av systemets beskaffenhet och struktur, som dels medför att kvoter tilldelas individuellt för varje medlemsstat, dels innefattar en decentraliserad kontroll. Denna omständighet innebär inte, i motsats till vad Konungariket Spanien har anfört, att avdragen inte har ett direkt samband med bevarande och hållbart utnyttjande av akvatiska resurser. Trots att kommissionen genomför dessa avdrag utan att beakta huruvida totala tillåtna fångstmängder har överskridits på unionsnivå, utgör avdragen således en kompenserande åtgärd och inte en sanktion.
76 När det gäller artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och artikel 5.2 i förordning nr 847/96, är det visserligen riktigt att multiplikationsfaktorer för avdragens beräkning föreskrivs i dessa bestämmelser. Dessa multiplikationsfaktorer kan emellertid inte anses utgöra sanktioner som går utöver syftet med en kompensation. Såsom kommissionen med fog har framhållit är syftet med dessa multiplikationsfaktorer att säkerställa att skadorna till följd av kvotöverskridandet till fullo gottgörs. Överfiske har nämligen en skadlig inverkan på det berörda beståndets förökningskapacitet vilket kan fördröja beståndets återställning och medföra att det minskar.
77 I motsats till vad Konungariket Spanien har anfört påverkas inte detta resonemang av den omständigheten att multiplikationsfaktorerna tillämpas på kvotöverskridanden som rör bestånd som inte utgör föremål för åtgärder med syfte att återställa beståndet. Planer för återställande av bestånd avser nämligen bestånd som redan befinner sig under säkra biologiska gränser och har till syfte att låta dessa bestånd återuppnå dessa miniminivåer. Avdragen från fångstkvoterna har däremot till syfte att säkerställa bevarandet och ett hållbart utnyttjande av de akvatiska resurserna. Deras syfte är således att säkerställa att bestånden håller sig inom säkra biologiska gränser. Härav följer att kvotöverskridandet i sig kan motivera avdrag som till fullo kompenserar den skada som det har förorsakat.
78 De avdrag som föreskrivs enligt artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och artikel 5 i förordning nr 847/96 utgör således inte sanktioner och omfattas därmed inte av principen inget straff utan lag.
79 Det åttonde skälet i förordning nr 847/96 föranleder, i motsats till vad Konungariket Spanien har anfört, inte någon annan bedömning. I detta skäl anges visserligen att syftet med avdragen är att ”straffbelägga” överskridande av kvoter. Av detta framgår emellertid inte att unionslagstiftaren ansåg att det rör sig om sanktioner. En sådan tolkning av detta skäl motsägs bland annat av skäl 43 i förordning nr 1224/2009. Även om det i denna efterföljande förordning föreskrivs striktare multiplikationsfaktorer än i artikel 5 i förordning nr 847/96, framgår det av skäl 43 att avdragens syfte är att reparera den skada som åsamkats berörda akvatiska resurser, kompensera medlemsstaterna och att återställa situationen till dess utgångsläge. Avdragens beskaffenhet kan i vart fall inte anses avhängig innehållet i åttonde skälet i förordning nr 847/96, utan ska bedömas utifrån de objektiva kriterier som det redogjorts för ovan i punkterna 71–78.
80 Även om principen inget straff utan lag skulle anses tillämplig på de avdrag som föreskrivs genom artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och artikel 5 i förordning nr 847/96, kan det konstateras att denna princip inte utgör hinder för att kommissionen tillämpar dessa bestämmelser för att göra avdrag från kvoter som tilldelats för ett visst år till följd av kvotöverskridanden som inträffat inte bara under det föregående året, utan även under åren dessförinnan.
81 Artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och artikel 5 i förordning nr 847/96 utgör nämligen inte bara rättslig grund för sådana avdrag. Dessa bestämmelser är även tillräckligt klara och otvetydiga. Såsom angetts ovan i punkterna 43–64 framgår det av dessa bestämmelser jämförda med varandra att kommissionen senast vid ikraftträdandet av artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002, om kvotöverskridanden under ett visst år hade konstaterats, hade rätt att göra avdrag, inte endast från kvoter som tilldelas för det efterföljande året utan även från de kvoter som tilldelas för åren därefter. Med hänsyn till ordalydelsen av artikel 23.4 i förordning nr 2371/2002 och till att endast denna tolkning kan anses förenlig med icke-diskrimineringsprincipen samt de ändamål som eftersträvas genom denna förordning, kan Konungariket Spanien inte med framgång åberopa att det föreligger något rimligt tvivel i detta avseende.
82 Denna bedömning påverkas inte av att kommissionen under perioden 2004–2008 endast har gjort avdrag från kvoter som tilldelats för året efter kvotöverskridandet (se ovan i punkt 9). Frågan huruvida en rättslig grund är klar och otvetydig ska nämligen bedömas utifrån objektiva kriterier och beror inte på kommissionens tolkning.
83 Invändningen avseende åsidosättande av legalitetsprincipen kan följaktligen inte godtas.
84 Talan kan således inte vinna bifall på någon del av den andra grunden.
Den tredje grunden: Åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av mindre förmånliga sanktionsbestämmelser
85 Konungariket Spaniens tredje grund avser att kommissionen har åsidosatt principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av mindre förmånliga sanktionsbestämmelser, genom att tillämpa de striktare bestämmelserna i artikel 105 i förordning nr 1224/2009 på förhållanden som uppkommit under en ordning som rådde enligt äldre lagstiftning.
86 Talan kan inte heller vinna bifall på denna grund. Det framgår nämligen ovan i punkterna 70–79 att avdragen från fångstkvoterna inte är av sanktionsrättslig beskaffenhet. Kommissionen har, såsom framgår ovan av punkterna 37–65, för övrigt inte tillämpat en mindre förmånlig ordning än den som föreskrevs i den lagstiftning som gällde före artikel 105 i förordning nr 1224/2009.
Den fjärde grunden: Kommissionen kan inte tillåtas att välja tillämplig rättslig grund
87 Konungariket Spanien har genom den fjärde grunden gjort gällande att kommissionen inte kan tillåtas att välja den rättsliga grund med stöd av vilken en rättsakt som den angripna förordningen ska antas. För att förhindra att kommissionen gör ett sådant val ska artikel 105 i förordning nr 1224/2009 inte tillämpas på kvotöverskridanden som inträffat före den 1 januari 2010.
88 Talan kan emellertid inte vinna bifall på denna grund.
89 Såsom angetts ovan i punkterna 27–33 saknade kommissionen möjlighet att välja rättslig grund för antagandet av den angripna förordningen. Artikel 105 i förordning nr 1224/2009 var nämligen den enda rättsliga grunden för att anta en förordning där det gjordes avdrag från kvoterna för år 2010.
90 I motsats till vad kommissionen själv har anfört saknar den även valmöjlighet avseende huruvida artikel 105 i förordning nr 1224/2009 skulle tillämpas. Kommissionen är i princip skyldig att tillämpa de regler som följer av denna artikel. Det är endast i den mån det följer av primärrättsliga principer, såsom rättssäkerhetsprincipen, som kommissionen – för att säkerställa att primärrätten efterlevs – är skyldig att göra en restriktiv tolkning.
91 Talan kan således inte heller vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, varför den ska ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
92 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
93 Kommissionen har yrkat att Konungariket Spanien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Konungariket Spanien har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Konungariket Spanien ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 november 2012.
Underskrifter