DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 8 mars 2012 (*)
”Socialpolitik – Direktiv 1999/70/EG – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Klausul 5.1 − På varandra följande avtal om visstidsanställning − Åtgärder som syftar till att förhindra att tillämpningen av sådana avtal missbrukas − Omvandling av den senaste visstidsanställningen till en tillsvidareanställning − Skyldighet att överföra de väsentliga bestämmelserna i det senaste avtalet om visstidsanställning i identisk lydelse”
I mål C‑251/11,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal administratif de Rennes (Frankrike) genom beslut av den 5 maj 2011, som inkom till domstolen den 23 maj 2011, i målet
Martial Huet
mot
Université de Bretagne occidentale,
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden U. Lõhmus samt domarna A. Ó Caoimh (referent) och A. Arabadjiev,
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
med beaktande av det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Martial Huet, genom M. Faguer och V. Lahalle, avocats,
– Frankrikes regering, genom G. de Bergues och J. Rossi, båda i egenskap av ombud,
– Polens regering, genom M. Szpunar, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Van Hoof och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet), vilket är bilagt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Martial Huet och hans arbetsgivare, Université de Bretagne occidentale (nedan kallat UBO), angående anställningsvillkoren i det anställningsavtal som Martial Huet ingått med detta universitet efter det att hans senaste visstidsanställning övergått till en tillsvidareanställning.
Tillämpliga bestämmelser
Unionslagstiftningen
3 Det följer av skäl 14 i direktiv 1999/70 att de undertecknande parterna har velat ingå ett ramavtal om visstidsarbete med allmänna principer och minimikrav för anställningsavtal och anställningsförhållanden i samband med visstidsarbete.
4 Enligt artikel 1 i direktiv 1999/70 är syftet med detta ”att genomföra det bilagda ramavtalet …, som … ingicks mellan de allmänna branschövergripande organisationerna (EFS, UNICE och CEEP)”.
5 Andra och tredje styckena i inledningen till ramavtalet har följande lydelse:
”Avtalets parter fastslår att tillsvidareanställning är och kommer att fortsätta att vara den generella formen av anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. De konstaterar vidare att visstidsanställningar, under vissa omständigheter, svarar mot både arbetsgivares och arbetstagares behov.
I detta avtal fastställs allmänna principer och minimikrav för visstidsarbete. Vid den detaljerade tillämpningen av dessa måste hänsyn tas till specifika nationella, bransch- och säsongförhållanden. Avtalet visar arbetsmarknadsparternas vilja att skapa en övergripande ram för att visstidsanställda skall kunna garanteras likabehandling genom att de skyddas mot diskriminering och för att anställningskontrakt för visstidsanställning skall användas på grunder som godtas av både arbetsgivare och arbetstagare.”
6 Punkterna 6–8 och 10 i de allmänna övervägandena i ramavtalet har följande lydelse:
”6. Tillsvidareanställning är det generella anställningsförhållandet och förbättrar arbetstagarnas livskvalitet och ökar prestationer i arbetet.
7. Tillämpningen av visstidsanställning på objektiva grunder är ett sätt att förhindra att denna anställningsform missbrukas.
8. Visstidsanställningskontrakt är en kännetecknande anställningsform inom vissa branscher, yrken och verksamheter som kan passa både arbetsgivare och arbetstagare.
…
10. Enligt detta avtal hänskjuts till medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att ombesörja tillämpningen av avtalets allmänna principer, minimikrav och bestämmelser, så att hänsyn kan tas till varje medlemsstats specifika situation och till förhållanden inom enskilda sektorer och yrken, däribland säsongsbetonat arbete.”
7 Enligt klausul 1 i ramavtalet är syftet med ramavtalet
”a) att förbättra kvaliteten på visstidsarbete genom att garantera att principen om icke-diskriminering tillämpas, och
b) upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden.”
8 Klausul 2.1 i ramavtalet har följande lydelse:
”Detta avtal gäller visstidsanställda som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande, enligt definitionerna i lagar, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat.”
9 Klausul 4.1 i ramavtalet har följande lydelse:
”När det gäller anställningsvillkor, skall visstidsanställda inte behandlas mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder.”
10 I klausul 5 i ramavtalet, som har rubriken ”Bestämmelser för att förhindra missbruk”, föreskrivs följande:
”1. För att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, så skall medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal eller praxis, och/eller arbetsmarknadens parter, där det inte finns likvärdiga lagliga åtgärder för att förhindra missbruk, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller till kategorier av arbetstagare, införa en eller fler av följande åtgärder:
a) Bestämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning.
b) Bestämmelser om en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar.
c) Bestämmelser om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas.
2. Medlemsstaterna [skall] efter samråd med arbetsmarknadens parter, och/eller arbetsmarknadens parter, där så är lämpligt, fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar
a) skall betraktas som ’på varandra följande’,
b) skall betraktas som tillsvidareanställningar.”
11 Klausul 8.3 i ramavtalet har följande lydelse:
”Genomförandet av detta avtal skall inte utgöra en skälig grund för att minska den allmänna skyddsnivån för de arbetstagare som omfattas av avtalet.”
Den nationella lagstiftningen
12 Artikel 13.1 i lag nr 2005-843 av den 26 juli 2005 om olika åtgärder för genomförande av gemenskapsrätten för offentliganställda (loi n° 2005-843 portant diverses mesures de transposition du droit communautaire à la fonction publique) har följande lydelse:
”Om den anställde, som har anställts på en permanent tjänst, är i tjänst vid tidpunkten för offentliggörandet av denna lag eller vid denna tidpunkt har beviljats ledighet enligt bestämmelserna i det dekret som anges i artikel 7 i lag nr 84-16 av den 11 januari 1984 om tjänsteföreskrifter för statsanställda (loi n° 84-16 portant dispositions statutaires relatives à la fonction publique de l’État), ska den förnyade anställningen omfattas av villkoren i artikel 4 fjärde, femte och sjätte styckena i nämnda lag. Om den anställde vid tidpunkten för offentliggörandet av denna lag oavbrutet har varit i tjänst sedan minst sex år, kan dennes anställning, när den löper ut, endast förnyas genom ett uttryckligt beslut och gälla tills vidare. …”
13 I artikel 4 i lag nr 84-16 föreskrivs följande:
”Med undantag från principen i artikel 3 i avdelning I i de allmänna föreskrifterna får kontraktsanställda anställas i följande fall:
1° När det inte finns någon kategori tjänstemän som kan utföra motsvarande arbetsuppgifter.
2° För tjänster i kategori A och, vid statens representationer i utlandet, övriga kategorier, när det är berättigat med hänsyn till karaktären på arbetsuppgifterna eller tjänstens behov.
En tjänsteman som anställs på dessa villkor erhåller en visstidsanställning på maximalt tre år. Denna anställning kan förnyas genom ett uttryckligt beslut om förnyad anställning. Den sammanlagda tiden för de på varandra följande anställningarna får inte överstiga sex år.
Om en sådan anställning förnyas vid utgången av den i föregående stycke nämnda maximala sexårsperioden får anställningen endast förnyas genom ett uttryckligt beslut och gälla tills vidare. ...”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
14 Klaganden i målet vid den nationella domstolen (nedan kallad klaganden) innehade en tjänst som forskare vid UBO under sex på varandra följande år. Han anställdes på grundval av flera på varandra följande visstidsanställningar, vilka förnyades utan avbrott från och med den 1 mars 2002 till och med den 15 mars 2008. I samtliga anställningsavtal omnämndes tjänsten som en forskartjänst.
15 Enligt artikel 13 i lag nr 2005-843 och i enlighet med klagandens begäran, erbjöd UBO honom en tillsvidareanställning när den sista visstidsanställningen löpte ut. Detta anställningsavtal undertecknades den 26 mars 2008 och innebar dels att klaganden anställdes som projektingenjör, det vill säga en annan kvalifikation än den som krävs för tjänsten som forskare, dels att lönen var lägre än den som han tidigare erhållit på grundval av visstidsanställningarna.
16 Klaganden har anfört att även om det i avtalet om tillsvidareanställning angavs andra arbetsuppgifter än de som han tidigare hade utfört, förblev arbetsuppgifterna i praktiken oförändrade.
17 Den 26 maj 2008 framställde klaganden en begäran till UBO om att hans avtal om tillsvidareanställning skulle ändras på grund av att det innebar sämre arbetsuppgifter och lägre lön.
18 UBO avslog denna begäran genom ett tyst beslut.
19 Klaganden överklagade detta beslut till Tribunal administratif de Rennes och åberopade maktmissbruk. Klaganden yrkade därvid att det tysta beslutet om avslag på hans begäran om ändring av avtalet om tillsvidareanställning skulle upphävas och att detta anställningsavtal skulle ändras såvitt avser lönenivå och arbetsuppgifternas art.
20 Enligt klaganden innebär artikel 13 i lag nr 2005-843 att när det senaste avtalet om visstidsanställning övergår till en tillsvidareanställning, måste de väsentliga bestämmelserna i det senaste avtalet om visstidsanställning överföras till det nya avtalet i identisk lydelse.
21 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal administratif de Rennes att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”För det fall staten beslutar att förnya anställningsavtalet med en person som dessförinnan under sex år har innehaft visstidsanställningar, innebär då skyldigheten att ingå ett avtal om tillsvidareanställning enligt artikel 13 i lag av den 26 juli 2005, med hänsyn till de syften som eftersträvas med direktiv 1999/70 …, att de väsentliga bestämmelserna i det senaste ingångna anställningsavtalet, bland annat bestämmelserna om beskrivningen av tjänsten och lönen, måste överföras till det nya avtalet i identisk lydelse?”
Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning
22 Klaganden har hävdat att det inte var nödvändigt att hänskjuta någon tolkningsfråga till EU-domstolen, eftersom ingen av parterna, inför den nationella domstolen, hade gjort gällande att direktiv 1999/70 eller någon annan unionsrättslig bestämmelse hade åsidosatts.
23 EU-domstolen påpekar att den omständigheten att parterna i det nationella målet inte har väckt någon unionsrättslig fråga inför den nationella domstolen, inte hindrar att den nationella domstolen anhängiggör saken vid EU‑domstolen. Avsikten med artikel 267 andra och tredje styckena FEUF, enligt vilka en begäran om förhandsavgörande får lämnas till EU-domstolen ”när en fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat”, är inte att begränsa detta förfarande till att endast omfatta en fråga om tolkningen eller giltigheten av unionsrätten som har uppkommit på initiativ av den ena eller den andra av parterna i det nationella målet, utan denna bestämmelse omfattar även de fall där den nationella domstolen själv har väckt en sådan fråga och anser att ett beslut i frågan från EU‑domstolen ”är nödvändigt för att döma i saken” (dom av den 16 juni 1981 i mål 126/80, Salonia, REG 1981, s. 1563, punkt 7; svensk specialutgåva, volym 6, s. 129).
24 Artikel 267 FEUF ger nämligen de nationella domstolarna en möjlighet, och i förekommande fall en skyldighet, att begära förhandsavgörande så snart dessa, antingen ex officio eller på begäran av parterna i målet, finner att saken i målet rör en sådan fråga som avses i första stycket i nämnda artikel. Härav följer att en nationell domstol har en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU-domstolen, om den bedömer att det i ett pågående mål uppkommit sådana frågor om tolkningen eller giltigheten av unionsbestämmelser som kräver ett avgörande från den nationella domstolens sida (dom av den 16 januari 1974 i mål 166/73, Rheinmühlen-Düsseldorf, REG 1974, s. 33, punkt 3, svensk specialutgåva, volym 2, s. 195, och av den 10 juli 1997 i mål C‑261/95, Palmisani, REG 1997, s. I‑4025, punkt 20).
25 I förevarande fall är det tillräckligt att konstatera att den nationella domstolen har funnit det vara nödvändigt att ställa en fråga till EU-domstolen angående tolkningen av direktiv 1999/70 och det till direktivet bilagda ramavtalet, för att bedöma huruvida en nationell lagstiftning, som innehåller bestämmelser om att en visstidsanställning ska övergå till en tillsvidareanställning och om de villkor som gäller för en sådan övergång, är förenlig med detta ramavtal.
26 Den invändning som framförts av klaganden angående målets anhängiggörande vid EU-domstolen kan följaktligen inte vinna bifall och EU-domstolen ska således besvara den fråga som ställts.
Prövning av tolkningsfrågan
27 Inledningsvis påpekar EU-domstolen att det i den ställda frågan inte hänvisas till några precisa bestämmelser i direktiv 1999/70 eller i det till direktivet bilagda ramavtalet som fordrar en tolkning för att den nationella domstolen ska kunna döma i det mål som anhängiggjorts vid denna domstol. Den aktuella frågan hänvisar till direktiv 1999/70 uteslutande i generella termer.
28 Enligt fast rättspraxis följer att då frågorna är oklart formulerade kan EU-domstolen av samtliga uppgifter som den nationella domstolen tillhandahållit och av handlingarna i det nationella målet utläsa vilka unionsrättsliga förhållanden som påkallar en tolkning, med hänsyn tagen till tvisteföremålet (dom av den 10 februari 2011 i de förenade målen C‑436/08 och C‑437/08, Haribo Lakritzen Hans Riegel och Österreichische Salinen, REU 2011, s. I‑305, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
29 Den nationella domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande hänvisat till klausulerna 4.1, 5 och 8.3 i ramavtalet.
30 När det gäller klausul 4.1 i ramavtalet, enligt vilken visstidsanställda inte ska behandlas mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder, påpekar EU-domstolen att denna bestämmelse inte är relevant i förevarande mål. Såsom den franska regeringen har anfört, har klaganden nämligen inte gjort gällande att han särbehandlats i jämförelse med tillsvidareanställda arbetstagare vid UBO.
31 Med hänsyn till föremålet för tvisten i det nationella målet är inte heller bestämmelsen om förbud mot en minskad skyddsnivå i klausul 8.3 i ramavtalet relevant i förevarande mål. Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att för att det minskade skydd som har åberopats ska omfattas av förbudet enligt denna klausul, måste det dels vara kopplat till ”genomförandet” av ramavtalet, dels avse ”den allmänna skyddsnivån” för visstidsanställda arbetstagare (dom av den 23 april 2009 i de förenade målen C‑378/07–C‑380/07, Angelidaki m.fl., REG 2009, s. I‑3071, punkt 126, och, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2005 i mål C‑144/04, Mangold, REG 2005, s. I‑9981, punkt 52).
32 I förevarande fall har klaganden inte påstått att det förhållandet att de väsentliga bestämmelserna i dennes senaste avtal om visstidsanställning inte i identisk lydelse överfördes till det nya avtalet om tillsvidareanställning skulle innebära en försämring av den allmänna skyddsnivån för arbetstagare som krävs enligt denna klausul.
33 Mot bakgrund av de uppgifter som lämnats i begäran om förhandsavgörande och med hänsyn till det förhållandet att artikel 13.1 i lag nr 2005-843 utgör en åtgärd som ska förhindra missbruk i den mening som avses i klausul 5 i ramavtalet, finner EU-domstolen att Tribunal administratif de Rennes vill få klarhet i huruvida nämnda klausul ska tolkas så, att en medlemsstat, som i sin nationella lagstiftning föreskriver att en visstidsanställning ska övergå till en tillsvidareanställning när visstidsanställningen har uppnått en viss tidslängd, är skyldig att föreskriva att de väsentliga bestämmelserna i det tidigare anställningsavtalet ska överföras till avtalet om tillsvidareanställning i identisk lydelse.
34 Av domstolens praxis följer att syftet med klausul 5.1 i ramavtalet är att genomföra ett av de mål som eftersträvas med detta avtal, nämligen att reglera möjligheterna att använda på varandra följande visstidsanställningskontrakt och visstidsanställningsförhållanden, vilka kan missbrukas till arbetstagarnas nackdel. I ramavtalet har det därför föreskrivits vissa minimiskyddsbestämmelser för att undvika försämringar av arbetstagarnas situation (se dom av den 4 juli 2006 i mål C‑212/04, Adeneler m.fl., REG 2006, s. I‑6057, punkt 63, domen i de ovannämnda förenade målen Angelidaki m.fl., punkt 73, och av den 26 januari 2012 i mål C‑586/10, Kücük, punkt 25).
35 Anställningstryggheten anses utgöra en betydande del av skyddet för arbetstagare, medan visstidsanställningar – såsom framgår av andra stycket i inledningen till ramavtalet och punkterna 6 och 8 i de allmänna övervägandena i ramavtalet samt av domstolens praxis – endast under vissa omständigheter svarar mot både arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov (domarna i de ovannämnda målen Mangold, punkt 64, och Adeneler m.fl., punkt 62).
36 I klausul 5.1 i ramavtalet åläggs medlemsstaterna sålunda, för att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, att med effektiv och tvingande verkan införa minst en av de uppräknade åtgärderna när det i deras nationella lagstiftningar inte finns likvärdiga lagliga åtgärder. De sålunda i klausul 5.1 a–c uppräknade åtgärderna, vilka är tre till antalet, rör objektiva grunder för förnyad visstidsanställning, den övre sammanlagda tidsgränsen för flera på varandra följande visstidsanställningar respektive det antal gånger som en visstidsanställning får förnyas (se domen i de ovannämnda förenade målen Angelidaki m.fl., punkterna 74 och 151, och beslut av den 1 oktober 2010 i mål C‑3/10, Affatato, punkterna 43 och 44 och där angiven rättspraxis).
37 Omvandlingen av en visstidsanställning till en tillsvidareanställning kan emellertid inte, såsom framgår av punkt 33 i förevarande dom och i motsats till vad kommissionen har hävdat, anses ligga utanför ramavtalets tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2011 i mål C‑177/10, Rosado Santana, REU 2011, s. I‑7907, punkterna 41–44). Den nationella lagstiftning som i förevarande fall låg till grund för UBO:s beslut att omvandla klagandens senaste visstidsanställning till en tillsvidareanställning hänför sig nämligen till de åtgärder för att förhindra missbruk som räknas upp i klausul 5.1 b i ramavtalet.
38 Oaktat detta förhållande, har domstolen vid flera tillfällen påpekat att ramavtalet inte innebär någon allmän skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att en visstidsanställning ska övergå till en tillsvidareanställning (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Adeneler m.fl., punkt 91).
39 Enligt klausul 5.2 är det nämligen i princip medlemsstaterna som ska fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar ska betraktas som tillsvidareanställningar (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Adeneler m.fl., punkt 81).
40 Av det ovanstående följer att ramavtalet inte innehåller några bestämmelser angående villkoren för att tillämpa avtal om tillsvidareanställning.
41 Domstolen påpekar att det följer av skäl 14 i direktiv 1999/70, tredje stycket i inledningen till ramavtalet, punkterna 7–10 i de allmänna övervägandena och klausul 1 i ramavtalet, att detta ramavtal inte har till syfte att harmonisera samtliga nationella bestämmelser angående visstidsanställning, utan avser enbart, genom att fastställa allmänna principer och minimikrav, att skapa en övergripande ram för att visstidsanställda ska kunna garanteras likabehandling genom att de skyddas mot diskriminering, samt att förhindra att visstidsanställning missbrukas genom att flera visstidsanställningar följer på varandra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2007 i mål C‑307/05, Del Cerro Alonso, REG 2007, s. I‑7109, punkterna 26 och 36, och av den 15 april 2008 i mål C‑268/06, Impact, REG 2008, s. I‑2483, punkt 111, samt beslut av den 11 november 2010 i mål C‑20/10, Vino, punkt 54).
42 Genom att ålägga medlemsstaterna att med effektiv och tvingande verkan införa minst en av de uppräknade åtgärderna som syftar till att förhindra missbruk vid användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt när den nationella rätten inte redan innehåller likvärdiga åtgärder, fastställs ett allmänt mål för medlemsstaterna i klausul 5.1 i ramavtalet, bestående i att förebygga sådant missbruk. Medlemsstaterna ges emellertid samtidigt rätt att själva bestämma med hjälp av vilka medel som nämnda mål ska uppnås (domen i det ovannämnda målet Impact, punkt 70).
43 Visserligen är det utrymme för skönsmässig bedömning som ramavtalet tillerkänner medlemsstaterna inte obegränsat, eftersom det inte i något fall får bli så stort att målet med ramavtalet eller dess ändamålsenliga verkan äventyras (domarna i de ovannämnda målen Adeneler m.fl., punkt 82, och Angelidaki m.fl., punkt 155).
44 Domstolen delar den franska regeringens argument i detta hänseende, nämligen att om en medlemsstat tillät att övergången från en visstidsanställning till en tillsvidareanställning får ske med betydande ändringar av de väsentliga bestämmelserna i det tidigare anställningsavtalet, vilka sammantagna är till nackdel för den anställde när föremålet för anställningen och karaktären på den anställdes arbetsuppgifter förblir desamma, kan det inte uteslutas att personen i fråga skulle kunna avskräckas från att ingå det nya avtal som erbjuds, varvid den anställde därmed förlorar den anställningstrygghet som anses utgöra en betydande del av skyddet för arbetstagare.
45 Det ankommer emellertid på de behöriga myndigheterna att i enlighet med lagstiftning, kollektivavtal och/eller nationell praxis undersöka huruvida de ändringar som gjorts av de väsentliga bestämmelserna i det aktuella anställningsavtalet kan anses utgöra betydande ändringar av dessa bestämmelser.
46 Mot bakgrund av det ovanstående ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Klausul 5 i ramavtalet ska tolkas så, att en medlemsstat, som i sin nationella lagstiftning föreskriver att en visstidsanställning ska övergå till en tillsvidareanställning när visstidsanställningen har uppnått en viss tidslängd, inte är skyldig att föreskriva att de väsentliga bestämmelserna i det tidigare anställningsavtalet ska överföras till avtalet om tillsvidareanställning i identisk lydelse. För att inte äventyra de mål som eftersträvas med direktiv 1999/70 och direktivets ändamålsenliga verkan, måste denna medlemsstat emellertid säkerställa att övergången från en visstidsanställning till en tillsvidareanställning inte sker med betydande ändringar av bestämmelserna i det tidigare anställningsavtalet, vilka sammantagna är till nackdel för den anställde när föremålet för verksamheten och karaktären på den anställdes arbetsuppgifter förblir desamma.
Rättegångskostnader
47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999, vilket är bilagt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas så, att en medlemsstat, som i sin nationella lagstiftning föreskriver att en visstidsanställning ska övergå till en tillsvidareanställning när visstidsanställningen har uppnått en viss tidslängd, inte är skyldig att föreskriva att de väsentliga bestämmelserna i det tidigare anställningsavtalet ska överföras till avtalet om tillsvidareanställning i identisk lydelse. För att inte äventyra de mål som eftersträvas med direktiv 1999/70 och direktivets ändamålsenliga verkan, måste denna medlemsstat emellertid säkerställa att övergången från en visstidsanställning till en tillsvidareanställning inte sker med betydande ändringar av bestämmelserna i det tidigare anställningsavtalet, vilka sammantagna är till nackdel för den anställde när föremålet för verksamheten och karaktären på den anställdes arbetsuppgifter förblir desamma.
Underskrifter