DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 2 augusti 2021 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Tillämpningsområde – Artikel 2 led11 – Begreppet ’olovligt bortförande eller kvarhållande av barn’ – Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 – Begäran om återlämnande av ett litet barn som föräldrarna har gemensam vårdnad om – Medborgare i tredjeland – Överföring av barnet och barnets mor till den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt skydd enligt förordning (EU) nr 604/2013 (Dublin III)”
I mål C‑262/21 PPU,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Korkein oikeus (Högsta domstolen, Finland) genom beslut av den 23 april 2021, som inkom till domstolen den 23 april 2021, i målet
A
mot
B,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot (referent) samt domarna L. Bay Larsen, C. Toader, M. Safjan och N. Jääskinen,
generaladvokat: P. Pikamäe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 28 juni 2021,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– A, genom J. Kuusivaara, advokat
– B, genom E. Wehka-aho och A. Saarikoski, luvan saaneet oikeudenkäyntiavustajat,
– Finlands regering, genom H. Leppo, i egenskap av ombud,
– Sveriges regering, genom O. Simonsson, J. Lundberg, C. Meyer-Seitz, A. M. Runeskjöld, M. Salborn Hodgson, H. Shev, H. Eklinder och R. Shahsavan Eriksson, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Huttunen, W. Wils och A. Azema, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 14 juli 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 led 11 och artikel 11.4 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1) (nedan kallad Bryssel IIa-förordningen), artikel 13 första stycket b och artikel 20 i konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, undertecknad i Haag den 25 oktober 1980 (nedan kallad Haagkonventionen) samt artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan A och B som är tredjelandsmedborgare och far respektive mor till ett underårigt barn. Målet rör en ansökan som fadern gett in med stöd av Haagkonventionen om återlämnande av barnet till Sverige, med anledning av att barnet och barnets mor överförts till Finland i enlighet med ett beslut som fattats på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III‑förordningen).
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
3 I artikel 1 i Haagkonventionen föreskrivs följande:
”Ändamålet med denna konvention är:
a) att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut till eller kvarhållits i en fördragsslutande stat, och
b) att tillförsäkra att rätten i en fördragsslutande stat till vårdnad och umgänge verksamt respekteras i andra fördragsslutande stater.”
4 I artikel 13 första stycket i konventionen föreskrivs följande:
”Utan hinder av bestämmelserna i föregående artikel är den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat där återlämnande har begärts inte förpliktad att besluta om barnets återlämnande, då den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att:
a) den person eller institution eller det organ av annat slag som hade vård om barnets person faktiskt inte utövade vårdnadsrätten vid den tid då bortförandet eller kvarhållandet ägde rum eller hade samtyckt till eller i efterhand godtagit bortförandet eller kvarhållandet; eller
b) det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar.”
5 I artikel 20 i konventionen föreskrivs följande:
”Återlämnandet av barnet enligt bestämmelserna i artikel 12 kan vägras, om det inte i den anmodade staten skulle vara tillåtet enligt de grundläggande principerna om skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”
Unionsrätt
Bryssel IIa-förordningen
6 I skälen 5, 17 och 33 i Bryssel IIa-förordningen anges följande:
”(5) För att säkerställa att alla barn behandlas lika omfattar denna förordning alla avgöranden om föräldraansvar, inklusive åtgärder för att skydda barnet, oberoende av eventuella anknytningar till ett äktenskapsmål.
…
(17) Vid olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn bör barnet omedelbart återföras, och i det syftet bör [Haagkonventionen] fortsätta att tillämpas, med de kompletteringar som följer av bestämmelserna i denna förordning, särskilt artikel 11....
…
(33) Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i [stadgan]. Den syftar särskilt till att säkerställa respekt för barnets grundläggande rättigheter enligt artikel 24 i [stadgan].”
7 I artikel 1 i förordningen, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. Denna förordning skall, oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor om
…
b) tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar.
…
2. Frågorna enligt punkt 1 b kan bland annat röra
a) vårdnad och umgänge,
b) förmynderskap, godmanskap och motsvarande företeelser,
c) förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för barnets person eller egendom, företräda eller bistå barnet,
d) placering av barnet i familjehem eller på en institution,
e) åtgärder till skydd för barnet i samband med förvaltning av, bevarande av eller förfogande över dess egendom.”
8 Artikel 2 i nämnda förordning har följande lydelse:
”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
7) föräldraansvar: alla rättigheter och skyldigheter som en fysisk eller juridisk person har tillerkänts genom en dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan, med avseende på ett barn eller dess egendom. Föräldraansvar omfattar bland annat vårdnad och umgänge.
…
11) olovligt bortförande eller kvarhållande av barn: ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn
a) som strider mot den vårdnad som har anförtrotts en person genom dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan enligt lagen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet,
och
b) under förutsättning att denna vårdnad verkligen utövades, antingen gemensamt eller för sig, vid den tidpunkt då barnet fördes bort eller hölls kvar eller skulle ha utövats om inte bortförandet eller kvarhållandet hade ägt rum. Vårdnaden skall anses utövas gemensamt när en av personerna med föräldraansvar, enligt en dom eller på grund av lag, inte får besluta var barnet skall bo utan medgivande från en annan person med föräldraansvar.”
9 Artikel 11.1 och 11.4 i samma förordning har följande lydelse:
”1. Om en person, en institution eller ett organ som har vårdnad om barnet ansöker hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat om att de skall meddela ett beslut på grundval av [Haagkonventionen] i syfte att utverka återlämnande av ett barn som olovligt bortförts eller kvarhållits i en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall punkterna 2–8 tillämpas.
…
4. En domstol kan inte vägra att återlämna ett barn på grundval av artikel 13 b i [Haagkonventionen] om det styrks att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet.”
Dublin III‑förordningen
10 Artikel 6.1 i Dublin III‑förordningen har följande lydelse:
”Barnets bästa ska vara en fråga av största vikt för medlemsstaterna vid alla förfaranden som föreskrivs i denna förordning.”
11 Artikel 12.3 i Dublin III‑förordningen har följande lydelse:
”Om sökanden har flera giltiga uppehållstillstånd eller viseringar, utfärdade av olika medlemsstater, ska ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd tilldelas medlemsstaterna i följande ordning:
a) Den medlemsstat som har utfärdat uppehållstillstånd med längst giltighetstid eller, om tillstånden gäller för lika lång tid, den medlemsstat som har utfärdat det uppehållstillstånd som löper ut sist.
…”
12 Artikel 29.1 och 29.3 i förordningen har följande lydelse:
”1. Överföringen av sökanden eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3.
…
3. Om en person har överförts felaktigt, eller om ett beslut om överföring upphävs efter överklagande eller omprövning sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som genomförde överföringen omedelbart ta tillbaka den berörda personen.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
13 I maj 2019 flyttade A och B, som är tredjelandsmedborgare, till Sverige efter att sedan år 2016 varit bosatta i Finland. Den 5 september 2019 fick de ett gemensamt barn. Barnet hade då hemvist i Sverige och föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnet.
14 Modern hade, på grundval av det uppehållstillstånd som fadern beviljats i egenskap av anställd, uppehållstillstånd i såväl Finland genom anknytning till familjemedlem under perioden den 28 december 2017–27 december 2021, som i Sverige genom anknytning till en familjemedlem för perioden 11 mars 2019–16 september 2020.
15 Genom beslut av den 11 november 2019 omhändertog svenska myndigheter barnet och placerade det tillsammans med modern i ett familjehem för utsatta kvinnor i Sverige fram till dess att de överfördes till Finland den 24 november 2020. Detta beslut fastställdes genom en dom av en förvaltningsdomstol av den 17 januari 2020. I domen angavs att fadern hade utövat våld mot modern, vilket barnet blivit vittne till, att det föreligger en verklig risk för barnets utveckling och hälsa samt att det föreligger en risk för att fadern bortför barnet till föräldrarnas ursprungsland utan moderns samtycke.
16 Enligt de kompletterande uppgifter som lämnats av den svenska regeringen som svar på en begäran från domstolen hade fadern, i början av placeringen, endast rätt att få tillgång till foton och videoupptagningar av barnet. Därefter genomfördes besök i närvaro av en socialtjänsteman, men dessa besök inskränkte sig till mycket korta kontakter på grund av barnets låga ålder och på grund av att fadern inte ansågs vara en säker person för barnet.
17 Den 21 november 2019 ansökte fadern om uppehållstillstånd för barnet i Sverige på grund av hans familjeanknytning till barnet. Den 4 december 2019 ansökte modern även om uppehållstillstånd för barnet i Sverige.
18 Den 7 augusti 2020 lämnade modern in en asylansökan i Sverige för sig själv och för barnet. Hon grundade sin ansökan på faderns våld i hemmet och på den allvarliga risken för att utsättas för hedersrelaterat våld från faderns familj om hon återvände till sitt ursprungsland.
19 Den 27 augusti 2020 angav Republiken Finland att den var ansvarig för prövningen av moderns och barnets asylansökningar, i enlighet med artikel 12.3 i Dublin III‑förordningen, eftersom det uppehållstillstånd som Republiken Finland hade beviljat henne löpte ut (den 27 december 2021) längre fram i tiden än det uppehållstillstånd som Konungariket Sverige hade utfärdat (den 16 september 2020).
20 Genom beslut av den 27 oktober 2020 avskrev de svenska myndigheterna faderns ansökan om uppehållstillstånd för barnet och avvisade den asylansökan som modern ingett för sig själv och barnet samt förordnade att barnet och modern skulle överföras till Finland. Det framgår av beslutet att barnets bästa beaktades när det antogs i enlighet med artikel 6.1 i Dublin III‑förordningen. Enligt beslutet ansågs fadern utgöra ett hot mot barnet och med hänsyn till att barnet inte hade någon kontakt med sin far stred det inte mot barnets bästa att fadern och barnet var separerade under en viss tid. Eftersom fadern har uppehållstillstånd i Finland ansågs för övrigt inte överföringen av barnet till denna stat utgöra ett hinder för fadern att utöva sin umgängesrätt.
21 Den 24 november 2020 följde modern frivilligt det av svenska myndigheter fattade beslutet att överföra henne och barnet till Finland med tillämpning av artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen.
22 Den 7 december 2020 överklagade fadern svenska myndigheters beslut att avskriva hans ansökan om uppehållstillstånd för barnet och att överföra barnet till Finland.
23 Genom dom av den 21 december 2020 upphävde Migrationsdomstolen i Stockholm (Sverige) dessa beslut och återförvisade målet till den svenska immigrationsmyndigheten, eftersom barnets far inte hade hörts under förfarandet.
24 Genom beslut av den 29 december 2020 avskrev den svenska immigrationsmyndigheten ärendena efter det att barnet hade överförts till Finland. Den 19 januari 2021 överklagade fadern beslutet till Migrationsdomstolen i Stockholm, som ogillade överklagandet genom dom av den 6 april 2021.
25 Den 5 januari 2021 lämnade fadern in en ny ansökan om uppehållstillstånd för barnet av familjeskäl till de svenska myndigheterna. Prövningen av denna ansökan om uppehållstillstånd i Sverige pågår.
26 Den 11 januari 2021 lämnade modern in en asylansökan för sig själv och barnet i Finland. Den 26 mars 2021 återkallade de finländska myndigheterna det uppehållstillstånd som modern hade i Finland och som i princip skulle löpa ut den 27 december 2021. Handläggningen av asylansökningarna i Finland pågår.
27 I november 2020, det vill säga kort tid innan modern och barnet överfördes till Finland, fastställde Västmanlands tingsrätt (Sverige) att föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnet. Barnets mor bestred denna svenska domstols behörighet att pröva målet efter det att barnet hade överförts till Finland. Den 29 april 2021 meddelade nämnda domstol äktenskapsskillnad mellan föräldrarna, tillerkände modern ensam vårdnad om barnet och ogillade yrkandet om umgängesrätt för barnets far. Genom dom av den 23 och den 24 juni 2021 avslog Svea hovrätt (Sverige) faderns ansökan om tillstånd till prövning av tingsrättens dom.
28 Den 21 december 2020 väckte fadern talan vid Helsingfors hovrätt (Finland) och yrkade att barnet omedelbart skulle återlämnas till Sverige. I en skrivelse av den 26 januari 2021, som svenska myndigheter översände till denna domstol, erinrade de svenska myndigheterna om att barnet och modern saknade giltigt uppehållstillstånd i Sverige och att de därför varken hade rätt att resa in i Sverige eller att uppehålla sig där.
29 Genom dom av den 25 februari 2021 ogillade Helsingfors hovrätt talan och påpekade bland annat att det inte fanns anledning att anse att modern olovligen hade bortfört barnet från sin bosättningsstat. Fadern överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen och yrkade att beslutet skulle upphävas.
30 Mot denna bakgrund beslutade Högsta domstolen (Finland) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
1) Ska artikel 2 led 11 i [Bryssel IIa-förordningen] om olovligt bortförande av ett barn, tolkas så, att den omfattar en situation där en av föräldrarna, utan den andra förälderns samtycke, förflyttar barnet från sin hemviststat till en annan medlemsstat, vilken är den medlemsstat som är ansvarig enligt ett beslut om överföring av prövningen, vilket fattats av en myndighet med tillämpning av [Dublin III‑förordningen]?
2) Om den första frågan besvaras nekande: Ska artikel 2 led 11 i Bryssel IIa-förordningen om olovligt kvarhållande tolkas så, att den omfattar en situation där en domstol i barnets hemviststat har upphävt en myndighets beslut att överföra prövningen av ärendet, men det barn som ska återlämnas inte längre innehar giltigt uppehållstillstånd eller har rätt att resa in eller vistas i denna stat?
3) Om Bryssel IIa-förordningen, mot bakgrund av svaret på den första eller på den andra frågan, ska tolkas så, att det rör sig om ett olovligt bortförande eller kvarhållande av barnet, och att barnet följaktligen ska återföras till den stat där barnet har hemvist, ska då artikel 13 första stycket led b i [Haagkonventionen] tolkas så, att den utgör hinder för att barnet återlämnas
i) på grund av att det föreligger en allvarlig risk, i den mening som avses i denna bestämmelse, att om ett spädbarn måste återlämnas ensamt, efter att modern personligen har tagit hand om det, utsätts för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätter barnet i en inte godtagbar situation, eller
ii) på grund av att barnet i sin hemviststat kommer att omhändertas och placeras i ett familjehem, antingen ensamt eller tillsammans med sin moder, vilket tyder på att det föreligger en allvarlig risk, i den mening som avses i denna bestämmelse, för att barnet, om det återlämnas, utsätts för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätts i en inte godtagbar situation, eller
iii) på grund av att barnet utan giltigt uppehållstillstånd skulle försättas i en inte godtagbar situation, i den mening som avses i denna bestämmelse?
4) Om det, mot bakgrund av svaret på den tredje frågan, är möjligt att tolka skälen för avslag i artikel 13 första stycket led b i [Haagkonventionen] på så sätt att det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar, ska då artikel 11.4 i Bryssel IIa-förordningen, tillsammans med begreppet barnets bästa, som avses i artikel 24 i [stadgan] och i samma förordning, på så sätt att i en situation där varken barnet eller modern har giltigt uppehållstillstånd i den stat där barnet har sin hemvist, och dessa varken har rätt att resa till detta land eller att uppehålla sig där, så ska den stat där barnet har sin hemvist vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet och dess moder lagligen kan uppehålla sig i den aktuella medlemsstaten?
Om staten där barnet har sin hemvist har en sådan skyldighet, ska då principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna tolkas så, att den medlemsstat som överlämnar barnet i enlighet med denna princip kan presumera att barnets hemviststat fullgör dessa skyldigheter, eller kräver barnets bästa att myndigheterna i bosättningsstaten preciserar vilka konkreta åtgärder som har vidtagits eller kommer att vidtas för att skydda barnet, så att den medlemsstat som överlämnar barnet ska kunna bedöma lämpligheten av dessa åtgärder?
5) Om den stat där barnet har sin hemvist inte har den i fråga 4 ovan beskrivna skyldigheten att vidta lämpliga åtgärder, ska då artikel 20 i [Haagkonventionen], mot bakgrund av artikel 24 i [stadgan], tolkas så, att den i sådana situationer som beskrivs i fråga 3 i–iii utgör hinder för att återlämna barnet på grund av att barnets återlämnande skulle kunna anses strida mot de grundläggande principerna om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i den mening som avses i denna bestämmelse?”
Förfarandet vid domstolen
31 Den 21 maj 2021 preciserade den hänskjutande domstolen, som svar på en begäran om upplysningar från EU-domstolen, bland annat att faderns ansökan om återlämnande av barnet med stöd av Dublin III‑förordningen hade avvisats.
32 Under dessa omständigheter har den hänskjutande domstolen preciserat formuleringen av den andra tolkningsfrågan enligt följande:
”Om den första frågan besvaras nekande: Ska artikel 2 led 11 i Bryssel IIa-förordningen om olovligt kvarhållande tolkas så, att den omfattar en situation där en domstol i barnets hemviststat har upphävt en myndighets beslut att överföra prövningen av ärendet, vilket har avskrivits efter det att barnet och modern har lämnat sin hemviststat, men där det barn som ska återlämnas inte längre innehar giltigt uppehållstillstånd eller har rätt att resa in eller vistas i denna stat?”
33 Genom inlaga av den 31 maj 2021 besvarade den svenska regeringen de skriftliga frågor som domstolen hade ställt och ingav de av domstolen begärda handlingarna.
Förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande
34 Den hänskjutande domstolen har lämnat in en ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler.
35 Till stöd för sin begäran har den hänskjutande domstolen understrukit att EU-domstolens svar på tolkningsfrågorna kommer att vara avgörande för utgången i målet, eftersom de föranleder domstolen att besluta huruvida barnet ska återlämnas till Sverige. Den hänskjutande domstolen har bland annat åberopat skäl 17 i Bryssel IIa-förordningen, i vilket det anges att vid olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn bör barnet omedelbart återföras, och den har preciserat att med hänsyn till barnets ålder, varaktigheten av dess vistelse i Finland och den omständigheten att ett utdraget förfarande kan skada utvecklingen av ett förhållande mellan fadern och barnet, framstår det som absolut nödvändigt att tillämpa förfarandet för brådskande mål.
36 EU-domstolen påpekar för det första att förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Bryssel IIa-förordningen, vilken antogs med stöd av bland annat artikel 61 c EG, nu artikel 67 FEUF, som återfinns i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Det är följaktligen fråga om en begäran som kan bli föremål för handläggning enligt förfarandet om brådskande mål om förhandsavgörande.
37 För det andra har talan i det nationella målet väckts av en far, som sedan flera månader saknar kontakt med sitt barn som är under två år, i syfte att barnet omedelbart ska återlämnas till Sverige med stöd av Haagkonventionen.
38 Mot denna bakgrund beslutade domstolens första avdelning, den 6 maj 2021, på förslag av referenten och efter att hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första och den andra frågan
39 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 11 i Bryssel IIa-förordningen ska tolkas så, att det kan utgöra ett olovligt bortförande eller ett olovligt kvarhållande, i den mening som avses i denna bestämmelse, när en av föräldrarna, utan den andra förälderns samtycke, har sett sig nödsakad att ta med sig sitt barn från sin hemviststat till en annan medlemsstat för att efterkomma ett beslut om överföring som fattats av den förstnämnda medlemsstaten på grundval av Dublin III‑förordningen, och att därefter kvarbli i den andra medlemsstaten efter det att beslutet om överföring har upphävts utan att myndigheterna i den förstnämnda medlemsstaten har beslutat om återtagande av de överförda personerna eller att bevilja dessa personer uppehållsrätt.
40 Vad för det första gäller det materiella tillämpningsområdet för Bryssel IIa-förordningen, framgår det av artikel 1.1 b i denna förordning att förordningen, oberoende av domstolstyp, ska tillämpas på civilrättsliga frågor om bland annat tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar. Begreppet civilrättsliga frågor ska i detta sammanhang inte tolkas restriktivt, utan ska ses som ett självständigt unionsrättsligt begrepp som i synnerhet omfattar samtliga yrkanden, åtgärder eller beslut i frågor som rör ”föräldraansvar”, i den mening som avses i förordningen, i enlighet med det syfte som anges i skäl 5 i förordningen (dom av den 21 oktober 2015, Gogova, C‑215/15, EU:C:2015:710, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
41 Begreppet föräldraansvar har i artikel 2 led 7 i Bryssel IIa-förordningen getts en vid definition såtillvida att det omfattar alla rättigheter och skyldigheter som en fysisk eller juridisk person har tillerkänts genom en dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan, med avseende på ett barn eller på ett barns egendom. Även om artikel 1.2 i förordningen visserligen innehåller en uppräkning av områden som rör frågor om ”föräldraansvar” och som därför omfattas av förordningen, är den uppräkningen inte uttömmande utan innehåller endast exempel, vilket framgår av ordvalet ”bland annat” (dom av den 21 oktober 2015, Gogova, C‑215/15, EU:C:2015:710, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
42 För att avgöra huruvida en ansökan omfattas av tillämpningsområdet för Bryssel IIa-förordningen ska föremålet för ansökan beaktas (dom av den 21 oktober 2015, Gogova, C‑215/15, EU:C:2015:710, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
43 Det framgår av beslutet om hänskjutande att barnets far lämnade in sin ansökan till den hänskjutande domstolen för att barnet omedelbart skulle återlämnas till Sverige med stöd av Haagkonventionen. Eftersom föremålet för en sådan ansökan som den som är aktuell i det nationella målet avser föräldraansvar, är Bryssel IIa-förordningen tillämplig.
44 Vad för det andra gäller frågan huruvida bortförandet eller kvarhållandet av ett barn är olovligt framgår det av själva ordalydelsen i artikel 2 led 11 i Bryssel IIa-förordningen att ett bortförande eller kvarhållande av ett barn ska anses olovligt om det strider mot den vårdnad som har anförtrotts en person genom dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan enligt lagen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet, under förutsättning att denna vårdnad verkligen utövades, antingen gemensamt eller för sig, vid den tidpunkt då barnet fördes bort eller hölls kvar eller skulle ha utövats om inte bortförandet eller kvarhållandet hade ägt rum.
45 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 34 i sitt förslag till avgörande framgår det av denna bestämmelse att två villkor måste vara uppfyllda för att ett bortförande eller kvarhållande av ett barn ska anses vara olovligt. Det ska således vara fråga om dels ett bortförande som strider mot den vårdnad som fastställts enligt lagen i den medlemsstat där barnet hade hemvist, vilket innebär att det måste avgöras var barnet hade sin hemvist före bortförandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2017, OL, C‑111/17 PPU, EU:C:2017:436, punkt 53), dels en vårdnad som verkligen utövas eller skulle ha utövats om inte bortförandet eller kvarhållandet hade ägt rum.
46 Detta stöds dessutom av syftet med Bryssel IIa-förordningen. Såsom framgår av ingressen är syftet med denna förordning visserligen att skapa ett verkligt rättsligt område grundat på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden genom att införa bestämmelser om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i mål om föräldraansvar, medan Haagkonventionen, enligt dess artikel 1 a, syftar till att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut till eller kvarhållits i en fördragsslutande stat. Det föreligger dock ett nära samband mellan de båda rättsliga instrumenten som i allt väsentligt har som gemensamt syfte att förmå människor att inte bortföra barn från en medlemsstat till en annan och, om ett barn bortförs, att möjliggöra att barnet omedelbart återförs till sin hemviststat (dom av den 19 september 2018, C.E. och N.E., C‑325/18 PPU och C‑375/18 PPU, EU:C:2018:739, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
47 Förfarandet för återlämnande enligt Haagkonventionen och Bryssel IIa-förordningen syftar till att säkerställa att ingen av föräldrarna kan stärka sin ställning vad gäller vårdnaden om barnet, genom ett olovligt handlande, för att kringgå den behörighet som tillkommer de domstolar som, i enlighet med de bestämmelser som anges bland annat i förordningen, i princip ska pröva frågor om föräldraansvar avseende barnet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 december 2009, Detiček, C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 49, och dom av den 9 oktober 2014, C, C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 67, och dom av den 8 juni 2017, OL, C‑111/17, EU:C:2017:436, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
48 Den omständigheten att en förälder som har vårdnaden om sitt barn beger sig med barnet till en annan medlemsstat än den där barnet hade hemvist i syfte att rätta sig efter ett beslut om överföring – avseende både denna förälder och barnet – som fattats av de behöriga nationella myndigheterna med tillämpning av Dublin III‑förordningen, kan emellertid inte anses utgöra ett olovligt handlande, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i föregående punkt, som kan ligga till grund för ett olovligt bortförande i den mening som avses i artikel 2 led 11 i Bryssel IIa-förordningen, utan att det först måste fastställas huruvida de villkor som avses i punkt 45 ovan är uppfyllda, och särskilt villkoret om bortförande i strid mot en vårdnad som verkligen utövas.
49 Iakttagandet av ett beslut om överföring som var bindande för föräldern och barnet i fråga, eftersom det vid tidpunkten för överföringen var verkställbart och vid denna tidpunkt varken hade skjutits upp eller upphävts, ska nämligen endast anses utgöra en rättslig följd av detta beslut som inte kan läggas föräldern till last.
50 Kvarhållandet i den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd kan inte heller anses utgöra ett olovligt handlande, inte ens efter det att överföringsbeslutet hade upphävts, när föräldern och barnet i fråga inte har varit föremål för ett beslut om återtagande som fattats av myndigheterna i den medlemsstat som genomförde överföringen med stöd av artikel 29.3 i Dublin III‑förordningen efter tidpunkten för överföringen och när de inte har rätt att uppehålla sig i sistnämnda medlemsstat.
51 I en sådan situation framstår nämligen ett kvarhållande av barnet som enbart en följd av dess administrativa situation, såsom den fastställs genom verkställbara beslut av den medlemsstat där barnet hade hemvist.
52 Slutligen ska det tilläggas att en tolkning som innebär att en person som ansöker om internationellt skydd, såsom modern i det nationella målet, ska underlåta att följa ett beslut om överföring på grund av att vederbörandes handlande kan anses olovligt enligt Bryssel IIa-förordningen skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen och förverkligandet av målen med Dublin III‑förordningen.
53 Den första och den andra tolkningsfrågan ska följaktligen besvaras på följande sätt. Artikel 2 led 11 i Bryssel IIa-förordningen ska tolkas så, att det inte kan utgöra ett olovligt bortförande eller ett olovligt kvarhållande, i den mening som avses i denna bestämmelse, när en av föräldrarna, utan den andra förälderns samtycke, har sett sig nödsakad att ta med sig sitt barn från sin hemviststat till en annan medlemsstat för att efterkomma ett beslut om överföring som fattats av den förstnämnda medlemsstaten på grundval av Dublin III‑förordningen, och att därefter kvarbli i den andra medlemsstaten efter det att beslutet om överföring har upphävts utan att myndigheterna i den förstnämnda medlemsstaten har beslutat om återtagande av de överförda personerna eller att bevilja dessa personer uppehållsrätt.
Den tredje, den fjärde och den femte frågan
54 Med hänsyn till svaret på de två första frågorna saknas anledning att besvara den tredje, den fjärde och den femte frågan.
Rättegångskostnader
55 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Artikel 2 led 11 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 ska tolkas så, att det inte kan utgöra ett olovligt bortförande eller ett olovligt kvarhållande, i den mening som avses i denna bestämmelse, när en av föräldrarna, utan den andra förälderns samtycke, har sett sig nödsakad att ta med sig sitt barn från sin hemviststat till en annan medlemsstat för att efterkomma ett beslut om överföring som fattats av den förstnämnda medlemsstaten på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, och att därefter kvarbli i den andra medlemsstaten efter det att beslutet om överföring har upphävts utan att myndigheterna i den förstnämnda medlemsstaten har beslutat om återtagande av de överförda personerna eller att bevilja dessa personer uppehållsrätt.
Underskrifter