Language of document : ECLI:EU:T:2022:739

TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)

den 30 november 2022 (*)

”Gemenskapsformgivning – Ogiltighetsförfarande – Registrerad gemenskapsformgivning som återger ett tillbehör till en trådlös fjärrkontroll – Ogiltighetsgrund – Detaljer i en produkts utseende som uteslutande är betingade av en teknisk funktion – Artiklarna 8.1 och 25.1 b i förordning (EG) nr 6/2002 – Omständigheter som har åberopats eller bevisning som ingetts för första gången vid överklagandenämnden – Artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 – Motiveringsskyldighet – Artikel 41.1 och 41.2 c i stadgan om de grundläggande rättigheterna”

I mål T‑611/21,

ADS L. Kowalik, B. Włodarczyk s.c., Sosnowiec (Polen), företrätt av advokaten M. Oleksyn,

klagande,

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av M. Chylińska och J. Ivanauskas, båda i egenskap av ombud,

svarande,

varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd var

ESSAtech, Přistoupim (Tjeckiska republiken),

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen),

vid överläggningen sammansatt av ordföranden V. Tomljenović samt domarna I. Nõmm och D. Kukovec (referent),

justitiesekreterare: handläggaren M. Zwozdziak-Carbonne,

efter den skriftliga delen av förfarandet

efter förhandlingen den 11 juli 2022,

följande

Dom

1        Klaganden, ADS L. Kowalik, B. Włodarczyk s.c., har yrkat ogiltigförklaring av det beslut som meddelades av tredje överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 5 juli 2021 (ärende R 1070/2020–3) (nedan kallat det överklagade beslutet).

 Bakgrund till tvisten

2        Den 7 december 2017 ingav klaganden en ansökan om registrering av en gemenskapsformgivning till EUIPO i enlighet med rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1).

3        Den gemenskapsformgivning som registreringsansökan avser och som har bestritts i förevarande mål återges nedan:

Image not found

4        De produkter som formgivningen är avsedd att användas för omfattas av klass 14.03 i Locarnoöverenskommelsen av den 8 oktober 1968 om upprättande av en internationell klassificering för mönster, i ändrad lydelse, och motsvarar följande beskrivning: ”Fjärrkontroll [trådlös] (Tillbehör till -)”.

5        Den omstridda formgivningen registrerades den 7 december 2017 som gemenskapsformgivning under nummer 4 539 302–0001 och offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsformgivningar nr 2018/044 av den 5 mars 2018.

6        Den 20 maj 2019 ingav den andra parten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, ESSAtech, med stöd av artikel 52 i förordning nr 6/2002, en ansökan om ogiltighetsförklaring av den omtvistade formgivningen.

7        Till stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring åberopades den ogiltighetsgrund som avses i artikel 25.1 b, jämförd med artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 6/2002.

8        Den 6 april 2020 avslog annulleringsenheten ansökan om ogiltighetsförklaring.

9        Den 27 maj 2020 överklagade den andra parten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd annulleringsenhetens beslut till EUIPO med stöd av artiklarna 55–60 i förordning nr 6/2002.

10      Genom det överklagade beslutet biföll EUIPO:s tredje överklagandenämnd överklagandet, upphävde annulleringsenhetens beslut och förklarade den omtvistade formgivningen ogiltig.

11      I detta avseende framhöll överklagandenämnden för det första att den aktuella varans tekniska funktion, det vill säga en anordning som är avsedd att placeras på batteriet i en fjärrkontroll för batteridrivna apparater, var att möjliggöra en avstängning av elförsörjningen från batteriet när batteriet inte används. För det andra konstaterade överklagandenämnden att detaljerna i den aktuella produktens utseende var följande: två cirkulära plattor i guld och brunt, ett band som förbinder de två cirkulära plattorna och ett tryckt kretskort på ena sidan av en av plattorna som består av elektroniska komponenter. För det tredje fann överklagandenämnden att samtliga nämnda detaljer uteslutande var betingade av den aktuella produktens tekniska funktion, varför den omstridda formgivningen skulle förklaras ogiltig enligt artikel 25.1 b, jämförd med artikel 8.1 i förordning nr 6/2002.

 Parternas yrkanden

12      Klaganden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det överklagade beslutet, och

–        förplikta EUIPO och motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna vid EUIPO.

13      EUIPO har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Huruvida den bevisning som har åberopats för första gången vid tribunalen kan tas upp till prövning

14      Klaganden har yrkat att tribunalen ska tillåta att de skärmdumpar från en webbplats som återfinns i bilagorna A.4–A.6 till ansökan beaktas som bevisning. Enligt klaganden visar dessa handlingar att det finns alternativ till de produkter som omfattas av den aktuella formgivningen och att det föreligger en allvarlig begränsning av friheten att skapa.

15      EUIPO har bestritt att bilagorna A.4–A.6 till överklagandet kan tillåtas som bevisning, eftersom de handlingar som återfinns i dessa bilagor ingavs för första gången vid tribunalen.

16      Tribunalen konstaterar, såsom framgår av handlingarna i målet, att handlingarna i bilagorna A.4–A.6 till överklagandet inte lades fram vid EUIPO, utan lades fram för första gången vid tribunalen.

17      Det följer emellertid av rättspraxis att tribunalens lagenlighetskontroll av överklagandenämndens beslut, med hänsyn till artikel 61 i förordning nr 6/2002, ska göras med avseende på de rättsfrågor som har behandlats vid överklagandenämnden. Tribunalens uppgift är därmed inte att ompröva de faktiska omständigheterna mot bakgrund av bevisning som företes för första gången vid rätten. Att tillåta sådan bevisning skulle nämligen strida mot artikel 188 i tribunalens rättegångsregler, enligt vilken de inlagor som parterna har ingivit i förfarandet vid tribunalen inte får ändra föremålet för tvisten vid överklagandenämnden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2013, Viejo Valle/harmoniseringsbyrån – Établissements Coquet (Kopp och ett fat med räfflor samt en djup tallrik med räfflor), T‑566/11 och T‑567/11, EU:T:2013:549, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

18      Av detta följer att de handlingar som för första gången ingavs till tribunalen inte ska beaktas, utan att det är nödvändigt att undersöka deras bevisvärde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Grupo Promer Mon Graphic/harmoniseringsbyrån – PepsiCo (Återgivning av en cirkelformad reklamartikel), T‑9/07, EU:T:2010:96, punkt 24 och angiven rättspraxis).

19      Följaktligen kan de handlingar som finns i bilagorna A.4–A.6 till ansökan inte beaktas och de ska därför avvisas.

 Huruvida det finns fog för grunderna

20      Klaganden har åberopat två grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 8.1 i förordning nr 6/2002, jämförd med artikel 25.1 b i samma förordning, samt åsidosättande av artikel 41.2 c, jämförd med artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 63.1 i förordning nr 6/2002, jämförd med artikel 63.2 i samma förordning, samt åsidosättande av stadgans artikel 41.2 c, jämförd med artikel 41.1 i denna.

21      Prövningen av talan ska inledas med en bedömning av den andra grunden.

22      Genom den andra grunden har klaganden klandrat överklagandenämnden för att inte på ett korrekt sätt ha behandlat den bevisning och de argument som åberopats av den som ansökt om ogiltigförklaring för första gången vid överklagandenämnden, det vill säga bilagorna 1–4 till den inlaga som innehåller grunderna för överklagandet till överklagandenämnden.

23      Klaganden anser för det första att överklagandenämnden åsidosatte artikel 63.1 i förordning nr 6/2002, jämförd med artikel 63.2 i samma förordning. Klaganden har för det andra gjort gällande att artikel 41.2 c, jämförd med artikel 41.1 i stadgan, har åsidosatts.

24      EUIPO har bestritt klagandens argument.

25      EUIPO har för det första gjort gällande att överklagandenämnden på ett korrekt sätt utnyttjade sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den tillät den bevisning som hade lagts fram av den andra parten i förfarandet vid överklagandenämnden, eftersom villkoren i artikel 27.4 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/625 av den 5 mars 2018 om komplettering av förordning 2017/1001 och om upphävande av delegerad förordning (EU) 2017/1430 (EUT L 104, 2018, s. 1) var uppfyllda i förevarande fall. För det andra har EUIPO understrukit att eftersom klaganden inte hade bestritt tillåtandet av bevisningen, var överklagandenämnden inte skyldig att uttryckligen motivera tillåtandet av bevisningen.

26      I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att den som ansökt om ogiltigförklaring, inom ramen för överklagandet av annulleringsenhetens beslut till överklagandenämnden, ingav en inlaga med grunderna för överklagandet tillsammans med bilagorna 1–4. Dessa bilagor innehöll följande bevisning:

–        Bilder av integrerade kretsar i cirkelformat och hyperlänkarna till deras källor (bilaga nr 1).

–        En hyperlänk till en video som finns tillgänglig på webbplatsen YouTube och bilder som visar användningen av produkten (bilaga nr 2).

–        Bilder av tidigare formgivningar och hyperlänkar till deras källor (bilaga nr 3).

–        En beskrivning av produkten (bilaga 4).

27      Såsom framgår av handlingarna i målet och som parterna har medgett innehåller bilagorna 1–4 till överklagandet till överklagandenämnden uppgifter om omständigheter eller bevisning som åberopats för första gången vid överklagandenämnden. I denna inlaga anförde den som ansökt om ogiltigförklaring även ytterligare ett argument som inte fanns med i ansökan om ogiltighetsförklaring.

28      Det ska i detta hänseende påpekas att det i artikel 63.1 i förordning nr 6/2002 föreskrivs att ”[i] samband med förfaranden vid [EUIPO] ska denna på eget initiativ pröva sakförhållandena” men att ”[i] ärenden om ogiltigförklaring ska dock prövningen vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat”. I artikel 63.2 i nämnda förordning föreskrivs dessutom att ”[EUIPO] [inte] behöver … beakta omständigheter eller bevis som de berörda parterna inte har lämnat in i rätt tid”.

29      Det följer av lydelsen i artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 att parterna – som regel och såvida inget annat föreskrivs – har möjlighet att åberopa omständigheter och inge bevisning även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i förordning nr 6/2002 och att EUIPO inte på något sätt är förhindrad att beakta omständigheter och bevisning som således har åberopats respektive ingetts för sent (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2017, Gamet/EUIPO – ”Metal-Bud II” Robert Gubała (Dörrhandtag), T‑306/16, ej publicerad, EU:T:2017:466, punkt 15; se även, analogt, dom av den 13 mars 2007, harmoniseringsbyrån/Kaul, C‑29/05 P, EU:C:2007:162, punkt 42).

30      Genom att det i ovannämnda bestämmelse anges att EUIPO i ett sådant fall ”inte behöver” beakta sådana bevis tillerkänns EUIPO nämligen ett stort utrymme för att skönsmässigt besluta, med angivande av en motivering till sitt beslut, huruvida dessa bevis ska beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2017, Dörrhandtag, T‑306/16, ej publicerad, EU:T:2017:466, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

31      När det gäller utövandet av överklagandenämndens utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida de omständigheter som åberopats eller den bevisning som lagts fram för första gången inför överklagandenämnden ska beaktas, påpekar tribunalen att ett sådant beaktande kan vara motiverat om villkoren i artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625 är uppfyllda.

32      I artikel 27.4 i delegerad förordning 2018/625 föreskrivs särskilt följande:

”I enlighet med artikel 95.2 i förordning … 2017/1001 får överklagandenämnden endast godta sådana sakomständigheter eller bevis som åberopas för första gången inför den om de uppfyller följande krav:

a) De ser vid ett första påseende ut att vara relevanta för utgången i ärendet.

b) De lämnades in för sent av giltiga skäl, och de är endast ett komplement till relevanta sakomständigheter och bevis som redan har lämnats in i rätt tid eller de lämnas in för att bestrida uppgifter som konstaterats eller prövats i den första instansen på eget initiativ när det överklagade beslutet fattades.”

33      Delegerad förordning 2018/625 är nämligen tillämplig på området för gemenskapsformgivningar, eftersom bestämmelserna i den delegerade förordningen om förfarandet vid överklagandenämnderna enligt artikel 108 i förordning nr 6/2002 även är tillämpliga på överklaganden av beslut som avses i artikel 55 i denna förordning (dom av den 24 mars 2021, Lego/EUIPO – Delta Sport Handelskontor (Byggdel i en lekbygglåda), T‑515/19, ej publicerad, EU:T:2021:155, punkt 44). Den sistnämnda artikeln avser bland annat de beslut som fattas av annulleringsenheterna, såsom i förevarande fall.

34      Det ska även påpekas att innehållet i artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 är identiskt med innehållet i artikel 95.2 i förordning 2017/1001, som uttryckligen nämns i artikel 27.4 i delegerad förordning 2018/625.

35      Av detta följer att de villkor som fastställs i artikel 27.4 i delegerad förordning 2018/625 i tillämpliga delar ska tillämpas på artikel 63.2 i förordning nr 6/2002. Möjligheten för överklagandenämnden att beakta omständigheter som åberopats eller bevisning som ingetts för första gången vid överklagandenämnden, enligt artikel 63.2 i nämnda förordning, regleras i artikel 27.4 i den delegerade förordningen (se, analogt, dom av den 6 oktober 2021, Kondyterska korporatsiia ”Roshen”/EUIPO – Krasnyj Octyabr (Återgivning av en hummer), T‑254/20, ej publicerad, EU:T:2021:650, punkterna 55 och 56).

36      I enlighet med rättspraxis ankommer det på tribunalen att bedöma huruvida överklagandenämnden på ett effektivt sätt utnyttjade det stora utrymme för skönsmässig bedömning som nämnden har för att, med angivande av en motivering och med vederbörlig hänsyn till samtliga relevanta omständigheter, avgöra huruvida de omständigheter som åberopas eller de bevis som inges för första gången vid nämnden ska beaktas när den meddelar sitt beslut. Det ankommer dessutom på tribunalen att kontrollera att överklagandenämnden har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 på ett lämpligt sätt (dom av den 5 juli 2017, Dörrhandtag, T‑306/16, ej publicerad, EU:T:2017:466, punkt 18 och där angiven rättspraxis). Mot bakgrund av punkt 35 ovan ska den sistnämnda bestämmelsen tillämpas i förening med artikel 27.4 i delegerad förordning 2018/625.

37      Såsom framgår av den rättspraxis avseende artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 som det hänvisas till i punkterna 30 och 36 ovan, ska överklagandenämnden använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt nämnda bestämmelse för att, med angivande av en motivering till sitt beslut, avgöra huruvida omständigheter eller bevis som åberopats respektive ingetts för första gången vid nämnden ska beaktas. Denna skyldighet föreligger även enligt rättspraxis avseende artikel 27.4 i delegerad förordning 2018/625, enligt vilken överklagandenämnden, för det fall den tillåter och grundar sig på sådana uppgifter, i enlighet med artikel 62 i nämnda förordning måste motivera skälen till att den anser att villkoren i artikel 27.4 i den delegerade förordningen var uppfyllda (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 30 juni 2021, Skyliners/EUIPO – Sky (SKYLINERS), T‑15/20, ej publicerad, EU:T:2021:401, punkt 80).

38      Överklagandenämndens skyldighet enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra, med angivande av en motivering till sitt beslut, huruvida omständigheter eller bevis som åberopats respektive ingetts för första gången vid nämnden ska beaktas, har sitt ursprung i myndighetens skyldighet att motivera sina beslut.

39      Vidare är överklagandenämndens prövning av frågan om huruvida de omständigheter eller den bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid överklagandenämnden utgör ett obligatoriskt steg som föregår överklagandenämndens eventuella bedömning av dessa uppgifter inom ramen för prövningen av sakförhållandena i det överklagande som inkommit till överklagandenämnden.

40      När det gäller såväl bedömningen av huruvida de omständigheter eller den bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid överklagandenämnden ska tillåtas som prövningen av sakfrågorna, måste det överklagade beslutet uppfylla de krav som följer av motiveringsskyldigheten, vilken bland annat föreskrivs i artikel 41 i stadgan, med rubriken ”Rätt till god förvaltning”. Motiveringsskyldigheten föreskrivs närmare bestämt i punkterna 1 och 2 c i nämnda artikel, vars åsidosättande också har åberopats av klaganden.

41      I artikel 41.1 i stadgan föreskrivs att ”[v]ar och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer”. I artikel 41.2 c preciseras att ”[d]enna rättighet innebär bland annat att … förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut”.

42      Motiveringsskyldigheten, som också följer av artikel 62 i förordning nr 6/2002, har enligt rättspraxis ett dubbelt syfte, nämligen dels att göra det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden, så att de kan göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för unionsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet (dom av den 16 februari 2017, Antrax It/EUIPOVasco Group (Thermosifoner för radiatorer), T‑828/14 och T‑829/14, EU:T:2017:87, punkt 82).

43      Bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller dessa krav ska inte ske endast utifrån dess ordalydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket beslutet ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 9 februari 2017, Antrax It/EUIPOVasco (Muggar), T‑16/16, EU:T:2017:68, punkt 58).

44      Det bör betonas att motiveringsskyldigheten också syftar till att förhindra att godtyckliga beslut fattas. Motiveringsskyldigheten har således en självdisciplinär verkan i den meningen att upphovsmannen, genom att vara skyldig att ange skälen för ett beslut, också är skyldig att säkerställa att skälen är relevanta, sammanhängande och tillräckligt precisa.

45      Av detta följer att överklagandenämnden, när den utövar det utrymme för skönsmässig bedömning som den tillerkänns genom artikel 63.2 i förordning nr 6/2002, är skyldig att motivera sitt beslut att tillåta omständigheter som åberopats eller bevisning som ingetts för första gången vid nämnden, bland annat genom att ange huruvida nämnda omständigheter eller bevisning kan tillåtas med avseende på de villkor som anges i artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625. Det ska således i förevarande fall prövas huruvida överklagandenämnden har iakttagit nämnda skyldighet.

46      Även om överklagandenämnden i förevarande fall i det överklagade beslutet inte uttryckligen konstaterade att de omständigheter som åberopats och den bevisning som ingetts i bilagorna 1–4 till inlagan med grunderna för överklagandet till överklagandenämnden tilläts, finner tribunalen att överklagandenämnden underförstått men med nödvändighet beaktade dessa omständigheter. För det första angavs nämligen inte bara flera bevis som lagts fram i nämnda bilagor i redogörelsen för parternas grunder och argument i punkt 15 i det överklagade beslutet, utan beaktandet av dessa uppgifter framgår även av hänvisningarna i skälen till beslutet till samtliga omständigheter, argument och bevis som åberopats vid överklagandenämnden. För det andra är såväl klaganden som EUIPO i sina inlagor överens om ett tillåtande av nämnda uppgifter.

47      Det kan emellertid konstateras att motiveringen i det överklagade beslutet inte innehåller någon uppgift om skälen till att överklagandenämnden tillät de omständigheter eller den bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid överklagandenämnden av den som ansökt om ogiltighetsförklaring.

48      Tribunalen kan således inte pröva huruvida överklagandenämnden tillämpade artikel 27.4 i förordning 2018/625 och huruvida de två krav som uppställs i denna bestämmelse var uppfyllda innan de omständigheter som åberopats eller den bevisning som ingetts för första gången vid nämnden tilläts. Tribunalen kan i synnerhet inte pröva huruvida överklagandenämnden prövade dels huruvida nämnda omständigheter eller bevisning vid ett första påseende var relevanta för tvisten, dels de eventuella giltiga skäl som lett till att bevisningen ingavs för sent. Det är således omöjligt för tribunalen att få kännedom om skälen till att nämnda uppgifter tilläts och att bedöma huruvida det överklagade beslutet är välgrundat på denna punkt.

49      Med hänsyn till att det överklagade beslutet inte innehåller någon uppgift om skälen till att de omständigheter och den bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid överklagandenämnden har tillåtits, är det omöjligt för parterna att få kännedom om skälen för detta tillåtande, så att de kan göra gällande sina rättigheter.

50      Eftersom det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat vad gäller tillåtandet av de omständigheter eller den bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid överklagandenämnden, har överklagandenämnden således inte iakttagit de krav som följer av artikel 63.2 i förordning nr 6/2002 och stadgans artikel 41.2 c, jämförd med artikel 41.1 i denna.

51      Den slutsatsen påverkas inte av EUIPO:s argument.

52      För det första kan tribunalen inte godta EUIPO:s argument att överklagandenämnden inte var skyldig att uttryckligen motivera sitt beslut att tillåta de omständigheter och den bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid överklagandenämnden, eftersom klaganden inte vid överklagandenämnden hade bestritt att nämnden tillät dessa omständigheter eller bevisning.

53      Det följer nämligen av rättspraxis att motiveringen kan vara underförstådd under förutsättning att den gör det möjligt för de berörda parterna att få kännedom om skälen till överklagandenämndens beslut och för den behöriga domstolen att få ett tillräckligt underlag för att utföra sin prövning (dom av den 25 april 2013, Bell & Ross/harmoniseringsbyrån – KIN (Boett på ett klockarmband), T‑80/10, ej publicerad, EU:T:2013:214, punkt 37). Såsom konstaterats i punkterna 48 och 49 ovan är detta emellertid inte fallet i förevarande mål.

54      Vidare är överklagandenämnden, såsom har påpekats i punkt 45 ovan, när den använder sig av det utrymme för skönsmässig bedömning som den tillerkänns enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002, skyldig att motivera sitt beslut att tillåta de omständigheter eller den bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid nämnden, varvid den bland annat ska ange huruvida nämnda omständigheter eller bevisning kan tillåtas med avseende på de villkor som uppställs i artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625.

55      Härav följer att prövningen av EUIPO:s argument som avses i punkt 52 ovan ska göras mot bakgrund av att det föreligger en skyldighet för överklagandenämnden att, utifrån villkoren i artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625, bland annat ange huruvida de omständigheter eller bevis som åberopats respektive ingetts för första gången vid överklagandenämnden kan tillåtas.

56      Enligt artikel 63.1 i förordning nr 6/2002 ska visserligen EUIPO:s prövning av de faktiska omständigheterna, såsom i förevarande fall, vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat.

57      Artikel 63.1 i förordning nr 6/2002 innebär emellertid inte att överklagandenämnden är befriad från skyldigheten att pröva och motivera tillåtandet av omständigheter eller bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid överklagandenämnden enligt artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625, med motiveringen att klaganden inte har bestritt att dessa uppgifter kan tillåtas.

58      Enligt artikel 27.2 i den delegerade förordningen 2018/625 ska överklagandenämnden nämligen på eget initiativ pröva rättsfrågor som parterna inte tar upp endast om det rör sig om väsentliga formkrav eller sådant som måste lösas för att säkerställa en korrekt tillämpning av förordning 6/2002 med beaktande av sakomständigheter, bevis och argument framlagda av parterna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 juni 2020, L. Oliva Torras/EUIPO – Mecánica del Frío (Kopplingar till fordon), T‑100/19, EU:T:2020:255, punkterna 70–72, och dom av den 13 oktober 2021, Škoda Investment/EUIPO – Škoda Auto (Återgivning av en pil med vinge), T‑712/20, EU:T:2021:700, punkt 24).

59      I förevarande fall är frågan huruvida de omständigheter som åberopats eller de bevis som ingetts för första gången vid överklagandenämnden kan tillåtas enligt artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625 en fråga som rör den korrekta tillämpningen av förordning nr 6/2002 med hänsyn till de omständigheter, bevis och argument som parterna har lagt fram i den mening som avses i punkt 2 i nämnda artikel 27. Överklagandenämnden måste således pröva denna fråga på eget initiativ och motivera sitt svar.

60      Tvärtemot vad EUIPO hävdar är tillåtandet av de omständigheter som åberopats eller de bevis som ingetts för första gången vid överklagandenämnden med stöd av artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625, och motiveringen av detta i det överklagade beslutet, därför inte undantaget från överklagandenämndens prövning enbart på grund av att klaganden inte har bestridit ett sådant tillåtande inom ramen för förfarandet inför denna nämnd.

61      Dessutom stöds denna slutsats av det mål som eftersträvas med artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625.

62      Artikel 27.4 i delegerad förordning 2018/625 syftar nämligen bland annat till att säkerställa ett smidigt och effektivt genomförande av förfaranden vid EUIPO genom att uppmuntra parterna att iaktta de tidsfrister som fastställts för dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2022, Masterbuilders, Heiermann, Schmidtmann/EUIPO – Cirillo (POMODORO), T‑76/21, ej publicerad, EU:T:2022:16, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

63      Artikel 27.4 i delegerad förordning 2018/625 eftersträvar således ett mål av allmänt intresse. Under dessa omständigheter, och med hänsyn till att denna bestämmelse inte är begränsad till att enbart skydda de berörda parternas intressen, kan de berörda parterna inte disponera över en prövning av att reglerna för tillåtande av bevisning har iakttagits.

64      EUIPO:s argument som nämns i punkt 52 ovan, enligt vilket innehållet i motiveringen till det överklagade beslutet med avseende på prövningen enligt artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625 görs beroende av om tillåtandet av de omständigheter eller den bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid överklagandenämnden har bestridits eller inte under förfarandet vid denna nämnd, ger parterna möjlighet att styra över prövningen av huruvida reglerna om tillåtande av bevisning enligt denna bestämmelse har iakttagits. Överklagandenämndens skyldighet att iaktta lagen, bland annat vid prövningen av huruvida bevisning kan tillåtas med hänsyn till lagstadgade krav och krav på motivering, kan emellertid inte vara beroende av huruvida parterna yrkar att den ska göra en sådan prövning.

65      Slutligen bör det noteras att det, såsom framgår av rättspraxis avseende artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625, ankommer på den part som lägger fram bevisningen att motivera varför den lades fram i det skedet av förfarandet, samt att visa att ett ingivande under förfarandet vid annulleringsenheten var omöjligt (se, analogt, dom av den 6 oktober 2021, Återgivning av en hummer, T‑254/20, ej publicerad, EU:T:2021:650, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

66      EUIPO försöker genom sitt argument, som återges i punkt 52 ovan, ifrågasätta fördelningen av bevisbördan såsom den definieras i rättspraxis (ovan punkt 65), genom att försöka göra innehållet i det överklagade beslutet när det gäller prövningen enligt artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625 beroende av om tillåtandet av de omständigheter eller den bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid överklagandenämnden har bestridits eller inte under förfarandet inför denna nämnd. Överklagandenämndens skyldighet att iaktta lagen, bland annat vid prövningen av huruvida bevisning kan tillåtas med hänsyn till lagstadgade krav och krav på motivering, kan emellertid inte vara beroende av huruvida parterna yrkar att den ska göra en sådan prövning.

67      På samma sätt skulle EUIPO:s resonemang innebära att parterna vid överklagandenämnden ålades att se till att nämnden iakttog sina processuella skyldigheter i den mening som avses i artikel 27.2 i delegerad förordning 2018/625, vilka är bindande och ska prövas ex officio.

68      Tribunalen konstaterar följaktligen att oberoende av den omständigheten att klaganden inte bestred att de omständigheter och den bevisning som åberopades respektive ingavs för första gången vid överklagandenämnden kunde tillåtas, var överklagandenämnden enligt artikel 63.2 i förordning nr 6/2002, jämförd med artikel 27.4 i den delegerade förordningen 2018/625, under alla omständigheter skyldig att pröva huruvida nämnda uppgifter kunde tillåtas och ange de skäl som föranlett nämnden att tillåta dessa uppgifter.

69      För det andra kan EUIPO inte heller vinna framgång med de argument som syftar till att visa att villkoren i artikel 27.4 i delegerad förordning 2018/625 var uppfyllda i förevarande fall.

70      Tribunalen erinrar om att det följer av rättspraxis att motiveringen till ett beslut ska ingå i själva beslutet, och den kan inte ges genom senare förklaringar från EUIPO, förutom när det föreligger exceptionella omständigheter, vilka dock inte är fallet i en situation som inte ställer krav på skyndsamhet. Av detta följer att beslutet i princip ska vara tillräckligt i sig och dess motivering kan inte följa av senare skriftliga eller muntliga förklaringar, när beslutet i fråga redan är föremål för en talan vid unionsdomstolen (se dom av den 12 december 2017, Sony Computer Entertainment Europe/EUIPO – Vieta Audio (Vita), T‑35/16, ej publicerad, EU:T:2017:886, punkt 57 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2018, Gifi Diffusion mot EUIPO – Crocs (Skor), T‑424/16, ej publicerad, EU:T:2018:136, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

71      I förevarande fall föreligger, i avsaknad av en situation som ställer krav på skyndsamhet, inte de exceptionella omständigheter som gör det möjligt för EUIPO att lämna senare förklaringar i syfte att komplettera motiveringen i det överklagade beslutet. Under alla omständigheter kan de förklaringar som lämnats i förevarande fall inte anses komplettera en befintlig motivering, eftersom de utgör en helt ny motivering.

72      Dessutom är, enligt rättspraxis, bristen på motivering i sig tillräcklig för att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 78). Tribunalen konstaterar således att det fel som överklagandenämnden gjorde, vilket anges i punkt 50 ovan, medför att det överklagade beslutet ska ogiltigförklaras.

73      Denna slutsats kan inte heller ifrågasättas med stöd av den rättspraxis enligt vilken en klagande inte har något legitimt intresse av att göra gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts i ett fall där det redan är säkert att ett identiskt beslut måste antas efter ogiltigförklaringen av det överklagade beslutet (dom av den 29 september 1976, Morello/kommissionen, 9/76, EU:C:1976:129, punkt 11, och dom av den 3 december 2003, Audi/harmoniseringsbyrån (TDI), T‑16/02, EU:T:2003:327, punkterna 97 och 98).

74      Det kan nämligen inte uteslutas att överklagandenämndens prövning av villkoren i artikel 27.4 i förordning 2018/625 kan leda till att den inte tillåter de omständigheter eller den bevisning som åberopades respektive ingavs för första gången vid nämnden. I detta avseende ankommer det emellertid inte på tribunalen att ersätta EUIPO:s bedömning av de aktuella uppgifterna med sin egen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 september 2016, European Food/EUIPO – Société des produits Nestlé (FITNESS), T‑476/15, EU:T:2016:568, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

75      För det fall överklagandenämnden skulle besluta att inte tillåta de omständigheter eller den bevisning som åberopats respektive ingetts för första gången vid nämnden, kan det inte heller uteslutas att utgången i det överklagade beslutet blir en annan. EUIPO har i sin svarsskrivelse medgett att dessa uppgifter har använts till stöd för överklagandenämndens slutsatser beträffande bedömningen av den tekniska funktionen hos detaljerna i den aktuella varans utseende.

76      Tribunalen konstaterar följaktligen att ett identiskt beslut inte nödvändigtvis kommer att antas efter det att det överklagade beslutet har ogiltigförklarats.

77      Talan ska således bifallas på klagandens andra grund, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga argument som klaganden har anfört till stöd för denna grund, bland annat argument som avser ett åsidosättande av artikel 63.1 i förordning nr 6/2002.

78      Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas och det överklagade beslutet ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva den första grunden.

 Rättegångskostnader

79      Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

80      Klaganden har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förfarandena vid tribunalen och vid EUIPO.

81      EUIPO har tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta klagandens kostnader i förfarandet vid tribunalen.

82      Vad gäller de kostnader som hänför sig till ogiltighetsförfarandet vid annulleringsenheten och förfarandet vid överklagandenämnden, erinrar tribunalen om att enligt artikel 190.2 i rättegångsreglerna ska nödvändiga kostnader som parterna haft för förfarandet vid överklagandenämnden betraktas som ersättningsgilla kostnader. Detta gäller emellertid inte de kostnader som har uppkommit för förfarandet vid annulleringsenheten.

83      Härav följer att klagandens yrkande om att EUIPO ska förpliktas att ersätta kostnaderna för förfarandena vid annulleringsenheten och överklagandenämnden endast kan bifallas vad gäller nödvändiga kostnader för förfarandet vid överklagandenämnden. EUIPO ska följaktligen ersätta de rättegångskostnader som uppkommit i samband med sistnämnda förfarande samt de kostnader som är hänförliga till förfarandet vid tribunalen.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Det beslut som meddelades av tredje överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 5 juli 2021 (ärende R 1070/2020–3) ogiltigförklaras.

2)      EUIPO ska ersätta de kostnader som uppkommit i samband med förfarandet vid överklagandenämnden vid EUIPO samt de rättegångskostnader som är hänförliga till förfarandet vid tribunalen.

Tomljenović

Nõmm

Kukovec

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 30 november 2022.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: polska.