Mål T‑199/14

Vanbreda Risk & Benefits

mot

Europeiska kommissionen

”Offentlig upphandling av tjänster – Anbudsförfarande – Tillhandahållande av försäkringstjänster avseende egendom och person – En anbudsgivares anbud förkastas – Tilldelning av kontraktet till en annan anbudsgivare – Likabehandling – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Förlorad möjlighet – Mellandom”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 29 oktober 2015

1.      Offentlig upphandling av tjänster – Anbudsförfarande – Skyldighet att respektera principen om likabehandling av anbudsgivare – Räckvidd – Den upphandlande myndigheten tillåter en mäklare att, på uppdrag av försäkringsbolag, delta som enda anbudsgivare trots att myndigheten inte försäkrat sig om att försäkringsbolaget uppfyller kraven i förfrågningsunderlaget – Åsidosättande

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 966/2012, artiklarna 102.1 och 102.2, kommissionens förordning nr 1268/2012, artikel 146.1)

2.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten – Krav på att institutionerna uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning – En institution åsidosätter i egenskap av upphandlande myndighet principen om likabehandling av anbudsgivare

(Artikel 340 andra stycket FEUF)

3.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Bedömning – Unionsdomstolen konstaterar att kommissionen har handlat rättsstridigt men saknar tillräckliga uppgifter för att avgöra målet – Frågan om skadestånd avgörs i ett senare skede av förfarandet

(Artikel 340 FEUF)

1.      Syftet med principen om likabehandling av anbudsgivare är att främja en sund och effektiv konkurrens mellan de företag som deltar i en offentlig upphandling. Enligt denna princip krävs att alla anbudsgivare ges samma möjligheter när de utformar sina anbud, och den innebär således att samma anbudsvillkor måste gälla för alla anbudsgivare. Anbudsgivarna ska alltså behandlas lika både när de utarbetar sina anbud och när anbuden prövas av den upphandlande myndigheten. Den upphandlande myndigheten är skyldig att under varje etapp av anbudsförfarandet se till att principen om likabehandling av anbudsgivare iakttas och att alla anbudsgivare följaktligen får samma möjligheter. Därför måste den upphandlande myndigheten försäkra sig om att anbuden uppfyller kraven i förfrågningsunderlaget. Den upphandlande myndigheten får inte godta ett anbud och underteckna ett kontrakt om myndigheten har eller rimligen borde ha skäl att tro att anbudet som utvärderas eller redan har valts ut inte uppfyller upphandlingskraven.

När en mäklare deltar i ett anbudsförfarande som enda anbudsgivare, på uppdrag av försäkringsbolag, får detta andra följder vid prövningen av anbudets formella kravuppfyllelse än om ett anbud lämnas av ett försäkringsbolag som enda anbudsgivare. Ändå ankommer det i båda fallen på den upphandlande myndigheten att försäkra sig om att anbudet uppfyller kraven i förfrågningsunderlaget. Följaktligen måste den upphandlande myndigheten vara i stånd att fullgöra den uppgiften.

När prövningen av urvalskriterierna, bland vilka ingår den ekonomiska och finansiella kapaciteten, utförs uteslutande med avseende på mäklarens situation, och inte med avseende på försäkringsbolagen, åsidosätter den upphandlande myndigheten principen om likabehandling av anbudsgivare. När en mäklare tillåts delta i ett anbudsförfarande som enda anbudsgivare, på uppdrag av försäkringsbolag, blir den prövning som utvärderingskommittén ska göra utifrån villkoren i förfrågningsunderlaget skenbar. Dessutom kan nämnda mäklare i förekommande fall få en konkurrensfördel gentemot andra anbudsgivare. Det innebär även att den mäklare som deltar som enda anbudsgivare får en annan behandling än, i synnerhet, en konkurrent som lämnat in ett gemensamt anbud med en eller flera anbudsgivare.

(se punkterna 64, 65, 80, 87, 88, 99 och 102)

2.      Vad gäller uppkomsten av utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen för en institutions rättsstridiga handlande i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, krävs det att det har styrkts att överträdelsen av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter är tillräckligt klar. Det avgörande rekvisitet för att en överträdelse av unionsrätten ska anses vara tillräckligt klar är att institutionen eller organet uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

Genom att åsidosätta principen om likabehandling, vars iakttagande är väsentligt för att offentliga upphandlingsförfaranden ska vara lagenliga, överträder institutionen en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter.

(se punkterna 179 och 180)

3.      Se domen.

(se punkt  217)