TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 11 september 2012 (*)

”Statligt stöd – Sjötransportsektorn – Tjänst av allmänt ekonomiskt intresse – Testet avseende en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor – Medlemsstaternas socialpolitik – Omstruktureringsstöd – Rättsverkningar hos en dom som ogiltigförklarar en rättsakt”

I mål T‑565/08,

Corsica Ferries Frankrike SAS, Bastia (Frankrike), företrätt av advokaterna S. Rodrigues och C. Bernard-Glanz,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av C. Giolito och B. Stromsky, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Republiken Frankrike, inledningsvis företrädd av G. de Bergues och A.-L. Vendrolini, därefter av G. de Bergues, N. Rouam och J. Rossi, samtliga i egenskap av ombud,

och av

Société nationale maritime Corse-Méditerranée (SNCM) SA, företrätt av advokaterna A. Winckler och F.-C. Laprévote,

intervenienter,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2009/611/EG av den 8 juli 2008 om de åtgärder C 58/02 (f.d. N 118/02) som Frankrike har genomfört till förmån för Société nationale maritime Corse-Méditerranée (SNCM) (EUT L 225, 2009, s. 180),

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna K. Jürimäe och M. van der Woude (referent),

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 december 2011,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

 De ifrågavarande rederierna

1        Sökanden, Corsica Ferries France SAS, är ett rederi som erbjuder reguljära sjöfartsförbindelser med Korsika från det franska fastlandet (Marseille, Toulon och Nice) och från Italien.

2        Société nationale maritime Corse-Méditerranée (SNCM) är ett rederi som svarar för reguljära förbindelser med Korsika från det franska fastlandet (Marseille, Toulon och Nice) och med Nordafrika (Algeriet och Tunisien) från det franska fastlandet, samt för förbindelser med Sardinien. Compagnie méridionale de navigation (nedan kallat CMN) är ett av SNCM:s dotterbolag, och SNCM äger 100 procent av aktierna i bolaget.

3        SNCM ägdes år 2002 till 20 procent av Société nationale des chemins de fer (SNCF) och till 80 procent av Compagnie générale maritime et financière (nedan kallat CGMF). Franska staten äger 100 procent av aktierna i dessa bolag. När SNCM år 2006 privatiserades förvärvade Butler Capital Partners (nedan kallat BCP) 38 procent av kapitalet medan Veolia Transport (nedan kallat VT) förvärvade 28 procent. CGMF kvarstod som ägare i bolaget med 25 procent av kapitalet medan 9 procent ägdes av de anställda. BCP har sedermera sålt sin ägarandel till VT.

 Det administrativa förfarandet

4        Genom beslut 2002/149/EG av den 30 oktober 2001 om det statliga stöd som Frankrike har genomfört till förmån för SNCM (EGT L 50, 2002, s. 66) (nedan kallat 2001 års beslut), ansåg Europeiska gemenskapernas kommission, med tillämpning av artikel 86.2 EG, att det stöd till ett belopp av 787 miljoner euro som för perioden mellan åren 1991 och 2001 beviljats SNCM som kompensation för den allmänna trafikplikt som företaget svarade för var förenligt med den gemensamma marknaden. Detta beslut har inte varit föremål för någon talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten eller tribunalen.

5        Genom skrivelse av den 18 februari 2002 meddelade Republiken Frankrike kommissionen om sin plan på ett omstruktureringsstöd på 76 miljoner euro till förmån för SNCM (nedan kallad 2002 års plan).

6        Den 9 juli 2003 antog kommissionen beslut 2004/166/EG om det omstruktureringsstöd som Frankrike har för avsikt att lämna till SNCM (EUT L 61, 2004, s. 13) (nedan kallat 2003 års beslut). Däri godkände kommissionen enligt angivna villkor två omstruktureringsstödbelopp till SNCM uppgående till totalt 76 miljoner euro. 66 miljoner euro skulle betalas ut direkt, medan storleken på det andra stödet (på maximalt 10 miljoner euro) skulle bestämmas utifrån nettobehållningen från avyttringarna av bland annat SNCM:s fartyg.

7        Den 13 oktober 2003 väckte sökanden talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av 2003 års beslut (mål T‑349/03).

8        Genom beslut 2005/36/EG av den 8 september 2004 om ändring av 2003 års beslut (EUT L 19, 2005, s. 70) (nedan kallat 2004 års beslut) ändrade kommissionen ett av villkoren i artikel 2 i 2003 års beslut. Det var därvid fråga om villkoret rörande det maximala antalet om elva fartyg som SNCM fick avyttra. I 2004 års beslut tillät kommissionen att ett av fartygen, Aliso, ersattes med ett annat fartyg, nämligen Asco.

9        Den 16 mars 2005 godkände kommissionen att den andra delen av omstruktureringsstödet betalades ut, närmare bestämt 3 327 400 euro, på grundval av 2003 års beslut (nedan kallat 2005 års beslut).

10      Genom dom av den 15 juni 2005 i mål T‑349/03, Corsica Ferries France mot kommissionen (REG 2005, s. II‑2197) (nedan kallad 2005 års dom) ogiltigförklarade förstainstansrätten 2003 års beslut. Som skäl angavs att kommissionen hade gjort en oriktig bedömning av stödets begränsning till vad som var absolut nödvändigt, huvudsakligen beroende på felaktiga beräkningar av nettobehållningen av avyttringarna. I övrigt fann förstainstansrätten att talan inte kunde bifallas såvitt avsåg övriga grunder, det vill säga bristande motivering och åsidosättande av artikel 87.3 c EG och av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd för omstrukturering och undsättning av företag i svårigheter (EGT C 288, 1999, s. 2) (nedan kallade riktlinjerna).

11      I skrivelse av den 7 april 2006 hemställde de franska myndigheterna att kommissionen – på grund av att det var fråga om ersättning för trafikplikten – skulle kvalificera en del av omstruktureringsstödet i 2002 års plan (närmare bestämt 53,48 miljoner euro) inte som en åtgärd som vidtagits inom ramen för en omstruktureringsplan, utan som en åtgärd som inte utgör stöd i den mening som avses i domstolens dom av den 24 juli 2003 i mål C‑280/00, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg (REG 2003, s. I‑7747) (nedan kallad Altmark-domen) eller som en åtgärd autonom från 2002 års plan enligt artikel 86.2 EG.

12      Den 21 april 2006 ingavs en anmälan till kommissionen, med stöd av artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 24, s. 1), beträffande förvärv av BCP:s och VT:s gemensamma kontroll av SNCM. Kommissionen godkände koncentrationen den 29 maj 2006 med stöd av artikel 6.1 b i förordningen.

13      I juni 2006 ingav de franska myndigheterna till kommissionen en rad upplysningar rörande de finansiella transaktioner som vidtagits med anledning av privatiseringen av SNCM.

14      Den 13 september 2006 beslutade kommissionen att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG rörande de nya åtgärder som vidtas till förmån för SNCM vid integreringen av 2002 års plan (EUT C 303, 2006, s. 53) (nedan kallat 2006 års beslut).

15      I beslut 2009/611/EG av den 8 juli 2008 om de åtgärder C 58/02 (f.d. N 118/02) som Frankrike har genomfört till förmån för SNCM (EUT L 225, 2009, s. 180) (nedan kallat det angripna beslutet) fann kommissionen att åtgärderna i 2002 års plan utgjorde olagligt statligt stöd i den mening som avses i artikel 88.3 EG, men att de var förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 86.2 EG och artikel 87.3 c EG. Vidare fann kommissionen att åtgärderna i 2006 års privatiseringsplan (nedan kallad 2006 års plan) inte utgjorde något statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

 De aktuella åtgärderna

16      Följande åtgärder omfattas av det angripna beslutet:

—        2002 års plan: CGMF:s kapitaltillskott till SNCM med 76 miljoner euro, varav 53,48 miljoner euro avsåg trafikplikt och resterande del omstruktureringsstöd.

—        2006 års plan:

–        CGMF:s avyttring av SNCM till ett negativt försäljningspris om 158 miljoner euro.

–        CGMF:s kapitaltillskott om 8,75 miljoner euro.

–        Förskott till löpande konto från CGMF med 38,5 miljoner euro till förmån för personal som sägs upp från SNCM med anledning av ny social åtgärdsplan.

 Det angripna beslutet

17      I det angripna beslutet, särskilt i skälen 37–54, konstaterade kommissionen att passagerartrafiken till Korsika karakteriserades av att den var säsongsbunden och turtät. Sedan sökanden kom in på marknaden år 1996 har marknaden utsatts för konkurrens som utvecklats mycket snabbt. Sedan år 2000 innehar SNCM och sökanden ett faktiskt duopol med mer än 90 procent av marknadsandelarna. År 2007 transporterade sökanden klart fler passagerare än SNCM och transporterade 1 miljon passagerare fler, detta på en marknad som växte regelbundet med 4 procent per år. SNCM, tillsammans med CMN, behöll däremot i praktiken ett monopol när det gällde godstrafik.

18      I skälen 219–225 i det angripna beslutet fann kommissionen att samtliga tillskott till SNCM via CGMF finansierades med statliga medel, vilket hotade att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Kommissionen ansåg därför att tre av fyra villkor i artikel 87.1 EG var uppfyllda. Kommissionen undersökte därför för varje åtgärd huruvida det fanns en selektiv ekonomisk fördel och i förekommande fall om åtgärderna var förenliga med den gemensamma marknaden.

19      När det gäller de 76 miljoner euro som anmäldes år 2002 fann kommissionen i skäl 236 i det angripna beslutet att 53,48 miljoner euro kunde betraktas som ersättning för trafikplikten. I enlighet med punkt 320 i 2005 års dom (se punkt 10 ovan) prövade kommissionen detta tillskott mot bakgrund av Altmark-domen (se punkt 11 ovan). I skäl 257 i det angripna beslutet slog kommissionen fast att det var fråga om ett statligt stöd men att det var förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 86.2 EG. Resterande 22,52 miljoner euro skulle betraktas som omstruktureringsstöd.

20      När det gäller 2006 års plan tillämpade kommissionen, i skälen 267–352 i det angripna beslutet, testet avseende en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor (nedan kallat testet avseende en privat investerare) på det negativa försäljningspriset om 158 miljoner euro. Därvid prövade kommissionen om en hypotetisk privat investerare (i CGMF:s ställe) hade föredragit att rekapitalisera CGMF med detta belopp eller likvidera bolaget och stå för kostnaderna. Således var det nödvändigt att pröva en minsta likvidationskostnad.

21      Kommissionen fann i skälen 267–280 i det angripna beslutet att likvidationskostnaderna nödvändigtvis skulle inkludera kostnaderna för sociala åtgärdsplaner, det vill säga kostnader för kompletterande avgångsvederlag som går längre än vad som föreskrivs i lag eller kollektivavtal, detta för att agera på samma sätt som storföretag gör i dag och för att inte skada holdingbolagets och dess ägares goda namn. Med hjälp av en oberoende expert gjorde kommissionen därför en bedömning av kostnaden för dessa kompletterande avgångsvederlag, varvid en jämförelse gjordes med sociala åtgärdsplaner som nyligen genomförts i Frankrike av företagskoncerner som Michelin och Yves Saint-Laurent.

22      Kommissionen ansåg i skäl 350 i det angripna beslutet att det negativa försäljningspriset var ett resultat av en kommersiell förhandling som fördes inom ramen för ett offentligt, öppet, villkorslöst och icke-diskriminerande anbudsförfarande. Kommissionen ansåg att priset utgjorde ett marknadsmässigt pris. Med utgångspunkt i hypotesen att likvidationskostnaden var begränsad till avgångsvederlagen fann kommissionen således i skäl 352 att likvidationskostnaden var högre än det negativa försäljningspriset och att kapitaltillskottet om 158 miljoner euro inte utgjorde något statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

23      När det sedan gäller CGMF:s kapitaltillskott på 8,75 miljoner euro, fann kommissionen i skälen 356–358 i det angripna beslutet att kapitaltillskottet från de privata förvärvarna var betydande och genomfördes parallellt, varför det kunde uteslutas att det var fråga om stöd. Kommissionen fann vidare att den fasta avkastningsnivån utgjorde en adekvat avkastning på det investerade kapitalet och att förekomsten av en uppsägningsklausul inte var av sådan karaktär att den står i strid med likabehandlingsprincipen. I skäl 365 konstaterade kommissionen att CGMF:s kapitaltillskott på 8,75 miljoner euro inte utgjorde stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

24      I skälen 372–378 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen vidare att stödåtgärderna till enskilda personer på 38 miljoner euro som deponerats på ett spärrat konto skulle få användas om en ny social åtgärdsplan genomfördes av förvärvarna och att de inte kunde motsvara de personalnedskärningsplaner som anges i 2002 års plan. Dessa stöd kunde bara betalas ut till personer vilkas anställningsavtal med SNCM sagts upp tidigare. Dessa åtgärder utgör således inte några åtaganden som följer av den normala tillämpningen av gällande sociallagstiftning vid uppsägning av anställningsavtal. Kommissionen slog fast att dessa stödåtgärder till enskilda personer, som bekostas med offentliga medel och inte beviljats av staten i egenskap av aktieägare, lyder under medlemsstaternas socialpolitik och inte utgör något stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

25      När det gäller de återstående 22,52 miljoner euro som anmälts som omstruktureringsstöd – det vill säga de 76 miljoner euro som anmälts inom ramen för 2002 års plan minus de 53,48 miljoner euro som ansetts vara förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 86.2 EG (se punkt 19 ovan) – fann kommissionen i skäl 381 i det angripna beslutet att detta belopp utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Kommissionen prövade därefter om denna åtgärd var förenlig med riktlinjerna.

26      I skälen 387–401 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att SNCM år 2002 var att anse som ett företag i svårigheter i den mening som avses i punkt 5 a och punkt 6 i riktlinjerna, och att 2002 års plan var ägnad att återställa företagets lönsamhet i enlighet med punkterna 31–34 i riktlinjerna.

27      När det gäller frågan om stödet förhindrar otillbörlig snedvridning av konkurrensen (punkterna 35–39 i riktlinjerna) fann kommissionen i skäl 404 i det angripna beslutet att det inte rådde någon överkapacitet på marknaden för sjöfartsförbindelser till Korsika och att det därför inte fanns någon anledning till att bidra till marknadens sanering. I skäl 406 angav kommissionen att den anmälda omstruktureringsplanen bidrog på ett betydande sätt till att minska företagets närvaro på marknaden. Kriteriet om att förhindra otillbörlig snedvridning av konkurrensen var således uppfyllt.

28      I skälen 410–419 påpekade kommissionen att stödbehovet, beräknat till ett minimum i enlighet med punkterna 40 och 41 i riktlinjerna, endast uppgick till 19,75 miljoner euro per den 9 juli 2003, villkorat av nettobehållningen från avyttringen enligt 2003 års beslut. Därvid började kommissionen med att beräkna SNCM:s likviditetsbehov för omstruktureringsplanen. Kostnaden för denna omstruktureringsplan uppgick enligt kommissionen till 46 miljoner euro. Därefter gjordes avdrag för samtliga avyttringar som skett mellan den 18 februari 2002 (den dag då 2002 års plan anmäldes) och den 9 juli 2003 (den dag då 2003 års beslut meddelades), det vill säga 26,25 miljoner euro, vilket ledde fram till ett belopp om 19,75 miljoner euro.

29      Vad sedan gäller utjämningsåtgärderna konstaterade kommissionen att samtliga villkor i 2003 års beslut, nämligen beträffande förvärv, bedrivandet av trafik med flottan, avyttring av tillgångar, förbudet mot att erbjuda priser som ligger under konkurrenternas priser (nedan kallat villkoret om prisledare) och begränsning av antalet turer på rutterna från Korsika, i praktiken hade respekterats fullt ut. Eftersom dessa villkor var uppfyllda och det anmälda stödbeloppet låg klart under det belopp som hade godkänts år 2003, fann kommissionen att det saknades anledning att fastställa ytterligare villkor. Efter att ha beaktat beloppet från de ytterligare avyttringar som föreskrevs i 2003 års beslut, fann kommissionen i skäl 434 i det angripna beslutet att omstruktureringsstödet på 15,81 miljoner euro var ett statligt stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c EG.

30      Det angripna beslutets artikeldel har följande lydelse:

”Artikel 1

Den franska statens utbetalning av 53,48 miljoner euro som ersättning för den allmänna trafikplikten för perioden 1991–2001 utgör ett olagligt stöd i den mening som avses i artikel 88.3 i EG‑fördraget, men är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 86.2 i nämnda fördrag.

Det negativa försäljningspriset för SNCM på 158 miljoner euro, CGMF:s övertagande av de sociala åtagandena gentemot personalen till ett belopp av 38,5 miljoner euro och CGMF:s och SNCM:s gemensamma och parallella kapitaltillskott på 8,75 miljoner euro utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG‑fördraget. Det omstruktureringsstöd på 15,81 miljoner euro som Frankrike har genomfört till förmån för [SNCM] utgör ett olagligt statligt stöd i den mening som avses i artikel 88.3 i EG‑fördraget, men är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 86.2 i nämnda fördrag.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till Republiken Frankrike.”

 Förfarandet och parternas yrkanden

31      Sökanden har i ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 december 2008 väckt förevarande talan.

32      Genom beslut av den 27 april 2009 har Republiken Frankrike tillåtits att intervenera.

33      Genom beslut av den 1 juli 2009 har SNCM tillåtits att intervenera.

34      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.

35      Som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler uppmanades parterna att besvara vissa frågor och att inkomma med vissa handlingar. Parterna efterkom begäran inom utsatt frist.

36       Sökanden har yrkat att tribunalen ska

—        ogiltigförklara det angripna beslutet, och

—        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

37      Kommissionen, Republiken Frankrike och SNCM har yrkat att tribunalen ska

—        ogilla talan, och

—        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

38      Sökanden har till stöd för sin talan åberopat sex ogiltighetsgrunder.

39      Som första grund har sökanden gjort gällande att kommissionen gjort en alltför extensiv tolkning av artikel 287 EG. Kommissionen har därvid underlåtit att motivera det angripna beslutet i tillräcklig utsträckning samt åsidosatt sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt rättsmedel.

40      Som andra, tredje, fjärde, femte och sjätte grund har sökanden gjort gällande att kommissionen åsidosatt artiklarna 87 EG och 88 EG samt riktlinjerna. Dessa grunder avser kapitaltillskottet om 53,48 miljoner euro som ersättning för trafikplikten, avyttringen av SNCM till ett negativt försäljningspris om 158 miljoner euro, CGMF:s kapitaltillskott om 8,75 miljoner euro, stödåtgärderna till enskilda personer uppgående till 38,5 miljoner euro samt resterande 22,52 miljoner euro som anmälts som omstruktureringsstöd.

 Den första grunden: Bristande motivering samt kommissionens åsidosättande av sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt rättsmedel

41      Sökanden har gjort gällande att kommissionen inte motiverat det angripna beslutet i tillräcklig omfattning, eftersom kommissionen som en sekretessåtgärd har maskerat de väsentliga delarna i den version som delgetts sökanden. Alternativt anser sökanden sig inte ha rådfrågats i tillräcklig utsträckning beträffande de uppgifter som rör sökanden.

42      Tribunalen erinrar i detta avseende om att det följer av fast rättspraxis att den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska vara anpassad efter rättsaktens beskaffenhet, och det ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig instans ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (se domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

43      Det ska likaledes erinras om att det i artikel 287 EG föreskrivs att medlemmar av, tjänstemän vid och övriga anställda vid gemenskapens institutioner ska vara förpliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt. En bristande motivering kan emellertid inte motiveras med den i artikel 287 EG föreskrivna skyldigheten att iaktta tystnadsplikt. Skyldigheten att inte röja affärshemligheter kan således inte tolkas så extensivt att det huvudsakliga innehållet i motiveringsskyldigheten går förlorad till men för medlemsstaternas och berörda personers rätt till försvar (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 mars 1985 i de förenade målen 296/82 och 318/82, Nederländerna och Leeuwarder Papierwarenfabriek mot kommissionen, REG 1985, s. 809, punkt 27; svensk specialutgåva, volym 8, s. 103). Kravet på motivering av ett beslut om statligt stöd ska inte bedömas med hänsyn till det intresse av information som enbart den medlemsstat som beslutet är riktat till har. För det fall medlemsstaten vunnit framgång med sin ansökan till kommissionen om godkännande av ett stöd, har den endast ett mycket begränsat intresse av att delges ett motiverat beslut, till skillnad från vad som är fallet med de företag som är konkurrenter till stödmottagaren (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 25 juni 1998 i de förenade målen T‑371/94 och T‑394/94, British Airways m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. II‑2405, punkt 92).

44      Enligt fast rättspraxis ska en rättslig grund vara så klar och precis att svaranden kan förbereda sitt försvar och att unionsdomstolen kan pröva talan. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning krävs det att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som en talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent, klart och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan (förstainstansrättens dom av den 7 november 1997 i mål T‑84/96, Cipeke mot kommissionen, REG 1997, s. II‑2081, punkt 31, och av den 27 september 2006 i mål T‑322/01, Roquette Frères mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3137, punkt 208). Enligt artikel 44.1 i rättegångsreglerna ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad, klar och precis framställning av grunderna för denna.

45      Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen kommer att pröva förevarande grund.

46      Såvitt avser motiveringsskyldigheten påpekar tribunalen att det angripna beslutet antogs efter de beslut som antogs mellan åren 2001 och 2005 och efter 2005 års dom (se punkt 10 ovan). Det angripna beslutet har således antagits i ett sammanhang som sökanden var väl förtrogen med (se, för ett motsvarande synsätt, förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i mål T‑17/02, Olsen mot kommissionen, REG 2005, s. II‑2031, punkt 97).

47      Vidare ger ansökan vid handen att sökanden har kunnat försvara sig på ett ändamålsenligt sätt. Dessutom är det angripna beslutet avfattat på ett så klart och precist sätt att unionsdomstolen kan pröva talan.

48      Vidare konstaterar tribunalen att sökanden underlåtit att på ett tillräckligt precist sätt ange vilka väsentliga delar i det angripna beslutet som maskerats. De enda konkreta uppgifter som sökanden har åberopat har framställts medelst anspelningar, och sökanden har inte bemödat sig om att visa på vilket sätt som dessa uppgifter är av grundläggande betydelse för bedömningen av motiveringsskyldigheten.

49      Sökanden kan således inte vinna framgång med den del av talan som avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

50      Såvitt gäller åsidosättandet av rätten till försvar, finner tribunalen att kommissionen inte var skyldig att samråda med sökanden när det gällde uppgifter och bedömningar beträffande sökanden. Stödmottagande företag eller deras konkurrenter anses nämligen endast vara ”berörda parter” under det administrativa förfarandet. Enligt rättspraxis tillskrivs således berörda parter huvudsakligen rollen som informationskälla för kommissionen i det administrativa förfarandet enligt artikel 88.2 EG. Av detta följer att berörda parter, tvärtemot den rätt till försvar som tillerkänns personer mot vilka ett förfarande har inletts, bara har rätt att delta i det administrativa förfarandet på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (förstainstansrättens dom i de ovan i punkt 43 nämnda förenade målen British Airways m.fl. mot kommissionen, punkterna 59 och 60, och av den 6 mars 2003 i de förenade målen T‑228/99 och T‑233/99, Westdeutsche Landesbank Girozentrale och Land Nordrhein-Westfalen mot kommissionen, REG 2003, s. II‑435, punkt 125).

51      Sökanden har haft tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig angående frågan om de olika faktiska och rättsliga omständigheterna ägt rum och om i vilken mån de är relevanta. De uppgifter som tribunalen haft tillgång till beträffande sökandens deltagande i det administrativa förfarandet ger nämligen klart och tydligt vid handen att sökanden beretts tillfälle att yttra sig angående såväl 2002 års plan som 2006 års plan, vilket även framgår av skälen 24, 131–134 och 142–159 i det angripna beslutet. Sökanden har därmed haft möjlighet att till fullo delta i förfarandet genom att vid ett flertal tillfällen inkomma med skriftliga yttranden till kommissionen.

52      Sökanden kan således inte vinna framgång med den del av talan som avser åsidosättande av rätten till försvar.

53      Vad sedan gäller påståendet att kommissionen har åsidosatt rätten till ett effektivt rättsmedel, erinrar tribunalen om att sökanden inte vunnit framgång med sina grunder om åsidosättande av motiveringsskyldigheten och rätten till försvar (se punkterna 49 och 52 ovan). Det kan även konstateras att sökanden inte framfört några specifika argument som stöder talan i denna del. Sökanden kan således inte vinna framgång med den del av talan som avser kommissionens åsidosättande av sökandens rätt till ett effektivt rättsmedel.

54      Av vad som ovan anförts följer att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

 Den andra grunden: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning till följd av godkännandet av kapitaltillskottet om 53,48 miljoner euro enligt artikel 86.2 EG jämförd med artikel 87.1 EG

55      Sökanden har gjort gällande att kommissionen gjort en uppenbart oriktig bedömning då den fann att SNCM fick ta emot ett kapitaltillskott på 53,48 miljoner euro som kompensation för den allmänna trafikplikt som företaget svarade för, bland annat mot bakgrund av att marknadskrafterna hade kunnat säkerställa att det tillhandahålls tillräckligt med regelbundna sjötransporttjänster till, från och mellan öar (territoriell kontinuitet).

56      Tribunalen gör i denna del följande bedömning. I unionsrätten ges det inte någon exakt definition av begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i artikel 86.2 EG. Däremot ger tribunalens praxis vid handen att medlemsstaterna har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bestämma vad de anser vara tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och att en medlemsstats definition av dessa tjänster inte kan ifrågasättas av kommissionen annat än om ett uppenbart fel har begåtts. Medlemsstatens handlingsförmåga enligt artikel 86.2 EG, och följaktligen dess behörighet att definiera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, är inte obegränsad och får inte utövas på ett godtyckligt sätt endast i syfte att förhindra att konkurrensreglerna tillämpas på en särskild sektor, såsom sjötransportområdet (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 46 nämnda målet Olsen mot kommissionen, punkt 216, av den 12 februari 2008 i mål T‑289/03, BUPA m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. II‑81, punkterna 165–169, och av den 6 oktober 2009 i mål T‑8/06, FAB mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 63).

57      När det närmare gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse beträffande sjöfartsförbindelser, föreskrivs det uttryckligen i artikel 4.1 i rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage) (EGT L 364, s. 7; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 203) (nedan kallad cabotage-förordningen) att avtal om allmän trafik får ingås för att säkerställa regelbundna transporttjänster till, från och mellan öar, under förutsättning att någon diskriminering inte äger rum. Domstolen har nämligen ansett, i sin dom av den 20 februari 2001 i mål C‑205/99, Analir m.fl. (REG 2001, s. I‑1271), punkt 27, att målet att säkerställa att det tillhandahålls tillräckligt med regelbundna sjötransporttjänster till, från och mellan öar (territoriell kontinuitet) utgör ett legitimt allmänintresse.

58      Det angripna beslutet ger vid handen att kommissionen – för att följa punkt 320 i 2005 års dom (se punkt 10 ovan) – i skälen 226–244 prövade kapitaltillskottet om 53,48 miljoner euro mot bakgrund av Altmark-domen (se ovan punkt 11). I skäl 244 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen att kapitaltillskottet till SNCM är att betrakta som en selektiv ekonomisk fördel och följaktligen utgör ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Kommissionen fann vidare i skäl 257 att detta stöd var förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 86.2 EG.

59      När det sedan gäller förekomsten av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse angav kommissionen kortfattat i skäl 249 i det angripna beslutet skälen till varför den ansåg att avtalen om delegering av offentliga tjänster svarade mot ett verkligt behov av offentliga tjänster. Dessa avtal som undertecknades av delegerande myndighet och företagen utgör avtal som preciserar allmännyttiga skyldigheter som ska göra det möjligt att genomföra principen om territoriell kontinuitet. SNCM hade år 1976 valts ut av franska staten för att säkerställa denna territoriella kontinuitet under 25 års tid. Enligt nya gemenskapsregler och till följd av en ny europeisk anbudsinfordran tilldelades SNCM och CMN tillsammans de avtal om delegering av offentliga tjänster som avsåg trafiken till och från Korsika under åren 2002–2006 och därefter även under åren 2007–2013. I det angripna beslutet erinrade kommissionen om att principen om territoriell kontinuitet ska svara mot de nackdelar som öar har samt om att marknadskrafterna inte kunde tillgodose detta legitima mål. Vidare hänvisade kommissionen till sin ingående konkurrensanalys i 2001 års beslut.

60      I och med att det framgår av skäl 249 i det angripna beslutet att kommissionen endast gav en kortfattad motivering av förekomsten av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse för åren 1991–2001 och att den hänvisade till 2001 års beslut för närmare förklaringar, kommer tribunalen att pröva om kommissionen till viss del fick grunda sig på 2001 års beslut för att i det angripna beslutet komma fram till att det var fråga om en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, eller om kommissionen i stället var skyldig att göra en ny och ingående bedömning av denna frågeställning, såsom påståtts av sökanden.

61      Det kan först och främst konstateras att punkt 7.2 i 2001 års beslut på ett övertygande sätt ger vid handen att det är fråga om ett verkligt behov av offentliga tjänster. Frågan huruvida konkurrensen – särskilt mot bakgrund av att sökanden kommit in på marknaden år 1996 – var i stånd att uppfylla målet om territoriell kontinuitet prövas i skälen 72 och 74 i 2001 års beslut. I skäl 72 i 2001 års beslut studerade kommissionen särskilt utvecklingen, linje för linje, av sökandens utbud av sjöfartstrafik mellan Korsika och Frankrike under åren 1996–2001. Kommissionen fann därefter i skäl 74 i detta beslut att de privata operatörerna inte var i stånd att säkerställa den territoriella kontinuiteten utanför avtalen om delegering av offentliga tjänster, vare sig vad gäller de kvalitativa eller kvantitativa kriterier som föreskrivs i avtalet, samt normerande regler, i skälen 18–30 i nämnda beslut, som kortfattat återgetts i skälen 73, 75 och 80 i detsamma. I 2001 års beslut studerar kommissionen i detalj förhållandet mellan konkurrensen och minsta offentliga tjänster till och med april 2001 (skäl 72), och sökanden har inte väckt någon talan om ogiltigförklaring av detta beslut.

62      Det ska vidare konstateras att varken sökanden eller övriga berörda parter under de administrativa förfaranden eller domstolsförfaranden som ägt rum vid unionsinstitutionerna till följd av 2001 års beslut har bestritt att det verkligen var fråga om offentliga tjänster i avtalen om delegering av offentliga tjänster. I den talan om ogiltigförklaring av 2003 års beslut som sökanden väckte den 13 oktober 2003, framförde sökanden invändningar mot kommissionens bedömning av kompensationen för trafikplikten beträffande en del av stödet. Det framfördes emellertid inte några invändningar mot att det verkligen var fråga om trafikplikt.

63      Slutligen konstaterar tribunalen att sökanden under det administrativa förfarande som föregick det angripna beslutet inte heller bestritt att det varit fråga om offentliga tjänster. Det framgår nämligen av skäl 146 i det angripna beslutet att sökanden ansåg att inget av de kriterier som anges i Altmark-domen (se punkt 11 ovan) var uppfyllt, förutom det första kriteriet, det vill säga kriteriet om att det mottagande företaget faktiskt ålagts en skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster.

64      Mot bakgrund av att de berörda parterna inte inkommit till kommissionen med några nya omständigheter (särskilt under det administrativa förfarande som föregick det angripna beslutet) och mot bakgrund av de omständigheter som fanns tillgängliga för kommissionens bedömning, finner tribunalen således att kommissionen fick inskränka sig till att endast lämna en kortfattad motivering och hänvisa till 2001 års beslut då den fann att det beträffande åren 1991–2001 (det vill säga beträffande en period långt innan det angripna beslutet fattades) var styrkt att det mottagande företaget faktiskt hade ålagts en skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster.

65      Tribunalen finner således att kommissionen – inom ramen för sin begränsade prövning av medlemsstaternas definition av begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (domen i det ovan i punkt 56 nämnda målet BUPA m.fl. mot kommissionen, punkt 166) – inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning då den fann att avtalet om delegering av offentliga tjänster svarade mot ett verkligt behov av sådana tjänster för åren 1991–2001.

66      Sökanden har även framfört argument rörande sökandens marknadsnärvaro under denna tid, och tribunalen finner att dessa argument inte föranleder rätten att göra någon annan bedömning än den som gjorts ovan.

67      Även om det är styrkt att sökanden fanns på marknaden redan då avtalet om delegering av offentliga tjänster förnyades år 2001, finner tribunalen att denna omständighet inte kan påverka kommissionens slutsats. Handlingarna i målet ger nämligen vid handen att sökanden inte fanns på marknaden före år 1996, och att det var först år 2000 som sökanden började tillhandahålla en förbindelse mellan Toulon och Korsika. År 2000 hade sökanden endast 12 procent av marknadsandelarna i form av utbjudna platser under sommarsäsongen mellan Korsika och Frankrike. Sökanden fick emellertid snabbt större marknadsandelar, särskilt med 30 procent år 2001. Även om sökandens marknadsställning började bli kännbart starkare under de två sista åren under den aktuella perioden (särskilt år 2001), så finner tribunalen att denna omständighet i sig inte visar att marknadskrafterna möjliggjorde för en viss aktör att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet om delegering av offentliga tjänster såsom dessa definieras i ramavtalet, såväl i kvalitativt som i kvantitativt hänseende. Sökanden har nämligen inte åberopat någon konkret omständighet angående exempelvis sökandens kapacitet att nå turtäthetsmålen under låg- respektive högsäsong på samtliga linjer, angående avgångs- och ankomsttider eller fartygstyp (såväl beträffande passagerartrafik som godstrafik) samt angående sökandens kapacitet att betjäna de många hamnarna på Korsika.

68      I likhet med vad som gjorts gällande av sökanden konstaterar tribunalen vidare att offentliga tjänster inte delegerades när det gällde förbindelserna från Nice och Toulon, och i stället infördes ett system med socialt stöd till vissa passagerarkategorier (däribland personer bosatta på Korsika), och samtliga rederier ålades förpliktelser att upprätthålla en viss turtäthet. Kommissionen fann att dessa system med socialt stöd var förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 86.2 EG. Även om det inte går att bestrida att sökandens allt starkare marknadsställning visar att konkurrensen intensifierats (vilket för övrigt är ett mål som Europeiska unionen eftersträvar alltsedan cabotage-förordningen) så kan denna omständighet, till skillnad från vad som gjorts gällande av sökanden, inte föranleda någon annan bedömning än att det är fråga om offentliga tjänster i avtalet om delegering av offentliga tjänster under den aktuella perioden. Att så är fallet framgår i än högre grad av att skäl 36 i det angripna beslutet ger vid handen att systemet med socialt stöd inrättades först år 2002, det vill säga efter den aktuella perioden.

69      Övergången till ett system med socialt stöd visar snarare på att den koncessionsgivande myndigheten visat prov på god förvaltning, än att det skulle vara fråga om ett omotiverat stöd för att ”rädda” SNCM (vilket gjorts gällande av sökanden). Genom att progressivt begränsa kompensationen till SNCM, så minskade Office des transports de la Corse (Korsikas transportbyrå, nedan kallad OTC) konsumenternas kostnader och anpassade kompensationen på sätt som erfordras enligt artikel 86.2 EG. OTC vidtog således åtgärder med anledning av att det var nödvändigt att beakta marknadskrafternas utveckling, och OTC agerade snabbt då myndigheten yttrade sig angående systemskiftet redan år 2000. Det kan slutligen påpekas att den omständigheten i sig att det finns ett socialt stöd visar att det fanns ett verkligt behov av offentliga tjänster. Att OTC begränsade perimetrarna för dessa tjänster innebär inte att det inte fanns något sådant behov.

70      Sökanden har slutligen gjort gällande att tribunal administratif de Bastia (Frankrike) den 5 juli 2001 upphävde högsäsongstjänsterna under sommarsäsongen, vilket visar att det inte fanns några offentliga tjänster. Beträffande detta argument konstaterar tribunalen emellertid att Conseil d’État (Frankrike) upphävde underinstansens avgörande den 24 oktober 2001, vilket SNCM även erinrat om. Vad slutligen gäller den av sökanden under förhandlingen åberopade domen av den 7 november 2011 från Cour administrative d’appel de Marseille (Frankrike), konstaterar tribunalen att den domen rör den period för delegering av offentliga tjänster som ligger närmst i tid, nämligen åren 2007–2013. De bedömningar som görs av om det föreligger ett verkligt behov av offentliga tjänster under denna period kan således inte styrka att kommissionen gjorde en felaktig bedömning beträffande åren 1996–2001, särskilt med beaktande av den snabba utveckling av konkurrensen som äger rum på den relevanta marknaden.

71      Mot denna bakgrund kan talan inte bifallas såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning till följd av godkännandet av avyttringen av SNCM till ett negativt försäljningspris om 158 miljoner euro såsom en åtgärd som inte bedömdes utgöra ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG

72      Genom sin tredje grund, som kan delas in i sex delar, har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig tillämpning av testet avseende en privat investerare på det negativa försäljningspriset om 158 miljoner euro. För det första gjorde kommissionen en oriktig koppling mellan oroligheterna år 2005 och den förhöjda sannolikheten för att SNCM skulle träda i likvidation. För det andra var testet om förenlighet med de senaste sociala åtgärdsplanerna inte motiverat. För det tredje var det inte möjligt att inkludera de kompletterande avgångsvederlagen i den minsta likvidationskostnaden. För det fjärde borde kommissionen ha analyserat de ekonomiska verkningarna av uppsägningsklausulen. För det femte anser sökanden att kommissionens beslut att inte beakta franska statens ansvar för SNCM:s aktuella situation inte är i linje med kommissionens egen beslutspraxis. För det sjätte har CGMF och förvärvarna inte behandlats lika.

73      Tribunalen kommer att inleda sin prövning av den tredje grunden med den tredje delen.

74      Sökanden har i denna del gjort gällande följande. Enligt rättspraxis fick kommissionen i sin beräkning av de hypotetiska kostnaderna för SNCM:s likvidation inte inbegripa de avgångsvederlag som går utöver de lagstadgade och kollektivavtalsenliga skyldigheterna. En privat investerare med långsiktiga lönsamhetsperspektiv skulle nämligen inte agera på ett sådant sätt. Som svar på en skriftlig fråga från tribunalen preciserade sökanden omfånget av denna delgrund, och sökanden angav därvid att till skillnad från vad som angetts av kommissionen i punkt 270 i det angripna beslutet, så kan åtgärder som vidtas för att inte skada CGMF:s goda namn, där SNCM var den enda tillgången, inte motivera några kompletterande avgångsvederlag. Syftet med de kompletterande avgångsvederlagen var i själva verket att hindra sociala oroligheter om SNCM likviderades. Detta är ett mål som eftersträvas av staten i dess roll som myndighetsutövare, inte av en privat investerare.

75      Tribunalen gör följande bedömning. I syfte att bedöma om SNCM hade fått en selektiv ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 87.1 EG, jämförde kommissionen (i skälen 259–352) det negativa försäljningspriset om 158 miljoner euro med den hypotetiska kostnaden för bolagets likvidation. Likvidationskostnaden inskränkte sig enligt kommissionen till minimikostnaderna för de kompletterande avgångsvederlagen (skäl 306 i det angripna beslutet). Sådana kostnader är något som stora bolagskoncerner, enligt kommissionen, tar på sig då dotterbolag likvideras eller då produktionsanläggningar läggs ned. I det aktuella ärendet fanns det ett särskilt behov av att erlägga kompletterande avgångsvederlag med tanke på de sociala oroligheter som varit för handen inom SNCM, och syftet var att skydda CGMF:s och franska statens goda namn (skälen 270 och 271 i det angripna beslutet). Kommissionen kom då fram till att eftersom de kompletterande avgångsvederlagen översteg rekapitaliseringskostnaderna, så kunde det negativa avyttringspriset om 158 miljoner euro inte anses utgöra något statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

76      Tribunalen erinrar om att offentliga myndigheters åtgärder avseende ett företags kapital, oavsett formen, enligt fast rättspraxis kan utgöra statligt stöd (se förstainstansrättens dom av den 11 juli 2002 i mål T‑152/99, HAMSA mot kommissionen, REG 2002, s. II‑3049, punkt 125 och där angiven rättspraxis).

77      Emellertid erinrar tribunalen även om att EG‑fördraget enligt artikel 295 inte i något hänseende ingriper i medlemsstaternas egendomsordning. Medlemsstaterna är således fria att direkt eller indirekt bedriva ekonomisk verksamhet på samma sätt som privata företag. Det följer av principen om likabehandling av offentliga och privata företag att medlemsstaterna får investera i ekonomisk verksamhet och att kapital som staten direkt eller indirekt ställer till ett företags förfogande under omständigheter som motsvarar normala marknadsvillkor inte kan betecknas som statligt stöd (domstolens dom av den 21 mars 1990 i mål C‑142/87, Belgien mot kommissionen, REG 1990, s. I‑959, punkt 29, svensk specialutgåva, volym 10, s. 369, och av den 21 mars 1991 i mål C‑303/88, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I‑1433, punkt 20, svensk specialutgåva, volym 11, s. 115, samt förstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T‑358/94, Air France mot kommissionen, REG 1996, s. II‑2109, punkt 70).

78      Vid bedömningen av om privatiseringen av SNCM till ett negativt försäljningspris om 158 miljoner euro utgjorde statligt stöd, kommer tribunalen således att pröva om en privat investerare under liknande förhållanden hade kunnat föranledas att skjuta till kapital med sådana belopp vid försäljningen av nämnda företag, eller om en sådan investerare hade valt att låta företaget träda i likvidation (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 maj 2002 i mål C‑482/99, Frankrike mot kommissionen, REG 2002, s. I‑4397, punkt 70, och av den 28 januari 2003 i mål C‑334/99, Tyskland mot kommissionen, REG 2003, s. I‑1139, punkt 133).

79      Vid bedömningen av testet avseende en privat investerare ska det nödvändigtvis göras åtskillnad mellan de skyldigheter som staten åtar sig som företag som bedriver ekonomisk verksamhet och de skyldigheter som staten kan ha i egenskap av offentlig myndighet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 september 1994 i de förenade målen C‑278/92–C‑280/92, Spanien mot kommissionen, REG 1994, s. I‑4103, punkt 22, och domen i det ovan i punkt 78 nämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkt 134). Om staten har gjort investeringar i egenskap av offentlig myndighet kan statens beteende nämligen aldrig jämföras med beteendet hos en näringsidkare eller en privat investerare i en marknadsekonomi (förstainstansrättens dom av den 17 december 2008 i mål T‑196/04, Ryanair mot kommissionen, REG 2008, s. II‑3643, punkt 85).

80      Vid denna åtskillnad mellan ekonomisk verksamhet, å ena sidan, och åtgärder som vidtas av en offentlig myndighet, å andra sidan, måste man beakta att den privata investerarens beteende (som ska jämföras med den offentliga investerarens beteende) inte nödvändigtvis måste jämföras med den vanliga investerarens agerande – vilken placerar kapital för att det ska ge avkastning på mer eller mindre kort sikt. Detta beteende måste åtminstone motsvara agerandet hos ett privat holdingbolag eller en privat koncern – som har en strukturell, allmän eller sektoriell strategi och som styrs av mer långsiktiga lönsamhetsperspektiv (domstolens dom av den 21 mars 1991 i mål C‑305/89, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I‑1603, punkt 20).

81      Dessutom är det så att såväl innehållet i medlemsstaternas sociallagstiftning som de stora företagskoncernernas socialpolicy förändras över tid och att de inte ser likadana ut inom unionen. Således erfordras det att denna utveckling återspeglas i kontrollen av statligt stöd såvitt avser både investeringar som görs av privata företag och statliga investeringar, detta i enlighet med likabehandlingsprincipen. Därvid får den ändamålsenliga verkan hos denna kontroll inte förändras.

82      I en social marknadsekonomi får en medveten privat investerare inte bortse från sina åtaganden gentemot företagets fordringsägare. Vidare får en sådan investerare inte bortse från den utveckling som äger rum i den sociala, ekonomiska och miljömässiga kontext där verksamheten bedrivs. Det sociala ansvaret och företagarklimatet kan nämligen ha en betydande inverkan på ett medvetet privatägt företags konkreta beslut och strategiska inriktning. Således är det inte möjligt att bedöma ett medvetet privatägt företags långsiktiga rationalitet i ekonomiska hänseenden utan att beakta sådana överväganden.

83      Att en privat investerare erlägger kompletterande avgångsvederlag kan i princip anses vara legitimt och opportunt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Syftena med ett sådant avgångsvederlag är därvid att främja en avslappnad social dialog och att bibehålla ett bolags eller en bolagskoncerns goda namn. Kostnaderna för kompletterande avgångsvederlag ska nämligen inte blandas ihop med de kostnader för socialt skydd som nödvändigtvis åligger staten då ett bolag försätts i likvidation. Enligt likabehandlingsprincipen (se punkt 75 ovan) har även medlemsstaterna en möjlighet att betala kompletterande avgångsvederlag då ett offentligt företag försätts i likvidation, trots att deras förpliktelser a priori inte får gå utöver vad som föreskrivs i lag eller kollektivavtal såsom ett strikt minimum.

84      Syftet med att på grund av legitima skäl ta på sig sådana kompletterande kostnader får emellertid inte vara uteslutande socialt eller ens politiskt. Annars finns det en risk att testet avseende en privat investerare (se ovan punkterna 76–82) tas ut ur sitt sammanhang. Om det inte finns någon som helst ekonomisk rationalitet – ens på lång sikt – bakom ett beslut att ta på sig kostnader som går utöver vad som föreskrivs i lag och kollektivavtal, måste en sådan åtgärd anses som ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

85      Åtgärder som vidtas för att inte skada en medlemsstats goda namn som en global investerare i en marknadsekonomi kan inte, utom i särskilda fall och utan en särskilt övertygande motivering, anses vara tillräckliga för att visa att ett beslut att påta sig ytterligare kostnader – såsom kompletterande avgångsvederlag – är att anse som ett rationellt ekonomiskt beslut på lång sikt. Om kommissionen tilläts att kortfattat hänvisa till en medlemsstats goda namn som global aktör som stöd för att det inte är fråga om något stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, så skulle det innebära dels att konkurrensvillkoren på den gemensamma marknaden snedvrids till förmån för företag som är verksamma i medlemsstater där den offentliga ekonomiska sektorn jämförelsevis är mer utvecklad, eller där den sociala dialogen är särskilt infekterad, dels att den ändamålsenliga verkan hos gemenskapsreglerna om statligt stöd får mindre effekt.

86      I samband med testet avseende en privat investerare, ankommer det även på kommissionen att inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning definiera statens ekonomiska verksamhet – särskilt i geografiskt och sektoriellt hänseende. Det är beträffande denna verksamhet som bedömningen av om staten agerat på ett ekonomiskt långsiktigt rationellt sätt ska företas.

87      Om den aktuella ekonomiska verksamheten inte definierats på ett tillräckligt precist sätt, kan kommissionen nämligen inte definiera några privata investerare i förhållande till vilka jämförelsen ska göras. Kommissionen kan i så fall inte heller på grundval av objektiva och kontrollerbara omständigheter påvisa förekomsten av en tillräckligt etablerad policy hos dessa investerare. Vid avsaknad av en sådan jämförelse är det även nödvändigt att definiera den aktuella ekonomiska verksamheten för att det ska kunna anses föreligga en rimlig och styrkt sannolikhet för att medlemsstaten till och med på lång sikt gynnas indirekt i materiellt hänseende av sitt agerande.

88      Vad slutligen gäller omfattningen och arten av domstolsprövningen erinrar tribunalen om följande. Begreppet statligt stöd, såsom det definieras i fördraget, är av juridisk beskaffenhet och det ska tolkas utifrån objektiva kriterier. Av denna anledning ska unionsdomstolen, i princip och med beaktande av såväl de konkreta omständigheterna i målet som den tekniska eller komplicerade karaktären av de bedömningar som kommissionen har gjort, utöva en fullständig kontroll i frågor som avser huruvida en åtgärd faller inom tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG (domstolens dom av den 16 maj 2000 i mål C‑83/98 P, Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen, REG 2000, s. I‑3271, punkt 25, och av den 22 december 2008 i mål C‑487/06 P, British Aggregates mot kommissionen, REG 2008, s. I‑10515, punkt 111). Unionsdomstolen ska inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även pröva huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (se domstolens dom av den 2 september 2010 i mål C‑290/07 P, kommissionen mot Scott, REU 2010, s. I‑7763, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

89      Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen kommer att pröva den tredje grundens tredje del.

90      Inledningsvis kan det konstateras att kommissionen inte på ett entydigt sätt definierat franska statens ekonomiska verksamhet vars goda namn eventuellt måste skyddas.

91      Skälen 270 och 271 i det angripna beslutet ger nämligen vid handen att det är ”holdingbolagets och dess ägares goda namn”, det vill säga CGMF:s och franska statens, som ska skyddas. Tribunalen delar i denna del sökandens bedömning att CGMF inte har någon annan tillgång inom sjöfartssektorn. Argumentet om skyddsbehov för det goda namnet kan således inte under några omständigheter avse CGMF.

92      Som svar på en skriftlig fråga från tribunalen har kommissionen uppgett att det i själva verket är franska statens goda namn som behöver skyddas, detta i franska statens egenskap som global investerare i en marknadsekonomi. Vid förhandlingen ändrade kommissionen emellertid inställning på nytt. Kommissionen uppgav då vid ett flertal tillfällen att argumentet om skydd för det goda namnet i själva verket gällde franska staten i egenskap av investerare inom transportsektorn. Republiken Frankrike har däremot hänvisat till franska staten såsom global investerare i en marknadsekonomi.

93      Således har kommissionen underlåtit att lämna en tillräcklig definition av franska statens ekonomiska verksamhet, beträffande vilken verksamhet bedömningen av om de aktuella åtgärderna är ekonomiskt rationella ska företas (se punkterna 86 och 87 ovan).

94      Om den aktuella ekonomiska verksamheten inte definierats på ett tillräckligt precist sätt, är det i princip omöjligt för tribunalen att pröva om det ur ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv kan anses vara rationellt av franska staten att avyttra SNCM till ett negativt försäljningspris för att på så sätt slippa att behöva betala kompletterande avgångsvederlag i samband med företagets likvidation (se punkterna 86 och 87 ovan). I detta avseende finner tribunalen att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning.

95      Oberoende av definitionen av den aktuella ekonomiska verksamheten, konstaterar tribunalen vidare att kommissionen inte anfört de objektiva och kontrollerbara omständigheter som behövs för att visa att privata företag har som policy att betala kompletterande avgångsvederlag i liknande fall.

96      För det första kan det nämligen konstateras att kommissionen inte behandlat denna frågeställning på något ställe i det angripna beslutet förutom i fotnot 135. I skälen 267 och 268 i det angripna beslutet angav kommissionen endast att storföretag har som policy att betala kompletterande avgångsvederlag, precis som de brukar vidta andra åtgärder såsom stöd för att hjälpa personalen att leta efter nytt arbete. Kommissionen redovisade emellertid inte några omständigheter till styrkande av detta påstående. Även om det är så som kommissionen påstått i skäl 267 i det angripna beslutet, nämligen att storföretag när de är i färd med att lägga ned anläggningar inte är ointresserade av de sociala konsekvenser som sådana nedläggningar kan få, finner tribunalen att detta – utan annan bevisning – inte innebär att storföretag har som policy att betala kompletterande avgångsvederlag när de är i färd med att likvidera dotterbolag.

97      I skäl 272 och fotnot 135 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen på nytt att det vore att bortse från den sociala verklighet som de stora företagskoncernerna lever i i dag om man inte inkluderade kompletterande avgångsvederlag i de hypotetiska likvidationskostnaderna. Till styrkande av sitt påstående har kommissionen endast hänvisat till sitt beslut 92/266/EEG av den 27 november 1991 om franska industrikoncerners omställningsverksamhet utanför stål- och kolsektorn och med undantag för Compagnie générale maritime i enlighet med artiklarna 92–94 i EEG‑fördraget (EGT L 138, 1992, s. 24) och till de sociala åtgärdsplaner som kommissionen längre fram i beslutet hänvisade till. Tribunalen konstaterar i denna del att ett beslut från år 1991 inte kan visa att storföretagen hade en social policy då privatiseringarna ägde rum år 2006. Vidare finner tribunalen att kommissionens hänvisning i sig till ett begränsat antal sociala åtgärdsplaner inte kan anses styrka att storföretagen hade en policy i liknande fall som i det aktuella ärendet. Denna bedömning gör sig desto mer gällande som dessa sociala åtgärdsplaner avser omstruktureringsåtgärder och inte likvidation av företag (vilket även medgetts av kommissionen under förhandlingen) inom sektorer som a priori inte har någonting gemensamt med transportinfrastruktur, såsom kosmetikasektorn (Yves Saint-Laurent Haute Couture) och livsmedelsindustrin (Danone).

98      För det andra betonar tribunalen att anledningen till att kommissionen i skälen 274–277 i det angripna beslutet hänvisade till de enda faktiska omständigheterna var att kommissionen ville göra en uppskattning av kostnaderna för dessa avgångsvederlag per anställd, inte att kommissionen ville påvisa en fast policy. Detta har även vitsordats av kommissionen i punkt 41 i dupliken. Det kan därvid noteras att dessa uppskattningar varierar betydligt beroende på företag och bransch.

99      För det tredje finner tribunalen att varken kommissionen eller intervenienterna – vare sig i sina skriftliga svar på tribunalens frågor eller under förhandlingen – har åberopat någon bevisning som styrker att det finns en policy att utge kompletterande avgångsvederlag. Kommissionen har nämligen inte alls behandlat denna frågeställning. Republiken Frankrike å sin sida har endast angett ett privat företag inom stålindustrin, som förefaller ha övervägt att utge sådana kompletterande avgångsvederlag.

100    Mot bakgrund av punkterna 96–99 ovan finner tribunalen att kommissionen inte styrkt att privata företag hade som fast policy att erlägga kompletterande avgångsvederlag.

101    Kommissionen har inte heller åberopat tillräckligt med objektiva och kontrollerbara omständigheter till styrkande av att – då det inte fanns någon fast policy hos privata investerare – franska statens agerande var motiverat på den grunden att det var skäligen sannolikt att franska staten skulle kunna dra indirekt materiell vinning, till och med på lång sikt, av att utge nämnda avgångsvederlag (se punkterna 86 och 87 ovan).

102    Återigen kan det nämligen konstateras att kommissionen i huvudsak inte gick in på denna frågeställning i det angripna beslutet. I skälen 270 och 271 i nämnda beslut angav kommissionen endast att de sociala spänningarna inom företaget (som kommissionen ansåg föreligga på grund av 2004 års arbetsmarknadskonflikt) vid en likvidation av SNCM skulle leda till sociala oroligheter som skadar bilden av moderbolagets och dess aktieägares varumärke. Således har kommissionen i det angripna beslutet inte åberopat några omständigheter som visar på den konkreta skadan eller som preciserar gentemot vilka grupper (användare, kunder, leverantörer eller personal) som bilden av CGMF:s och franska statens varumärke skulle komma till skada. Kommissionen angav i det angripna beslutet inte heller någon omständighet till styrkande av att kommissionen försökt att kvantifiera skadan. En sådan skada måste likväl jämföras med den beräknade kostnaden för de kompletterande avgångsvederlagen, i och med att denna skada anförts som motivering för nämnda avgångsvederlag.

103    I sitt skriftliga svar på tribunalens frågor har kommissionen anfört att sociala oroligheter troligtvis skulle uppstå i de statskontrollerade företagen med verksamhet i SNCM:s närhet, såsom hamnen i Marseille. Sociala oroligheter skulle även kunna uppstå i samtliga offentliga företag oavsett bransch, men framför allt inom transportsektorn. Det är således bilden av staten såsom arbetsgivare som skulle svärtas ned. Om SNCM trädde i likvidation utan att några avgångsvederlag betalades ut, skulle det enligt kommissionens mening förmodligen ha lett till sympatistrejker inom den offentliga förvaltningen (såsom skett inom vissa privata företag). Republiken Frankrike har vid förhandlingen preciserat att nedsvärtningen av varumärket ska förstås som att samtliga handelspartner och deras icke-professionella kunder skulle få en mindre positiv bild av varumärket. Kommissionen har vidare anfört att det förelåg särskilda risker för våldsyttringar och skada på egendom.

104    Om man bortser från att dessa förklaringar har lämnats för sent, gör tribunalen följande bedömning. I de skriftliga svaren och vid förhandlingen har det inte anförts tillräckliga skäl för att tribunalen ska föranledas att anse att det var motiverat att ta med de kompletterande avgångsvederlagen i den hypotetiska kostnaden för SNCM:s likvidation.

105    Kommissionen har nämligen inte styrkt att det skäligen skulle kunna antas att sociala kostnader skulle uppstå vilka skulle kunna motivera de kompletterande avgångsvederlagen. Kommissionen har inte gjort någon studie av dessa risker, vilket även medgetts av kommissionen vid förhandlingen. I sak har kommissionen endast anfört att det fanns en risk för att sympatistrejker skulle bryta ut, men kommissionen har därvid inte lämnat några uppgifter om i vilken omfattning sådana strejker skulle äga rum. Kommissionen har endast preciserat att sådana strejker skulle kunna drabba samtliga offentliga företag, särskilt inom transportsektorn. Det enda konkreta exempel som lämnats av kommissionen var de möjliga konsekvenserna för statens handel om en blockad skulle träda i kraft av hamnen i Marseille, vilket skedde i samband med de sociala oroligheterna i mars 2011. Kommissionen har även åberopat tre exempel då produktionsanläggningar i Belgien och Frankrike försatts i blockad under de senaste femton åren. Även om det kan anses vara styrkt att kraftiga sociala slitningar rådde inom SNCM (såsom framgår av exempelvis skäl 271 i det angripna beslutet), finner tribunalen således att de anförda omständigheterna inte visar på att det den dag då det angripna beslutet fattades fanns någon reell risk för sympatistrejker i andra företag som direkt eller indirekt kontrolleras av franska staten.

106    De menliga konsekvenserna av kommissionens underlåtenhet att kvantifiera de indirekta sociala kostnaderna är än större som dessa kostnader måste vara mycket stora för att de ska kunna anses motivera kommissionens resonemang. Kostnaden för de kompletterande avgångsvederlagen uppgår nämligen per definition till mer än 158 miljoner euro, vilket är det negativa avyttringspriset för SNCM. För att dessa kompletterande avgångsvederlag ska kunna anses vara motiverade, måste kostnaden understiga de indirekta sociala kostnaderna, såsom kostnaden för sympatistrejker. Således måste de sociala indirekta kostnaderna – för det fall de faktiskt uppkommit – vara särskilt höga för att kunna anses motivera kommissionens resonemang.

107    Med beaktande av vad som åberopats av kommissionen, finner tribunalen dessutom att det inte finns någon omständighet i målet som ger vid handen att kompletterande avgångsvederlag till SNCM:s anställda skulle ha kunnat förhindra sociala oroligheter om bolaget likviderades. Detta har även kommissionen medgett under förhandlingen. Kommissionen har nämligen inte bara underlåtit att analysera sannolikheten för ovannämnda indirekta sociala kostnader, utan även underlåtit att analysera risken för sådana kostnader trots att kompletterande avgångsvederlag betalas ut. I sistnämnda fall hade således franska staten fått stå för de indirekta sociala kostnaderna – som utgör grunden för nämnda avgångsvederlag – trots att kompletterande avgångsvederlag betalas ut.

108    Kommissionen har således inte styrkt på vilket sätt en skälig sannolikhet för franska staten att uppnå materiell indirekt vinning, även långsiktigt, skulle kunna motivera att den mycket höga kostnaden för kompletterande avgångsvederlag tas med i beräkningen. Dessa kompletterande avgångsvederlag kan för övrigt uppgå till tio gånger beloppet för de lagstadgade och avtalsmässiga kostnaderna, vilket även framgår av skäl 277 i det angripna beslutet. Även om det är omöjligt att bortse från risken för vissa sociala konsekvenser i andra offentliga företag om SNCM träder i likvidation utan att några kompletterande avgångsvederlag betalas ut, har kommissionen inte – inte ens i sina skriftliga svar till tribunalen – analyserat hur stora sådana indirekta sociala kostnader skulle bli och inte heller hur stor sannolikheten var för att sådana kostnader skulle uppstå. Kommissionen har således inte styrkt att franska staten agerat på ett långsiktigt ekonomiskt rationellt sätt.

109    Med beaktande av punkterna 72–108 ovan finner tribunalen att sökanden ska vinna framgång med den tredje delgrunden och därmed med den tredje grunden. Det saknas därvid anledning att pröva den första, den andra, den fjärde, den femte och den sjätte delgrunden. I punkt 155 och följande punkter nedan kommer tribunalen att pröva vilka konsekvenserna blir på det angripna beslutets lagenlighet.

 Den fjärde grunden: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning till följd av godkännandet av CGMF:s kapitaltillskott om 8,75 miljoner euro såsom en åtgärd som inte bedömdes utgöra ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG

110    Sökanden har åberopat två delgrunder. Som första delgrund har det gjorts gällande att kommissionen gjorde en felaktig bedömning av kriteriet om parallellism mellan kapitaltillskottet från de privata förvärvarna och kapitaltillskottet från CGMF. Som andra delgrund har sökanden anfört att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen.

111    Det följer av skäl 72 i det angripna beslutet att det i avsnitt III i samförståndsavtalet anges att förvärvarna och CGMF gemensamt och parallellt skulle teckna nya aktier till ett värde av 35 miljoner euro, varav 25 procent skulle tecknas av CGMF. Aktierna skulle tecknas efter rekapitaliseringen om 142,5 miljoner euro och avyttringen av 75 procent av aktiekapitalet till de privata förvärvarna för ett symboliskt belopp.

112    I skäl 354 i det angripna beslutet ansåg kommissionen att ett offentligt kapitaltillskott inte utgör något stöd om privata investerare i betydande omfattning intervenerar parallellt. Kommissionen ansåg att bedömningen kunde inskränkas till att endast avse om kapitaltillskottet skett parallellt eftersom kapitaltillskotten var betydande. Någon bedömning av avkastningen gjordes inte för att avgöra om det inte var fråga om något statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Eftersom kriteriet om parallellism var uppfyllt, fann kommissionen i skäl 360 i det angripna beslutet att CGMF:s kapitaltillskott om 8,75 miljoner euro inte gav SNCM några ekonomiska fördelar och att det därför inte var fråga om något stöd.

113    Det var först efter det att kommissionen konstaterat att något statligt stöd inte var för handen i den mening som avses i artikel 87.1 EG som kommissionen – i skälen 361, 362 och 363 – prövade om avkastningsnivån på det kapital som CGMF investerat hade godtagits av en hypotetisk privat investerare. Kommissionen fann vidare att eftersom den fasta avkastningen befriar CGMF från alla risker vid utförandet av affärsplanen, så utgör avkastningsnivån en adekvat långsiktig avkastning för investerat kapital. Dessutom kom kommissionens expert fram till att när det gäller riskprofilen så framstår kapitaltillskottet närmast som en obligation inom den franska privata sektorn.

114    Slutligen framgår det av skäl 364 i det angripna beslutet att frågan om uppsägningsklausulen (se punkt 23 ovan) inte prövades i samband med avkastningsfrågan. Kommissionen uppgav endast att denna klausul inte är av sådan karaktär att den står i strid med principen om att CGMF och de privata förvärvarna ska behandlas lika.

115    I punkterna 76 och 77 ovan har tribunalen påpekat att det vid prövningen av om ett offentligt kapitaltillskott utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG ska avgöras om en privat investerare under liknande förhållanden hade genomfört kapitaltillskottet. Det följer av principen om likabehandling av den offentliga och privata sektorn att om staten direkt eller indirekt ställer kapital till ett företags förfogande under omständigheter som motsvarar normala marknadsvillkor, så kan det inte betecknas som statligt stöd. Således uppfyller ett kapitaltillskott med offentliga medel kriteriet avseende en privat investerare och innebär inte ett beviljande av statligt stöd, bland annat om tillskottet gjordes samtidigt som en privat investerare gjorde ett betydande kapitaltillskott under liknande villkor (se förstainstansrättens dom av den 12 december 2000 i mål T‑296/97, Alitalia mot kommissionen, REG 2000, s. II‑3871, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

 Frågan om parallellism

116    När det gäller frågan om huruvida privata och offentliga investerare gjort parallella kapitaltillskott, anser sökanden följande. De 35 miljoner euro som tillsköts frigjordes inte samtidigt, varför kriteriet om parallellism inte var uppfyllt, trots att kommissionen ansåg det vara tillfyllest att villkoren liknade varandra.

117    Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Om privata och offentliga investerare samtidigt tillskjutit kapital utgör detta på sin höjd en indikation på att det inte är fråga om stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Det framgår nämligen av punkt 81 i domen i det ovan i punkt 115 nämnda målet Alitalia mot kommissionen (som kommissionen hänvisat till i fotnot 168 i det angripna beslutet) att kapitaltillskotten ska ha genomförts under liknande förhållanden. Syftet med testet om en privat investerare är att jämföra statens agerande med en hypotetisk privat investerares agerande. Det kan därför inte förnekas att om det finns investerare som är beredda att göra betydande investeringar samtidigt, så innebär det att det blir lättare att anse att testet är uppfyllt. Emellertid måste samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som är relevanta i fallet beaktas vid bedömningen av om de aktuella kapitaltillskotten är lagenliga i förhållande till de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om statligt stöd. Den tidsmässiga aspekten är således naturligtvis viktig, men det kan inte i sig anses vara tillfyllest att kapitaltillskotten genomförts parallellt.

118    Eftersom frågan om kapitaltillskotten genomförts parallellt endast kan anses vara ett indicium som tyder på att det inte är något stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, finns det inte skälig anledning att göra en strikt bedömning av denna fråga. Eftersom den första fjärdedelen av varje andel frigjordes precis samtidigt och eftersom samma nationella bestämmelser är tillämpliga på de resterande tre fjärdedelarna, finner tribunalen i detta mål att kommissionen kunde anse att kriteriet om parallellism var uppfyllt eller i vart fall att bedömningen av de tidsmässiga aspekterna gav vid handen att det förelåg liknande villkor för de privata och de offentliga investerarna.

119    Tribunalen finner således att talan inte kan bifallas på den fjärde grundens första del.

 Likabehandling

120    Sökanden har i denna del gjort gällande följande. CGMF och de privata förvärvarna har inte lika stora avkastningsnivåer, vilket i synnerhet beror på uppsägningsklausulen. Detta innebär att de privata förvärvarna och CGMF inte kan anses ha agerat under liknande investeringsvillkor, vilket i sin tur innebär att kommissionens bedömning av likabehandlingen är felaktig.

121    Tribunalen finner att det – utifrån de principer som angetts ovan i punkt 115 – ska prövas om de eventuella skillnaderna mellan avkastningsnivåerna hos de privata förvärvarnas och CGMF:s kapitaltillskott innebär att kommissionen gjorde en felaktig bedömning då den kom fram till att likabehandlingsprincipen hade iakttagits.

122    Såsom angetts i punkterna 117 och 118 ovan, utgör den omständigheten att privata och offentliga investeringar gjorts parallellt på sin höjd en omständighet som är relevant vid bedömningen av om ett offentligt kapitaltillskott utgör statligt stöd. Kommissionens påstående i skäl 354 i det angripna beslutet – nämligen att gemenskapsdomstolen skulle ha bekräftat kommissionens bedömningsram – är således felaktigt. Dessutom innebär punkt 3.2 tredje strecksatsen i meddelandet om tillämpning av artiklarna 92 [EG] och 93 EG på myndigheters deltagande (EG‑bulletinen 9-1984) (se kommissionens hänvisning i fotnot 167) endast att det föreligger en presumtion om att det inte är fråga om stöd då parallella investeringar av betydande storlek genomförs. Den omständigheten att investeringar gjorts parallellt kan således inte i sig (vilket kommissionen medgett i sina skriftliga svar på tribunalens frågor) vara tillräcklig – inte ens då även privata betydande investeringar gjorts – för att det ska gå att dra slutsatsen att det inte är fråga om något stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, utan att därvid beakta övriga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter.

123    Tribunalen finner att frågan om fast avkastningsnivå och frågan om uppsägningsklausulens påverkan ingår bland de relevanta omständigheter som kommissionen borde ha prövat vid bedömningen av om investeringsvillkoren för de privata förvärvarna och CGMF var jämförbara och således vid bedömningen av om likabehandlingsprincipen iakttagits.

124    Avkastningsnivån på de privata förvärvarnas kapitaltillskott bestäms nämligen inte i samförståndsavtalet. Dessutom anges det i det angripna beslutet att CGMF:s kapitaltillskott är tänkt att fungera som en obligation med fast avkastningsnivå. Denna fasta avkastningsnivå är emellertid inte garanterad, eftersom någon avkastning inte ges ut om uppsägningsklausulen träder i kraft till följd av att avtalet om delegering av offentliga tjänster inte förlängs eller att ett avgörande fattas av kommissionen eller gemenskapsdomstolen som i betydande utsträckning påverkar bolagets värde. Mot denna bakgrund finner tribunalen att kommissionen inte kunde underlåta att göra en ingående bedömning av vilken inverkan som de olika avkastningsnivåerna för CGMF och de privata överlåtarna hade inom ramen för prövningen av likabehandlingen.

125    Vidare kan investeringen på 8,75 miljoner euro i SNCM:s kapital inte anses vara en klassisk investering utan att man bortser från i vilket sammanhang företaget privatiserats. Detta kapitaltillskott ska nämligen ses utifrån en global försäljningspolicy som formulerats efter unika förhandlingar. De kapitaltillskot som lämnats av överlåtarna utgör vederlaget för de stora investeringar som franska staten låtit göra i olika former.

126    Såvitt avser uppsägningsklausulen, anser kommissionen att denna klausul inte kan innebära att de privata och de offentliga investerarna ska anses ha behandlats olika. Denna värdeökning beaktades nämligen redan då företaget avyttrades till ett negativt försäljningspris.

127    Tribunalen finner att kommissionen underlät att i det angripna beslutet beakta den ekonomiska inverkan – och därmed påverkan på likabehandlingen av de parallella investerarna – som uppsägningsklausulen hade. Det saknas därvid anledning att pröva om kommissionen gjorde en korrekt bedömning av den värdeökning som denna klausul innebar. I skäl 364 i det angripna beslutet konstaterar kommissionen endast att uppsägningsklausulen inte är av sådan karaktär att den står i strid med principen om lika behandling av investerare, men någon ekonomisk analys lämnas inte. Utredningen i målet ger emellertid vid handen att uppsägningsklausulen förmodligen har ett betydande värde. Detta har även klart och tydligt framförts under det administrativa förfarandet av sökanden och bolaget STIM d’Orbigny, som är ett utomstående bolag som yttrade sig under det formella granskningsförfarandet, vilket framgår av skälen 155, 158 och 163 i det angripna beslutet.

128    Uppsägningsklausulen kan nämligen träda i kraft vid en utebliven förlängning av avtalet om delegering av offentliga tjänster eller om kommissionen eller gemenskapsdomstolen fattar ett beslut som påverkar bolagets värde. Redan dessa två omständigheter i sig kan försätta ett rekapitaliserat SNCM i svårigheter; i det första fallet skulle bolaget tappa en stor del av sin omsättning och i det andra fallet skulle bolaget kunna bli föremål för ett förfarande där hela eller en del av CGMF:s kapitaltillskott krävs åter såsom olagligt stöd. I en sådan svår situation för företaget skulle en tillämpning av uppsägningsklausulen innebära att förvärvarnas kapitaltillskott måste betalas åter i sin helhet. Vidare skulle CGMF återigen äga 100 procent av aktierna i SNCM och således vara ansvarigt för 100 procent av kostnaderna för en möjlig, framtida likvidation av bolaget, trots att likvidationsrisken ökat i betydande utsträckning.

129    Vidare påpekar tribunalen att varken kommissionen eller Republiken Frankrike under det skriftliga förfarandet eller vid förhandlingen bestritt att uppsägningsklausulen hade ett reellt ekonomiskt värde. De har nämligen gjort gällande att den värdeökning som klausulen medförde hade inkluderats genom det sätt på vilket transaktionen konstruerats. I sin interventionsinlaga har Republiken Frankrike dessutom påpekat att ett av de konkurrerande anbuden – som inte innehöll någon uppsägningsklausul – förutsatte att franska staten som vederlag skulle stå för en mycket större rekapitalisering. Kommissionen och Republiken Frankrike har således inte bestritt att uppsägningsklausulen hade ett reellt finansiellt värde.

130    Mot bakgrund av punkterna 126–129 ovan finner tribunalen att uppsägningsklausulen åtminstone innebär att de privata förvärvarna inte står någon risk för det fall någon av de omständigheter som medför att klausulen kan tillämpas skulle inträffa. Därmed har uppsägningsklausulen ett reellt finansiellt värde. Uppsägningsklausulen ändrar riskprofilen för de privata förvärvarnas och CGMF:s kapitaltillskott, vilket innebär att investeringsvillkoren inte kan anses vara jämförbara. Under alla omständigheter kunde kommissionen inte underlåta att göra en ingående bedömning av vilken ekonomisk inverkan som uppsägningsklausulen medförde.

131    Således har kommissionen underlåtit att beakta samtliga relevanta omständigheter, bland annat avkastningen, när den prövade om investeringsvillkoren för de parallella kapitaltillskotten kunde anses vara jämförbara. Därigenom har kommissionen gjort en uppenbart oriktig bedömning. Det finns således fog för den andra delgrunden, varför sökanden till viss del ska vinna framgång med den fjärde grunden. I punkt 155 och följande punkter nedan kommer tribunalen att pröva vilka konsekvenser som denna oriktiga bedömning kommer att få för det angripna beslutets lagenlighet.

 Den femte grunden: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning till följd av godkännandet av stödet till enskilda personer om 38,5 miljoner euro såsom åtgärder som inte bedömdes utgöra ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG

132    Sökandens femte grund kan delas in i tre delar. För det första anser sökanden att kommissionens bedömning inte ligger i linje med punkt 3.2.7 i riktlinjerna, angående ”[s]töd avsedda att täcka de sociala kostnader omstruktureringen medför”. Föremålet för dessa stöd har nämligen inte definierats på ett klart och tydligt sätt. För det andra anser sökanden att stödet till enskilda personer ska anses som stöd i den mening som avses i punkt 59 i riktlinjerna, eftersom SNCM var ensamt om att fatta beslut, enligt ett företagsavtal, om vilket belopp som arbetstagarna skulle erhålla. Denna åtgärd gynnade således SNCM i konkurrenshänseende, vilket är att anse som en selektiv ekonomisk fördel och därmed som stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Sökanden har för det tredje gjort gällande att det spärrade kontot med medel för personstödet inte var föremål för någon ersättning. Således respekterades inte riktlinjerna i den mån stödbehovet inte begränsades till ett minimum.

133    Kommissionen anser att dessa delgrunder saknar verkan, eftersom sökanden har gjort gällande att stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt riktlinjerna, men inte att det inte är att anse som stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. I sak har kommissionen gjort gällande att stödet till enskilda personer är en fråga som regleras av medlemsstaternas socialpolitik.

134    Tribunalen konstaterar inledningsvis att sökanden har blandat samman förekomsten av stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG och frågan huruvida stödet är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c EG och riktlinjerna. Det ankommer inte på tribunalen att pröva om ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden om kommissionen i det angripna beslutet inte konstaterat att det är fråga om något sådant stöd. Tribunalen finner därför att den första och den tredje delgrunden saknar verkan, varför tribunalen lämnar dessa utan avseende.

135    Tribunalen uppfattar emellertid den andra delgrunden som så, att sökanden riktat kritik mot kommissionens konstaterande att det inte var fråga om något stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Tribunalen kommer därför att pröva om dessa stöd till enskilda personer ska anses utgöra en ekonomisk fördel.

136    I fast rättspraxis har det slagits fast att enbart den omständigheten att en åtgärd har ett socialt syfte inte räcker för att den ska undgå att betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 87 EG. I artikel 87.1 EG görs nämligen inte någon uppdelning efter skälen för eller målen med de statliga ingripandena, utan de definieras i förhållande till verkningarna. Begreppet stöd innefattar offentliga åtgärder som i olika former minskar de kostnader som normalt sett tynger företagets budget (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 mars 1994 i mål C‑387/92, Banco Exterior de España, REG 1994, s. I‑877, punkt 13, av den 26 september 1996 i mål C‑241/94, Frankrike mot kommissionen, REG 1996, s. I‑4551, punkt 21, av den 29 april 2004 i mål C‑159/01, Nederländerna mot kommissionen, REG 2004, s. I‑4461, punkt 51, och av den 3 mars 2005 i mål C‑172/03, Heiser, REG 2005, s. I‑1627, punkt 46).

137    Begreppet stöd innebär inte nödvändigtvis att det är en lagstadgad skyldighet som fullgörs, utan snarare att det är sådana utgifter som i normalfallet tynger företagets budget som minskar (se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande inför domstolens dom av den 26 september 1996 i det ovan i punkt 136 nämnda målet Frankrike mot kommissionen, REG 1996, s. I‑4553, punkt 42). Definitionen av vad som anses vara en kostnad i företagets löpande verksamhet kan således till sin natur inte begränsas till att endast avse lagstadgade eller avtalsmässiga förpliktelser. Att det är arbetstagarna som direkt gynnas av stödet är inte i sig en tillräcklig omständighet för att det ska anses att stödet inte kommit arbetsgivaren till godo (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 23 februari 1961 i mål 30/59, De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 69).

138    För att avgöra om dessa stöd till enskilda personer utgör stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, kommer tribunalen således att pröva om SNCM fått en indirekt ekonomisk fördel som inneburit att SNCM inte behövt betala sådana kostnader som normalt sett borde ha betalats av företaget, vilket i sin tur inneburit att marknadskrafterna satts ur spel.

139    Det framgår av skäl 70 i det angripna beslutet att det av CGMF betalade förskottet till SNCM:s löpande konto om 38,5 miljoner euro var avsett för uppsagd personal hos SNCM, och att syftet med detta förskott var att finansiera framtida kompletterande avgångsvederlag om förvärvarna beslutade sig för att upprätta en personalnedskärningsplan. Syftet med detta förskott till det löpande kontot var nämligen att finansiera ”den del av kostnaden för eventuella frivilliga avgångar eller uppsägningar av anställningsavtalet som går utöver de belopp som arbetsgivaren är skyldig att stå för i enlighet med lagstadgade och avtalsmässiga skyldigheter” (artikel II.2 i protokollet till avyttringen av den 16 maj 2006, vilket nämns i fotnot 66 i det angripna beslutet).

140    I skälen 366–370 i det angripna beslutet angav kommissionen att det var fråga om en selektiv ekonomisk fördel om det offentliga kapitaltillskottet innebar att företaget slipper kostnader som det har i sin löpande verksamhet. Kommissionen fann att de kostnader som var att hänföra till företagets löpande verksamhet var samtliga de kostnader som uppkommit till följd av gällande sociallagstiftning och kollektivavtal på området. Eftersom syftet med dessa stöd till enskilda personer inte var att finansiera lagstadgade och avtalsmässiga förpliktelser, var syftet således inte att finansiera kostnader som var att hänföra till företagets löpande verksamhet.

141    Enligt skäl 372 i det angripna beslutet får stöd till enskilda personer inte syfta till, och inte heller leda till, att det blir möjligt att säga upp anställda, eftersom det spärrade kontot bara får användas för att finansiera ersättningar till anställda som redan lämnat företaget då den nya sociala åtgärdsplanen antagits. Dessa stöd till enskilda personer utgör således en socialpolitisk åtgärd, och franska staten vidtog sina åtgärder som ett led i myndighetsutövning, men inte i egenskap av aktieägare. I skäl 375 i det angripna beslutet preciserade kommissionen att syftet med åtgärden inte var att finansiera de personalnedskärningsplaner som angavs i 2002 års plan.

142    Tribunalen finner att detta argument inte kan godtas.

143    Det följer av rättspraxis (se punkterna 136 och 137 ovan) att – till skillnad från vad som påståtts av kommissionen i skäl 371 i det angripna beslutet – den omständigheten att åtgärden inte är en följd av lagstadgade och avtalsmässiga förpliktelser inte i princip innebär att det inte är fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

144    Vidare innebär det spärrade kontot att SNCM:s anställda ges ett incitament till att lämna företaget eller i vart fall till att lämna företaget utan avgångsförhandlingar, särskilt i fråga om eventuella kompletterande avgångsvederlag i den mening som avses i skäl 268 i det angripna beslutet. Allt detta ger SNCM en ekonomisk fördel.

145    Att det spärrade kontot förhandlades fram med fackföreningarna innan företaget privatiserades, i samband med 2005 års arbetsmarknadskonflikt, vilket framgår av kommissionens skriftliga svar, innebär inte i sig att de aktuella åtgärderna inte är att anse som statligt stöd. Oavsett om denna fördel har beviljats före eller efter privatiseringen, fortsätter denna fördel att komma SNCM till godo. Dessa stöd till enskilda personer har tagits upp i protokollet till avyttringen, vilket i sig indikerar att det är fråga om en fördel. Tribunalen finner således att stöden har beslutats av parterna eftersom de i viss utsträckning kunde komma parterna till godo.

146    Tribunalen finner således att kommissionens förklaringar – särskilt de i skäl 372 i det angripna beslutet – inte är övertygande och att det inte ens är möjligt att förstå dessa förklaringar.

147    När det sedan gäller punkterna 142–146 ovan, finner tribunalen att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning då den ansåg att dessa stöd till enskilda personer uppgående till 38,5 miljoner euro inte kunde klassificeras som stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Tribunalen godtar därför den femte grunden. I punkt 155 och följande punkter nedan kommer tribunalen att pröva vilka konsekvenser som denna oriktiga bedömning kommer att få för det angripna beslutets lagenlighet.

 Den sjätte grunden: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning till följd av godkännandet av omstruktureringsstödets storlek utifrån artikel 87.3 c EG och riktlinjerna

148    Sökandens sjätte grund avser det omstruktureringsstöd om 15,81 miljoner euro som kommissionen ansåg vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c EG och riktlinjerna.

149    Kommissionens bedömning av omstruktureringsstödet i skälen 366–434 i det angripna beslutet utgick från att 2006 års plan inte innehöll något statligt stöd.

150    Tribunalen konstaterar förvisso att 2006 års beslut uttryckligen anger att om det fanns omstruktureringsstödåtgärder i 2006 års plan så borde dessa prövas tillsammans med omstruktureringsstödet i 2002 års plan, vilket framgår av skälen 6, 7, 25 och 129. Kommissionen angav för övrigt i skäl 161 i 2006 års beslut att det inte kunde uteslutas att hela eller en del av det nya kapitaltillskottet om 158 miljoner euro borde ha ansetts som statligt stöd. Kommissionen betonade således på goda grunder att om denna nya åtgärd var att anse som ett stöd, så borde det prövas ”tillsammans med det totala omstruktureringsstödet som borde bli föremål för prövning av om det är förenligt med den gemensamma marknaden”.

151    Det angripna beslutet ger emellertid vid handen att 2006 års plan enligt kommissionen inte innehöll något nytt stöd. Kommissionen fann nämligen att det negativa avyttringspriset om 158 miljoner euro, det gemensamma och parallella kapitaltillskottet om 8,75 miljoner euro från CGMF och stödet till enskilda personer om 38,5 miljoner euro inte utgjorde något stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

152    Tribunalen har emellertid vid sin prövning av den tredje, den fjärde och den femte grunden kommit fram till att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar. Utgångspunkten att 2006 års plan inte innehöll något stöd kan därmed ifrågasättas.

153    Mot denna bakgrund finner tribunalen att kommissionens bedömning av omstruktureringsstödet saknar grund. Den sjätte grunden ska därför godtas, och det saknas anledning att pröva de argument som framförts av sökanden i denna del.

154    Tribunalen kommer härefter att pröva vilka rättsverkningar som kommissionens felaktiga bedömning kommer att få på det angripna beslutets lagenlighet.

 Rättsverkningarna av kommissionens uppenbart oriktiga bedömning på det angripna beslutets lagenlighet

155    Punkterna 94, 109, 131 och 147 ovan ger vid handen att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning då den analyserade det negativa avyttringspriset om 158 miljoner euro, det gemensamma och parallella kapitaltillskottet om 8,75 miljoner euro från CGMF och stödet till enskilda personer om 38,5 miljoner euro. Det finns därmed anledning att ogiltigförklara artikel 1 andra stycket i det angripna beslutet.

156    Punkterna 148–152 ovan ger vid handen att kommissionens utgångspunkt var felaktig då den bedömde omstruktureringsstödet om 15,81 miljoner euro. Därmed finns det anledning att ogiltigförklara artikel 1 tredje stycket i det angripna beslutet.

 Rättegångskostnader

157    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

158    Republiken Frankrike och SNCM ska bära sina egna rättegångskostnader, i enlighet med artikel 87.4 första och tredje styckena i rättegångsreglerna.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande:

1)      Artikel 1 andra och tredje styckena i kommissionens beslut 2009/611/EG av den 8 juli 2008 om de åtgärder C 58/02 (f.d. N 118/02) som Frankrike har genomfört till förmån för Société nationale maritime Corse-Méditerranée (SNCM) ogiltigförklaras.

2)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.

3)      Republiken Frankrike och SNCM ska bära sina rättegångskostnader.

Pelikánová Jürimäe Van der Woude

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 september 2012.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

De ifrågavarande rederierna

Det administrativa förfarandet

De aktuella åtgärderna

Det angripna beslutet

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Den första grunden: Bristande motivering samt kommissionens åsidosättande av sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt rättsmedel

Den andra grunden: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning till följd av godkännandet av kapitaltillskottet om 53,48 miljoner euro enligt artikel 86.2 EG jämförd med artikel 87.1 EG

Den tredje grunden: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning till följd av godkännandet av avyttringen av SNCM till ett negativt försäljningspris om 158 miljoner euro såsom en åtgärd som inte bedömdes utgöra ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG

Den fjärde grunden: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning till följd av godkännandet av CGMF:s kapitaltillskott om 8,75 miljoner euro såsom en åtgärd som inte bedömdes utgöra ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG

Frågan om parallellism

Likabehandling

Den femte grunden: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning till följd av godkännandet av stödet till enskilda personer om 38,5 miljoner euro såsom åtgärder som inte bedömdes utgöra ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG

Den sjätte grunden: Kommissionens uppenbart oriktiga bedömning till följd av godkännandet av omstruktureringsstödets storlek utifrån artikel 87.3 c EG och riktlinjerna

Rättsverkningarna av kommissionens uppenbart oriktiga bedömning på det angripna beslutets lagenlighet

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: franska.