Mål T‑565/08
Corsica Ferries France SAS
mot
Europeiska kommissionen
”Statligt stöd – Sjötransportsektorn – Tjänst av allmänt ekonomiskt intresse – Testet avseende en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor – Medlemsstaternas socialpolitik – Omstruktureringsstöd – Rättsverkningar hos en dom som ogiltigförklarar en rättsakt”
Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 11 september 2012
1. Institutionernas rättsakter — Motivering — Skyldighet — Räckvidd
(Artikel 253 EG)
2. Institutionernas rättsakter — Motivering — Skyldighet — Räckvidd — Kommissionens beslut i ärenden som rör statligt stöd — Förhållandet mellan motiveringsskyldigheten och iakttagandet av tystnadsplikten
(Artiklarna 253 EG och 287 EG)
3. Domstolsförfarande — Ansökan genom vilken talan väckts — Formkrav — Kortfattad framställning av grunderna för talan
(Tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1)
4. Stöd som ges av en medlemsstat — Administrativt förfarande — Kommissionens skyldighet att bereda berörda parter tillfälla att yttra sig — Berörda parter ges inte tillfälle att utöva rätten till försvar
(Artiklarna 88.2 EG och 253 EG)
5. Konkurrens — Företag som har anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse — Definition av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse — Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning — Gränser — Kommissionens kontroll begränsad till att endast avse uppenbara fel
(Artikel 86.2 EG)
6. EG-fördraget — Egendomsordning — Medlemsstaternas frihet att bedriva ekonomisk verksamhet — Förhållandet till bestämmelserna om statligt stöd
(Artiklarna 87.1 EG och 295 EG)
7. Stöd som ges av en medlemsstat — Begrepp — Bedömning med utgångspunkt från kriteriet en privat investerare — Nödvändigt att jämföra en offentlig investerare med ett privat holdingbolag eller en koncern som styrs av mer långsiktiga lönsamhetsperspektiv
(Artikel 87.1 EG)
8. Stöd som ges av en medlemsstat — Begrepp — Bedömning med utgångspunkt från kriteriet en privat investerare — Beaktande av företagets sociala ansvar och företagarklimatet — Kompletterande avgångsvederlag — Bedömningskriterier
(Artikel 87.1 EG)
9. Stöd som ges av en medlemsstat — Begrepp — Bedömning med utgångspunkt från kriteriet en privat investerare — Kommissionens skyldighet att exakt definiera statens ekonomiska verksamhet för att kunna definiera privata investerare i förhållande till vilka jämförelsen ska göras — Felaktig rättstillämpning om någon sådan definition inte ges
(Artikel 87.1 EG)
10. Stöd som ges av en medlemsstat — Begrepp — Juridisk karaktär — Tolkning utifrån objektiva omständigheter — Domstolsprövning
(Artikel 87.1 EG)
11. Stöd som ges av en medlemsstat — Begrepp — Kriteriet en privat investerare — Kapitaltillskott — Kapitaltillskott som genomförs samtidigt av privata och offentliga investerare — Bedömningskriterier
(Artikel 87.1 EG)
12. Stöd som ges av en medlemsstat — Begrepp — Statliga åtgärder som minskar de kostnader som normalt sett tynger ett företags budget — Omfattas — Förskott som betalas till ett löpande konto avsett för uppsagd personal vars syfte är att finansiera framtida kompletterande avgångsvederlag — Omfattas
(Artikel 87.1 EG)
1. Se texten i avgörandet.
(se punkt 42)
2. I artikel 287 EG föreskrivs att medlemmar av, tjänstemän vid och övriga anställda vid gemenskapens institutioner ska vara förpliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt. När det gäller den i artikel 253 EG föreskrivna motiveringsskyldigheten kan en bristande motivering emellertid inte motiveras med den i artikel 287 EG föreskrivna skyldigheten att iaktta tystnadsplikt. Skyldigheten att inte röja affärshemligheter kan således inte tolkas så extensivt att det huvudsakliga innehållet i motiveringsskyldigheten går förlorat till men för medlemsstaternas och berörda personers rätt till försvar. Kravet på motivering av ett beslut om statligt stöd ska inte bedömas med hänsyn till det intresse av information som enbart den medlemsstat som beslutet är riktat till har. För det fall medlemsstaten vunnit framgång med sin ansökan till kommissionen om godkännande av ett stöd, har den endast ett mycket begränsat intresse av att delges ett motiverat beslut, till skillnad från vad som är fallet med de företag som är konkurrenter till stödmottagaren.
(se punkt 43)
3. Se texten i avgörandet.
(se punkt 44)
4. Se texten i avgörandet.
(se punkt 50)
5. Se texten i avgörandet.
(se punkterna 56 och 65)
6. Offentliga myndigheters åtgärder avseende ett företags kapital, oavsett formen, kan utgöra statligt stöd. Enligt artikel 295 ingriper EG-fördraget emellertid inte i något hänseende i medlemsstaternas egendomsordning. Medlemsstaterna är således fria att direkt eller indirekt bedriva ekonomisk verksamhet på samma sätt som privata företag. Det följer av principen om likabehandling av offentliga och privata företag att medlemsstaterna får investera i ekonomisk verksamhet och att kapital som staten direkt eller indirekt ställer till ett företags förfogande under omständigheter som motsvarar normala marknadsvillkor inte kan betecknas som statligt stöd.
(se punkterna 76 och 77)
7. Vid bedömningen av testet avseende en privat investerare ska det nödvändigtvis göras åtskillnad mellan de skyldigheter som staten åtar sig som företag som bedriver ekonomisk verksamhet och de skyldigheter som staten kan ha i egenskap av offentlig myndighet. Om staten har gjort investeringar i egenskap av offentlig myndighet kan statens beteende nämligen aldrig jämföras med beteendet hos en näringsidkare eller en privat investerare i en marknadsekonomi.
Vid denna åtskillnad mellan ekonomisk verksamhet, å ena sidan, och åtgärder som vidtas av en offentlig myndighet, å andra sidan, måste man beakta att den privata investerarens beteende (som ska jämföras med den offentliga investerarens beteende) inte nödvändigtvis måste jämföras med den vanliga investerarens agerande – vilken placerar kapital för att det ska ge avkastning på mer eller mindre kort sikt. Detta beteende måste åtminstone motsvara agerandet hos ett privat holdingbolag eller en privat koncern – som har en strukturell, allmän eller sektoriell strategi och som styrs av mer långsiktiga lönsamhetsperspektiv.
(se punkterna 79 och 80)
8. Det erfordras att utvecklingen av innehållet i medlemsstaternas sociallagstiftning och i de stora företagskoncernernas socialpolicy återspeglas i kontrollen av statligt stöd såvitt avser både investeringar som görs av privata företag och statliga investeringar, detta i enlighet med likabehandlingsprincipen. Därvid får den ändamålsenliga verkan hos denna kontroll inte förändras.
I en social marknadsekonomi får en medveten privat investerare inte bortse från sina åtaganden gentemot företagets fordringsägare. Vidare får en sådan investerare inte bortse från den utveckling som äger rum i den sociala, ekonomiska och miljömässiga kontext där verksamheten bedrivs.Det sociala ansvaret och företagarklimatet kan nämligen ha en betydande inverkan på ett medvetet privatägt företags konkreta beslut och strategiska inriktning. Således är det inte möjligt att bedöma ett medvetet privatägt företags långsiktiga rationalitet i ekonomiska hänseenden utan att beakta sådana överväganden.
Att en privat investerare erlägger kompletterande avgångsvederlag kan i princip anses vara legitimt och opportunt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Syftena med ett sådant avgångsvederlag är därvid att främja en avslappnad social dialog och bibehålla ett bolags eller en bolagskoncerns goda namn. Kostnaderna för kompletterande avgångsvederlag ska nämligen inte blandas ihop med de kostnader för socialt skydd som nödvändigtvis åligger staten då ett bolag försätts i likvidation. Enligt likabehandlingsprincipen har även medlemsstaterna en möjlighet att betala kompletterande avgångsvederlag då ett offentligt företag försätts i likvidation, trots att deras förpliktelser a priori inte får gå utöver vad såsom ett strikt minimum föreskrivs i lag eller kollektivavtal.
Syftet med att på grund av legitima skäl ta på sig sådana kompletterande kostnader får emellertid inte vara uteslutande socialt eller ens politiskt. Annars finns det en risk att testet avseende en privat investerare tas ut ur sitt sammanhang. Om det inte finns någon som helst ekonomisk rationalitet – ens på lång sikt – bakom ett beslut att ta på sig kostnader som går utöver vad som föreskrivs i lag och kollektivavtal, måste en sådan åtgärd anses som ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
Åtgärder som vidtas för att inte skada en medlemsstats goda namn som en global investerare i en marknadsekonomi kan inte, utom i särskilda fall och utan en särskilt övertygande motivering, anses vara tillräckliga för att visa att ett beslut att påta sig ytterligare kostnader – såsom kompletterande avgångsvederlag – är att anse som ett rationellt ekonomiskt beslut på lång sikt. Om kommissionen tilläts att kortfattat hänvisa till en medlemsstats goda namn som global aktör som stöd för att det inte är fråga om något stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, så skulle det innebära dels att konkurrensvillkoren på den gemensamma marknaden snedvrids till förmån för företag som är verksamma i medlemsstater där den offentliga ekonomiska sektorn jämförelsevis är mer utvecklad, eller där den sociala dialogen är särskilt infekterad, dels att den ändamålsenliga verkan hos gemenskapsreglerna om statligt stöd får mindre effekt.
(se punkterna 81–85)
9. I samband med testet avseende en privat investerare, ankommer det på kommissionen att inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning definiera statens ekonomiska verksamhet – särskilt i geografiskt och sektoriellt hänseende. Det är beträffande denna verksamhet som bedömningen av om staten agerat på ett ekonomiskt långsiktigt rationellt sätt ska företas.
Om den aktuella ekonomiska verksamheten inte definierats på ett tillräckligt precist sätt, kan kommissionen nämligen inte definiera några privata investerare i förhållande till vilka jämförelsen ska göras. Kommissionen kan i så fall inte heller på grundval av objektiva och kontrollerbara omständigheter påvisa förekomsten av en tillräckligt etablerad policy hos dessa investerare. Vid avsaknad av en sådan jämförelse är det även nödvändigt att definiera den aktuella ekonomiska verksamheten för att det ska kunna anses föreligga en rimlig och styrkt sannolikhet för att medlemsstaten till och med på lång sikt gynnas indirekt i materiellt hänseende av sitt agerande.
Om den aktuella ekonomiska verksamheten inte definierats på ett tillräckligt precist sätt, är det i princip omöjligt för tribunalen att pröva om det ur ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv kan anses vara rationellt att vidta den aktuella åtgärden. I detta avseende gör kommissionen en felaktig rättstillämpning.
(se punkterna 86, 87 och 94)
10. Begreppet statligt stöd, såsom det definieras i fördraget, är av juridisk beskaffenhet och det ska tolkas utifrån objektiva kriterier. Av denna anledning ska unionsdomstolen, i princip och med beaktande av såväl de konkreta omständigheterna i målet som den tekniska eller komplicerade karaktären av de bedömningar som kommissionen har gjort, utöva en fullständig kontroll i frågor som avser huruvida en åtgärd faller inom tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG. Unionsdomstolen ska inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även pröva huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits.
(se punkt 88)
11. Vid prövningen av om ett offentligt kapitaltillskott utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG ska det avgöras om en privat investerare under liknande förhållanden hade genomfört kapitaltillskottet. Det följer av principen om likabehandling av den offentliga och privata sektorn att om staten direkt eller indirekt ställer kapital till ett företags förfogande under omständigheter som motsvarar normala marknadsvillkor, så kan det inte betecknas som statligt stöd. Således uppfyller ett kapitaltillskott med offentliga medel kriteriet avseende en privat investerare och innebär inte ett beviljande av statligt stöd, bland annat om tillskottet gjordes samtidigt som en privat investerare gjorde ett betydande kapitaltillskott under liknande villkor.
Om privata och offentliga investerare samtidigt tillskjutit kapital utgör detta på sin höjd en indikation på att det inte är fråga om stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Kapitaltillskotten ska nämligen ha genomförts under liknande förhållanden. Syftet med testet om en privat investerare är att jämföra statens agerande med en hypotetisk privat investerares agerande. Det kan därför inte förnekas att om det finns investerare som är beredda att göra betydande investeringar samtidigt, så innebär det att det blir lättare att anse att testet är uppfyllt. Emellertid måste samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som är relevanta i fallet beaktas vid bedömningen av om de aktuella kapitaltillskotten är lagenliga i förhållande till de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om statligt stöd. Den tidsmässiga aspekten är således naturligtvis viktig, men det kan inte i sig anses vara tillfyllest att kapitaltillskotten genomförts parallellt.
Eftersom frågan om kapitaltillskotten genomförts parallellt endast kan anses vara ett indicium som tyder på att det inte är något stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, finns det inte skälig anledning att göra en strikt bedömning av denna fråga.
(se punkterna 115, 117 och 118)
12. När det gäller statligt stöd har det slagits fast att enbart den omständigheten att en åtgärd har ett socialt syfte inte räcker för att den ska undgå att betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 87 EG. I artikel 87.1 EG görs nämligen inte någon uppdelning efter skälen för eller målen med de statliga ingripandena, utan de definieras i förhållande till verkningarna. Begreppet stöd innefattar offentliga åtgärder som i olika former minskar de kostnader som normalt sett tynger företagets budget.
Begreppet stöd innebär inte nödvändigtvis att det är en lagstadgad skyldighet som fullgörs, utan snarare att det är sådana utgifter som i normalfallet tynger företagets budget som minskar. Definitionen av vad som anses vara en kostnad i företagets löpande verksamhet kan således till sin natur inte begränsas till att endast avse lagstadgade eller avtalsmässiga förpliktelser. Att det är arbetstagarna som direkt gynnas av stödet är inte i sig en tillräcklig omständighet för att det ska anses att stödet inte kommit arbetsgivaren till godo.
När det gäller en åtgärd där en statlig enhet betalar ut ett förskott som är avsett för uppsagd personal, och vars syfte är att finansiera framtida kompletterande avgångsvederlag om förvärvarna beslutar sig för att upprätta en personalnedskärningsplan, så innebär den omständigheten att åtgärden inte är en följd av lagstadgade och avtalsmässiga förpliktelser inte i princip att det inte är fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
Att det finns ett spärrat konto avsett för stöd till enskilda personer innebär vidare att de anställda ges ett incitament till att lämna företaget eller i vart fall till att lämna företaget utan avgångsförhandlingar, särskilt i fråga om eventuella kompletterande avgångsvederlag. Allt detta ger företaget indirekt en ekonomisk fördel.
Kommissionen gör således en uppenbart oriktig bedömning när den anser att dessa stödåtgärder avsedda för enskilda personer inte kan kvalificeras som stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
(se punkterna 136–137, 139, 143–144 och 147)