FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MICHAL BOBEK
föredraget den 5 september 2019(1)
Mål C‑228/18
Gazdasági Versenyhivatal
mot
Budapest Bank Nyrt.,
ING Bank NV Magyarországi Fióktelepe,
OTP Bank Nyrt.,
Kereskedelmi és Hitelbank Zrt.,
Magyar Külkereskedelmi Bank Zrt.,
Erste Bank Hungary Zrt.,
Visa Europe Ltd,
MasterCard Europe SA
(begäran om förhandsavgörande från Kúria (Högsta domstolen, Ungern))
”Konkurrens – Artikel 101.1 FEUF – Avtal, beslut och samordnade förfaranden – Konkurrensbegränsning ’genom syfte’ eller ’genom resultat’ – Kortbetalningssystem i Ungern – Avtal om mellanbanksavgifter – Deltagande”
I. Inledning
1. Sedan den tidiga konkurrensrätten i unionen har det skrivits mycket om förhållandet mellan konkurrensbegränsning genom syfte och konkurrensbegränsning genom resultat.(2) Det kan därför verka förvånande att gränsdragningen mellan dessa båda former av konkurrensbegränsning, som bygger på ordalydelsen i förbudet i (vad som nu är) artikel 101 FEUF, fortfarande kräver klargörande från domstolen.
2. Teoretiskt är det inte svårt att göra denna gränsdragning. Hur den ska göras i praktiken är dock något svårare. Det kan också rimligen sägas att domstolens praxis inte alltid har varit tydlig på denna punkt. Tvärtom har ett antal domar från unionsdomstolen kritiserats i den juridiska doktrinen för att ha skapat otydlighet i gränsdragningen mellan de båda begreppen.(3)
3. I förevarande mål har Kúria (Högsta domstolen, Ungern) bett domstolen om ytterligare klargörande av detta för artikel 101 FEUF så centrala förhållande och därmed gett domstolen en möjlighet att vidareutveckla sin senaste praxis i frågan, bland annat domarna i målen CB(4) och Maxima Latvija.(5)
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Nationell rätt
4. I artikel 11.1 i tisztességtelen piaci magatartás és a versenykorlátozás tilalmáról szóló 1996. évi LVII. törvén (lag nr LVII från 1996 om förbud mot otillbörliga och konkurrensbegränsande affärsmetoder) (nedan kallad lagen om otillbörliga affärsmetoder) anges följande:
”Avtal eller samordnade förfaranden mellan företag och beslut (nedan gemensamt kallade avtal) av företagssammanslutningar som har bildats i enlighet med föreningsfriheten, publika bolag, associationer eller andra liknande företagssammanslutningar (nedan gemensamt kallade företagssammanslutningar) som har till syfte eller potentiellt eller faktiskt resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen ska vara förbjudna. Avtal som sluts mellan företag som inte är oberoende av varandra ska inte anses utgöra sådana avtal.”
III. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
5. När kreditkortstransaktioner, såsom de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, utförs är det normalt fyra parter som berörs: Kortinnehavaren, det finansinstitut som ger ut kreditkortet (nedan kallad den utgivande banken), näringsidkaren och det finansinstitut som tillhandahåller tjänster till näringsidkaren som gör det möjligt för denne att godta kortet som betalningsmedel genom att lösa in transaktionen (nedan kallad den inlösande banken).
6. Enligt den hänskjutande domstolen var systemet med kreditkortsbetalningar i Ungern fortfarande i sin linda i början av 1990-talet. Under mitten av 1990-talet föreskrev bolagen Visa Europe Ltd (nedan kallat Visa) och MasterCard Europe SA (nedan kallat MasterCard) (nedan gemensamt kallade kreditkortsföretagen) i sina interna bestämmelser att mellanbanksavgiften skulle fastställas gemensamt mellan den inlösande banken och den utgivande banken. Mellanbanksavgiften är det belopp som den inlösande banken betalar till den utgivande banken i samband med en kreditkortstransaktion.
7. Mellan åren 1991 och 1994, när endast ett fåtal banker deltog i kreditkortssystem i Ungern, fastställde bankerna mellanbanksavgiften gemensamt. År 1994 föreslog Visa emellertid att de banker som deltog i dess kreditkortssystem i Ungern skulle inrätta ett nationellt forum som bland annat skulle ha till uppgift att lägga fast en lokal prispolicy för mellanbanksavgiften. Mellan år 1995 och 1996 införde de banker som var aktiva på kortmarknaden ett multilateralt samarbetsförfarande (nedan kallat forumet), där de särskilt behandlade frågor om kortverksamheten där det krävdes samarbete.
8. Inom ramen för detta forum ingick sju banker – av vilka majoriteten hade anslutit sig till båda bolagens kreditkortssystem – den 24 april 1996 ett avtal om minimistorleken på serviceavgiften) (nedan kallat avtalet om serviceavgifter). Serviceavgiften är den avgift som de inlösande bankerna tar ut av företag som tar emot betalning med kreditkort. Avtalet om serviceavgifter trädde dock aldrig i kraft.
9. Den 28 augusti 1996 ingick samma grupp av banker ett avtal där de fastställde en enhetlig multilateral mellanbanksavgift (multilateral interchange fee, MIF) som, från och med den 1 oktober 1996, skulle gälla för båda kreditkortsföretagen (nedan kallat MIF-avtalet). Kreditkortsföretagen deltog inte i det möte där detta avtal ingicks, men de fick en kopia av avtalet från Kereskedelmi és Hitelbank Zrt., som fungerade som kontakt. Så småningom anslöt sig andra banker till MIF-avtalet och forumet.
10. Den 31 januari 2008 inledde Gazdasági Versenyhivatal (den ungerska konkurrensmyndigheten) (nedan kallad konkurrensmyndigheten) en utredning av MIF-avtalet. Avtalet var i kraft fram till den 30 juli 2008.
11. I ett beslut av den 24 september 2009 (nedan kallat det överklagade beslutet) fann konkurrensmyndigheten att de 22 banker som var anslutna till MIF-avtalet och kreditkortsföretagen hade ingått ett konkurrensbegränsande avtal som stred mot artikel 11.1 i lagen om otillbörliga affärsmetoder och, från och med den 1 maj 2004, artikel 81.1 EG (nu artikel 101.1 FEUF), genom att ha fastställt en multilateral mellanbanksavgift och utformat en enhetlig struktur för den samt genom att ha inrättat och upprätthållit en rättslig ram för MIF-avtalet. Konkurrensmyndigheten utdömde böter med olika belopp för de sju banker som ursprungligen hade ingått MIF-avtalet och de två kreditkortsföretagen, vilka totalt uppgick till 1 922 000 000 ungerska forinter (HUF).
12. Enligt konkurrensmyndighetens beslut utgjorde MIF-avtalet en konkurrensbegränsning genom syfte. Konkurrensmyndigheten fann vidare att avtalet också utgjorde en konkurrensbegränsning genom resultat.
13. Kreditkortsföretagen och sex av de banker som hade ålagts böter (nedan kallade sökandena i det nationella målet) överklagade det överklagade beslutet till Fővárosi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Budapest, Ungern), som ogillade överklagandet.
14. Med undantag för MasterCard överklagade sökandena i det nationella målet sistnämnda dom till Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern), som delvis upphävde beslutet och återförvisade det till konkurrensmyndigheten för ny behandling. Nämnda domstol fann att det inte är möjligt att ett beteende på samma gång utgör en konkurrensbegränsning genom syfte och en konkurrensbegränsning genom resultat. Samma domstol fann vidare att det aktuella avtalet inte utgjorde en konkurrensbegränsning genom syfte.
15. Konkurrensmyndigheten överklagade därefter denna dom till Kúria (Högsta domstolen, Ungern). Då denna domstol fann tolkningen av artikel 101 FEUF oklar beslutade den att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”1. Kan artikel [101.1 FEUF] tolkas så, att den kan åsidosättas av ett och samma beteende såväl på grund av dess konkurrensbegränsande syfte som på grund av dess konkurrensbegränsande resultat, om de båda betraktas som självständiga rättsliga grunder?
2. Kan artikel [101.1 FEUF] tolkas så, att det avtal som tvisten rör, vilket har ingåtts mellan ungerska banker och i vilket det i förhållande till de båda bankkortföretagen MasterCard och Visa fastställs en enhetlig mellanbanksavgift som ska betalas till de utgivande bankerna för användningen av kort från dessa företag, utgör en konkurrensbegränsning genom syfte?
3. Kan artikel [101.1 FEUF] tolkas så, att kreditkortsföretag som inte direkt har medverkat i fastställandet av innehållet i ett mellanbanksavtal men som har gjort det möjligt att ingå avtalet och godtagit och tillämpat det, också ska anses vara parter i avtalet, eller ska dessa företag anses ha samordnat sitt beteende med de banker som ingick avtalet?
4. Kan artikel [101.1 FEUF] tolkas så, att det mot bakgrund av tvisteföremålet inte är nödvändigt att avgöra om det rör sig om ett deltagande i avtalet eller om en samordning av beteendet hos de banker som deltog i avtalet, för att slå fast att det skett ett åsidosättande av konkurrensrätten?”
16. Skriftliga yttranden har inkommit från åtta av sökandena i det nationella målet (Budapest Bank Nyrt., ING Bank NV Magyarországi Fióktelepe, OTP Bank Nyrt., Kereskedelmi és Hitelbank Zrt., Magyar Külkereskedelmi Bank Zrt., Erste Bank Hungary Zrt., Visa och MasterCard), konkurrensmyndigheten, den ungerska regeringen, ESA (Eftas övervakningsmyndighet) och Europeiska kommissionen. Med undantag för Kereskedelmi és Hitelbank Zrt. yttrade sig dessa parter också vid förhandlingen den 27 juni 2019.
IV. Bedömning
17. Enligt min uppfattning kan frågorna 1, 3 och 4 från den hänskjutande domstolen besvaras relativt enkelt. Jag ska börja med att ge ett kort svar på fråga 1 och erinra om att ett och samma beteende mycket väl kan anses konkurrensbegränsade genom såväl syfte som resultat, förutsatt att detta är styrkt enligt den framlagda bevisningen (A). Jag ska sedan övergå till vad jag anser vara kruxet i förevarande mål: Under vilka omständigheter kan ett avtal såsom MIF-avtalet anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte? (B) Slutligen ska jag behandla frågorna 3 och 4, som är sammankopplade, genom att först diskutera omfattningen av konkurrensmyndighetens skyldighet att ange huruvida beteendet i fråga utgör ett avtal eller samordnat förfarande (C) och avsluta med frågan om kreditkortföretagens medverkan i ett avtal eller samordnat förfarande inom ramen för förevarande mål (D).
A. Fråga 1
18. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 1 för att få klarhet i huruvida ett och samma beteende hos ett företag enligt artikel 101.1 FEUF kan anses konkurrensbegränsande genom såväl syfte som resultat.
19. Enligt min uppfattning är det uppenbart att denna fråga ska besvaras jakande. Detta följer inte bara av logiken och sammanhanget för bestämmelsen, utan också av domstolens fasta praxis.
20. Den hänskjutande domstolen har funnit att den närmare innebörden av uttrycket ”syfte eller resultat” är oklar. I synnerhet söker den klarhet i huruvida den alternativa karaktären på dessa krav innebär att ett visst avtal inte samtidigt kan anses konkurrensbegränsande genom både syfte och resultat. I det överklagade beslutet fann konkurrensmyndigheten att MIF-avtalet faktiskt utgjorde en konkurrensbegränsning genom såväl syfte som resultat.
21. Rent (formellt) logiskt måste ”eller” ses som en (inbegripande) disjunktion. Ett uttalande som innehåller två påståenden vilka är sammankopplade genom ett ”eller” är endast korrekt om minst ett av dessa påståenden är korrekt. Det är alltså möjligt att det kan förekomma konkurrensbegränsning enbart genom syfte, en konkurrensbegränsning enbart genom resultat eller en konkurrensbegränsning genom både syfte och resultat.
22. Huruvida logik är (eller bör vara) ett allmänt verktyg för tolkningen av unionsrätten kan verkligen diskuteras livligt, men i detta särskilda fall är det helt förenligt med syftet för och målen med artikel 101.1 FEUF att tolka ordet ”eller” i frasen ”syfte eller resultat” som en inklusiv disjunktion.
23. Artikel 101.1 har uttryckts i mycket vida ordalag. Syftet med denna bestämmelse är att fånga upp alla former av hemligt samförstånd mellan företag (”alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden”), oavsett vilket syfte som eftersträvas med och vad föremålet är för samförståndet (”som har till syfte eller resultat”), som kan ha en negativ påverkan på konkurrensen i unionen (”att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden”). Således omfattas alla typer av beteenden, oavsett om de äger rum var för sig eller, i ännu högre grad, om de äger rum samtidigt.
24. Dessutom skiljer sig avtal som är konkurrensbegränsande genom syfte inte ontologiskt från avtal som är konkurrensbegränsande genom resultat. Materiellt sett är det ingen skillnad mellan dem. Båda formerna av avtal begränsar konkurrensen på den inre marknaden och är därför i princip förbjudna. Skillnaden mellan dessa båda begrepp bygger snarare på processuella hänsyn. Den är avsedd att påvisa vilken typ av granskning som konkurrensmyndigheten ska genomföra när den bedömer avtal inom ramen för artikel 101.1 FEUF.
25. Denna tolkning betonades av domstolen redan år 1966 i domen i målet LTM, där domstolen angav att den omständigheten att den disjunktiva konjunktionen ”eller” hade använts i vad som då var artikel 85.1 EEG innebar att konkurrensmyndigheten först måste beakta själva syftet med avtalet. Om emellertid en analys av nämnda avtalsbestämmelser ”inte påvisar en tillräckligt stor skada för konkurrensen bör sedan avtalets verkningar prövas”.(6)
26. Denna omständighet framgår också tydligt av domstolens senare praxis. I domen i målet CB förklarade domstolen att vissa former av samordning mellan företag redan till sin art kan anses vara skadliga för den normala konkurrensen. I sådana fall skulle det inte vara ”nödvändigt att vad gäller tillämpningen av artikel [101.1 FEUF] visa att de har konkreta effekter på marknaden”. Tvärtom ”visar [erfarenheten] att sådana beteenden minskar produktionen och leder till prisökningar, och därmed en felaktig fördelning av resurserna, vilket särskilt drabbar konsumenterna”.(7) Liknande uttalanden har också gjorts i domen i målet Maxima Latvija.(8)
27. Uppdelningen mellan syfte och resultat är därför på det hela taget ett processuellt verktyg som är till för att ge konkurrensmyndigheten vägledning i fråga om vilken bedömning som ska genomföras enligt artikel 101.1 FEUF, beroende på omständigheterna i fallet.(9) Det är inte nödvändigt för en myndighet att genomföra en fullständig bedömning av resultaten av ett avtal – vilka ofta är längre och mer resursintensiva(10) – när den påstår och fastställer att ett avtal är konkurrensbegränsande genom syfte.
28. I den mån som de båda typerna av avtal inte till sin art skiljer sig åt kan myndigheten mycket väl, i ett visst fall, besluta om att undersöka ett avtal ur båda perspektiven samtidigt, inom ramen för ett och samma beslut, och således kontrollera huruvida båda kraven är uppfyllda. Ett sådant tillvägagångssätt skulle, såsom kommissionen och ESA har gjort gällande, kunna vara motiverat av processekonomiska skäl. Om ett avtals konkurrensbegränsande syfte är kontroversiellt kan det vara ”säkrare” för myndigheten, i händelse av en efterföljande rättegång, att visa att avtalet också är konkurrensbegränsande genom resultat.(11) Faktum är att domstolen uttryckligen har godtagit att företag kan delta ”i ett samordnat förfarande som har till syfte och resultat att begränsa konkurrensen på den inre marknaden i den mening som avses i artikel 101 FEUF”.(12)
29. Emellertid är det viktigt att påpeka att det förhållandet att man, som en teoretisk möjlighet, godtar att ett avtal kan vara begränsande på båda sätten inte innebär att konkurrensmyndigheten inte först måste lägga fram nödvändig bevisning för båda formerna av begränsning och därefter bedöma och uppenbart dra slutsatsen att denna bevisning omfattas av lämplig rättslig klassificering.
30. Jag anser att det är viktigt att denna aspekt betonas mycket tydligt, inte på grund av innehållet i förevarande begäran om förhandsavgörande, utan på grund av vad som är underförstått i denna. Det skulle knappast räcka, bland annat med hänsyn till att det måste vara möjligt att göra en efterföljande domstolsprövning av beslutet, om konkurrensmyndigheten, i sitt beslut, bara lade fram faktisk bevisning och, utan att ange vilka slutsatser den drog av denna bevisning i sin rättsliga bedömning, endast påstod att ett visst beteende kunde vara av den ena och/eller andra typen och därmed i praktiken lämnade åt den domstol som prövar målet att dra en slutsats på grundval av de faktiska uppgifterna. Enkelt uttryckt innebär det faktum att det finns olika rättsliga klasser inte att man kan vara otydlig, särskilt inte när man ålägger omfattande administrativa avgifter.
31. Slutligen vill jag ta upp tre ytterligare argument som den hänskjutande domstolen har anfört i sin begäran om förhandsavgörande, som fått den hänskjutande domstolen att anse det tveksamt huruvida det är möjligt för en myndighet att finna att ett visst beteende strider mot artikel 101.1 FEUF på båda grunderna.
32. För det första är det inte förvånande, såtillvida att det inte finns någon begreppsskillnad mellan dem, att en konkurrensmyndighet kan hänvisa till samma uppsättning faktiska omständigheter och ekonomiska hänsyn för att fastställa att ett avtal är konkurrensbegränsande genom såväl syfte som resultat. Med det ovan beskrivna undantaget att den rättsliga klassificeringen måste vara tydlig, är den skillnad som måste göras i myndighetens bedömning i de båda situationerna mer en fråga om nivå och djup snarare än typ. De båda typerna av bedömning är helt enkelt bara olika sätt att, mot bakgrund av den kunskap och erfarenhet som myndigheten har, besvara samma fråga: Huruvida avtalet i fråga kan hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.
33. För det andra finns det inte något automatiskt samband mellan klassificeringen av ett avtal som begränsande antingen genom syfte eller genom resultat och fastställandet av de avgifter som kan komma att utdömas för de ansvariga företagen. Enligt artikel 23.3 i förordning (EG) nr 1/2003 ska man ”vid fastställandet av bötesbeloppet … ta hänsyn inte bara till hur allvarlig överträdelsen är utan också till hur länge den har pågått”.(13) Det är riktigt att avtal som anses vara konkurrensbegränsande genom syfte mer sannolikt skulle anses innebära allvarliga överträdelser av konkurrensrätten. Detta är dock endast en naturlig följd av att begreppet ”begränsning genom syfte” endast gäller typer av samordning som ”uppvisar en tillräcklig grad av skadlighet för konkurrensen”.(14) Ännu viktigare är att det inte på något sätt är uteslutet varken att vissa begränsningar genom syfte mot bakgrund av alla relevanta omständigheter kan anses utgöra en mindre allvarlig överträdelse eller att begränsningar genom resultat kan anses vara särskilt allvarliga överträdelser av konkurrensrätten.
34. För det tredje har frågan huruvida ett avtal är konkurrensbegränsande genom syfte eller resultat ingen betydelse för möjligheten att tillämpa ett undantag enligt artikel 101.3 FEUF. Det finns inget i ordalydelsen i denna bestämmelse som antyder att undantag endast kan tillämpas på avtal som är konkurrensbegränsande genom resultat. En sådan inställning skulle också vara svår att förlika med det faktum att det, såsom förklarades ovan i punkt 24, inte finns någon begreppsmässig skillnad mellan de båda typerna av avtal.
35. Faktum är att tribunalen, i domen i målet Matra Hachette, angav att undantagen i artikel 101.3 FEUF kan tillämpas på alla former av konkurrensbegränsande beteenden som omfattas av artikel 101.1 FEUF, om de relevanta förutsättningarna är uppfyllda.(15) Denna slutsats har inte ifrågasatts genom domen i målet Beef Industry Development Society och Barry Brothers.(16) Punkt 21 i sistnämnda dom kan inte anses innebära att det är nödvändigt att skilja mellan begränsningar genom syfte och begränsningar genom resultat enligt artikel 101.3 FEUF. I denna punkt ville domstolen bara påpeka att det faktum att företagen i ett avtal inte hade en subjektiv avsikt att begränsa konkurrensen inte hindrade att avtalet kunde anses vara konkurrensbegränsande till sin art. Det var därför som domstolen klargjorde att det, när det väl har fastställts att ett avtal är konkurrensbegränsande, endast beaktas huruvida avtalet också har ett annat (påstått lagligt) syfte, i förekommande fall, för att medge ett undantag enligt artikel 101.3 FEUF.
36. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska besvara fråga 1 så, att ett och samma beteende hos ett företag kan anses strida mot artikel 101.1 FEUF genom att det har både till syfte och resultat att begränsa konkurrensen på den inre marknaden.
B. Fråga 2
37. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 för att få klarhet i huruvida artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att ett avtal såsom MIF-avtalet utgör en konkurrensbegränsning genom syfte.
38. Jag tror inte att domstolen kan besvara denna fråga så som den har formulerats. Inom ramen för förevarande förfarande måste en eventuell materiell bedömning med nödvändighet utgå från den (relativt begränsade) mängd information om MIF-avtalet och de relevanta marknaderna som har lämnats i begäran om förhandsavgörande eller som framgår av parternas yttranden. Emellertid är det normalt inte någon lätt uppgift att pröva huruvida ett avtal är konkurrensbegränsande (vare sig genom syfte eller resultat). Att göra detta kräver goda kunskaper om förhållandet mellan parterna i avtalet och ingående vetskap om den marknad som avtalet tillämpades på.
39. I mål som anhängiggörs vid domstolen inom ramen för systemet med förhandsavgöranden är det oundvikligt att det bara är den hänskjutande domstolen som besitter denna information och expertis. Hellre än att försöka göra en indirekt prövning av ett (nationellt) myndighetsbeslut, vilket ligger utanför behörigheten för denna domstol,(17) ska jag därför begränsa mig till att, mot bakgrund av den information som är tillgänglig, ange vissa riktlinjer och kriterier för den hänskjutande domstolens bedömning.
1. Begreppet begränsning ”genom syfte”
40. Såsom domstolen har betonat i aktuell praxis ska begreppet konkurrensbegränsning ”genom syfte” ges en restriktiv tolkning och kan endast tillämpas på vissa typer av samordning mellan företag som är så pass skadliga för konkurrensen att det kan anses att någon bedömning av deras verkningar inte behövs.(18) Denna praxis grundas på att vissa former av samordning mellan företag redan till sin art kan anses vara skadliga för den normala konkurrensen då de vanligtvis leder till ineffektiva ekonomiska resultat och minskar konsumenternas välbefinnande.(19)
41. Det framgår av denna rättspraxis att konkurrensmyndigheten måste genomföra en bedömning i två steg för att fastställa att ett avtal är konkurrensbegränsande genom syfte.
42. I det första steget fokuserar myndigheten huvudsakligen på innehållet i och syftet med avtalsvillkoren.(20) Det främsta syftet med detta steg i förfarandet är att fastställa huruvida avtalet i fråga ingår i en kategori avtal vars skadliga verkan, mot bakgrund av tidigare erfarenhet, är allmänt vedertagen och lätt att identifiera.(21) I detta avseende avses med tidigare erfarenhet ”vad som vanligen brukar framgå vid en ekonomisk analys och som har bekräftats av myndigheter med ansvar för konkurrensfrågor och i förekommande fall stärkts genom rättspraxis”.(22)
43. Som ett andra steg måste konkurrensmyndigheten avgöra huruvida denna presumerade konkurrensbegränsande verkan av avtalet, som endast har fastställts genom en rent formell analys av avtalet, bör ifrågasättas till följd av överväganden avseende det rättsliga och ekonomiska sammanhang som avtalet genomfördes i. I detta syfte måste myndigheten ta hänsyn till de aktuella produkternas eller tjänsternas beskaffenhet samt till strukturen och de faktiska villkoren på den eller de relevanta marknaderna.(23) Dessutom, även om parternas uppsåt inte är avgörande för bedömningen av huruvida avtal mellan företag är konkurrensbegränsande finns det inget som hindrar att detta beaktas i förekommande fall.(24)
44. Det är omfånget och djupet på detta andra processuella steg som den hänskjutande domstolen finner något oklart. Jag har förståelse för denna tveksamhet. Utgör denna bedömning inte i praktiken en kontroll av det berörda avtalets resultat? Var slutar det andra steget i ”genom syfte”-bedömningen och var börjar ”genom resultat”-bedömningen? I synnerhet kan man fråga sig om en sådan gränsdragning faktiskt kan göras i ett mål där det verkar vara så att den nationella konkurrensmyndigheten genomförde båda typerna av bedömning inom ramen för samma beslut?
45. För det första kan man fråga sig varför det över huvud taget är nödvändigt att (i viss mån) bedöma det rättsliga och ekonomiska sammanhanget när ett avtal verkar utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte. Anledningen är att en rent formell bedömning av ett avtal, helt skild från verkligheten, skulle kunna leda till att oskadliga eller konkurrensfrämjande avtal fördöms. Det skulle inte vara rättsligt eller ekonomiskt motiverat att förbjuda ett avtal som, trots att det faller inom en kategori avtal som normalt anses konkurrensbegränsande, icke desto mindre på grund av vissa särskilda omständigheter, helt enkelt inte skulle kunna ha en skadlig verkan på marknaden, och kanske till och med främjar konkurrensen.(25)
46. Detta är anledningen till att domstolens praxis alltid har varit densamma på denna punkt. Den konkreta bedömningen av en samverkan enligt unionens konkurrensregler kan inte göras abstrakt, utan måste bedömas mot bakgrund av de rättsliga och ekonomiska förhållanden som råder på den aktuella marknaden. Betydelsen av denna princip har fastställts genom det faktum att den har ansetts tillämplig avseende såväl artikel 101.1 FEUF(26) som artikel 102 FEUF.(27) Inte ens om det rör beteenden som fastställande av priser, uppdelning av marknader och exportförbud, som i allmänhet anses vara särskilt skadliga för konkurrensen, kan man helt bortse från det ekonomiska och rättsliga sammanhanget.(28)
47. På liknande sätt angav domstolen, i domen i målet Toshiba, att ”bedömningen av det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket förfarandet ingår … begränsas till vad som visar sig vara absolut nödvändigt för att dra slutsatsen att det rör sig om en konkurrensbegränsning genom syfte”.(29) Vad betyder detta i praktiken?
48. Enligt min uppfattning innebär det att konkurrensmyndigheten som tillämpar artikel 101.1 FEUF måste kontrollera, mot bakgrund av de omständigheter som har framkommit av handlingarna i målet, att det inte finns några särskilda omständigheter som kan göra det nödvändigt att ifrågasätta presumtionen att det aktuella avtalet är skadligt till sin art. Om tidigare erfarenheter visar att det aktuella avtalet ingår i en kategori avtal som, för det mesta, är skadliga för konkurrensen kan det verka onödigt att göra en ingående bedömning av avtalets verkan på de berörda marknaderna. Det räcker att myndigheten kontrollerar att den eller de relevanta marknaderna och avtalet i fråga inte har några särskilda egenskaper som kan göra att det aktuella målet skulle utgöra ett undantag från den regel som bygger på tidigare erfarenheter. Även om detta endast mycket sällan skulle vara fallet, kan man inte bortse från att ett avtal faktiskt kan ha sådana egenskaper, om inte det verkliga sammanhang som avtalet ingår i beaktas. Om det exempelvis inte finns, och inte kan finnas, någon konkurrens på en viss marknad, så finns det ingen konkurrens som kan begränsas.
49. Det andra steget utgör därför en enkel verklighetskontroll. Det kräver endast att konkurrensmyndigheten kontrollerar, på en allmän nivå, huruvida det föreligger några rättsliga eller faktiska omständigheter som gör att avtalet eller förfarandet i fråga inte kan vara konkurrensbegränsande. Det finns ingen standardmetod eller fastställd omfattning eller detaljnivå för den bedömning som myndigheten ska genomföra i syfte att göra denna kontroll. Hur noggrann myndigheten måste vara i sin bedömning för att kunna fastställa att ett avtal är konkurrensbegränsande ”genom syfte” beror på alla relevanta omständigheter i målet. Det är omöjligt (åtminstone för mig) att på ett abstrakt sätt dra en tydlig linje mellan (det andra steget i) en bedömning av syftet och en bedömning av resultatet.
50. Såsom redan har antytts handlar dessa bedömningar mer om en gradskillnad än en artskillnad. Trots detta framgår det att om de omständigheter som myndigheten beaktar när den kontrollerar det rättsliga och ekonomiska sammanhanget för ett avtal som påstås utgöra en konkurrensbegränsning ”genom syfte” pekar i olika riktningar blir det nödvändigt att göra en bedömning av resultatet. I ett sådant fall är det nödvändigt – precis som när ett avtal inte anses vara konkurrensbegränsande genom syfte – att göra en fullständig bedömning av resultatet i enlighet med artikel 101.1 FEUF. Syftet med en sådan bedömning är att fastställa avtalets inverkan på konkurrensen på den relevanta marknaden. I huvudsak måste myndigheten jämföra konkurrensstrukturen på marknaden som det aktuella avtalet leder till med den struktur som konkurrensen skulle ha haft om avtalet inte hade funnits.(30) Det räcker därför inte att myndigheten endast bedömer huruvida avtalet är ägnat att ha en negativ inverkan på konkurrensen på den relevanta marknaden.(31) Konkurrensmyndigheten måste också fastställa huruvida avtalet i slutänden har en positiv eller negativ inverkan.
51. Extremt förenklat kan man säga att om något ser ut som en fisk och luktar som en fisk kan man också utgå från att det är en fisk. Om det inte, redan från början, är något som verkar konstigt med just denna fisk, till exempel att den inte har några fenor, flyter i luften eller doftar som en lilja, krävs inte någon ingående dissekering av fisken för att fastställa att det verkligen är en fisk. Om det däremot är något som är ovanligt med fisken kan den fortfarande klassificeras som en fisk, men inte förrän en ingående undersökning av djuret i fråga har genomförts.
2. MIF-avtalet som konkurrensbegränsning genom syfte?
52. Konkurrensmyndigheten har, med stöd av den ungerska regeringen och kommissionen, gjort gällande att MIF-avtalet är konkurrensbegränsande till sin art. Sökandena i målet vid den nationella domstolen delar inte denna uppfattning.
53. Såsom angavs i punkt 9 ovan infördes genom MIF-avtalet i huvudsak ett enhetligt belopp för mellanbanksavgiften, den avgift som de inlösande bankerna betalar till de utgivande bankerna när en kreditkortstransaktion äger rum. Därför är ett sådant avtal, som den hänskjutande domstolen riktigt har angett, varken ett typiskt horisontellt avtal om fastställande av priser, eller, skulle jag vilja tillägga, något som med lätthet kan klassificeras som ett vertikalt prisbindningsavtal. MIF-avtalet fastställer inte sälj- och köppriser gentemot slutkunderna, utan ”standardiserar” endast en aspekt av kostnadsstrukturen på vissa tjänster som tillhandahålls när ett kreditkort används som betalningsmedel.
54. Mot bakgrund av detta hade man kunnat förvänta sig att de parter som har argumenterat för att det utgör en konkurrensbegränsning ”genom syfte” bland annat skulle ha tagit upp följande punkter. Som en preliminär fråga skulle det beteende som påstås utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte tydligt ha identifierats och dess viktigaste aspekter ha förklarats (de ansvariga parterna, de berörda marknaderna, arten av beteendet i fråga och den relevanta tidsramen) (a). Därefter borde MIF-avtalet ha bedömts mot bakgrund av detta analytiska ramverk, först genom att lägga fram en pålitlig och robust mängd erfarenhet för att visa att ett sådant beteende i sig är konkurrensbegränsande (b) och sedan genom att förklara varför det rättsliga och ekonomiska sammanhanget för avtalet inte ifrågasätter beteendets presumerade konkurrensbegränsande natur (c).
55. Nedan ska jag i korthet ta upp var och en av dessa punkter och beakta de aspekter som domstolen har uppmärksammats på under förevarande förfarande, samtidigt som jag på nytt kommer att understryka att det inte är EU-domstolens uppgift att genomföra en indirekt domstolsprövning av ett nationellt myndighetsbeslut. Det ankommer därför på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida konkurrensmyndigheten har uppfyllt sin bevisbörda inom ramen för beslutet.
a) Har den påstådda överträdelsen identifierats och förklarats tydligt?
56. Det kan endast vara motiverat att dra slutsatsen att en viss affärsmetod utgör en konkurrensbegränsning genom syfte om den påstått uppenbara överträdelsen har definierats tydligt. Bristen på precision i detta avseende i förevarande mål, som framgår redan av de skriftliga yttrandena, förstärktes vid förhandlingen där var och en av de parter som argumenterade för att det rörde sig om en konkurrensbegränsning ”genom syfte” verkade föra ett något annorlunda resonemang. I synnerhet ”hoppade” deras argument från en marknad till en annan och från en typ av skada till en annan, utan nödvändig klarhet och precision, när de ombads att tydligt förklara vilken typ av skada på konkurrensen som sannolikt skulle uppkomma till följd av avtal som MIF-avtalet.
57. Åtminstone tre marknader som den påstådda överträdelsen kunde ha påverkat togs upp: marknaden för interbanktjänster i samband med kreditkortstransaktioner (som MIF-avtalet direkt handlade om), marknaden (delvis i senare led) för tjänster som tillhandahölls till handlare i samband med kreditortstransaktioner (vilken konkurrensmyndigheten verkade mest intresserad i) och marknaden (i praktiken i föregående led) för kreditkortsföretag (som kommissionen särskilt fokuserade på). Det finns uppenbara kopplingar mellan dessa tre marknader och det går inte att bortse från samverkan mellan dem.(32)
58. Med avseende på den första marknaden innehöll MIF-avtalet onekligen en aspekt som avsåg fastställande av priser. Emellertid uppkommer de skadliga effekter på konkurrensen som konkurrensmyndigheten och kommissionen har hänvisat till inte på denna marknad. Tvärtom har konkurrensmyndigheten och kommissionen hänvisat till skadliga effekter på de båda andra marknaderna.
59. Om vi börjar med marknaden för tjänster som tillhandahålls handlare inom ramen för kreditkortstransaktioner har konkurrensmyndigheten och kommissionen gjort gällande att mellanbanksavgiften i praktiken fungerade som ett minimipris. Det var osannolikt att de inlösande bankerna skulle debitera handlare en serviceavgift som var lägre än den mellanbanksavgift som betalades till den utgivande banken, eftersom detta inte skulle ha varit lönsamt. Med detta synsätt kan det mycket väl tänkas att det skulle vara aktuellt med en viss konkurrensbegränsning. Bankernas incitament att konkurrera om handlarna genom att sänka serviceavgiften skulle i praktiken kunna ha begränsats till följd av ett avtal om den multilaterala mellanbanksavgiften. På liknande sätt kan det inte uteslutas vad gäller marknaden för kreditkortsföretag, i den utsträckning MIF-avtalet avsåg såväl MarsterCard som Visa, att detta avtal i viss mån kunde neutralisera priskonkurrensen mellan dessa bolag.
60. Emellertid är jag inte säker på att sambandet mellan dessa marknader har förklarats tillräckligt utförligt. En bedömning av om det har förekommit en konkurrensbegränsning genom syfte kan hjälpa konkurrensmyndigheten att bevisa att ett visst beteende är konkurrensbegränsande, men innebär inte att denna myndighet undgår kravet på att tydligt avgränsa arten av den påstådda skada som har uppkommit. Ännu viktigare är att de åsikter som har uttryckts om sambandet mellan dessa marknader verkar bygga på ett antal antaganden, av vilka några starkt har ifrågasatts i det nationella målet. Det råder ingen tvekan om att MIF-avtalet skulle kunna ha skadliga effekter, men är då dessa så lätta att identifiera och så troliga att detta avtal bör anses utgöra en konkurrensbegränsning ”genom syfte”?
61. Ett antal olika aktörer var inblandade i flera sammankopplade marknader och förhållandet och konsekvenserna mellan dessa marknader är inte helt tydliga. Förutom den sammansatta komplexiteten när det gäller vem, vad och var, utgör också tidsaspekten ett problem. MIF-avtalet gällde i mer än 12 år. Jag tvivlar på att förhållandena på de relevanta ungerska marknaderna var i huvudsak oförändrade under denna period. Det är trots allt rimligt att anta (och antalet medverkande banker kan eventuellt ses som ett indirekt tecken på denna utveckling) att marknaden för kreditkortstjänster i Ungern, liksom i övriga Europa, genomgick betydande förändringar under åren 1996–2008. Detta innebär att något som vid en viss tidpunkt bidrog till, eller kanske till och med var nödvändigt för, att uppmuntra konkurrens och i praktiken skapa en marknad kanske inte längre hade en sådan effekt när konkurrensförhållandena på marknaden hade ändrats betydligt. Om denna hypotes är riktig, skulle det kunna innebära att perioden i sin helhet inte kan betraktas på samma sätt och med samma klarhet för att bedöma huruvida det förelåg en konkurrensbegränsning genom syfte.
62. Sammanfattningsvis kan man säga att denna ökade komplexitet i fråga om det antal aktörer som var aktiva på flera marknader under en längre tidsperiod går hand i hand med ett ökat behov av definitionsmässig klarhet och precision, särskilt om det görs gällande att det förelåg en konkurrensbegränsning genom syfte. Vem var det som påstods ha gjort exakt vad på vilka marknader och med vilka konsekvenser? Ju fler variabler som ingår i ekvationen vad gäller den strukturella komplexiteten, desto mindre sannolikt är det, i allmänhet, att det skulle vara möjligt att dra slutsatsen att det förelegat en klar konkurrensbegränsning genom syfte.
b) Finns det tillförlitliga och omfattande erfarenheter av avtal som det aktuella?
63. Vidare skulle jag ha förväntat mig att de parter som har argumenterat för att det förelåg en konkurrensbegränsning genom syfte, med hänsyn till hur komplicerade de faktiska omständigheterna är i målet vid den nationella domstolen, skulle ha lagt fram tillförlitliga och gedigna erfarenheter som visar att avtal som MIF-avtalet i allmänhet anses vara konkurrensbegränsande till sin art. Finns det en relativt vidsträckt och enhetlig praxis från europeiska konkurrensmyndigheter och/eller nationella domstolar i medlemsstaterna som stöder uppfattningen att avtal som det omtvistade avtalet i allmänhet är skadliga för konkurrensen?
64. Som svar på en fråga som ställdes vid förhandlingen angav konkurrensmyndigheten att den i huvudsak (endast) åberopade kommissionens praxis. Kommissionen i sin tur angav att förhållandet att avtal såsom MIF-avtalet är konkurrensbegränsande till sin art bygger på domstolens domar i MasterCard-målen.(33)
65. Jag är tveksam till om detta uppgår till sådana tillförlitliga och solida erfarenheter som krävs för att styrka att ett visst beteende är uppenbart och allmänt konkurrensbegränsande.
66. Med avseende på kommissionens praxis ska anmärkas att kommissionen, år 2002, beviljade undantag enligt (vad som nu är) artikel 101.3 FEUF för vissa avtal som fastställde en multilateral förmedlingsavgift.(34) Kommissionen ansåg att dessa avtal var konkurrensbegränsande genom resultat (och inte genom syfte), men bidrog till det tekniska och ekonomiska framåtskridandet då de främjade ett storskaligt internationellt betalningssystem med positiva yttre nätverkseffekter. I ett beslut av den 19 december 2007 beslutade kommissionen att vissa beslut som fastställde multilaterala ”standardförmedlingsavgifter” utgjorde en begränsning genom resultat, utan att ta ställning till om avtalet också var konkurrensbegränsande genom syfte.(35) Efter detta, den 22 januari 2019, fastställde kommissionen att vissa regler om gränsöverskridande inlösen som MasterCard tillämpade, särskilt rörande intraregionala multilaterala förmedlingsavgifter, utgjorde en konkurrensbegränsning genom syfte.(36) Då har vi inte nämnt besluten från 2010, 2014 och 2019, där kommissionen godkände åtaganden från kreditkortsföretagen där dessa erbjöd sig att begränsa eller sänka beloppet på vissa typer av förmedlingsavgifter.(37) Självfallet innebär inte beslut om åtaganden att det formellt har fastställts att det har skett en överträdelse av konkurrensrätten.
67. Det förefaller därför knappast som om kommissionens praxis kan kallas enhetlig. Detta innebär inte att jag klandrar kommissionen, utan snarare att jag erkänner det faktum att det verkar förhålla sig så att kommissionens egen uppfattning om denna kategori avtal har utvecklats gradvis, just tack vare den erfarenhet som kommissionen har fått genom dessa ärenden. Trots allt är det uppenbart att begreppet ”erfarenhet” med nödvändighet utvecklar sig över tiden, med hänsyn till den ökade kunskap och erfarenhet som de behöriga myndigheterna och domstolarna erhåller, de allt mer sofistikerade analysverktyg som skapas och utvecklingen av det ekonomiska tänkandet.
68. Icke desto mindre skulle jag, även om man bortser från den mycket omdiskuterade tidsaspekten,(38) vara försiktig med att dra slutsatsen att en begränsad mängd myndighetsbeslut (särskilt när de har antagits av en enda myndighet och utvecklats över tid), som avsåg liknande former av samordning, utgör tillräcklig grund för att fastställa att varje liknande avtal kan antas vara lagstridigt.
69. Dessutom skulle praxis från andra, nationella konkurrensmyndigheter, som har bedömt avtal som liknar det avtal som bedömdes av konkurrensmyndigheten, mycket väl kunna ha betydelse, om sådan finns.
70. Med avseende på domstolspraxis är det lika viktigt att kontrollera huruvida unionsdomstolen och de domstolar i medlemsstaterna(39) som har prövat denna typ av avtal, har haft en enhetlig syn på detta område.(40)
71. I detta sammanhang fastställde först tribunalen och sedan domstolen, kommissionens beslut från år 2007.(41)I det avseende som är relevant i förevarande mål är den centrala frågan emellertid huruvida det följer av dessa domar att den överträdelse av artikel 101.1 FEUF, som kommissionen fann, var så uppenbar att den kunde ha fastställts utan en heltäckande bedömning av resultatet. Med hänsyn till de långa och ingående skäl som unionsdomstolen angav för att ogilla sökandenas talan, är mitt intryck att skälen med svårighet kan uppfattas så att de stöder en viss åsikt.
72. Slutligen är jag något förvånad över att det, i de av parternas yttranden som har argumenterat för att det förelåg en begränsning ”genom syfte”, inte fanns några uppgifter om studier eller rapporter från oberoende författare, vilka bygger på erkända metoder, principer och normer i det internationella ekonomiska samhället, som stödjer dessa parters uppfattning. Det förefaller ytterst viktigt huruvida det är vedertaget bland ekonomer att avtal såsom det i förevarande mål är konkurrensbegränsande till sin art. Teorin om konkurrensbegränsning är trots allt främst en ekonomisk teori.
73. Sammanfattningsvis är de erfarenheter som har åberopats inför domstolen till stöd för uppfattningen att avtal som det i det nationella målet till sin art är skadliga för konkurrensen relativt knappa. Det är emellertid upp till den hänskjutande domstolen att kontrollera denna fråga närmare, med hänsyn till de argument och handlingar som myndigheten har stött sig på i det omtvistade beslutet.
c) Gör det rättsliga och ekonomiska sammanhanget för MIF-avtalet att dess presumerat konkurrensbegränsande art bör ifrågasättas?
74. Om den hänskjutande domstolen skulle godta konkurrensmyndighetens bedömning att MIF-avtalet ingår i en kategori avtal som i allmänhet antas vara konkurrensbegränsande bör det andra steget i bedömningen vara att kontrollera denna preliminära bedömning genom att bedöma det rättsliga och ekonomiska sammanhang som avtalet genomfördes i. Har MIF-avtalet eller de berörda marknaderna några särskilda funktioner som gör att det kan ifrågasättas att det har en skadlig verkan på konkurrensen? Är det rimligt att, redan från början, ifrågasätta att ett avtal av detta slag är skadligt till sin art i det enskilda fallet?
75. Sökandena i det nationella målet har gjort gällande att MIF-avtalet inte hade ett konkurrensbegränsande syfte eller att det, i alla händelser, också hade vissa konkurrensfrämjande resultat.
76. Till att börja med lämnade dessa parter en alternativ förklaring till det ekonomiska motivet för MIF-avtalet. De har gjort gällande att standardiseringen av mellanbankssavgiften var nödvändig för att säkerställa att systemet fungerade friktionsfritt, med tanke på att kreditkortssystemet i Ungern fortfarande var underutvecklat när MIF-avtalet ingicks. Avtalet bidrog således, enligt sökandena, till etableringen och utvecklingen av den ungerska kreditkortsmarknaden. Därefter har de gjort gällande att MIF-avtalet också hade till syfte att begränsa marknadstendensen mot höjda mellanbanksavgifter. Denna omständighet stöds, enligt deras uppfattning, av tribunalens dom i målet MasterCard,(42) samt av det faktum att lagstiftaren i många jurisdiktioner (bland annat Ungern och Europeiska unionen(43)) har trätt in för att begränsa nivån på mellanbanksavgifterna.
77. Enligt min uppfattning är det inte möjligt, inom ramen för förevarande förfarande, att inta en bestämd ståndpunkt i frågan huruvida dessa argument, redan från början, saknar trovärdighet eller inte. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med information i målet för att avgöra detta.
78. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att undersöka dessa påståenden för att kontrollera huruvida de är trovärdiga nog för att utgöra skäl för en närmare bedömning. Om den hänskjutande domstolen skulle anse att det är rimligt att MIF-avtalet hade vissa konkurrensfrämjande effekter och att dessa positiva effekter uppenbart inte uppvägdes av andra, tyngre vägande, konkurrensbegränsande effekter, så kan avtalet inte klassificeras som konkurrensbegränsande genom syfte. I sådana fall kan en överträdelse av artikel 101.1 FEUF endast fastställas genom en bedömning av avtalets resultat.
79. Måttstocken bör alltså vara en motvägande hypotes som inte är osannolik redan från början och som, i det enskilda fallet, ifrågasätter den allmänna uppfattningen. Två aspekter är avgörande i detta avseende. För det första måste den motvägande förklaringen redan från början verka tillräckligt sannolik för att utgöra grund för närmare analys. För det andra är normen en skälig motvägande hypotes. Denna hypotes behöver inte ha fastställts, argumenterats och styrkts fullt ut. Det är något som sker i den fullständiga analysen av resultatet.
80. I detta avseende kan det tilläggas att det är fast rättspraxis att avtal som eftersträvar ett ”legitimt syfte” inte nödvändigtvis omfattas av artikel 101.1 FEUF.(44) Detta innebär att avtal vars resultat både är konkurrensfrämjande och konkurrensbegränsande endast omfattas av artikel 101.1 FEUF om det senare väger tyngre.(45) Exempelvis kan en begränsning av priskonkurrensen godtas om den är ett sätt att öka konkurrensen i förhållande till andra faktorer än pris.(46) Mer allmänt kan avtal som trots att de begränsar parternas handlingsfrihet exempelvis eftersträvar målet att öppna upp, skapa en ny eller ge nya konkurrenter tillträde till en marknad vara konkurrensfrämjande.(47) På samma sätt följer det av fast rättspraxis att begränsningar som, under vissa förhållanden, har direkt samband med och är nödvändiga för att genomföra en huvudtransaktion som i sig inte är konkurrensbegränsande, inte är konkurrensbegränsande i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF.(48)
81. Således krävs en bedömning av resultatet varje gång ett avtal verkar ha en kluven inverkan på marknaden.(49) Med andra ord kan ett avtal inte klassificeras som konkurrensbegränsande ”genom syfte” om det inte går att utesluta att det har ett konkurrensfrämjande ekonomiskt motiv utan att bedöma det faktiska resultatet på marknaden.(50) Jag delar därför inte kommissionens uppfattning att en legitim och konkurrensfrämjande inverkan av MIF-avtalet endast kan beaktas enligt artikel 101.3 FEUF i syfte att eventuellt bevilja ett undantag. Utan att uttrycka någon viss uppfattning om MIF-avtalet är det generellt inte ett övertygande argument att artikel 101 FEUF skulle tolkas på ett sätt som innebär att ett avtal vilket som helhet är konkurrensfrämjande i princip är förbjudet enligt artikel 101.1 FEUF, men sedan omedelbart kan undantas enligt artikel 101.3 FEUF.
82. Mot bakgrund av det ovanstående ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida MIF-avtalet utgör en konkurrensbegränsning genom syfte. I detta syfte måste den hänskjutande domstolen först undersöka innehållet i och syftet med detta avtal för att avgöra huruvida det omfattas av den kategori avtal som, mot bakgrund av tidigare erfarenhet, allmänt anses vara skadliga för konkurrensen. Om detta är fallet bör den hänskjutande domstolen sedan kontrollera att denna bedömning inte ifrågasätts genom överväganden som rör det rättsliga och ekonomiska sammanhang som avtalet genomfördes i. Den hänskjutande domstolen bör särskilt kontrollera huruvida någon annan förklaring för ett påstått konkurrensfrämjande motiv för MIF-avtalet redan från början är sannolikt, varvid hänsyn även ska tas till tiden när avtalet var i kraft.
C. Fråga 4
83. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 4, som är nästa fråga som ska undersökas, för att få klarhet i huruvida en konkurrensmyndighet, när den fastställer att det skett en överträdelse av artikel 101.1 FEUF, uttryckligen måste ange huruvida företagets beteende utgör ett avtal eller samordnat förfarande.
84. Jag delar den uppfattning som har gjorts gällande av konkurrensmyndigheten, den ungerska regeringen, kommissionen och ESA, att denna fråga ska besvaras nekande.
85. I domen i målet Anic Partecipazioni klargjorde domstolen att begreppen ”avtal” och ”samordnat förfarande” i artikel 101.1 FEUF ”omfattar … olika former av samförstånd som är av samma art men som skiljer sig åt vad avser intensitet och de former som de kommer till uttryck i”. Av detta följer att även om dessa begrepp delvis skiljer sig åt vad gäller de avgörande rekvisiten ”är inte begreppen inbördes oförenliga”. Domstolen erkände uttryckligen att överträdelser av artikel 101.1 FEUF ofta ”består av olika former av beteenden [som kan] falla under olika definitioner vilka omfattas av samma bestämmelse och i samtliga fall är förbjudna”. På denna grund fann domstolen att konkurrensmyndigheten inte var skyldig att beteckna ett visst beteende som avtal eller som samordnat förfarande.(51) Denna princip har fastställts i efterföljande praxis från domstolen.(52)
86. Faktum är att det i många fall skulle vara oskäligt och onödigt för en konkurrensmyndighet att försöka beteckna ett visst beteende som antingen ett avtal eller ett samordnat förfarande. Sanningen är att dessa begrepp i viss utsträckning överlappar varandra, vilket ofta gör det svårt att säga var ett avtal slutar och ett samordnat förfarande börjar. Dessutom visar tidigare erfarenhet att överträdelser kan förändras över tiden. De kan börja i en form och sedan gradvis ta formerna av en annan.(53)
87. Detta är anledningen till att domstolen också har påpekat att den rättsliga bedömning som ska göras enligt artikel 101.1 FEUF är densamma oavsett om ett beteende betecknas som ett ”samordnat förfarande”, ”avtal mellan företag” eller ”beslut av företagssammanslutningar”.(54) I samband med förevarande mål kan det vara värdefullt att nämna att inte bara ett avtal utan också ett samordnat förfarande kan anses vara konkurrensbegränsande genom syfte.(55)
88. Detta innebär uppenbart inte att konkurrensmyndigheten inte måste styrka, i enlighet med gällande beviskrav, att varje beteende som påstås utgöra ett konkurrensbegränsande ”avtal och/eller samordnat förfarande” uppfyller villkoren för att klassificeras på detta sätt.(56)
89. Naturligtvis har de företag som anklagas för att ha deltagit i överträdelsen möjlighet att för vart och ett av dessa beteenden ifrågasätta konkurrensmyndighetens beteckning eller beteckningar genom att göra gällande att kommissionen inte tillräckligt har bevisat samtliga rekvisit som utgör förutsättning för de olika formerna av påstådda överträdelser.(57)
90. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att en konkurrensmyndighet, när den fastställer en överträdelse av artikel 101.1 FEUF, inte är skyldig att beteckna ett visst beteende som avtal eller samordnat förfarande, förutsatt att den tillräckligt har bevisat samtliga rekvisit som utgör en förutsättning för de olika formerna av påstådda överträdelser.
D. Fråga 3
91. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3, som jag ska undersöka sist, för att få klarhet i huruvida kreditkortsföretag, i en situation som den i det nationella målet, där kreditkortsföretagen inte direkt har medverkat i att fastställa innehållet i ett mellanbanksavtal men gjort det möjligt att ingå avtalet, samt har godtagit och tillämpat det, enligt artikel 101.1 FEUF ska anses vara parter i detta avtal eller ha medverkat i ett samordnat förfarande.
92. Såsom jag förklarade i föregående avsnitt i detta förslag till avgörande är en konkurrensmyndighet, när den fastställer en överträdelse av artikel 101.1 FEUF, inte skyldig att beteckna ett visst beteende som avtal eller som samordnat förfarande.
93. I förevarande mål skulle det således räcka att den form av samverkan eller samarbete som ägde rum mellan kreditkortsföretagen och de banker som hade ingått i MIF-avtalet uppfyller kriterierna för att betecknas som ”samordnat förfarande” för att kunna hålla dessa ansvariga för den överträdelse som konkurrensverket påstod hade ägt rum.
94. Parterna har tagit upp två ytterligare frågor inför domstolen vilka förtjänar att behandlas ytterligare.
95. För det första är frågan huruvida det faktum att kreditkortsföretagen är verksamma på en marknad som skiljer sig från den som avtalet i fråga genomfördes på innebär att dessa bolag inte kan anses ansvariga för den påstådda överträdelsen av artikel 101.1 FEUF.
96. Svaret på denna fråga är uppenbart nej. Den bakomliggande principen för artikel 101 FEUF är att företag självständigt bör bestämma vilken politik de avser att tillämpa på marknaden, utan att ha några direkta eller indirekta kontakter som kan ha en otillbörlig inverkan på deras handlingsfrihet.(58) I detta avseende har artikel 101.1 FEUF, såsom nämndes ovan i punkt 23, en relativt bred räckvidd, som gör att den omfattar alla former av samverkan eller samarbete som kan ha ett sådant resultat.
97. Begreppet ”avtal” i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF gäller inte bara ”horisontella avtal” mellan företag som är aktiva på samma marknad (och därmed befinner sig i faktisk eller potentiell konkurrens med varandra). Det finns många exempel på domar från unionsdomstolen där avtal mellan företag som är verksamma i olika led i produktionskedjan eller på närliggande marknader har ansetts strida mot artikel 101.1 FEUF.(59) Samma logik måste också gälla i fråga om samordnade förfaranden.(60)
98. Dessa principer fastställdes mycket tydligt och vidareutvecklades i viss utsträckning i den nyligen avkunnade domen i målet AC‑Treuhand,(61) som parterna flera gånger hänvisat till i sina yttranden. I denna dom betonade domstolen att det inte framgick vare sig av ordalydelsen i eller syftet med artikel 101.1 FEUF att dess räckvidd är begränsad till former av samverkan som medför en ”ömsesidig inskränkning av handlingsfriheten på en och samma marknad, där samtliga parter är verksamma”.(62) Domstolen betonade vidare att dess praxis innebär att denna bestämmelse endast skulle gälla företag verksamma på den berörda marknaden eller på marknader i tidigare eller senare distributionsled eller angränsande marknader.(63) Ett företags deltagande i ett avtal eller samordnat förfarande kan strida mot artikel 101 FEUF oavsett vilken affärsverksamhet som företaget utövar och/eller vilken marknad det är verksamt på, förutsatt att det bidrar till konkurrensbegränsningen på en viss marknad.(64)
99. Domen i målet AC‑Treuhand rörde ett konsultbolag som bistod en kartell genom att tillhandahålla administrativa tjänster.(65) Domstolen fann att själva syftet med de tjänster som detta företag tillhandahöll enligt de avtal som ingåtts med kartellbolagen var att nå de konkurrensbegränsande målen i fråga. Företaget bidrog således aktivt till genomförandet och driften av en kartell, samtidigt som det hade full kännedom om att verksamheten var olaglig.(66)
100. Frågan huruvida kreditkortsföretagens situation kan uppfylla de villkor som har lagts fast i domen i målet AC‑Treuhand angående ansvaret för en ”befrämjare” enligt artikel 101.1 FEUF diskuterades ingående av parterna i förevarande mål, men är något av ett sidospår. Skälet till detta är enkelt. Under de aktuella faktiska och rättsliga omständigheterna i förevarande mål befann sig inte kreditkortsföretagen i en situation som var jämförbar med den som bolaget AC‑Treuhand befann sig i, en situation där bolaget endast var en ”befrämjare”. Under de aktuella omständigheterna i förevarande mål, såsom dessa har framlagts för domstolen, förefaller kreditkortsbolagen i förevarande fall ha haft en mycket mer omfattande roll.
101. Enligt den information som den hänskjutande domstolen har tillhandahållit gjorde kreditkortsbolagen mycket mer än att bara ”befrämja” avtalet. De uppmuntrade bankerna att ingå ett avtal och, även om de inte formellt närvarande vid förhandlingarna, representerades deras intressen i dessa förhandlingar av en av bankerna (Kereskedelmi és Hitelbank Zrt.). Dessutom reglerade kreditkortföretagen avtalet i sina interna regler, informerades om att avtalet hade ingåtts och genomförde det vederbörligen, även gentemot de banker som anslöt sig till nätverket vid en senare tidpunkt.
102. Dessutom hade kreditkortsföretagen, till skillnad från vad som var fallet i målet AC‑Treuhand, ett mer direkt och omedelbart intresse av ett framgångsrikt genomförande av avtalet. De var inte bara tjänsteleverantörer som hade anlitats av bankerna för att genomföra vissa specifika uppgifter. MasterCard och Visa var utgivare av de kreditkort som MIT-avtalet avsåg. Kreditkortsföretagen var alltså inte verksamma på en marknad som var fristående från den som påverkades av MIF-avtalet, utan på en marknad i föregående led. Det faktum att de tydligen inte erhöll en direkt andel av mellanbanksavgiften minskar inte deras intresse av ett framgångsrikt genomförande av MIF-avtalet.
103. Enligt min uppfattning utgör situationen i förevarande mål därför uppenbart ett mer ”traditionellt” vertikalt scenario. Det är fast rättspraxis att avtal eller samordnade förfaranden mellan bolag som är aktiva i olika led i produktionskedjan kan strida mot artikel 101 FEUF.(67)
104. En andra och slutlig fråga som uppkommer i samband med fråga 3 har att göra med de omständigheter under vilka kreditkortsföretagen, i det nationella målet, kan hållas ansvariga för hela överträdelsen, tillsammans med bankerna som ingick i MIF-avtalet.
105. Även svaret på denna fråga kan sökas i fast rättspraxis. För att en myndighet ska kunna fastställa att ett företag deltog i en överträdelse och var ansvarigt för alla olika delar i denna överträdelse, måste den styrka att företaget hade för avsikt att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de gemensamma mål som deltagarna eftersträvade och att det hade kännedom om de materiella beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller att företaget rimligen kunde förutse dem och att det var berett att acceptera risken att de andra företagen begick överträdelser.(68)
106. I begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen anmärkt att kreditkortsföretagen inte på något vis medverkade i utformningen av MIF-avtalet eller i fastställandet av mellanbanksavgiftens storlek. Såsom har nämnts ovan i punkt 101 är det emellertid den hänskjutande domstolens uppfattning att dessa företag uppmuntrade avtalets ingående, möjliggjorde dess antagande och har godtagit och tillämpat avtalet.
107. Om detta verkligen är fallet enligt de faktiska omständigheterna i målet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa, skulle jag inte tveka att dra slutsatsen att kreditkortsföretagen, mot bakgrund av sin roll och ställning i förhållande till de banker som var parter i MIF-avtalet, medverkade i den påstådda överträdelsen av artikel 101.1 FEUF: Enligt fast rättspraxis är varken förhållandet att ett företag inte har deltagit i alla de delar som en konkurrensbegränsande samverkan utgörs av eller att det har spelat en mindre roll relevant för påvisandet att det har begått en överträdelse.(69)
108. Således föreslår jag att domstolen ska besvara fråga 3 så, att kreditkortsföretag, i en situation som den i det nationella målet, där de inte direkt har medverkat i att fastställa innehållet i ett avtal men gjort det möjligt att ingå avtalet och har godtagit och tillämpat det, enligt artikel 101.1 FEUF ska anses vara parter i detta avtal eller ha medverkat i ett samordnat förfarande.
V. Förslag till avgörande
109. Jag föreslår att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Kúria (Ungerns högsta domstol) så, att
– ett och samma beteende hos ett företag kan anses strida mot artikel 101.1 FEUF genom att det har till såväl syfte som resultat att begränsa konkurrensen på den inre marknaden,
– det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida MIF-avtalet utgör en konkurrensbegränsning genom syfte. I detta syfte måste den hänskjutande domstolen först undersöka innehållet i och syftet med detta avtal för att avgöra huruvida det omfattas av den kategori avtal som, mot bakgrund av tidigare erfarenheter, allmänt anses vara skadliga för konkurrensen. Om detta är fallet bör den hänskjutande domstolen sedan kontrollera att denna bedömning inte ifrågasätts genom överväganden som rör det rättsliga och ekonomiska sammanhang som avtalet genomfördes i. Den hänskjutande domstolen bör särskilt kontrollera huruvida någon annan förklaring för ett påstått konkurrensfrämjande motiv för MIF-avtalet redan från början är sannolikt, varvid hänsyn även ska tas till tiden när avtalet var i kraft,
– när en konkurrensmyndighet fastställer en överträdelse av artikel 101.1 FEUF, är den inte skyldig att beteckna ett visst beteende som avtal eller som samordnat förfarande, förutsatt att den tillräckligt har bevisat samtliga rekvisit som utgör en förutsättning för de olika formerna av påstådda överträdelser,
– kreditkortsföretag ska enligt artikel 101.1 FEUF, i en situation som den i det nationella målet, där de inte direkt har medverkat i att fastställa innehållet i ett avtal men möjliggjort avtalets ingående, samt har godtagit och tillämpat det, anses vara parter i detta avtal eller ha medverkat i ett samordnat förfarande.