Mål C‑87/12

Kreshnik Ymeraga m.fl.

mot

Ministre du Travail, de l’Emploi et de l’Immigration

(begäran om förhandsavgörande från Cour administrative)

”Unionsmedborgarskap – Artikel 20 FEUF – Uppehållsrätt för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare som inte utnyttjat sin rätt till fri rörlighet – Grundläggande rättigheter”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 8 maj 2013

1.        Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38 – Förmånstagare – Unionsmedborgares familjemedlemmar som är medborgare i tredjeland – Villkor – Unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet – Tillämpning av direktiv 2003/86 på unionsmedborgarens familjemedlemmar – Omfattas inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artiklarna 2.2 och 3.1; rådets direktiv 2003/86, artikel 3.3)

2.        Unionsmedborgarskap – Bestämmelser i fördraget – Tillämpningsområde – Unionsmedborgare som aldrig har utövat sin rätt till fri rörlighet – Villkor för att omfattas – Tillämpning av bestämmelser som leder till att vederbörande förlorar möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i sina rättigheter enligt unionsmedborgarskapet – Bedömningskriterium – Bestämmelser som leder till att nämnda medborgare måste lämna unionen – Nekad uppehållsrätt för vederbörandes familjemedlemmar vilka är medborgare i tredjeland – Omständigheterna räcker inte för att visa sådan förlorad möjlighet

(Artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF)

3.        Grundläggande rättigheter – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Respekt för privatlivet och familjelivet – Nekad uppehållsrätt för en unionsmedborgares familjemedlemmar vilka är medborgare i tredjeland – Situation som inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde – Bedömning med hänsyn till Europakonventionen om mänskliga rättigheter – Bedömning som ankommer på den nationella domstolen

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 51.1)

1.        Direktiv 2003/86 om rätt till familjeåterförening och direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier är inte tillämpliga på tredjelandsmedborgare som ansöker om uppehållsrätt för att återförena sig med en familjemedlem som är unionsmedborgare och som aldrig har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet i denna egenskap utan alltid uppehållit sig som sådan medborgare i den medlemsstat där han eller hon är medborgare.

(se punkt 33)

2.        Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat nekar en tredjelandsmedborgare uppehållsrätt i den medlemsstaten när vederbörande avser att bo tillsammans med en familjemedlem som är medborgare i Europeiska unionen och bosatt i nämnda medlemsstat – där han eller hon också är medborgare – och som aldrig i sin egenskap av unionsmedborgare har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, förutsatt att ett sådant nekande inte medför att unionsmedborgaren förvägras möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som ställningen som unionsmedborgare ger.

Den enda omständigheten att en medborgare i en medlemsstat kan finna det önskvärt – av ekonomiska skäl eller för fortsatt familjesammanhållning – att medlemmar av hans familj, som inte är medborgare i någon medlemsstat, kan bosätta sig tillsammans med honom eller henne i unionen, räcker i detta hänseende således inte i sig för att unionsmedborgaren ska anses tvungen att lämna unionen om en sådan rätt inte beviljas.

(se punkterna 38 och 45 samt domslutet)

3.        När situationen för en unionsmedborgares familjemedlemmar som är medborgare i tredjeland inte regleras i vare sig direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier eller i direktiv 2003/86 om rätt till familjeåterförening, och en medlemsstats nekande av uppehållsrätt för nämnda unionsmedborgares familjemedlemmar inte kan medföra att han förvägras möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som ställningen som unionsmedborgare ger, omfattas inte ett sådant nekande av tillämpningen av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, varför frågan huruvida detta nekande är förenligt med de grundläggande rättigheterna inte ska prövas med beaktande av de rättigheter som införts genom nämnda stadga.

Ett sådant konstaterande inverkar inte på frågan huruvida en uppehållsrätt på grundval av en prövning mot bakgrund av bestämmelserna i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i vilken samtliga medlemsstater är parter, inte får nekas de aktuella tredjelandsmedborgarna i det nationella målet.

(se punkterna 42–44)