FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PRIIT PIKAMÄE
föredraget den 20 oktober 2022 (1)
Mål C‑393/21
Lufthansa Technik AERO Alzey GmbH
ytterligare deltagare i rättegången:
Arik Air Limited,
Asset Management Corporation of Nigeria (AMCON),
antstolis Marekas Petrovskis
(begäran om förhandsavgörande från Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen))
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 805/2004 – Europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar – Vilandeförklaring av verkställigheten av en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel – Villkor – Exceptionella omständigheter – Begrepp – Åtgärder för att begränsa verkställighetsförfarandet – Verkan av intyget om europeisk exekutionstitel – Vilandeförklaring i ursprungsmedlemsstaten av verkställbarheten av den dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel”
1. Processen med att utarbeta en bestämmelse är, oavsett om den sker nationellt eller (framför allt) om den sker på EU-nivå, ofta komplex och arbetsam. Det är inte heller ovanligt att det konstateras att det i den lagtext som slutligen antas finns bestämmelser vars otydliga formulering är tänkt att lösa problemen med förhandlingarna om bestämmelsen och överlåter åt domstolarna att välja väg i de fall där lagstiftaren inte har lyckats göra det.
2. I förevarande mål ska domstolen tolka det ”heltäckande” begreppet ”exceptionella omständigheter” som finns i artikel 23 i förordning (EG) nr 805/2004(2) och som utgör ett villkor för möjligheten för den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten att vilandeförklara verkställigheten av en dom som har intygats vara en europeisk exekutionstitel i ursprungsmedlemsstaten.
I. Tillämpliga bestämmelser
3. Artiklarna 6, 10, 11, 21 och 23 i förordning nr 805/2004 är relevanta i förevarande mål.
II. Bakgrund till tvisten, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
4. Den 14 juni 2019 delgav Amtsgericht Hünfeld (Distriktsdomstolen i Hünfeld, Tyskland) Arik Air Ltd ett föreläggande att betala 2 292 993,32 euro jämte ränta till Lufthansa Technik AERO Alzey GmbH, och utfärdade därefter, den 24 oktober 2019, ett förordnande om delvis verkställighet, på grundval av vilket denna domstol, den 2 december 2019, upprättade och tillhandahöll ett intyg om europeisk exekutionstitel.
5. En förrättningsman verksam i Litauen mottog en ansökan om verkställighet i enlighet med detta intyg och ett civilt luftfartyg som tillhör Arik Air togs i beslag den 24 januari 2020.
6. Arik Air väckte med stöd av artikel 10 i förordning nr 805/2004 talan vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) om att intyget om europeisk exekutionstitel skulle återkallas och om att indrivningen av fordran skulle avbrytas.(3) Arik Air åberopade att Amtsgericht Hünfeld (distriktsdomstolen i Hünfeld) inte hade delgett handlingarna i målet på rätt sätt och att detta hade medfört att fristen för att bestrida det betalningsföreläggande som meddelats av denna domstol inte hade iakttagits.
7. Gäldenärbolaget ansökte även om att förrättningsmannen skulle låta verkställighetsförfarandet vila till dess att den tyska domstol som skulle pröva återkallelsen av intyget om europeisk exekutionstitel meddelar sitt slutliga avgörande och om att indrivningen av fordran skulle avbrytas. Genom skrivelse av den 25 mars 2020 avslog förrättningsmannen denna ansökan, med motiveringen att den relevanta nationella lagstiftningen inte föreskrev någon möjlighet till en sådan vilandeförklaring, eftersom en talan om ogiltigförklaring av det ursprungliga domstolsavgörandet hade väckts vid domstolen i ursprungsmedlemsstaten.
8. Genom beslut av den 9 april 2020 förordnade Landgericht Frankfurt am Main (Regiondomstolen i Frankfurt am Main) att vilandeförklaring av verkställigheten av den dom som har intygats vara en europeisk exekutionstitel av Amtsgericht Hünfeld (distriktsdomstolen i Hünfeld) endast skulle ske om det ställdes en säkerhet på 2 000 000 euro(4), och konstaterade att Arik Air varken hade visat att exekutionstiteln var behäftad med fel eller att fristen för att framställa en invändning hade överskridits utan att bolaget hade handlat vårdslöst.
9. Arik Air överklagade förrättningsmannens beslut att inte vilandeförklara förfarandet till Kauno apylinkės teismas (distriktsdomstolen i Kaunas, Litauen) och yrkade att säkerhetsåtgärder skulle vidtas. Denna domstol avslog överklagandet genom beslut av den 11 juni 2020.
10. Arik Air överklagade avslagsbeslutet till Kauno apygardos teismas (distriktsdomstolen i Kaunas, Litauen), som genom beslut av den 25 september 2020 upphävde avgörandet från domstolen i första instans och beslutade att vilandeförklara verkställighetsförfarandet i avvaktan på den tyska domstolens slutliga avgörande av Arik Airs yrkanden. Överinstansen ansåg att en talan mot ett intyg om en europeisk exekutionstitel som ingetts till en domstol i ursprungsmedlemsstaten utgjorde ett tillräckligt skäl för att låta verkställighetsförfarandet vila, med hänsyn till den risk för oproportionerlig skada som skulle kunna uppstå till följd av verkställighetsförfarandet. Den ansåg även, till skillnad från domstolen i första instans, att den säkerhet som fastställts av den tyska domstolen inte hade realiserats i detta skede av förfarandet, och att det därför saknades skäl för att den domstolen skulle vara behörig att pröva yrkandet om vilandeförklaring av verkställigheten.
11. Lufthansa Technik aero Alzey överklagade detta beslut till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol), som beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Hur ska uttrycket ’exceptionella omständigheter’ i artikel 23 c i förordning nr 805/2004 tolkas med beaktande av syftena med förordning nr 805/2004, vilka bland annat är att påskynda och förenkla verkställigheten av medlemsstaternas domar och att fullt ut skydda rätten till en rättvis rättegång? Vilket utrymme för skönsmässig bedömning har de behöriga myndigheterna i verkställighetsmedlemsstaten vid tolkningen av uttrycket …?
2) Ska omständigheter, såsom dem som föreligger i förevarande mål, i samband med rättsliga förfaranden i ursprungsmedlemsstaten som avgör huruvida den dom som ligger till grund för utfärdandet av en europeisk exekutionstitel ska undanröjas anses vara relevanta vid beslut om tillämpligheten av artikel 23 c i förordning nr 805/2004? Enligt vilka kriterier ska överklagandeförfarandet i ursprungsmedlemsstaten bedömas och hur omfattande ska den bedömning av förfarandet i ursprungsmedlemsstaten som görs av de behöriga myndigheterna i verkställighetsmedlemsstaten vara?
3) Vilket är föremålet för bedömningen vid avgörandet av tillämpningen av uttrycket ’exceptionella omständigheter’ i artikel 23 i förordning nr 805/2004? Är det effekterna av de respektive omständigheterna i målet när den dom som meddelats i ursprungsmedlemsstaten överklagas där eller den eventuella nyttan eller skadan med de respektive åtgärder som anges i artikel 23 i förordningen som ska bedömas, eller är det gäldenärens ekonomiska förmåga att fullgöra domen, eller andra omständigheter, som ska analyseras?
4) Tillåter artikel 23 i förordning nr 805/2004 att flera av de åtgärder som anges i denna artikel vidtas samtidigt? Om svaret på denna fråga är jakande, vilka kriterier ska då de behöriga myndigheterna i verkställighetsmedlemsstaten grunda sig på vid sin bedömning i sak och av proportionaliteten i att flera av dessa åtgärder vidtas?
5) Ska den rättsregel som föreskrivs i artikel 36.1 i [förordning (EU) nr 1215/2012](5) tillämpas på en dom som meddelats i ursprungsmedlemsstaten om att skjuta upp (eller ställa in) verkställigheten, eller är en rättsregel liknande den som anges i artikel 44.2 i denna förordning tillämplig?”
III. Förfarandet vid domstolen
12. Klaganden i det nationella målet, den litauiska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Parterna i det nationella målet, den litauiska regeringen och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 8 september 2022.
IV. Bedömning
A. Den första, andra, tredje och fjärde frågan
13. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa fyra frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i innebörden och räckvidden av artikel 23 i förordning nr 805/2004 både vad gäller tolkningen av begreppet ”exceptionella omständigheter”, som motiverar vilandeförklaring av verkställighetsförfarandet och utvidgning av omfattningen av den verkställande domstolens behörighet i detta hänseende (den första, den andra och den tredje frågan), och möjligheten att tillämpa denna bestämmelse i kombination med en begränsning av samma förfarande (fjärde frågan).
14. Enligt EU-domstolens fasta rättspraxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen.(6)
15. Det ska konstateras att artikel 23 i förordning nr 805/2004 inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar. I artikel 20.1 i samma förordning anges visserligen att verkställighetsförfarandet regleras av verkställighetsmedlemsstatens lagstiftning. Det påverkar dock inte tillämpningen av bestämmelserna i kapitel IV i förordningen, särskilt artikel 23, som uttryckligen anger villkoren för en eventuell vilandeförklaring eller begränsning av verkställighetsförfarandet i det särskilda fall där gäldenären har väckt talan vid domstol i ursprungsmedlemsstaten.(7)
16. Hänvisningen i artikel 20.1 i förordning nr 805/2004 till verkställighetsmedlemsstatens lagstiftning avser enligt min mening inte rekvisiten för begreppet ”exceptionella omständigheter”, som är ett självständigt unionsrättsligt begrepp. Denna hänvisning avser inte heller förhållandet mellan begränsning och vilandeförklaring av verkställighetsförfarandet.
17. Det ska erinras om att en enhetlig tillämpning av unionsrätten är ett grundläggande krav i den europeiska rättsordningen(8) och i förevarande fall utgör en förutsättning för att uppnå målet om fri rörlighet för domstolsavgöranden som intygas vara en europeisk exekutionstitel i enlighet med artikel 1 i förordning nr 805/2004. En enhetlig tillämpning innebär således att vilandeförklaringen av förfarandet för verkställighet av en sådan dom, även om den omfattas av nationella processuella regler, särskilt vad gäller formen för att väcka talan, de organ som deltar i förfarandet eller tillämpliga frister, i samtliga medlemsstater ska ske enligt enhetliga villkor för beviljande.
1. Bokstavlig tolkning
18. En enkel bokstavlig tolkning av artikel 23 i förordning nr 805/2004 gör det möjligt att klargöra innebörden och räckvidden av denna bestämmelse i flera avseenden.
19. För det första föreskrivs vilandeförklaring eller begränsning av verkställighetsförfarandet, som bara kan ske på gäldenärens initiativ, i ett särskilt fall, i den meningen att dessa åtgärder är oupplösligen förbundna med förekomsten av ett domstolsförfarande, som samma gäldenär har inlett i ursprungsmedlemsstaten avseende den dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel eller intyget i sig i syfte att få det rättat eller återkallat i enlighet med artikel 10 i förordning nr 805/2004. Det är fråga om en förutsättning som är nödvändig men inte tillräcklig.
20. För det andra anges det i artikel 23 i förordning nr 805/2004 att den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten ”får” begränsa eller vilandeförklara verkställigheten. Användningen av detta verb visar att det rör sig om en möjlighet vars genomförande omfattas av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som det berörda organet har. Enbart bestridandet av en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel eller en begäran om rättelse eller återkallelse av ett intyg om europeisk exekutionstitel som ingetts i ursprungsmedlemsstaten kan inte i sig och med nödvändighet medföra att verkställighetsförfarandet begränsas eller vilandeförklaras. Detta utrymme för skönsmässig bedömning är begränsat när det gäller ett beslut om vilandeförklaring, som bara kan meddelas om det fastställs att det föreligger exceptionella omständigheter.
21. Även om formuleringen i artikel 23 i förordning nr 805/2004 inte ger någon användbar vägledning för definitionen av begreppet ”exceptionella omständigheter”, ska det påpekas att adjektivet ”exceptionellt” i vanligt språkbruk är synonymt med ”sällsynt”. Kravet på att det ska föreligga en exceptionell situation innebär att vilandeförklaringen har utformats som en undantagsåtgärd som i sig är exceptionell. Eftersom unionslagstiftaren har avsett att begränsa vilandeförklaringen av verkställighetsförfarandet till undantagssituationer, måste artikel 23 i förordning nr 805/2004 med nödvändighet tolkas restriktivt.(9)
22. För det tredje görs en åtskillnad mellan de tre beslut(10) som kan fattas av den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten genom den samordnande konjunktionen ”eller”, som ur språklig synvinkel kan ha antingen en alternativ eller en kumulativ betydelse.(11) Jag noterar vidare att artikel 23 i förordning nr 805/2004 har rubriken ”Vilandeförklaring eller begränsning av verkställighet”.(12)
2. Teleologisk tolkning
23. Det framgår av lydelsen av artikel 1 i förordning nr 805/2004 att dess syfte är att – avseende obestridda fordringar – möjliggöra fri rörlighet för domar i alla medlemsstater, utan att erkännande och verkställighet ska föregås av mellanliggande förfaranden i den medlemsstat där verkställighet begärs. Principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, som bland annat grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i dessa stater, till vilket det hänvisas i skäl 18 i förordningen, tar sig enligt artikel 5 i förordningen uttryck i erkännande och verkställighet av domar som har intygats vara en europeisk exekutionstitel i ursprungsmedlemsstaten i de andra medlemsstaterna.(13)
24. Enligt artikel 5 i förordning nr 805/2004 ska en dom som har intygats vara en europeisk exekutionstitel i ursprungsmedlemsstaten erkännas och verkställas i de övriga medlemsstaterna utan att det behövs någon verkställighetsförklaring och utan att det finns någon möjlighet att motsätta sig dess erkännande.
25. I detta sammanhang bör artikel 23 i förordning nr 805/2004, i den mån den utgör ett hinder för uppnåendet av förordningens grundläggande mål enligt skäl 8 i förordningen om påskyndande och förenkling av verkställigheten av en dom i en annan medlemsstat än den där den meddelades, tolkas restriktivt, vilket stöder en bokstavstolkning.
3. Kontextuell tolkning
26. En kontextuell tolkning av artikel 23 i förordning nr 805/2004, vilken omfattar utarbetandet av förordningen och de andra bestämmelserna i denna förordning men även andra rättsliga instrument på området för civilrättsligt samarbete, är enligt min mening av avgörande betydelse för att fastställa innebörden och räckvidden av denna artikel.
a) Behörighetsfördelningen mellan organen i ursprungsmedlemsstaten och organen i verkställighetsmedlemsstaten
27. När det gäller den allmänna systematiken i förordning nr 805/2004 präglas den obestridligen av att alla mellanliggande förfaranden i medlemsstaten avskaffas innan avgörandet avseende en obestridd fordran erkänns och verkställs i denna stat, med andra ord genom att helt enkelt upphäva exekvaturförfarandet. Enligt artiklarna 20.1 i förordning nr 805/2004 ska en dom som har intygats vara en europeisk exekutionstitel verkställas enligt samma villkor som en dom som meddelats i verkställighetsmedlemsstaten.(14) Även om det är uppenbart att detta nya system för direkt verkställighet av avgöranden är fördelaktigt för den borgenär som driver ärendet, finns det icke desto mindre en strävan efter en rimlig avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen, åtminstone det förmodade intresset.
28. För det första ska det rättsliga förfarande inom ramen för vilket domen har meddelats i ursprungsmedlemsstaten ha uppfyllt de processuella miniminormer som avses i kapitel III i förordning nr 805/2004, vilka syftar till att säkerställa att gäldenärens rätt till försvar iakttas.(15) För det andra ger förordning nr 805/2004 gäldenären möjlighet att genomföra en senare kontroll av den ursprungliga domen och av det därtill hörande intyget om europeisk exekutionstitel, genom att behörigheten i detta hänseende fördelas mellan organen i ursprungsmedlemsstaten och organen i verkställighetsmedlemsstaten.
29. Även om medlemsstaterna således har behörighet att pröva en ansökan om att vägra verkställighet eller en ansökan om vilandeförklaring eller begränsning av verkställighetsförfarandet,(16) föreskrivs följande tydligt i artikel 21.2 i förordning nr 805/2004: ”Domen eller intyget om europeisk exekutionstitel får aldrig omprövas i sak i verkställighetsmedlemsstaten.”(17) Inget bestridande från gäldenärens sida av huruvida det finns en fordran och huruvida den är välgrundad eller huruvida villkoren för intygande är uppfyllda får göras och prövas i den staten.
30. Detta klargörande är av väsentlig betydelse för att fastställa innebörden av begreppet ”exceptionella omständigheter”, nämligen att det förefaller mig utesluta att det görs någon hänvisning till en bedömning, även en bedömning vid första påseendet, från den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten, av huruvida den talan som gäldenären väckt i ursprungsmedlemsstaten, såsom avses i artikel 23 i förordning nr 805/2004, är välgrundad.(18)
31. Denna tydliga kompetensfördelning är en följd av att fordran och exekutionstiteln fastställs på grundval av den lagstiftning som gäller i ursprungsmedlemsstaten.(19) I ett förfarande som leder fram till intygandet av att en dom är en exekutionstitel ska det organ som gör detta intygande dessutom avgöra huruvida det rättsliga förfarandet i ursprungsmedlemsstaten, som ledde till att den ursprungliga domen meddelades, uppfyllde villkoren i kapitel III i förordning nr 805/2004. Utöver en kontroll av att detta förfarande har genomförts på ett korrekt sätt och att behörighetsreglerna har iakttagits, föreskrivs i artikel 6 i förordningen bland annat att det ska göras en kontroll av att det meddelade avgörandet är verkställbart och att fordrans art ska kontrolleras.(20)
32. Kontrollen av det domstolsavgörande genom vilket målet avgörs slutligt och av intyget om exekutionstitel ska göras av en domstol i ursprungsmedlemsstaten, som är bäst lämpad att pröva de tillämpliga bestämmelserna i målet och att i sak bekräfta giltigheten av ovannämnda dom och det intyg som åtföljer den. Vid en ansökan om omprövning av en dom i den mening som avses i artikel 19 i förordning nr 805/2004 eller en begäran om rättelse eller återkallelse av ett intyg om exekutionstitel som föreskrivs i artikel 10 i samma förordning, är det samma domstol som antagit de två rättsakterna som är behörig domstol i ursprungsmedlemsstaten.
33. Under dessa omständigheter kan det enligt min mening inte godtas att begreppet ”exceptionella omständigheter” kan omfatta ett nödvändigt konstaterande av den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten av att gäldenärens talan enligt artikel 23 i förordning nr 805/2004 vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogad (fumus boni juris). En sådan slutsats svarar mot behovet av att säkerställa en snabb verkställighet av domar, eftersom bedömningen av ovannämnda fumus boni juris är liktydig med att processen objektivt sätt blir mer komplex, samtidigt som den rättssäkerhet som ligger till grund för det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen, vilken det hänvisas till i skäl 18 i förordningen, bevaras. Med andra ord förefaller det mig inte rimligt, juridiskt och praktiskt, att begära att den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten ska ta sig an ursprungsmedlemsstatens rättssystem i syfte att fastställa huruvida de grunder som gäldenären har åberopat till stöd för sina yrkanden i denna stat ska godtas.(21)
34. Dessutom anser jag att denna tolkning stöds av hur artikel 23 i förordning nr 805/2004 utarbetades. Det ska påpekas att det i denna bestämmelse, i dess lydelse enligt förslaget till förordning,(22) angavs att vilandeförklaring av verkställighetsförfarandet var den första möjliga åtgärden, utan närmare precisering. I motiveringen angavs att ”sannolikheten för att gäldenärens talan … och för att en ovillkorlig verkställighet vållar gäldenären irreparabel skada” ska ingå bland de viktiga faktorer som ska beaktas vid tillämpningen av nämnda bestämmelse.
35. Det ska konstateras att artikel 23 i förordning nr 805/2004, likt ingressen till denna rättsakt, inte innehåller någon hänvisning till dessa två omständigheter och att det, förutom att ordningen för möjliga åtgärder kastas om, krävs att det konstateras att det föreligger ”exceptionella omständigheter” för att vilandeförklaring ska kunna ske. Denna utveckling av texten visar enligt min mening den koherens som lagstiftaren har eftersträvat med dels den strikta avgränsning(23) av den roll som organen i verkställighetsmedlemsstaten har enligt artikel 21.2 i förordningen, dels målet att säkerställa fri rörlighet för domar i samtliga medlemsstater, i förevarande fall genom att begränsa dessa myndigheters utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller den åtgärd som har störst inverkan.(24)
b) Tillämpningen av artikel 6.2 jämförd med artikel 11 i förordning nr 805/2004
36. Det ska påpekas att begreppet ”intyg” ska användas med försiktighet, eftersom det är, inte mindre än, tre intyg med olika syften som föreskrivs i förordning nr 805/2004. Det första intyget är det som avses i artikel 6.1 i förordningen, vilken motsvarar bilagorna I–III, med rubriken ”Intyg om europeisk exekutionstitel”.(25) För att en dom ska kunna intygas vara en exekutionstitel i enlighet med artikel 6 måste det avse en obestridd fordran och uppfylla vissa villkor i denna artikel. Ett av dessa villkor är det som anges i led a i punkt 1 i artikeln, nämligen att domen är verkställbar enligt ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.(26) En dom som inte är verkställbar kan således inte utgöra grund för att utfärda ett intyg om europeisk exekutionstitel. I artikel 11 i förordning nr 805/2004 föreskrivs som komplettering till denna bestämmelse att ett intyg om europeisk exekutionstitel endast ska ha rättsverkan inom gränserna för domens verkställighet.
37. Den andra kategorin är den som nämns i artikel 6.2 i förordning nr 805/2004, vilken motsvarar bilaga IV, med rubriken ”Intyg om att en dom inte kan verkställas eller endast i begränsad utsträckning kan verkställas”. Om den ursprungliga dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel inte längre är verkställbar eller om dess verkställbarhet har vilandeförklarats eller begränsats av en domstol i ursprungsmedlemsstaten, kan gäldenären erhålla intyget genom att när som helst ansöka hos den domstol som ursprungligen utfärdade exekutionstiteln.
38. Det tredje är det som föreskrivs i artikel 6.3 i förordning nr 805/2004, vilket motsvarar bilaga V med rubriken ”Ersättningsintyg om europeisk exekutionstitel till följd av att talan har förts mot domen”. Syftet med denna bestämmelse är att göra det möjligt för borgenären att uppdatera sin ståndpunkt genom att få fastställt att även den dom som har meddelats efter överklagande i ursprungsmedlemsstaten och som bekräftar den ursprungliga domen ska intygas vara en europeisk exekutionstitel.
39. Det ska i detta sammanhang påpekas att klaganden i det nationella målet har gjort gällande att de grunder för vilandeförklaring eller begränsning av verkställigheten av en dom som föreskrivs i artikel 23 i förordning nr 805/2004 ska bedömas mot bakgrund av artiklarna 6.2 och 11 i denna förordning. Enligt denna part är det endast om det intyg som avses i artikel 6.2 i förordningen företes vid den domstol som ska verkställa intyget som det finns grund för den domstolens beslut att vilandeförklara eller begränsa verkställigheten.
40. Denna tolkning bygger enligt min mening på en förväxling av två situationer som anges separat i förordning nr 805/2004. Artikel 23 i förordningen rör en tillfällig och osäker situation, i förevarande fall de mål som gäldenären har inlett vid ursprungsdomstolen mot den ursprungliga intygade domen eller själva intyget, vilka fortsätter att ha full verkan i avsaknad av bestämmelser om suspensiv verkan av ovannämnda talan. I avvaktan på utgången av dessa förfaranden (som per definition är oviss), kan den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, besluta om vilandeförklaring eller begränsning av verkställighetsförfarandet.
41. Det är inte denna situation som avses i artikel 6.2 i förordning nr 805/2004, jämförd med artikel 11 i samma förordning. Det som avses är en konstaterad ändring av exekutionstitelns verkställbarhet, som innebär utfärdande av ett nytt intyg motsvarande bilaga IV till förordningen. Med hänsyn till sambandet, som uttrycks i tvingande ordalag i den andra bestämmelsen, mellan verkställbarheten hos domen och hos intyget om europeisk exekutionstitel, kommer varje senare ändring av denna verkställbarhet (slutgiltigt eller tillfälligt upphörande till följd av en vilandeförklaring och begränsning av dess räckvidd) med nödvändighet att påverka verkställighetsförfarandet. Såsom kommissionen har påpekat ankommer det på domstolen i verkställighetsmedlemsstaten, som är mottagare av ovannämnda intyg, att säkerställa en effektiv tillämpning av artikel 11 i förordning nr 805/2004 vid genomförandet av den nationella lagstiftningen.
42. Jag anser under dessa omständigheter att om beslut om vilandeförklaring eller begränsning av verkställighetsförfarandet enligt artikel 23 i förordning nr 805/2004 begränsades till att endast avse det fall då ett intyg anger att domen inte längre är verkställbar eller att dess verkställbarhet har begränsats, skulle bestämmelsen förlora sin ändamålsenliga verkan, vilket inte kan godtas.
c) Åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i verkställighetsmedlemsstaten
43. Unionslagstiftaren kan inte kritiseras för att inte ha försökt underlätta gränsöverskridande indrivning av fordringar på privaträttens område: även intyget om europeisk exekutionstitel, det europeiska betalningsföreläggandet(27) och det europeiska småmålsförfarandet(28) är rättsliga instrument som syftar till fri rörlighet för domstolsavgöranden inom deras respektive områden. Här ska även den allmänna rättsregeln i förordning nr 1215/2012 läggas till. Denna lagstiftningsproduktion, som är betydande, eller rentav inflationistisk enligt vissa(29), ger upphov till vissa frågor avseende hela systemets koherens.
44. Så är fallet med gäldenärens möjlighet att genomföra en kontroll av den ursprungliga domen i det skede då den verkställs av myndigheterna i verkställighetsmedlemsstaten. Även om det i samtliga ovannämnda instrument föreskrivs förfaranden såväl för att vilandeförklara och begränsa verkställighetsförfarandet som för att vägra verkställighet, kan det konstateras att villkoren för tillämpning av dessa åtgärder inte är enhetliga.(30)
45. I artikel 21 i förordning nr 805/2004 föreskrivs att verkställighet ska vägras av den behöriga domstolen i verkställighetsmedlemsstaten, om den dom som intygas vara en europeisk exekutionstitel är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en medlemsstat eller i tredjeland. Detta är det enda skälet för vägran som föreskrivs i denna förordning, medan det i förordning nr 1215/2012 föreskrivs inte mindre än fem skäl, däribland det som avser åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande. Jag vill påpeka att den litauiska regeringen har gjort gällande att begreppet ”exceptionella omständigheter” i artikel 23 c i förordning nr 805/2004 ska tolkas så, att det omfattar situationer där verkställigheten av en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel skulle kunna påverka grunderna för rättsordningen (ordre public) i verkställighetsmedlemsstaten.
46. Denna tolkning kan enligt min mening inte godtas, eftersom den innebär ett åsidosättande av den tydliga kompetensfördelningen mellan organen i ursprungsmedlemsstaten och organen i verkställighetsmedlemsstaten, vilken har analyserats ovan. De sistnämnda instanserna behöver inte på något sätt pröva huruvida det ursprungliga beslutet är lagenligt. Med hänsyn till rättssäkerhetsprincipen kan en risk för motstridiga avgöranden på denna punkt inte godtas.
47. Det framgår dessutom av förarbetena att det, vid det 2515:e mötet vid rådet ”Rättsliga och inrikes frågor” den 5 och den 6 juni 2003 diskuterades huruvida det skulle vara möjligt att vägra verkställighet i verkställighetsmedlemsstaten, även på grundval av kriteriet ”grunderna för rättsordningen (ordre public)”, vilket redan nämnts i förordning (EG) nr 44/2001(31) som kronologiskt kom före förordning nr 805/2004. Av den slutliga lydelsen av förordning nr 805/2004 framgår att detta kriterium inte har tillämpats. Jag anser därför att det är svårt att godta att frågan om åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i verkställighetsmedlemsstaten kan tas upp till förnyad prövning genom en tolkning av begreppet ”exceptionella omständigheter” som motiverar vilandeförklaring av verkställighetsförfarandet enligt artikel 23 i förordning nr 805/2004.
48. Slutligen anser jag att ett skäl för vilandeförklaring som avser ett åsidosättande av grunderna för rättsordningen (ordre public) i verkställighetsmedlemsstaten, oavsett om det är materiellt eller processuellt, är oförenligt med den tillfälliga karaktären hos de åtgärder som anges i ovannämnda artikel, vilka med nödvändighet i rättsligt och tidsmässigt hänseende enbart avser det beslut som fattats i ursprungsmedlemsstaten avseende de åtgärder som gäldenären vidtagit. Ett beslut om fastställelse av giltigheten av den ursprungliga domen markerar att verkningarna av vilandeförklaringen av verkställighetsförfarandet upphör, men rör inte vid frågan om problematiken med att undergräva grunderna för rättsordningen (ordre public) i den verkställande medlemsstat som har motiverat beslutet. Denna problematik kan emellertid inte lösas inom ramen för förordning nr 805/2004, i avsaknad av lämpliga bestämmelser, vilket inte heller är acceptabelt med hänsyn till rättssäkerhetsprincipen, som ingår bland unionsrättens allmänna principer.
d) Huruvida de åtgärder som avses i artikel 23 i förordning nr 805/2004 kan tillämpas tillsammans
49. När det gäller ovannämnda fråga ska hänsyn tas till utvecklingen av formuleringarna av bestämmelserna i förordningarna nr 1896/2006, nr 861/2007 och nr 1215/2012 avseende möjligheten att vilandeförklara eller begränsa verkställighetsförfarandet.
50. Även om formuleringen i artikel 23 i förordning nr 1896/2006 är identisk med formuleringen i artikel 23 i förordning nr 805/2004, genom att konjunktionen ”eller” används två gånger mellan omnämnandet av var och en av de tänkbara åtgärderna, vilket visar att den är alternativ, gäller detta inte i de ovannämnda senare sekundärrättsliga bestämmelserna. I artikel 23 i förordning nr 861/2007 och artikel 44 i förordning nr 1215/2012 anges den aktuella konjunktionen endast mellan den andra och den tredje möjliga åtgärden, vilket tyder på att den första och den andra åtgärden kan kombineras.
51. Denna utveckling av lagstiftningen tycks ge uttryck för och bekräfta vilandeförklaringens särdrag som den åtgärd som är mest ingripande, eftersom den innebär att borgenären inte genomför någon som helst verkställighetsåtgärd. Jag vill i detta hänseende påpeka att artikel 23 i förordning nr 805/2004, till skillnad från artikel 44 i förordning nr 1215/2012, inte föreskriver att verkställighetsförfarandet ”helt eller delvis” får skjutas upp. Enbart den omständigheten att den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten kan ”vilandeförklara” detta förfarande kan enligt min mening endast avse det fallet att förfarandet i fråga helt har avbrutits.
52. Enligt min mening är det logiskt och praktiskt omöjligt att kumulera begränsningsåtgärder och vilandeförklaringsåtgärder. Denna slutsats kan dras redan utifrån rubriken på artikel 23 i förordning nr 805/2004, i vilken konjunktionen ”eller” används, som markerar åtskillnaden mellan åtgärderna.(32) Teoretiskt sett är det däremot tänkbart, även om det inte konkret är troligt, att den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten kan ålägga borgenären som driver förfarandet att ställa en garanti som villkor för genomförandet av verkställighetsåtgärder som enbart är säkerhetsåtgärder. Denna kombination omfattas av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som dessa myndigheter har och ska göras med beaktande av de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet.
4. Förslag till avgörande i denna del
53. De olika tolkningar av begreppet ”exceptionella omständigheter” som de berörda parterna har föreslagit och som har analyserats ovan förefaller i själva verket skilja sig från en logisk och förnuftig tolkning av artikel 23 i förordning nr 805/2004.
54. Eftersom det rör sig om vilandeförklaring av verkställigheten, står det klart att det är verkningarna av verkställigheten som avses, eftersom de ”exceptionella omständigheterna” är sådana som är knutna till den skada som gäldenären skulle kunna orsakas genom omedelbar verkställighet av domen. Med hänsyn till den exceptionella karaktär som krävs ska dessa omständigheter kännetecknas av att skadan till följd av verkställigheten är allvarlig och irreparabel, i ett sammanhang där gäldenären befinner sig i en tillfällig och osäker situation vad gäller de förfaranden som inletts av gäldenären i ursprungsmedlemsstaten. Dessa omständigheter ska således innebära en nödsituation som motiverar behovet av att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att en sådan skada orsakas den part som ansöker om vilandeförklaring.(33)
55. När det gäller tolkningen av ovannämnda skada är det möjligt att hämta inspiration från domstolens praxis avseende beviljande av uppskov med verkställigheten av en rättsakt enligt artikel 278 FEUF.
56. I enlighet med denna rättspraxis ankommer det alltid på den part som ansöker om en interimistisk åtgärd, det vill säga i förevarande fall gäldenären, att förklara och visa att det är sannolikt att en allvarlig och irreparabel skada skulle uppkomma.(34) Det är visserligen riktigt att det för att fastställa att en skada föreligger inte är nödvändigt att kräva att det med absolut säkerhet ska fastställas att skadan kommer att inträffa och att det är tillräckligt att skadan är förutsebar med en tillräcklig grad av sannolikhet. Sökanden är emellertid skyldig att bevisa de omständigheter som ligger till grund för antagandet att en sådan skada kommer att inträffa.(35)
57. Vad gäller skadans art har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att en rent ekonomisk skada i princip inte kan, förutom i undantagsfall, anses vara irreparabel, eftersom en ekonomisk ersättning i regel kan medföra att den skadelidande åter försätts i den situation som rådde innan skadan uppkom, i förekommande fall genom att väcka talan om ersättning.(36) Det behöriga organet i verkställighetsmedlemsstaten ska bedöma de omständigheter som gör det möjligt att fastställa om omedelbar verkställighet av den dom som är föremål för ansökan om vilandeförklaring skulle kunna medföra irreversibel skada för gäldenären som inte skulle kunna repareras om denna dom skulle förklaras ogiltig i ursprungsmedlemsstaten eller om intyget om europeisk exekutionstitel, som utgör en förutsättning för möjligheten till omedelbar verkställighet i en annan stat, återkallades.
58. Det ska påpekas att med hänsyn till tillämpningsområdet för förordning nr 805/2004 berörs både fordringar mellan enskilda och kommersiella fordringar och gäldenärer kan således vara fysiska eller juridiska personer. När det gäller ekonomiska aktörer är det ostridigt att en möjlig situation som kan äventyra deras ekonomiska livskraft innan de förfaranden som inletts mot den ursprungliga domen eller det ursprungliga intyget har avgjorts är av sådan beskaffenhet att den skada som krävs ska anses föreligga.(37) Om gäldenären är en fysisk person, ska det fastställas huruvida verkställigheten av domen skulle medföra att hans eller hennes tillgångar helt eller delvis togs i beslag, vilket allvarligt skulle försämra de materiella levnadsvillkoren för den berörda personen och hans eller hennes familj, i likhet med vid en tvångsförsäljning av familjens bostad.(38)
59. För det fall de omständigheter som gäldenären har lagt fram gör det möjligt att fastställa ekonomiska eller sociala svårigheter som inte är allvarliga och oåterkalleliga, har den behöriga instansen i verkställighetsmedlemsstaten möjlighet att vidta de begränsningsåtgärder som föreskrivs i artikel 23 a och b i förordning nr 805/2004, under förutsättning att gäldenären ansöker om dem, i förekommande fall i andra hand. Det ska i detta hänseende påpekas att tillämpningen av denna artikel följer dispositionsprincipen, enligt vilken parterna ska definiera föremålet för tvisten.
60. Det ska erinras om att enligt domstolens rättspraxis ska domstolen i det interimistiska förfarandet även göra en avvägning mellan de föreliggande intressena när de två andra villkoren(39) för uppskov med verkställigheten är uppfyllda.(40) Jag anser att denna lösning ska tillämpas i förevarande fall, med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som det behöriga organet i verkställighetsmedlemsstaten har enligt artikel 23 i förordning nr 805/2004, vilken syftar till att hitta en lämplig medelväg mellan borgenärens intresse, som är att säkerställa en snabb verkställighet av domen, och gäldenärens intresse, vilket är att undvika potentiellt allvarliga och irreparabla skador om den förlust som orsakats av omedelbar verkställighet inte kan återfås. Inom ramen för denna intresseavvägning kan svaranden och fordringsägaren göra gällande att situationen, att fråntas möjligheten att erhålla omedelbar verkställighet av domen och således utan dröjsmål kunna erhålla de aktuella beloppen, medför att denna part slutgiltigt fråntas sina rättigheter för det fall gäldenärens talan senare avslås.
61. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, inom ramen för prövningen av gäldenärsbolagets ansökan om vilandeförklaring av verkställighetsförfarandet, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det nationella målet, bedöma huruvida en allvarlig och irreparabel skada, i den mening som angetts, kan drabba bolaget om den ursprungliga domen omedelbart verkställs och, om så är fallet, göra en avvägning mellan de föreliggande intressena.(41)
B. Den femte frågan
62. Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida verkställighetsförfarandet i verkställighetsmedlemsstaten, i enlighet med de regler som anges i artikel 36.1 i förordning nr 1215/2012, automatiskt vilandeförklaras i händelse av att verkställigheten av den dom som intygats vara en exekutionstitel vilandeförklaras i ursprungsmedlemsstaten, eller om en särskild dom, motsvarande den i artikel 44.2 i denna förordning, ska meddelas av den behöriga myndigheten i den staten.
1. Huruvida frågan kan tas upp till sakprövning
63. Enligt domstolens fasta praxis ska frågor om tolkningen av unionsrätten, som ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva, presumeras vara relevanta. Det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. Syftet med en begäran om förhandsavgörande är nämligen inte att erhålla rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor, utan att tillgodose ett behov som är direkt knutet till den faktiska lösningen av en tvist. Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den.(42)
64. I förevarande mål är följande utrett. Vid den tidpunkt då den hänskjutande domstolen vände sig till EU-domstolen med denna begäran om förhandsavgörande fanns det vid den hänskjutande domstolen även ett mål anhängigt i vilket den domstolen skulle meddela en dom i vilken det kunde komma att bli nödvändigt att beakta den kommande domen i målet om förhandsavgörande.(43) Det ska påpekas att även om det vid denna tidpunkt inte hade fattats något beslut(44) om att den ursprungliga domens verkställighet skulle avbrytas eller tillfälligt vilandeförklaras, kan detta fortfarande inträffa i förfarandet för överklagande, som fortfarande är anhängigt och som inletts av gäldenären i denna medlemsstat, och som kan ge upphov till en ny begäran.
65. Det ska också påpekas att även om uttrycket ”döma i saken” i den mening som avses i artikel 267 andra stycket FEUF omfattar hela det förfarande som leder fram till den hänskjutande domstolens dom, ska detta uttryck ges en vid tolkning för att undvika att ett stort antal processuella frågor inte kan prövas och inte kan bli föremål för EU-domstolens tolkning, samt att EU-domstolen inte kan tolka alla bestämmelser i unionsrätten som den hänskjutande domstolen måste tillämpa.(45)
2. Prövning i sak
66. Trots vad som skulle kunna utläsas av en formulering som visserligen är tvetydig, av den femte frågan, har den hänskjutande domstolen inte övervägt möjligheten att tillämpa bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 i ett verkställighetsförfarande som, såsom i förevarande fall, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 805/2004.(46) Den hänskjutande domstolen undrar vilka de rättsliga följderna blir av en dom i ursprungsmedlemsstaten varigenom verkställigheten av den ursprungliga domen i detta förfarande vilandeförklaras, med utgångspunkt i konstaterandet att förordning nr 805/2004 inte uttryckligen reglerar denna fråga, till skillnad från förordning nr 1215/2012, oavsett om det rör sig om artikel 36.1 eller artikel 44.2 i förordningen.(47)
67. Detta antagande är enligt min mening felaktigt, eftersom artikel 6, och särskilt punkterna 1 och 2 i den artikeln, samt artikel 11 i förordning nr 805/2004, utgör de relevanta tillämpliga bestämmelserna, som jag redan har redogjort för i detta förslag till avgörande.(48) Härav följer att när det intyg som föreskrivs i artikel 6.2 i denna förordning väl har utfärdats av ursprungsdomstolen och därefter översänts till de behöriga myndigheterna i verkställighetsmedlemsstaten av den part mot vilken verkställighet helt logiskt har begärts, ska dessa myndigheter, eftersom ordalydelsen i artikel 11 i förordning nr 805/2004 utesluter varje utrymme för skönsmässig bedömning, dra relevanta slutsatser av detta med avseende på genomförandet av verkställighetsförfarandet.
68. Den omständigheten att det i det ovannämnda intyget anges att verkställigheten av den dom som ursprungligen intygats vara en exekutionstitel vilandeförklaras kan därmed endast leda till en likadan åtgärd i verkställighetsmedlemsstaten. Om denna dom ogiltigförklarades och följaktligen upphävdes i ursprungsmedlemsstaten, vilket är synonymt med att verkställbarheten upphör, skulle det med nödvändighet leda till att verkställighetsförfarandet upphörde. Som kommissionen helt riktigt har påpekat fastställs de processuella aspekterna av tillämpningen av artikel 11 inte i förordning 805/2004 och regleras därför av lagen i verkställighetsmedlemsstaten, som måste tillämpas på ett sådant sätt att bestämmelsen ges full verkan.
V. Förslag till avgörande
69. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Högsta domstolen, Litauen) har ställt enligt följande:
1) Artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar
ska tolkas så, att
begreppet ”exceptionella omständigheter” i denna bestämmelse omfattar allvarlig och irreparabel skada som gäldenären kan orsakas genom omedelbar verkställighet av den dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel, när skadan innebär en nödsituation, som det ankommer på gäldenären att styrka. Om gäldenären kan styrka detta ankommer det på den behöriga domstolen eller myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten att göra en avvägning mellan aktuella intressen mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det konkreta fallet.
Endast de åtgärder för begränsning av verkställighetsförfarandet som avses i artikel 23 a och b i denna förordning kan tillämpas tillsammans.
2) Artiklarna 6 och 11 i förordning nr 805/2004
ska tolkas så, att
när verkställbarheten av en dom som intygats vara en europeisk exekutionstitel har vilandeförklarats i ursprungsmedlemsstaten och det intyg som avses i artikel 6.2 i denna förordning har översänts till det behöriga organet i verkställighetsmedlemsstaten, är det organet skyldigt att, inom ramen för tillämpningen av gällande nationella bestämmelser, säkerställa att artikel 11 i förordningen får full verkan, genom att vilandeförklara verkställighetsförfarandet.