TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 2 juli 2010

Mål T‑266/08 P

Petrus Kerstens

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Byte av tjänst – Artikel 7 i tjänsteföreskrifterna – Tjänstens intresse – Missuppfattning av faktiska omständigheter och bevisning – Personaldomstolens motiveringsskyldighet – Rätten till försvar”

Saken: Överklagande av den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) den 8 maj 2008 i mål F-119/06, Kerstens mot kommissionen (REGP 2008, s. I‑A‑1‑147 och II‑A‑1‑787) med yrkande om att domen ska upphävas.

Avgörande: Överklagandet ogillas. Petrus Kerstens ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader i denna instans.

Sammanfattning

1.      Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Tribunalens prövning av bevisvärderingen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)

2.      Överklagande – Grunder – Brister i motiveringen – Personaldomstolens användning av en underförstådd motivering

(Art. 256 FEUF; domstolens stadga, artikel 36 och bilaga I, artikel 7.1)

3.      Överklagande – Grunder – Rättegångsfel – Beslut grundat på omständigheter eller handlingar som en av parterna inte känner till – Åsidosättande av rätten till försvar – Åsidosättande av principen om ett kontradiktoriskt förfarande

1.      Domstolen i första instans är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma de faktiska omständigheterna. När domstolen i första instans har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är överklagandeinstansen behörig att pröva den rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav som har gjorts av domstolen i första instans.

Överklagandeinstansen är följaktligen varken behörig att fastställa de faktiska omständigheterna eller, i princip, att bedöma den bevisning som domstolen i första instans har godtagit till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det domstolen i första instans ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Med förbehåll för det fall bevisningen har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd överklagandeinstansens prövning. En sådan missuppfattning ska härvid framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen.

(se punkterna 37–39)

Hänvisning till

Domstolen: 6 april 2006, C‑551/03 P, General Motors mot kommissionen, REG 2006, s. I‑3173, punkterna 51, 52 och 54; 21 september 2006, C‑167/04 P, JCB Service mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8935, punkterna 106–108

2.      Den motiveringsskyldighet som åligger personaldomstolen enligt artikel 36 första meningen och artikel 7.1 i bilaga I till domstolens stadga innebär inte att personaldomstolen är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de argument som parterna i tvisten har anfört. Personaldomstolens motivering kan således vara underförstådd, under förutsättning att den ger den person som berörs av ett av personaldomstolens beslut möjlighet att få reda på skälen för beslutet och ger överklagandeinstansen tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.

(se punkt 73)

Hänvisning till

Domstolen: 21 september 2006, C‑105/04 P, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied mot kommissionen, REG 2006, s. I‑8725, punkt 72; 9 oktober 2008, C‑16/07 P, Chetcuti mot kommissionen, REG 2008, s. I‑7469, punkt 87

3.      Det skulle strida mot en grundläggande rättsprincip om ett rättsligt avgörande grundades på omständigheter eller handlingar som parterna, eller en av parterna, inte hade kunnat ta del av, och beträffande vilka parterna eller parten inte hade kunnat tillkännage sin ståndpunkt För att de krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda ska parterna nämligen kunna få kännedom om och ha möjlighet att i en kontradiktorisk process diskutera de såväl faktiska som rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång. Parterna ska härvid på ett ändamålsenligt sätt kunna tillkännage sin ståndpunkt angående de faktiska omständigheterna, bevisningen och de yttranden som har ingetts till den aktuella domstolen och som denna avser att grunda sitt avgörande på.

(se punkt 83)

Hänvisning till

Domstolen: 22 mars 1961, 42/59 och 49/59, Snupat mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 99, 156; 10 januari 2002, C‑480/99 P, Plant m.fl. mot kommissionen och South Wales Small Mines, REG 2002, s. I‑265, punkt 24; 2 december 2009, C‑89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl., REG 2009, s. I‑11245, punkt 56

Förstainstansrätten: 19 september 2008, Chassagne mot kommissionen, T‑253/06 P, REGP 2008, s. I‑B‑1‑43 och II‑B‑1‑295, punkt 27