TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen)

den 7 juli 2016 (*)

”EU-varumärke – Ogiltighetsförfarande – EU-ordmärket LUCEO – Absolut registreringshinder – Ond tro vid inlämnandet av ansökan om registrering – Artikel 52.1 b i förordning (EG) nr 207/2009”

I mål T‑82/14,

Copernicus-Trademarks Ltd, Borehamwood (Förenade kungariket), företrätt av F. Henkel, advokat,

klagande,

mot

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av A. Schifko, i egenskap av ombud,

motpart,

och, motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, intervenient vid tribunalen,

Maquet GmbH, Rastatt (Tyskland), företrätt av N. Hebeis, advokat,

angående ett överklagande av det beslut som meddelades av immaterialrättsmyndighetens fjärde överklagandenämnd den 25 november 2013 (ärende R 2292/2012-4) om ett ogiltighetsförfarande mellan Copernicus-Trademarks och Maquet,

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

sammansatt av ordföranden G. Berardis, samt domarna O. Czúcz (referent) och A. Popescu,

justitiesekreterare: E. Coulon,

med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 4 februari 2014,

med beaktande av EUIPO:s svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 15 maj 2014,

med beaktande av intervenientens svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 19 maj 2014,

med beaktande av repliken som inkom till tribunalens kansli den 4 september 2014,

med beaktande av intervenientens duplik som inkom till tribunalens kansli den 18 november 2014,

med beaktande av tribunalens skriftliga frågor till rättegångsdeltagarna, rättegångsdeltagarnas svar och deras synpunkter på de övriga rättegångsdeltagarnas svar,

med beaktande av att ingen av parterna en månad efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen således, på grundval av referentens rapport och med tillämpning av artikel 135a i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,

följande

Dom

 Bakgrund

1        Den 29 juli 2009 lämnade intervenienten, Maquet GmbH, in en ansökan om registrering av ett EU-varumärke till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), med stöd av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärke(EUT L 78, 2009, s. 1). Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet LUCEA LED för varorna ”kirurgiska lampor” som omfattas av klass 10 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg. Ansökan om registrering av EU-varumärke offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 31/2009 av den 17 augusti 2009.

2        Den 16 september 2009 lämnade Copernicus EOOD (nedan kallat Copernicus), företrätt av A., in en ansökan om registrering av EU-varumärke till EUIPO, med stöd av förordning nr 207/2009.

3        Det sökta varumärket (nedan kallat det omtvistade varumärket) är ordkännetecknet LUCEO.

4        De varor för vilka registrering har sökts omfattas av klasserna 10, 12 och 28 och motsvarar, för var och en av dessa klasser, följande beskrivning:

–        Klass 10: ”Kirurgiska, medicinska, odontologiska och veterinära apparater och instrument; konstgjorda lemmar, ögon och tänder; ortopediska artiklar, suturmaterial.”

–        Klass 12: ”Personbilar, ingående i klass 12; hjul för motorcyklar, ingående i klass 12; motorcyklar, ingående i klass 12, mopeder, ingående i klass 12; traktorer, ingående i klass 12;husbilar och husvagnar, ingående i klass 12; luftfordon, ingående i klass 12; rymdfarkoster, ingående i klass 12; rälsfordon, ingående i klass 12; bandfordon, ingående i klass 12; vattenfordon, ingående i klass 12; amfibiefordon, ingående i klass 12; rullstolar; permobiler; golfbilar; barnvagnar; delar till motorfordon, ingående i klass 12, nämligen karosserikomponenter; drivenheter; motorer; komponenter till underreden, speciellt bromsdelar; fjädrar; ångare; styrning; hjulupphängning; hjul; däck; navkapslar; fälgar; axelupphängningar; transmissionsdelar, nämligen kedjor; växellådor; länkaxlar; delar till motorfordon, ingående i klass 12, nämligen kopplingsanordningar för släpvagnar; takräcken, reseffekter för transport i fordon, barnsäten, skyddspresenningar; snökedjor”.

–        Klass 28: ”Gymnastik- och sportartiklar; spel”.

5        Copernicus har gjort gällande en prioritet avseende det omtvistade varumärket, grundad på ansökan om registrering av det österrikiska varumärket LUCEO nr 1533/2009, som lämnades in till Österreichisches Patentamt (österrikiska patentmyndigheten) den 16 mars 2009 för samma produkter som de som avses i punkt 4.

6        Den 12 november 2009 framställde Capella EOOD, som hade blivit innehavare av ansökan om registrering av det omtvistade varumärket den 21 oktober 2009 och som var företrätt av A., en invändning mot ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED med stöd av artikel 41 i förordning nr 207/2009.

7        Invändningen var grundad på ansökan om registrering av det omtvistade varumärket. Även om denna ansökan lämnades in efter ansökan om EU-varumärket LUCEA LED, gjorde Capella gällande att den var äldre med hänvisning till den påstådda prioritet som nämns i punkt 5 ovan.

8        Ansökan om registrering av det omtvistade varumärket offentliggjordes i Bulletinen för EU-varumärken nr 39/2010 av den 1 mars 2010.

9        Det omtvistade varumärket registrerades den 26 oktober 2010 under nummer 8554974. Den 16 mars 2009 skrevs in i registret som dagen för prioritet för detta varumärke.

10      Den 3 maj 2011 ingav intervenienten till EUIPO en ansökan om ogiltighetsförklaring av det omtvistade varumärket för samtliga varor och tjänster för vilka det hade registrerats.

11      Till stöd för invändningen åberopades de ogiltighetsgrunder som anges i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009. Enligt intervenienten hade Copernicus, vid inlämnandet av ansökan om registrering av varumärket, varit i ond tro.

12      Den 6 september 2011 registrerades Verus EOOD, och den 27 augusti 2012 klaganden, Copernicus-Trademarks Ltd, företrädda av A., i Europeiska unionens varumärkesregister som innehavare av det omtvistade varumärket.

13      Den 14 december 2012 ogiltigförklarade annulleringsenheten det omtvistade varumärket med motiveringen att Copernicus hade varit i ond tro vid inlämnandet av ansökan om registrering.

14      Samma dag lämnade klaganden, företrädd av A. med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009, in ett överklagande av annulleringsenhetens beslut.

15      Den 13 november 2013 skrevs Ivo-Kermartin GmbH, som även det företräddes av A. in i Europeiska unionens varumärkesregister såsom ny innehavare av det omtvistade varumärket.

16      Genom beslut av den 25 november 2013 (nedan kallat det angripna beslutet) vars mottagare är klaganden, avslog EUIPO:s fjärde överklagandenämnd överklagandet. Den fastställde annulleringsenhetens slutsats att Copernicus hade varit i ond tro vid ansökan om det omtvistade varumärket. Överklagandenämnden stödde sig i detta hänseende bland annat på övervägandet att Copernicus hade ansökt om registrering av det omtvistade varumärket enbart i syfte att kunna göra en invändning mot ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED och dra ekonomiska fördelar av detta.

 Rättegångsdeltagarnas yrkanden

17      Klaganden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet och avslå ansökan om ogiltighetsförklaring av det omtvistade varumärket,

–        i andra hand, ogiltigförklara det angripna beslutet och återförvisa ärendet till överklagandenämnden,

–        förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

18      EUIPO och intervenienten har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet,

–        förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

A –  Upptagande till sakprövning

19      Vid den tidpunkt då överklagandet lämnades in var det inte längre klaganden, utan Ivo-Kermartin, som var innehavare av det omtvistade varumärket (se punkt 15 ovan).

20      Den 4 september 2014 lämnade klaganden, som bilaga K.17 till repliken, in en handling av vilken det framgår att Ivo-Kermatin gav klaganden fullmakt att ge in förevarande överklagande till tribunalen i detta bolags och dess eget intresse.

21      I detta hänseende är det tillräckligt att erinra om att unionsdomstolarna får bedöma huruvida en god rättskipning, mot bakgrund av omständigheterna i målet, motiverar att talan ogillas i sak, utan att de först prövar invändningen om rättegångshinder (dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkterna 51 och 52).

22      Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande mål bedömer tribunalen att det av processekonomiska skäl är lämpligt att först pröva huruvida överklagandet om ogiltigförklaring är välgrundat, utan att först slå fast om överklagandet kan tas upp till sakprövning, eftersom överklagandet under alla omständigheter och av de skäl som anges nedan är ogrundat.

B –  Huruvida överklagandet är välgrundat

23      Klaganden har, till stöd för sitt överklagande, åberopat tre grunder varav den första avser ett åsidosättande av artikel 75 andra meningen i förordning nr 207/2009, den andra ett åsidosättande av artikel 76 i denna förordning och den tredje ett åsidosättande av artikel 52.1 b i förordningen.

24      Genom de argument som klaganden anfört inom ramen för dessa tre grunder, vilka delvis överlappar varandra, har den i huvudsak avsett att ifrågasätta överklagandenämndens slutsats att Copernicus var i ond tro när detta bolag lämnade in ansökan om registrering av det omtvistade varumärket. Dessa argument avser överklagandenämndens slutsats att det, mot bakgrund av de samlade omständigheterna kring denna ansökan, skulle anses att Copernicus hade varit i ond tro. Klaganden har även gjort gällande argument i syfte att bestrida överklagandenämndens konstateranden avseende förekomsten av sådana omständigheter och argumenten att intervenienten själv var i ond tro och att överklagandenämnden inte beaktat denna omständighet.

25      Mot bakgrund av innehållet i klagandens grunder ska tribunalen, efter att ha erinrat om relevanta bestämmelser och relevant rättspraxis, pröva dess argument som syftar till att vederlägga överklagandenämndens konstaterande avseende omständigheterna kring ansökan om registrering av det omtvistade varumärket. Därefter ska tribunalen pröva argumenten beträffande överklagandenämndens slutsats att Copernicus var i ond tro och, slutligen, argumenten om att överklagandenämnden inte i tillräcklig utsträckning beaktat att intervenienten var i ond tro.

1.     Relevanta bestämmelser och relevant rättspraxis

26      Ordningen för registreringen av EU-varumärken bygger på principen om ”första ansökan” enligt artikel 8.2 i förordning nr 207/2009. Enligt denna princip kan ett kännetecken registreras som EU-varumärke endast om ett äldre varumärke inte utgör hinder härför (se dom av den 11 juli 2013, SA.PAR./harmoniseringskontoret – Salini Costruttori (GRUPPO SALINI), T‑321/10, EU:T:2013:372, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

27      Tillämpningen av denna princip nyanseras emellertid bland annat av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009. Enligt den bestämmelsen ska, efter ansökan till EUIPO eller på grundval av ett genkäromål i mål om varumärkesintrång, ett EU-varumärke förklaras ogiltigt om den som ansökt om registrering var i ond tro när ansökan om varumärkesregistrering gavs in (se dom av den 11 juli 2013, GRUPPO SALINI, T‑321/10, EU:T:2013:372, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

28      Begreppet ond tro som avses i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 hänför sig till ett subjektivt motiv hos den som ansöker om registrering i form av en oärlig avsikt eller ett annat ont motiv. Ond tro innebär ett beteende som avviker från godtagna principer för etiskt beteende eller ärliga metoder på det industriella eller kommersiella området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2012, Peeters Landbouwmachines/harmoniseringskontoret – Fors MW (BIGAB), T‑33/11, EU:T:2012:77, punkterna 35–38, och generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:148, punkt 60).

29      För att bedöma huruvida en sökande är i ond tro ska det bland annat undersökas huruvida denne avser att använda det sökta varumärket. Det ska i detta hänseende erinras om att varumärkets grundläggande funktion är att garantera den berörda varans eller tjänstens ursprungsidentitet för konsumenten eller den slutlige användaren genom att göra det möjligt för denne att utan förväxlingsrisk särskilja den från sådana varor eller tjänster som har ett annat ursprung (dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkt 45).

30      Avsikten att hindra tredje man från att saluföra en vara kan i vissa fall vara en indikation på att den som ansökt om registrering varit i ond tro. Detta är bland annat fallet när det senare visar sig att sökanden inte registrerat ett kännetecken såsom EU-varumärke för att använda det utan endast för att hindra tredje man från att träda in på samma marknad (dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkterna 43 och 44, och dom av den 8 maj 2014, Simca Europe/harmoniseringskontoret – PSA Peugeot Citroën (Simca), T‑327/12, EU:T:2014:240, punkt 37).

31      Sökandens avsikt vid den relevanta tidpunkten för ansökan är en subjektiv omständighet som ska fastställas mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet vilka förelåg vid den tidpunkt då ansökan om registrering av ett kännetecken som EU-varumärke gavs in. Denna avsikt ska normalt sett fastställas med hänvisning till objektiva kriterier, bland annat den kommersiella logik i vilken ansökan om registrering lämnats in (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkterna 37, 42 och 53).

32      Vid den helhetsbedömning som ska göras vid tillämpningen av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 kan således även det omtvistade kännetecknets ursprung beaktas, liksom dess användning efter det att det skapats samt vilken kommersiell logik som legat bakom ansökan om registrering av detta kännetecken som EU-varumärke och den kronologiska ordningen för de händelser som präglat inlämnandet av ansökan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2012, BIGAB, T‑33/11, EU:T:2012:77, punkterna 21–23).

33      Det ankommer på den sökande som har för avsikt att stödja sig på denna absoluta ogiltighetsgrund att styrka sådana faktiska omständigheter som gör det möjligt att slå fast att innehavaren av ett EU-varumärke var i ond tro när registreringsansökan gavs in (dom av den 11 juli 2013, GRUPPO SALINI, T‑321/10, EU:T:2013:372, punkt 18).

34      Det är mot bakgrund av dessa bestämmelser och denna rättspraxis som klagandens argument ska prövas.

2.     Argumenten avseende överklagandenämndens konstateranden beträffande omständigheterna kring ansökan om registrering av det omtvistade varumärket

35      Överklagandenämnden slog i det angripna beslutet fast att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingick i en strategi för missbruk av inlämnande av ansökningar om registrering av varumärken, i syfte att göra gällande en prioritet för en ansökan om registrering av EU-varumärket genom att kringgå den betänketid på sex månader som föreskrivs i artikel 29.1 i förordning nr 27/2009 och den uppskovsperiod på fem år som föreskrivs i artikel 51.1 a i denna förordning. Ansökan om registrering av det omtvistade varumärket lämnades in enbart i syfte att utgöra hinder för den ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED som intervenienten lämnat in och dra ekonomiska fördelar av detta hinder. Den strategi för inlämning av ansökningar i vilken denna ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingick saknade möjlighet till insyn för tredje man.

36      Klaganden anser att dessa konstateranden är felaktiga.

a)     Konstaterandet att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingår i en strategi för missbruk av inlämnande av ansökningar

37      Som anges i punkt 35 ovan är en första omständighet som överklagandenämnden har beaktat att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingick i en strategi för inlämnande av ansökningar om registrering av varumärken i syfte att göra gällande en prioritet för en ansökan om registrering av EU-varumärke genom att kringgå betänketiden på sex månader och uppskovsperioden på fem år och åstadkomma en blockerande ställning för A., klagandens företrädare, för att invända mot av tredjeman inlämnade ansökningar om registrering av varumärken.

38      Överklagandenämnden slog fast att en sådan strategi förelåg, bland annat i punkterna 20, 25, 31, 32, 35 och 41 i det angripna beslutet. I punkt 20 i det angripna beslutet angav den att Copernicus var ett bolag som hade en anknytning till A. och att det, i syfte att bedöma huruvida bolaget hade handlat i ond tro, skulle tas hänsyn inte bara till dess eget beteende, utan också till beteendet hos A. och de övriga bolag som var knutna till det sistnämnda. Enligt överklaganämnden använde A., via dessa bolag, en strategi för inlämnande av ansökningar som omfattade ett stort antal ansökningar om registrering. 2 392 ansökningar om tyska varumärken och cirka 750 ansökningar om österrikiska varumärken kunde tillskrivas bolaget, varav högst ett hade registrerats i varje land (punkt 25 i det angripna beslutet). Överklagandenämnden påpekade, bland annat i punkterna 25, 35 och 41 i det angripna beslutet, att alla dessa ansökningar hade lämnats in enbart i syfte att därefter göra gällande en prioritet för en ansökan om EU-varumärke. A:s strategi består i att lämna in ändlösa kedjor av ansökningar om nationella varumärken, utan att betala ansökningsavgifter. När tredje man ansöker om registrering av ett identiskt eller liknande varumärke ansöker A. om ett EU-varumärke och gör gällande prioritet för detta och grundar sig på den sista länken i kedjan av ansökningar om nationella varumärken. Vidare invänder A. mot tredje mans ansökan om registrering och grundar sig på denna ansökan om registrering. I punkterna 31 och 32 i det angripna beslutet, angav överklagandenämnden att, eftersom denna situation enbart uppkommit vid nämnden i ärenden i vilka A. hade varit inblandad, handlade det inte om en tillfällighet, utan om en konsekvens av den strategi för inlämning av ansökningar som A. använde.

39      Överklagandenämnden angav, bland annat i punkterna 27–29, 33, 35, 36 och 43 i det angripna beslutet, skälen till varför den ansåg att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingick i denna strategi för missbruk av inlämning av ansökningar. Således angav den, i punkterna 27–29 i det angripna beslutet, att kännetecknet LUCEO, sedan år 2003, hade varit föremål för ansökningar om registrering som nationellt varumärke såväl i Österrike som i Tyskland och att, sedan år 2005, ansökningar hade lämnats in halvårsvis, med tillämpning av ett schema ”mars i Österrike och september i Tyskland”. Dessa halvårsvisa inlämningar motsvarade exakt betänketiden på sex månader under vilken en prioritet kan göras gällande. Dessa ansökningar ogiltigförklarades efter hand på grund av att ansökningsavgiften inte betalats. Överklagandenämnden konstaterade, bland annat i punkt 33 i det angripna beslutet, att det var först efter det att intervenienten hade ansökt om registrering av EU-varumärket LUCEA LED som Copernicus hade ansökt om registrering av det omtvistade varumärket och gjort gällande en prioritet för det sistnämnda på grundval av den sista länken i kedjan av ansökningar om registrering av nationella varumärken LUCEO, nämligen ansökan om registrering av det österrikiska varumärket som lämnats in den 16 mars 2009. Överklagandenämnden drog härav slutsatsen att det mål som A. hade eftersträvat när denna länkade ihop de olika ansökningarna om registrering av de nationella varumärkena LUCEO hade varit att kunna göra gällande en prioritet för det omtvistade varumärket flera år efter att ha lämnat in den första ansökan om registrering av kännetecknet LUCEO som nationellt varumärke, trots att det i artikel 29 i förordning nr 207/2009 endast föreskrevs en betänketid på sex månader. Överklagandenämnden påpekade, i punkterna 36 och 43 i det angripna beslutet, att A. själv hade angett att denne inte önskade använda varumärket LUCEO personligen och inte hade kunnat ange namnet på de kunder som hade visat intresse för detta varumärke. I punkterna 35, 36 och 43 i det angripna beslutet angav överklagandenämnden att argumentet att varumärket LUCEO hade ”utvecklats” genom ansökningarna om registrering av nationella varumärken enbart var en förevändning. Överklagandenämnden angav i detta hänseende att ett beteende bestående i att lämna in ansökningar om registrering av nationella varumärken utan avsikt att betala ansökningsavgifter eller låta dem leda till registrering inte kunde anses som utveckling av ett varumärke i någon större utsträckning än en mindre ändring av klasserna vid varje ny ansökan. Vidare anser överklagandenämnden att ett beslut att, efter att ha lämnat in en ansökan om registrering av ett kännetecken som redan ”funnits”, i detta fall LUCEO, för att få det registrerat som EU-varumärke inte krävde åratal av eftertanke. Överklagandenämnden drog därav slutsatsen att det enda målet med ansökan om registrering av det omtvistade varumärket hade varit att ”kringgå” ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED, som lämnats in av intervenienten.

40      Klaganden har gjort gällande att överklagandenämndens överväganden är felaktiga. I detta sammanhang har klaganden framfört argument i syfte att bestrida dels överklagandenämndens slutsats beträffande förekomsten av en av A. använd strategi för missbruk av inlämning av ansökningar, dels slutsatsen att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingick i denna strategi.

 Förekomsten av en strategi för missbruk av inlämning av ansökningar

41      Klaganden har bestritt överklagandenämndens slutsats beträffande förekomsten av en strategi för missbruk av inlämning av ansökningar från A:s sida, såsom den beskrivs i punkt 38 ovan. Klaganden har i detta sammanhang för det första gjort gällande att A. i motsats till vad överklagandenämnden konstaterat, eftersträvar en legitim kommersiell modell, nämligen den som en varumärkesbyrå använder. Vidare har klaganden gjort gällande att de slutsatser som överklagandenämnden har dragit av att det pågår andra ärenden vid den där A är inblandad är felaktiga.

–       Argumenten beträffande att den kommersiella modell som A. använder är legitim

42      Klaganden har gjort gällande att överklagandenämnden inte av antalet ansökningar om registrering av nationella varumärken som kunde tillskrivas A. skulle ha dragit slutsatsen att dessa hade lämnats in enbart i syfte att senare kunna göra gällande en prioritet för en ansökan om registrering av EU-varumärke. Tvärtom är det stora antalet ansökningar en direkt följd av dess legitima verksamhet som varumärkesbyrå, vilken består i att skapa en varumärkesportfölj avsedd att säljas till tredje man, vilket överklagandenämnden inte tillräckligt beaktat. Ansökningarna om registrering av nationella varumärken är en del av ett förfarande för utveckling av varumärkena.

43      EUIPO och intervenienten har tillbakavisat dessa argument.

44      I detta hänseende ska det för det första påpekas att klaganden inte har framfört något argument i syfte att vederlägga överklagandenämndens övervägande att, vid bedömningen av huruvida Copernicus hade handlat i ond tro, hänsyn inte bara skulle tas till dess eget beteende utan också till A:s samt alla andra till denna byrå knutna företags beteenden.

45      För det andra ska det konstateras att överklagandenämnden, i punkt 34 i det angripna beslutet, angav att ingenting hindrade att ett företag utövade en verksamhet som varumärkesbyrå och således att det, inom ramen för en sådan verksamhet, lämnade in ansökningar om registrering av varumärken som den inte själv önskade använda, utan sälja till tredje man. Överklagandenämnden ansåg emellertid att A:s verksamhet inte kunde likställas med en sådan verksamhet.

46      För det tredje kan tribunalen inte godkänna klagandens argument att kedjan av ansökningar om registrering av nationella varumärken ingår i en strävan att utveckla varumärken, som legitimt skulle kunna göras av en varumärkesbyrå.

47      Det ska i detta hänseende erinras om att det visserligen inte finns något som utgör hinder för att innehavaren av ett varumärke som registrerats på ett giltigt sätt ”utvecklar” detta genom ett senare varumärke, genom att ändra kännetecknet, förteckningen över åsyftade varor och tjänster eller den geografiska räckvidden för skyddet.

48      Som framgår av överklagandenämndens konstateranden upprättade A. emellertid ett stort antal ansökningar om registrering av nationella varumärken, som lämnades in var sjätte månad, växelvis i Tyskland respektive Österrike, precis före utgången av betänketiden på sex månader för att göra gällande en prioritet för ett EU-varumärke med stöd av artikel 29.1 i förordning nr 207/2009. Dessa ansökningar ogiltigförklarades efter hand på grund av att ansökningsavgifterna inte hade betalats och granskades således inte av de nationella varumärkesmyndigheterna.

49      Ett sådant beteende kan inte betraktas som ett legitimt kommersiellt beteende, utan ska anses stå i strid med syftena med förordning nr 207/2009.

50      Som överklagandenämnden med rätta har angett, föreskrivs i artikel 29.1 i förordning nr 207/2009 att en person som har givit in en ansökan om registrering av ett nationellt varumärke förfogar över en betänketid på sex månader för att besluta om den även vill lämna in en ansökan om registrering av ett EU-varumärke beträffande samma varumärke och för varor eller tjänster som är identiska med dem för vilka detta varumärke har sökts eller som ingår i dessa varor och tjänster. I artikel 51.1 a i denna förordning föreskrivs att efter ansökan till EUIPO eller på grundval av ett genkäromål i mål om varumärkesintrång ska de rättigheter som tillhör en innehavare av ett EU-varumärke förklaras upphävda om varumärket under en sammanhängande femårsperiod inte har varit i verkligt bruk i unionen för de varor eller tjänster för vilka det är registrerat och det inte finns skälig grund för att varumärket inte använts.

51      Det kan emellertid konstateras att kedjan av ansökningar om registrering av nationella varumärken för samma kännetecken för varor och tjänster som omfattas av åtminstone partiellt identiska klasser har till syfte att ge A. en blockerande ställning. När tredje man lämnar in en ansökan om registrering av ett identiskt eller liknande EU-varumärke ansöker nämligen A. om registrering av ett EU-varumärke, gör gällande en prioritet för detta på grundval av den sista länken i kedjan av ansökningar om registrering av nationella varumärken och gör en invändning grundad på nämnda ansökan om EU-varumärke. Den löpande kedjan av ansökningar om registrering av nationella varumärken har således till syfte att ge denne en blockerande ställning för en period som överskrider den betänketid på sex månader som föreskrivs i artikel 29.1 i förordning nr 207/2009 och även den uppskovsperiod på fem år som föreskrivs i artikel 51.1 a i nämnda förordning.

52      Det kan således konstateras att den strategi för inlämning av ansökningar som A. använder inte bara är oförenlig med syftena med förordning nr 207/2009, utan också påminner om ”rättsmissbruk”, som präglas av de omständigheterna att, för det första, det syfte som eftersträvas med den inte har uppfyllts trots att de villkor som uppställs i de unionsrättsliga bestämmelserna formellt sett har uppfyllts och, för det andra, att det finns en vilja att uppnå en fördel till följd av nämnda bestämmelser genom att artificiellt konstruera de villkor som krävs för att uppnå denna (dom av den 14 december 2000, Emsland-Stärke, C‑110/99, EU:C:2000:695, punkterna 52 och 53, samt dom av den 21 juli 2005, Eichsfelder Schlachtbetrieb, C‑515/03, EU:C:2005:491, punkt 39).

53      För det fjärde ska det, eftersom klaganden har gjort gällande att den säljer de varumärken som den har i sin portfölj till tredje man, erinras om att överklagandenämnden, i punkterna 36 och 43 i det angripna beslutet, angav att det inte kunde fastställas att det fanns någon tredje man som var intresserad av de ansökningar om nationella varumärken som klaganden lämnat in och att klaganden inte anförde något argument som kunde ifrågasätta detta övervägande. Det ska under alla omständigheter påpekas att A., om hans mål endast hade varit att utvidga sin portfölj av EU-varumärken och nationella varumärken, hade kunnat begränsa sig till att få sådana varumärken registrerade, i stället för att lämna in en kedja av ansökningar om registrering av nationella varumärken, vilka inte granskades och efter hand ogiltigförklarades på grund av att han inte hade betalat ansökningsavgiften.

54      Följaktligen ska slutsatsen dras att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den angav att de åtgärder som A. och de till honom knutna bolagen vidtagit inte kunde likställas med en verksamhet som en varumärkesbyrå legitimt skulle kunna utöva, utan hade till syfte att ge honom en blockerande ställning för en period som överskred den betänketid på sex månader som föreskrivs i artikel 29.1 i förordning nr 207/2009 och den uppskovsperiod på fem år som föreskrivs i artikel 51.1 a i denna förordning.

55      Inget av de argument som klaganden har framfört är av sådan art att denna slutsats kan ifrågasättas.

56      För det första underkänner tribunalen klagandens argument att antalet ansökningar om registrering i realiteten inte motsvarade det antal skilda varumärken som sökts, vilket var mycket mindre. Detta argument bekräftar snarare överklagandenämndens överväganden. För att utöva en varumärkesbyrås legitima verksamhet, skulle det nämligen inte vara nödvändigt att lämna in ett otal ansökningar om registrering av ett och samma varumärke, såsom A. har gjort.

57      För det andra har klaganden gjort gällande att en stor del av de ”utvecklade varumärkena” faktiskt har registrerats. I motsats till intervenientens argument, förfogade A. och de till honom knutna bolagen inte bara över 90, utan 200 registrerade EU-varumärken. A. har hela tiden ansträngt sig, i den utsträckning det varit juridiskt och ekonomiskt möjligt, för att få alla de varumärken som han utvecklat registrerade.

58      I detta hänseende räcker det, när det gäller argumentet att A. ansträngt sig för att få registrerade alla de varumärken som han utvecklat, att påpeka dels att enligt överklagandenämnden har en stor del av de ansökningar om registrering som kan tillskrivas honom inte granskats och inte lett till registrering, på grund av att ansökningsavgifterna inte betalats, dels att klaganden inte har bestritt dessa konstateranden på ett utförligt sätt.

59      För det andra äventyras överklagandenämndens överväganden inte heller av den omständigheten att ett visst antal varumärken slutligen har registrerats i A:s eller till honom knutna bolags namn. Den strategi med missbruk av inlämnande av ansökningar som överklagandenämnden har avslöjat innebär nämligen att A., vid den tidpunkt då han beslutar att använda sin blockerande ställning, ansöker om registrering av ett EU-varumärke och gör gällande en prioritet på grundval av den sista länken i kedjan av ansökningar om registrering av nationella varumärken.

60      För det tredje ska det, beträffande exakt vilket antal varumärken som kunde tilldelas A. eller bolag knutna till honom, påpekas att överklagandenämndens överväganden grundar sig på en jämförelse av dels antalet ansökningar om registrering, dels antalet registrerade varumärken. Även om det antas att 200 varumärken, som klaganden har påstått, har registrerats, förblir emellertid skillnaden mellan antalet ansökningar om registrering av nationella varumärken, nämligen mer än 3000, och antalet varumärken som slutligen har registrerats väsentlig. Under alla omständigheter kan det konstateras att klaganden inte har frambringat någon bevisning som gör det möjligt att styrka att 200 registrerade varumärken kunde tillskrivas A. vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs.

61      Dessa argument ska därför också avfärdas.

62      Vidare är inte heller klagandens argument att ansökningarna om registrering av varumärken delvis inte har fullbordats på grund av att marknaden inte utvecklats på det sätt som allmänt förväntades eller för att det visat sig att det namn som valts inte passade för de aktuella varorna eller tjänsterna, av sådan art att det styrker att en felaktig bedömning skulle ha påverkat överklagandenämndens överväganden. Detta gäller även argumentet att det är svårt att finna ett ordmärke i vissa branscher som inte står i konflikt med tidigare rättigheter. Dessa argument kan nämligen inte berättiga kedjan av ansökningar om nationella varumärken för samma kännetecken.

63      Således avfärdar tribunalen alla klagandens argument avseende den omständigheten att det stora antalet ansökningar om registrering av tyska och österrikiska varumärken som kan tillskrivas A. är motiverade med hänsyn till den legitima kommersiella modell som han använde.

–       Övriga ärenden som avser A och som överklagandenämnden beaktat

64      Klaganden har gjort gällande att överklagandenämndens slutsats, att den situation som uppkommit i förevarande ärende (punkterna 38 och 39 ovan) inte var en slump, är felaktig. För det första fick A., i samtliga fem ärenden som överklagandenämnden har nämnt, vetskap om att tredje man lämnat in en ansökan om registrering av ett EU-varumärke först efter det att han själv lämnat in ansökan om registrering av EU-varumärket. Vidare nämnde överklagandenämnden själv tre andra ärenden i vilka A. hade grundat invändningen på ett varumärke som redan hade registrerats vid den tidpunkt då tredje man lämnade in ansökan. Dessutom visar förekomsten av dessa tre ärenden att A. inte väntat på tredje mans ansökan om registrering av ett identiskt eller liknande varumärke innan han själv ansökte om registrering av ett EU-varumärke och gjorde gällande en prioritet för detta varumärke på grundval av en ansökan om registrering av ett nationellt varumärke. Vidare var antalet av överklagandenämnden nämnda ärenden begränsat i förhållande till antalet varumärkesansökningar som lämnats in sedan början av år 2001 och i förhållande till de över 200 registrerade EU-varumärkena. Dessutom utgjorde de fem förfaranden som överklagandenämnden nämnde undantag och det rörde sig om en slump. Slutligen borde överklagandenämnden, med stöd av artikel 75 andra meningen i förordning nr 207/2009, ha låtit klaganden yttra sig i detta avseende innan den antog det angripna beslutet.

65      EUIPO och intervenienten har tillbakavisat dessa argument.

66      Tribunalen ska inledningsvis pröva invändningen om åsidosättande av rätten att yttra sig.

67      Det ska i detta hänseende erinras om att enligt artikel 75 andra meningen i förordning nr 207/2009 får EUIPO:s beslut endast grunda sig på omständigheter som parterna har haft tillfälle att yttra sig över.

68      När det gäller de tre ärenden avseende varumärkena VORTEX, ROCKY och FORERUNNER som överklagandenämnden nämnde i punkterna 31 och 32 i det angripna beslutet, kan det konstateras att intervenienten, i sin begäran om ogiltighetsförklaring av den 2 maj 2011, anförde att A. var inblandad i varumärkeskonflikter och att han systematiskt hade gjort gällande en prioritet för ansökningar om registrering av EU-varumärken på grundval av ansökningar om registrering av nationella varumärken. Intervenienten hänvisade i detta sammanhang, i bilagorna 4c och 6 till nämnda ansökan, till ett stort antal kännetecken berörda av denna praxis, bland vilka ingick kännetecknen VORTEX, ROCKY och FORERUNNER. Klaganden och de som föregick vederbörande fick således, avseende dessa varumärken, tillfälle att uttala sig under förfarandet vid EUIPO.

69      Eftersom klaganden har gjort gällande att den, om den hade vetat att överklagandenämnden, i det angripna beslutet, skulle beakta dessa ansökningar om varumärken som indicier på att Copernicus var i ond tro, skulle ha uttalat sig mer i detta hänseende, räcker det att erinra om att rätten att yttra sig i den mening som avses i artikel 75 andra meningen i förordning nr 207/2009 omfattar de faktiska eller rättsliga omständigheter som utgör grunden för beslutet, men inte den slutgiltiga ställning som myndigheten avser att inta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, L & D/harmoniseringskontoret – Sämann (Aire Limpio), T‑168/04, EU:T:2006:245, punkt 116). Följaktligen ska även detta argument avfärdas.

70      Vidare ska tribunalen pröva klagandens argument att den situation som uppkommit i detta ärende och i de tre ärenden som avser varumärkena VORTEX, ROCKY och FORERUNNER berodde på en slump, eftersom A. vid tidpunkten för sin ansökan om registrering inte hade känt till ansökningar om registrering från tredje man.

71      Det ska i detta hänseende påpekas att den som ansöker om registrering av ett nationellt varumärke enligt artikel 29 i förordning nr 207/2009, under en betänketid på sex månader räknat från dagen för ingivandet av denna ansökan, visserligen får göra gällande en rätt till prioritet för ingivande av en ansökan om registrering av ett EU-varumärke. Teoretiskt sett är det således möjligt att, under denna betänketid, tredje man ansöker om registrering av ett identiskt eller liknande kännetecken som EU-varumärke och att den som sökt registrering av det nationella varumärket å sin sida, utan att känna till denna ansökan, även beslutar att ansöka om registrering av ett EU-varumärke och att göra gällande en prioritet avseende detta.

72      Som har angetts i punkterna 42–63 ovan, hade överklagandenämnden emellertid, under de i målet aktuella omständigheterna, rätt att anse att den kedja av ansökningar om registrering av nationella varumärken som A. gjort hade till syfte att ge honom en blockerande ställning som han använde för att invända mot ansökningar om registrering från tredje man. Under dessa omständigheter och mot bakgrund av att denna situation bara uppkommit i ärenden i vilka A. var inblandad, hade överklagandenämnden rätt att bedöma att det inte rörde sig om en slump.

73      Inget av de andra argument som klagandena har anfört föranleder någon annan slutsats.

74      För det första har klaganden gjort gällande att A., i motsats till vad överklagandenämnden har konstaterat, i vissa fall grundade sin invändning på redan registrerade EU-varumärken.

75      Detta argument ska avfärdas när det gäller de ärenden som avser varumärkena VORTEX, ROCKY och FORERUNNER, som överklagandenämnden nämnde i det angripna beslutet. I dessa ärenden var invändningen nämligen grundad på ansökningar om registrering av yngre varumärken, men med hänvisning till en prioritet grundad på en äldre varumärkesansökan.

76      I ärendet avseende varumärket ROCKY (R 2147/2010-4) och i ärendet avseende varumärket VORTEX (R 512/2011-4), var invändningen således grundad på senare ansökningar om EU-varumärken, men med hänvisning till en prioritet grundad på tidigare ansökningar om registrering av tyska varumärken.

77      Beträffande ärendet avseende varumärket FORERUNNER (R 2000/2010-4), ska det påpekas att invändningen i det ärendet visserligen grundade sig på en ansökan om registrering av ett österrikiskt varumärke och inte på en ansökan om registrering av ett EU-varumärke. Det rörde sig emellertid om ett resonemang som var jämförbart med det som förts i förevarande ärende, med den enda skillnaden att klaganden hade grundat sin invändning direkt på ansökningen om registrering av ett österrikiskt varumärke i stället för att grunda den på en ansökan om registrering av ett EU-varumärke och härvid hänvisat till prioriteten på grundval av denna ansökan om registrering av ett nationellt varumärke.

78      I detta sammanhang ska klagandens argument att invändningen, i ett annat ärende som också avsåg varumärket VORTEX (R 1496/2011-4), var grundat på ett registrerat EU-varumärke, underkännas. Det räcker i detta hänseende att konstatera att nämnda varumärke i det ärendet redan var registrerat på grund av den strategi för inlämning av ansökningar som A. hade använt i det i punkt 76 ovan nämnda tidigare ärendet (R 512/2011‑4). Följaktligen kan inte detta argument visa att A., när det gäller EU-varumärket VORTEX, inte har använt sin strategi med missbruk av inlämning av ansökningar.

79      För det andra har klaganden gjort gällande att det av överklagandenämnden nämnda antalet ärenden är begränsat. I detta hänseende ska det påpekas att, eftersom överklagandenämnden hade konstaterat att den aktuella situationen inte hade uppkommit vid den, med undantag för ärenden i vilka A. var inblandad, kan inte den omständigheten att det antal ärenden som överklagandenämnden nämnt var begränsat ifrågasätta övervägandet att det inte kunde röra sig om en slump. Vidare skulle, för det fall klaganden i andra ärenden eventuellt grundat sin invändning på ett varumärke som hade registrerats och att denna registrering inte kan knytas till den strategi med missbruk av inlämning av ansökningar som överklagandenämnden identifierat, detta inte kunna ifrågasätta dess slutsats att A. när det gäller varumärkena VORTEX, ROCKY, FORERUNNER och det omtvistade varumärket, använde en sådan strategi.

80      Eftersom överklagandenämndens slutsats att situationen i förevarande ärende inte berodde på en slump kan fastställas på grundval av dess överväganden avseende varumärkena VORTEX, ROCKY och FORERUNNER, kan klagandens argument avseende överklagandenämndens ytterligare överväganden avseende varumärkena ANDROMEDA och DORADO JUMP IN THE AIR avfärdas såsom verkningslösa. Även om de hade kunnat godtas, skulle de nämligen inte kunna påverka överklagandenämndens slutsats att den situation som uppkommit vid den berodde på en slump.

81      Följaktligen ska alla argument som avser överklagandenämndens konstaterande att A. använde en strategi för inlämning av ansökningar i syfte att invända mot ansökningar om registrering från tredje man underkännas.

 Ansökan om registrering av det omtvistade varumärket

82      Klaganden har även gjort gällande att överklagandenämndens slutsats att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingick i den ovannämnda strategin för missbruk av inlämning av ansökningar var ogrundad.

83      Det ska i detta hänseende erinras om att det, såsom anges i punkt 39 ovan, framgår av överklagandenämndens konstateranden att A., från år 2005, lämnade in en kedja av ansökningar om registrering av tyska och österrikiska LUCEO-varumärken halvårsvis enligt principen ”mars i Österrike, september i Tyskland”. Enligt överklagandenämnden ansökte Copernicus om registrering av det omtvistade varumärket som en reaktion på den av intervenienten inlämnade ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED och det enda syftet med Copernicus ansökan var att invända mot registreringen av EU-varumärket LUCEA LED. I detta sammanhang beaktade den bland annat de omständigheterna att A. dels, fram till intervenientens inlämning av ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED, hade nöjt sig med att lämna in en kedja av ansökningar om registrering av nationella LUCEO-varumärken, medan han efter denna inlämning hade ansökt om registrering av det omtvistade varumärket, dels att ett sådant funktionssätt motsvarade hans strategi med ett missbruk av inlämningar av ansökningar.

84      Klaganden anser att dessa överväganden är felaktiga. Ansökan om registrering av det omtvistade varumärket har inte till syfte att ”kringgå” ansökan om registrering av det av intervenienten sökta EU-varumärket LUCEA LED.

85      För det första har klaganden gjort gällande att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket endast är ett uttryck för den kommersiella modell som A. använder, vilken består i att skapa en portfölj av EU-varumärken i syfte att sälja dessa varumärken till tredje man. A. utvecklade det omtvistade varumärket genom ansökningar om registrering av nationella varumärken genom att ändra förteckningen över de varor och tjänster för vilka registrering hade sökts, innan han skrev in det i sin portfölj i en omfattande och moderniserad form.

86      EUIPO och intervenienten har tillbakavisat dessa argument.

87      Det ska i detta hänseende för det första påpekas att överklagandenämnden, i punkterna 36 och 43 i det angripna beslutet, påpekade att A. själv hade angett att han inte ville använda det omtvistade varumärket personligen och inte hade kunnat ange namnet på de kunder som hade uttryckt ett intresse för detta. A. har inte framfört något argument som skulle kunna styrka att detta övervägande är felaktigt.

88      För det andra har klaganden inte framfört något argument som kan styrka att kedjan av ansökningar om registrering av de nationella varumärkena LUCEO var motiverade av användningen av en legitim kommersiell modell. Tvärtom kunde, som anges i punkterna 46–52 ovan inte bara A:s åtgärder inte anses vara en utveckling av det omtvistade varumärket, utan de avsåg vidare att monopolisera kännetecknet LUCEO genom att kringgå den betänketid på sex månader som föreskrivs i artikel 29.1 i förordning nr 207/2009 och den uppskovsperiod på fem år som föreskrivs i artikel 51.1 a i denna förordning.

89      Detta argument ska således underkännas.

90      Vidare har klaganden gjort gällande att Copernicus, vid den tidpunkt då det ansökte om registrering av det omtvistade varumärket eller det österrikiska varumärket LUCEO, inte kände till ansökan om registrering av varumärket LUCEA LED och att det således inte fanns någon koppling mellan dessa båda ansökningar.

91      EUIPO och intervenienten har tillbakavisat dessa argument.

92      Det ska i detta hänseende inledningsvis konstateras att klagandens argument om Copernicus ovetskap avser en subjektiv omständighet om sökandens avsikt vid tidpunkten för ansökan. Enligt den rättspraxis som anges i punkt 31 ovan ska ond tro hos sökanden normalt sett fastställas med hänvisning till objektiva kriterier.

93      Det kan även konstateras att överklagandenämnden har fastställt objektiva omständigheter som talar starkt för att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket lämnades in som en reaktion på intervenientens inlämnande av ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED.

94      Det är mot bakgrund av denna rättspraxis och dessa omständigheter som en prövning bör göras av de argument som klaganden har framfört för att styrka att det inte finns någon koppling mellan intervenientens inlämnande av ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED och Copernicus ansökan om registrering av det omtvistade varumärket.

95      För det första har klaganden gjort gällande att intervenienten, vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan om registrering av det österrikiska varumärket LUCEO, ännu inte hade ansökt om registrering av EU-varumärket LUCEA LED och Copernicus hade således inte kunnat få kännedom om detta.

96      Det ska i detta hänseende erinras om att enligt den av A. använda strategin för missbruk av inlämning av ansökningar, som angetts i punkterna 38 och 41–81 ovan, lämnades ansökningar om registrering av tyska och österrikiska varumärken in i syfte att ge honom en blockerande ställning som han använde för att invända mot eventuella ansökningar om registrering av identiska eller liknande kännetecken inlämnade av tredje man.

97      Följaktligen utgör inte den omständigheten att Copernicus eller A. inte kände till existensen av ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED vid den tidpunkt då de hade ansökt om registrering av det österrikiska varumärket LUCEO hinder för konstaterandet att ansökan om det omtvistade varumärket, för vilket en prioritet hade gjorts gällande på grundval av ansökan om registrering av det österrikiska varumärket LUCEO, lämnades in som en reaktion på ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED.

98      För det andra avfärdar tribunalen klagandens argument att ansökningsavgiften för ansökan om registrering av det österrikiska varumärket LUCEO av den 16 mars 2009 inte hade betalats på grund av att A. redan vid den tidpunkten hade beslutat att ansöka om registrering av det omtvistade varumärket. Det räcker i detta hänseende att konstatera att A. vid de nio tidigare ansökningarna om registrering av tyska och österrikiska varumärken inte heller hade betalat någon ansökningsavgift och därefter inte hade lämnat in någon ansökan om registrering av ett EU-varumärke LUCEO vid utgången av respektive betänketid.

99      För det tredje har klaganden gjort gällande att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket inte lämnades in som en reaktion på intervenientens ansökan om registrering, utan på grund av att betänketiden för att göra gällande en prioritet för ett EU-varumärke skulle löpa ut.

100    Inte heller detta argument är övertygande.

101    För det första ska det påpekas att A., beträffande ansökningarna om registrering av de äldre tyska och österrikiska LUCEO-varumärkena, lät betänketiden på sex månader gå ut, utan att lämna in någon ansökan om registrering av ett EU-varumärke och nöjde sig med att lämna in ytterligare en ansökan om registrering av ett nationellt varumärke, i syfte att bibehålla sin blockerande ställning.

102    För det andra kan det konstateras att ett tillvägagångssätt som bestod i att strax före utgången av betänketiden på sex månader kontrollera huruvida ansökningar om identiska eller liknande varumärken hade lämnats in rimmade väl med A:s strategi för inlämning av ansökningar. Kedjan av ansökningar om registrering av tyska och österrikiska varumärken hade nämligen just till syfte att ge honom en blockerande ställning för att kunna invända mot eventuella ansökningar om registrering av identiska eller liknande kännetecken inlämnade av tredje man. För att kunna dra fördel av denna blockerande ställning eller för att behålla den räckte det att, innan respektive betänketid gick ut, kontrollera huruvida tredje man hade lämnat in ansökningar om registrering av identiska eller liknande varumärken.

103    Således avfärdar tribunalen alla klagandens argument som har till syfte att styrka att Copernicus, vid den tidpunkt då detta bolag ansökte om registrering av det omtvistade varumärket, inte kände till ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED.

104    För det tredje har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden inte tillräckligt beaktade den omständigheten att Copernicus även hade kunnat göra en invändning på grundval av ansökan om registrering av det österrikiska varumärket LUCEO av den 16 mars 2009, vilket skulle ha varit mindre kostsamt och säkrare.

105    EUIPO och intervenienten har tillbakavisat detta argument.

106    Även detta argument måste underkännas.

107    Det går nämligen inte att ifrågasätta de indicier som talar för att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket hade till syfte att ”kringgå” ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED. Visserligen har klaganden med rätta gjort gällande att en invändning även hade kunnat grundas direkt på ansökan om registrering av det österrikiska varumärket LUCEO av den 16 mars 2009, som klaganden hade gjort i ärendet avseende det ovan i punkt 77 nämnda varumärket FORERUNNER (R 2000/2010-4). Det ska emellertid konstateras att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket kunde stärka A:s blockerande ställning i förhållande till intervenienten, eftersom det i egenskap av EU-varumärke omfattade hela Europeiska unionen och således gjorde det möjligt för honom att invända mot registrering av ett nationellt varumärke även vid varumärkesmyndigheterna i unionens medlemsstater.

108    Således kan inget av de av klaganden framförda argumenten styrka att överklagandenämndens konstateranden att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingick i en av A. använd strategi för missbruk av inlämning av ansökningar och hade till syfte att ”kringgå” ansökan om registrering av den av intervenienten inlämnade ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED, är felaktiga. Tvärtom visar Copernicus beteende avseende det omtvistade varumärket tydligt funktionssättet för den strategi med missbruk av inlämnande av ansökningar som används av A., vilken av de skäl som anges i punkterna 42–63 ovan inte kan anses vara förenlig med syftena med förordning nr 207/2009.

b)     Användningen av det omtvistade varumärket

109    En andra omständighet som överklagandenämnden har beaktat är det sätt på vilket A. har använt det omtvistade varumärket. I punkterna 36–43 i det angripna beslutet påpekade överklagandenämnden att A., å ena sidan, hade angett att han inte själv ville använda det omtvistade varumärket och att han inte hade kunnat ange namnen på de kunder som hade uttryckt intresse för detta och, å andra sidan, hade begärt betalning på 75 000 euro av intervenienten. Överklagandenämnden drog av detta slutsatsen att denna begäran om betalning var den enda möjligheten att utnyttja det omtvistade varumärket. I detta sammanhang angav den att detta belopp skulle jämföras med beloppet för de officiella avgifter som totalt hade betalats för det omtvistade varumärket.

110    Klaganden anser att dessa av överklagandenämnden anförda överväganden är felaktiga.

111    För det första har klaganden bestritt överklagandenämndens överväganden avseende det ekonomiska nyttjandet av det omtvistade varumärket. Klaganden har i detta hänseende gjort gällande att A. inte begärde någon ekonomisk ersättning inom ramen för invändningsförfarandet. Det var först efter att ha nått framgång i det förfarandet som A. begärde att intervenienten skulle upphöra med sitt agerande, för att försvara sina rättigheter och inte förefalla inaktiv. Det var först efter det att intervenienten erbjöd sig att förvärva det omtvistade varumärket för 15 000 euro som A. begärde ett belopp på 75 000 euro. Han väntade inte lugnt och i hemlighet till dess att intervenienten började använda varumärket LUCEA LED för sina varor eller väntade till dess att den hade använt det längre för sina varor för att begära skadestånd. Således är det felaktigt att konstatera att det enda syftet med registreringen av det omtvistade varumärket var att pressa motparten på pengar. Vidare har klaganden gjort gällande att de övriga ärenden som överklagandenämnden har nämnt och som avser andra varumärken som kan tillskrivas A. är administrativa förfaranden som har inletts enbart i syfte att bevara rätten till skydd av varumärken som innehas av den sistnämnda eller av ett av dennes bolag. Det rör sig inte om civilrättsliga förfaranden och ingen betalning har begärts av de övriga parterna.

112    EUIPO och intervenienten har tillbakavisat dessa argument.

113    Det ska i detta hänseende påpekas att klaganden inte har framfört något argument i syfte att styrka att en felaktig bedömning påverkat överklagandenämndens överväganden enligt vilka A. inte hade haft för avsikt att själv använda det omtvistade varumärket och ingen tredje man hade uttryckt något intresse för det omtvistade varumärket. Klaganden har bland annat inte kunnat visa att det fanns någon omständighet som talade för att de efter varandra följande nationella varumärkena LUCEO, under åren före ansökan om registrering av EU-varumärket LUCEA LED, skulle ha väckt ett intresse hos tredje man. Det kan således konstateras att klaganden inte har lämnat någon tillräcklig förklaring beträffande på vilket sätt A. avsåg att använda det omtvistade varumärket, annat än för att invända mot eventuella ansökningar om registrering av identiska eller liknande kännetecken, såsom de som intervenienten lämnat in.

114    Vidare kan argumenten att A. begärde betalning av ett belopp av intervenienten först efter det att han nått framgång inom ramen för invändningsförfarandet och att han inte väntat längre för att ge sig till känna inte påverka överklagandenämndens slutsats avseende den ekonomiska användningen av det omtvistade varumärket. Det ska i detta sammanhang bland annat påpekas att den omständigheten att A. nått framgång vid invändningsenheten stärkte hans ställning i förhandlingen om en ekonomisk överenskommelse med intervenienten.

115    Dessutom kan det, när det gäller argument avseende de övriga varumärkena, konstateras att klaganden inte har angett på vilket sätt A. avsåg att använda dessa varumärken, annat än för att grunda sig på dem för att invända mot registrering av identiska eller liknande varumärken och för att uppnå ekonomiska fördelar av denna blockerande ställning. Klaganden har nämligen inte framfört något argument som gör det möjligt att styrka att A. skulle ha önskat använda dem själv eller att tredje man visat något intresse för dem. Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att de ärenden som överklagandenämnden har hänvisat till är invändningsförfaranden. A:s förfarandesätt när det gäller det omtvistade varumärket visar nämligen att han, för det fall han skulle ha nått framgång inom ramen för invändningsförfarandet, var beredd att inleda förfaranden för att upphöra med användningen av identiska eller liknande kännetecken och att förhandla.

116    Följaktligen ska alla anmärkningar avseende överklagandenämndens överväganden avseende det ekonomiska nyttjandet av det omtvistade varumärket avfärdas.

117    För det andra har klaganden gjort gällande att ansökningarna om registrering av nationella varumärken, i motsats till vad överklagandenämnden har påstått, inte var kostnadsfria. Handläggningsavgifter utkrävdes i Österrike vid inlämnandet av ansökan om registrering av varumärket, oavsett huruvida varumärket slutligen registrerades. A. hade betalat avgifter med sexsiffriga belopp till de olika varumärkesmyndigheterna för registreringar av varumärken, men också för varumärken för vilka förfarandet inte hade fortlöpt ända fram till registrering.

118    EUIPO och intervenienten har tillbakavisat dessa argument.

119    I detta hänseende ska det för det första påpekas att klaganden inte har lagt fram några konkreta bevis som gör det möjligt att fastställa de belopp som den har betalat för ansökningarna om registrering av tyska varumärken.

120    För det andra kan det, beträffande avgifter som betalats för registrering av österrikiska varumärken, konstateras att överklagandenämnden, i punkt 40 i det angripna beslutet, medgav att inlämningen av ett officiellt formulär var belagd med en handläggningsavgift. Följaktligen kan inte, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, av det angripna beslutet dras slutsatsen att överklagandenämnden ansåg att sådana avgifter inte hade betalats för ansökningarna om registrering av österrikiska varumärken.

121    Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att överklagandenämnden, i punkt 21 i det angripna beslutet, hänvisade till den ”kostnadsfria” karaktären av den strategi för inlämning av ansökningar som A. använde. Överklagandenämndens övervägande ska nämligen tolkas i kombination med dess konstaterande i punkt 40 i det angripna beslutet, i vilken den medgav att handläggningsavgifter utgick för ansökningarna om registrering av österrikiska varumärken. Genom att hänvisa till den ”kostnadsfria” karaktären av den strategi för inlämning av ansökningar som A. använde, har överklagandenämnden således nöjt sig med att konstatera att den strategi med missbruk av inlämning av ansökningar som A. använde gjorde det möjligt att inte betala ansökningsavgifterna för ansökningarna om registrering av tyska och österrikiska varumärken, eftersom lagstiftningen i dessa båda medlemsstater inte kräver betalning av sådana avgifter vid tidpunkten för ansökan om registrering.

122    I detta sammanhang ska det även påpekas att klaganden själv har erkänt att den omständigheten att ansökningsavgiften för ansökningarna om registrering av tyska och österrikiska varumärken inte betalades gjorde det möjligt för den att minska utgifterna för sin strategi för inlämning av ansökningar. Det kan konstateras att detta bekräftar överklagandenämndens slutsatser. Eftersom A. och de till honom knutna bolagen enligt denna strategi endast ansökte om registrering av ett EU-varumärke när en tredje man lämnade in en ansökan om registrering av ett identiskt eller liknande EU-varumärke och begränsade sig till att lämna in en kedja av ansökningar om registrering av tyska och österrikiska varumärken utan att betala ansökningsavgifter när detta inte var fallet, kunde de minimera kostnaderna för denna strategi för inlämnande av ansökningar och samtidigt kringgå den betänketid på sex månader som föreskrivs i artikel 29 i förordning nr 207/2009 och den uppskovsperiod som föreskrivs i artikel 51.1 a i denna förordning. När det gäller det omtvistade varumärket har A. således inte betalat någon ansökningsavgift för de tio ansökningarna om registrering av tyska och österrikiska LUCEO-varumärken och det var först efter det att intervenienten begärde registrering av EU-varumärket LUCEA LED som en ansökningsavgift betalades inom ramen för ansökningen om registrering av det omtvistade varumärket.

123    För det tredje visar klagandens argument om det totala beloppet för de avgifter som A. betalat inte att en felaktig bedömning har påverkat överklagandenämndens överväganden avseende det ekonomiska nyttjandet av det omtvistade varumärket.

124    Det ska påpekas att klaganden, även efter det att den av tribunalen uppmanats att inkomma med bevis till stöd för att A. ”sammanlagt betalat ett sexsiffrigt belopp”, begränsade sig till att inge en kopia av bestämmelserna i Gebührengesetz (lag om uttagande av avgifter) av 1957, i dess version av den 11 november 2011 (BGBl. 267/1957) och göra gällande den omständigheten att det inte längre var möjligt att spåra det exakta beloppet för de handläggningsavgifter som hade betalats, eftersom de berörda redovisningshandlingarna inte kunde återfinnas.

125    Vidare skulle under alla omständigheter, även om alla de registreringar eller ansökningar om registreringar av varumärken som gjorts av A. eller till honom knutna bolag, ett sammanlagt sexsiffrigt belopp hade betalats till olika varumärkesmyndigheter, detta inte kunna styrka att en felaktig bedömning påverkade överklagandenämndens överväganden beträffande förekomsten av en strategi för inlämning av ansökningar i syfte att blockera av tredje man inlämnade ansökningar om registrering av identiska eller liknande varumärken. Den ekonomiska framgången med en sådan strategi för inlämning av ansökningar beror, för det första, på möjligheten att minimera de uppkomna kostnaderna för att skapa en blockerande ställning innan en konflikt med en av tredje man sökt registrering uppstår och, för det andra, på förverkligandet av intäkter som överstiger de kostnader som uppkommer i en sådan konflikt. Det kan emellertid konstateras att den av A. använda strategin för inlämnande av ansökningar hade till syfte att begränsa kostnaderna till följd av de preliminära ansökningarna om registrering, för vilka ansökningsavgifterna inte betalades, och att A., enbart beträffande det omtvistade varumärket begärde en betalning på 75 000 euro och således ett totalt belopp på fem siffror av intervenienten.

126    Således kan inget av de argument som klaganden har anfört styrka att överklagandenämndens konstaterande, att den enda möjligheten att nyttja det omtvistade varumärket var att använda det för att invända mot ansökningar om registrering av identiska eller liknanden varumärken och uppnå en ekonomisk fördel av denna invändning, är felaktigt.

c)     Bristande insyn

127    En tredje omständighet som överklagandenämnden har beaktat är den bristande insynen i A:s strategi för inlämning av ansökningar. Den påpekade således, i punkt 21 i det angripna beslutet, den oöverblickbara karaktären av de ansökningar om registrering av varumärken som kan tillskrivas A. och ansåg att dess strategi orsakade en ”invecklad situation avseende immaterialrätten, som inte kan lösas av tredje man”. I punkt 51 i det angripna beslutet angav överklagandenämnden att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket hade lämnats in under för tredje man otydliga förhållanden som stred mot den grundläggande strukturen i varumärkesrätten som består i att garantera rättssäkerheten genom tillgängliga immateriella rättigheter.

128    Klaganden anser att överklagandenämndens överväganden är behäftade med fel.

129    För det första har klaganden klandrat överklagandenämnden för att ha fastställt att det förekom en ”prioritetsfälla” och grundat sig på övervägandet att ansökningarna om registrering av nationella varumärken hade dolts och inte kunde hittas av tredje man. Genom att använda uttrycket ”prioritetsfälla”, har överklagandenämnden åsidosatt principen att det, vid fastställandet av prioritet eller äldre rättigheter till varumärket, inte är tidpunkten för den eventuella registrering som därefter skett, utan tidpunkten då ansökan lämnats in, som är avgörande. Vidare existerade inte någon ”prioritetsfälla”. För det första fanns de nationella varumärken som varit föremål för en ansökan om registrering upptagna i offentliga och fritt tillgängliga online-databaser. Således hade de kunnat hittas utan kostnad och genom en minimal ansträngning. A:s beslut att ansöka om registrering av tyska och österrikiska varumärken var ett medvetet beslut, i syfte att säkerställa deras exponering och göra de tillgängliga varumärkena kända för potentiellt intresserade personer. Intervenienten hade således, eller borde åtminstone ha haft, kännedom om ansökan om registrering av det österrikiska varumärket LUCEO av den 16 mars 2009. För det andra är överklagandenämndens åberopande av en bristande insyn på grund av att klaganden hade benämnts med olika namn under ett decennium och att vissa varumärken hade innehafts av olika bolag under denna period, inte relevant och är under alla omständigheter ogrundat.

130    EUIPO och intervenienten har tillbakavisat dessa argument.

131    För det första, eftersom klaganden genom dessa argument har klandrat överklagandenämnden för att ha ansett att tredje man såsom intervenienten inte kunde finna ansökningarna om registrering av tyska och österrikiska LUCEO-varumärken, räcker det att påpeka att överklagandenämnden i punkt 42 i det angripna beslutet, tydligt angav att konstaterandet att Copernicus var i ond tro inte berodde på frågan huruvida en ”icke igenkännbar prioritetsfälla” hade existerat. Följaktligen är det angripna beslutet, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, inte grundat på övervägandet att tredje man inte kunde återfinna ansökningarna om registrering av tyska eller österrikiska LUCEO-varumärken.

132    För det andra ska det prövas huruvida klagandens argument kan visa att överklagandenämndens övervägande att A:s strategi för inlämning av ansökningar var påverkad av en bristande insyn är felaktigt.

133    I detta sammanhang har klaganden gjort gällande att överklagandenämnden inte borde ha beaktat att ansökningar om varumärken och varumärken som kunde tillskrivas A. efter hand hade överförts till flera till honom knutna bolag.

134    Det ska i detta hänseende påpekas att klaganden visserligen med fog har gjort gällande att identifieringen av innehavaren av ett varumärke på vilket en invändning grundas eller kan grundas inte har någon inverkan på frågan huruvida det föreligger en risk för förväxling mellan två varumärken.

135    I motsats till vad klaganden har gjort gällande betyder detta emellertid inte att de efter varandra följande överföringarna av varumärkesrättigheter, under de omständigheter som beskrivits i punkterna 38 och 39 ovan, inte kunde göra den strategi med missbruk av inlämning av ansökningar som A. använde mindre uppenbar för tredje man. De hade nämligen till effekt att delvis dölja den omständigheten att en enda person, det vill säga A., styrde ett flertal varumärkesansökningar via olika bolag och att en sådan situation som den som uppkommit i förevarande fall inte berodde på en slump, utan var konsekvensen av en strategi för missbruk av inlämning av ansökningar, som byggde på en kedja av ansökningar om registrering av tyska och österrikiska varumärken.

136    Detta övervägande påverkas inte av klagandens argument att de som sökt registrering av varumärkena och EUIPO hade kunnat fastställa att alla dessa invändningsförfaranden kunde tillskrivas A., eftersom den sistnämnde alltid hade nämnts som företrädare för bolagen i varumärkesmyndigheternas databaser. Även om det antas att det är möjligt för alla ärenden avseende varumärken eller ansökningar om varumärken som kan tillskrivas A., inbegripet dem som ogiltigförklarats på grund av att ansökningsavgiften inte betalats, skulle detta nämligen inte ändra det förhållandet att överföringarna hade till verkan att delvis, åtminstone vid en första anblick, dölja den omständigheten att de aktuella invändningsförfarandena var uttryck för en strategi för missbruk av inlämning av ansökningar som styrdes av en person.

137    Det ska i detta sammanhang även påpekas att klaganden, trots den omständigheten att tribunalen erbjöd den att ange skälen till de efter varandra följande överföringarna, inte framförde några konkreta argument i detta hänseende, utan nöjde sig med att på ett abstrakt sätt göra gällande att de hade skett av interna skäl, knutna till ekonomin och till den tekniska förvaltningen av företaget.

138    Mot bakgrund av dessa överväganden kan det konstateras att överklagandenämnden inte har gjort någon felaktig bedömning genom att beakta de efter varandra följande överföringarna av varumärken och ansökningar om varumärken som en omständighet som påverkade insynen i de åtgärder som A. och de till honom knutna bolagen vidtog.

139    För det tredje kan det, när det gäller argumentet att intervenienten hade kunnat finna ansökningarna om registrering av de nationella LUCEO-varumärkena, konstateras att överklagandenämnden med fog har påpekat att växlingen mellan ansökningarna om registrering av tyska och österrikiska varumärken samt den omständigheten att inga ansökningsavgifter betalats för dessa gjorde att tredje man hade mindre insyn i A:s förfarandesätt. Efter att ha upptäckt en ansökan om registrering av ett tyskt eller österrikiskt varumärke, för vilket ansökningsavgiften inte hade betalats kunde tredje man visserligen förvänta sig att denna avgift slutligen skulle betalas och varumärket registreras. Han kunde emellertid inte rimligen förvänta sig att denna avgift inte skulle betalas och att strax före utgången av den betänketid på sex månader som föreskrivs i artikel 29 i förordning nr 207/2009 en annan ansökan om registrering av det nationella LUCEO-varumärket lämnades in i en annan medlemsstat, då ett sådant beteende stred mot andan i förordning nr 207/2009 av de skäl som angetts i punkterna 51 och 52 ovan.

140    För det fjärde, beträffande argumentet att överklagandenämnden har åsidosatt principen att det vid fastställandet av prioritet inte är tidpunkten för den eventuella senare registreringen, utan tidpunkten för inlämnandet av ansökan som är avgörande, räcker det att konstatera att överklagandenämnden har nöjt sig med att undersöka huruvida Copernicus, vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan om registrering av det omtvistade varumärket, var i ond tro, såsom föreskrivs i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009. I motsats till vad klaganden har gjort gällande grundade överklagandenämnden sig således inte på tidpunkten för den eventuella senare registreringen.

141    Mot bakgrund av ovannämnda överväganden ska således den slutsatsen dras att de av klaganden anförda argumenten inte kan styrka förekomsten av en felaktig bedömning som påverkar överklagandenämndens övervägande att de efter varandra följande överföringarna av varumärken och av ansökningar om varumärken till olika bolag, växlingen mellan ansökningar om registrering av tyska och österrikiska varumärken och den omständigheten att ingen ansökningsavgift betalats för dessa gjorde A:s strategi med missbruk av inlämning av ansökningar mindre öppen för insyn för tredje man.

142    I andra hand har klaganden anfört argument som har till syfte att bestrida andra av överklagandenämnden anförda överväganden avseende den bristande insynen i A:s strategi för inlämning av ansökningar, vilken avser bevis som är nödvändiga för att styrka åberopandet av prioritet och tillgängligheten till handlingarna bakom ansökningarna om registrering av tyska varumärken. I detta sammanhang har klaganden även gjort gällande ett åsidosättande av artikel 75 andra meningen i förordning nr 207/2009, eftersom överklagandenämnden inte gett den tillfälle att uttala sig i detta hänseende. Dessa argument kommer att beaktas i punkterna 152–156 nedan.

3.     Argumenten avseende överklagandenämndens slutsats att Copernicus var i ond tro

143    Det är med beaktande av ovannämnda överväganden som tribunalen ska pröva klagandens argument att överklagandenämnden inte hade rätt att dra slutsatsen att Copernicus, mot bakgrund av omständigheterna kring ansökan om registrering av det omtvistade varumärket, skulle anses ha varit i ond tro.

144    I detta hänseende ska det erinras om att klaganden, såsom har angetts i punkterna 37–108 ovan, inte har framfört några argument som kan påverka överklagandenämndens slutsats att ansökan om registrering av Copernicus ingick i en strategi med missbruk av inlämning av ansökningar som bestod i att löpande lämna in ansökningar om registrering av nationella varumärken och hade till syfte att ge A. en blockerande ställning som han använde för att invända mot eventuella ansökningar om registrering av identiska eller liknande kännetecken som lämnats in av tredje man, genom att göra gällande en prioritet för en ansökan om registrering av ett EU-varumärke. Vidare kan det konstateras att inget av klagandens argument kan påverka övervägandet att ett sådant beteende inte är förenligt med målen med förordning nr 207/2009, eftersom det har till syfte att kringgå den betänketid på sex månader som föreskrivs i artikel 29 i denna förordning och den uppskovsperiod på fem år som föreskrivs i dess artikel 51.1 a. För det tredje har klaganden, som framgår av punkterna 109–126 ovan, inte gjort gällande argument som är av sådan art att de vederlägger överklagandenämndens konstaterande att Copernicus hade haft för avsikt att nyttja det omtvistade varumärket genom att invända mot sådana ansökningar om registrering som intervenientens och genom att dra ekonomiska fördelar av denna invändning. För det fjärde kan dessa argument, såsom har angetts i punkterna 127–141 ovan, inte påverka överklagandenämndens överväganden att vissa omständigheter hade till verkan att A:s strategi för missbruk av inlämning an ansökningar blev mindre öppen för tredje mans insyn, nämligen efter varandra följande överföringar av varumärken och ansökningar av varumärken till olika bolag, växlingen mellan ansökningar om registrering av tyska och österrikiska varumärken och det förhållandet att ansökningsavgiften inte betalades.

145    Det kan konstateras att dessa omständigheter i sig gör det möjligt att dra slutsatsen att Copernicus var i ond tro vid inlämningen av ansökan om det omtvistade varumärket. Som överklagandenämnden med fog angav i punkt 21 i det angripna beslutet, föreligger nämligen ond tro när ansökningarna om varumärken frångår deras ursprungliga syfte och lämnas in i spekulativt syfte eller enbart i syfte att erhålla ekonomisk ersättning. Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall hade överklagandenämnden emellertid rätt att formulera en slutsats enligt vilken den av A. styrda kedjan av ansökningar om registrering av tyska och österrikiska LUCEO-varumärken hade till syfte att ge honom en blockerande ställning som han använde för att kunna göra gällande en prioritet för en ansökan om registrering av EU-varumärket, när tredje man ansökte om registrering av ett identiskt eller liknande EU-varumärke. Således hade Copernicus, när det ansökte om registrering av det omtvistade varumärket, inte för avsikt att använda dess huvudsakliga funktion, det vill säga att garantera för konsumenten eller slutanvändaren den berörda varans eller tjänstens ursprungsidentitet, genom att göra det möjligt för denne att utan möjlighet till förväxling särskilja denna vara eller tjänst från dem som har ett annat ursprung (se punkt 29 ovan). Copernicus hade i stället för avsikt att använda det för att hindra registreringen av EU-varumärket LUCEA LED som intervenienten hade ansökt om och att dra ekonomiska fördelar av sin blockerande ställning.

146    Inget argument som klaganden har framfört är av sådan art att denna slutsats kan ifrågasättas.

147    För det första har klaganden gjort gällande att Copernicus inte försökte hindra intervenienten från att använda ett varumärke som den redan använde. Det ska i detta hänseende påpekas att förekomsten av en sådan vilja förvisso utgör en omständighet som kan tyda på att ond tro föreligger i den mening som avses i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009. I motsats till vad klaganden har antytt utgör emellertid inte avsaknaden av en sådan vilja något hinder för att det konstateras att den som ansökt om ett varumärke varit i ond tro (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2012, BIGAB, T‑33/11, EU:T:2012:77, punkt 20). Detta argument ska således avfärdas.

148    För det andra har klaganden gjort gällande att det, i förevarande mål, inte förelåg någon prioritetsfälla som tredje man inte kunde upptäcka. Det räcker i detta hänseende att konstatera att överklagandenämnden, som har angetts i punkterna 131 och 143–145 ovan, under omständigheterna i förevarande fall, hade rätt att dra slutsatsen att Copernicus var i ond tro, även för det fall det inte hade varit omöjligt för tredje man att finna ansökningarna om registrering av nationella varumärken.

149    För det tredje har klaganden gjort gällande att ansökan om registrering av det österrikiska varumärket LUCEO av den 16 mars 2009 redan utgjorde en konsoliderad rättslig ställning och att det låg i Copernicus legitima intresse att ansöka om registrering av det omtvistade varumärket och att göra gällande en prioritet för detta på grundval av nämnda ansökan inom fristen för prioritet.

150    Det ska i detta hänseende erinras om att den strategi för inlämning av ansökningar i vilken ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingick, med anledning av de överväganden som anges i punkterna 49–52 ovan, inte kan anses förenlig med andan i förordning nr 207/2009.

151    Vidare ska det, eftersom klaganden i huvudsak har gjort gällande att den agerat inom ramen för de bestämmelser som föreskrivs i förordning nr 207/2009, påpekas att det i artikel 52.1 b i förordning 207/2009 föreskrivs att ett EU-varumärke ska förklaras ogiltigt om sökanden var i ond tro när ansökan om varumärkesregistrering gavs in. Denna bestämmelse nyanserar således tillämpningen av de bestämmelser som klaganden har åberopat.

152    Av detta följer att överklagandenämnden, vid förekomsten av de omständigheter det erinrats om i punkt 144 ovan, hade rätt att dra slutsatsen att Copernicus var i ond tro vid inlämningen av ansökan om registrering av det omtvistade varumärket.

153    Således kan överklagandenämndens slutsats att Copernicus var i ond tro redan fastställas på grundval av de omständigheter som sammanfattas i punkt 144 ovan.

154    Följaktligen ska klagandens ovan i punkt 142 nämnda argument som har till syfte att ifrågasätta andra överväganden av överklagandenämnden avseende bristande insyn i A:s strategi för missbruk av inlämning av ansökningar avfärdas som irrelevanta. För det första har nämligen dessa argument till syfte att styrka den påstått felaktiga karaktären av överklagandenämndens övervägande som finns i punkterna 23 och 24 i det angripna beslutet, enligt vilket vad beträffar påståendet om ond tro ska beaktas att Copernicus inte hade lämnat in nödvändiga bevishandlingar för att styrka att en prioritet gjorts gällande och att enbart den omständigheten att det omtvistade varumärket fortfarande inte innehöll någon handling som gjorde det möjligt att kontrollera huruvida åberopandet av en prioritet var välgrundat redan ingick i en medveten strategi för döljande och avsaknad av insyn. Vidare har de till syfte att visa att överklagandenämndens övervägande som finns i punkt 47 i det angripna beslutet, enligt vilket den bristande insynen avseende åberopandet av prioritet även var ett resultat av den omständigheten att handlingarna bakom ansökningarna om registrering av tyska varumärken inte var tillgängliga, var felaktigt. Mot bakgrund av det i punkterna 143–153 ovan angivna kan det, även om klagandens argument visade att dessa överväganden var behäftade med en felaktig bedömning, emellertid konstateras att överklagandenämndens slutsats att Copernicus var i ond tro bör fastställas.

155    Följaktligen ska även klagandens argument att överklagandenämnden har åsidosatt artikel 75 andra meningen i förordning nr 207/2009 genom att inte ge Copernicus eller senare innehavare av det omtvistade varumärket möjlighet att uttala sig om tillgängligheten till handlingarna bakom ansökningarna om registrering av tyska varumärken avfärdas som irrelevant.

156    Således ska såväl klagandens argument till syfte att bestrida överklagandenämndens konstateranden avseende omständigheterna kring ansökan om registrering av det omtvistade varumärket som de som avser överklagandenämndens slutsats att Copernicus var i ond tro avfärdas.

4.     Argumenten avseende att intervenienten eller dess advokat var i ond tro

157    Klaganden har även gjort gällande att överklagandenämnden i större utsträckning borde ha beaktat det förhållandet att intervenienten och dess advokat var i ond tro. Klaganden har i detta sammanhang i huvudsak gjort gällande att intervenientens advokat tidigare hade varit A:s partner och således kände till dess affärsmodell. Intervenienten hade själv handlat i ond tro när den ansökte om EU-varumärket LUCEA LED, trots att den kände till förekomsten av ansökan om registrering av det österrikiska varumärket LUCEO av den 16 mars 2009. Mot bakgrund av relationen mellan A. och intervenientens advokat borde överklagandenämnden ha förhållit sig kritisk till intervenientens påståenden.

158    Det ska inledningsvis påpekas att det följer av punkterna 17 och 18 i det angripna beslutet, enligt vilka den existerande relationen mellan A. och intervenientens advokat inte medförde att dess överklagande till EUIPO inte kunde tas upp till sakprövning, att överklagandenämnden beaktade klagandens argument avseende denna relation.

159    När det gäller klagandens argument att överklagandenämnden i förevarande fall inte tillräckligt beaktade att intervenienten var i ond tro, kan det visserligen konstateras att intervenientens onda tro, om det antas att den är styrkt, ska beaktas inom ramen för ett ogiltighetsförfarande riktat mot det varumärke som denne innehar, nämligen varumärket LUCEA LED. Däremot skulle inte, i förevarande förfarande som avser det omtvistade varumärket LUCEO och i vilket överklagandenämnden har fastställt att Copernicus var i ond tro vid inlämningen av ansökan om registrering av detta varumärke, en eventuell ond tro hos intervenienten kunna bevisa en felaktighet som påverkat överklagandenämndens slutsats att ogiltigförklaringen av det omtvistade varumärket var berättigad. Såsom överklagandenämnden med fog påpekade i punkt 22 i det angripna beslutet, bygger nämligen ogiltighetsgrunden för ond tro på ett allmänt intresse och kan således inte vara avhängig av att den person som ansöker om ogiltighetsförklaring av varumärket är i ond tro.

160    Det ska under alla omständigheter påpekas att klaganden inte har preciserat vilken av advokatens och intervenientens ”insider-uppgifter” som den sistnämnda kunde ha dragit fördel av på ett oegentligt sätt. Mot bakgrund av den karaktär av missbruk som präglar A:s strategi för inlämning av ansökningar (se punkterna 49–52 ovan), skulle intervenientens advokat nämligen inte ha varit skyldig att avhålla sig från att hjälpa en klient att ansöka om registrering av ett varumärke som misstänktes kunna stå i konflikt med ett kännetecken som omfattades av denna strategi.

161    Beträffande anmärkningen att överklagandenämnden borde ha förhållit sig kritisk till intervenientens påståenden, ska det erinras om att prövningen av klagandens argument, med förbehåll för de argument som inte prövats på grund av att de är irrelevanta (se punkterna 154 och 155 ovan), inte visade något åsidosättande från överklagandenämndens sida av den skyldighet att på eget initiativ pröva sakförhållandena som föreskrivs i artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 eller av principen om god förvaltning. Vidare ska denna anmärkning i övrigt avfärdas med tillämpning av artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, eftersom klaganden inte preciserat vilka av överklagandenämndens överväganden som denna avsåg.

162    Således ska klagandens argument om att överklagandenämnden i större utsträckning borde ha beaktat att intervenienten var i ond tro också avfärdas och, således, alla argument som framförts till stöd för dess ansökan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

163    Mot denna bakgrund ska överklagandet således ogillas i sin helhet utan att det behöver prövas huruvida det kan tas upp till sakprövning.

 Rättegångskostnader

164    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom klaganden har tappat målet ska den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med EUIPO:s och intervenientens yrkanden.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      Copernicus-Trademarks Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) och Maquet GmbH.

Berardis Czúcz Popescu

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 juli 2016.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.