Förenade målen T‑440/03, T‑121/04, T‑171/04, T‑208/04, T‑365/04 och T‑484/04

Jean Arizmendi m.fl.

mot

Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Tullunion – Fördragsbrottsförfarande – Motiverat yttrande – Avskaffandet i fransk rätt av den monopolställning som innehades av sammanslutningen för de så kallade courtiers interprètes et conducteurs de navires – Tillräckligt klar överträdelse – Orsakssamband”

Sammanfattning av domen

1.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Kommissionen har inte inlett ett fördragsbrottsförfarande

(Artiklarna 226 EG och 288 andra stycket EG)

2.      Skadeståndstalan – Självständig i förhållande till talan om ogiltigförklaring – Föremål för talan

(Artiklarna 226 första stycket EG och 288 andra stycket EG)

3.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräcklig klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter

(Artiklarna 226 EG och 288 andra stycket EG)

4.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Begrepp

(Artiklarna 226 EG och 288 andra stycket EG)

5.      Talan om fördragsbrott – Administrativt förfarande – Föremål för talan

(Artikel 226 EG)

1.      En skadeståndstalan som grundar sig på kommissionens underlåtenhet att inleda ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 226 EG ska avvisas. Eftersom kommissionen inte är skyldig att inleda ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 226 EG är dess beslut att inte inleda ett sådant förfarande enligt denna rättspraxis i vart fall inte rättsstridigt, vilket innebär att gemenskapen inte kan ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Eftersom det inte föreligger någon skyldighet för kommissionen att inleda ett fördragsbrottsförfarande kan inte dess underlåtenhet i detta avseende medföra att gemenskapen blir skadeståndsansvarig.

(se punkt 62)

2.      Skadeståndstalan är en självständig form av talan, som har en särskild funktion i rättsmedelssystemet. Föremålet för en skadeståndstalan är ett yrkande om ersättning för en skada som följer av en rättsakt eller av ett otillåtet handlande som en gemenskapsinstitution är ansvarig för.

Oberoende av huruvida en rättsakt utgör en sådan rättsakt mot vilken en talan om ogiltigförklaring kan väckas är alla gemenskapsinstitutionernas rättsakter – även de som fattats inom ramen för en skönsmässig bedömning – i princip sådana rättsakter mot vilka en skadeståndstalan kan väckas. En gemenskapsinstitutions befogenhet att företa en skönsmässig bedömning medför inte att institutionen frigörs från sin skyldighet att handla i överensstämmelse med överordnade rättsnormer, såsom fördraget och de allmänna gemenskapsrättsliga principerna, och med den relevanta sekundärrätten. Närhelst lagenligheten hos en sådan rättsakt ifrågasätts i en skadeståndstalan ska denna prövning ske mot bakgrund av institutionens skyldigheter. En motsatt slutsats skulle gå emot en rättsgemenskap och förta skadeståndstalans ändamålsenliga verkan, eftersom en domare då skulle vara förhindrad att inom ramen för en dylik talan pröva rättsaktens lagenlighet.

Kommissionen kan vid utövandet av de befogenheter som den har tilldelats enligt artikel 226 EG bedöma huruvida det är lämpligt att väcka talan mot en medlemsstat för fördragsbrott utan att behöva motivera sitt val, och kommissionen kan dessutom, under samma betingelser, sända ett motiverat yttrande till denna medlemsstat. Det kan dock inte uteslutas att en person i särskilda undantagsfall kan styrka att ett motiverat yttrande är rättsstridigt och att det innebär ett tillräckligt klart åsidosättande av en rättsregel, som orsakat vederbörande skada.

Ett motiverat yttrande från kommissionen som avges i enlighet med artikel 226 första stycket EG är inte en rättsakt som är avsedd att ha rättsligt bindande verkningar gentemot tredje man och således inte en sådan rättsakt mot vilken en talan om ogiltigförklaring kan väckas. Denna omständighet påverkar emellertid inte den bedömning som gjorts ovan.

(se punkterna 64–69)

3.      För att gemenskapen ska ådra sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar i fall då en rättsakts rättsstridighet är ifrågasatt måste det föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Vad gäller denna förutsättning är det avgörande kriteriet för att en överträdelse av gemenskapsrätten ska anses vara tillräckligt klar att en gemenskapsinstitution uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

I samband med ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 226 EG är det endast domstolen som är behörig att fastställa huruvida en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten. Kommissionen kan alltså fritt bedöma om det är lämpligt att väcka talan mot en medlemsstat för fördragsbrott, men kan inte på ett bindande sätt fastställa att ett sådant fördragsbrott föreligger. Under fördragsbrottsförfarandet kan kommissionen endast avge ett yttrande med sin uppfattning om huruvida en medlemsstat har åsidosatt gemenskapsrätten. I detta yttrande väljer kommissionen endast en ståndpunkt angående huruvida en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten. Följaktligen kan antagandet av ett sådant yttrande aldrig utgöra en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Även om kommissionen gör en felaktig bedömning angående gemenskapsrättens innehåll i ett motiverat yttrande kan detta således inte utgöra en sådan tillräckligt klar överträdelse som kan medföra skadeståndsansvar för gemenskapen.

Om de bedömningar som uttrycks i ett motiverat yttrande däremot går utöver bedömningen av huruvida en medlemsstat har gjort sig skyldig till ett fördragsbrott, eller om kommissionen på annat sätt har överskridit sina befogenheter under fördragsbrottsförfarandet, kan dessa bedömningar eller handlingar utgöra en sådan överträdelse som kan medföra skadeståndsansvar för gemenskapen. Exempel på överträdelser är felaktigt offentliggörande av företagshemligheter, ärekränkning och förtal.

(se punkterna 74–78)

4.      Inom ramen för en skadeståndstalan föreligger ett orsakssamband när det finns ett tillräckligt direkt samband mellan orsak och verkan, det vill säga mellan gemenskapsinstitutionens handlande och den åberopade skadan. Det ankommer på sökanden i ett mål att bevisa detta samband. Handlandet måste alltså vara den avgörande orsaken till skadan.

Inom ramen för ett fördragsbrottsförfarande enligt artikel 226 EG som har inletts av kommissionen saknar den omständigheten att kommissionen, i det motiverade yttrandet ansåg att den nationella lagstiftningen var oförenlig med gemenskapsrätten – och att kommissionen eventuellt hade fel i detta avseende – betydelse, eftersom det motiverade yttrandet inte innebär att medlemsstaten är skyldig att ändra sin lagstiftning. Inom ramen för ett fördragsbrottsförfarande kan endast domstolens dom ha en sådan bindande verkan.

Eftersom det motiverade yttrandet saknade bindande verkan, i den mån som kommissionen däri påstod att medlemsstaten hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten, kan detta yttrande inte anses vara den avgörande orsaken till de av sökandena åberopade skadorna.

(se punkterna 85, 90, 92 och 93)

5.      Syftet med det administrativa förfarandet enligt artikel 226 EG är att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att fullgöra sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten eller att göra invändningar mot de av kommissionen framställda anmärkningarna. Medlemsstaten är således inte skyldig att följa det motiverade yttrandet. Om medlemsstaten bedömer att kommissionen felaktigt har lagt den ett fördragsbrott till last kan den avstå från att följa yttrandet.

(se punkt 87)