Mål T‑456/11

International Cadmium Association (ICdA) m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Reach – Övergångsbestämmelser avseende begränsningar tillämpliga på tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av kadmium och kadmiumföreningar – Bilaga XVII till förordning (EG) nr 1907/2006 – Begränsningar av användning av kadmiumpigment i plastmaterial – Uppenbart oriktig bedömning – Riskanalys”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjunde avdelningen) av den 14 november 2013

1.      Talan om ogiltigförklaring – Viktig ändring av den angripna rättsakten under domstolsförfarandet – Den angripna rättsakten har inte upphävts – Den angripna rättsakten har kunnat medföra rättsverkningar – Talan behåller sitt föremål – Grund för eventuell skadeståndstalan – Det berättigade intresset av att få saken prövad består

(Artikel 263 FEUF)

2.      Tillnärmning av lagstiftning – Registrering, utvärdering och godkännande av kemikalier – Reach-förordningen – Begränsningar för vissa ämnen – Införande av nya och ändring av befintliga begränsningar – Unionsmyndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Domstolsprövning – Gränser – Uppenbart oriktig bedömning

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1907/2006, artikel 68.1 samt bilaga XVII)

3.      Tillnärmning av lagstiftning – Registrering, utvärdering och godkännande av kemikalier – Reach-förordningen – Begränsningar för vissa ämnen – Införande av nya och ändring av befintliga begränsningar – Villkor – Riskbedömning

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1907/2006, artiklarna 68.1 och 137.1 a samt bilaga XVII; rådets förordning nr 793/93, artikel 11)

1.      Den omständigheten att en förordning föreskriver att begränsningar för användningen av vissa ämnen enligt den angripna förordningen återkallas med retroaktiv verkan från och med den dag då den angripna förordningen blev tillämplig leder inte till att talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen förfaller, eftersom kommissionen formellt sett inte har upphävt den angripna förordningen.

Den omständigheten att den angripna förordningen återkallas leder vidare inte i sig till att unionsdomstolarna blir skyldiga att fastställa att det saknas anledning att döma i saken på grund av att ändamålet med talan har förfallit eller på grund av att det då domen meddelas saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad. Den omständigheten att den angripna förordningen, som redan genomförts, ogiltigförklaras kan fortfarande medföra en fördel för sökanden, även om de aktuella begränsningarna, vilka införts genom denna förordning, har dragits tillbaka under mellantiden med retroaktiv verkan från och med den dag då nämnda förordning blev tillämplig. Den angripna förordningen kunde nämligen ha haft rättsverkningar under den period då den reglerade de begränsningar som gäller för de aktuella varorna, det vill säga från och med när den blev tillämplig fram till dess att den förordning varigenom begränsningarna återkallas trädde i kraft.

Det konstateras slutligen att under denna period förbjöd den angripna förordningen viss användning av de aktuella varorna. Sökanden bevarar i detta sammanhang ett intresse av att det fastställs att den angripna förordningen delvis är rättsstridig, eftersom ett sådant fastställande är bindande för unionsdomstolarna i ett mål avseende en talan om skadestånd och kan utgöra grunden för en eventuell förhandling utanför domstol mellan kommissionen och sökanden i syfte att gottgöra den skada som den sistnämnda anser sig ha lidit.

(se punkterna 36−38)

2.      För att på ett effektivt sätt kunna se till att syftet med förordning nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) uppnås förfogar unionens myndigheter över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, särskilt när de utvärderar ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter i syfte att avgöra vilket slags åtgärder som ska vidtas och omfattningen av åtgärderna. Unionsdomstolens prövning ska därför begränsas till en kontroll av att det vid denna skönsmässiga bedömning inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissbruk, eller att dessa myndigheter uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. I sådana sammanhang ankommer nämligen bedömningen av de vetenskapliga och tekniska sakomständigheterna enligt EUF‑fördraget endast på institutionerna, och unionsdomstolen får inte ersätta institutionernas bedömning med sin egen bedömning.

Unionsmyndigheternas stora utrymme för skönsmässig bedömning, som innebär att domstolsprövningen av hur detta används är begränsad, omfattar emellertid inte uteslutande beskaffenheten och räckvidden av de bestämmelser som ska antas, utan även i viss utsträckning fastställandet av de grundläggande sakförhållandena. Även om en sådan domstolsprövning har begränsad räckvidd, måste dessa myndigheter, som har antagit den aktuella rättsakten, inför unionsdomstolen kunna visa att rättsakten har antagits genom att faktiskt använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Detta förutsätter att alla relevanta uppgifter och omständigheter avseende den situation som rättsakten avser att reglera har beaktats.

Den vetenskapliga riskbedömningen, som utförs av sakkunniga vetenskapsmän, ska ge kommissionen tillräckligt tillförlitlig och välgrundad information för att den ska kunna överblicka innebörden av den aktuella vetenskapliga frågan i dess helhet och kunna bestämma sin politik med vetskap om sakomständigheterna. Kommissionen ska således säkerställa att dess åtgärder, även om de är förebyggande, grundas på en så uttömmande vetenskaplig riskutvärdering som möjligt med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

Det framgår således inte av handlingarna i målet att kommissionen har utvärderat samtliga upplysningar och omständigheter av relevans för den situation som den angripna förordningen var tänkt att reglera. Kommissionen har således gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att på grundval av otillräckliga vetenskapliga fakta förklara att det förelåg en risk för människors hälsa eller miljön vilken krävde ett ingripande på unionsnivå.

(se punkterna 45, 46, 52 och 71)

3.      Den angripna förordningen om begränsningar för vissa ämnen antogs visserligen med tillämpning av de övergångsbestämmelser som avses i artikel 137.1 a i förordning nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), men trots detta måste villkoren i artikel 68 i sistnämnda förordning vara uppfyllda för att bilaga XVII till samma förordning ska kunna ändras.

Den angripna förordningens nya begränsningar för vissa ämnen förutsatte att villkoren i artikel 68.1 i förordning nr 1907/2006 var uppfyllda. En förutsättning för att den angripna förordningen skulle kunna antas var således att kommissionen med rätta ansett att användning av ämnena i fråga i andra plastmaterial än dem för vilka användningen begränsats innan den angripna förordningen antogs medför oacceptabla risker för människors hälsa eller miljön, vilka måste hanteras på unionsnivå.

Även om man skulle anse att de åtgärder som vidtas med tillämpning av artikel 137.1 a i förordning nr 1907/2006 inte behöver uppfylla de materiella villkor som föreskrivs i artikel 68 i samma förordning, utan de regler som gällde före denna förordnings tillkomst, det vill säga artikel 11 i förordning nr 793/93 om bedömning och kontroll av risker med existerande ämnen, kvarstår faktum att det även i sistnämnda bestämmelse föreskrivs att begränsningar endast får införas efter en riskbedömning.

(se punkterna 47−50)