TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 14 november 2013
Mål T‑455/11 P
Europeiska polisbyrån (Europol)
mot
Andreas Kalmár
”Överklagande – Personalmål – Europols personal – Tidsbegränsat avtal – Uppsägning – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Ekonomisk ersättning”
Saken: Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) meddelade den 26 maj 2011 i mål F-83/09, Kalmár mot Europol (F‑83/09) med yrkande om delvis ogiltigförklaring av domen.
Avgörande: Överklagandet ogillas. Europeiska polisbyrån (Europol) ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Andreas Kalmárs rättegångskostnader i första instans.
Sammanfattning
1. Överklagande – Grunder – Överträdelse av förbudet mot att döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita) – Personaldomstolens omkvalificering av de grunder som åberopats av sökanden – Åsidosättande av rätten till försvar – Ej godtagbara grunder
2. Tjänstemän – Anställda vid Europol – Beslut som påverkar en anställds administrativa situation – Förtida uppsägning av ett tidsbegränsat avtal – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Domstolsprövning
(Tjänsteföreskrifterna för anställda vid Europol, artikel 94.1 b)
3. Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Uttryckligt beslut om avslag på klagomålet – Rättslig kvalificering – Relevans
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
4. Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Tribunalens prövning av bedömningen av de faktiska omständigheterna – Ej möjlig utom vid missuppfattning
(Artikel 257 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)
5. Överklagande – Grunder – Underlåtenhet att ange vari den åberopade felaktiga rättstillämpningen består – Avvisning
(Artikel 257 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1; tribunalens rättegångsregler, artikel 138.1 första stycket c)
6. Överklagande – Grunder – Otillräcklig motivering – Motiveringsskyldighetens omfattning
(Domstolens stadga, artikel 36 och bilaga I, artikel 7.1)
1. Se domen.
(se punkterna 26–29)
2. Även om institutionen förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid ett beslut om förtida uppsägning av ett tidsbegränsat avtal är kontrollen av att de garantier som unionens rättsordning medför inom ramen för de administrativa förfarandena respekteras av grundläggande betydelse. Dessa skyddsregler innebär bland annat att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet.
(se punkt 33)
Hänvisning till
Tribunalen: 8 september 2009, ETF mot Landgren, T‑404/06 P, REG 2009, s. II‑2841, punkt 163, och där angiven rättspraxis
3. De yrkanden som har framställs mot beslutet om avslag på klagomålet får till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av domstolen, och yrkandena saknar därmed som sådana självständigt innehåll. Om det i ett beslut om avslag på ett klagomål preciseras vilka invändningar som har godtagits mot en tjänsteman måste den konkreta identifieringen av de invändningar som har anförts mot tjänstemannen framgå av en kombinerad läsning av de ursprungliga besluten och beslutet om avslag på klagomålet.
Frågan huruvida beslutet om avslag på klagomålet utgör en rättsakt som går någon emot är endast relevant för det fall överklagandet av de ursprungliga besluten avslogs på grund av att det framställts för sent. I ett sådant fall kan kvalificeringen av beslutet om avslag på klagomålet medföra att fristerna för vidtagandet av rättsliga åtgärder börja löpa på nytt.
(se punkterna 41 och 42)
Hänvisning till
Tribunalen: 12 december 2002, Morello mot kommissionen, T‑338/00 och T‑376/00, REGP 2002, s. I‑A‑301 och II‑1457, punkterna 34 och 35; 10 juni 2004, Eveillard mot kommissionen, T‑258/01, REGP 2004, s. I‑A‑167 och II‑747, punkt 31; 14 oktober 2004, Sandini mot domstolen, T‑389/02, REGP 2004, s. I‑A‑295 och II‑1339, punkt 49; 6 april 2006, Camós Grau mot kommissionen, T‑309/03, REG 2006, s. II‑1173, punkt 43, och där angiven rättspraxis
4. Domstolen i första instans är både ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, och att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna av domstolen som dömer i första instans är därför inte, utom i det fall då uppgifterna vid den domstolen har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd tribunalens kontroll. En sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen.
Personaldomstolen kan, utan att därigenom missuppfatta de faktiska omständigheterna, slå fast att en institution inte har gjort någon fullständig och detaljerad undersökning av de relevanta och icke oansenliga omständigheterna i samband med ett beslut om uppsägning, då institutionen i detalj har hänvisat till ett negativt beteende hos tjänstemannen i det förflutna och inte har gjort detsamma med avseende på de positiva aspekter som framgår av den personliga akten.
(se punkterna 64 och 66)
Hänvisning till
Tribunalen: 8 september 2008, Kerstens mot kommissionen, T‑222/07 P, REGP 2008, s. I‑B‑1‑37 och II‑B‑1‑267, punkterna 60–62, och där angiven rättspraxis
5. Se domen.
(se punkt 75)
Hänvisning till
Tribunalen: ovannämnda målet ETF mot Landgren, punkt 140
6. Den skyldighet att motivera domarna som personadomstolenen har enligt artikel 36 i domstolens stadga och artikel 7.1 i bilaga I till stadgan innebär att den måste motivera sina domar så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen till varför personaldomstolen inte har godtagit deras argument och så att tribunalen förfogar över tillräckligt med uppgifter för att utföra sin prövning.
(se punkt 76)
Hänvisning till
Domstolen: 16 juli 2009, kommissionen mot Schneider Electric, C‑440/07 P, REG 2009, s. I‑6413, punkt 135, och där angiven rättspraxis