Målen T‑144/07, T‑147/07, T‑148/07–T‑150/07 och T‑154/07

ThyssenKrupp Liften Ascenseurs NV m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för installation och underhåll av hissar och rulltrappor – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Manipulering av upphandlingar – Uppdelning av marknader – Fastställande av priser”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Bedömningskriterier – Potentiell och betydande inverkan – Konkurrensbegränsande samverkan som berör en medlemsstats hela territorium – Avskärmning av nationella marknader – Otillåtet

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

2.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Märkbar – Bedömning mot bakgrund av avtalsparternas ställning och betydelse på marknaden

(Artikel 81 EG)

3.      Konkurrens – Kompetensfördelning mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter – Rätt för företagen att begära att deras ärenden ska handläggas av en viss konkurrensmyndighet – Föreligger inte

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 11.6; kommissionens meddelande 2004/C 101/03, punkterna 8 och 31)

4.      Europeiska gemenskaperna – Språkregler – Delgivning av handlingar på ett annat språk än parternas språk – Samtycke från parterna – Brist i handläggningen föreligger inte

(Rådets förordning nr 1, artikel 3)

5.      Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion för att ett moderbolag som innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag kan utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

6.      Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Presumtion för att ett moderbolag som innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag kan utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

7.      Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion för att ett moderbolag som innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag kan utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget – Åsidosättande av principen att straff ska vara individuella – Föreligger inte – Åsidosättande av principen om oskuldspresumtion – Föreligger inte

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

8.      Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion för att ett moderbolag som innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag kan utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget – Dotterbolag som ägs av ett mellanliggande holdingbolag – Omständighet som inte är tillräcklig för att motbevisa presumtionen

(Artikel 81.1 EG)

9.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut – Avhjälpande av en brist på motivering under domstolsförfarandet – Otillåtet

(Artikel 253 EG)

10.    Förfarande – Åtgärder för bevisupptagning – Hörande av vittnen

(Tribunalens rättegångsregler, artiklarna 64 och 65)

11.    Konkurrens – Böter – Kommissionens beslut i vilket en överträdelse konstateras antaget efter ett interimistiskt beslut om förmånlig behandling som har fattats av en nationell konkurrensmyndighet – Åsidosättande av principen ne bis in idem – Föreligger inte

(Artikel 81 EG; konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, artikel 54; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 5, 14 och 23)

12.    Konkurrens – Böter – Kommissionens beslut i vilket en överträdelse konstateras antaget efter ett interimistiskt beslut om förmånlig behandling som har fattats av en nationell konkurrensmyndighet – Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar – Föreligger inte – Åsidosättande av principen om god förvaltningssed – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23)

13.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömningskriterier

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

14.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överensstämmelse mellan de belopp som ålagts flera företag

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

15.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Beaktande av företagets ekonomiska kapacitet att orsaka skada

(Artiklarna 81 EG och 82 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

16.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande karaktär

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

17.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Försvårande omständigheter – Upprepning av överträdelse – Begrepp

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 2)

18.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Villkor – De bevis som har ingetts av det berörda företaget har ett betydande mervärde

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

19.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

20.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Villkor – Nedsättning på grund av att de faktiska omständigheterna inte bestritts

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelanden 96/C 207/04 och 2002/C 45/03)

21.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Tillämpning av meddelandet om samarbete – Nedsättning på grund av att de faktiska omständigheterna inte bestritts inom ramen för samarbete utanför nämnda meddelande

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelanden 96/C 207/04 och 2002/C 45/03)

22.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Nedsättning på grund av att de faktiska omständigheterna inte bestritts inom ramen för samarbete utanför nämnda meddelande – Proportionalitet

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

23.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Nedsättningar som beviljats dels enligt meddelandet om samarbete, dels på grund av att de faktiska omständigheterna inte bestritts inom ramen för samarbete utanför nämnda meddelande

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

24.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Det berörda företagets totala omsättning

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 5 b)

25.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Iakttagande av proportionalitetsprincipen – Villkor

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

1.      Tolkningen och tillämpningen av rekvisitet avseende inverkan på handeln mellan medlemsstaterna ska grunda sig på syftet med detta rekvisit, vilket är att definiera gränsen mellan de områden som omfattas av unionens konkurrensrätt respektive konkurrenslagstiftningen i medlemsstaterna. Unionsrätten omfattar således all konkurrensbegränsande samverkan och alla förfaranden som kan utgöra ett hot mot den fria handeln mellan medlemsstaterna på ett sätt som kan skada förverkligandet av en inre marknad mellan medlemsstaterna, i synnerhet genom att avskärma de nationella marknaderna eller genom att påverka konkurrensstrukturen på den gemensamma marknaden.

För att ett beslut, ett avtal eller ett förfarande ska anses kunna påverka handeln mellan medlemsstater krävs att det med tillräcklig grad av sannolikhet, på grundval av en rad rättsliga och faktiska omständigheter, kan förutses att beslutet, avtalet eller förfarandet direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan inverka på handelsflödet mellan medlemsstater, på ett sådant sätt att det kan komma att hindra förverkligandet av en inre marknad mellan medlemsstaterna. Denna inverkan får inte heller vara obetydlig. Påverkan på handeln inom gemenskapen följer i allmänhet av flera faktorer i förening, vilka var för sig inte nödvändigtvis är avgörande. En konkurrensbegränsande samverkan som berör en medlemsstats hela territorium medför genom själva sin karaktär att avskärmningen av marknaderna på nationell nivå förstärks och att den ekonomiska integration som eftersträvas i fördraget följaktligen hindras.

(se punkterna 55,–57 och 60)

2.      Den inverkan som ett avtal eller samordnat förfarande kan ha på handeln mellan medlemsstaterna ska bland annat bedömas med beaktande av avtalsparternas ställning och betydelse på den berörda produktmarknaden. När de företag som har deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan tillsammans står för huvudparten av produktutbudet på den berörda marknaden, får denna samverkan anses kunna påverka handeln mellan medlemsstater märkbart.

Vidare är kommissionen inte skyldig att visa att de konkurrensbegränsande förfarandena har en märkbar inverkan på handeln mellan medlemsstater. Enligt artikel 81.1 EG krävs det nämligen endast att de konkurrensbegränsande avtalen och samordnade förfarandena kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(se punkterna 67–69)

3.      Det framgår av bestämmelserna i förordning nr 1/2003 att kommissionen behåller sin dominerande roll vid utredningen och fastställandet av överträdelser av unionens konkurrensregler, vilken inte påverkas av den parallella behörighet som de nationella konkurrensmyndigheterna har enligt nämnda förordning. Enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 får nämligen kommissionen inleda ett förfarande i syfte att fatta ett beslut även om en nationell myndighet redan handlägger ett ärende, efter att ha samrått med den nationella myndigheten. Vidare framgår det av denna bestämmelse att om kommissionen inleder ett förfarande fråntas de nationella konkurrensmyndigheterna sin behörighet att tillämpa unionens konkurrensregler i ett sådant ärende.

Det följer av punkt 31 i tillkännagivandet om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter att detta inte skapar någon individuell rätt för berörda företag att få ärendet handlagt av en viss myndighet. Ett företag kan således inte hävda att det har rätt att förvänta sig eller har berättigade förväntningar på att de nationella konkurrensmyndigheterna, i stället för kommissionen, ska beivra en viss överträdelse.

Härtill kommer att punkt 8 i nämnda tillkännagivande inte har någon tvingande verkan, eftersom det sätt den är formulerad på visar att den möjlighet att dela upp uppgifter som avses i punkten inte medför en skyldighet för kommissionen att avstå från att handlägga ett ärende när de villkor som föreskrivs i punkten är uppfyllda.

(se punkterna 76, 77 och 80)

4.      Kommissionen är en flerspråkig institution som ska anses kapabel att arbeta på gemenskapens samtliga officiella språk. När ett sökandeföretag medger att det samtyckt till att delgivningen av handlingar skulle ske på ett visst officiellt språk, kan det inte hävda att det förhållandet att meddelandet om invändningar och det beslut genom vilket det administrativa förfarandet avslutades delgavs på detta språk – trots att företaget självt använde två andra språk under nämnda förfarande – inverkar menligt på dess rätt till försvar.

(se punkterna 86 och 414)

5.      Ett dotterbolags beteende kan således tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som binder samman dessa två juridiska enheter. I en sådan situation ingår nämligen moder- och dotterbolag i samma ekonomiska enhet och utgör följaktligen ett och samma företag. Den omständigheten att ett moderbolag och dess dotterbolag utgör ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG ger kommissionen möjlighet att tillställa moderbolaget ett beslut att ålägga böter utan att det behöver fastställas att moderbolaget personligen har deltagit i överträdelsen.

I det specifika fallet då ett moderbolag innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag som överträtt unionens konkurrensregler, kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. Vidare föreligger det en presumtion som kan motbevisas om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende.

Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag för att det ska presumeras att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets affärspolicy. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalning av de böter som åläggs dotterbolaget, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att motbevisa presumtionen, inte kan förete tillräcklig bevisning för att visa att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden.

(se punkterna 94–97 och 310–313)

6.      I det specifika fallet då ett moderbolag innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag som överträtt unionens konkurrensregler, kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. Vidare föreligger det en presumtion som kan motbevisas om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. När det genom de organisatoriska, ekonomiska och juridiska band som föreligger mellan nämnda företag kan fastställas att moderbolagen har ett inflytande på dotterbolagens strategi, är det motiverat att de betraktas som en enda ekonomisk enhet.

Däremot är den omständigheten att sökandeföretagen självständigt har deltagit i det administrativa förfarandet och ingett ett individuellt svar på meddelandet om invändningar inte av sådant slag att den kan bryta presumtionen om moderbolags ansvar för dotterbolags beteende. Visserligen kan det förhållandet att moderbolaget uppger sig vara kommissionens enda motpart beträffande den aktuella överträdelsen tyda på att moderbolaget faktiskt utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. Att dotterbolagen i en koncern har ingett separata svar på meddelandet om invändningar kan dock inte i sig utgöra ett bevis på dotterbolagens självständighet.

(se punkterna 96 och 125–127)

7.      Enligt principen att straff ska vara individuella, vilken gäller i varje administrativt förfarande som kan leda till sanktioner enligt unionens konkurrensbestämmelser, kan ett företag endast åläggas sanktioner för gärningar som är hänförliga till just detta företag. Denna princip måste emellertid tillämpas i överensstämmelse med begreppet företag. Det är nämligen varken fråga om ett förhållande där moderbolaget är anstiftare till dotterbolagets överträdelse eller, i ännu mindre grad, ett förhållande där moderbolaget varit delaktigt i överträdelsen, utan det är det faktum att moderbolaget och dotterbolaget utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG som ger kommissionen befogenhet att rikta ett beslut om åläggande av böter till moderbolaget i en koncern. Kommissionens tidigare beslutspraxis kan inte överföras på ett bestämt ärende. Beslut i andra ärenden kan nämligen endast vara vägledande, eftersom omständigheterna i ärendena inte är identiska.

Principen om oskuldspresumtion, såsom den följer av bland annat artikel 6.2 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, utgör en del av de grundläggande rättigheter som enligt domstolens praxis erkänns i unionens rättsordning, vilket för övrigt bekräftas i artikel 6.2 EU och artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Med hänsyn till de aktuella överträdelsernas art samt arten och svårighetsgraden av de därtill knutna sanktionerna, ska principen om oskuldspresumtion bland annat tillämpas i förfaranden rörande överträdelser av de konkurrensregler som gäller för företag och som kan leda till åläggande av böter eller föreläggande av vite.

I detta sammanhang gäller att en regel om ansvar för en överträdelse, såsom presumtionen för att ett moderbolag som innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag kan utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget, inte kan anses strida mot principen om oskuldspresumtion. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har nämligen slagit fast att artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna inte utgör hinder för faktiska eller rättsliga presumtioner i strafflagstiftningen, men kräver att dessa presumtioner omgärdas av skäliga begränsningar som tar hänsyn till sakens allvar och upprätthåller rätten till försvar. Det kan således inte föreligga ett åsidosättande av oskuldspresumtionen om det i ett konkurrensförfarande dras vissa slutsatser av typiska händelseförlopp enligt tidigare erfarenheter, förutsatt att det står de berörda företagen fritt att motbevisa dessa slutsatser.

(se punkterna 106–108, 112 och 114 )

8.      Möjligheten att ålägga det yttersta moderbolaget sanktioner för ett dotterbolags överträdelse hindrar nämligen inte att ett mellanliggande holdingbolag eller dotterbolaget självt åläggs sanktioner, såvida kommissionen har kunnat fastställa att dessa bolag utgjorde ett enda företag. I ett sådant fall kan kommissionen, om villkoren för ansvar är uppfyllda, välja att ålägga det dotterbolag som har deltagit i överträdelsen, det mellanliggande moderbolag som har kontrollerat dotterbolaget under den aktuella perioden och det yttersta moderbolaget inom koncernen sanktioner. Inom en koncern är ett holdingbolag ett bolag vars uppdrag är att samla aktieinnehaven i olika bolag och att säkerställa en enhetlig förvaltning.

(se punkterna 119 och 122)

9.      Kommissionen är visserligen inte skyldig att i motiveringen till ett beslut som den fattar för att säkerställa tillämpningen av konkurrensreglerna gå in på alla de faktiska och rättsliga omständigheter samt överväganden som föranlett den att fatta ett sådant beslut. Kommissionen är emellertid enligt artikel 253 EG skyldig att åtminstone nämna de omständigheter och de överväganden som har väsentlig betydelse för beslutets systematik, för att sålunda göra det möjligt för unionsdomstolen och berörda parter att få kännedom om under vilka villkor kommissionen har tillämpat fördraget. Vidare ska ett beslut, utom i undantagsfall, innehålla en motivering som ska finnas i själva beslutet, och motiveringen kan inte för första gången och i efterhand formuleras i domstol. Den som berörs av ett beslut som går denne emot ska således i princip underrättas om skälen för beslutet samtidigt som vederbörande mottar beslutet.

(se punkterna 133, 146 och 399)

10.    Vad beträffar bedömningen i första instans av en parts begäran om åtgärder för bevisupptagning ska det erinras om att tribunalen ensam är behörig att avgöra huruvida det eventuellt föreligger ett behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål.

I detta avseende gäller att ett sökandeföretags begäran om att vittnen ska höras inte kan bifallas, när de utsagor som företaget avser att utverka med ett sådant vittnesförhör vid tribunalen redan har gjorts vid kommissionen och denna ansåg att utsagorna inte stöddes av något skriftligt bevismaterial och till och med motsades av vissa uppgifter i handlingarna i ärendet.

En begäran om ingivande av ett tidigare kommissionsbeslut kan inte anses nödvändig då kommissionens beslutspraxis inte utgör den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet.

(se punkterna 151–153 och 211)

11.    Principen ne bis in idem, vilken även finns inskriven i artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, utgör en grundläggande unionsrättslig princip vars efterlevnad säkerställs av unionsdomstolen. Inom unionens konkurrensrätt innebär denna princip ett förbud mot att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att kommissionen på nytt inleder ett förfarande enligt konkurrensreglerna mot företaget avseende ett konkurrensbegränsande beteende som företaget redan har ålagts sanktioner för eller som företaget har frikänts från ansvar för genom ett tidigare beslut av kommissionen, som inte längre kan överklagas. För att principen ne bis in idem ska kunna tillämpas krävs följaktligen att det har fastslagits att överträdelsen faktiskt har begåtts eller att lagenligheten av bedömningen härav har kontrollerats. Principen ne bis in idem utgör således enbart hinder för att överträdelsen på nytt prövas i sak, vilket skulle medföra att en ny sanktion åläggs utöver den som redan ålagts, för det fall företaget på nytt hålls ansvarigt, eller att en första sanktion åläggs för det fall företaget inte hölls ansvarigt i det första beslutet, men hålls ansvarigt i det andra beslutet.

Vad beträffar frågan huruvida ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet kan hindra kommissionen från att på nytt hålla samma företag ansvarigt eller på nytt inleda ett förfarande mot samma företag, ska det erinras om att tillämpningen av principen ne bis in idem är underkastad ett tredubbelt krav på identitet mellan de faktiska omständigheterna, att det är fråga om en och samma regelöverträdare och att det är ett och samma rättsliga intresse som skyddas. Denna princip innebär alltså ett förbud mot att samma person åläggs sanktioner mer än en gång för samma rättsstridiga beteende i syfte att skydda samma rättsliga intresse.

I detta avseende gäller att ett interimistiskt beslut om förmånlig behandling fattat av en nationell konkurrensmyndighet, som inte har medfört att åtal slutgiltigt inte längre kan väckas för en överträdelse av konkurrensrätten, inte utgör hinder för kommissionen att fastställa överträdelsen och ålägga sanktioner.

Även om det antas att artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet kan åberopas inom unionens konkurrensrätt, eftersom den ger uttryck för en allmän unionsrättslig princip, nämligen principen ne bis in idem, ska det konstateras att ett interimistiskt beslut om förmånlig behandling som har fattats av en nationell konkurrensmyndighet under alla omständigheter inte kan anses omfattas av denna bestämmelse. Beviljandet av interimistisk immunitet har nämligen inte den slutgiltiga karaktär som krävs enligt bestämmelsen för att åtal inte längre ska kunna väckas.

(se punkterna 158–161, 166, 167 och 174–176)

12.    Vad beträffar ett beslut av kommissionen om att ålägga sanktioner för en överträdelse av unionens konkurrensregler, som har fattats efter nationella konkurrensmyndigheters interimistiska beslut om förmånlig behandling, kan ett sökandeföretag inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar, när företaget inte lagt fram några uppgifter som visar att kommissionen hade gett det tydliga försäkringar om att de nationella konkurrensmyndigheternas rättsakter skulle skydda företaget mot varje förfarande och varje sanktion och att företaget fått tydliga försäkringar från nämnda myndigheter om att de rättsakter som de antagit skulle hindra kommissionen från att fastställa överträdelsen och ålägga sanktioner.

Det förhållandet att kommissionen inte beaktar nationella konkurrensmyndigheters interimistiska beslut om förmånlig behandling strider inte heller mot principen om god förvaltningssed. Kommissionen är, då den fastställer bötesbeloppet, enligt skälighetsprincipen skyldig att beakta de sanktioner som ett och samma företag redan har ålagts för samma sak, när dessa sanktioner har ålagts för överträdelser av en medlemsstats lagstiftning om konkurrensbegränsande samverkan vilka följaktligen blivit begångna inom unionen. En sådan situation föreligger dock inte när nämnda nationella myndigheter inte har ålagt sökandeföretaget några sanktioner.

(se punkterna 181, 185 och 186)

13.    Bedömningen av hur allvarliga överträdelser mot unionens konkurrensrätt är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i målet, det sammanhang i vilket målet ingår och böternas avskräckande verkan. Det har emellertid inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande. I det avseendet gäller att storleken på den relevanta marknaden i princip inte utgör en obligatorisk omständighet, utan endast en relevant omständighet bland andra när det gäller att bedöma hur allvarlig en överträdelse är. Kommissionen är för övrigt inte skyldig att avgränsa den relevanta marknaden eller bedöma storleken på denna marknad, när den aktuella överträdelsen har ett konkurrensbegränsande syfte. Riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget föreskriver nämligen inte att bötesbeloppet ska beräknas på grundval av företagens totala omsättning eller deras omsättning på den relevanta marknaden. Riktlinjerna utgör emellertid inte heller något hinder mot att kommissionen tar dessa faktorer i beaktande då den fastställer bötesbeloppet för att säkerställa att unionsrättens allmänna principer iakttas och då omständigheterna så kräver.

I detta sammanhang gäller att då kommissionen inte har fastställt det allmänna utgångsbeloppet för en överträdelse i en medlemsstat på grundval av storleken på den marknad som påverkats, utan har grundat sitt beslut på överträdelsens art och den relevanta marknadens geografiska omfattning, bygger argumentet att det allmänna utgångsbelopp för böterna som fastställts för kartellen i nämnda medlemsstat bör återspegla den relevanta marknadens påstått begränsade storlek på ett felaktigt antagande, och kommissionens beslut strider inte mot proportionalitetsprincipen.

Detsamma gäller vid underlåtenhet att beakta överträdelsens påverkan på marknaden. Enligt punkt 1 A första stycket i riktlinjerna ska kommissionen, vid bedömningen av överträdelsens allvar, nämligen göra en prövning av den konkreta påverkan på marknaden endast när det framgår att denna påverkan är mätbar. Kommissionen ska vid bedömningen av denna påverkan jämföra med den konkurrenssituation som normalt skulle ha förelegat om överträdelsen inte hade inträffat. När kommissionen emellertid anser att det var omöjligt att mäta de exakta verkningarna av en överträdelse på marknaden, och de berörda företagen inte har bevisat motsatsen, får den grunda sitt beslut på överträdelsens allvar och på dess geografiska omfattning.

(se punkterna 193, 208–211, 215, 216, 218–220, 226–230, 239, 240 och 243)

14.    Även om det antas att kommissionen – när den i ett och samma beslut konstaterar att det föreligger flera mycket allvarliga överträdelser – måste iaktta ett visst proportionellt förhållande mellan de allmänna utgångsbeloppen och storleken på de olika marknader som har påverkats, finns det inget som tyder på att ett allmänt utgångsbelopp som fastställts för en kartell i en medlemsstat inte står i proportion till de allmänna utgångsbelopp som fastställts för karteller i andra medlemsstater, då kommissionen fastställer utgångsbeloppen på ett rimligt och konsekvent sätt, utan att för den skull tillämpa en exakt matematisk formel, vilket den i vart fall inte är skyldig att göra.

(se punkterna 235 och 236)

15.    Inom ramen för beräkningen av böter som åläggs med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 är det en naturlig följd av kommissionens utövande av sin behörighet enligt den bestämmelsen att kommissionen behandlar de berörda företagen olika. Kommissionen ska nämligen, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, individualisera sanktionen med hänsyn till de berörda företagens beteenden och särdrag, i syfte att i varje enskilt fall säkerställa den fulla verkan av unionens konkurrensregler. Enligt riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget kan det, vid en överträdelse av ett visst allvar, om en överträdelse begås av flera företag, såsom vid karteller, vara nödvändigt att variera det allmänna utgångsbeloppet för att fastställa ett särskilt utgångsbelopp genom att ta hänsyn till vikten, och således den faktiska påverkan på konkurrensen, av varje företags beteende i samband med överträdelsen, särskilt när det är stor skillnad i storleken på de företag som begått en överträdelse av samma slag. Det är i synnerhet nödvändigt att beakta de överträdande företagens faktiska ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer, särskilt konsumenterna, betydande skada.

Enligt punkt 1 A sjunde stycket i nämnda riktlinjer ska den åtskillnad som görs mellan företag som har deltagit i samma överträdelse inte följa en enkel beräkningskalkyl. Proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling innebär nämligen inte att utgångsbeloppet för böterna för de olika deltagarna i en kartell måste motsvara en identisk procentandel av den individuella omsättningen. Vid prövningen av om en uppdelning av kartellmedlemmarna i olika kategorier överensstämmer med principen om likabehandling och proportionalitetsprincipen ska följaktligen tribunalen, då den kontrollerar att kommissionen använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett lagenligt sätt, endast kontrollera att uppdelningen är konsekvent och sakligt motiverad. När ett företag endast har deltagit i en del av en konkurrensbegränsande samverkan har det mindre kapacitet att allvarligt skada konkurrensen. Ett beslut av kommissionen i vilket det särskilda utgångsbeloppet för böterna fastställts på ett annat sätt avseende ett sådant företag kan inte anses utgöra diskriminering.

Den omständigheten att utgångsbeloppet för böterna inte nödvändigtvis för alla kartelldeltagare motsvarar en identisk procentandel av deras respektive omsättning är en naturlig följd av den metod som består i att företagen delas in i kategorier, vilken medför att utgångsbeloppet för företag i samma kategori fastställs till ett schablonbelopp. En sådan metod ska i princip godtas, trots att den medför att hänsyn inte tas till storleksskillnader mellan företag i samma kategori.

Unionsrätten innehåller, slutligen, under alla omständigheter inte någon allmängiltig princip om att sanktionen ska stå i proportion till företagets storlek på den produktmarknad som är föremål för överträdelsen.

(se punkterna 247, 248, 253, 254, 259, 260, 263, 274 och 277)

16.    Behovet att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande verkan kräver, när det inte motiverar en höjning av den allmänna bötesnivån inom ramen för genomförandet av en konkurrenspolitik, att bötesbeloppet anpassas för att hänsyn ska tas till den eftersträvade inverkan på det företag som åläggs böterna. Detta för att böterna inte ska bli försumbara eller, tvärtom, orimligt höga, särskilt med hänsyn till det berörda företagets ekonomiska kapacitet, i enlighet med kravet på att böternas effektivitet ska säkerställas, å ena sidan, och kravet på att proportionalitetsprincipen ska iakttas, å andra sidan.

I detta avseende gäller att kommissionen har rätt att använda den totala omsättningen för vart och ett av de företag som ingår i en kartell som relevant kriterium vid fastställandet av en avskräckande verkan. Ett företags storlek och samlade resurser utgör således de relevanta kriterierna med hänsyn till det mål som eftersträvas, nämligen att säkerställa böternas effektivitet genom att anpassa bötesbeloppet till företagets samlade resurser och dess förmåga att uppbringa de medel som krävs för att betala nämnda böter. Fastställandet av omfattningen av höjningen av utgångsbeloppet för att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande verkan syftar nämligen snarare till att säkerställa böternas effektivitet än till att ta hänsyn till den skada som överträdelsen har medfört för den normala konkurrensen och därmed den nämnda överträdelsens allvar.

Härtill kommer att det är motiverat att höja utgångsbeloppet för att säkerställa böternas avskräckande syfte, eftersom detta tillvägagångssätt innebär att deltagarna i samma konkurrensbegränsande samverkan blir föremål för en differentierad behandling i syfte att beakta det sätt på vilket de i realiteten påverkas av böterna. En sådan höjning strider inte mot principen om likabehandling bara för att kommissionen har hänvisat till deltagarnas totala omsättning, och inte till omsättningen inom unionen eller på den berörda nationella marknaden, för att bedöma behovet av att höja bötesbeloppet för att säkerställa böternas avskräckande verkan.

(se punkterna 285, 287, 292, 294 och 295)

17.    Begreppet upprepade överträdelser, såsom det uppfattas i vissa nationella rättsordningar, innebär att en person har begått nya överträdelser efter att ha blivit ålagd sanktioner för liknande överträdelser. I punkt 2 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget anges specifikt, i förteckningen med exempel på försvårande omständigheter som kan motivera en höjning av böternas grundbelopp, att ett eller flera företag upprepar överträdelser av samma typ.

I detta avseende gäller att det inte kan tillåtas att kommissionen, vid fastställandet av den försvårande omständigheten att det är fråga om upprepade överträdelser, slår fast att ett företag ska hållas ansvarigt för en tidigare överträdelse, då företaget inte har ålagts någon sanktion för denna överträdelse genom ett kommissionsbeslut och ett meddelande om invändningar inte har riktats till företaget vid fastställandet av denna överträdelse, vilket gör att företaget, under det förfarande som ledde till antagandet av det beslut vari den tidigare överträdelsen konstaterades, inte har kunnat framföra sina argument i syfte att, såvitt avser företaget, bestrida att det eventuellt föreligger en ekonomisk enhet med andra företag.

Denna slutsats gör sig än mer gällande då det, enligt proportionalitetsprincipen, visserligen krävs att den tid som förflutit mellan en tidigare överträdelse av konkurrensreglerna och den aktuella överträdelsen beaktas vid bedömningen av företagets benägenhet att bortse från konkurrensreglerna, men domstolen redan har framhållit att kommissionen inte kan vara bunden av en eventuell preskriptionsfrist för att slå fast att det är fråga om upprepade överträdelser.

Det är visserligen även rimligt att anta att ett moderbolag faktiskt har kännedom om ett tidigare beslut som kommissionen har riktat till dotterbolaget, i vilket moderbolaget innehar nästan hela aktiekapitalet, men denna kännedom kan inte kompensera avsaknaden av ett konstaterande, i det tidigare beslutet, att det föreligger en ekonomisk enhet mellan ett sådant moderbolag och dess dotterbolag, i syfte att hålla moderbolaget ansvarigt för den tidigare överträdelsen och höja det bötesbelopp som det åläggs på grund av att det anses vara fråga om upprepade överträdelser.

(se punkterna 308, 319, 320 och 322)

18.    Meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden har till syfte att med iakttagande av överordnade rättsregler ange de kriterier som kommissionen avser att tillämpa när den använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning i samband med att den fastställer böter för överträdelser av unionens konkurrensregler. Härav följer att en självbegränsning av detta utrymme dock inte är oförenlig med det förhållandet att kommissionen alltjämt har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning.

Kommissionen har således ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den ska bedöma huruvida de bevis som har ingetts av ett företag, vilket har uppgett att det vill dra fördel av meddelandet om samarbete, har ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i nämnda meddelande.

Kommissionen har även, efter att ha konstaterat att bevismaterialet har ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i 2002 års meddelande om samarbete, ett utrymme för skönsmässig bedömning när den ska fastställa den exakta nivån på den nedsättning av bötesbeloppet som det berörda företaget ska beviljas. I punkt 23 b första stycket i meddelandet om samarbete föreskrivs nämligen intervaller för nedsättningen av bötesbeloppet för de olika kategorier av företag som avses. Med hänsyn till kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, är det endast om detta utrymme uppenbart överskrids som det finns anledning till kritik från unionsdomstolen.

Under dessa förhållanden gör sig kommissionen inte skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att fastställa nedsättningen av böterna enligt meddelandet om samarbete till den lägre nivån inom ett sådant intervall då kommissionen redan hade tillgång till de upplysningar som lämnats av det berörda företaget eller då dessa avser för kommissionen tidigare okända sakförhållanden och upplysningarna – trots att de har kunnat stärka kommissionens förmåga att fastställa överträdelsen – inte har något betydande mervärde. Ett företag kan inte heller göra anspråk på en ytterligare nedsättning av de böter som det ålagts av kommissionen med hänvisning till en handling som är samtidig med överträdelsen och som företaget påstår att det har tillställt kommissionen då kommissionen redan hade tillgång till denna handling och företaget endast har lämnat kompletterande upplysningar om handlingens innebörd.

Härtill kommer att kommissionen, vid bedömningen av kartelldeltagarnas samarbete, inte får bortse från principen om likabehandling. Kommissionen kan inte anses ha bortsett från nämnda princip då bedömningen av mervärdet av en ansökan enligt meddelandet om samarbete görs med hänsyn till det bevismaterial som kommissionen redan har tillgång till och då ett av de berörda företagen har lagt fram aktuellt skriftligt bevismaterial med ett betydande mervärde, medan ett annat företag endast har lagt fram ett aktuellt bevis. Detta innebär att den differentierade behandling som har tillämpats beträffande dessa två företag är motiverad, eftersom de inte befunnit sig i jämförbara situationer.

(se punkterna 332, 333, 335, 337, 350, 355, 357, 361, 363 och 367–369)

19.    Ett sökandeföretag som ålagts sanktioner för överträdelse av unionens konkurrensregler kan inte med stöd av principen in dubio pro reo begära en mer fördelaktig procentuell nedsättning av de av kommissionen ålagda böterna i ett fall där det påstås föreligga tvivel i fråga om hur skälen i det beslut där denna nedsättning fastställs ska tolkas. Denna princip avser nämligen bevisningen för att det föreligger en överträdelse och syftar till att avgöra huruvida de faktiska konstateranden som kommissionen gjorde i det angripna beslutet stöds av bevismaterial som kommissionen har lagt fram.

(se punkt 343)

20.    I 2002 års meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, till skillnad från i punkt D.2 andra strecksatsen i 1996 års meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, föreskrivs inte någon nedsättning av bötesbeloppet för ett företag som, efter att ha mottagit meddelandet om invändningar, inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på. Inom ramen för 2002 års meddelande måste ett företag, för att kunna göra anspråk på en nedsättning av bötesbeloppet, förse kommissionen med bevis på den misstänkta överträdelsen som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan har samlat in.

I enlighet med punkterna 21 och 22 i 2002 års meddelande om samarbete ska kommissionen, vid bedömningen av mervärdet av bevismaterial som ett företag har ingett, beakta inte bara bevismaterialets art och/eller detaljrikedom, utan även det bevismaterial som den redan hade tillgång till när det aktuella företaget ingav sin ansökan. Kommissionen ska följaktligen göra sin bedömning med hänsyn både till samarbetets kvalitet och till en jämförelse mellan samarbetet och det bevismaterial som kommissionen redan har tillgång till.

(se punkterna 378, 379, 382, 393 och 398)

21.    Rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar tillkommer varje person som befinner sig i en situation där unionsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar. Däremot kan inte en person med framgång göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts, om administrationen inte har gett någon tydlig försäkran. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa utgör en sådan försäkran.

I samband med fastställandet av böterna för en överträdelse av unionens konkurrensregler kan kommissionens tillkännagivande, i meddelandet om invändningar, av att den avser att bevilja en nedsättning av böterna utanför meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden inte anses utgöra en tydlig försäkran angående omfattningen av eller nivån på den nedsättning som de berörda företagen i förekommande fall skulle beviljas. Ett sådant uttalande kan således under inga omständigheter anses ge upphov till några berättigade förväntningar i det avseendet.

Kommissionens tidigare beslutspraxis kan inte heller anses ha ingett de berörda företagen några berättigade förväntningar vad beträffar nivån på nedsättningen av böterna.

(se punkterna 421–425)

22.    Proportionalitetsprincipen innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.

I detta avseende gäller att ett beslut av kommissionen att endast bevilja en miniminedsättning på 1 procent av bötesbeloppet med anledning av att de faktiska omständigheterna inte har bestritts – med hänsyn till att ett samarbete som erbjuds efter meddelandet om invändningar har ett begränsat värde, eftersom nämnda nedsättning tillkommer utöver de nedsättningar som redan beviljats inom ramen för meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden – inte strider mot proportionalitetsprincipen.

(se punkterna 428, 432 och 449)

23.    Kommissionen får vid bedömningen av kartelldeltagarnas samarbete inte bortse från principen om likabehandling. Förutom att de nedsättningar av bötesbeloppen som beviljades inom ramen för meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden och de nedsättningar som beviljades utanför detta meddelande utgör skilda etapper vid beräkningen av böterna, befinner sig de företag som samarbetade både inom ramen för meddelandet och utanför detta meddelande, å ena sidan, och de företag som samarbetade enbart utanför detta meddelande, å andra sidan, inte i jämförbara situationer. Kommissionen får således tillämpa en nedsättning av böterna för samarbete utanför meddelandet om samarbete dels direkt på det totala bötesbeloppet för de företag som inte har samarbetat inom ramen för det meddelandet, dels på de med stöd av meddelandet redan nedsatta böterna för de företag som har samarbetat inom ramen för detsamma.

(se punkterna 435–437)

24.    I artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 föreskrivs att för varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning. Den övre gräns på 10 procent av omsättningen som föreskrivs i denna bestämmelse ska således beräknas utifrån den sammanlagda omsättningen för samtliga bolag som utgör den ekonomiska enhet som agerar i egenskap av företag i den mening som avses i artikel 81 EG.

(se punkterna 443 och 444)

25.    I fråga om iakttagandet av proportionalitetsprincipen vid fastställandet av böter för överträdelser av unionens konkurrensregler gäller att bötesbeloppet ska stå i rimlig proportion till de eftersträvade målen, det vill säga till iakttagandet av konkurrenslagstiftningen, och att det bötesbelopp som åläggs ett företag på grund av en konkurrensrättslig överträdelse ska stå i proportion till överträdelsen, bedömd i dess helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit. Vid fastställandet av bötesbeloppet får kommissionen dessutom beakta att det är nödvändigt att säkerställa att böterna har en tillräckligt avskräckande verkan.

För det första gäller att karteller som i huvudsak består i en hemlig samverkan mellan konkurrenter, för att dela upp marknaderna eller frysa marknadsandelarna genom att fördela projekten för försäljning och installation av nya hissar och/eller rulltrappor mellan sig, och för att inte konkurrera med varandra i fråga om underhåll och modernisering av hissar och rulltrappor, i sig är av den arten att de hör till de allvarligaste överträdelserna av artikel 81 EG. I det avseendet är den relevanta produktmarknadens förhållandevis ringa storlek, om den antas vara styrkt, endast av mindre betydelse i jämförelse med alla de övriga omständigheter som vittnar om att överträdelsen var allvarlig.

För det andra föreligger det inte något åsidosättande av regeln att böterna ska stå i proportion till de aktuella ekonomiska enheternas storlek och ekonomiska styrka, vilka agerar som företag i den mening som avses i artikel 81 EG, när böterna inte överstiger den övre gräns som avses i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, vilken syftar till att förhindra att böterna blir oproportionerliga i förhållande till företagets storlek.

För det tredje får kommissionen, vid beräkningen av bötesbeloppet, bland annat beakta storleken på och den ekonomiska styrkan hos den ekonomiska enhet som agerar som företag i den mening som avses i artikel 81 EG. Det är dock tillåtet att det relevanta företag som ska beaktas inte motsvarar varje dotterbolag som har deltagit i de överträdelser som konstaterats, utan de företag som består av moderbolaget och samtliga dess dotterbolag.

För det fjärde gäller att kommissionen, när den fastställer bötesbelopp på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet, inte är skyldig att säkerställa att de slutliga bötesbelopp som dess beräkning resulterar i för de berörda företagen återspeglar alla de skillnader som finns mellan företagen vad beträffar deras totala omsättning eller deras omsättning på den marknad som berörs av överträdelsen, för det fall kommissionen ålägger flera företag som är inblandade i samma överträdelse böter. Det slutliga bötesbeloppet är nämligen i princip inte en lämplig omständighet att beakta för att avgöra huruvida böterna eventuellt är oproportionerliga i förhållande till kartelldeltagarnas betydelse. Vid fastställandet av det slutliga bötesbeloppet beaktas nämligen bland annat olika omständigheter som avser det berörda företagets enskilda beteende, inte dess marknadsandel eller omsättning. Dessa omständigheter inbegriper överträdelsens varaktighet, förekomsten av försvårande eller förmildrande omständigheter och i vilken utsträckning som företaget har samarbetat.

(se punkterna 450–456)