Language of document : ECLI:EU:T:2021:332

TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

den 9 juni 2021 (*)

”Personalmål – ECB:s personal – Ersättning för sjukvårdskostnader och skolutgifter – Förfalskning – Disciplinärt förfarande – Uppsägning – Straffrättsligt förfarande – Nedläggande av förundersökning – Frikännande – Direktionens behörighet – Rättssäkerhet – Preskription av det disciplinära förfarandet – Sentensen att frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas – Oskuldspresumtion – Disciplinkommitténs opartiskhet – Felaktig rättstillämpning – Bevisvärdet av bevisningen – Rimligt tidsfrist – Disciplinåtgärdens proportionalitet – Domstolsprövningens omfattning – Ansvar”

I mål T‑514/19,

DI, företrädd av advokaten L. Levi,

sökande,

mot

Europeiska centralbanken (ECB), företrädd av F. Malfrère och F. von Lindeiner, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten B. Wägenbaur,

svarande,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF och artikel 50a i stadgan för Europeiska unionens domstol, för det första, om ogiltigförklaring av ECB:s beslut av den 7 maj 2019 att säga upp sökanden utan uppsägningstid av disciplinära skäl och ECB:s beslut av den 25 juni 2019 att inte återuppta förfarandet, för det andra, med yrkande om att tribunalen ska förordna att sökanden ska återinsättas i sin tjänst med verkan från och med den 11 maj 2019 och, för det tredje, om ersättning för den ideella skada som han påstår sig ha lidit till följd av dessa beslut och på grund av det disciplinära förfarandets längd,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden S. Gervasoni samt domarna L. Madise, P. Nihoul, R. Frendo (referent) och J. Martín y Pérez de Nanclares,

justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 9 oktober 2020,

följande

Dom

I.      Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, DI, anställdes vid Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB eller banken) år 1999. Han utförde arbetsuppgifterna som förste IT‑assistent och var placerad i lönegrad D, när ett disciplinärt förfarande inleddes mot honom rörande ansökningar om ersättning som avsåg, för det första, fakturor för fysioterapitjänster, för det andra kvitton på apotekskostnader och, för det tredje, fakturor för stöd efter skolan.

2        Genom flera meddelanden under perioden från den 13 december 2013 till den 23 november 2015 informerade det bolag som handhar ECB:s sjukförsäkringssystem (nedan kallat bolaget A) ECB om två grupper av faktiska omständigheter. Dels hade sökanden på ett oegentligt sätt ingett fakturor för fysioterapi till bolaget för att få ersättning, trots att dessa fakturor hade utfärdats av B, en kosmetolog, dels hade han även begärt ersättning från bolaget för falska kvitton för apotekskostnader.

3        Den 14 maj 2014 ingav ECB en anmälan till Staatsanwaltschaft Frankfurt am Main (åklagarmyndigheten i Frankfurt am Main, Tyskland) (nedan kallad åklagarmyndigheten) om de faktiska omständigheter som avsåg ersättningen för fakturorna för fysioterapi.

4        Genom beslut av den 21 oktober 2014 beslutade ECB:s direktion att avstänga sökanden från hans tjänst och att, under en period på högst fyra månader, hålla inne 30 procent av hans grundlön från och med november månad år 2014. Beslutet motiverades av de uppgifter som hade lämnats av bolaget A och av att det var nödvändigt att säkra brottsutredningen och disciplinåtgärderna.

5        Den 23 januari 2015 översände ECB kompletterande uppgifter till åklagarmyndigheten, som bolaget A hade lämnat till ECB vad beträffade ansökningarna om ersättning för apotekskvittona.

6        Efter att ha hört sökanden den 3 februari 2016 upprättade ECB:s generaldirektorat (GD) ”Personal, budget och organisation” den 8 september 2016 en ”rapport om eventuell underlåtenhet att fullgöra skyldigheter i tjänsten” (nedan kallad rapport nr 1) enligt artikel 8.3.2 i ECB:s personalföreskrifter (nedan kallade personalföreskrifterna). I denna rapport lades två olika grupper av faktiska omständigheter sökanden till last. För det första hade sökanden, mellan den 12 november 2009 och den 29 september 2014, ingett 86 fakturor till bolaget A avseende fysioterapibehandlingar som B utfört på hans fru, på deras barn samt på sökanden själv till ett belopp på 61 490 euro, för vilket han erhöll ersättning på 56 041,09 euro, trots att B inte är fysioterapeut, utan kosmetolog. För det andra hade sökanden, mellan februari 2009 och september 2013, även på ett bedrägligt sätt ingett handskrivna apotekskvitton till bolaget A på ett sammanlagt belopp på 21 289,08 euro, varav bolaget ersatte 19 427,86 euro.

7        Den 12 september 2016 upprättade åklagarmyndigheten en stämningsansökan, varigenom sökanden formellt åtalades vid brottmålsdomstol för bedrägeri enligt 263 § punkt 1 i Strafgesetzbuch (den tyska strafflagen) och urkundsförfalskning enligt 267 § i samma lag för att felaktigt ha begärt ersättning för 71 fakturor för fysioterapibehandlingar. I samma handling beslutade åklagarmyndigheten att, i enlighet med 154 § i Strafprozessordnung (den tyska straffprocesslagen), lägga ned förundersökningen avseende den del av ärendet som avsåg apotekskvittona, eftersom de påtalade gärningarna krävde ytterligare omfattande utredningsåtgärder.

8        Den 18 november 2016 inledde ECB:s verksamhetschef, ”å direktionens vägnar”, ett disciplinärt förfarande mot sökanden avseende en förmodad underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter i tjänsten, vilket kräver att ärendet hänskjuts till disciplinkommittén, och begärde att kommittén skulle avge ett yttrande i enlighet med artikel 8.3.15 i personalföreskrifterna. Eftersom förfarandet inleddes mot bakgrund av rapport nr 1, avsåg förfarandet de faktiska omständigheterna avseende fakturorna för fysioterapi och apotekskvittona.

9        Disciplinkommittén utväxlade flera skrivelser med sökanden och hörde honom den 13 februari 2017.

10      Den 5 september 2017 upprättade GD ”Personal, budget och organisation” vid ECB en andra ”rapport om eventuell underlåtenhet att fullgöra skyldigheter i tjänsten” enligt artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna (nedan kallad rapport nr 2). Denna rapport avsåg fakturorna för stöd efter skolan åt sökandens två barn, som han hade begärt ersättning för enligt artikel 3.8.4 i personalföreskrifterna under åren 2010, 2012 och 2014 och på nytt i januari 2017. Enligt rapporten fanns det skälig misstanke om att de fakturor som hade utfärdats av hjälpläraren C för stöd efter skolan inte var äkta och sanningsenliga.

11      Mot bakgrund av rapport nr 2 beslutade verksamhetschefen, ”å direktionens vägnar”, den 19 september 2017 att utvidga disciplinkommitténs mandat till att omfatta dessa faktiska omständigheter.

12      Den 12 oktober 2017 ingav ECB en anmälan till åklagarmyndigheten om den del av ärendet som rörde fakturorna för stöd efter skolan.

13      Disciplinkommittén hörde sökanden och hans fru den 17 oktober 2017.

14      Den 18 oktober 2017 beslutade en brottmålsavdelning vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) att frikänna sökanden från anklagelserna avseende fakturorna för fysioterapi av ”faktiska skäl”, då nämnda domstol hade funnit, ”efter förhandlingen …, att de i åtalet påtalade gärningarna inte [hade] styrkts”.

15      Den 11 april 2018 avgav disciplinkommittén sitt yttrande. Först konstaterade disciplinkommittén att det inte hade styrkts att fakturorna för fysioterapi var oäkta, men att sökanden visste att B inte var en fysioterapeut, utan en kosmetolog, eller att han i vart fall borde ha funderat över hennes kvalifikationer. Vidare ansåg disciplinkommittén att de faktiska omständigheter som låg till grund för anklagelserna om ingivandet av apotekskvittona och fakturorna för stöd efter skolan inte heller hade styrkts och att det var lämpligt att avsluta förfarandet i det avseendet, med förbehållet att förfarandet skulle kunna återupptas om ny bevisning lades fram. Mot bakgrund av det ovan anförda rekommenderade disciplinkommittén att sökanden skulle åläggas en disciplinåtgärd bestående i en tillfällig lönesänkning med 400 euro per månad under en period på 12 månader.

16      Efter det att sökanden hade ingett sina synpunkter på disciplinkommitténs yttrande den 11 april 2018, delgav verksamhetschefen honom ett beslut av direktionen av den 10 juli 2018 om att den själv skulle utöva de disciplinära befogenheterna i detta fall (nedan kallat beslutet av den 10 juli 2018).

17      Verksamhetschefen delgav därefter sökanden ett utkast till beslut av direktionen om att säga upp honom utan uppsägningstid. Därefter följde en skriftväxling.

18      Den 7 maj 2019 beslutade direktionen att säga upp sökanden utan uppsägningstid (nedan kallat beslutet om uppsägning).

19      För det första fann direktionen att ”[u]nder nästan fem år ha[de] [sökanden] visat ihållande och fullständig likgiltighet i förhållande till frågan huruvida [B] hade de erforderliga kvalifikationerna för att tillhandahålla fysioterapitjänster, trots att det fanns tydliga och objektiva skäl att fråga efter hennes kvalifikationer”, och att han hade ”aktivt dolt delar av informationen” för bolaget A och för ECB.

20      Vad, för det andra, beträffar apotekskvittona, vilka var fler än 500 till antalet, fann direktionen att sökanden måste ha varit medveten om att det var mycket ovanligt i Tyskland att de hade upprättats för hand och att det fanns objektiva indicier som styrkte att de inte var äkta och sanningsenliga.

21      Vad, för det tredje, beträffar fakturorna för stöd efter skolan, konstaterade direktionen bland annat att det skatteregistreringsnummer som angavs på dessa var nästan identiskt med det nummer som angavs på fakturorna för fysioterapi och att skattemyndigheten i Frankfurt am Main (Tyskland) hade bekräftat att det inte var riktigt. Direktionen påpekade även att adressen till C som angavs på dessa fakturor också var nästan identisk med B:s adress. ECB ansåg därför att det var högst osannolikt att sökanden inte hade noterat dessa likheter. Direktionen fann följaktligen att sökanden hade ingett fakturorna för stöd efter skolan, som inte var äkta och sanningsenliga, i syfte att dessa skulle ersättas.

22      Mot bakgrund av det ovan anförda angav direktionen att rätten att begära ersättning för utgifter för läkemedel och stöd efter skolan inte innebar att de anställda kunde bortse från omständigheter som påverkade giltigheten av utfärdandet av fakturor eller kvitton och som var sådana att varje person som är skäligen försiktig skulle ha ställt sig frågan huruvida dessa fakturor och kvitton utgjorde lämplig dokumentation som gav rätt till ersättning för dessa. Då det förelåg sådana omständigheter ansåg direktionen att det ankom på de anställda att åtminstone självmant informera administrationen om detta och att samarbeta med administrationen. Direktionen kom följaktligen fram till slutsatsen att sökanden var skyldig till att, för det första, ha åsidosatt sin lojalitetsplikt gentemot institutionen, för det andra, ha åsidosatt sin skyldighet att respektera ECB:s gemensamma värderingar och att i såväl tjänsten som privat uppträda på ett sätt som är passande med hänsyn till ECB:s ställning, för det tredje, kontinuerligt ha underlåtit att fullgöra sin skyldighet att skydda institutionens ekonomiska intressen och, för det fjärde, ha riskerat bankens anseende.

23      Under tiden informerade åklagarmyndigheten sökanden, den 30 april 2019, om att utredningen avseende fakturorna för stöd efter skolan hade avslutats enligt 170 § punkt 2 i straffprocesslagen, på grund av att det inte fanns tillräckliga misstankar för att väcka åtal.

24      Genom skrivelse samma dag, vilken registrerades vid ECB den 15 maj 2019, informerade åklagarmyndigheten även ECB om att utredningen hade lagts ned. I skrivelsen tillade åklagarmyndigheten att efterforskningar hade visat att det inte fanns någon officiell registrering av C och att det skatteregistreringsnummer som angavs på hennes fakturor inte hade tilldelats någon. Åklagarmyndigheten ansåg dock att det inte kunde uteslutas att de aktuella fakturorna faktiskt hade utfärdats och betalats av den anklagade och att de falska uppgifter som fanns i dessa kunde förklaras av ”andra skäl”.

25      Genom skrivelse av den 12 juni 2019 informerade sökanden verksamhetschefen om resultatet av det förfarande som inleddes av åklagarmydigheten avseende fakturorna för stöd efter skolan och begärde att ECB skulle ompröva sitt beslut om uppsägning.

26      Genom skrivelse av den 26 juni 2019 informerade verksamhetschefen sökande om direktionens beslut av den 25 juni 2019 att inte återuppta det disciplinära förfarandet (nedan kallad vägran att återuppta förfarandet). Två skäl ligger till grund för det beslutet. ECB gjorde först och främst gällande att åklagarmyndigheten skulle utröna huruvida de påstådda faktiska omständigheterna utgjorde en överträdelse i strid med tysk straffrätt mot bakgrund av de beviskrav som gäller i straffrättsliga förfaranden, medan ECB skulle utröna huruvida de påstådda faktiska omständigheterna utgjorde ett åsidosättande av bankens egna anställningsregler mot bakgrund av de annorlunda beviskrav som gäller i disciplinära förfaranden. ECB uppgav vidare att åklagarmyndigheten hade bekräftat att det inte fanns någon officiell registrering av C och att det skatteregistreringsnummer som angavs på fakturorna inte var riktigt.

II.    Förfarandet och parternas yrkanden

27      Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 18 juli 2019.

28      ECB inkom med svaromål den 8 november 2019.

29      Den 22 januari 2020 inkom sökanden med repliken.

30      Den 6 mars 2020 inkom ECB med dupliken.

31      Den 7 juli 2020 anmodade tribunalen ECB, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89.3 d i tribunalens rättegångsregler, att inkomma med två handlingar. ECB efterkom åtgärden för processledning inom den angivna fristen.

32      På förslag av den fjärde avdelningen beslutade tribunalen, enligt artikel 28 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

33      På förslag av referenten beslutade tribunalen (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda den muntliga delen av förfarandet och ställde, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, skriftliga frågor till parterna, som de anmodades att besvara under förhandlingen.

34      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara beslutet om uppsägning och beslutet att inte återuppta förfarandet (nedan gemensamt kallade de angripna besluten),

–        som en följd av detta, förordna att sökanden ska återinsättas i sin tjänst med verkan från och med den 11 maj 2019, med alla därtill hörande ekonomiska rättigheter, samt att detta ska åtföljas av lämplig publicitet i syfte att återupprätta hans heder,

–        under alla omständigheter förplikta ECB att ersätta sökanden för den ideella skada som han har lidit, och som han i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) har uppskattat till 20 000 euro, och

–        förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

35      ECB har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan,

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna, och

–        såvitt det är nödvändigt, kalla sökanden, hans fru och hans barn, samt eventuellt B, som vittnen för att höra dem angående fakturorna för fysioterapi eller, i vart fall, för att höra sökanden i det avseendet som rättegångsdeltagare i målet.

III. Rättslig bedömning

A.      Det första yrkandet, vilket avser ogiltigförklaring av de angripna besluten

1.      Inledandeanmärkningar

36      Sökanden har åberopat nio grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring. Med hänsyn till innehållet i ansökan, går det dock att räkna upp följande tio grunder:

–        Den första grunden avser att den som antog de angripna besluten saknade behörighet.

–        Som andra grund har det gjorts gällande att artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna och rättssäkerhetsprincipen åsidosattes.

–        Sökanden har som tredje grund gjort gällande att det skedde ett åsidosättande av sentensen att ”frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas” samt av principen om god förvaltningssed och omsorgplikten.

–        Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 8.3.7 i personalföreskrifterna och av principen om opartiskhet, såsom den kommer till uttryck i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

–        Som femte grund har det gjorts gällande att rätten till försvar åsidosattes.

–        Sökanden har som sjätte grund gjort gällande att det gjordes uppenbart oriktiga bedömningar.

–        Den sjunde grunden avser åsidosättande av rätten till oskuldspresumtion och av artikel 48 i stadgan.

–        Som åttonde grund har det gjorts gällande att kravet på en skälig handläggningstid och omsorgsplikten åsidosattes.

–        Sökanden har som nionde grund gjort gällande att motiveringsskyldigheten åsidosattes.

–        Den tionde grunden, vilken har åberopats i andra hand, avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

37      Den tredje och den sjunde grunden ska dock prövas gemensamt nedan.

38      Vidare har ECB allmänt gjort gällande att endast den första grunden, som avser att den som antog rättsakten saknade behörighet, kan kopplas till yrkandet om ogiltigförklaring av vägran att återuppta förfarandet.

39      Tribunalen påpekar dock att även om sökanden i huvudsak har riktat sina anmärkningar mot beslutet om uppsägning, är den tredje och den sjunde grunden, vilka i huvudsak avser åsidosättande av sentensen att ”frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas” och åsidosättande av rätten till oskuldspresumtion lika mycket riktade mot vägran att återuppta förfarandet mot bakgrund av åklagarmyndighetens beslut att avsluta utredningen avseende fakturorna för stöd efter skolan. För det fall beslutet om uppsägning ska ogiltigförklaras, måste även vägran att återuppta förfarandet ogiltigförklaras, som en konsekvens och av rättssäkerhetsskäl, för att undanröja alla potentiella hinder för ECB:s skyldighet att i enlighet med artikel 266 FEUF vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen.

2.      Denförstagrunden:Densomantogdeangripnabeslutensaknadebehörighet

40      Enligt artikel 44 ii i anställningsvillkoren för Europeiska centralbankens personal (nedan kallade anställningsvillkoren) kan direktionen besluta om uppsägning med eller utan uppsägningstid som en disciplinåtgärd. I artikel 8.3.17 i personalföreskrifterna föreskrivs dock att ”[v]erksamhetschefen ska, å direktionens vägnar, i fråga om anställda i lönegrad I eller lägre, … besluta om vilken disciplinåtgärd som är lämpligast”.

41      I förevarande fall fattade direktionen de angripna besluten, trots att de, enligt sökanden, omfattades av verksamhetschefens behörighet, enligt den behörighetsdelegering som föreskrivs i artikel 8.3.17 i personalföreskrifterna.

42      Som ECB har gjort gällande fattade dock direktionen den 10 juli 2018, det vill säga innan beslutet om uppsägning antogs, beslutet att själv utöva de disciplinära befogenheterna gentemot sökanden (se punkt 16 ovan).

43      Sökanden anser dock att återkallandet av delegeringen till verksamhetschefen krävde föregående samråd med personalkommittén. Han anser därför att i avsaknad av ett sådant samråd var beslutet av den 10 juli 2018 rättsstridigt, med följden att direktionen fattade beslutet om uppsägning i stället för den rättsligt sett behöriga myndigheten.

44      För att motivera att samråd borde ha skett med personalkommittén, har sökanden, för det första, gjort gällande att beslutet av den 10 juli 2018 utgjorde en ändring av personalföreskrifterna och att en sådan ändring kräver att denna kommitté ska höras enligt artikel 21 i arbetsordningen för ECB och principen att det ska råda motsvarighet mellan förfarandena.

45      I motsats till vad sökanden har hävdat har dock beslutet av den 10 juli 2018 inte upphävt artikel 8.3.17 i personalföreskrifterna. Som sökanden själv har medgett i repliken, avsåg detta beslut endast honom och enbart det aktuella ärendet. Beslutet har således endast en individuell räckvidd.

46      Skyldigheten att samråda med personalkommittén är begränsad till att avse rättsakter som har allmän giltighet (beslut av den 9 november 2017, Bowles/ECB, T‑564/16, ej publicerat, EU:T:2017:816, punkt 48). I artikel 48 i anställningsvillkoren föreskrivs nämligen att personalkommittén ”ska företräda de allmänna intressena för alla anställda vad gäller anställningsavtal, regler för anställda och löner, villkoren för anställning, arbete, hälsa och säkerhet vid ECB, socialförsäkringsskydd och pensionssystem”. Vidare följer det av artikel 49 i anställningsvillkoren att ”personalkommittén ska höras före varje ändring i dessa anställningsvillkor, personalföreskrifterna och därmed sammanhängande frågor, som definieras i artikel 48 ovan”.

47      Sökanden har dock, för det andra, gjort gällande att även om han var den ende som berördes av beslutet av den 10 juli 2018, får möjligheten för direktionen att pröva individuella fall till följd att artikel 8.3.17 i personalföreskrifterna inte kan anses som en definitiv bestämmelse, utan som en bestämmelse som kan komma att ändras efter ECB:s eget gottfinnande. I disciplinärenden är det dock absolut nödvändigt med rättssäkerhet och offentlighet. Under dessa omständigheter anser sökanden att ett samråd med personalkommittén skulle ha varit till nytta.

48      Tribunalen påpekar i det avseendet att direktionen ska ansvara för ECB:s löpande verksamhet enligt artikel 11.6 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och ECB och att i artikel 44 ii i anställningsvillkoren tillerkänns direktionen just behörighet att anta beslut om uppsägning utan uppsägningstid.

49      Genom att ge verksamhetschefen i uppdrag att anta individuella beslut om uppsägning ”å direktionens vägnar”, omfattas artikel 8.3.17 i personalföreskrifterna under dessa omständigheter av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som Europeiska unionens institutioner åtnjuter internt för att organisera sin verksamhet utifrån sina behov (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 maj 2005, Tralli/ECB, C‑301/02 P, EU:C:2005:306, punkt 58). Även om rättssäkerhetsprincipen, som har åberopats av sökanden, kräver att administrationen, när den antar bestämmelser, avfattar dessa på ett sådant sätt att de är tillräckligt klara, så att enskilda på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed, kräver inte denna princip att ECB begränsar sitt utrymme för skönsmässig bedömning att organisera sin verksamhet (se, analogt, dom av den 24 september 2019, US/ECB, T‑255/18, ej publicerad, EU:T:2019:680, punkt 90). Rättssäkerhetsprincipen utgör följaktligen inte hinder för att ovannämnda artikel 8.3.17 tolkas på så sätt att verksamhetschefens beslut på området ger uttryck för direktionens beslut, och direktionen tar fullt ansvar för besluten och dessa ska rättsligt sett tillskrivas direktionen.

50      Reglerna om god förvaltningssed i personalfrågor förutsätter visserligen att behörighetsfördelningen inom ECB är tydligt definierad och publicerad i vederbörlig ordning (dom av den 9 juli 2008, Kuchta/ECB, F-89/07, EU:F:2008:97, punkt 62). I förevarande fall har artikel 8.3.17 i personalföreskrifterna publicerats och ECB motiverade valet att inte offentliggöra beslutet av den 10 juli 2018 i sökandens intresse, för att skydda hans anseende vid en tidpunkt då den slutliga utgången i det disciplinära förfarandet inte fick föregripas. Dessutom delgavs sökanden beslutet och informerades därigenom om detta.

51      Direktionens beslut att direkt utöva de disciplinära befogenheterna i sökandens individuella fall leder följaktligen inte till någon ändring av personalföreskrifterna som skulle ha krävt samråd med personalkommittén av rättssäkerhetsskäl och för att säkerställa offentlighet, vilket sökanden har hävdat.

52      Det ska för övrigt påpekas att sökanden inte har fråntagits någon garanti. Att en behörighet utövas kollegialt, såsom i förevarande fall, ger tvärtom i princip ett större skydd för dem gentemot vilka de åtgärder som ska vidtas riktar sig än en behörighet som utövas av en enda person (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2019, GE Healthcare/kommissionen, T‑783/17, EU:T:2019:624, punkt 182).

53      Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

3.      Denandragrunden:Åsidosättandeavartikel 8.3.2ipersonalföreskrifternaochrättssäkerhetsprincipen

54      I artikel 8.3.2 tredje strecksatsen i personalföreskrifterna föreskrivs att ”[d]isciplinförfarandet ska inledas inom fem år efter det att de faktiska omständigheterna inträffade och inom ett år efter det att de upptäcktes, utom vid allvarliga fel som kan leda till uppsägning, då tidsfristerna ska vara 10 år respektive ett år”.

55      Sökanden har gjort gällande att de faktiska omständigheterna var preskriberade enligt denna bestämmelse på grund av att tidsfristen på ett år från det att de faktiska omständigheterna upptäcktes hade löpt ut.

a)      Huruvidatidsfristenettår ärtvingande

56      ECB har hävdat att den tidsfrist på ett år som föreskrivs i artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna inte är tvingande. Den har hävdat att det följer av rättspraxis att ett överskridande av en tidsfrist medför ogiltigförklaring av en rättsakt endast om det är orimligt, i den meningen att det påverkar rätten till försvar, något som sökanden inte har hävdat.

57      Trots att detta argument har anförts i andra hand, ska det prövas först.

58      Tribunalen erinrar i det avseendet om att en preskriptionsfrist har till syfte att garantera rättssäkerheten och att detta grundläggande krav utgör hinder för att administrationen på obestämd tid kan dröja med att utöva sina befogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2004, François/kommissionen, T‑307/01, EU:T:2004:180, punkterna 45 och 46, och dom av den 8 mars 2012, Kerstens/kommissionen, F-12/10, EU:F:2012:29, punkterna 122 och 123). Då det finns bestämmelser som fastställer preskriptionsfrister för att inleda ett disciplinärt förfarande, kan följaktligen inte något övervägande som avser en rimlig tidsfrist godtas (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 13 november 2014, Nencini/parlamentet, C‑447/13 P, EU:C:2014:2372, punkterna 52–54, och dom av den 18 juni 2008, Hoechst/kommissionen, T‑410/03, EU:T:2008:211, punkt 224). Även om det har medgetts att tidsfristerna för disciplinärenden inte är tvingande, har detta ansetts vara fallet enbart såvitt avser de tidsfrister som rör genomförandet av förfarandet (dom av den 17 mars 2015, AX/ECB, F-73/13, EU:F:2015:9, punkt 174; se även, vad beträffar de tidsfrister som omnämns i avsnitt 5 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, dom av den 8 mars 2012, Kerstens/kommissionen, F-12/10, EU:F:2012:29, punkt 124), och inte de tidsfrister som avser inledandet av förfarandet.

59      ECB saknar följaktligen fog för att hävda att preskriptionsfristen på ett år som föreskrivs i artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna inte är tvingande.

60      ECB har emellertid hävdat att de faktiska omständigheterna inte var preskriberade i förevarande fall.

b)      Fråganhuruvidadefaktiskaomständigheternavarpreskriberade

1)      Begreppet ”upptäckten av de faktiska omständigheterna” som medför att preskriptionstiden på ett år börjar att löpa

61      ECB har påpekat att enligt artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna börjar preskriptionstiden på ett år att löpa först från och med det att de faktiska omständigheterna upptäcktes. Det är därför nödvändigt att fastställa vad detta begrepp omfattar.

62      Det framgår i det avseendet av artikel 8.3.15 i personalföreskrifterna att disciplinkommitténs uppdrag bland annat består i att utreda och fastställa de faktiska omständigheterna så noggrant som möjligt. Enligt artikel 8.3.14 i nämnda personalföreskrifter kan kommittén dessutom be en av sina ledamöter att göra ytterligare utredningar om kommittén anser att dess uppgifter inte är tillräckliga. Härav följer att syftet med det disciplinära förfarandet är att slutgiltigt utröna de faktiska omständigheterna och fastställa dessa efter ett kontradiktoriskt förfarande.

63      Begreppet ”upptäckten av de faktiska omständigheterna” kan följaktligen inte kräva en precis och ingående kännedom om alla de omständigheter som utgör ett disciplinbrott (se, analogt, dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 37). Detta begrepp kräver inte heller att de faktiska omständigheterna slutgiltigt ska fastställas, eftersom upptäckten av de faktiska omständigheterna syftar på kännedom om dessa, och inte på att de ska styrkas (se, analogt, beslut av den 27 april 2017, CJ/ECDC, T‑696/16 REV och T‑697/16 REV, ej publicerat, EU:T:2017:318, punkt 39).

64      Det ska följaktligen godtas, såsom banken har hävdat, att upptäckten av de faktiska omständigheterna i den mening som avses i artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna sker vid den tidpunkt då de kända faktiska omständigheterna är tillräckliga för att möjliggöra en prima facie-bedömning av huruvida det föreligger en underlåtenhet att fullgöra skyldigheter i tjänsten, vilken i sin tur är avhängig av de skyldigheter som eventuellt har åsidosatts och de krav som följer av var och en av dessa skyldigheter. Sökanden har för övrigt egentligen inte bestritt denna tolkning.

65      Tribunalen underkänner utan vidare ECB:s argument om att det måste råda visshet om startpunkten för preskriptionstiden för att säkerställa rättssäkerheten, på grund av de allvarliga konsekvenserna av att preskriptionstiden har löpt ut.

66      I det avseendet ska det påpekas att preskriptionstider är avsedda att garantera rättssäkerhet för de personer som kan komma att åtalas snarare än för den beivrande myndigheten (se, analogt, dom av den 13 november 2014, Nencini/parlamentet, C‑447/13 P, EU:C:2014:2372, punkt 52). Begreppet ”upptäckten av de faktiska omständigheterna” som ECB har använt i artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna innebär i sig en viss grad av osäkerhet. Slutligen ska det erinras om att rättssäkerhetsprincipen inte kräver att konsekvenserna av varje rättsakt kan förutses med full säkerhet mot bakgrund av de tillämpliga bestämmelserna (se, analogt, dom av den 16 september 2013, Hansa Metallwerke m.fl./kommissionen, T‑375/10, ej publicerad, EU:T:2013:475, punkt 51 och där angiven rättspraxis). Det räcker att de går att förutse i rimlig grad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2015, AC‑Treuhand/kommissionen, C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkt 42), utan att detta påverkar unionsdomstolens prövning.

67      Efter detta klargörande ska det konkret prövas huruvida de faktiska omständigheterna verkligen var preskriberade i förevarande fall.

2)      Huruvida preskription eventuellt hade inträtt i det disciplinära förfarandet avseende fakturorna för fysioterapi

68      Det framgår av handlingarna i målet att bolaget A översände uppgifter till ECB den 13 och den 18 december 2013 om eventuella bedrägerier av sökanden vad beträffade ersättningen för fakturorna för fysioterapi. Bolaget gav därefter ECB ytterligare klargöranden den 20 februari, den 20 mars, den 27 maj, den 13 juni, den 15 juli samt den 13 och den 21 oktober 2014.

69      ECB har hävdat att de uppgifter som har nämnts i punkt 68 ovan, vilka lämnades av bolaget A, inte kan utgöra ”upptäckten av de faktiska omständigheterna”, eftersom bolaget, i egenskap av försäkringsgivare, kunde ha ett personligt intresse av att påtala att de ersättningar som hade utbetalats till sökanden var oberättigade, och att de uppgifter som det hade lämnat följaktligen skulle tolkas med försiktighet.

70      Det framgår dock inte av handlingarna i målet att ECB tog emot uppgifterna från bolaget A med den reservation som en misstanke om intressekonflikt medför.

71      Tvärtom framgår det av en rapport från bolaget A av den 20 november 2014 att ECB, redan i december 2013, ansåg att de första uppgifterna som hade lämnats av bolaget var tillräckliga för att den skulle inleda sina egna förfaranden som föreskrivs i personalföreskrifterna vid misstanke om bedrägeri.

72      På grundval av de uppgifter som lämnades av bolaget A, ingav ECB dessutom en anmälan till åklagarmyndigheten om de faktiska omständigheter som avsåg ersättningen för fakturorna för fysioterapi (se punkt 3 ovan).

73      För övrigt framgår det av rapporten av den 20 november 2014 att ECB den 17 november 2014 hade bett bolaget A att påbörja förberedelserna för att återkräva de belopp varigenom sökanden hade ersatts för sina utgifter för fysioterapi och apotekskostnader, med hänsyn till den stora mängden ansökningar om ersättning som eventuellt var bedrägliga.

74      De uppgifter som lämnades av bolaget A åtföljdes slutligen av vittnesmål och andra handlingar som stödde uppgifterna och som således gjorde dem trovärdiga.

75      ECB har även gjort gällande att de uppgifter som erhölls från bolaget A var fragmenterade jämfört med ansökningarna om ersättning som var spridda över en period på cirka fem år.

76      Bolaget A upplyste dock ECB, i sin rapport av den 13 oktober 2014, om totalt 91 fakturor för fysioterapi till ett belopp på sammanlagt 56 041,09 euro, vilket inte kan anses vara en fragmenterad uppgift, eftersom detta motsvarar det belopp som angavs i beslutet om uppsägning.

77      Rapporten av den 13 oktober 2014 föranledde dessutom ECB att fatta beslutet om att avstänga sökanden från hans tjänst från och med den 21 oktober 2014 (se punkt 4 ovan).

78      ECB har visserligen hävdat att enligt artikel 46 i anställningsvillkoren får det beslutas om avstängning ”i fall av anklagelse om allvarlig underlåtenhet”, vilket kräver lägre beviskrav än för en ”upptäckt av de faktiska omständigheterna” i den mening som avses i artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna.

79      Direktionen motiverade dock sitt beslut att stänga av sökanden med den omständigheten att det, med hänsyn till de uppgifter som bolaget A hade lämnat, fanns tillräckligt exakta och relevanta bevis för att slå fast att han hade förfalskat fakturorna i fråga, eller att han i vart fall var medveten om att de var oäkta. Mot bakgrund av dessa bevis ansåg direktionen att om dessa faktiska omständigheter visade sig vara fastställda, utgjorde de ett allvarligt åsidosättande av den berörda personens skyldigheter och att det var lämpligt att behålla möjligheten att bland annat vidta disciplinåtgärder.

80      Även om banken motiverade beslutet om avstängning med bevis som den själv betecknade som tillräckligt exakta och relevanta för att presumera att det förelåg en allvarlig underlåtenhet som kunde leda till disciplinåtgärder, var de bevis som tillhandahölls av bolaget A med nödvändighet tillräckliga för att utgöra ”upptäckten av de faktiska omständigheterna” i den mening som avses i artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna, såsom har slagits fast i punkt 64 ovan.

81      Härav följer att eftersom de faktiska omständigheter som bolaget A avslöjade för ECB i oktober 2014 var tillräckliga för att omfattas av begreppet upptäckten av de faktiska omständigheterna i den mening som avses i artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna, underkänner tribunalen ECB:s övriga argument om att det, för att inleda det disciplinära förfarandet, skulle ha varit rimligt att vänta till dess att de tyska rättsliga myndigheterna samlat in ytterligare uppgifter, bland annat efter en husrannsakan, eller ha möjlighet att ta del av åklagarmyndighetens akt för att däri hitta ytterligare uppgifter. Under alla omständigheter, även om det antas att ECB ansåg att den behövde ytterligare uppgifter för att genomföra det disciplinära förfarandet, kunde den ha inlett förfarandet och vilandeförklarat detta i avvaktan på utgången i det straffrättsliga förfarandet. Även om ingen gällande bestämmelse vid ECB eller någon allmän princip krävde en sådan vilandeförklaring (se punkterna 105–107 nedan), skulle ECB ha kunnat agera på det sättet, eftersom tidsfristerna som rör genomförandet av det disciplinära förfarandet inte är tvingande (se punkt 58 ovan), eftersom det inte finns något skäl att tro att behoven i brottsutredningen utgjorde hinder för detta och eftersom beslutet om avstängning av den 21 oktober 2014 tvärtom redan hänvisade till den.

82      Det framgår av det ovan anförda att mer än ett år gick från upptäckten av de faktiska omständigheterna vad beträffar utgifterna för fysioterapi i oktober 2014 till beslutet av den 18 november 2016 att inleda det disciplinära förfarandet.

83      Talan kan således vinna bifall såvitt avser den andra grunden i den mån den avser den del av ärendet som rörde fakturorna för fysioterapi.

3)      Huruvida preskription eventuellt hade inträtt i det disciplinära förfarandet avseende kvittona för apotekskostnader

84      Såsom redan har angetts (se punkterna 4 och 73 ovan), ska det erinras om att sökanden avstängdes från sin tjänst den 21 oktober 2014 och att ECB, redan den 17 november 2014, bad bolaget A att påbörja förberedelserna för att återkräva de belopp varigenom sökanden hade ersatts för sina hälso- och sjukvårdskostnader.

85      Det framgår även av handlingarna i målet att bolaget A den 21 november 2014 översände en rapport till ECB, vilken var daterad föregående dag och styrkt med dokument, som syftade till att fastställa eventuella bedrägerier som sökanden gjort sig skyldig till (se punkterna 71 och 73 ovan). Rapporten avsåg inte bara fakturorna för fysioterapi, utan även ersättningen för handskrivna apotekskvitton. I rapporten angavs att ägaren till de aktuella apoteken hade uppgett att hans kvitton var tryckta och att de kvitton som avsåg handskrivna belopp inte hade utfärdats av något av dessa apotek, att de belopp som angavs på de kopior av kvitton som hade översänts till honom inte motsvarade de priser som tillämpades, att flera produkter som omnämns aldrig hade beställts eller inte såldes och att stämplarna på dessa troligen hade förfalskats. Bolaget A uppskattade att de belopp som skulle återkrävas till följd av dessa kvitton uppgick till 88 289,65 euro. En förteckning över de omtvistade kvittona bifogades rapporten.

86      Bolaget A kompletterade sin rapport av den 20 november 2014 med två e‑postmeddelanden den 22 och den 23 januari 2015.

87      Slutligen framgår det av rapport nr 1 att de uppgifter som bolaget A hade översänt var tillräckliga för att ECB skulle underrätta de tyska rättsliga myndigheterna om de faktiska omständigheterna kring apotekskvittona den 23 januari 2015.

88      Mot bakgrund av det ovan anförda framgår det, vad beträffar den del av ärendet som avsåg apotekskvittona, att de faktiska omständigheter som ECB fick kännedom om mellan den 21 november 2014 och den 23 januari 2015 var tillräckliga för att den skulle kunna göra en prima facie-bedömning av huruvida sökanden hade underlåtit att fullgöra sina skyldigheter i tjänsten.

89      Av det skälet, och av de skäl som redan har angetts i punkt 66 ovan, ska det slås fast, vad beträffar apotekskvittona, att preskriptiden på ett år började löpa senast den 23 januari 2015, och inte det datum då ECB fick tillgång till åklagarmyndighetens akt i det straffrättsliga förfarandet den 20 november 2015, såsom ECB har hävdat. Den 18 november 2016, det datum då det disciplinära förfarandet inleddes, hade följaktligen preskriptionstiden på ett år ledan löpt ut vad beträffade apotekskvittona.

90      Talan ska således bifallas såvitt avser den andra grunden i den mån den avser denna del av ärendet.

4)      Huruvida preskription eventuellt hade inträtt i det disciplinära förfarandet avseende fakturorna för stöd efter skolan

91      Verksamhetschefen beslutade den 19 september 2017 att utvidga disciplinkommitténs mandat till att omfatta de faktiska omständigheterna avseende fakturorna för stöd efter skolan och således att inleda det disciplinära förfarandet avseende dessa vid detta datum.

92      Sökanden har hävdat att den omständigheten som ledde till att denna del av ärendet inleddes var det förhållandet att det på fakturorna från hjälpläraren C angavs ett skatteregistreringsnummer som var nästan identiskt med den förmodade fysioterapeuten B:s skatteregistreringsnummer. Sökanden har tillagt att ECB kände till de faktiska omständigheter som låg till grund för det disciplinära förfarandet avseende fakturorna för fysioterapi sedan bolaget A:s rapporter översändes och fakturorna från C fanns med i hans akt och banken hade tillgång till dessa mer än ett år före beslutet att utvidga disciplinkommitténs mandat. Sökanden anser därför att upptäckten av de faktiska omständigheterna avseende fakturorna för stöd efter skolan inte kan följa av de utredningar som gjordes år 2017 av disciplinkommittén i samband med de delar av ärendet som avsåg fakturorna för fysioterapi och apotekskvittona.

93      Det är riktigt att den omständigheten som fick ECB att uppmärksamma fakturorna för stöd efter skolan, nämligen att B:s och C:s skatteregistreringsnummer var nästan identiska, fanns med i sökandens akt. Även om sökandens ombud, som svar på frågor i syfte att fastställa huruvida tjänsterna av den förmodade fysioterapeuten B verkligen hade utförts, den 3 februari 2016 hänvisade till den omständigheten att sökanden betalade för hennes tjänster kontant, lade ombudet inte fram några bevis för detta vid denna tidpunkt, trots en uttrycklig begäran om detta. Det var först den 29 september 2016 som sökanden översände utdrag från sina bankkonton till ECB, och det var endast i en bilaga till en inlaga inför förhöret med disciplinkommittén den 13 februari 2017 som han tillhandahöll en tabell över datumen och de platser där han hade gjort sina kontantuttag. ECB hade vidare inte någon anledning att intressera sig för fakturorna för stöd efter skolan i sökandens akt för att kontrollera huruvida de bekräftade hans påståenden innan sökanden framhöll hur han gick till väga för att betala B och ingav handlingar till stöd för sina påståenden. Det var först under denna ingående granskning, vilken gjordes inom ramen för den del som avsåg fakturorna för fysioterapi, som disciplinkommittén såg sig föranledd att göra en jämförelse mellan dessa fakturor och fakturorna för stöd efter skolan. Detta gäller i än högre grad då endast ett verkligt behov kunde motivera en granskning av känsliga uppgifter i sökandens akt, såsom uppgifterna om stöd till hans barn, i fråga om vilka det hade slagits fast att de hade medicinska problem och särskilda utbildningsbehov.

94      Det framgår närmare bestämt av handlingarna i målet att disciplinkommittén gjorde utredningar varigenom den uppmärksammades på C:s fakturor för stöd efter skolan i mars 2017 och att den, efter några kontroller som snabbt gjordes vid skattemyndigheten och de kommunala myndigheterna i Frankfurt am Main, den 24 april 2017 begärde att dess mandat skulle utvidgas till att omfatta de faktiska omständigheterna avseende dessa fakturor.

95      Sökanden har följaktligen inte styrkt att ECB upptäckte de faktiska omständigheterna avseende fakturorna för stöd efter skolan mer än ett år innan den del av det disciplinära förfarandet som avsåg dessa fakturor inleddes den 19 september 2017.

96      Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden vad beträffar den del av ärendet som rörde fakturorna för stöd efter skolan.

c)      Slutsatsbeträffandedenandragrunden

97      Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan vinna bifall såvitt avser den andra grunden, eftersom de faktiska omständigheterna avseende fakturorna för fysioterapi och apotekskvittona var preskriberade när det disciplinära förfarandet avseende dessa inleddes. Talan kan däremot inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden vad beträffar den del av ärendet som rörde fakturorna för stöd efter skolan.

98      Vad beträffar vilken inverkan åsidosättandet av preskriptionstiden vad beträffar de två delar som har nämnts i punkt 97 ovan har på lagenligheten av beslutet om uppsägning, ska det påpekas att var och en av de tre delarna av ärendet avsåg underlåtenheter av ekonomisk art bestående åtminstone i en långvarig brist på omsorg från sökandens sida vad beträffar minimikraven för att lägga fram tillräcklig skriftlig bevisning för tjänster och transaktioner, kostnaderna för vilka, helt eller delvis, bars av de sociala trygghetssystem som ECB inrättat för sin personal. Det ska även påpekas att ECB bland annat ansåg att dessa underlåtenheter omfattades av dessa behörigheter på det finansiella området och den drog därav slutsatsen att sökanden inte bara hade åsidosatt sin lojalitetsplikt, utan även att han inte hade respekterat ECB:s gemensamma värderingar och att han således hade riskerat ECB:s anseende.

99      Under dessa förhållanden gjorde ECB en riktig bedömning när den, i punkt 37 i beslutet om uppsägning, ansåg att var och en av de tre delarna av ärendet, även betraktade för sig, på ett oåterkalleligt sätt hade påverkat det förtroende som ligger till grund för ECB:s relation med sin personal.

100    Härav följer att den omständigheten att talan delvis kan bifallas såvitt avser den andra grunden inte räcker för att motivera en ogiltigförklaring av beslutet om uppsägning, eftersom beslutet vid första anblicken förblir motiverat av den tredje delen av ärendet.

101    Tribunalen ska därför fortsätta prövningen av de andra grunderna genom att begränsa den till att avse den del som rör fakturorna för stöd efter skolan.

4.      Dentredjeochdensjundegrunden:Åsidosättandeavsentensenatt”fråganomansvarförbrottskaavgörasinnanfråganomdisciplinärtansvarkanprövas”samtavprincipenomgodförvaltningssedochomsorgpliktenrespektiveåsidosättandeavrättentilloskuldspresumtionochavartikel 48istadgan

a)      Åsidosättandeavsentensenatt”fråganomansvarförbrottskaavgörasinnanfråganomdisciplinärtansvarkanprövas”

102    Sökanden har hävdat att sentensen att ”frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas” utgör en allmän unionsrättslig princip som är tillämplig även om det saknas en uttrycklig bestämmelse med den innebörden.

103    Denna sentens stadgas i artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen. Som ECB har påpekat och såsom redan har framhållits av Europeiska unionens personaldomstol i dom av den 17 mars 2015, AX/ECB (F-73/13, EU:F:2015:9, punkt 125), fanns en motsvarande bestämmelse i anställningsvillkoren som avskaffades från och med den 1 januari 2009.

104    I artikel 9 c i anställningsvillkoren föreskrivs visserligen att ”[v]id tolkningen av de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i anställningsvillkoren … ska principerna i de förordningar, de bestämmelser och den rättspraxis som är tillämpliga på unionsinstitutionernas personal beaktas”. ECB har dock korrekt hävdat att denna bestämmelse har till syfte att fylla eventuella luckor och den kan inte användas för att återinföra en regel som den har upphävt.

105    I den rättspraxis som grundar sig på artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2015, Dybman/Europeiska utrikestjänsten, F‑129/14, EU:F:2015:71, punkterna 35 och 37) betecknas visserligen sentensen att ”frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas” som en princip, men den har inte getts samma ställning som en allmän rättsprincip. Sökanden själv har inte anfört något till stöd för sin ståndpunkt att den utgör en sådan princip.

106    Härav följer att ECB inte är bunden av sentensen att ”frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas”.

107    Sökanden har således utan framgång hävdat att denna sentens åsidosattes genom att det disciplinära förfarandet avseende fakturorna för stöd efter skolan inleddes medan det straffrättsliga förfarandet pågick. I avsaknad av en uttrycklig bestämmelse som gör den tillämplig på ECB, är det också utan framgång som sökanden, på grundval av denna sentens, har kritiserat ECB för att den antog beslutet om uppsägning innan brottsutredningen avseende dessa fakturor hade avslutats.

b)      Åsidosättandeavrättentilloskuldspresumtionochavartikel 48istadgan

108    Sökanden har gjort gällande att rätten till oskuldspresumtion, vilken numera garanteras i artikel 48 i stadgan, kräver att en person som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska betraktas som oskyldig till dess att personens skuld lagligen fastställts bortom allt rimligt tvivel i ett domstolsförfarande. Sökanden har bland annat hävdat att ECB åsidosatte denna rätt genom att bortse från det straffrättsliga förfarande som inleddes mot honom och utgången i detta och genom att stödja sig på faktiska omständigheter som inte hade fastställts av de tyska rättsliga myndigheterna.

109    I förevarande fall fattades åklagarmyndighetens beslut av den 30 april 2019 att lägga ned åtalet förundersökningen såvitt avser den del av ärendet som rörde fakturorna för stöd efter skolan med tillämpning av 170 § punkt 2 i straffprocesslagen före beslutet om uppsägning, vilket antogs den 7 maj 2019. Det har emellertid inte bestritts att ECB inte kände till beslutet vid det datumet.

110    Eftersom en rättsakts lagenlighet ska bedömas mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som administrationen hade tillgång till när rättsakten antogs (se dom av den 12 februari 2014, Beco/kommissionen, T‑81/12, EU:T:2014:71, punkt 44 och där angiven rättspraxis), kan sökanden därför inte åberopa nedläggandet av förundersökningen för att bestrida giltigheten av beslutet om uppsägning på grund av att ECB underlät att beakta den positiva utgången i det straffrättsliga förfarandet.

111    Däremot uppkommer frågan huruvida sökandens rätt att betraktas som oskyldig hindrade banken från att grunda sitt beslut om uppsägning på den del som avsåg fakturorna för stöd efter skolan, innan den fick kännedom om de rättsliga myndigheternas slutsatser.

112    Det framgår av rättspraxis att oskuldspresumtionen reglerar hela straffprocessen, eftersom den bland annat har till syfte att garantera att ingen ska utpekas eller behandlas som skyldig till ett brott innan dennes skuld har fastställts av en domstol (dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 210, och dom av den 12 juli 2012, kommissionen/Nanopoulos, T‑308/10 P, EU:T:2012:370, punkt 91).

113    I artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan föreskrivs vidare att förklaringarna avseende stadgan (EUT C 303, 2007, s. 17) ska beaktas vid tolkningen av densamma (dom av den 20 november 2017, Petrov m.fl./parlamentet, T‑452/15, EU:T:2017:822, punkt 38). Enligt dessa förklaringar har artikel 48 i stadgan samma innebörd och räckvidd som artikel 6.2 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

114    Under dessa omständigheter ska artikel 6.2 i Europakonventionen beaktas vid tolkningen av artikel 48 i stadgan, såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion), C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 41). Det ska följaktligen även hänvisas till praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), i enlighet med artikel 52.3 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB, C‑334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkt 43, dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 47, och dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen, C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 61).

115    Enligt Europadomstolens praxis skyddar artikel 6.2 i Europakonventionen bland annat en misstänkts rätt till oskuldspresumtion från det att förundersökningen inleds mot personen enligt tysk rätt (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland, CE:ECHR:2014:0227JUD001710310, punkt 43).

116    Sökanden kan följaktligen åberopa rätten till oskuldspresumtion eftersom han, på bankens egen begäran, just var föremål för en förundersökning enligt tysk rätt angående fakturorna för stöd efter skolan, och resultatet av förundersökningen ännu inte var känt när ECB antog beslutet om uppsägning.

117    Det ska därför påpekas, för det första, att oskuldspresumtionen inte inskränks till en processrättslig garanti på det straffrättsliga området, utan dess räckvidd är mer omfattande, för det andra, att oskuldspresumtionen kan åsidosättas av vilken myndighet som helst (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 211, och dom av den 12 juli 2012, kommissionen/Nanopoulos, T‑308/10 P, EU:T:2012:370, punkt 92) och, för det tredje, att ett sådant åsidosättande kan följa av uttalanden eller av beslut som återspeglar uppfattningen att personen är skyldig, vilket får allmänheten att tro att vederbörande är skyldig eller som föregriper prövningen av de faktiska omständigheterna i straffrättsligt hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2012, kommissionen/Nanopoulos, T‑308/10 P, EU:T:2012:370, punkt 91).

118    I rättspraxis har i det avseendet betonats vikten av myndigheternas ordval. Det ska i det avseendet tas hänsyn till den faktiska innebörden av uttalandena i fråga och inte deras bokstavliga form, samt de särskilda omständigheter som rådde när de formulerades (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion), C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 43, och dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 211 och där angiven rättspraxis; Europadomstolen, 28 maj 2020, Farzaliyev mot Azerbajdzjan, CE:ECHR:2020:0528JUD002962007, punkt 64).

119    I förevarande fall var sökanden föremål för en bedrägeriutredning enligt 263 § punkt 1 i den tyska strafflagen mot bakgrund av fakturorna för stöd efter skolan. I beslutet om uppsägning lade direktionen sökanden till last att han inte hade noterat likheterna mellan de skatteregistreringsnummer och de adresser som angavs på B:s fakturor för fysioterapi och på C:s fakturor för stöd efter skolan, trots att det av dessa likheter gick att dra slutsatsen att fakturorna inte var äkta och sanningsenliga. I det sammanhanget ansåg direktionen att rätten att begära ersättning för kostnader för stöd efter skolan inte befriade de anställda från skyldigheten att vara vaksamma och säkerställa att dokumentationen avseende de aktuella tjänsterna var lämplig. Då det förelåg objektiva omständigheter som väckte tvivel om rätten till ersättning, ansåg direktionen även att det ankom på den anställde i fråga att åtminstone informera administrationen om detta. Direktionen kom följaktligen fram till slutsatsen att sökanden var skyldig till att, för det första, ha åsidosatt sin lojalitetsplikt gentemot institutionen, för det andra, ha åsidosatt sin skyldighet att respektera ECB:s gemensamma värderingar och att i såväl tjänsten som privat uppträda på ett sätt som är passande med hänsyn till ECB:s ställning, för det tredje, kontinuerligt ha underlåtit att fullgöra sin skyldighet att skydda institutionens ekonomiska intressen och, för det fjärde, ha riskerat bankens anseende.

120    Det framgår följaktligen av beslutet om uppsägning som helhet att ECB ansåg att de fakturor som sökanden hade ingett var olämpliga för att få ersättning för kostnaderna för stöd efter skolan, utan att den formellt höll sökanden ansvarig för att fakturorna inte var äkta och sanningsenliga. I sitt beslut om uppsägning nöjde sig banken med att beivra en underlåtenhet som den ansåg var särskilt allvarlig eftersom det var fråga om en anställd vid en finansiell institution. Beslutet innehåller således inte något fastställande av sökandens skuld med avseende på det bedrägeribrott som brottsutredningen avsåg (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 25 augusti 1987, Englert mot Tyskland, CE:ECHR:1987:0825JUD001028283, punkt 39) och utgör en del av administrationens autonomi vid den rättsliga kvalificeringen av ett disciplinbrott jämfört med det straffrättsliga beivrandet av samma faktiska omständigheter.

121    ECB åsidosatte följaktligen inte sökandens rätt till oskuldspresumtion genom att anta beslutet om uppsägning såvitt avser den del av ärendet som rörde fakturorna för stöd efter skolan innan den fick kännedom om utgången i det domstolsförfarande som avsåg sökanden.

122    Vägran att återuppta förfarandet skedde efter det att ECB hade informerats om att förundersökningen mot sökanden avseende fakturorna för stöd efter skolan hade lagts ned med tillämpning av 170 § punkt 2 i straffprocesslagen, det vill säga på grund av att det inte fanns tillräckliga misstankar om skuld för att väcka åtal vid brottmålsdomstol.

123    Enligt Europadomstolens praxis har oskuldspresumtionen bland annat till syfte att förhindra att offentliga myndigheter behandlar personer med avseende på vilka det straffrättsliga förfarandet har lagts ned som om de har befunnits skyldiga till den överträdelse som lagts dem till last (Europadomstolen, 28 juni 2018, G.I.E.M. S.R.L. m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2018:0628JUD000182806, punkt 314). Det ska i det avseendet inte göras någon skillnad mellan ett frikännande på grund av brist på bevis och ett frikännande som följer av att den anklagade formellt har förklarats oskyldig (Europadomstolen, 27 september 2007, Vassilios Stavropoulos mot Grekland, CE:ECHR:2007:0927JUD003552204, punkt 39, och 23 oktober 2014, Melo Tadeu mot Portugal, CE:ECHR:2014:1023JUD002778510, punkt 60).

124    I förevarande fall anförde direktionen två skäl för att motivera sin vägran att återupta förfarandet efter att ha fått kännedom om att utredningen avseende fakturorna för stöd efter skolan hade lagts ned: för det första, den skillnad som föreligger mellan åklagarmyndighetens och ECB respektive uppdrag, då det ena består i att undersöka huruvida de påstådda faktiska omständigheterna utgör ett brott och det andra består i att utifrån ett lägre beviskrav pröva huruvida de faktiska omständigheterna visar på ett fel i tjänsten som kan föranleda en disciplinåtgärd och, för det andra, den omständigheten att åklagarmyndigheten hade bekräftat att det inte fanns någon officiell registrering av hjälpläraren C och att det skatteregistreringsnummer som angavs på hennes fakturor inte var riktigt.

125    Dessa skäl innehåller inte något fastställande av sökandens straffrättsliga skuld. Vägran att återuppta förfarandet innebar inte heller ett åsidosättande av sökandens rätt till oskuldspresumtion.

126    Sökanden har dock även hävdat att ECB åsidosatte hans rätt till oskuldspresumtion genom att den till varje pris ville slå fast att han var skyldig.

127    Det har i det avseendet redan slagits fast att rätten till oskuldspresumtion kan anses ha åsidosatts om det finns uppgifter som visar att tillsättningsmyndigheten redan när det disciplinära förfarandet inleddes hade beslutat att under alla omständigheter vidta en disciplinåtgärd mot sökanden oberoende av dennes förklaringar och utgången i det pågående straffrättsliga förfarandet (dom av den 13 mars 2003, Pessoa e Costa/kommissionen, T‑166/02, EU:T:2003:73, punkt 56, dom av den 19 oktober 2006, Pessoa e Costa/kommissionen, T‑503/04, EU:T:2006:331, punkt 118, och dom av den 17 mars 2015, AX/ECB, F‑73/13, EU:F:2015:9, punkt 162).

128    Sökanden har först och främst dragit slutsatsen att ECB hade en förutfattad mening på grund av att den bortsåg från det straffrättsliga förfarande som hade inletts mot honom och dess utgång. Denna kritik har dock nyss prövats och underkänts. Vidare har sökanden dragit slutsatsen att det förelåg en sådan förutfattad mening på grund av att banken utvidgade disciplinkommitténs mandat efter en olaglig utredning av en av kommitténs ledamöter och på grund av att banken inte beaktade de yttranden som han ingav under det disciplinära förfarandet. Den ena av dessa anmärkningar överlappar dock den fjärde grunden, och den andra anmärkningen överlappar den femte och den nionde grunden. De kommer därför att prövas i samband med respektive grund.

c)      Åsidosättandeavprincipenomgodförvaltningssedochomsorgplikten

129    Sökanden har hävdat att ECB, genom att inleda det disciplinära förfarandet avseende fakturorna för stöd efter skolan medan brottsutredningen pågick och genom att bortse från utgången i denna, åsidosatte principen om god förvaltningssed och omsorgplikten, vilka ålägger institutionerna att omsorgsfullt och opartiskt undersöka alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet.

130    Sökanden har emellertid inte utvecklat något argument som gör det möjligt att anse att principen om god förvaltningssed och omsorgplikten i förevarande fall ska ges ett vidare tillämpningsområde än rätten till oskuldspresumtion. Det kan i synnerhet inte slås fast att ECB åsidosatte sin skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt undersöka alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet, eftersom åklagarmyndigheten, i sin skrivelse av den 30 april 2019, bekräftade de uppgifter som banken hade lagt till grund för sitt beslut om uppsägning, nämligen att det inte fanns någon officiell registrering av C och att det skatteregistreringsnummer som angavs på hennes fakturor inte var riktigt.

131    För övrigt drog sökanden fördel av alla de andra garantier som gäller i disciplinära förfaranden, vilket framgår av svaret på de anmärkningar som han har formulerat i det avseendet (se prövningen av den fjärde och den femte grunden nedan). Han har således inte fog för att hävda att ECB åsidosatte omsorgsplikten och principen om god förvaltningssed.

d)      Slutsatsbeträffandedentredjeochdensjundegrunden

132    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje och den sjunde grunden.

5.      Denfjärdegrunden:Åsidosättandeavartikel 8.3.7ipersonalföreskrifternaochavprincipenomopartiskhet,såsomdenkommertilluttryckiartikel 41istadgan

133    Sökanden har hävdat att ledamöterna i disciplinkommittén blandade ihop sin roll i denna kommitté med deras andra uppgifter, genom att aktivt leta efter nya faktiska omständigheter att lägga honom till last. Sökanden har i det avseendet åberopat fyra anmärkningar och anser följaktligen att disciplinkommittén åsidosatte artikel 8.3.7 i personalföreskrifterna och skyldigheten att förhålla sig opartisk.

134    I artikel 8.3.7 i personalföreskrifterna föreskrivs att disciplinkommitténs ledamöter ”ska delta personligen och ska utöva sitt uppdrag helt självständigt”.

a)      Sökandensförstaanmärkning

135    Sökanden har gjort gällande att disciplinkommittén granskade hans personalakt och i synnerhet alla de ersättningar som han hade mottagit för att kontrollera deras riktighet och att denna granskning utmynnade i verksamhetschefens beslut den 19 september 2017 att utvidga kommitténs mandat till att omfatta fakturorna för stöd efter skolan. Enligt sökanden överskred denna granskning gränserna för det mandat som disciplinkommittén ursprungligen hade getts. Rapport nr 1 och verksamhetschefens beslut av den 18 november 2016 begränsade nämligen omfattningen av detta mandat och de innehåller inte någon hänvisning till fakturorna för stöd efter skolan.

136    ECB har dock korrekt gjort gällande att inom ramen för dess mandat består en väsentlig del av en disciplinkommittés uppdrag i att utreda och fastställa de faktiska omständigheterna så noggrant som möjligt. Enligt artikel 8.3.15 i personalföreskrifterna har denna kommitté till uppgift att avge ett yttrande bland annat om de faktiska omständigheterna.

137    ECB har närmare bestämt hävdat att disciplinkommittén kunde kontrollera trovärdigheten i sökandens uttalanden när han hördes den 13 februari 2017 och ta del av hans akt för att undersöka huruvida och på vilket sätt de betalningar som han påstod sig ha utfört för fysioterapibehandlingar och för läkemedel kunde förenas med andra betalningar, med kontanter eller kreditkort, som han hade gjort. Enligt ECB var det vid detta tillfälle som disciplinkommittén lagligen upptäckte de fakturor för stöd efter skolan som hade upprättats av C.

138    Sökanden har dock påpekat att enligt artikel 8.3.14 i personalföreskrifterna kunde disciplinkommittén enbart genomföra kompletterande utredningar om de uppgifter som den hade tillgång till visade sig vara otillräckliga. Han lämnade dock omfattande uppgifter och många bevis för att han hade för vana att göra sina betalningar både genom banköverföringar och kontant, så att disciplinkommittén inte hade någon giltig anledning att närmare granska hans akt.

139    Det ska i det avseendet erinras om att det är principen om fri bevisprövning som gäller i unionsrätten, men även att institutionerna ändå inte får avsiktligt använda bevis som uppenbart har inhämtats i strid med de väsentliga formföreskrifter som föreskrivs för att fastställa dessa och som syftar till att skydda de berördas grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2015, FSL m.fl./kommissionen, T‑655/11, EU:T:2015:383, punkterna 42 och 44, och dom av den 8 september 2016, Goldfish m.fl./kommissionen, T‑54/14, EU:T:2016:455, punkterna 42 och 47).

140    Endast om disciplinkommitténs kontroller uppenbart hade utförts i strid med de regler som omgärdar dess utredningsbefogenheter vore det följaktligen lämpligt att dra slutsatsen att den bevisning som ligger till grund för den del av ärendet som rörde fakturorna för stöd efter skolan var rättsstridiga, och följaktligen att det förfarande som följde därav var rättsstridigt.

141    Den bevisning som, enligt sökanden, var tillräcklig i förevarande fall för att slutföra rapport nr 1 bestod i en förteckning över kontantuttag som han hade upprättat och cirka 109 sidor med bankutdrag som styrkte dessa uttag. Den bestod även i sammanställningar över argument som ingavs av hans ombud och i ett protokoll från hans eget förhör den 13 februari 2017. I dessa gjorde sökanden gällande att han betalade sina fakturor för fysioterapi genom dessa uttag. Vid sina utredningar i det sammanhanget agerade emellertid disciplinkommittén inte på ett orimligt sätt när den fann att det var nödvändigt att kontrollera riktigheten i detta påstående genom att i de uppgifter som ECB hade tillgång till undersöka huruvida sökanden verkligen hade för vana att betala de fakturor som han begärde ersättning för kontant. Detta gäller i än högre grad då sökandens tidigare ombud, vid förhöret med sökanden den 3 februari 2016, själv hade betvivlat att varje betalning till B motsvarades av ett uttag.

142    Sökanden har även gjort gällande att den sökning som disciplinkommittén gjorde i hans personalakt saknade grund, eftersom denna akt inte innehåller några bevis på betalningar (se punkt 128 ovan).

143    Sökandens akt, som hade upprättats av ECB, var dock inte begränsad till att avse rekryteringen av sökanden och hans karriär. Eftersom han hade beviljats högre familjetillägg med tillämpning av artikel 3.8.4 i personalföreskrifterna, och följaktligen hade fått ersättning för fakturorna för stöd efter skolan, och eftersom det i artikel 3.3.1 i samma personalföreskrifter föreskrivs att berörda personer ska lägga fram bevis för att de är berättigade till förmåner innan ECB gör någon utbetalning, hade ECB tillgång till fakturorna från hjälpläraren C. Det framgår även av de handlingar som har ingetts till tribunalen att dessa fakturor togs emot av bankens avdelning för ”Rekrytering och ersättning”.

144    För att försöka fastställa huruvida fakturorna från den förmodade fysioterapeuten B motsvarade kostnader som verkligen hade uppstått, var det under dessa omständigheter berättigat av disciplinkommittén att vilja jämföra de uppgifter som sökanden hade lämnat med de andra utgifter som han begärde ersättning för och som ECB bevarade bevisen för.

145    Slutligen krävde artikel 8.3.15 i personalföreskrifterna att disciplinkommittén skulle föreslå ”eventuella disciplinåtgärder” som var lämpliga. Den krävde således att kommittén skulle söka efter eventuella förmildrande omständigheter, såsom det sätt på vilket sökanden utförde sina arbetsuppgifter, vilket kunde framgå av hans akt. Disciplinkommittén skulle i sitt yttrande inte ha kunnat konstatera att de aktuella faktiska omständigheterna utgjorde sökandens första underlåtenhet om den inte hade haft rätt att ta del av sökandens akt.

146    Under dessa omständigheter har det inte styrkts att den sökning som disciplinkommittén gjorde i sökandens akt var partisk.

b)      Sökandensandraanmärkning

147    Sökanden har uppgett att det framgår av rapport nr 2 att en anställd som hörde till GD ”Rättsfrågor” kontaktade de tyska skattemyndigheterna för att få information beträffande fakturorna för stöd efter skolan. Han har gjort gällande att denna person skulle kunna vara en av ledamöterna i disciplinkommittén eller att personen skulle ha kunnat agera i enlighet med kommitténs anvisningar.

148    Sökanden har dock inte förklarat på vilket sätt sådana kontakter skulle strida mot principen om opartiskhet och mot artikel 8.3.7 i personalföreskrifterna. För övrigt ger artikel 8.3.14 i personalföreskrifterna disciplinkommittén tillåtelse att vidta alla nödvändiga åtgärder för att komplettera sina uppgifter.

149    Sökandens andra anmärkning har således inte styrkts.

c)      Sökandenstredjeochfjärdeanmärkning

150    Sökanden har gjort gällande att GD ”Personal, budget och organisation” upprättade rapport nr 2, avseende fakturorna för stöd efter skolan, trots att dess generaldirektör var ledamot i disciplinkommittén. Han har även påpekat att samma generaldirektör undertecknade den skrivelse varigenom han informerades om att disciplinkommitténs mandat hade utvidgats. Han har därav dragit slutsatsen att principen om opartiskhet, som ledamöterna i disciplinkommittén är skyldiga att iaktta, åsidosattes.

151    Rapport nr 2 avfattades visserligen i en skrivelse försedd med brevhuvudet för GD ”Personal, budget och organisation”, och det är även riktigt att generaldirektören för detta generaldirektorat var ledamot i disciplinkommittén. Detta gör det dock inte möjligt att dra slutsatsen att denna generaldirektör, i egenskap av ledamot av disciplinkommittén, åsidosatte sin skyldighet att förhålla sig opartisk och artikel 8.3.7 i personalföreskrifterna. Den aktuella skrivelsen inskränker sig dessutom till att delge sökanden beslutet att utvidga disciplinkommitténs mandat till att omfatta de faktiska omständigheterna avseende fakturorna för stöd efter skolan, ett beslut som fattades och undertecknades av verksamhetschefen å direktionens vägnar, i enlighet med artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna.

152    Sökandens tredje och fjärde anmärkning har således inte styrkts.

d)      Slutsatsbeträffandedenfjärdegrunden

153    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

6.      Denfemtegrunden:Åsidosättandeavrättentillförsvar

154    Sökanden har gjort gällande att rätten till försvar åsidosattes, genom att ECB allmänt inte beaktade de yttranden som han hade ingett under förfarandet (se punkt 128 ovan).

155    Sökanden har emellertid inte utvecklat sin anmärkning och inte angett uttryckligen huruvida han åsyftade samtliga sina yttranden eller en del av dessa, och i så fall vilka. Denna anmärkning kan därför inte prövas, enligt artikel 76 d i rättegångsreglerna.

156    Under alla omständigheter kan denna anmärkning inte godtas. Omfattningen av motiveringen i disciplinkommitténs yttrande och i beslutet om uppsägning samt skriftväxlingen mellan ECB och sökanden under förfarandet visar att ECB beaktade hans argument. Det ska för övrigt erinras om att en sökande inte får blanda samman ett åsidosättande av rätten till försvar med att utövandet av dessa rättigheter inte leder till det önskade resultatet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2013, Sepro Europe/kommissionen, T‑483/11, ej publicerad, EU:T:2013:407, punkt 78).

157    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

7.      Densjättegrunden:Uppenbartoriktigabedömningar

a)      Inledandeanmärkning

158    Sökanden har hävdat att många skäl i beslutet om uppsägning innehåller uppenbart oriktiga bedömningar.

159    Det ska dock påpekas att sökanden i huvudsak har baserat sin sjätte grund på de anmärkningar som avser att ECB inte gjorde en fullständig prövning av omständigheterna i ärendet, att den inte gjorde en korrekt bedömning av den bevisning som hade ingetts till den och att den åsidosatte rätten till respekt för privatlivet.

160    Under dessa omständigheter ska det erinras om att effektiviteten i den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i stadgan kräver att unionsdomstolen gör en fullständig prövning av att sakförhållandena återgivits på ett korrekt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2013, L/parlamentet, T‑317/10 P, EU:T:2013:413, punkt 70, och dom av den 10 januari 2019, RY/kommissionen, T‑160/17, EU:T:2019:1, punkt 38). I det avseendet ska unionsdomstolen pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2018, McCoy/Regionkommittén, T‑567/16, EU:T:2018:708, punkt 98; se även, analogt, dom av den 15 februari 2005, kommissionen/Tetra Laval, C‑12/03 P, EU:C:2005:87, punkt 39, och dom av den 7 april 2016, ArcelorMittal Tubular Products Ostrava m.fl./Hubei Xinyegang Steel, C‑186/14 P och C‑193/14 P, EU:C:2016:209, punkt 36). Ur det perspektivet ska bedömningen av bevisvärdet av en handling också bli föremål för en fullständig kontroll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2004, Valmont/kommissionen, T‑274/01, EU:T:2004:266, punkt 43). Även komplicerade eller känsliga bedömningar som administrationen gör ska således stödjas av övertygande bevis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 februari 2005, kommissionen/Tetra Laval, C‑12/03 P, EU:C:2005:87, punkt 41, och dom av den 7 april 2016, Akhras/rådet, C‑193/15 P, EU:C:2016:219, punkt 56). Det ankommer följaktligen på domstolen, även i detta sammanhang, att göra en noggrann prövning av bevisningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 146).

161    När domstolen gör sin lagenlighetsprövning, ska den även göra en fullständig prövning av huruvida de relevanta rättsreglerna har tillämpats korrekt (dom av den 7 november 2007, Tyskland/kommissionen, T‑374/04, EU:T:2007:332, punkt 81).

162    Mot bakgrund av det ovan anförda, ska följaktligen den sjätte grunden omkvalificeras så att den inte avser uppenbart oriktiga bedömningar, utan en ofullständig prövning av omständigheterna i ärendet, fel vid bevisvärderingen och en felaktig rättstillämpning.

b)      Ofullständigprövningavomständigheternaiärendet,felvidbevisvärderingenochfelaktigrättstillämpningsomförekomidendelavärendetsomrördefakturornaförstödefterskolan

163    För det första har sökanden kritiserat ECB för att den inte beaktade att förundersökningen lades ned beträffande fakturorna för stöd efter skolan.

164    Denna anmärkning sammanfaller dock med den tredje och den sjunde grunden, och det har slagits fast att talan inte kan vinna bifall såvitt avser dessa grunder.

165    För det andra har sökanden hävdat att ECB, genom att anse att fakturorna från hjälpläraren C inte var äkta och sanningsenliga, bortsåg från hans uttalanden och hans familjs uttalanden om att C faktiskt gav hans barn stöd och att hon fick betalt i kontanter. Sökanden har tillagt att ECB inte heller beaktade hans uttalanden om att likheten mellan fakturorna från den förmodade fysioterapeuten B och fakturorna från C berodde på att hans fru hade visat C hur man upprättar en faktura. Slutligen beaktade inte heller ECB de förbättrade skolresultaten för ett av hans barn i de ämnen som C gav barnet lektioner i.

166    Sökanden har emellertid bara upprepat sina uttalanden och uttalandena av hans fru under det administrativa förfarandet, utan att förklara varför ECB gjorde en felaktig bedömning genom att anse att de inte var övertygande och genom att slå fast att han inte hade ingett några bevis till stöd för dessa uttalanden.

167    För det tredje har sökanden hävdat att ECB felaktigt stödde sig på den omständigheten att det, enligt bankens mening, är onormalt att han inte kände till hjälpläraren C:s kontaktuppgifter, trots att hon regelbundet kom hem till honom.

168    Först och främst anser sökanden att en sådan anmärkning strider mot hans rätt att organisera sitt privatliv som han själv vill och att det inte finns någon bestämmelse vid ECB som kräver att bankens tjänstemän känner till kontaktuppgifter till lärare som ger lektioner i hemmet. Den omständigheten att deras vederlag är ersättningsgillt är inte relevant för att motivera en sådan inblandning.

169    Tribunalen påpekar dock att ECB inte alls har blandat sig i sökandens privatliv genom att vägra att tro på att han inte hade ett minimum av information om hjälpläraren C som regelbundet kom hem till honom för att ge hans barn lektioner. I själva verket hade ECB inte för avsikt att diktera det sätt på vilket sökanden avser att organisera sitt liv, utan den ansåg endast att detta påstådda sätt att leva var högst osannolikt och därför föga trovärdigt.

170    För övrigt har ECB enligt sina bestämmelser om ersättning för särskilda utbildningsbehov hos barn till anställda rätt att fråga ut en anställd när vederbörande inger ansökningar om ersättning under omständigheter som den anser vara onormala. Den har enligt dessa bestämmelser även rätt att dra lämpliga slutsatser av dessa omständigheter.

171    Vidare har sökanden hävdat att ECB inte kunde stödja sig på den omständigheten att det var onormalt att det var omöjligt för honom att lämna någon som helst information om den person som under flera år hade kommit för att ge lektioner i hans hem, eftersom det förhållandet att en omständighet är onormal inte utgör bevis för att den inte föreligger.

172    Tribunalen kan emellertid inte godta detta argument. Enbart den eventualiteten att en situation kan föreligga räcker nämligen inte för att utesluta att den eventuellt är onormal, vilket för övrigt har styrkts i vederbörlig ordning i beslutet om uppsägning.

173    Mot bakgrund av det ovan anförda och i avsaknad av övertygande bevis för sitt påstående, har slutligen sökanden även utan framgång hävdat att ECB bortsåg från den omständigheten att tillståndet hos ett av hans barn inte krävde kännedom om C:s kontaktuppgifter för att anordna lektioner.

174    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

8.      Denåttondegrunden:Åsidosättandeavkravetenskälighandläggningstidochomsorgsplikten

175    Sökanden har hävdat att ECB inte genomförde det aktuella disciplinära förfarandet med den omsorg som krävs och att den inte säkerställde att varje steg i förfarandet följde efter det föregående steget inom skälig tid.

176    I förevarande fall föreskrivs det i artikel 8.3.15–8.3.17 i personalföreskrifterna olika tidsfrister för de lika stegen i det disciplinära förfarandet. I artikel 8.3.15 i nämnda personalföreskrifter stadgas dock att den tidsfrist inom vilken disciplinkommittén ska överlämna sitt yttrande under alla omständigheter ”ska stå i proportion till hur komplext ärendet är”.

177    Vidare, och mer allmänt, följer det av fast rättspraxis att de tidsfrister, bortsett från preskriptionsfristerna (se punkt 58 ovan), som föreskrivs för att tidsmässigt reglera genomförandet av ett disciplinärt förfarande i princip inte är tvingande. När det saknas en klart uttryckt avsikt i de tillämpliga bestämmelserna att, av rättssäkerhetsskäl och av hänsyn till skyddet för berättigade förväntningar, begränsa den tid under vilken administrationen får vidta åtgärder, utgör dessa tidsfrister framför allt en regel om god förvaltningssed, som innebär att institutionerna är skyldiga att genomföra det disciplinära förfarandet skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom skälig tid i förhållande till den föregående åtgärden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2000, Teixeira Neves/domstolen, T‑259/97, EU:T:2000:208, punkt 123, och dom av den 17 mars 2015, AX/ECB, F‑73/13, EU:F:2015:9, punkt 174).

178    Under dessa omständigheter kan ett åsidosättande av kravet på en rimlig tidsfrist motivera en ogiltigförklaring av ett administrativt beslut endast när den omständigheten att förfarandet tagit orimligt lång tid kan ha påverkat själva innehållet i beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2019, AV/kommissionen, T‑303/18 RENV, ej publicerad, EU:T:2019:239, punkt 87 och där angiven rättspraxis). Så är fallet när den omständigheten att förfarandet tagit orimligt lång tid har påverkat de berörda personernas förmåga att försvara sig på ett effektivt sätt (se dom av den 7 juni 2018, Winkler/kommissionen, T‑369/17, ej publicerad, EU:T:2018:334, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

179    I förevarande fall har sökanden varken hävdat att ECB hade för avsikt att göra de tidsfrister som föreskrivs i artikel 8.3.15–8.3.17 i personalföreskrifterna tvingande eller att förfarandets längd var till nackdel för hans försvar.

180    Vad beträffar omsorgsplikten har det även slagit fast att ett åsidosättande av omsorgsplikten på grund av bristande skyndsamhet kan medföra att skadeståndsansvar uppkommer för den berörda institutionen, men att det däremot inte i sig kan påverka det angripna beslutets lagenlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2018, Curto/parlamentet, T‑275/17, EU:T:2018:479, punkterna 104 och 105).

181    Talan, vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring, kan således inte bifallas såvitt avser den åttonde grunden, vilken avser åsidosättande av kravet på en skälig handläggningstid och omsorgsplikten.

9.      Denniondegrunden:Åsidosättandeavmotiveringsskyldigheten

182    Sökanden anser att beslutet om uppsägning inte innehåller en tillräcklig motivering. Av det skäl som har angetts i punkt 101 ovan finns det inte någon anledning att pröva denna grund i den del den specifikt ifrågasätter motiveringen i beslutet om uppsägning vad beträffar de delar som avser fysioterapibehandlingarna och apotekskvittona.

183    Efter detta klargörande ska det erinras om att frågan om huruvida ett beslut om disciplinåtgärder som bland annat ECB har fattat avseende en av de anställda uppfyller motiveringsskyldigheten ska bedömas inte endast utifrån beslutets ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området, i förevarande fall disciplinområdet. Även om direktionen är skyldig att ange de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för dess beslut, samt de överväganden som har föranlett den att fatta dessa, krävs det inte att den tar upp alla faktiska och rättsliga omständigheter som har åberopats under förfarandet. Under alla omständigheter ska ett beslut anses vara tillräckligt motiverat om det har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den anställde i fråga, så att vederbörande har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (se dom av den 17 mars 2015, AX/ECB, F‑73/13, EU:F:2015:9, punkt 189 och där angiven rättspraxis). Om, såsom i förevarande fall, den disciplinåtgärd som slutligen vidtas är strängare än den som disciplinkommittén föreslagit, måste det dock, med hänsyn till de krav som gäller vid disciplinära förfaranden, konstateras att skälen till att banken valt att frångå disciplinkommitténs yttrande ska anges utförligt i ECB:s beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2015, AX/ECB, F-73/13, EU:F:2015:9, punkt 190 och där angiven rättspraxis).

184    I förevarande fall kände sökanden väl till sammanhanget kring beslutet om uppsägning, bland annat med beaktande av innehållet i det stora antalet skriftliga och muntliga synpunkter som han inkom med under det disciplinära förfarandet den 13 februari, den 9 mars, den 17 oktober och den 8 november 2017, den 30 april och den 14 september 2018 samt den 31 januari 2019.

185    I beslutet om uppsägning redogörs det dessutom för anklagelserna mot sökanden, disciplinkommitténs yttrande, de olika föreskrifter och bestämmelser som gäller vid ECB och som direktionen ansåg att sökanden hade åsidosatt, samt skälen till att den kom fram till denna slutsats. Ansökan visar dessutom att sökanden mycket väl förstod dessa uppgifter.

186    Sökanden har dock särskilt gjort gällande att hans synpunkter rörande huruvida preskription hade inträtt i det disciplinära förfarandet inte bemöttes i beslutet om uppsägning (se punkt 128 ovan).

187    I beslutet om uppsägning hänvisas det dock till disciplinkommitténs yttrande, som sökanden kände till, och i detta yttrande redogörs det för skälen till att ECB, mot bakgrund av artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna, ansåg att preskription inte hade inträtt i det disciplinära förfarandet.

188    Sökanden har vidare hävdat att om det antas att de faktiska omständigheterna är styrkta, har det i beslutet om uppsägning inte i tillräcklig utsträckning förklarats varför ECB vidtog en mycket strängare disciplinåtgärd än den som disciplinkommittén hade föreslagit, och närmare bestämt varför den, på grundval av bevis som var identiska med dem som kommittén prövade, ansåg att förtroendeförhållandet oåterkalleligen hade brutits.

189    Denna anmärkning kan inte godtas. Det framgår av beslutet om uppsägning att direktionen, till skillnad från disciplinkommittén, ansåg att sökanden hade begärt ersättning för kvitton för apotekskostnader och fakturor för stöd efter skolan som inte var äkta och sanningsenliga, och att sökandens underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter vad beträffar ingivandet av dessa ansökningar om ersättning således var mer omfattande och allvarligare än att bara avse ingivandet av tvivelaktiga fakturor för fysioterapi som kommittén hade grundat sig på.

190    Det har visserligen slagits fast, i punkt 97 ovan, att de faktiska omständigheterna avseende fakturorna för fysioterapi och apotekskvittona var preskriberade när det disciplinära förfarandet inleddes. Enligt fast rättspraxis utgör dock skyldigheten att motivera beslut en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida skälen är välgrundade, vilken i stället avser huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (se dom av den 24 september 2015, Italien och Spanien/kommissionen, T‑124/13 och T‑191/13, EU:T:2015:690, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

191    Dessutom, och alltjämt till skillnad från disciplinkommittén, ansåg direktionen att sökandens relativt låga lönegrad och korta tjänstgöringstid inte kunde ha någon förmildrande verkan på hans skyldighet att agera med ärlighet och integritet vid ingivandet av ansökningar om ersättning.

192    Slutligen förklarade ECB att varje del av ärendet hade fått den att oåterkalleligen tappa förtroendet för sökanden. ECB framhöll i det avseendet det faktum att dess trovärdighet som en institution med ansvar för penningpolitiken och banktillsyn grundade sig på dess anseende som en förebild för en effektiv och ansvarsfull administration, som sköts av hederlig personal, och den uppgav att sökandens beteende just var sådant att det skadade dess anseende.

193    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den nionde grunden.

10.    Dentiondegrunden,vilkenharåberopatsiandrahand:Åsidosättandeavproportionalitetsprincipen

a)      Inledandeanmärkning

194    Tribunalen påpekar inledningsvis att den tionde grunden, till skillnad från dess rubrik, inte enbart syftar till att göra gällande att proportionalitetsprincipen inte iakttogs i förevarande fall. Sökanden har nämligen dragit slutsatsen att hans uppsägning var oproportionerlig utifrån, för det första, att de försvårande omständigheter som disciplinkommittén beaktade saknade relevans och inte var faktiskt riktiga, för det andra, att de ytterligare försvårande omständigheter som direktionen beaktade var rättsstridiga och saknade relevans, för det tredje, att direktionen missuppfattade begreppet förmildrande omständigheter vad beträffar de förmildrande omständigheter som disciplinkommittén påtalade och, för det fjärde, att ECB inte beaktade ett visst antal förmildrande omständigheter som sökanden hade gjort gällande under förfarandet. Sökandens anmärkningar utgör således inte direkt kritik om att disciplinåtgärden var oproportionerlig. Sökanden har snarare dragit slutsatsen att den var oproportionerlig ömsom av att vissa faktiska omständigheter var felaktiga, ömsom av att det förekom fel vid bedömningen av andra faktiska omständigheter och att de ansågs utgöra försvårande omständigheter, ömsom av att det skedde felaktiga rättstillämpningar och slutligen av att det inte gjordes en fullständig prövning av alla omständigheter som kunde vara förmildrande.

195    Under dessa omständigheter ska det erinras om att tribunalen ska göra en fullständig prövning av att sakförhållandena återgivits på ett korrekt sätt och av huruvida de relevanta rättsreglerna har tillämpats korrekt (se punkterna 160 och 161 ovan).

196    På samma sätt ska unionsdomstolen även göra en fullständig prövning av den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2012, BNP Paribas och BNL/kommissionen, C‑452/10 P, EU:C:2012:366, punkt 102, och dom av den 7 november 2013, Cortivo/parlamentet, F-52/12, EU:F:2013:173, punkt 41) mot bakgrund av objektiva rättsliga begrepp. Den ska särskilt pröva huruvida en faktisk omständighet omfattas av de rättsliga begreppen försvårande eller förmildrande omständigheter.

197    Slutligen ska det påpekas att även om det i anställningsvillkoren inte föreskrivs något fast samband mellan de disciplinåtgärder som anges däri och de olika typer av åsidosättanden som en tjänsteman kan göra sig skyldig till, och det inte preciseras i vilken mån försvårande eller förmildrande omständigheter ska beaktas vid valet av disciplinåtgärd, krävs det för att artikel 47 i stadgan ska iakttas att en ”påföljd” som beslutas av en förvaltningsmyndighet och som inte i sig uppfyller kraven i nämnda artikel, såsom är fallet med direktionen i förevarande fall, ska genomgå en ytterligare prövning av ett rättsligt organ som är behörigt att göra en fullständig prövning av huruvida disciplinåtgärden står i proportion till felet (se dom av den 15 maj 2012, Nijs/revisionsrätten, T‑184/11 P, EU:T:2012:236, punkt 85 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2010, Andreasen/kommissionen, T‑17/08 P, EU:T:2010:374, punkterna 146 och 147; Europadomstolen, 31 mars 2015, Andreasen mot Förenade kungariket och 26 andra medlemsstater i Europeiska unionen, CE:ECHR:2015:0331DEC002882711, punkt 73). I det avseendet ska unionsdomstolen bland annat kontrollera att den avvägning som disciplinmyndigheten har gjort mellan försvårande och förmildrande omständigheter är proportionerlig (dom av den 16 mars 2004, Afari/ECB, T‑11/03, EU:T:2004:77, punkt 203).

b)      Sökandensförstaanmärkning

198    För att styrka att det har skett ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, har sökanden ifrågasatt den försvårande omständigheten, som beaktades av disciplinkommittén och därefter av direktionen, att han inte hade erbjudit sig att återbetala hela eller delar av de omtvistade beloppen.

199    Tribunalen erinrar om att disciplinkommittén ansåg att sökanden hade åsidosatt sina skyldigheter endast genom att felaktigt erhålla ersättning för fakturorna för fysioterapi, men att den däremot ansåg att de faktiska omständigheterna rörande apotekskvittona och fakturorna för stöd efter skolan inte hade styrkts. Disciplinkommittén beaktade följaktligen endast som en försvårande omständighet att sökanden inte hade erbjudit sig att återbetala de belopp som felaktigt hade mottagits, som den begränsade till att avse beloppet på 56 041,09 euro som motsvarade ersättningen för fakturorna från den förmodade fysioterapeuten B.

200    I beslutet om uppsägning fann däremot direktionen att sökanden, under flera år, felaktigt hade fått ersättning för alla de omtvistade fakturorna och kvittona. I det sammanhanget angav direktionen därefter att utöver de försvårande omständigheter som disciplinkommittén hade identifierat, tillkom den omständigheten att sökanden absolut inte hade respekterat det förtroende som ECB hade gett honom (se, i det avseendet, punkt 207 och följande punkter nedan).

201    Mot bakgrund av beslutet om uppsägning som helhet, ska följaktligen den mycket kortfattade hänvisning som direktionen gjorde till de försvårande omständigheter som beaktades av disciplinkommittén förstås som att den syftar på den omständigheten att sökanden inte hade erbjudit sig att återbetala alla de belopp som han hade mottagit, inbegripet de belopp som hade mottagits som ersättning för fakturorna för stöd efter skolan.

202    Sökanden har först och främst, till stöd för sin anmärkning, uppgett att han inte var tvungen att återbetala beloppet på 56 041,09 euro, eftersom fakturorna för fysioterapi var äkta och sanningsenliga.

203    Detta argument saknar dock relevans, eftersom direktionen beaktade som en försvårande omständighet det faktum att sökanden inte hade återbetalat de belopp som bland annat avsåg fakturorna för stöd efter skolan (se punkt 201 ovan) och eftersom den, i beslutet om uppsägning, hade fog för att anse att var och en av de tre delarna av ärendet, vilka avsåg underlåtenhet att fullgöra skyldigheter i samband med ansökningar om ersättning för utgifter, på ett oåterkalleligt sätt hade påverkat det förtroende som banken hade gett sökanden, med hänsyn till bankens finansiella befogenheter (se punkt 99 ovan).

204    Sökanden har vidare bestritt att han aldrig erbjöd sig att återbetala beloppen. Han har gjort gällande att han, för att få förfarandet att upphöra, erbjöd sig att till ECB betala motsvarigheten till den disciplinåtgärd som disciplinkommittén hade rekommenderat, det vill säga en tillfällig lönesänkning med 400 euro under en period på 12 månader, det vill säga 4 800 euro. ECB hade dock fog för att bortse från detta erbjudande, vilket låg långt ifrån de aktuella beloppen, även om de begränsades till beloppet på 29 070 euro som motsvarar ersättningarna för fakturorna för stöd efter skolan.

205    Sökanden kan slutligen inte med framgång hävda att han till fullo samarbetade med disciplinkommittén under dess arbete. Detta samarbete, även om det antas vara styrkt, påverkar inte det faktum att han inte hade erbjudit sig att återbetala det aktuella beloppet. Vidare har ECB bestritt samarbetet.

206    Härav följer att ECB gjorde en riktig bedömning (se punkt 196 ovan) när den, som en försvårande omständighet, lade sökanden till last att han inte hade erbjudit sig att återbetala de belopp som felaktigt hade erhållits.

c)      Sökandensandraanmärkning

207    Sökanden har kritiserat de försvårande omständigheter som ECB beaktade i beslutet om uppsägning, utöver de som redan hade åberopats av disciplinkommittén.

208    Sökanden anser, för det första, att direktionen inte kunde beakta, som en försvårande omständighet, att han hade svikit det förtroende som ECB hade gett honom, eftersom detta konstaterande inte skilde sig från själva den underlåtenhet som han anklagades för.

209    Tribunalen erinrar om att en försvårande omständighet inte utgör ett rekvisit för en överträdelse som för att styrkas kräver bevis för att de objektiva rekvisiten och, i förekommande fall, de subjektiva rekvisiten är uppfyllda. Den syftar således inte till att känneteckna överträdelsen som sådan, utan påverkar sanktionsåtgärdens stränghet när överträdelsen väl har fastställts, för att beakta allvaret i de faktiska omständigheterna som helhet och för att, mot bakgrund av samtliga dessa faktiska omständigheter, säkerställa sanktionsåtgärdens repressiva och avskräckande verkan.

210    I beslutet om uppsägning klandrade direktionen sökanden för att ha åsidosatt sin lojalitetsplikt gentemot ECB, ha åsidosatt sin skyldighet att respektera ECB:s gemensamma värderingar och att i såväl tjänsten som privat uppträda på ett sätt som är passande med hänsyn till ECB:s ställning som unionsinstitution, kontinuerligt ha underlåtit att fullgöra sin skyldighet att skydda institutionens ekonomiska intressen och ha riskerat bankens anseende. Direktionen ansåg för övrigt att det utgjorde en försvårande omständighet att sökanden absolut inte hade respekterat det förtroende som ECB hade gett honom.

211    Lojalitetsplikten inverkar visserligen på att ett personligt förhållande grundat på förtroende mellan en institution och dess tjänstemän bibehålls, vilket utgör en förutsättning för att ett anställningsförhållande ska bestå. Lojalitetsplikten kräver inte bara att tjänstemännen avstår från handlingar som undergräver tjänstens anseende och den respekt som krävs gentemot institutionen och dess myndigheter. Den kräver också att tjänstemännen uppträder på ett sätt som är höjt över alla misstankar så att det förtroende som finns mellan institutionen och tjänstemännen alltid ska bestå (dom av den 19 maj 1999, Connolly/kommissionen, T‑34/96 och T‑163/96, EU:T:1999:102, punkt 128). Härav följer dock inte att varje åsidosättande av lojalitetsplikten systematiskt medför att förtroendet går förlorat, och att uppsägning därför är det oundvikliga resultatet. Ett sådant åsidosättande kan vara endast tillfälligt eller vara av mindre betydelse eller harmlöst. I ett sådant fall är ett upphörande av anställningsförhållandet oförenligt med den omständigheten att det i anställningsvillkoren inte fastställs något fast samband mellan de olika typer av åsidosättanden som en tjänsteman kan göra sig skyldig till och de möjliga disciplinåtgärderna.

212    Att förtroendet har gått förlorat utgör följaktligen inte ett rekvisit för det disciplinbrott som består i bristande lojalitet, utan utgör en försvårande omständighet på grund av att denna brist på lojalitet är särskilt skadlig och allvarlig, framför allt om tjänstemannen eller den anställde har visat prov på fullständig brist på respekt gentemot institutionen.

213    I förevarande fall är de faktiska omständigheterna avseende ersättningen för fakturorna för stöd efter skolan långtifrån tillfälliga, utan spridda över många år, vilket sökanden själv har medgett.

214    I förevarande fall gjorde ECB följaktligen en korrekt bedömning när den i förevarande fall kvalificerade den omständigheten att sökanden absolut inte hade respekterat det förtroende som ECB hade gett honom som en försvårande omständighet.

215    Sökanden har för det andra kritiserat ECB för att den som en försvårande omständighet nämnde den omständigheten att en låg lönegrad och kort tjänstgöringstid inte hade någon inverkan på de anställdas förmåga att på eget initiativ göra enkla kontroller under sådana omständigheter som de som var för handen i det aktuella ärendet. Sökanden anser återigen att denna påstådda försvårande omständighet inte skiljer sig från de överträdelser som han har anklagats för i sig. Sökanden har dessutom hävdat att han inte hade någon anledning att göra några sådana kontroller i detta fall.

216    Denna anmärkning grundar sig dock på en felaktig tolkning av beslutet om uppsägning. Till skillnad från vad sökanden har hävdat, ansåg inte direktionen att hans modesta lönegrad och tjänstgöringstid kunde bidra till en försvårande omständighet, utan vägrade, i motsats till disciplinkommittén, att betrakta det som en förmildrande omständighet. Under alla omständigheter föreskrivs det visserligen i artikel 45 femte strecksatsen i anställningsvillkoren att lönegrad och antalet tjänsteår ska beaktas vid fastställandet av disciplinåtgärd. Banken hade dock fog för att anse att en modest lönegrad och tjänstgöringstid inte utgjorde en förmildrande omständighet i förevarande fall, eftersom en sådan lönegrad och tjänstgöringstid inte motiverade att en anställd avstår från att självmant göra enkla kontroller, vilket inte kräver särskild kompetens, och eftersom varje skäligen försiktig person skulle ha gjort sådana kontroller under sådana omständigheter som i förevarande fall, vilka borde ha gett anledning att betvivla rätten till ersättning för utläggen.

217    Vad beträffar argumentet att det i förevarande fall inte fanns någon anledning att göra någon som helst kontroll, innebär det ett bestridande av förekomsten av de omständigheter på grundval av vilka ECB slöt sig till att fakturorna från hjälpläraren C inte var äkta och sanningsenliga. Argumentet sammanfaller således med den sjätte grunden, och det har slagits fast att talan inte kan bifallas såvitt avser den sjätte grunden.

218    Sökanden har för det tredje bestritt att ECB, som en försvårande omständighet, kunde åberopa det förhållandet att dess trovärdighet stod på spel, trots att dess trovärdighet hade bevarats genom den positiva utgången i de straffrättsliga förfaranden som hade inletts mot honom, och särskilt genom den publicitet som domen av den 18 oktober 2017 från Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main) fick, varigenom han frikändes från bedrägeri och urkundsförfalskning avseende fakturorna för fysioterapi.

219    Förutom det faktum att sökanden inte har preciserat vilken typ av publicitet som domen från Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main) fick, hade ECB fog för att anse att de faktiska omständigheterna hade kunnat påverka dess anseende och därutöver dess trovärdighet som finansiell institution. Enligt artikel 45 andra strecksatsen i anställningsvillkoren kan ECB just beakta, som försvårande omständigheter, den risk som den anställdes beteende har medfört för institutionens integritet, anseende eller intressen, utan att behöva styrka huruvida personer utanför institutionen kände till den berörda personens beteende och, om så var fallet, hur många (se, analogt, dom av den 10 juni 2016, HI/kommissionen, F-133/15, EU:F:2016:127, punkt 204 och där angiven rättspraxis).

220    Till skillnad från vad sökanden har hävdat, hade ECB även fog för att anse att det utgjorde en försvårande omständighet att sökanden hade handlat i strid med institutionens ekonomiska intressen, som han dock var skyldig att skydda. Det räcker i det avseendet att konstatera att sökandens oberättigade ansökningar om ersättning med nödvändighet hade en inverkan på ECB finanser, som i slutändan bar dessa kostnader.

d)      Sökandenstredjeanmärkning

221    Sökanden har hävdat att direktionen missuppfattade den roll som förmildrande omständigheter fyller genom att hävda att de förmildrande omständigheter som disciplinkommittén beaktade inte på något sätt minskade ECB:s förlorade förtroende för honom.

222    Disciplinkommittén hade i förevarande fall som förmildrande omständigheter beaktat sökandens modesta lönegrad och tjänstgöringstid, att han inte tidigare begått disciplinbrott och den omständigheten att det inte var säkert att bolaget A skulle ha vägrat att ersätta B:s fakturor om stämpeln ”Kosmetikerin” inte hade utelämnats på den första fakturan.

223    Utan att bortse från deras art som förmildrande omständigheter, hade dock direktionen fog för att anse att dessa omständigheter inte på något sätt uppvägde ECB:s förlorade förtroende för sökanden.

224    I synnerhet framgår det av punkt 216 ovan att direktionen hade fog för att, i motsats till disciplinkommittén, vägra att betrakta sökandens modesta lönegrad och tjänstgöringstid som en förmildrande omständighet. I artikel 45 åttonde strecksatsen i anställningsvillkoren föreskrivs det visserligen att det vid valet av disciplinåtgärd ska tas hänsyn till den anställdes uppträdande under hela karriären. Enligt denna bestämmelse är dock det förlorade förtroendet inte nödvändigtvis avhängigt av att det har förekommit upprepade disciplinbrott. Det kan följa av en enda gärning eller ett enda beteende. Mot bakgrund av ECB:s uppgifter var det i förevarande fall berättigat av direktionen att framhålla den principfasthet som krävs av varje anställd i finansiellt hänseende.

e)      Sökandensfjärdeanmärkning

225    Sökanden anser att det ska tas hänsyn till de förmildrande omständigheter som han hade åberopat vid disciplinkommittén och i sitt yttrande av den 30 april 2018 och som ECB inte beaktade.

226    Sökanden har för det första hänvisat till det lidande som han och hans familj var tvungna att utstå under hela förfarandet, då han var avstängd från sin tjänst. Han har även hänvisat till sin rätt att återfinna ett inre lugn och kunna återupprätta sin heder.

227    Disciplinförfarandets längd hör emellertid inte till de omständigheter som nämns i artikel 45 i anställningsvillkoren som förmildrande omständigheter och är inte relevant för att fastställa den disciplinåtgärd som, enligt nämnda artikel, ska stå i proportion till det begångna felet (se, analogt, dom av den 10 juni 2016, HI/kommissionen, F-133/15, EU:F:2016:127, punkt 200).

228    Vidare har sökanden inte anfört något till stöd för sin anmärkning. Han har inte lagt fram något konkret bevis som preciserar det lidande som han och hans familj påstås ha fått utstå till följd av förfarandet och dess längd, i synnerhet på vilket sätt detta lidande översteg den oro och den osäkerhet som straffrättsliga och disciplinära förfaranden oundvikligen orsakar, och som ECB borde ha beaktat som en förmildrande omständighet.

229    På samma sätt har sökanden inte utvecklat den anmärkning som avser hans påstådda rätt att återfinna ett inre lugn och återupprätta sin heder. Detta gäller särskilt inom ramen för den aktuella grunden vilken, då den har åberopats i andra hand och är begränsad till att enbart ifrågasätta disciplinåtgärdens proportionalitet, förutsätter att disciplinbrottet har styrkts.

230    Sökanden har för det andra som argument anfört sina mycket goda vitsord inom ECB och hävdat att detta borde ha beaktats som en förmildrande omständighet.

231    Det framgår dock av punkt 224 ovan att direktionen hade fog för att anse att ECB:s förtroende för sökanden hade gått förlorat trots den omständigheten att de påtalade faktiska omständigheterna utgjorde hans första underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter.

232    För övrigt har sökanden nöjt sig med att inge bedömningsrapporter som klart hade upprättats i slutet av åren 2008 och 2010, samt en kortfattad bedömning i ett e‑postmeddelande daterat den 29 september 2011. Dessa handlingar har inget bevisvärde för att styrka hans allmänna sätt att arbeta mellan år 2011 och datumet för hans avstängning den 21 oktober 2014, efter vilket datum han inte längre var föremål för någon bedömning.

233    ECB gjorde följaktligen en korrekt bedömning när den inte beaktade sökandens vitsord inom ECB som en förmildrande omständighet (se punkt 196 ovan).

234    Sökanden har för det tredje kritiserat ECB för att den inte beaktade det faktum att han inte hade för att avsikt att åsidosätta sina skyldigheter i tjänsten, att han inte hade agerat i eget intresse och att institutionen inte hade lidit någon skada.

235    Enligt artikel 45 tredje strecksatsen i anställningsvillkoren utgör frågan i vilken mån underlåtenheten skedde uppsåtligen en omständighet som ECB ska beakta vid fastställandet av disciplinåtgärd.

236    Det framgår emellertid av den gemensamma prövningen av den tredje och den sjunde grunden samt av den sjätte grunden, och dessutom av punkt 216 ovan, att ECB hade fog för att anse att det av lydelsen i fakturorna för stöd efter skolan kunde utläsas att dessa inte var äkta och sanningsenliga, att de objektiva omständigheterna i det aktuella fallet, vilka väckte tvivel om rätten till ersättning för dessa fakturor, krävde enkla kontroller som sökanden kunde utföra och att han, i likhet med varje skäligen försiktig person, åtminstone borde ha informerat administrationen om detta och samarbeta med den.

237    Under dessa omständigheter hade direktionen fog för att anse (se punkt 196 ovan) att sökandens bristande uppsåt inte utgjorde en förmildrande omständighet.

238    Detsamma gäller sökandens påstående om att han inte agerade i eget intresse, eftersom han drog fördel av de omtvistade ersättningarna.

239    Detsamma gäller även den omständigheten att ECB påstås inte ha lidit någon skada, eftersom sökanden inte kunde vara ovetande om att ersättningar för skolutgifter bars av ECB. Utöver denna ekonomiska skada, framgår det för övrigt av prövningen av den andra anmärkningen som sökanden har framställt inom ramen för denna grund att ECB rimligen hade fog för att anse att hans beteende hade kunnat påverka bankens anseende och följaktligen dess trovärdighet som finansiell institution (se punkt 219 ovan), och därigenom åsamka banken även ideell skada.

240    För det fjärde har sökanden som argument anfört att ECB inte beaktade att han inte hade fått någon varning, trots att de omtvistade faktiska omständigheterna, med ECB:s vetskap, ägde rum under en period på fyra år vad beträffar fakturorna för stöd efter skolan.

241    Den delen av ärendet rör dock ansökningar om ersättning som ingavs år 2010, år 2012 och år 2014, samt i januari 2017. Det framgår dock av prövningen av den andra grunden att disciplinkommittén upptäckte de faktiska omständigheterna först i mars 2017, i samband med den ingående granskningen av sökandens akt som hade föranletts av de delar av ärendet som rörde fakturorna för fysioterapi och apotekskvittona. Efter några kompletterande utredningar delgav för övrigt ECB sökanden utkastet till den framtida rapporten nr 2 den 19 juni 2017, det vill säga endast ungefär tre månader efter denna upptäckt. Under dessa omständigheter kan banken inte kritiseras för att den inte skickade någon varning till sökanden angående fakturorna för stöd efter skolan.

242    Sökanden har även hävdat att de faktiska omständigheterna avseende fakturorna för fysioterapi och apotekskvittona ägde rum under en period på fem år, likaså utan någon varning.

243    Sistnämnda argument saknar dock relevans, eftersom ECB gjorde en riktig bedömning när den ansåg att var och en av de tre delarna av ärendet, även betraktade för sig, på ett oåterkalleligt sätt hade påverkat det förtroende som låg till grund för ECB:s relation med sin personal (se punkt 99 ovan), och att den del av ärendet som avsåg fakturorna för stöd efter skolan, vilken inte innehåller någon rättsstridighet, därför var tillräcklig för att motivera beslutet om uppsägning.

f)      Slutsatsbeträffandedentiondegrundenochyrkandetomogiltigförklaring

244    Av det ovan anförda följer att de anmärkningar som sökanden har framfört inom ramen för den tionde grunden inte är befogade och att han följaktligen inte har styrkt att beslutet om uppsägning var oproportionerligt (se punkt 197 ovan).

245    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tionde grunden.

246    Med hänsyn till att den omständigheten att talan delvis kan bifallas såvitt avser den andra grunden inte räcker för att motivera en ogiltigförklaring av beslutet om uppsägning och följaktligen av vägran att återuppta förfarandet (se punkt 100 ovan) och att talan inte kan bifallas såvitt avser någon annan grund, ska yrkandet om ogiltigförklaring ogillas i sin helhet.

B.      Det andra yrkandet, vilket avser att tribunalen ska förordna att sökanden ska återinsättas i sin tjänst

247    Genom sitt andra yrkande, har sökanden yrkat att tribunalen ska förordna att sökanden ska återinsättas i sin tjänst.

248    Detta yrkande ska dock ogillas på grund av att det har framställts vid en domstol som inte är behörig att pröva yrkandet, eftersom det inte ankommer på tribunalen att rikta förelägganden till administrationen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 22 september 2016, Gaki/kommissionen, C‑130/16 P, ej publicerat, EU:C:2016:731, punkt 14 och där angiven rättspraxis). Eftersom yrkandet om ogiltigförklaring har ogillats, ska följaktligen även detta yrkande ogillas (se, för ett liknade resonemang, beslut av den 25 maj 2011, Meierhofer/kommissionen, F‑74/07 RENV, EU:F:2011:63, punkt 69).

C.      Det tredje yrkandet, vilket avser ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit

249    Sökanden har yrkat att tribunalen ska förplikta ECB att ersätta den ideella skada som sökanden har lidit, och som han i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) har uppskattat till 20 000 euro.

250    Tribunalen erinrar om att för att Europeiska unionens institutioner, organ eller byråer ska ådra sig skadeståndsansvar krävs det att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att den åberopade skadan verkligen föreligger och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan, vilka utgör tre kumulativa villkor (se dom av den 3 oktober 2019, DQ m.fl./parlamentet, T‑730/18, EU:T:2019:725, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

251    Vad beträffar villkoret att handlandet är rättsstridigt, ska det påpekas att det följer av fast rättspraxis att yrkanden om skadestånd, som framställs tillsammans med yrkanden om ogiltigförklaring som helt saknar rättslig grund, i sig saknar rättslig grund om de har ett nära samband med yrkandena om ogiltigförklaring (dom av den 30 september 2003, Martínez Valls/parlamentet, T‑214/02, EU:T:2003:254, punkt 43, och dom av den 28 februari 2018, Paulini/ECB, T‑764/16, ej publicerad, EU:T:2018:101, punkt 86).

252    Eftersom yrkandet om ogiltigförklaring har ogillats på grund av att det helt saknar rättslig grund (se punkt 246 ovan), ska följaktligen även yrkandet om skadestånd ogillas i den del det grundar sig på de påstått ”plumpa” ordalagen i beslutet om uppsägning, på den omständigheten att beslutet grundar sig på att förtroendeförhållandet hade skadats, vilket påstås vara oåterkalleligt, utan att ECB har förklarat på vilket sätt detta förtroende oåterkalleligen påverkades, och på den skada på sökandens anseende som följer av de angripna besluten.

253    Sökanden har dock härlett sin skada till den osäkerhet som han befann sig i på grund av att förfarandet var orimligt långvarigt.

254    Även om ett åsidosättande av kravet på en rimlig tidsfrist i princip inte kan motivera en ogiltigförklaring av ett beslut som antagits till följd av ett administrativt förfarande (se punkt 178 ovan), kan detta åsidosättande beaktas vid prövningen av skadeståndsyrkanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2019, AV/kommissionen, T‑303/18 RENV, ej publicerad, EU:T:2019:239, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

255    Det ska i det avseendet erinras om att ett disciplinärt förfarande för alla tjänstemän och anställda innebär en situation av osäkerhet om den yrkesmässiga framtiden, vilket med nödvändighet orsakar tjänstemannen eller den anställde viss stress och oro. Om denna osäkerhet kvarstår under alltför lång tid, ökar stressen och oron så till den grad att det inte längre är försvarbart (dom av den 13 januari 2010, A och G/kommissionen, F-124/05 och F-96/06, EU:F:2010:2, punkt 147) och kan i princip utgöra ideell skada.

256    I förevarande fall ska det dock påpekas, vad beträffar orsakssambandet, att det i rättspraxis har slagits fast att sökanden måste bevisa att det finns ett direkt och säkerställt samband mellan det fel som institutionen har begått och den påstådda skadan (dom av den 28 september 1999, Hautem/EIB, T‑140/97, EU:T:1999:176, punkt 85, och dom av den 5 juli 2011, V/parlamentet, F-46/09, EU:F:2011:101, punkt 158). Det påtalade handlandet ska således vara den avgörande orsaken till skadan (beslut av den 31 mars 2011, Mauerhofer/kommissionen, C‑433/10 P, ej publicerat, EU:C:2011:204, punkt 127, och dom av den 8 november 2018, Cocchi och Falcione/kommissionen, T‑724/16 P, ej publicerad, EU:T:2018:759, punkt 96).

257    Till stöd för sitt yrkande om skadestånd har sökanden ingett ett läkarintyg daterat den 30 oktober 2017, i vilket den gradvisa utvecklingen av sömnsvårigheter, viktnedgång och huvudvärk som han led av i en mening tillskrivs den ”arbetssituation som ECB har skapat”.

258    För att bedöma bevisvärdet av detta intyg, ska samtliga omständigheter i fallet beaktas.

259    Tribunalen påpekar särskilt i det avseendet att även om sökanden riskerade en disciplinåtgärd från och med sin avstängning den 21 oktober 2014 och fram till beslutet om uppsägning den 7 maj 2019, var han samtidigt föremål för flera straffrättsliga förfaranden. Sökanden var således föremål en förundersökning avseende bedrägeri och urkundsförfalskning enligt 263 § punkt 1 och 267 § i den tyska strafflagen i samband med fakturorna för fysioterapi (se punkt 7 ovan). Dessa två brott kunde leda till fängelse i högst fem år. Vidare gjordes en husrannsakan i hans hem redan den 16 oktober 2014. Därefter utvidgades förundersökningen till att omfatta den del av ärendet som avsåg apotekskvittona. Den 12 september 2016 blev sökanden föremål för en stämningsansökan från åklagarmyndigheten, vilken visserligen lade ned förundersökningen avseende den del av ärendet som avsåg apotekskvittona, men däremot formellt åtalade sökanden vid brottmålsdomstol för bedrägeri och urkundsförfalskning med avseende på fakturorna för fysioterapi (se punkt 7 ovan). Genom dom av den 18 oktober 2017 som meddelades av Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main) frikändes sökanden från dessa brott (se punkt 14 ovan). Samtidigt åtalades dock sökanden för bedrägeri vad beträffar fakturorna för stöd efter skolan. Han informerades om att de straffrättsliga förfarandena mot honom hade avslutats först genom en skrivelse från åklagarmyndigheten den 30 april 2019 (se punkt 23 ovan) vari det tillkännagavs att denna del hade lagts ned.

260    Härav följer att sökanden var föremål för straffrättsliga förfaranden, däribland en husrannsakan, och ställdes inför den ångestskapande framtidsutsikten att få en fällande brottmålsdom under hela den tid, som han anser var oskälig, som det omtvistade förfarandet pågick.

261    Det ska vidare påpekas att sökanden, med särskild enträgenhet, under hela disciplinutredningen samt i förevarande mål hävdade att ECB borde ha vilandeförklarat förfarandet och inte avslutat det innan den fick kännedom om utgången i de straffrättsliga förfarandena. Sökanden har således med nödvändighet ansett att dessa förfaranden var mycket viktiga i hans fall.

262    ECB kan dock inte hållas ansvarig för längden på nationella straffrättsliga förfaranden.

263    I det sammanhanget ska det även påpekas att läkarintyget av den 30 oktober 2017 som var det enda intyg som sökanden ingav, vilket inte är detaljerat, helt saknar uppgifter om anamnes och inte ens hänvisar till de straffrättsliga förfarandena, inte utgör tillräcklig bevisning för att den avgörande orsaken till sömnsvårigheterna, viktnedgången och huvudvärken som omnämns däri var den osäkerhet som hängde samman med längden på det disciplinära förfarandet.

264    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att sökanden, som har bevisbördan (se punkt 256 ovan), inte har styrkt orsakssambandet mellan ECB:s påstått felaktiga handlande och den skada som han gör gällande. Såsom har angetts i punkt 256 ovan utgör detta samband ett av de kumulativa villkor som måste vara uppfyllda för att en institution ska kunna ådra sig skadeståndsansvar.

265    Sökandens yrkande om skadestånd ska följaktligen ogillas.

266    Följaktligen ska sökandens talan ogillas i sin helhet.

D.      ECB:s yrkande om att tribunalen ska höra sökanden, hans fru och hans barn, samt eventuellt B

267    Såvitt det är nödvändigt har ECB yrkat att tribunalen ska kalla sökanden, hans fru och hans barn, samt eventuellt den förmodade fysioterapeuten B, som vittnen för att höra dem angående fakturorna för fysioterapi eller, i vart fall, för att höra sökanden i det avseendet som rättegångsdeltagare i målet.

268    Eftersom det har slagits fast att de faktiska omständigheter avseende dessa fakturor var preskriberade (se punkt 89), saknas det anledning att bifalla detta yrkande.

IV.    Rättegångskostnader

269    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna får dock tribunalen, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader. Vidare föreskrivs det i artikel 135.2 i rättegångsreglerna att tribunalen får besluta att en rättegångsdeltagare, även om denne vunnit målet, helt eller delvis ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av deltagarens uppträdande, inbegripet vid tiden före det att talan väcktes.

270    I förevarande fall framgår det av punkterna 82 och 89 ovan att ECB avslutade det disciplinära förfarandet och fann att sökanden hade åsidosatt sina skyldigheter i de delar av ärendet som avsåg fakturorna för fysioterapi och apotekskvittona trots att de hade preskriberats.

271    Under dessa omständigheter utgör det en rimlig tillämpning av de bestämmelser som det har hänvisats till i punkt 269 ovan att förplikta sökanden att bära sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av ECB:s rättegångskostnader, och att förplikta ECB att bära den återstående fjärdedelen av sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      DI ska bära sina rättegångskostnader och ersätta tre fjärdedelar av de kostnader som uppkommit för Europeiska centralbanken (ECB), vilken ska bära sina resterande rättegångskostnader.

Gervasoni

Madise

Nihoul

Frendo

 

      Martín y Pérez de Nanclares

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 juni 2021.

Underskrifter

Innehållsförteckning


I. Bakgrund till tvisten

II. Förfarandet och parternas yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Det första yrkandet, vilket avser ogiltigförklaring av de angripna besluten

1. Inledande anmärkningar

2. Den första grunden: Den som antog de angripna besluten saknade behörighet

3. Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna och rättssäkerhetsprincipen

a) Huruvida tidsfristen på ett år är tvingande

b) Frågan huruvida de faktiska omständigheterna var preskriberade

1) Begreppet ”upptäckten av de faktiska omständigheterna” som medför att preskriptionstiden på ett år börjar att löpa

2) Huruvida preskription eventuellt hade inträtt i det disciplinära förfarandet avseende fakturorna för fysioterapi

3) Huruvida preskription eventuellt hade inträtt i det disciplinära förfarandet avseende kvittona för apotekskostnader

4) Huruvida preskription eventuellt hade inträtt i det disciplinära förfarandet avseende fakturorna för stöd efter skolan

c) Slutsats beträffande den andra grunden

4. Den tredje och den sjunde grunden: Åsidosättande av sentensen att ”frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas” samt av principen om god förvaltningssed och omsorgplikten respektive åsidosättande av rätten till oskuldspresumtion och av artikel 48 i stadgan

a) Åsidosättande av sentensen att ”frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas”

b) Åsidosättande av rätten till oskuldspresumtion och av artikel 48 i stadgan

c) Åsidosättande av principen om god förvaltningssed och omsorgplikten

d) Slutsats beträffande den tredje och den sjunde grunden

5. Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 8.3.7 i personalföreskrifterna och av principen om opartiskhet, såsom den kommer till uttryck i artikel 41 i stadgan

a) Sökandens första anmärkning

b) Sökandens andra anmärkning

c) Sökandens tredje och fjärde anmärkning

d) Slutsats beträffande den fjärde grunden

6. Den femte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar

7. Den sjätte grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar

a) Inledande anmärkning

b) Ofullständig prövning av omständigheterna i ärendet, fel vid bevisvärderingen och felaktig rättstillämpning som förekom i den del av ärendet som rörde fakturorna för stöd efter skolan

8. Den åttonde grunden: Åsidosättande av kravet på en skälig handläggningstid och omsorgsplikten

9. Den nionde grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

10. Den tionde grunden, vilken har åberopats i andra hand: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

a) Inledande anmärkning

b) Sökandens första anmärkning

c) Sökandens andra anmärkning

d) Sökandens tredje anmärkning

e) Sökandens fjärde anmärkning

f) Slutsats beträffande den tionde grunden och yrkandet om ogiltigförklaring

B. Det andra yrkandet, vilket avser att tribunalen ska förordna att sökanden ska återinsättas i sin tjänst

C. Det tredje yrkandet, vilket avser ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit

D. ECB:s yrkande om att tribunalen ska höra sökanden, hans fru och hans barn, samt eventuellt B

IV. Rättegångskostnader



*      Rättegångsspråk: engelska.