Överklagande ingett den 21 februari 2013 av Cornelia Trentea av den dom som personaldomstolen meddelade den 11 december 2012 i mål F-112/10 Trentea mot FRA
(Mål T-107/13 P)
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Klagande: Cornelia Trentea (Barcelona, Spanien) (ombud: advokaterna L. Levi and M. Vandenbussche)
Övrig part i målet: Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA)
Yrkanden
Klaganden yrkar att tribunalen ska
upphäva personaldomstolens dom av den 11 december 2012 i mål F-112/10,
följaktligen ogiltigförklara det beslut som den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal antog den 5 juni 2010 om att inte tillsätta klaganden på tjänsten med referensnummer TA-ADMIN-AST 4-2009 och beslutet att tillsätta en annan sökande på tjänsten, ålägga FRA att ersätta klaganden för den rena förmögenhetsskada som klaganden har lidit, motsvarande skillnaden mellan hennes nuvarande lön och lönen för AST 4 fram till pensionsåldern, inklusive samtliga utbetalningar och ersättningar och kompensation för pensionsrättigheter, samt ålägga FRA att utge ersättning för klagandens ideella skada som i överensstämmelse med rätt och billighet uppskattas till 10 000 euro, och
förplikta FRA att ersätta rättegångskostnaderna i första och andra instans.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sitt överklagande åberopar klaganden fem grunder.
Första grunden: Åsidosättande av reglerna om upptagande av talan till sakprövning. Det gäller frågan huruvida de argument som anfördes vid förhandlingen i första instans beträffande det faktum att ingen företrädare för personalkommittén ingick i urvalskommittén kan tas upp till prövning i sak. Domstolen i första instans har åsidosatt motiveringsskyldigheten. Klaganden anser att personaldomstolen för det första åsidosatte artikel 43.1 i personaldomstolens rättegångsregler genom att inte beakta den omständigheten att de ifrågavarande argumenten var baserade på handlingar och uppgifter som FRA inkom med först under förfarandet vid personaldomstolen, och för det andra underlät att erkänna att de ifrågavarande argumenten måste anses kunna prövas i sak på grund av att de var nära knutna till andra yrkanden i det skriftliga förfarandet. För det tredje gjorde personaldomstolen i vilket fall som helst en felaktig bedömning när den, utan motivering, slog fast att yrkandet inte utgjorde en sådan fråga som personaldomstolen får pröva ex officio.
Andra grunden: Klaganden gör gällande att det förelegat ett materiellt fel avseende de skriftliga proven, som innebär att personaldomstolen har åsidosatt principen om likabehandling och missuppfattat bevisningen. Klaganden finner att personaldomstolen begick ett misstag när den slog fast att det inte hade styrkts, eller ens åberopats, att de frågor som ställdes i det skriftliga provet var desamma för samtliga deltagare, eftersom svaranden i svaromålet bekräftade att så var fallet. Denna felaktighet påverkade personaldomstolens rättsliga bedömning eftersom principen om likabehandling kräver att de skriftliga proven ska äga rum vid samma tidpunkt för samtliga deltagare, och inte olika dagar såsom var fallet med det uttagningsförfarande som klaganden deltog i. Vidare underkände personaldomstolen klagandens argument beträffande bristen på anonymitet vid det skriftliga provet på grundval av ett rent påstående från FRA:s sida, vilket klaganden hade bestritt.
Tredje grunden: Felaktig sammansättning av uttagningskommittén, missuppfattning av bevisning och åsidosättande av personaldomstolens motiveringsskyldighet. Klaganden finner att personaldomstolen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning och missuppfattade bevisningen när den, utan vidare motivering, slog fast att chefen för den administrativa avdelningen vid FRA och FRA:s ekonomichef besatt djupgående kunskap och erfarenhet vad gäller upphandling på grundval av rena påståenden från FRA:s sida, vilka klaganden hade bestritt. Även denna brist på expertkunskap påverkade resultatet av uttagningen.
Fjärde grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten, orimlig tidsåtgång för meddelande av dom. Klaganden anser att domstolen i första instans gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den slog fast att svaranden hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet, eftersom klaganden inte förrän under förfarandet i första instans fick kännedom om vilka kriterier som hade använts för bedömningen av hennes ansökan, inte informerades om vilka kvalifikationskrav hon inte uppfyllde, och först i samband med förhandlingen erhöll en redogörelse för de allmänna betyg som hon hade tilldelats. Det var också rättsstridigt av personaldomstolen att basera slutsatsen att svaranden hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet på en handling som ingetts av svaranden vid förhandlingen, utan att det förelåg några särskilda omständigheter som motiverade det. Vidare hävdar klaganden för det första att om hon hade erhållit denna handling under det administrativa förfarandet, såsom hon hade begärt, skulle hon bättre ha kunnat förstå skälen för att hon inte valts ut för tjänsten och ha kunnat väcka en mer ändamålsenlig talan mot beslutet. För det andra skulle förfarandets tidsutdräkt vid personaldomstolen ha varit rimligare.
Femte grunden: Åsidosättande av artikel 87.2 och 88 i personaldomstolens rättegångsregler beträffande rättegångskostnaderna, åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Klaganden anser att personaldomstolens förordnande att klaganden skulle bära sina rättegångskostnader och ersätta svarandens rättegångskostnader var rättsstridigt.
____________