BESLUT AV ORDFÖRANDEN FÖR EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
den 28 februari 2012
Mål F‑139/11 R
BJ
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Interimistiskt förfarande – Ansökan om uppskov med verkställigheten – Utredning gjord av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) – Kallelse till förhör – Slutrapport från utredningen – Rättsakt som går någon emot – Talan i huvudsaken kan inte tas upp till sakprövning”
Saken: Ansökan, framställd av BJ med stöd av artiklarna 278 FEUF och 157 EA samt artikel 279 FEUF (som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a), om uppskov med verkställigheten av det beslut som Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) fattade den 28 oktober 2011 om att kalla BJ till ett förhör i samband med en internutredning, i den del det i beslutet anges att undersökningarna i ärendet är avslutade och att en slutrapport om utredningen ska upprättas.
Avgörande: Ansökan om interimistiska åtgärder avslås. Frågan om rättegångskostnader anstår.
Sammanfattning
1. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Sakprövningsförutsättningar – Det omtvistade beslutet har till viss del upphört att gälla när ansökan om interimistiska åtgärder framställs – Ansökan kan till viss del inte tas upp till prövning
(Artikel 278 FEUF)
2. Interimistiskt förfarande – Gemenskapsdomstolarnas behörighet i interimistiska förfaranden – Utfärdande av interimistiska förelägganden
(Artikel 279 FEUF)
3. Interimistiskt förfarande – Sakprövningsförutsättningar – Huruvida talan i huvudsaken kan tas upp till sakprövning – Saknar relevans – Gränser
(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF)
4. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Rättsakter som har bindande rättsverkningar – Rapport från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) genom vilken en utredning avslutas – Tillkännagivande av att utredningen är avslutad och att en rapport ska upprättas – Beslut i vilket en tjänsteman kallas till ett förhör och informeras om vad förhöret ska handla om och om hur detta ska gå till – Omfattas inte
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1073/1999, artiklarna 4.1, 4.2 och 9)
5. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – ”Fumus boni juris” – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Kumulativ karaktär – Avvägning mellan samtliga intressen som är i fråga – Utrymme för skönsmässig bedömning för domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder
(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF, personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102. 2)
6. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Allvarlig och irreparabel skada – Bevisbörda
(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102. 2)
1. När en del av ett omtvistat beslut har upphört att gälla när ansökan om interimistiska åtgärder framställs, kan därtill hänförliga yrkanden inte tas upp till sakprövning.
(se punkt 27)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 27 maj 2011, Mariën mot kommissionen och SEAE, F-5/11 R och F-15/11 R, punkterna 39 och 42
2. Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder får utfärda interimistiska förelägganden, vilka inte på något sätt föregriper personaldomstolens avgörande i huvudsaken.
(se punkt 29)
Hänvisning till
Domstolen: 5 augusti 1983, CMC m.fl. mot kommissionen, 118/83 R, punkt 53
Förstainstansrätten: 12 december 1995, Connolly mot kommissionen, T‑203/95 R, punkt 25
3. Frågan huruvida talan i huvudsaken kan tas upp till sakprövning ska i princip inte prövas i ett interimistiskt förfarande, utan detta ska ske i samband med prövningen av nämnda talan. Om personaldomstolen redan under det interimistiska förfarandet avgjorde frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning, när detta vid ett första påseende inte är helt uteslutet att så kan ske, skulle detta nämligen innebära att personaldomstolens avgörande i huvudsaken föregreps.
Det kan emellertid visa sig nödvändigt att fastställa huruvida det finns vissa omständigheter som gör det möjligt att vid ett första påseende avgöra huruvida talan i huvudsaken, till vilken ansökan om interimistiska åtgärder hänför sig, kan tas upp till sakprövning. Detta gäller särskilt när det har framställts en invändning om att det är uppenbart att nämnda talan ska avvisas.
(se punkterna 30 och 31)
Hänvisning till
Domstolen: 27 juni 1991, Bosman mot kommissionen, C-117/91 R, punkt 7
Förstainstansrätten: 4 februari 1999, Peña Abizanda m.fl. mot kommissionen, T‑196/98 R, punkt 10, och där angiven rättspraxis; 30 oktober 2003, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals mot kommissionen, T-125/03 R och T‑253/03 R, punkt 56
Personaldomstolen: 14 december 2006, Dálnoky mot kommissionen, F-120/06 R, punkt 41
4. Både i mål som rör tvister mellan unionen och dess anställda, som är specialmål, och i övriga mål gäller att det endast är åtgärder som har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, som anses utgöra rättsakter som går någon emot och mot vilka det följaktligen är möjligt att väcka talan.
En rapport genom vilken en utredning gjord av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) avslutas kan inte i det avseendet anses förändra den rättsliga ställningen för de personer som omnämns i rapporten. I synnerhet kan inte tillkännagivandet av att utredningen är avslutad och att en slutrapport ska upprättas anses utgöra en rättsakt som går någon emot.
Härtill kommer att OLAF:s beslut att kalla en tjänsteman eller en anställd till ett förhör, som även innehåller upplysningar om vad förhöret ska handla om och om hur detta ska gå till, inte klart förändrar vederbörandes rättsliga ställning på ett sådant sätt att beslutet ska anses utgöra en rättsakt som går någon emot. Det står nämligen klart att det är fråga om en förberedande åtgärd som vidtas under genomförandet av en utredning som kan komma att leda fram till ett slutligt beslut. Det beslutet kan komma att fattas av den berörda institutionen eller av behöriga nationella myndigheter mot bakgrund av rapporten från OLAF genom vilken utredningen avslutas.
(se punkterna 37, 39 och 40)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 6 april 2006, Camós Grau mot kommissionen, T‑309/03, punkterna 48 och 49
Tribunalen: 20 maj 2010, kommissionen mot Violetti m.fl., T‑261/09 P, punkt 46
5. I artikel 102.2 i personaldomstolens rättegångsregler föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder bland annat ska innehålla uppgifter om de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de grunder avseende faktiska och rättsliga omständigheter på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris).
Villkoren avseende kravet på skyndsamhet och fumus boni juris är kumulativa, vilket innebär att en ansökan om interimistiska åtgärder ska avslås när ett av villkoren inte är uppfyllt. Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ska även i förekommande fall göra en avvägning mellan de föreliggande intressena.
Vid denna helhetsbedömning har den nyss nämnda domaren ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet avgöra på vilket sätt det ska prövas huruvida de olika villkoren är uppfyllda, liksom i vilken ordning denna prövning ska utföras. Det finns nämligen inte finns någon rättslig bestämmelse i vilken det föreskrivs en förutbestämd ordning för bedömningen av huruvida det finns behov av interimistiska åtgärder.
(se punkterna 54–56)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 10 september 1999, Elkaïm och Mazuel mot kommissionen, T‑173/99 R, punkt 18; 9 augusti 2001, De Nicola mot revisionsrätten, T‑120/01 R, punkterna 12 och 13
Personaldomstolen: 31 maj 2006, Bianchi mot ETF, F‑38/06 R, punkterna 20 och 22
6. Syftet med det interimistiska förfarandet är inte att säkerställa ersättning för en skada, utan att säkerställa att domen i huvudsaken får full verkan. För att det sistnämnda syftet ska kunna uppnås ska de begärda åtgärderna vara brådskande. Detta innebär att det, för att undvika att sökanden orsakas allvarlig och irreparabel skada, ska vara nödvändigt att de interimistiska åtgärderna beslutas och får verkan redan innan målet i huvudsaken avgörs. Dessutom är det den part som har ansökt om interimistiska åtgärder som har bevisbördan för att parten inte kan vänta tills målet i huvudsaken har avgjorts, eftersom denne annars kommer att åsamkas en sådan skada.
(se punkt 58)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 19 december 2002, Esch-Leonhardt m.fl. mot ECB, T‑320/02 R, punkt 27