DOMSTOLENS DOM (tionde avdelningen)
den 28 april 2022(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Immateriella rättigheter – Direktiv 2004/48/EG – Artikel 3 – Allmän skyldighet avseende de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter – Artikel 14 – Begreppet ’rimliga och proportionerliga kostnader’ – Patentombud – Det saknas möjlighet för den nationella domstolen att bedöma huruvida de kostnader som ålagts den förlorande parten är rimliga och proportionerliga”
I mål C‑531/20,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), genom beslut av den 24 september 2020, som inkom till domstolen den 19 oktober 2020, i målet
NovaText GmbH
mot
Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg,
meddelar
DOMSTOLEN (tionde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna M. Ilešič (referent) och D. Gratsias,
generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– NovaText GmbH, genom V. Feurstein, Rechtsanwalt,
– Europeiska kommissionen, genom G. Braun och S.L. Kalėda, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 11 november 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 och artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan NovaText GmbH och Ruprecht‑Karls-Universität Heidelberg (nedan kallat universitetet i Heidelberg) angående fastställande av rättegångskostnader till följd av att en advokat och en sakkunnig med beteckningen ”Patentanwalt” (patentombud) gemensamt deltagit i ett domstolsförfarande avseende intrång i EU-varumärken som detta universitet är innehavare av.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I skälen 10 och 17 i direktiv 2004/48 anges följande:
”(10) Syftet med detta direktiv är att tillnärma lagstiftningarna för att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden.
…
(17) Beslut om de åtgärder, förfaranden och sanktioner som anges i detta direktiv bör i varje enskilt fall ske så att vederbörlig hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet, inklusive särdragen hos de olika typerna av immateriella rättigheter och, när det är lämpligt, om intrånget har begåtts avsiktligt eller oavsiktligt. …”
4 Artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:
”Detta direktiv gäller de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. Med begreppet ’immateriella rättigheter’ avses i detta direktiv även industriella rättigheter. …”
5 I artikel 2 i nämnda direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Utan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i gemenskapslagstiftningen eller i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättighetshavaren, skall de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv vara tillämpliga, i enlighet med artikel 3, vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av gemenskapsrätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.”
6 Kapitel II i samma direktiv innehåller artiklarna 3–15 om de åtgärder, förfaranden och sanktioner som regleras i direktiv 2004/48.
7 I artikel 3 i direktiv 2004/48, med rubriken ”Allmän skyldighet”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall tillhandahålla de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som omfattas av detta direktiv. Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall vara rättvisa och skäliga, inte onödigt komplicerade eller kostsamma och inte medföra oskäliga tidsfrister eller omotiverade dröjsmål.
2. Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall också vara effektiva, proportionella och avskräckande och skall tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer och så att missbruk inte sker.”
8 Artikel 14 i direktivet, med rubriken ”Kostnader för förfarandet”, har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall se till att rimliga och proportionerliga kostnader för förfarandet och andra kostnader som har åsamkats den vinnande parten, i allmänhet ersätts av den förlorande parten om det inte är oskäligt.”
Tysk rätt
9 140 § i Gesetz über den Schutz von Marken und sonstigen Kennzeichen – Markengesetz (lag om skydd för varumärken och andra särskiljande kännetecken) av den 25 oktober 1994 (BGBl. 1994 I, s. 3082), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad MarkenG), med rubriken ”Tvister som rör kännetecken”, föreskrivs följande i punkt 3:
”Bland de kostnader som uppstått på grund av anlitandet av ett patentombud i en tvist rörande kännetecken, är de arvoden som avses i 13 § i [Rechtsanwaltsvergütungsgesetz (lagen om ersättning till advokater) av den 5 maj 2004 (BGBl. 2004 I, s. 718)] och nödvändiga utgifter som ombudet har haft, ersättningsgilla.”
10 Enligt 125 e § punkt 5 MarkenG gäller 140 § punkt 3 MarkenG i tillämpliga delar på förfaranden vid en behörig domstol för EU‑varumärken.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
11 Universitetet i Heidelberg väckte talan om förbudsföreläggande mot NovaText, på grund av intrång i universitetets EU-varumärken, och framställde därmed sammanhängande varumärkesrättsliga krav. Tvisten avslutades genom en förlikning inför domstol. Genom beslut av den 23 maj 2017 förpliktade Landgericht Mannheim (Regiondomstolen i Mannheim, Tyskland), i egenskap av domstol för EU-varumärken i första instans, NovaText att ersätta rättegångskostnaderna och fastställde tvisteföremålets värde till 50 000 euro. NovaTexts överklagande av detta avgörande ogillades.
12 I sin ansökan angav advokaten för universitetet i Heidelberg att ett patentombud hade medverkat och han försäkrade vid förfarandet för fastställande av rättegångskostnaderna att patentombudet verkligen hade deltagit i förfarandet. Advokaten angav att han i samband med varje skriftlig inlaga hade samrått med patentombudet och att ombudet på så sätt även hade deltagit i förlikningsförhandlingarna, även om själva telefonsamtalen hölls enbart mellan parternas advokater.
13 Genom beslut av den 8 december 2017 fastställde Landgericht Mannheim (Regionala domstolen i Mannheim) det belopp som skulle betalas till universitetet i Heidelberg till 10 528,95 euro, varav 4 867,70 euro avsåg kostnader för rådgivning i immaterialrättsliga frågor för talan i första instans och 325,46 euro kostnader för patentombudets deltagande i överklagandeförfarandet.
14 NovaText överklagade detta beslut till Oberlandesgericht Karlsruhe (Regionala överdomstolen i Karlsruhe, Tyskland), som ogillade överklagandet. Nämnda domstol ansåg att den hade att pröva en tvist avseende varumärken och särskiljande kännetecken, i den mening som avses i 140 § punkt 3 MarkenG, vilket innebar att det, i motsats till de ordinära bestämmelserna om ersättning av rättegångskostnader i tvistemål, saknades anledning att pröva huruvida patentombudets medverkan var ”nödvändig för en ändamålsenlig rättslig prövning” eller huruvida dennes medverkan hade gett upphov till ett ”mervärde” i förhållande till den tjänst som tillhandahölls av den advokat som universitetet i Heidelberg hade anlitat. Enligt samma domstol måste man anse att lydelsen av denna nationella bestämmelse är förenlig med direktiv 2004/48 och att en tolkning av nämnda bestämmelse, enligt vilken det ska prövas huruvida det var nödvändigt att anlita patentombudet, skulle stå i klar strid med den nationella lagstiftarens syfte, vilket skulle utesluta möjligheten att göra en konform tolkning av 140 § punkt 3 MarkenG.
15 NovaText har i sitt överklagande till den hänskjutande domstolen, Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), yrkat att beslutet om fastställande av rättegångskostnader ska upphävas i den del NovaText förpliktats att ersätta kostnaderna för patentombudets medverkan.
16 Den hänskjutande domstolen har angett att frågan huruvida överklagandet kan vinna framgång beror på tolkningen av artikel 3.1 och artikel 14 i direktiv 2004/48/EG. Den har i detta avseende preciserat att Oberlandesgericht Karlsruhe (Regionala överdomstolen i Karlsruhe), genom att anse att kostnaderna för patentombudet är ersättningsgilla enligt 140 § punkt 3 MarkenG, har följt fast rättspraxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) och den övervägande uppfattningen i nationell doktrin.
17 Med hänsyn till domen av den 28 juli 2016, United Video Properties (C‑57/15, EU:C:2016:611), hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida 140 § punkt 3 MarkenG är förenlig med artikel 3.1 och artikel 14 i direktiv 2004/48. Den anser till att börja med att den automatiska ersättningen av kostnaderna för ett patentombud, vars medverkan i själva verket inte varit ”nödvändig för en ändamålsenlig rättslig prövning”, kan anses vara onödigt kostsam, särskilt om den uppgift som ombudet har utfört lika gärna kunde ha utförts av den advokat med specialisering inom industriell äganderätt som den berörda parten redan hade anlitat. Den hänskjutande domstolen påpekar härvidlag att när det gäller rättslig prövning utanför domstol, särskilt anlitandet av ett patentombud vid en varumärkesrättslig varning, har den redan slagit fast att en analog tillämpning av 140 § punkt 3 MarkenG inte är aktuell och att kostnaderna för anlitandet av ett patentombud således endast är ersättningsgilla om anlitandet var nödvändigt.
18 Med hänsyn till att syftet med direktiv 2004/48, såsom framgår av skäl 10 i direktivet, är att uppnå en hög skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden, och att det i artikel 3.2 i direktivet anges att de förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktivet ska vara avskräckande, förefaller det vidare motiverat att undanta kostnader som måste anses överdrivna på grund av de ovanligt höga arvoden som avtalats mellan den vinnande parten och dennes advokat eller på grund av att advokaten tillhandahållit tjänster som inte kan anses nödvändiga för att säkerställa den berörda immateriella rättigheten.
19 Slutligen är ersättningen för kostnader för de handlingar som vidtagits av ett patentombud, vars deltagande inte var ”nödvändigt för en ändamålsenlig rättslig prövning”, oproportionerlig, i den mening som avses i artikel 14 i direktiv 2004/48, eftersom ersättningen för dessa kostnader inte tar tillräcklig hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.
20 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”Ska artikel 3.1 och artikel 14 i direktiv 2004/48 tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell bestämmelse enligt vilken förlorande part ska förpliktas att ersätta den vinnande partens kostnader för anlitandet av ett patentombud i ett varumärkesrättsligt mål, oberoende av huruvida anlitandet av patentombudet var nödvändigt för en ändamålsenlig rättslig prövning?”
Tolkningsfrågan
21 Det ska till att börja med erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen ska nämligen tolka alla bestämmelser i unionsrätten som de nationella domstolarna behöver för att avgöra de mål som är anhängiga vid dem, även om dessa bestämmelser inte anges uttryckligen i de frågor som dessa domstolar har ställt (dom av den 17 juni 2021, M.I.C.M., C‑597/19, EU:C:2021:492, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
22 I detta syfte kan domstolen, utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i det nationella målet (dom av den 17 juni 2021, M.I.C.M., C‑597/19, EU:C:2021:492, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
23 För det första har den hänskjutande domstolen i sin fråga, utöver artikel 14 i direktiv 2004/48, hänvisat till artikel 3.1 i samma direktiv. När det gäller den allmänna skyldighet som enligt artikel 3 åligger medlemsstaterna vad gäller de kriterier som de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter ska uppfylla, innehåller punkt 2 i samma artikel även relevanta uppgifter för bedömningen av den ställda frågan. Såsom framgår av punkt 18 i förevarande dom har den hänskjutande domstolen även hänvisat till denna punkt.
24 Enligt artikel 3.1 i direktiv 2004/48 ska dessa åtgärder, förfaranden och sanktioner bland annat vara rättvisa och skäliga, och de får inte vara onödigt kostsamma. Dessutom ska enligt punkt 2 i samma artikel dessa åtgärder, förfaranden och sanktioner vara effektiva, proportionella och avskräckande och tillämpas så att missbruk inte sker.
25 Vad för det andra gäller frågan huruvida de kostnader som den vinnande parten har haft, och som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, är ”nödvändiga för en ändamålsenlig rättslig prövning”, konstaterar domstolen att något sådant kriterium inte finns i artikel 14 i direktiv 2004/48. Enligt denna artikel 14 ska nämligen kostnaderna för förfarandet och andra ersättningsgilla kostnader vara ”rimliga och proportionerliga”.
26 Eftersom uttrycket ”rimliga och proportionerliga kostnader för förfarandet” i denna bestämmelse inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, ska detta uttryck i regel ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande av lydelsen av den aktuella bestämmelsen, sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, analogt, dom av den 30 november 2021, LR Ģenerālprokuratūra, C‑3/20, EU:C:2021:969, punkt 79 och där angiven rättspraxis).
27 För det tredje har Oberlandesgericht Karlsruhe (Regionala överdomstolen i Karlsruhe), såsom framgår av beslutet om hänskjutande, slagit fast att 140 § punkt 3 MarkenG i förevarande fall inte ska tolkas så, att det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida det är nödvändigt att anlita ett patentombud, särskilt eftersom en sådan tolkning av den nationella rätten klart skulle strida mot den nationella lagstiftarens syfte.
28 Den omständigheten att förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts, liksom den hänskjutande domstolens tystnad i detta avseende, kan emellertid förstås så, att den omständigheten att den aktuella nationella bestämmelsen eventuellt är oförenlig med de kriterier som följer av artikel 14 i direktiv 2004/48, vilka det erinrats om i punkterna 25 och 26 i förevarande dom, inte kan framgå av själva lydelsen av denna bestämmelse, utan av den tolkning som vanligen ges i den nationella rättsordningen.
29 För det fjärde och slutligen avser den hänskjutande domstolens tvivel, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 27 i sitt förslag till avgörande, inte i första hand hur kostnaderna för anlitande av ett patentombud ska kvalificeras, utan snarare den omständigheten att den förlorande parten ovillkorligen och automatiskt ska stå för kostnaderna. Denna automatik undantar dem emellertid från en domstolsprövning av huruvida de är rimliga och proportionerliga.
30 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den ställda frågan omformuleras så, att den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 3 och 14 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning eller en tolkning av denna som inte gör det möjligt för den domstol vid vilken ett förfarande som omfattas av detta direktiv anhängiggjorts att i varje enskilt fall ta vederbörlig hänsyn till de särdrag som är utmärkande för detta förfarande vid bedömningen av huruvida de rättegångskostnader som den vinnande parten har haft är rimliga och proportionerliga.
31 Såsom framgår av skäl 10 är syftet med direktiv 2004/48 att tillnärma medlemsstaternas lagstiftningar för att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden.
32 Enligt artikel 1 gäller direktiv 2004/48 de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. I artikel 2.1 i direktivet preciseras att de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detsamma ska vara tillämpliga vid varje intrång i dessa rättigheter som följer av unionsrätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.
33 Bestämmelserna i direktiv 2004/48 syftar emellertid inte till att reglera samtliga aspekter av immaterialrätten utan endast dem som avser dels efterlevnaden av immaterialrättsskyddet, dels intrång i detta skydd, genom att föreskriva effektiva rättsmedel för att hindra, få att upphöra eller åtgärda samtliga immaterialrättsintrång (dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 73 och där angiven rättspraxis).
34 Vid antagandet av detta direktiv valde unionslagstiftaren dessutom att införa en minimiharmonisering vad gäller säkerställandet av immateriella rättigheter i allmänhet (dom av den 9 juli 2020, Constantin Film Verleih, C‑264/19, EU:C:2020:542, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
35 Reglerna om rättegångskostnader i artikel 14 i direktiv 2004/48 ingår emellertid bland bestämmelserna om åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter i kapitel II i direktivet.
36 I artikel 14 i direktiv 2004/48 fastställs särskilt principen att rimliga och proportionerliga kostnader för förfarandet och andra kostnader som har åsamkats den vinnande parten i allmänhet ska ersättas av den förlorande parten.
37 Denna bestämmelse syftar således till att höja skyddsnivån för immateriella rättigheter genom att förhindra att en skadelidande part avskräcks från att väcka talan vid domstol för att skydda sina rättigheter (dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
38 Detta är för övrigt förenligt med såväl det allmänna syftet med direktiv 2004/48, vilket är att tillnärma medlemsstaternas lagstiftning för att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter, som med det specifika syftet med denna bestämmelse, nämligen att förhindra att en skadelidande part avskräcks från att väcka talan vid domstol för att skydda sina immateriella rättigheter. Den som gör sig skyldig till immaterialrättsintrång ska nämligen som huvudregel, för att dessa syften ska uppnås, bära det fulla ekonomiska ansvaret för sitt beteende (dom av den 18 oktober 2011, Realchemie Nederland, C‑406/09, EU:C:2011:668, punkt 49).
39 Enligt artikel 14 i direktiv 2004/48 ska vidare den regel om fördelning av kostnaderna som föreskrivs i samma artikel inte tillämpas om det är oskäligt att kräva att den förlorande parten ska ersätta de kostnader som har förorsakats den vinnande parten, även om dessa kostnader är rimliga och proportionerliga.
40 När det gäller innebörden av begreppet ”kostnader för förfarandet”, vilka ska ersättas av den förlorande parten, som återfinns i artikel 14 i direktiv 2004/48, konstaterar domstolen till att börja med att detta begrepp bland annat inbegriper advokatarvoden, eftersom direktivet inte innehåller något som kan föranleda slutsatsen att sådana kostnader – som i allmänhet utgör en betydande del av kostnaderna för att inleda ett förfarande till skydd för en immateriell rättighet – skulle falla utanför artikelns tillämpningsområde (dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 22).
41 Det finns inte heller något i direktiv 2004/48 som hindrar att kostnaderna för ett ombud, såsom ett patentombud, som en rättighetsinnehavare har anlitat individuellt eller tillsammans med en advokat, i princip ska anses omfattas av begreppet rättegångskostnader, under förutsättning att dessa kostnader har sitt omedelbara och direkta ursprung i själva domstolsförfarandet, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 26 i sitt förslag till avgörande.
42 Ett sådant ursprung kan tillskrivas kostnader för en rådgivare som enligt nationell rätt får företräda innehavare av immateriella rättigheter i rättsliga förfaranden vid de behöriga domstolar som avses i direktiv 2004/48, vilka bland annat avser en sådan rådgivares upprättande av rättegångshandlingar eller dennes inställelse vid de förhandlingar som i förekommande fall har ägt rum inom ramen för dessa förfaranden. Det är inte heller uteslutet att ett sådant ursprung även kan tillskrivas kostnader för att anlita en sådan rådgivare i syfte att nå en uppgörelse i godo, bland annat i en tvist som redan är anhängig vid en domstol.
43 Domstolen har visserligen även, i punkterna 39 och 40 i dom av den 28 juli 2016, United Video Properties (C‑57/15, EU:C:2016:611), slagit fast att om en sakkunnig rådgivares tjänster är direkt och nära kopplade till väckandet av en talan för att värna en immateriell rättighet, så är kostnaderna för att anlita en sådan rådgivare att betrakta som ”andra kostnader”, i den mening som avses i artikel 14 i direktiv 2004/48.
44 Denna kvalificering är emellertid knuten till de faktiska omständigheterna i det mål som gav upphov till just den domen, där det inte var lätt att avgöra huruvida tvisten i det nationella målet avsåg ”kostnader för identifiering och utredning”, vilka ofta uppkommer före ett domstolsförfarande, och som således inte nödvändigtvis omfattas av tillämpningsområdet för artikel 14 i nämnda direktiv, utan snarare av artikel 13 i direktivet om ersättning för skada som rättighetshavaren lidit, eller tjänster som är oumbärliga för att på ett ändamålsenligt sätt kunna väcka talan vid domstol.
45 Enligt artikel 14 i direktiv 2004/48 gäller vidare medlemsstaternas skyldighet att säkerställa ersättning dock endast de kostnader för förfarandet som är ”rimliga”. Detta krav, som är tillämpligt på såväl ”rättegångskostnader” som ”andra kostnader”, i den mening som avses i denna bestämmelse, återspeglar den allmänna skyldighet som föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 2004/48, enligt vilken medlemsstaterna bland annat ska se till att de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som omfattas av detta direktiv inte är onödigt kostsamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 24).
46 Domstolen har således slagit fast att kostnader inte ska anses skäliga om de har uppkommit på grund av att den vinnande parten har avtalat med sin advokat om osedvanligt höga arvoden, eller på grund av att advokaten har utfört tjänster som inte kan anses som nödvändiga för att värna den immateriella rättighet som målet rör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 25).
47 Vidare föreskrivs det i artikel 14 i direktiv 2004/48 att de kostnader för förfarandet och andra kostnader som den förlorande parten ska bära måste vara ”proportionerliga”.
48 Domstolen har i detta avseende slagit fast att frågan huruvida dessa kostnader är att betrakta som proportionerliga inte kan bedömas utan hänsyn till de advokatkostnader som den vinnande parten faktiskt har haft, i den mån dessa är rimliga, i den mening som beskrivs i punkt 45 i förevarande dom. Även om kravet på proportionalitet inte innebär att den förlorande parten nödvändigtvis måste ersätta motpartens kostnader fullt ut, krävs det nämligen att den vinnande parten ges rätt till ersättning för åtminstone en betydande och lämplig del av de rimliga kostnader som denna part faktiskt har åsamkats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkt 29).
49 Enligt artikel 14 i direktiv 2004/48, jämförd med skäl 17 i samma direktiv, ska slutligen den behöriga domstolen vara i stånd att i samtliga fall kontrollera skäligheten och proportionaliteten i de rättegångskostnader som den vinnande parten har haft för en företrädares deltagande, såsom ett patentombud, och detta utöver de fall där en sådan prövning är påkallad på grund av billighet enligt artikel 14 i direktivet.
50 Domstolen har visserligen slagit fast att nationella bestämmelser om schablonavgifter i princip är förenliga med artikel 14 i direktiv 2004/48. Domstolen har emellertid preciserat att även i ett sådant fall ska avgifterna säkerställa att de kostnader som enligt denna nationella lagstiftning kan åläggas den förlorande parten är rimliga och att de högsta belopp som kan tas ut för dessa kostnader inte är för låga i förhållande till de taxor som normalt tillämpas för advokattjänster på immaterialrättsområdet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, United Video Properties, C‑57/15, EU:C:2016:611, punkterna 25, 26, 30 och 32).
51 Det går således inte att av denna rättspraxis dra slutsatsen att medlemsstaterna, vid utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning, får gå så långt som till att utesluta en kategori av rättegångskostnader eller andra kostnader från all domstolsprövning av huruvida de är rimliga och proportionerliga.
52 Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 39 i sitt förslag till avgörande, en automatisk tillämpning av en sådan nationell bestämmelse som den som är aktuell i det nationella målet i vissa fall medföra ett åsidosättande av den allmänna skyldighet som föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 2004/48, enligt vilken medlemsstaternas förfaranden inte får vara onödigt kostsamma.
53 För det andra kan en sådan tillämpning av en bestämmelse av detta slag avskräcka en innehavare av rättigheter från att väcka talan i syfte att säkerställa att dennes rättighet iakttas av rädsla för att, om den förloras, behöva bära betydligt höga kostnader för förfarandet, i strid med syftet med direktiv 2004/48, vilket bland annat är att säkerställa en hög skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden.
54 För det tredje skulle, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 49 i sitt förslag till avgörande, ett ovillkorligt och automatiskt beaktande av kostnader genom en förklaring på heder och samvete från en företrädare för en part i målet, utan att dessa kostnader kan bli föremål för en nationell domstols bedömning av huruvida de är rimliga och proportionerliga i förhållande till det mål den har att pröva, kunna leda till missbruk av en sådan bestämmelse, vilket strider mot den allmänna skyldighet som föreskrivs i artikel 3.2 i direktiv 2004/48.
55 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 3 och 14 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning eller en tolkning av denna som inte gör det möjligt för den domstol vid vilken ett förfarande som omfattas av detta direktiv anhängiggjorts att i varje enskilt fall ta vederbörlig hänsyn till de särdrag som är utmärkande för detta förfarande vid bedömningen av huruvida de rättegångskostnader som den vinnande parten har haft är rimliga och proportionerliga.
Rättegångskostnader
56 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:
Artiklarna 3 och 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning eller en tolkning av denna som inte gör det möjligt för den domstol vid vilken ett förfarande som omfattas av detta direktiv anhängiggjorts att i varje enskilt fall ta vederbörlig hänsyn till de särdrag som är utmärkande för detta förfarande vid bedömningen av huruvida de rättegångskostnader som den vinnande parten har haft är rimliga och proportionerliga.
Underskrifter