TRIBUNALENS DOM (första avdelningen i utökad sammansättning)
den 10 april 2019 (*)
”Statligt stöd – Postsektorn – Finansiering av merkostnader för löner och sociala avgifter avseende en del av Deutsche Posts personal genom subventioner och intäkter av prisreglerade tjänster – Beslut att utvidga det formella granskningsförfarandet – Beslut som fastställer att nya stöd föreligger vid utgången av det preliminära granskningsförfarandet – Talan om ogiltigförklaring – Rättsakt mot vilken talan kan väckas – Berättigat intresse av att få saken prövad – Upptagande till prövning – Konsekvenserna av att det slutliga beslutet ogiltigförklaras – Motiveringsskyldighet”
I mål T‑388/11,
Deutsche Post AG, Bonn (Tyskland), företrätt av advokaterna J. Sedemund, T. Lübbig och M. Klasse,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av D. Grespan, T. Maxian Rusche och R. Sauer, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
UPS Europe SPRL/BVBA, tidigare UPS Europe NV/SA, Bryssel (Belgien),
och
United Parcel Service Deutschland Sàrl & Co. OHG, tidigare UPS Deutschland Inc. & Co. OHG, Neuss (Tyskland),
inledningsvis företrädda av advokaterna T. Ottervanger och E. Henny, därefter av advokaten T. Ottervanger och slutligen av advokaten R. Wojtek,
intervenienter,
angående en ansökan med stöd av artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut, i ärende K(2011) 3081 slutlig av den 10 maj 2011 att utvidga granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF, gällande statligt stöd i ärende C 36/07 (f.d. NN 25/07) som beviljats av Förbundsrepubliken Tyskland till förmån för Deutsche Post. En sammanfattning har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 263, 2011, s. 4),
meddelar
TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning),
sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna V. Valančius, P. Nihoul, J. Svenningsen och U. Öberg (referent),
justitiesekreterare: handläggaren N. Schall,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 7 februari 2018,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
Granskningsförfarandet mellan 1999 och 2002
1 Förbundsrepubliken Tyskland inrättade år 1950 en postinstitution, Deutsche Bundespost. För att ersätta Deutsche Bundespost upprättade Förbundsrepubliken Tyskland år 1989 tre separata enheter. Det rörde sig om Postdienst (postverksamhet), Postbank (bankverksamhet) och Telekom (telekommunikationsverksamhet).
2 Postdienst blev Deutsche Post AG, sökanden i förevarande mål, genom Gesetz zur Umwandlung der Unternehmen der Deutschen Bundespost in die Rechtsform der Aktiengesellschaft (lagen om omvandling av den federala tyska posten till aktiebolag) av den 14 september 1994 (BGBl. 1994 I, s. 2325), medan Postbank och Telekom från den 1 januari 1995 också hade den juridiska formen aktiebolag.
3 Till följd av ett klagomål som ingetts av UPS Europe NV/SA, som därefter blev UPS Europe SPRL/BVBA (nedan kallad UPS), intervenient i förevarande mål, beslutade Europeiska gemenskapernas kommission den 17 augusti 1999 att inleda ett formellt granskningsförfarande gentemot Förbundsrepubliken Tyskland avseende flera stödåtgärder som beviljats Postdienst, och senare sökanden (nedan kallat 1999 års beslut att inleda granskning). Bland dessa stöd fanns subventioner som de tyska myndigheterna utbetalat till förmån för sökanden i syfte att täcka pensionskostnaderna för offentliganställda tjänstemän (nedan kallade pensionssubventioner).
4 Genom beslut 2002/753/EG av den 19 juni 2002 om Förbundsrepubliken Tysklands åtgärder till fördel för Deutsche Post (EGT L 247, 2002, s. 27, nedan kallat 2002 års slutliga beslut), avslutade kommissionen det formella granskningsförfarandet som hade inletts 1999. Kommissionen ansåg att den kompensation som staten beviljat för att täcka de nettomerkostnader som uppkommit genom en rabattpolitik avseende konkurrensutsatta tjänster för transport av paket från dörr till dörr, utgjorde en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget. Kommissionen fastställde vidare i artikel 1 i beslutet att det statliga stödet på 572 miljoner euro som beviljats sökanden var oförenligt med den gemensamma marknaden och förpliktade i artikel 2 i samma beslut, Förbundsrepubliken Tyskland att återkräva stödet. Enligt kommissionen hade ifrågavarande stöd beviljats till förmån för sökanden på olika sätt, nämligen bland annat i form av finansiella överföringar genom Telekom av dels offentliga garantier som sökanden hade åtnjutit, dels pensionssubventioner.
5 Den 4 september 2002 väckte sökanden talan vid tribunalen, registrerad under målnummer T-266/02, om ogiltigförklaring av 2002 års slutliga beslut.
6 Genom dom av den 1 juli 2008 (T-266/02, EU:T:2008:235), ogiltigförklarade tribunalen 2002 års slutliga beslut, med motiveringen att kommissionen inte hade styrkt förekomsten av en fördel för sökanden.
7 Genom dom av den 2 september 2010, kommissionen/Deutsche Post (C‑399/08 P, EU:C:2010:481), ogillade domstolen överklagandet av tribunalens nyssnämnda dom.
a) 2007 års beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande
8 Till följd av dels ett andra klagomål som UPS framställt, i vilket UPS angav att inte samtliga åtgärder som räknats upp i det första klagomålet hade granskats och att olagliga stödåtgärder hade beviljats efter det att 2002 års slutliga beslut hade meddelats, dels till följd av ett annat klagomål från en konkurrent till sökanden, underrättade kommissionen genom skrivelse av den 12 september 2007, Förbundsrepubliken Tyskland om sitt beslut att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 i EG-fördraget beträffande det statliga stöd C 36/07 (f.d. NN 25/07) som de tyska myndigheterna hade beviljat Deutsche Post (EUT C 245, 2007, s. 21) (nedan kallat 2007 års beslut att inleda granskning). I det nya beslutet framhöll kommissionen behovet av att göra en omfattande utredning av all konkurrenssnedvridning som blir följden av att offentliga medel beviljats sökanden. Den angav att det förfarande som påbörjats genom 1999 års beslut att inleda granskning skulle kompletteras för att dels beakta de uppgifter som nyligen hade lämnats, dels slutgiltigt ta ställning till huruvida beviljandet av dessa offentliga medel var förenligt med EG-fördraget.
9 Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av 2007 års beslut att inleda granskning, vilken inkom till tribunalens kansli den 22 november 2007 och registrerades under målnummer T-421/07.
10 I dom av den 8 december 2011, Deutsche Post/kommissionen (T-421/07, EU:T:2011:720), fann tribunalen i dess punkt 75 att ”vid antagandet av [2007 års beslut att inleda granskning] hade det formella granskningsförfarandet som inletts år 1999 angående de omtvistade åtgärderna inte avslutats genom 2002 års [slutliga] beslut förutom gällande de 572 miljoner euro som angavs i det sistnämnda beslutet”. I punkt 78 i domen drog tribunalen slutsatsen att ”när det antogs [2007 års beslut att inleda granskning] ha[de] inte den rättsliga räckvidden ändrats avseende de omtvistade åtgärderna, ej heller [sökandens] rättsliga situation”, och avslutningsvis, i punkt 80 i domen, att talan skulle avvisas.
11 Efter överklagande konstaterade domstolen i sin dom av den 24 oktober 2013, Deutsche Post/kommissionen (C‑77/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:695), att kommissionen, i och med att den i artikel 1 i 2002 års slutliga beslut ansett att det statliga stödet var oförenligt med den gemensamma marknaden och genom att i artikel 2 i samma beslut ålägga Förbundsrepubliken Tyskland att återkräva stödet, hade avslutat granskningsförfarandet som hade påbörjats genom 1999 års beslut att inleda granskning. Domstolen ansåg att tribunalen hade gjort en felaktig rättstillämpning när den ansåg att det formella granskningsförfarande som hade inletts år 1999 år inte hade avslutats genom 2002 års [slutliga] beslut, förutom gällande de 572 miljoner euro som angavs i det sistnämnda beslutet. Domstolen upphävde domen av den 8 december 2011, Deutsche Post/kommissionen (T-421/07, EU:T:2011:720), och återförvisade målet till tribunalen.
12 I sin dom av den 18 september 2015, Deutsche Post/kommissionen (T-421/07 RENV, EU:T:2015:654), ansåg tribunalen i punkt 44 i domen att 2007 års beslut att inleda granskning skulle anses utgöra ett beslut att återuppta ett helt avslutat formellt granskningsförfarande avseende samtliga åtgärder som beslutet avsåg. Tribunalen slog fast att beslutet hade fattats i strid med rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1), och rättssäkerhetsprincipen, eftersom kommissionen hade återupptagit det formella granskningsförfarande som helt hade avslutats genom 2002 års slutliga beslut, i syfte att fatta ett nytt beslut, utan att 2002 års slutliga beslut hade återkallats eller dragits tillbaka. Eftersom domen inte överklagades vann den laga kraft.
b) 2011 års beslut att utvidga det formella granskningsförfarande och 2012 års slutliga beslut
13 Kommissionen delgav den 10 maj 2011 Förbundsrepubliken Tyskland sitt beslut K(2011) 3081 slutlig att, i enlighet med artikel 108.2 FEUF, utvidga det formella granskningsförfarandet beträffande det statliga stöd C 36/07 (f.d. NN 25/07) som Förbundsrepubliken Tyskland hade beviljat till förmån för Deutsche Post. En sammanfattning har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 263, 2011, s. 4) (nedan kallat det angripna beslutet). Genom beslutet utvidgades det formella granskningsförfarandet avseende statligt stöd som beviljats sökanden för att kompensera denne för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, till att omfatta subventioner som utbetalats av de tyska myndigheterna till förmån för sökanden i syfte att täcka pensionskostnaderna för offentliganställda tjänstemän. Det nya beslutet hade som mål att utvidga det formella granskningsförfarandet som hade återupptagits år 2007, för att mer ingående analysera pensionssystemet, vilket tidigare enbart gjorts på ett översiktligt sätt.
14 Kommissionens ansåg i sitt beslut 2012/636/EU av den 25 januari 2012, om den åtgärd C 36/07 (f.d. NN 25/07) som Tyskland hade genomfört till förmån för Deutsche Post (EUT L 289, 2012, s. 1) (nedan kallat 2012 års slutliga beslut), bland annat att den offentliga finansieringen av pensionerna utgjorde ett olagligt statligt stöd som var oförenligt med den inre marknaden. Däremot ansåg kommissionen att vissa offentliga överföringar till förmån för sökanden utgjorde ett statligt stöd som var förenligt med den inre marknaden och att de statliga garantier för de skulder som Deutsche Bundespost ådragit sig före omvandlingen till tre aktiebolag skulle betraktas som ett befintligt stöd.
15 Förbundsrepubliken Tyskland väckte talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 mars 2012, registrerad under målnummer T-143/12, och yrkade att 2012 års slutliga beslut skulle ogiltigförklaras.
16 Även sökanden väckte talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 april 2012, registrerad under målnummer T-152/12, och yrkade att artiklarna 1, 2 och 4–6 i 2012 års slutliga beslut skulle ogiltigförklaras.
17 Genom dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406), ogiltigförklarade tribunalen artiklarna 1 och 4–6 i 2012 års slutliga beslut, med motiveringen att kommissionen inte hade styrkt förekomsten av en fördel för sökanden.
18 Domen av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406), överklagades inte innan utgången av tillämplig frist. Domen vann således laga kraft.
19 Genom beslut av den 17 mars 2017, Deutsche Post/kommissionen (T-152/12, ej publicerat, EU:T:2017:188), ansåg tribunalen att det inte längre fanns någon grund för att pröva talan i mål T‑152/12, eftersom den hade samma ändamål som talan i mål T‑143/12, vilken hade avgjorts genom dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406) som ledde till en delvis ogiltigförklaring som vunnit laga kraft.
Förfarandet och parternas yrkanden
20 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 22 juli 2011.
21 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 6 oktober 2011 framställde kommissionen, med stöd av artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, en invändning om rättegångshinder.
22 Genom beslut av den 23 juli 2013, och efter att ha hört parterna, vilandeförklarades förevarande mål i väntan på domstolens slutliga avgörande i mål C‑77/12 P, angående dom av den 8 december 2011, Deutsche Post/kommissionen (T-421/07, EU:T:2011:720). Domstolens avgörande meddelades den 24 oktober 2013.
23 Genom beslut av den 12 maj 2014 beviljades UPS och UPS Deutschland Inc. & Co. OHG, senare ändrat till United Parcel Service Deutschland Sàrl & Co. OHG, rätt att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.
24 Genom beslut av den 15 september 2014 vilandeförklarades förevarande mål återigen i väntan på slutligt avgörande i mål T‑421/07 RENV, vilket meddelades den 18 september 2015 och innebar att 2007 års beslut att inleda granskning ogiltigförklarades.
25 Till följd av det återupptagna förfarandet meddelade tribunalen genom beslut av den 20 november 2015 att invändningen om rättegångshinder skulle prövas i samband med sakprövningen.
26 Kommissionen inkom med sitt svaromål den 7 januari 2016.
27 Sökanden inkom med sin replik den 25 februari 2016.
28 Intervenienterna inkom med en gemensam interventionsinlaga den 14 mars 2016.
29 Kommissionen ingav en duplik den 20 april 2016.
30 Genom skrivelse från tribunalens kansli av den 24 november 2016, uppmanade tribunalen parterna, inom ramen för processledning, att yttra sig om de slutsatser som kunde dras av dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406), huruvida det i enlighet med artikel 131.1 i tribunalens rättegångsregler saknades anledning att döma i saken, i synnerhet avseende fortsättningen på det formella granskningsförfarande i den del i 2012 års slutliga beslut som ogiltigförklarats, samt sökandens fortsatt berättigade intresse av att få saken prövad.
31 Parterna inkom med yttranden inom de fastställda fristerna.
32 På förslag av första avdelningen beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.
33 Genom skrivelse från tribunalens kansli den 18 december 2017, ställde tribunalen frågor till parterna inom ramen för processledning, i syfte att få skriftliga yttranden inför förhandlingen.
34 Parterna besvarade tribunalens frågor inom de föreskrivna fristerna.
35 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– avslå invändningen om rättegångshinder,
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
36 Kommissionen har, med stöd av intervenienterna, yrkat att tribunalen ska
– i första hand förklara att talan inte kan tas upp till prövning,
– i andra hand förklara att det inte längre finns anledning att pröva talan, eftersom sökanden inte längre har något berättigat intresse av att få saken prövad,
– i tredje hand ogilla talan som ogrundad, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Upptagande till prövning
37 Angående invändningen om rättegångshinder har kommissionen gjort gällande att det angripna beslutet enbart syftade till att säkerställa Förbundsrepubliken Tysklands rätt till försvar avseende begreppet stöd och de ifrågavarande åtgärdernas förenlighet med den inre marknaden, utan att få självständiga rättsverkningar, och utgör därför inte en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Av samma skäl har sökanden under alla omständigheter inte något berättigat intresse av att få det ogiltigförklarat. Kommissionen har motsatt sig även ett beslut att det saknas anledning att döma i saken till följd av dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406).
38 Sökanden har bestritt kommissionens argument och gjort gällande att dess berättigade intresse av att få saken prövad kommer att kvarstå så länge som kommissionen inte har återkallat det angripna beslutet.
39 Intervenienterna har stött kommissionens synpunkter angående huruvida talan kan tas upp till prövning, och har även motsatt sig ett beslut att det till följd av dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406) saknas anledning att döma i saken. Enligt intervenienterna skulle sökanden, till följd av tribunalens ogiltigförklaring av 2012 års slutliga beslut, ha ett fortsatt intresse av att kommissionen fattar ett nytt slutligt beslut.
40 Kommissionen har anfört att aktuell talan i princip ska avvisas på samma grunder som den redan hade anfört inom ramen för talan mot 2007 års beslut om att inleda granskning. Trots att domstolen redan hade avfärdat dessa argument i sin dom av den 24 oktober 2013, Deutsche Post/kommissionen (C‑77/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:695), har kommissionen vid förhandlingen bekräftat sig vilja vidhålla sin invändning om rättegångshinder.
41 Det framgår av fast rättspraxis att åtgärder eller beslut som har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra sökandens rättsliga ställning, kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 263 FEUF (dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkterna 37 och 38, och dom av den 24 oktober 2013, Deutsche Post/kommissionen, C‑77/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:695, punkt 51).
42 Eftersom ett beslut att, i enlighet med artikel 108.2 FEUF, inleda ett formellt granskningsförfarande har bindande rättsverkningar avseende en pågående åtgärd som anses utgöra ett nytt stöd, innebär ett sådant beslut nödvändigtvis en förändring av den rättsliga situationen för den åtgärden och företag som är föremål för den, särskilt avseende dess fortsatta genomförande. När ett sådant beslut har fattats råder åtminstone en betydande osäkerhet kring huruvida åtgärden är lagenlig, vilket måste leda till att medlemsstaten avbryter utbetalningen. Ett förfarande som inleds enligt artikel 108.2 FEUF utesluter ett omedelbart beslut som fastställer dess förenlighet med den gemensamma marknaden, vilket skulle ha tillåtit att fortsatt lagligen genomföra den nämnda åtgärden. Ett sådant beslut skulle kunna åberopas vid en nationell domstol som har att beakta samtliga följder av åsidosättandet av den sista meningen i artikel 108.3 FEUF. Slutligen kan det leda till att företag som är mottagare av åtgärden i vart fall nekar till att ta emot nya utbetalningar eller till att de reserverar nödvändiga belopp för en eventuell senare återbetalning. Ekonomiska aktörer kommer i sina affärsförhållanden med nämnda mottagare också att beakta den försvagade rättsliga och ekonomiska situation som dessa mottagare befinner sig i (se dom av den 24 oktober 2013, Deutsche Post/kommissionen, C‑77/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:695, punkt 52 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 22 maj 2015, Autoneum Germany/kommissionen, T-295/14, ej publicerat, EU:T:2015:350, punkt 17).
43 I förevarande fall har kommissionen i punkt 80 i det angripna beslutet ansett pensionssubventionerna utgöra ett nytt stöd. I punkt 103 i det angripna beslutet nämnde kommissionen ett belopp på flera miljarder euro, vilket motsvarade den summa som sökanden, för att säkerställa konkurrensen i förhållande till andra aktörer på samma marknad, skulle ha behövt betala i avgifter till pensionsfonder mellan åren 1995 och 2007. I punkt 106 i det angripna beslutet erinrar kommission vidare om Förbundsrepubliken Tysklands skyldighet att avbryta de omtvistade stödåtgärderna.
44 Såsom följer av den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 42 ovan, är inte skyldigheten att avbryta genomförandet av åtgärden i fråga den enda rättsverkan av ett beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande, såsom det angripna beslutet. På grund av ett sådant beslut löper sökanden nämligen särskilt risken att en nationell domstol fattar beslut om interimistiska åtgärder för att säkerställa dels berörda parters intressen, dels den ändamålsenliga verkan av beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande. I detta sammanhang kan den nationella domstolen särskilt besluta att eventuella stöd som beviljats ska återkrävas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck, C‑524/14 P, EU:C:2016:971, punkterna 29–31).
45 I det aktuella målet har sökanden vid förhandlingen bekräftat att denne, till följd av att det angripna beslutet fattades, reserverat nödvändiga belopp för eventuella återbetalningar som skulle kunna åläggas denne om det skulle fattas ett negativt slutligt beslut.
46 Mot bakgrund av ovan nämnda överväganden kan det konstateras att det angripna beslutet, när talan väcktes, utgjorde en rättsakt som dels skulle kunna påverka sökandens intressen genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, dels uppfylla samtliga villkor för att vara en rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 263 FEUF.
47 Beträffande kommissionens och intervenienternas argument, ämnade att ifrågasätta sökandens berättigade intresse av att få saken prövad, ska det erinras om att enligt fast rättspraxis utgör förekomsten av ett berättigat intresse av att få saken prövad det första och grundläggande villkoret för varje talan i domstol (se beslut av den 15 maj 2013, Post Invest Europe/kommissionen, T-413/12, ej publicerat, EU:T:2013:246, punkt 22). Detta krav garanterar i processuellt hänseende att det – för att tillgodose intresset av god rättskipning – inte vid tribunalen anhängiggörs begäran om yttranden eller rent teoretiska frågor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2009, Socratec/kommissionen, T‑269/03, ej publicerad, EU:T:2009:211, punkt 38). Utöver de argument som parterna har åberopat kan unionsdomstolen på eget initiativ pröva huruvida en sökande saknar ett berättigat intresse av att inge eller vidhålla en talan på grund av att det, efter det att den väcktes, har inträffat en omständighet som medför att den inte längre har någon positiv verkan för sökanden och på den grunden avvisa talan eller förklara att ändamålet med den förfallit (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 19 oktober 1995, Rendo m.fl./kommissionen, C‑19/93 P, EU:C:1995:339, punkt 13).
48 Det berättigade intresset av att få saken prövad måste dels bestå till dess domstolsavgörandet meddelas, annars kan domstolen besluta att det inte längre finns anledning att döma i saken, dels förutsätter det att utgången av talan kan medföra en fördel för den part som väckt den (dom av den 7 juni 2007, Wunenburger/kommissionen, C‑362/05 P, EU:C:2007:322, punkt 42, och beslut av den 7 december 2011, Fellah/rådet, T-255/11, ej publicerat, EU:T:2011:718, punkt 12).
49 Inom ramen för en talan om ogiltigförklaring ska det göras en konkret bedömning huruvida en sökande fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, varvid hänsyn särskilt ska tas till konsekvenserna av den påstådda rättsstridigheten (dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 65). Sökandens fortsatta berättigade intresse av att få saken prövad förutsätter att en ogiltigförklaring av rättsakten, i sig själv, kan medföra rättsverkningar för sökanden (se beslut av den 15 maj 2013, Post Invest Europe/kommissionen, T-413/12, ej publicerat, EU:T:2013:246, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
50 Det är lämpligt att, utan att nödvändigtvis begränsa det till de argument som parterna anfört, pröva huruvida det angripna beslutet om att återuppta 2007 års beslut att inleda granskning i syfte att ”mer ingående pröva” huruvida pensionssubventionerna medförde en fördel eller inte för sökanden. Det är vidare lämpligt att pröva huruvida nämnda pensionssubventioner fortsätter att ha rättsverkningar för sökanden efter det att 2012 års slutliga beslut meddelades, vilket avslutade det förfarande som återupptogs år 2007, såsom det hade utvidgats genom det angripna beslutet, samt slutligen, dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406), som ogiltigförklarade 2012 års slutliga beslut.
51 Det framgår av rättspraxis att, när en talan om ogiltigförklaring lämnas in mot dels ett beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande avseende en nationell åtgärd, dels ett slutligt beslut som avslutar nämnda granskningsförfarande och som förklarar att den granskade nationella åtgärden utgör ett statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden, innebär detta att ett beslut att avslå den sistnämnda talan medför att talan mot det förstnämnda beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande inte längre har något föremål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2000, EPAC/kommissionen, T-204/97 och T-270/97, EU:T:2000:148, punkterna 153–159; dom av den 6 mars 2002, Diputación Foral de Álava/kommissionen, T-168/99, EU:T:2002:60, punkterna 22–26, och dom av den 9 september 2009, Diputación Foral de Álava m.fl./kommissionen, T-30/01–T-32/01 och T-86/02–T-88/02, EU:T:2009:314, punkterna 345–363).
52 Nämnda rättspraxis kan emellertid inte tillämpas i det aktuella målet, eftersom det angripna beslutet kännetecknas av att det, för det första, är en följd av dom av den 1 juli 2008, Deutsche Post/kommissionen (T-266/02, EU:T:2008:235), i vilken tribunalen ogiltigförklarade 2002 års slutliga beslut, och för det andra, det har till syfte att fördjupa 2007 års beslut att inleda granskning, vilket senare ogiltigförklarats i dom av den 18 september 2015, Deutsche Post/kommissionen (T-421/07 RENV, EU:T:2015:654), och för det tredje, det föregår 2012 års slutliga beslut, vilket även det ogiltigförklarats i dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen, (T-143/12, EU:T:2016:406). Det ska erinras om att den sistnämnda domen inte överklagades och därmed vann laga kraft.
53 Eftersom 2012 års slutliga beslut ogiltigförklarades genom dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406), ska det däremot påpekas att enligt fast rättspraxis kan det förfarande som har till syfte att ersätta en rättsstridig rättsakt som förklarats ogiltig återupptas i precis det skede som rättstridigheten inträffade, med undantag för det fall den konstaterade rättstridigheten lett till att hela förfarandet blivit rättsstridigt. Ogiltigförklaringen av en unionsrättsakt påverkar emellertid inte nödvändigtvis de förberedande rättsakterna. En ogiltigförklaring av en rättsakt som avslutar ett administrativt förfarande bestående av flera etapper leder inte nödvändigtvis till en ogiltigförklaring av hela förfarandet som föregår antagandet av den angripna rättsakten, oberoende av de materiella eller handläggningsrelaterade skäl som ligger till grund för domen om ogiltigförklaring (dom av den 7 november 2013, Italien/kommissionen, C‑587/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:721, punkt 12, och dom av den 6 juli 2017, SNCM/kommissionen, T-1/15, ej publicerad, EU:T:2017:470, punkt 69).
54 Det ska erinras om att kommissionen hittills inte har återkallat beslutet, även om den under förfarandets gång i förevarande mål underförstått medgett att det angripna beslutet, utan att ha avlägsnats från unionens rättsordning, inte längre kunde ligga till grund för ett nytt beslut att avsluta det formella granskningsförfarandet. En följd av detta skulle kunna bli att kommissionen fortfarande, i detta skede, har möjlighet att återuppta förfarandet i det skede som det var när det angripna beslutet fattades. Sökanden löper följaktligen fortsatt risk att, på grundval av nämnda beslut, krävas på återbetalning av kommissionen påstådda stöd, vilka redan redogjorts för i punkt 44 ovan.
55 Med hänsyn till de tre överlappande formella granskningsförfaranden som kommissionen har inlett sedan 1999, och domstolens och tribunalens rad av avgöranden beträffande besluten att inleda och avsluta dessa förfaranden, ska det vidare erinras om att kommissionen, i enlighet med artikel 266 FEUF, har en skyldighet att vidta åtgärder för att följa domarna av den 1 juli 2008, Deutsche Post/kommissionen (T-266/02, EU:T:2008:235), av den 18 september 2015, Deutsche Post/kommissionen (T-421/07 RENV, EU:T:2015:654), och av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406), vilka redan meddelats av unionsdomstolarna och vunnit laga kraft.
56 Enligt fast rättspraxis ankommer det visserligen på institutionerna, vars rättsakter har förklarats ogiltiga av unionsdomstolen, att fastställa vilka åtgärder som krävs för att följa domarna om ogiltigförklaring. När en institution använder sitt utrymme för en skönsmässig bedömning för detta ändamål ska den emellertid iaktta såväl domskälen som tillämpliga unionsbestämmelser (se dom av den 24 april 2017, HF/Europaparlamentet, T-584/16, EU:T:2017:282, punkt 79 och där angiven rättspraxis).
57 Artikel 266 FEUF ålägger den berörda institutionen en skyldighet att förhindra att rättsakter som är avsedda ersätta den ogiltigförklarade rättsakten är behäftade med samma rättsstridigheter som de som angetts i domen om ogiltigförklaring. Dessa principer gäller i ännu större utsträckning när ifrågavarande dom om ogiltigförklaring har vunnit laga kraft (dom av den 10 november 2010, harmoniseringskontoret/Simões Dos Santos, T-260/09 P, EU:T:2010:461, punkterna 70 och 73).
58 Av detta följer att sökanden har ett fortsatt intresse av att det angripna beslutet ogiltigförklaras och att det avlägsnas från unionens rättsordning, eftersom kommissionen om nämnda beslut ogiltigförklaras skulle vara tvungen att säkerställa att ett nytt beslut inte är behäftat med samma rättsstridigheter som de föregående besluten, för det fall den, i syfte att vidta åtgärder för att i enlighet med artikel 266 FEUF följa de tre domarna om ogiltigförklaring som anges i punkt 55 ovan, skulle besluta att anta ett nytt beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet.
59 Med hänsyn till det exceptionellt komplicerade handläggningsläge som är kopplat till förekomsten av flera administrativa beslut och domstolsavgöranden gällande samma stödåtgärder, kan det under alla omständigheter konstateras att det rättsläge som sökanden befinner sig i är särskilt oklart, som endast en prövning i sak i förevarande mål och eventuell ogiltigförklaring av det angripna beslutet skulle kunna klargöra. Det stärker sökandens berättigade intresse av att angripa beslutet.
60 Det ska erinras om att så länge som kommissionen anser sig ha fortsatt möjlighet att fatta ett nytt slutligt beslut kan sökanden inte förutse, ens preliminärt, stödbeloppet eller eventuell ränta för perioden av rättstridighet som denne riskerar att behöva återbetala.
61 Beroende på om kommissionen anser att de belopp som ställts till sökandens förfogande är fristående hänförliga till det förfarande som inleddes år 1999, 2007 eller 2011, kan beloppet för eventuellt stöd som kan återkrävas, under förutsättning att det ifrågavarande stödet kvalificeras såsom nytt stöd och det konstateras att det är oförenligt med den inre marknaden, variera väsentligt eftersom den första åtgärd avseende det olagliga stödet som kommissionen vidtar, eller som en medlemsstat vidtar på kommissionens begäran, i enlighet med artikel 17.2 i rådets förordning (EU) nr 2015/1589 av den 13 juli 2015, om genomförandebestämmelser för artikel 108 FEUF (EUT L 248, 2015, s. 9) innebär att preskriptionstiden avbryts. Om det eventuella stödet, i förekommande fall, skulle anses förenligt med den inre marknaden, skulle det medföra att kommissionen bara kan kräva återbetalning av ränta för den rättsstridiga perioden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C‑199/06, EU:C:2008:79, punkt 55). Den rättsstridiga perioden, som skulle ligga till grund för beräkning av räntebelopp, skulle även vara olika beroende på den tidpunkt då kommissionen påbörjade det formella granskningsförfarandet.
62 Med beaktande av samtliga ovan angivna omständigheter kan det konstateras att sökanden har ett fortsatt berättigat intresse av att få det angripna beslutet prövat, trots att både 2007 års beslut om att återuppta granskningen och 2012 års slutliga beslut redan har ogiltigförklarats.
63 Sammanfattningsvis konstaterar tribunalen dels att talan kan tas upp till prövning, dels att ändamålet med den inte har förfallit. Invändningen om rättegångshinder ska därför ogillas i sin helhet. Kommissionens och intervenienternas samtliga argument att sökanden inte längre har ett berättigat intresse av att få saken prövad ska avfärdas.
Prövning i sak
64 Till stöd för sin talan har sökanden anfört sex grunder. De första fem grunderna avser uppenbart oriktiga bedömningar av kommissionen. Den sjätte grunden avser åsidosättandet av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296.2 FEUF, proportionalitetsprincipen samt principerna om rättssäkerhet och icke-diskriminering.
65 Det ska erinras om att grunden avseende avsaknaden av motivering eller bristande motivering har till syfte att fastställa åsidosättandet av väsentliga formföreskrifter. Den kräver därför en prövning som är skild från prövningen av huruvida skälen i det angripna beslutet är felaktiga, vilka ska kontrolleras vid prövningen av om beslutet är välgrundat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 67, och dom av den 15 december 2005, Italien/kommissionen, C‑66/02, EU:C:2005:768, punkt 26).
66 I förevarande fall ska således den sjätte grunden, såvitt den bland annat avser åsidosättandet av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296.2 FEUF prövas först, innan tribunalen, om det behövs, prövar det angripna beslutets materiella lagenlighet, vilken avses i övriga grunder.
67 Enligt artikel 107.1 FEUF är, ”om inte annat föreskrivs i fördragen, stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.
68 Enligt fast rättspraxis ska samtliga villkor i artikel 107.1 FEUF vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra ”statligt stöd”. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste åtgärden kunna påverka handeln mellan medlemsstater. För det tredje ska åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck, C‑524/14 P, EU:C:2016:971, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
69 För att kunna preliminärt kvalificera en åtgärd som ”statligt stöd” i ett beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande ska motiveringsskyldigheten vara uppfylld med avseende på samtliga villkor i artikel 107.1 FEUF.
70 Den motivering som krävs enligt artikel 296.2 FEUF och artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska anpassas till rättsaktens beskaffenhet, och av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som antagit den angripna rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se dom av den 21 december 2016, Club Hotel Loutraki m.fl./kommissionen, C‑131/15 P, EU:C:2016:989, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
71 Eftersom det specifikt rör sig om motiveringen av kommissionens beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF, ska det påpekas att ett sådant beslut, i enlighet med artikel 4.2 och 4.4 i förordning nr 2015/1589, enbart får fattas om kommissionen efter en preliminär granskning kommer fram till att åtgärden utgör ett nytt statligt stöd och ger upphov till tvivel huruvida det är förenligt med den inre marknaden.
72 Härav följer att, för att inte motiveringsskyldigheten enligt artikel 296.2 FEUF ska fråntas sitt innehåll, varje beslut som kommissionen fattar efter den preliminära granskningen ska innefatta en provisorisk bedömning av den ifrågavarande statliga åtgärden för att fastställa huruvida den utgör ett statligt stöd och, när kommissionen beslutar att inleda det formella granskningsförfarandet, redogöra för skälen till att det finns tvivel om dess förenlighet med den gemensamma marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2008, TV2/Danmark m.fl./kommissionen, T-309/04, T-317/04, T-329/04 och T-336/04, EU:T:2008:457, punkt 138 och där angiven rättspraxis).
73 Ett sådant beslut som tas efter det preliminära granskningsförfarandet ska bland annat ge berörda parter möjlighet att på ett effektivt sätt delta i det formella granskningsförfarandet genom att ges möjlighet att framföra sina argument. Beslutet ska ge dem kännedom om kommissionens skäl att preliminärt anse att ifrågavarande åtgärd skulle kunna anses utgöra ett nytt statligt stöd och ge upphov till tvivel om dess förenlighet med den gemensamma marknaden (se dom av den 22 oktober 2008, TV2/Danmark m.fl./kommissionen, T-309/04, T-317/04, T-329/04 och T-336/04, EU:T:2008:457, punkt 139 och där angiven rättspraxis).
74 Inom ramen för prövning av den sjätte grunden ska det särskilt kontrolleras huruvida kommissionen i det angripna beslutet tillräckligt har redogjort för skälen att anse att ifrågavarande åtgärd, efter en preliminär granskning, provisoriskt kunde kvalificeras som statligt stöd, innan det prövas huruvida stödet var nytt och förenligt med den inre marknaden.
75 Sökanden har gjort gällande att kommissionen i förevarande fall har åsidosatt den motiveringsskyldighet som åvilar den i förevarande fall. För det första har den i det angripna beslutet underlåtit att beräkna skillnaden mellan det belopp för sociala avgifter som Förbundsrepubliken Tyskland faktiskt utbetalat till sökanden (från vilket det belopp som hänför sig till prishöjningar på postavgifterna lämpligen ska dras av) och det belopp för sociala avgifter som sökandens konkurrenter betalat, vilka omfattas av den allmänna socialförsäkringen. För det andra har kommissionen inte detaljerat redogjort varför den ansåg att frågan om i vilken utsträckning sökanden erlagt sociala avgifter saknade relevans vid beräkning av beloppet av det påstådda statliga stödet. För det tredje har kommissionen inte, för att ta hänsyn till de sociala avgifter som sökanden erlagt, tillräckligt motiverat sin bedömning att det förelåg en påstådd korssubvention som införts i form av en prishöjning på postavgifterna. För det fjärde har kommissionen inte förklarat varför det inom ramen för en sådan bedömning var lämpligt att enbart grunda sig på en prövning av kostnadernas förenlighet med den inre marknaden.
76 Kommissionen och intervenienterna har bestritt sökandens argument.
77 Tribunalen erinrar om att det angripna beslutet inte är det första beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande som kommissionen fattat angående den omtvistade åtgärden. Det stöd som beviljats i form av bidrag till sökandens pensionsfond har redan varit föremål för 1999 års beslut om att inleda granskning, 2007 års beslut om att inleda granskning och 2002 och 2012 års slutliga beslut.
78 Genom dom av den 18 september 2015, Deutsche Post/kommissionen (T-421/07 RENV, EU:T:2015:654), ogiltigförklarade tribunalen emellertid 2007 års beslut att inleda granskning, inom ramen för vilket, och som kommissionen påpekade i punkt 5 i det angripna beslutet, frågan huruvida pensionssubventionerna gav en fördel eller inte till sökanden hade blivit föremål för en ”översiktlig bedömning” och måste fortsatt ”bli föremål för en mer ingående prövning”.
79 Mot bakgrund av det särskilda rättsläget finner tribunalen att kommissionen var underkastad en specifik motiveringsskyldighet, i den mening som avses i artikel 296.2 FEUF när den antog det angripna beslutet, eftersom den redan inom ramen för det formella granskningsförfarandet som inleddes år 1999 och återupptogs 2007 hade kunnat undersöka frågan huruvida de statliga bidragen till sökandens pensionsfonder utgjorde ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.
80 Det angripna beslutet har av kommissionen ansetts utgöra ett beslut att utvidga 2007 års återupptagna förfarande. Kommissionen kunde därför inte, utan att åsidosätta motiveringsskyldigheten enligt artikel 296.2 FEUF, anse att den inte ens preliminärt kunde fastställa huruvida ett av de kriterier som anges i artikel 107.1 FEUF var uppfyllt och begränsa sig till att uttrycka tvivel, utan att i det avseendet tillräckligt motivera varför.
81 Det framgår av punkterna 64–67 i det angripna beslutet att kommissionen i den del som avser bedömningen av förekomsten av ett statligt stöd i enlighet med 107.1 FEUF, och särskilt förekomsten av en exklusiv ekonomisk fördel, begränsat sig till att påtala de svårigheter som den skulle ha haft om den hade varit tvungen att identifiera ekonomiska aktörer vars rättsliga och faktiska situation kunde anses jämförbar med den som sökanden befann sig i. Kommissionen har bland annat angett att sökanden, i den mån denne hade ensamrätt att tillhandahålla samhällsomfattande posttjänster och hade erhållit en rad överföringar och offentliga garantier när den federala posten omvandlades, befann den sig i en särskild situation som saknade motstycke.
82 Med beaktande av det ovan anförda har kommissionen ansett att förekomsten av en exklusiv ekonomisk fördel inte kunde visas genom att jämföra de avgifter som åligger sökanden med dem som åligger dess konkurrenter. Kommissionen har i stället preciserat att en jämförande analys av sökandens konkurrenter skulle vara lämplig inom ramen för granskning av stödens förenlighet, i synnerhet vid den mer ingående analysen av dess inverkan på konkurrensen.
83 Längre fram i det angripna beslutet har kommissionen därför, i samband med granskningen av stödets förenlighet med den inre marknaden ansett det möjligt att, på grundval av en referensnivå jämföra de sociala avgifter som sökanden betalat med dem som sökandens privata konkurrenter betalat. Kommissionen har emellertid inte framlagt något resonemang för att förklara hur de konstatateranden som gjorts inom ramen för prövningen av det omtvistade stödets förenlighet utgjorde stöd för eller vederlade de konstateranden som hade gjorts vid bedömningen av huruvida det förekom en selektiv ekonomisk fördel och, i ännu högre grad, vid bedömningen av huruvida det förelåg statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.
84 Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter finner tribunalen att sökandens bedömning är riktig och denna har visat att det förelåg ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Sökanden har visat detta åsidosättande genom att understryka att det angripna beslutet saknar varje form av beräkning som, i samband med bedömningen av huruvida den omtvistade åtgärden ska anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEU, gör det möjligt att jämföra de avgifter som åligger sökanden med dem som åligger dess konkurrenter, samtidigt som en sådan jämförelse gjorts för att bedöma huruvida det ifrågavarande stödet var förenligt med den inre marknaden.
85 I punkt 148 i dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406), om ogiltigförklaring av 2012 års slutliga beslut, vilket kommissionen fattade efter det formella granskningsförfarandet som hade återupptagits år 2007 och utvidgats genom det angripna beslutet, har tribunalen erinrat om rättspraxis som slår fast att det är i det skede som artikel 107.1 FEUF tillämpas, nämligen vid prövningen av frågan huruvida det är bevisat att en fördel föreligger, som kommissionen ska styrka att en partiell befrielse för en historisk operatör från skyldigheten att betala avgifter till pensionsfond utgör en ekonomisk fördel i jämförelse med dess konkurrenter.
86 Tribunalen har i punkterna 150 och 151 i dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406), funnit att, även om kommissionen i 2012 års slutliga beslut hade försökt styrka att det förelåg en selektiv ekonomisk fördel, så var det inte förrän vid prövningen av huruvida den aktuella åtgärden var förenlig med den inre marknaden som kommissionen gjorde den prövningen. Tribunalen fann således att Förbundsrepubliken Tyskland hade fog för sitt argument att kommissionen hade gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning då det var ”först inom ramen för prövningen av huruvida den aktuella åtgärden var förenlig med den inre marknaden som kommissionen gjorde en början till jämförelse med de avgifter som ett företag ’normalt’ sett ska betala avseende privatanställda enligt den tyska arbetslagstiftningen”.
87 Tribunalen har dessutom i punkterna 152–154 i dom av den 14 juli 2016, Tyskland/kommissionen (T-143/12, EU:T:2016:406), påpekat att skyldigheten för kommissionen att styrka förekomsten av en selektiv ekonomisk fördel till förmån för mottagaren av stödet ankommer på den redan när den prövar frågan huruvida en åtgärd faller inom tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF.
88 När en åtgärd kvalificeras som ”stöd”. i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, under den preliminära granskningen av åtgärden och vid antagandet av beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande i enlighet med artikel 108.2 FEUF, jämförd med artikel 4.2 och 4.4 i förordning nr 2015/1589, finner tribunalen i föreliggande fall att motiveringsskyldigheten avseende förekomsten av en selektiv ekonomisk fördel för sökanden enligt artikel 107.1 FEUF redan åvilade kommissionen efter avslutandet av det preliminära granskningsförfarandet, och inte enbart med avseende på det beslut som antas efter avslutandet av det formella granskningsförfarandet.
89 Härav följer att på grund av att kommissionen inte på ett tillräckligt klart och tydligt sätt motiverat att en fördel förelåg i enlighet med kraven i artikel 107.1 FEUF, samtidigt som den gjorde en bedömning av det omtvistade stödets förenlighet med den inre marknaden, har kommissionen vid avslutandet av det preliminära granskningsförfarandet och när det angripna beslutet fattades, försatt sökanden i ett oklart rättsläge. Denna underlåtelse av kommissionen gör det dessutom inte möjligt för unionsdomstolen att utöva kontroll avseende den omtvistade åtgärdens preliminära kvalificering som ”stöd” i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.
90 Följaktligen ska den sjätte grunden vinna bifall i den del som avser åsidosättandet av motiveringsskyldigheten.
91 Eftersom prövningen av ifrågavarande grund, i den del som den avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, har visat att det angripna beslutet varit behäftat med felaktigheter i delar av stor vikt för systematiken i beslutet, ska nämnda beslut ogiltigförklaras på den grunden att det utgör ett åsidosättande av väsentliga formkrav, utan att det behöver prövas huruvida det finns fog för övriga argument som anförts inom ramen för denna och övriga grunder.
Rättegångskostnader
92 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
93 Eftersom kommissionen har tappat målet och sökanden har framställt yrkande härom, ska kommissionen förpliktas att bära sina rättegångskostnader och att ersätta sökandens rättegångskostnader.
94 Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska UPS och United Parcel Service Deutschland bära sina respektive rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Invändningen om rättegångshinder ogillas.
2) Europeiska kommissionens beslut K(2011) 3081 slutlig av den 10 maj 2011, att utvidga det formella granskningsförfarandet i enlighet med artikel 108.2 FEUF, avseende statligt stöd C 36/07 (f.d. NN 25/07) som Förbundsrepubliken Tyskland beviljat till förmån för Deutsche Post ogiltigförklaras.
3) Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Deutsche Post AG:s rättegångskostnader.
4) UPS Europe SPRL/BVBA och United Parcel Service Deutschland Sàrl & Co. OHG ska bära sina respektive rättegångskostnader.
Pelikánová | Valančius | Nihoul |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 april 2019.
Underskrifter