Language of document : ECLI:EU:T:2008:417

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (första avdelningen)

den 8 oktober 2008

Mål T‑23/05

Éric Gippini Fournier

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan – Personalmål – Befordran – Tilldelning av prioritetspoäng – Rättsakt som inte kan överklagas – Förberedande rättsakter – Avvisning”

Saken: Dels en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut att inte tilldela sökanden någon prioritetspoäng för generaldirektoratet för befordringsförfarandet år 2003, att avslå hans klagomål till befordringskommittén rörande tilldelningen av prioritetspoäng, oavsett vad poängen kallas för, och att inte ge honom några prioritetspoäng för arbete i institutionens intresse, dels en talan om skadestånd.

Avgörande: Talan avvisas. Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Befordringssystem som införts av kommissionen – Befordringsförfarandet avslutas genom en rättsakt som dels innehåller en förteckning över befordrade tjänstemän, dels ett beslut om fastställande av antalet poäng som tilldelats tjänstemännen – Självständiga beslut mot vilka talan kan väckas i separata mål eller i ett enda enskilt fall

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 45, 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Talan – Föremål – Fastställande i ansökan genom vilken talan väcks med iakttagande av de ramar som angetts i klagomålet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Föremål för talan – Avgränsning – Ändring under pågående rättegång – Förbud – Beslut som under förfarandet ersätter det angripna beslutet – Ny omständighet

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 48.2; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

1.      Befordringssystemet har införts med stöd av kommissionens interna regler och grundas på hänsynstagande till ackumulerade meriter som kommer till uttryck i form av poäng som har samlats under föregående år. Den slutgiltiga rättsakten genom vilken befordringsförfarandet avslutas är komplex, eftersom den utgörs av två skilda beslut, nämligen tillsättningsmyndighetens beslut om upprättande av en förteckning över de tjänstemän som befordrats och tillsättningsmyndighetens beslut om fastställande av det totala antalet poäng på vilket det första ovannämnda beslutet grundar sig. Tillsättningsmyndighetens beslut om fastställande av det totala antalet poäng utgör en självständig rättsakt som kan bli föremål för klagomål och i förekommande fall för domstolsprövning inom ramen för de rättsmedel som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

En tjänsteman som inte blivit befordrad och som inte önskar väcka talan om att han inte blivit befordrad under det aktuella befordringsförfarandet, utan endast mot att han inte tilldelats ett visst antal poäng, vilka inte möjliggör för honom att uppnå tröskelvärdet för befordran, kan anföra klagomål och i förekommande fall väcka talan enbart mot beslutet om tilldelning av poäng som ger upphov till bindande och slutgiltiga rättsverkningar för tjänstemannen.

Däremot kan förberedande rättsakter som antas före, och är nödvändiga för, det slutliga beslutet inte bli föremål för en självständig talan, men lagenligheten av dessa rättsakter kan alltid bestridas i en talan som är riktad mot det slutliga beslutet.

Besluten att tilldela eller inte tilldela den berörde tjänstemannen ett visst antal befordringspoäng utgör sådana förberedande rättsakter som endast kan bestridas inom ramen för en talan som riktas mot tillsättningsmyndighetens slutliga beslut.

(se punkterna 60–62, 64, 65 och 67)

Hänvisning till förstainstansrätten den 19 oktober 2006, T‑311/04, Buendía Sierra mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4137, punkterna 90–92, 97 och 98

2.      Även om det administrativa klagomål som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna utgör en nödvändig förutsättning för att väcka talan mot en rättsakt som går en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna emot, utgör klagomålet inte desto mindre en separat rättsakt i förhållande till talan enligt artikel 91.2. Klagomålet innebär endast en negativ begränsning av föremålet och grunden för talan genom att den därvid hindrar att talan inte utvidgar grunden och föremålet för klagomålet utan att hindra möjligheten att i talan inskränka grunden och föremålet. Föremålet för talan avgränsas således enbart i ansökan genom vilken talan väcks, i den mån som ansökan iakttar de ramar som angetts i klagomålet. Av detta följer att innehållet i klagomålet endast kan tas upp i ansökan under förutsättning att den innehåller en otvetydig hänvisning till klagomålet.

(se punkt 70)

Hänvisning till förstainstansrätten den 17 oktober 1990, T‑134/89, Hettrich m.fl. mot kommissionen, REG 1990, s. II‑565, punkt 16

3.      Även om artikel 48.2 i förstainstansrättens rättegångsregler under vissa förhållanden medger att nya grunder åberopas under rättegången, kan denna bestämmelse under inga omständigheter tolkas så att sökanden får framställa nya yrkanden vid förstainstansrätten och på så sätt ändra föremålet för talan.

Det följer härvid av kravet på processekonomi att när den ifrågasatta rättsakten under förfarandet ersätts av en rättsakt med samma syfte, utgör den senare en ny omständighet som gör det möjligt för sökandena att anpassa sina yrkanden och grunder.

När den ifrågavarande rättsakten under befordringsförfarandet emellertid endast ersätter en förberedande rättsakt, såsom ett beslut om tilldelning av befordringspoäng, och inte ändrar beslutet att fastställa det totala antalet poäng som tilldelats sökanden under det ifrågavarande befordringsförfarandet, vilket är det enda beslut mot vilket talan kan väckas och vilket sökanden inte har inbegripit i sina inledande yrkanden, har sökanden inte rätt att utvidga föremålet för tvisten till att inbegripa en rättsakt mot vilken talan inte riktades och därmed göra det möjligt att pröva en talan som inte kan upptas till sakprövning.

(se punkterna 72–76)

Hänvisning till förstainstansrätten den 12 juli 2001, T‑3/99, Banatrading mot rådet, REG 2001, s. II‑2123, punkt 28, och där angiven rättspraxis