DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 2 februari 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Kyrkors och religiösa sammanslutningars eller samfunds ställning i medlemsstaterna med avseende på unionsrätten – Artikel 17.1 FEUF – Etableringsfrihet – Artikel 49 FEUF – Inskränkningar – Motivering – Proportionalitet – Bidrag till en privatskola – Ansökan ingiven av ett religiöst samfund som är etablerat i en annan medlemsstat – Skola som av detta samfund erkänts som konfessionell skola”
I mål C‑372/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) genom beslut av den 1 juni 2021, som inkom till domstolen den 17 juni 2021, i målet
Freikirche der Siebenten-Tags-Adventisten in Deutschland KdöR
mot
Bildungsdirektion für Vorarlberg,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe samt domarna M. Safjan, N. Piçarra (referent), N. Jääskinen och M. Gavalec,
generaladvokat: N. Emiliou,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Freikirche der Siebenten-Tags-Adventisten in Deutschland KdöR, genom M. Krömer, och P. Krömer, Rechtsanwälte,
– Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och F. Werni, samtliga i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom T. Machovičová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom L. Armati, M. Mataija och G. von Rintelen, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 7 juli 2022 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 17 FEUF och 56 FEUF.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Freikirche der Siebenten-Tags-Adventisten in Deutschland KdöR (frikyrkan Sjundedagsadventisterna i Tyskland) (nedan kallad den tyska adventistkyrkan) och Bildungsdirektion für Vorarlberg (utbildningsförvaltningen i Vorarlberg, Österrike) (nedan kallad den behöriga myndigheten). Målet rör en ansökan om bidrag till en privatskola som av denna kyrka erkänts och erhållit stöd såsom konfessionell skola.
Tillämpliga österrikiska bestämmelser
AnerkennungsG
3 I 1 § i Gesetz betreffend die Gesetzliche Anerkennung von Religionsgesellschaften (lag om erkännande enligt lag av religiösa samfund) av den 20 maj 1874 (RGBl. 68/1874) (nedan kallad AnerkennungsG), föreskrivs följande:
”Medlemmar av ett religiöst samfund som tidigare inte har varit erkänt enligt lag ska erkännas som religiöst samfund förutsatt
1. att inget i deras religiösa lära, i deras gudstjänst, i deras stadgar och i det namn de väljer strider mot lagen eller mot allmän moral,
2. att det är säkerställt att minst en församling inrättas och fortbestår i enlighet med vad som krävs i denna lag.”
BekGG
4 I 11 § i Bundesgesetz über die Rechtspersönlichkeit von religiösen Bekenntnisgemeinschaften (förbundslagen om registrerade trossamfunds rättsliga ställning (BGBl. I 19/1998), i den lydelse som offentliggjordes i BGBl. I, 78/2011) (nedan kallad BekGG)), med rubriken ”Ytterligare krav för att ett religiöst samfund ska erkännas enligt AnerkennungsG”, föreskrivs följande:
”Utöver de krav som anges i [AnerkennungG] måste det religiösa samfundet uppfylla följande villkor för att erkännas.
1. Det religiösa samfundet måste
a) ha funnits i Österrike i minst 20 år, av vilka tio år i organiserad form, och minst fem år som religiöst samfund med ställning som juridisk person enligt denna lag, eller
b) vara integrerat i organisatoriskt och dogmatiskt hänseende i ett internationellt verksamt religiöst samfund som har funnits i minst 100 år och redan har varit verksamt i Österrike i organiserad form i minst tio år, eller
c) vara integrerat i organisatoriskt och dogmatiskt hänseende i ett internationellt verksamt religiöst samfund som har funnits i minst 200 år, och
d) ha ett medlemsantal som motsvarar minst två promille av Österrikes befolkning enligt den senaste folkräkningen. Om det religiösa samfundet inte kan bevisa detta med stöd av data från folkräkningen måste det lämna bevis i annan lämplig form.
…
3. Trossamfundet måste ha en positiv inställning till samhället och staten.
4. Samfundet får inte ge upphov till lagstridiga störningar i förbindelserna med befintliga kyrkor och religiösa samfund som är erkända enligt lag och med andra befintliga trossamfund.”
PrivSchG
5 I 17 § i Bundesgesetz über das Privatschulwesen (Privatschulgesetz) (förbundslagen om privatskolor) av den 25 juli 1962 (BGBl., 244/1962), i dess ändrade lydelse (BGBl. I, 35/2019) (nedan kallad PrivSchG), föreskrivs följande angående rätten till bidrag till konfessionella privatskolor:
”1) De kyrkor och religiösa samfund som är erkända enligt lag ska beviljas bidrag för kostnader för personal i erkända konfessionella privatskolor i enlighet med följande bestämmelser.
2) Med konfessionella privatskolor avses skolor som drivs av kyrkor och religiösa samfund som är erkända enligt lag samt skolor som drivs av sammanslutningar, stiftelser och fonder, vilka har erkänts som konfessionella skolor av kyrkornas (eller det berörda religiösa samfundet) behöriga överordnade myndigheter.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
6 Den tyska adventistkyrkan är en offentligrättslig juridisk person i Tyskland men är inte erkänd som kyrka enligt österrikisk rätt.
7 Från och med läsåret 2016/2017 erkände denna kyrka, såsom konfessionell skola, en skola belägen i Österrike som drevs av en godkänd sammanslutning till vilken kyrkan ger sitt stöd i form av bland annat bidrag, undervisningsmateriel och vidareutbildning av lärarpersonal. Nämnda kyrka ingav, med stöd av 17 § PrivSchG, en ansökan till den behöriga myndigheten om bidrag för lönerna till skolans personal och åberopade härvid artikel 56 FEUF. Syftet med ansökan var att kyrkan skulle komma i åtnjutande av den behandling som enligt österrikisk rätt gäller för kyrkor och religiösa samfund som är erkända enligt österrikisk rätt.
8 Genom beslut av den 3 september 2019 avslog den behöriga myndigheten ansökan med stöd av 17 § punkterna 1 och 2 PrivSchG, som myndigheten anser vara tillämplig endast på kyrkor och religiösa samfund som är erkända enligt österrikisk rätt. Den tyska adventistkyrkan väckte talan mot detta beslut, vilken ogillades av Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) genom dom av den 26 februari 2020.
9 Sistnämnda domstol anser att Republiken Österrike inte har någon skyldighet enligt unionsrätten att erkänna en kyrka eller ett religiöst samfund som tidigare har erkänts i en annan medlemsstat. Den omständigheten att en sådan kyrka eller religiöst samfund erkänner en i Österrike belägen privatskola såsom konfessionell skola innebär följaktligen inte att denna kyrka eller detta samfund kan åberopa 17 § PrivSchG för att erhålla bidrag för skolan i syfte att avlöna dess personal.
10 Det är denna dom som den tyska adventistkyrkan har överklagat till Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike).
11 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande angett att de kyrkor och religiösa samfund som erkänts bland annat med stöd av AnerkennungsG och BekGG är offentligrättsliga juridiska personer som åtnjuter särskilda rättigheter och har anförtrotts uppdrag, på bland annat utbildningsområdet, genom vilka de deltar i landets samhällsliv. Den hänskjutande domstolen har preciserat att enligt 17 § PrivSchG är det endast dessa kyrkor och religiösa samfund som är berättigade till bidrag för privatskolor som de erkänner såsom konfessionella skolor.
12 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen först och främst få klarhet i huruvida situationen i det nationella målet omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.
13 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att enligt artikel 17 FEUF ska beviljande av bidrag till privata konfessionella skolor som drivs av kyrkor och religiösa samfund som har erkänts av en medlemsstat uteslutande hänföras till relationerna mellan denna medlemsstat och dessa kyrkor och religiösa samfund. Samma domstol har vidare påpekat att unionen ska vara neutral i förhållande till dessa relationer. EU-domstolen har emellertid, i punkterna 30–33 i domen av den 22 januari 2019, Cresco Investigation, (C‑193/17, EU:C:2019:43), slagit fast att artikel 17 FEUF inte innebär att en skillnad i behandling som införts genom nationell lagstiftning på detta område faller utanför unionsrättens tillämpningsområde.
14 Den hänskjutande domstolen anser vidare mot bakgrund av EU-domstolens praxis, bland annat domen av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci (C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 105), att den i det nationella målet aktuella privatskolan, som huvudsakligen finansieras med privata medel, bedriver ekonomisk verksamhet som består i tillhandahållande av tjänster. Eftersom skolan drivs av en sammanslutning som är registrerad i Österrike, är detta tillhandahållande av tjänster emellertid inte av gränsöverskridande karaktär, om man bortser från att ansökan om bidrag för nämnda skola har lämnats in av en kyrka som är etablerad och erkänd i Tyskland.
15 Den hänskjutande domstolen vill vidare få klarhet i huruvida den tyska adventistkyrkan kan åberopa friheten att tillhandahålla tjänster som garanteras i artikel 56 FEUF för att komma i åtnjutande av samma behandling som privata konfessionella skolor inom kyrkor eller religiösa samfund som är erkända i Österrike, vars undervisningsverksamhet huvudsakligen finansieras med offentliga medel och som följaktligen inte kan kvalificeras som ”ekonomisk verksamhet” i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i föregående punkt.
16 Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i huruvida den nationella lagstiftning som förbjuder den tyska adventistkyrkan att erhålla bidrag för en privat skola belägen i Österrike, till skillnad från kyrkor och religiösa samfund som är erkända i denna medlemsstat, utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster, som garanteras i artikel 56 FEUF. Den hänskjutande domstolen har understrukit att en sådan nationell lagstiftning har ett legitimt syfte, eftersom den syftar till att komplettera det offentliga skolsystemet med privata konfessionella skolor som drivs av kyrkor eller religiösa samfund som är tillräckligt representerade i Österrike, för att göra det lättare för föräldrarna att välja sina barns utbildning utifrån sin religiösa övertygelse. Nämnda domstol menar även att denna lagstiftning kan anses ägnad att säkerställa att detta mål förverkligas utan att gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detsamma.
17 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Är unionsrätten, med beaktande av artikel 17 FEUF och särskilt artikel 56 FEUF, tillämplig på en situation i vilken ett religiöst samfund som är erkänt och etablerat i en av Europeiska unionens medlemsstater ansöker om bidrag i en annan medlemsstat för en privatskola som samfundet erkänt som konfessionell och som drivs av en sammanslutning registrerad i denna andra medlemsstat?
Om den första tolkningsfrågan besvaras jakande:
2) Ska artikel 56 FEUF tolkas så, att nämnda bestämmelse utgör hinder mot en nationell bestämmelse enligt vilken det som ett villkor för beviljande av bidrag till konfessionella privatskolor föreskrivs att sökanden ska vara en kyrka eller ett religiöst samfund som är erkänt enligt nationell rätt?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
18 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 17.1 FEUF ska tolkas så, att när en kyrka, en sammanslutning eller ett religiöst samfund som i en medlemsstat har ställning som offentligrättslig juridisk person och som i en annan medlemsstat erkänner och stöder en privatskola, såsom konfessionell skola, ansöker om ett bidrag för denna skola som är förbehållet kyrkor, sammanslutningar eller religiösa samfund som är erkända enligt lagstiftningen i denna andra medlemsstat, så faller denna situation utanför unionsrättens tillämpningsområde.
19 Det ska i detta avseende erinras om att unionen enligt artikel 17.1 FEUF förvisso är neutral i fråga om medlemsstaternas sätt att organisera sina förhållanden till kyrkor och religiösa sammanslutningar eller samfund (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 58, och dom av den 13 januari 2022, MIUR och Ufficio Scolastico Regionale per la Campania, C‑282/19, EU:C:2022:3, punkt 50). Denna bestämmelse kan emellertid inte åberopas för att rent allmänt undanta verksamhet som drivs av kyrkor och religiösa sammanslutningar eller samfund från unionsrättens tillämpningsområde när verksamheten består i att mot vederlag tillhandahålla tjänster på en given marknad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkterna 43 och 47).
20 Undervisning som ges av skolor som till största delen finansieras med privata medel utgör vidare tjänster, eftersom dessas skolors syfte är att erbjuda sådana tjänster mot vederlag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 1993, Wirth, C‑109/92, EU:C:1993:916, punkt 17, och dom av den 6 november 2018, Scuola Elementare Maria Montessori/kommissionen, kommissionen/Scuola Elementare Maria Montessori och kommissionen/Ferracci, C‑622/16 P–C‑624/16 P, EU:C:2018:873, punkt 105).
21 Undervisning som ges av en skola som ingår i ett offentligt utbildningssystem och som helt eller delvis finansieras med offentliga medel utgör däremot inte en ekonomisk verksamhet. Genom att upprätta och upprätthålla ett sådant offentligt utbildningssystem avser medlemsstaten nämligen inte att bedriva verksamhet i vinstsyfte utan endast att uppfylla sitt uppdrag på det sociala, kulturella och utbildningspolitiska området gentemot sina medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 1993, Wirth, C‑109/92, EU:C:1993:916, punkt 15, och dom av den 11 september 2007, Schwarz och Gootjes-Schwarz, C‑76/05, EU:C:2007:492, punkt 39).
22 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den aktuella österrikiska skolan, som har erkänts och fått stöd av den tyska adventistkyrkan såsom konfessionell skola, är en privatskola vars undervisning i stor utsträckning finansieras av privata medel. Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, ska den nämnda skolan anses bedriva ekonomisk verksamhet, i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis.
23 Det förhållandet att det begärda bidraget – när det väl har beviljats – medför att den berörda privatskolan kan anses som en skola som finansieras med allmänna medel och som i denna egenskap inte längre bedriver ekonomisk verksamhet, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 20 och 21 i förevarande dom, saknar, i motsats till vad den österrikiska regeringen och Europeiska kommissionen har hävdat, betydelse för att avgöra huruvida den situation som är aktuell i det nationella målet ska anses omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Det enda som är av betydelse är nämligen att den privatskola som bidraget söks för kan anses bedriva ekonomisk verksamhet vid tidpunkten då ansökan lämnas in (se, analogt, dom av den 11 september 2007, Schwarz och Gootjes-Schwarz, C‑76/05, EU:C:2007:492, punkt 44).
24 I motsats till vad den österrikiska regeringen har hävdat skiljer sig situationen i målet vid den nationella domstolen från en situation som i alla avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat. I förevarande fall ansöker nämligen den tyska adventistkyrkan om bidrag hos österrikiska myndigheter för en skola som är belägen i Österrike, vilken adventistkyrkan erkänner och ger stöd till såsom konfessionell skola. Detta gränsöverskridande inslag innebär således att unionsbestämmelserna om fri rörlighet i princip är tillämpliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, (C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 47).
25 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 17.1 FEUF ska tolkas så, att när en kyrka, en sammanslutning eller ett religiöst samfund som i en medlemsstat har ställning som offentligrättslig juridisk person och som i en annan medlemsstat erkänner och stöder en privatskola, såsom konfessionell skola, ansöker om ett bidrag för denna skola som är förbehållet kyrkor, sammanslutningar eller religiösa samfund som är erkända enligt lagstiftningen i denna andra medlemsstat, så faller denna situation inte utanför unionsrättens tillämpningsområde.
Den andra frågan
26 Domstolen påpekar inledningsvis att den skola som den tyska adventistkyrkan ansöker om bidrag för är belägen i Österrike och drivs av en sammanslutning som är registrerad i denna medlemsstat och har en stabil och kontinuerlig närvaro där. En dylik situation omfattas således av etableringsfriheten, som garanteras i artikel 49 FUEF, och inte av friheten att tillhandahålla tjänster som garanteras i artikel 56 FEUF (se, analogt, dom av den 8 september 2010, Stoß m.fl., C‑316/07, C‑358/07–C‑360/07, C‑409/07 och C‑410/07, EU:C:2010:504, punkt 59).
27 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolens andra fråga förstås så, att den syftar till att få klarhet i huruvida artikel 49 FEUF, jämförd med artikel 17.1 FEUF, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som uppställer som krav för beviljande av offentliga bidrag till privatskolor som erkänns som konfessionella skolor att den kyrka eller det religiösa samfund som framställer en ansökan om bidrag till en sådan skola ska vara erkänd enligt rättsordningen i den berörda medlemsstaten, inbegripet när denna kyrka eller detta religiösa samfund är erkänd enligt rättsordningen i sin ursprungsmedlemsstat.
28 I artikel 49 första stycket FEUF stadgas att inom ramen för bestämmelserna i kapitel 2, avdelning IV, tredje delen av EUF-fördraget ska inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium förbjudas. Denna bestämmelse utgör således hinder för varje nationell åtgärd som förbjuder, försvårar eller gör det mindre attraktivt att utöva etableringsfriheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, CaixaBank France, C‑442/02, EU:C:2004:586, punkt 11, och dom av den 7 september 2022, Cilevičs m.fl., C‑391/20, EU:C:2022:638, punkt 61).
29 Principen om förbud mot all diskriminering på grund av nationalitet, som är tillämplig på detta område, förbjuder inte bara öppen diskriminering utan även all dold diskriminering som, genom tillämpning av andra särskiljningskriterier, i praktiken leder till samma resultat. Det är således inte uteslutet att kriterier såsom den ort där en medborgare i en medlemsstat har sitt ursprung eller hemvist, beroende på omständigheterna, i praktiken kan vara likvärdigt med diskriminering på grund av nationalitet, vilket är förbjudet enligt EUF-fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 1974, Sotgiu, 152/73, EU:C:1974:13, punkt 11, och dom av den 20 januari 2011, kommissionen/Grekland, C‑155/09, EU:C:2011:22, punkt 45).
30 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den bidragsansökan som avses i 17 § PrivSchG endast kan framställas av kyrkor och religiösa samfund som erkänns i österrikisk lag, det vill säga de som uppfyller villkoren i 1 § AnerkennungsG och 11 § BekGG.
31 I den mån dessa villkor rent allmänt kräver att kyrkor och religiösa samfund ska ha varit närvarande i Österrike under en period av viss varierande längd och att de ska ha ett antal medlemmar som motsvarar minst två promille av Österrikes befolkning, kan de lättare uppfyllas av kyrkor eller religiösa samfund som är etablerade i Österrike. Nämnda villkor missgynnar således kyrkor och religiösa samfund som är etablerade i andra medlemsstater, och som erkänner och stöder privatskolor belägna i Österrike såsom konfessionella skolor. Sådana kyrkor och religiösa samfund kan nämligen inte komma i åtnjutande av bidrag till dessa skolor för att betala lön till den lärarpersonal som är nödvändig för att genomföra skolornas läroplaner.
32 Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, finner EU-domstolen att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet utgör en inskränkning av etableringsfriheten.
33 En dylik inskränkning av etableringsfriheten kan emellertid tillåtas under förutsättning, för det första, att den är motiverad av ett mål som uttryckligen anges i artikel 52.1 FEUF eller av tvingande skäl av allmänintresse och, för det andra, att proportionalitetsprincipen iakttas. Detta innebär att inskränkningen ska vara ägnad att på ett sammanhängande och systematiskt sätt säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2022, Cilevičs m.fl., C‑391/20, EU:C:2022:638, punkt 65).
34 Vad för det första gäller frågan huruvida den aktuella inskränkningen är motiverad, anges det i redogörelsen för skälen till PrivSchG, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, att konfessionella privatskolor kompletterar det offentliga skolsystemet, som är som är gemensamt för olika konfessioner, genom att göra det lättare för föräldrarna att välja sina barns utbildning utifrån sin religiösa övertygelse.
35 Det framgår dessutom av motiveringen till ändringen av BekGG, vad gäller kriterierna för erkännande av kyrkor och religiösa samfund enligt AnerkennungsG, att de kyrkor och religiösa samfund som erkänns enligt österrikisk lag erhåller materiellt stöd av det allmänna, bland annat på områdena för hälsa och utbildning, i den mån de bidrar till människors välbefinnande. Ställningen som kyrka eller religiöst samfund som erkänns enligt österrikisk rätt medför skyldigheter, däribland skyldigheten att tillhandahålla religiös undervisning.
36 Den hänskjutande domstolen anser i likhet med den österrikiska regeringen att denna lagstiftning – genom att komplettera det offentliga skolsystemet som är gemensamt för olika konfessioner med konfessionella privatskolor – gör det praktiskt möjligt för föräldrarna att välja sina barns utbildning utifrån sin religiösa övertygelse. Lagstiftningen eftersträvar därmed ett legitimt mål. Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 72 i sitt förslag till avgörande, kan ett dylikt mål, som sammanfaller med målet att säkerställa en hög utbildningsnivå, vilket domstolen har betecknat som ”tvingande hänsyn till allmänintresset” (dom av den 13 november 2003, Neri, C‑153/02, EU:C:2003:614, punkt 46, och dom av den 14 september 2006, Centro di Musicologia Walter Stauffer, C‑386/04, EU:C:2006:568, punkt 45), motivera en inskränkning av etableringsfriheten.
37 Under dessa omständigheter ska det, i enlighet med vad framgår av punkt 33 i förevarande dom, för det andra prövas huruvida den aktuella nationella lagstiftningen dels är ägnad att på ett sammanhängande och systematiskt sätt säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, dels inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
38 Det ankommer i sista hand på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet och att tolka den tillämpliga nationella lagstiftningen, att avgöra om och i vilken utsträckning denna lagstiftning uppfyller dessa krav. EU-domstolen, som ska ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, är emellertid behörig att, mot bakgrund av handlingarna i målet och de yttranden som getts in till den, lämna upplysningar av sådant slag att den hänskjutande domstolen kan avgöra målet (dom av den 7 september 2022, Cilevičs m.fl., C‑391/20, EU:C:2022:638, punkterna 72 och 73).
39 Vad gäller den aktuella nationella lagstiftningens förmåga att på ett sammanhängande och systematiskt sätt eftersträva det berörda legitima målet, framgår det av motiveringen till ändringen av BekGG att ett erkännande av kyrkor och religiösa samfund med stöd av AnerkennungsG förutsätter att dessa har en viss storlek så att deras verksamhet inte är begränsad till deras egna medlemmar. När en kyrka eller ett religiöst samfund har uppnått det minsta medlemsantal som föreskrivs i denna lagstiftning, är det allmänt accepterat att dess verksamhets positiva effekter, särskilt på utbildningsområdet, sträcker sig längre än till bara medlemskollektivet. Begränsningen av möjligheten att beviljas offentliga bidrag till att endast gälla konfessionella skolor som drivs av kyrkor och religiösa samfund som erkänns enligt österrikisk rätt syftar vidare till att säkerställa att dessa skolor vänder sig till en betydande del av befolkningen som kan tänkas välja detta utbildningsalternativ, vilket är ett kompletterande alternativ till den utbildning som erbjuds av offentliga skolor.
40 Under dessa omständigheter framstår inte den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet som olämplig för att uppnå målet att ge föräldrarna möjlighet att välja sina barns utbildning utifrån sin religiösa övertygelse inom ramen för en interkonfessionell undervisning av god kvalitet. Detta mål är, såsom det erinrats om i punkt 36 i förevarande dom, legitimt enligt unionsrätten.
41 Vad gäller frågan huruvida denna lagstiftning går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål erinrar domstolen om följande. Enligt artikel 17.1 FEUF ska Europeiska unionen respektera och inte påverka den ställning som kyrkor och religiösa sammanslutningar och samfund har i medlemsstaterna. Artikel 17 FEUF ger nämligen uttryck för unionens neutralitet i fråga om medlemsstaternas sätt att organisera sina förhållanden till dessa (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 58, och dom av den 13 januari 2022, MIUR och Ufficio Scolastico Regionale per la Campania, C‑282/19, EU:C:2022:3, punkt 50). I situationer såsom de som är aktuella i det nationella målet kan artikel 49 FEUF, jämförd med artikel 17.1 FEUF följaktligen inte tolkas så, att den ålägger en medlemsstat att erkänna den ställning som nämnda kyrkor, sammanslutningar eller samfund har enligt andra medlemsstaters rättsordningar.
42 När det kommer till möjligheten att erhålla ställning som kyrka eller religiöst samfund som är erkänt enligt österrikisk rätt uppställs tre alternativa villkor i 11 § BekGG. För det första kan en kyrka eller ett religiöst samfund som har funnits i Österrike i minst 20 år komma i åtnjutande av denna ställning. För det andra kan en kyrka eller ett religiöst samfund ges denna ställning även om det inte tidigare varit närvarande i Österrike men är integrerat i organisatoriskt och dogmatiskt hänseende i ett internationellt verksamt religiöst samfund som har funnits i minst 200 år, Om ett sådant religiöst samfund är internationellt verksamt sedan minst 100 år tillbaka, måste det för det tredje vara verksamt i Österrike i organiserad form sedan minst tio år för att den kyrka eller det religiösa samfund som är integrerad härmed i organisatoriskt och dogmatiskt hänseende ska kunna åtnjuta denna ställning.
43 Sådana alternativ, som är avsedda att täcka de fall då erkännande av en kyrka eller ett religiöst samfund kan bidra till det nationella utbildningssystemets interkonfessionella karaktär, går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som anges i punkt 36 i förevarande dom, nämligen att ge föräldrarna möjlighet att välja sina barns utbildning utifrån sin religiösa övertygelse.
44 Vad sedan gäller villkoret att den kyrka eller det religiösa samfund som vill erkännas enligt österrikisk rätt ska representera en viss del av den nationella befolkningen, föreskrivs det i 11 § punkt 1 d andra meningen BekGG att om det inte är möjligt att styrka att de har ett medlemsantal som motsvarar minst två promille av Österrikes befolkning enligt den senaste folkräkningen, så kan bevis härför lämnas i annan lämplig form. Den omständigheten att denna bestämmelse inte föreskriver endast en typ av bevismedel, vittnar även om den österrikiska lagstiftarens vilja att inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med den nationella lagstiftningen.
45 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 49 FEUF, jämförd med artikel 17.1 FEUF, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som uppställer som krav för beviljande av offentliga bidrag till privatskolor som erkänns som konfessionella skolor att den kyrka eller det religiösa samfund som framställer en ansökan om bidrag till en sådan skola ska vara erkänd enligt rättsordningen i den berörda medlemsstaten, inbegripet när denna kyrka eller detta religiösa samfund är erkänt enligt rättsordningen i sin ursprungsmedlemsstat.
Rättegångskostnaderna
46 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Artikel 17.1 FEUF ska tolkas så, att när en kyrka, en sammanslutning eller ett religiöst samfund som i en medlemsstat har ställning som offentligrättslig juridisk person och som i en annan medlemsstat erkänner och stöder en privatskola, såsom konfessionell skola, ansöker om ett bidrag för denna skola som är förbehållet kyrkor, sammanslutningar eller religiösa samfund som är erkända enligt lagstiftningen i denna andra medlemsstat, så faller denna situation inte utanför unionsrättens tillämpningsområde.
2) Artikel 49 FEUF, jämförd med artikel 17.1 FEUF, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som uppställer som krav för beviljande av offentliga bidrag till privatskolor som erkänns som konfessionella skolor att den kyrka eller det religiösa samfund som framställer en ansökan om bidrag till en sådan skola ska vara erkänd enligt rättsordningen i den berörda medlemsstaten, inbegripet när denna kyrka eller detta religiösa samfund är erkänt enligt rättsordningen i sin ursprungsmedlemsstat.
Underskrifter