Mål C‑270/16

Carlos Enrique Ruiz Conejero

mot

Ferroser Servicios Auxiliares SA
och
Ministerio Fiscal

(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Social no 1 de Cuenca)

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2000/78/EG. – Likabehandling i arbetslivet – Artikel 12.2 b i – Förbud mot diskriminering på grund av funktionshinder – Nationell lagstiftning som på vissa villkor tillåter att en arbetstagare sägs upp på grund av återkommande frånvaro, även om frånvaron är giltig – Frånvaro på grund av sjukdom som har samband med arbetstagarens funktionshinder – Särbehandling på grund av funktionshinder – Indirekt diskriminering – Motivering – Bekämpning av arbetsfrånvaro – Lämplighet – Proportionalitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 18 januari 2018

1.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Förbud mot diskriminering på grund av funktionshinder – Begreppet funktionshinder – En arbetstagare som på grund av fetma inte kan eller endast i en begränsad omfattning kan utföra sitt arbete under en lång period – Omfattas

(Rådets direktiv 2000/78)

2.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Förbud mot diskriminering på grund av funktionshinder – Nationell lagstiftning som på vissa villkor tillåter att en arbetstagare sägs upp på grund av återkommande frånvaro, även om frånvaron är giltig – Frånvaro på grund av sjukdom som har samband med arbetstagarens funktionshinder – Otillåtet – Undantag – Strävan att bekämpa arbetsfrånvaro – Iakttagande av proportionalitetsprincipen – Prövning av den nationella domstolen

(Rådets direktiv 2000/78, artikel 2.2 b i)

1.      Se domen.

(se punkterna 28–30)

2.      Artikel 2.2 b i) i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse, enligt vilken en arbetsgivare kan säga upp en arbetstagare på grund av återkommande frånvaro från arbetet, även när denna frånvaro är giltig, i det fall då frånvaron beror på sjukdomar som är en följd av arbetstagarens funktionshinder, förutom om denna lagstiftning, med det berättigade målet att bekämpa arbetsfrånvaro, inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

Det kan i detta avseende konstateras att en arbetstagare med funktionsnedsättning i princip är mer utsatt för risken att bli uppsagd med stöd av artikel 52 d i lagen om arbetstagares ställning än den som inte har någon funktionsnedsättning. I jämförelse med en arbetstagare utan funktionsnedsättning riskerar nämligen en arbetstagare med funktionsnedsättning även att vara frånvarande på grund av en sjukdom som beror på funktionsnedsättningen. Arbetstagare med funktionsnedsättning löper därmed större risk för att sjukdagar ackumuleras och för att nå upp till det tak som föreskrivs i artikel 52 d i lagen om arbetstagares ställning. Den regel som föreskrivs i denna bestämmelse kan därför missgynna arbetstagare med funktionsnedsättning och medföra indirekt särbehandling på grund av funktionshinder i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2013, HK Danmark, C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 76).

Att bekämpa arbetsfrånvaro kan i det aktuella fallet betraktas som ett berättigat mål i den mening som avses i artikel 2.2 b i) i direktiv 2000/78, eftersom det rör sig om en arbetsmarknadspolitisk åtgärd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2013, HK Danmark, C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 82).

Det ska emellertid prövas huruvida de åtgärder som införts genom den nationella lagstiftningen för att uppnå detta mål är lämpliga och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet.

(se punkterna 39, 44, 45 och 57 samt domslutet)