FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
GIOVANNI PITRUZZELLA
föredraget den 17 september 2020(1)
Mål C‑490/19
Syndicat interprofessionnel de défense du fromage Morbier
mot
Société Fromagère du Livradois SAS
(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike))
”Begäran om förhandsavgörande – Jordbruk – Jordbruksprodukter och livsmedel – Geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar – Skydd för en registrerad beteckning – Förbud mot tredje mans användning eller förbud mot en presentation som kan vilseleda konsumenten utan att beteckningen används”
I. Inledning
1. Genom begäran om förhandsavgörande i förevarande mål har Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) ställt en fråga till EU-domstolen avseende tolkningen av artikel 13.1 i förordningarna (EG) nr 510/2006(2) och (EU) nr 1151/2012(3).
2. Denna fråga har uppkommit inom ramen för en tvist mellan Syndicat interprofessionnel de défense du fromage Morbier (nedan kallat branschföreningen) och Société Fromagère du Livradois SAS (nedan kallat SFL) avseende påstådd illojal konkurrens och snyltning som nämnda bolag ska ha gjort sig skyldigt till genom underlåtenheten att respektera den skyddade ursprungsbeteckningen ”Morbier”.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
3. Europeiska unionen har infört skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel genom rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992,(4) vilken har upphävts och ersatts genom förordning nr 510/2006. I artikel 13.1 i denna sistnämnda förordning föreskrivs följande:
”Registrerade beteckningar skall skyddas mot följande:
a) Varje direkt eller indirekt kommersiellt bruk av den skyddade beteckningen för produkter som inte omfattas av registreringen i den mån dessa produkter är jämförbara med de produkter som har registrerats under beteckningen i fråga eller detta bruk av den skyddade beteckningen innebär att dennas anseende exploateras.
b) Varje obehörigt bruk, imitation eller anspelning, även när produktens verkliga ursprung anges eller det skyddade namnet har översatts eller åtföljs av uttryck som ”stil”, ”typ”, ”metod”, ”sådan som tillverkas i”, ”imitation” eller dylikt.
c) Varje annan osann eller vilseledande uppgift om ursprung, härkomst, beskaffenhet eller väsentliga egenskaper hos produkten på dennas inre eller yttre förpackning, reklammaterial eller handlingar, liksom förpackning av produkten i behållare som är ägnad att inge en oriktig föreställning om produktens verkliga ursprung.
d) Annat beteende som är ägnat att vilseleda allmänheten om produktens verkliga ursprung.
…”
4. Förordning nr 510/2006 har från och med den 4 januari 2013 upphävts och ersatts genom förordning nr 1151/2012. Artikel 13.1 i sistnämnda förordning är i huvudsak identisk med motsvarande bestämmelse i förordning nr 510/2006, förutom att den är tillämplig på produkter som omfattas av den skyddade beteckningen även när de används som ingredienser samt på tjänster. Bestämmelser liknande dem i artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 föreskrivs i de olika kvalitetsordningar som har inrättats av unionen.(5)
5. Beteckningen ”Morbier” har tagits upp i registret över skyddade ursprungsbeteckningar genom tillämpning av kommissionens förordning (EG) nr 1241/2002 av den 10 juli 2002,(6) som har antagits i enlighet med förordning nr 2081/92. I produktspecifikation för den skyddade ursprungsbeteckningen ”Morbier”, i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1128/2013 av den 7 november 2013,(7) vilken är tillämplig på de faktiska omständigheterna i det nationella målet, beskrivs utseendet hos ”Morbier” på följande sätt: ”’Morbier’ är en ost som framställs av opastöriserad komjölk i form av pressad, ej upphettad ostmassa. Den har en tillplattad, cylindrisk form på 30 till 40 cm i diameter, en höjd mellan 5 och 8 cm, en vikt som varierar mellan 5 och 8 kg. Den har flata ytor och är en aning konvex. Osten har en svart, horisontell strimma i mitten, sammansmält och genomgående i hela osten. Skorpan är en naturlig, gnuggad, jämn yta, med bakterieskorpa och som bär spår av ostformens kanter. Färgen är beige till orange med nyanser av brunorange, rödorange och rosaorange. Ostmassan är homogen och varierar i färg från elfenbensvit till blekgul och ofta med spridda pipor av ett vinbärs storlek eller små plattrunda bubblor. …”
6. Användningen av vegetabiliskt kol E 153 har genom förordning (EU) nr 1129/2011,(8) vilken trädde i kraft den l juni 2013, uttryckligen reserverats för ostar med den skyddade ursprungsbeteckningen ”Morbier”.(9)
B. Fransk rätt
7. I artikel L. 722–1 i code de la propriété intellectuelle (lagen om immateriella rättigheter), i dess lydelse enligt loi no 2007–1544 du 29 octobre 2007 de lutte contre la contrefaçon(10) (lag nr 2007–1544 av den 29 oktober 2007 om kampen mot varumärkesintrång), vilken är tillämplig på de faktiska omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs att
”Varje intrång i en geografisk beteckning medför skadeståndsansvar för gärningsmannen. I detta kapitel avses med geografisk beteckning
…
b) de skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar som föreskrivs i gemenskapens lagstiftning om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel,
…”
III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
8. Branschföreningen erkändes den 18 juli 2007 av Institut national de l’origine et de la qualité (INAO) som ett organ som verkar för att skydda osten ”Morbier”. SFL, Puy-de-Dôme (Frankrike), är ett bolag som tillverkar och saluför ost.
9. ”Morbier” godkändes som skyddad ursprungsbeteckning (appellation d’origine contrôlée, AOC) genom ett dekret av den 22 december 2000, i vilket det i artikel 8 föreskrevs en övergångsperiod för företag belägna utanför det geografiska referensområde som anges i dekretet, vilka tillverkade och saluförde ostar under namnet Morbier, för att de skulle kunna fortsätta att använda detta namn utan AOC‑märkning under en period av fem år efter offentliggörandet av att ursprungsbeteckningen ”Morbier” registrerats som AOC av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 6 i förordning nr 2081/92.(11) Nämnda dekret har upphävts genom dekret nr 2011–441 av den 20 april 2011.
10. Eftersom SFL, som hade tillverkat ost under samma benämning sedan 1979, inte ligger i det geografiska område för vilket beteckningen ”Morbier” är förbehållen, tilläts bolaget i enlighet med artikel 8 i dekretet av den 22 december 2000 att använda denna benämning utan ”AOC”-märkning fram till den 11 juli 2007. Efter det datumet har bolaget i stället använt benämningen ”Montboissié du Haut Livradois”. Den 5 oktober 2001 ansökte SFL dessutom om registrering i Förenta staterna av det amerikanska varumärket ”Morbier du Haut Livradois”, vilket bolaget år 2008 förnyade för tio år, och den 5 november 2004 ansökte bolaget om registrering av det franska varumärket Montboissier.
11. Eftersom branschföreningen ansåg att SFL gjorde intrång i den skyddade beteckningen och gjorde sig skyldig till illojal konkurrens och snyltning genom att tillverka och saluföra en ost med samma utseende som den produkt som omfattas av den skyddade ursprungsbeteckningen ”Morbier” i syfte att skapa förvirring och utnyttja dess renommé utan att behöva uppfylla kraven i produktspecifikationen, väckte den talan mot SFL vid Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) den 22 augusti 2013, med yrkande om att SFL skulle föreläggas att upphöra med varje direkt eller indirekt kommersiellt bruk av den skyddade ursprungsbeteckningen ”Morbier”, varje missbruk, imitation eller anspelning på denna skyddade ursprungsbeteckning samt alla andra osanna eller vilseledande uppgifter om ursprung, härkomst, beskaffenhet eller väsentliga egenskaper hos produkten, på vilket sätt de än anges, vilka är ägnade att inge en oriktig föreställning om produktens verkliga ursprung, alla andra förfaranden som kan vilseleda konsumenten om produktens verkliga ursprung och särskilt all användning av en svart strimma som delar osten i två delar, samt med yrkande om skadestånd.
12. Genom dom av den 14 april 2016 ogillade Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) branschföreningens samtliga yrkanden. Domen fastställdes av Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) genom dom av den 16 juni 2017. I denna dom konstaterade Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) bland annat att det inte är fel att saluföra en ost som uppvisar en eller flera av de egenskaper som anges i produktspecifikationen för ”Morbier” och som således liknar denna ost. Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) konstaterade vidare att bestämmelserna om skyddade ursprungsbeteckningar inte syftar till att skydda en produkts utseende eller de egenskaper som beskrivs i produktspecifikationen, utan till att skydda dess beteckning, vilket innebär att bestämmelserna inte förbjuder att en produkt tillverkas enligt samma teknik som den som anges i den standard som är tillämplig på den geografiska beteckningen, och erinrade om att i avsaknad av en ensamrätt omfattas återgivandet av utseendet hos en produkt av handels- och näringsfriheten. Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) fastslog därefter att de egenskaper som branschföreningen hade åberopat, bland annat den horisontella blå strimman, är en del av en historisk tradition och en uråldrig teknik, vilken används för andra ostar och som SFL hade använt sig av redan innan den skyddade ursprungsbeteckningen erhölls och vilken inte grundar sig på investeringar som branschföreningen eller dess medlemmar har gjort. Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) ansåg att om rätten att använda vegetabiliskt kol enbart är förbehållen ost med den skyddade ursprungsbeteckningen ”Morbier”, var SFL för att följa den amerikanska lagstiftningen tvunget att ersätta det med polyfenol från druvor, så att de båda ostarna inte liknar varandra på grund av denna egenskap. Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) konstaterade att SFL hade gjort gällande andra olikheter mellan osten Montboissier och ”Morbier”, bland annat att pastöriserad mjölk används för den förstnämnda osten och obehandlad mjölk för den sistnämnda, och drog därför slutsatsen att de båda ostarna är olika och att branschföreningen försökt utvidga skyddet för beteckningen ”Morbier” i ett illegitimt kommersiellt syfte och i strid med principen om fri konkurrens.
13. Branschföreningen överklagade domen från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) vid den hänskjutande domstolen. Branschföreningen hävdade att Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), genom att fastslå att endast användning av namnet ”Morbier” kunde utgöra ett intrång i den skyddade ursprungsbeteckningen ”Morbier”, hade gjort en bedömning som strider mot ordalydelsen i artikel 13 i förordning nr 510/2006 och förordning nr 1151/2012 och inte hade svarat på frågan huruvida presentationen av osten Montboissier kunde vilseleda konsumenterna. SFL å sin sida hävdade att en skyddad ursprungsbeteckning skyddar produkter som kommer från ett avgränsat område och endast kan användas på dessa produkter. Beteckningen innebär inte ett förbud mot att andra producenter tillverkar och saluför liknande produkter, förutsatt att saluföringen inte åtföljs av ett förfarande som kan vara vilseledande, bland annat genom missbruk eller anspelning på den skyddade beteckningen. SFL gjorde vidare gällande att ”förfaranden som kan vilseleda konsumenten om produktens verkliga ursprung”, såsom det anges i artikel 13.1 d i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012, nödvändigtvis måste avse produktens ”ursprung”. Det måste således röra sig om ett förfarande som får konsumenten att tro att det rör sig om en produkt med den skyddade ursprungsbeteckningen i fråga. SFL anser att detta ”förfarande” inte kan följa enbart av produktens utseende i sig, när förpackningen inte har någon märkning som hänvisar till det skyddade ursprunget.
14. Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 13.1 i … förordning nr 510/2006 … respektive … förordning nr 1151/2012 … tolkas så, att det endast är förbjudet för tredje man att använda det registrerade namnet eller ska den tolkas så, att den medför ett förbud för presentationen av en produkt som skyddas av en ursprungsbeteckning, i synnerhet återgivandet av den kännetecknande formen eller utseendet, vilket kan vilseleda konsumenten om produktens verkliga ursprung, även om det registrerade namnet inte används?”
15. I förevarande mål har skriftliga synpunkter inkommit från branschföreningen, SFL, den franska och den grekiska regeringen samt kommissionen. Dessa berörda, med undantag av den grekiska regeringen, yttrade sig vid förhandlingen vid domstolen den 18 juni 2020.
IV. Bedömning
A. Inledande synpunkter
16. Den fråga som har ställts av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) kan delas in i två delar. Genom frågans första del vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 ska tolkas så, att den endast utgör hinder för att tredje man utan tillåtelse använder en registrerad beteckning.
17. Genom frågans andra del vill den hänskjutande domstolen, för det fallet att den första delen av frågan ska besvaras nekande, däremot få klarhet i huruvida det också är förbjudet att, även om den skyddade beteckningen inte används, enbart återge den form eller det utseende som kännetecknar den produkt som omfattas av den registrerade beteckningen, när detta kan vilseleda konsumenten om det verkliga ursprunget för den produkt som återger denna form eller detta utseende.
18. Även om det i tolkningsfrågan hänvisas till hela artikel 13.1 i nämnda förordningar, avser den – såsom det framgår av dess ordalydelse och skälen till beslutet om att begära förhandsavgörande – särskilt bestämmelsen i artikel 13.1 d, vilken avser ”[a]lla andra förfaranden som kan vilseleda konsumenten om produktens verkliga ursprung”. Som det framgår av min redogörelse nedan har emellertid nästan samtliga de berörda som har inkommit med skriftliga synpunkter till domstolen analyserat tolkningsfrågan även mot bakgrund av artikel 13.1 b i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012, enligt vilka bland annat varje ”anspelning” på en skyddad ursprungsbeteckning är förbjudet. En av de skriftliga frågor för muntliga svar som domstolen ställde till de berörda under förhandlingen avsåg för övrigt skillnaden mellan bestämmelserna i artikel 13.1 b och artikel 13.1 d. För fullständighetens skull kommer jag därför att behandla tolkningsfrågan mot bakgrund av både artikel 13.1 b och artikel 13.1 d.
B. Sammanfattning av parternas synpunkter
19. Branschföreningen har gjort gällande att den första delen av den fråga som har ställts av den hänskjutande domstolen redan har besvarats i EU-domstolens praxis, särskilt i dom av den 7 juni 2018, Scotch Whisky Association(12) (nedan kallad domen Scotch Whisky), och dom av den 2 maj 2019, Fundación Consejo Regulador de la Denominación de Origen Protegida Queso Manchego(13) (nedan kallad domen Queso Manchego), i vilka det konstaterades att även ett förfarande som inte består i användning av den skyddade beteckningen kan omfattas av det förbud som föreskrivs i artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012. När det gäller tolkningsfrågans andra del har branschföreningen gjort gällande att ett förbud mot återgivning av det kännetecknande utseendet hos en produkt som omfattas av en registrerad ursprungsbeteckning kan anses föreligga såväl mot bakgrund av artikel 13.1 b i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 som mot bakgrund av artikel 13.1 d i dessa förordningar. Enligt branschföreningen är det således enligt artikel 13.1 b i förordning nr 502/2006 förbjudet att återge produktens kännetecknande utseende endast om det omtvistade utseendet kan få konsumenten att direkt tänka på de produkter som omfattas av den skyddade beteckningen. Enligt artikel 13.1 d är det däremot förbjudet att återge utseendet, om detta kan vilseleda konsumenten om produktens ursprung. Vad gäller den svarta strimman i osten ”Morbier” har branschföreningen betonat att det rör sig om ostens igenkänningstecken, dess ”signatur”, som ger den dess identitet, åtminstone när de andra villkoren avseende färg och konsistens är uppfyllda.
20. SFL har gjort gällande att en skyddad ursprungsbeteckning genom själva sin natur skyddar en produkts ”beteckning”, vilken gör det möjligt att koppla produkten till ett visst område och en viss framställningsteknik. En skyddad ursprungsbeteckning innebär däremot inte att användningen av tekniken är förbehållen enbart produkter som omfattas av beteckningen i fråga och gör det inte heller möjligt att utverka ett förbud mot saluföring av en produkt som har samma utseende som dessa produkter. Ett så omfattande skydd skulle ge ett evigt monopol på användningen av en eller flera av de egenskaper som beskrivs i produktspecifikationen för beteckningen och på en produkts utseende, vilket inte som sådant kan skyddas av en immateriell äganderätt. SFL har betonat att domen Scotch Whisky och domen Queso Manchego avsåg visuella beståndsdelar på produktförpackningen eller i produktnamnet, vilka är enkla att byta ut utan att det hindrar saluföringen av själva produkten, till skillnad från beståndsdelar som avser produktens utseende, såsom strimman i mitten av de ostar som SFL tillverkar, vilken dessutom åstadkoms med en uråldrig tillverkningsteknik.(14) SFL har också hänvisat till domstolens praxis avseende åtgärder med motsvarande verkan, av vilken det framgår att i avsaknad av ensamrätt eller skriftliga handlingar kan vissa tillverkare inte lägga beslag på användningen av en viss form av förpackning, om de övriga tillverkarnas användning är lojal och traditionell. SFL har vidare gjort gällande dels att det inte är förbjudet att tillverka ostarna ”feta” eller ”mozzarella” eller till och med ”parmesan” med samma presentation och samma förpackning som den ost som omfattas av respektive skyddad beteckning,(15) dels att flera olika skyddade ursprungsbeteckningar kan skydda produkter som har en identisk form. SFL har också hänvisat till ”deklasserade” produkter, det vill säga produkter som på grund av att deras presentation inte uppfyller kraven i produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen inte kan göra anspråk på den, men som ändå saluförs med tillstånd av organisationer såsom branschföreningen. SFL har slutligen påpekat att den svarta strimman är en egenskap som förekommer i många produkter som tillverkas i Frankrike och utomlands (till exempel Cendré des Prés, Douanier, Ratoureux etcetera). SFL har dragit slutsatsen att tolkningsfrågan måste besvara så, att det skydd som följer av en skyddad ursprungsbeteckning endast avser produktens beteckning och inte medför något förbud mot att en produkt som inte omfattas av beteckningen uppvisar en egenskap med liknande form.
21. Kommissionen har inledningsvis betonat att en ursprungsbeteckning inte skyddar de produkter som den omfattar och inte heller någon fysisk egenskap eller annan egenskap hos produkterna i fråga som anges i produktspecifikationen eller på de produkter som saluförs av förmånstagarna för den skyddade geografiska beteckningen i fråga. Föremålet för skyddet är endast den registrerade beteckningen. Det kan ändå vid första påseendet inte allmänt uteslutas att återgivning av den form eller det utseende som kännetecknar en produkt vars beteckning är skyddad kan utgöra ett intrång i beteckningen, även om denna möjlighet är ett undantag. Kommissionen anser med hänvisning till domen Scotch Whisky och domen Queso Manchego att artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 ska tolkas så, att den inte endast utgör hinder för tredje mans användning av en registrerad beteckning, utan också för alla andra förfaranden, särskilt återgivning av den form eller det utseende som kännetecknar den produkt som skyddas av beteckningen, när dessa förfaranden avser egenskaper som syns tydligt och uteslutande hör till denna produkt och det föreligger en tillräckligt direkt och otvetydig begreppsmässig närhet mellan dessa förfaranden och den skyddade beteckningen som kan vilseleda konsumenten om produktens verkliga ursprung, även om den registrerade beteckningen inte används. För att ett sådant förfarande ska kunna konstateras föreligga i ett enskilt fall är det emellertid nödvändigt att den form eller det utseende som är föremål för återgivningen är kännetecknande för de produkter som omfattas av den skyddade beteckningen och av konsumenten uppfattas som unikt och ”särskiljande” för dessa produkter.
22. Den franska regeringen har, vad gäller tolkningsfrågans första del, gjort gällande att det av ordalydelsen, andan och syftena med artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 samt av EU-domstolens praxis framgår att denna artikel ger registrerade beteckningar ett utökat skydd som omfattar vitt skilda intrång och att den således inte endast utgör hinder för tredje mans användning av en registrerad beteckning. Vad gäller tolkningsfrågans andra del anser den franska regeringen att återgivning av en kännetecknande form eller ett särskilt särskiljande kännetecken hos en produkt som omfattas av en skyddad ursprungsbeteckning dels kan ge upphov till en ”anspelning” som strider mot artikel 13.1 b i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012, dels kan utgöra ett förbjudet förfarande i den mening som avses i artikel 13.1 d, om det kan få konsumenten att som referensbild direkt tänka på nämnda produkt.
23. Även den grekiska regeringen anser att det av ordalydelsen och syftena med artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 framgår att bestämmelserna i den är avsedda att täcka så många som möjligt av de olika intrång som kan göras i skyddade beteckningar. Vad särskilt gäller artikel 13.1 d i nämnda förordningar anser den grekiska regeringen att denna bestämmelse är bredare än de föregående bestämmelserna när det gäller typ och form av förfaranden, men inte när det gäller det resultat som förfarandet ska leda till, vilket är att vilseleda konsumenten. En produkts form eller utseende kan dock enligt den grekiska regeringen vilseleda konsumenten och få denne att direkt tänka på den produkt som omfattas av den skyddade beteckningen, även om det inte finns någon direkt hänvisning till den. Återgivning av utseendet hos en produkt som har en skyddad beteckning kan således falla under de förbud som anges i artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012, på villkor att den inte är ett resultat av slumpen, utan syftar till att utnyttja den skyddade beteckningens anseende.
C. Bedömning
24. Jag ska inledningsvis återkomma till det påstående som kommissionen har framfört i sina skriftliga såväl som muntliga synpunkter, att föremålet för det skydd som föreskrivs i artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 är själva den registrerade beteckningen och inte den produkt som omfattas av beteckningen i fråga.
25. Detta påstående är utan tvekan riktigt. I förevarande fall är det således beteckningen ”Morbier” som skyddas och inte, åtminstone inte direkt, den produkt som tillverkas enligt de regler som åläggs i produktspecifikationen för denna beteckning(16) och som har de fysiska och organoleptiska egenskaper som beskrivs i specifikationen, och inte heller nämnda produkts presentation, utseende eller någon annan egenskap. Detta påstående måste emellertid enligt min mening sättas i ett sammanhang.
26. Det ska nämligen påpekas, för det första, att även om det inte råder någon tvekan om att föremålet för det skydd som föreskrivs i artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 är den registrerade beteckningen, får det inte glömmas bort att unionslagstiftaren genom att inrätta ett system för skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar avsåg dels att ingripa till stöd för landsbygdens ekonomi – särskilt mindre gynnade eller avlägset belägna områden – genom ”[s]timulerad efterfrågan på produkter med särskilda egenskaper”,(17) dels att bevara ”[k]valiteten och mångfalden i unionens [jordbruksproduktion]”, vilket ansågs som ”en av dess viktiga starka sidor som ger unionens producenter en konkurrensfördel och som ger ett betydande bidrag till dess levande kulturella och gastronomiska arv”.(18) Det är således sist och slutligen skyddet av traditionell produktion ”som har särskilda egenskaper knutna till det geografiska ursprunget” som utgör det slutliga syftet med lagstiftningen om skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar. Det skydd som dessa beteckningar ges är endast ett instrument för att uppnå detta syfte och dess räckvidd ska därför tolkas mot denna bakgrund.(19)
27. För det andra, och som en fortsättning på det som jag nyss sagt, ska det erinras om att enligt själva ordalydelsen i artikel 5.1 a och b i förordning nr 1151/2012 avses med ursprungsbeteckning ”ett namn som identifierar en produkt som härstammar från en viss ort eller region eller, i undantagsfall, ett visst land”, ”vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på en viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som förknippas med den”.(20) Skyddade ursprungsbeteckningar är således skyddade i den mån de avser en produkt som har viss ”kvalitet” eller vissa ”egenskaper”, det vill säga fysiska attribut, såsom smak, lukt och utseende, som är utmärkande för den och är knutna till dess geografiska ursprung. Mer allmänt är det sambandet med ursprungstrakten, som ett inslag som kvalitativt kan särskilja en produkt från hela det utbud som är tillgängligt på marknaden, som utgör grunden för skyddet av ursprungsbeteckningar. Förfarandet för registrering av en skyddad ursprungsbeteckning, vilket för närvarande föreskrivs i artiklarna 49–52 i förordning nr 1151/2012, syftar just till att kontrollera att de krav som är tillämpliga på ursprungsbeteckningar och som föreskrivs i artikel 5 i samma förordning är uppfyllda. En ansökan om registrering ska därför enligt artikel 8 i nämnda förordning innehålla en produktspecifikation som bland annat ska innehålla ”en beskrivning av produkten, med uppgift om råvarorna, när det är lämpligt, och om produktens viktigaste fysikaliska, kemiska, mikrobiologiska eller organoleptiska egenskaper”, en definition av det geografiska referensområdet och uppgifter som fastställer sambandet mellan produktens kvalitet eller egenskaper och detta område.(21) Ansökan ska också åtföljas av ett sammanfattande dokument som bland annat innehåller ”[d]e viktigaste uppgifterna i produktspecifikationen: namnet, en beskrivning av produkten och i förekommande fall de särskilda regler som gäller för förpackning och märkning” och ”[e]n beskrivning av sambandet mellan produkten och den geografiska omgivning[en] eller det geografiska ursprung[et] …, inklusive, när det är lämpligt, de särskilda inslag i produktbeskrivningen eller framställningsmetoden som stöder detta samband”.(22) Det föreskrivs även ett invändningsförfarande som ger tredje man möjlighet att invända mot registrering bland annat genom att visa att de krav för skyddade ursprungsbeteckningar som föreskrivs i artikel 5 i förordning nr 1151/2012 eller de villkor avseende produktspecifikationen som föreskrivs i artikel 7.1 i samma förordning inte är uppfyllda.(23)
28. Det ska slutligen betonas att för det fallet att domstolen skulle fastslå att återgivning av den särskiljande egenskapen hos en produkt som omfattas av en registrerad beteckning kan strida mot artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012, är det inte denna egenskap som sådan som ska skyddas och inte heller den produkt som den hänför sig till. En sådan återgivning är nämligen förbjuden endast i den mån den i förekommande fall utgör en anspelning på en skyddad beteckning eller ett förfarande som hindrar de producenter eller jordbrukare vilkas produkter omfattas av en sådan beteckning från att ”informera köpare och konsumenter om sina produkters egenskaper under rättvisa konkurrensförhållanden” och ”märka sina produkter på ett sätt som möjliggör korrekt identifiering ute i handeln”,(24) det vill säga i den mån den påverkar förverkligandet av de särskilda syftena med skyddet av skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar. Dessa syften, som anges i skäl 18 i förordning nr 1151/2012 och beskrivs närmare i artikel 4 i samma förordning, är bland annat att trygga en rimlig avkastning för producenter och jordbrukare med hänsyn till den produktkvalitet som har samband med ett geografiskt område och att ge konsumenterna tydlig information om produkternas egenskaper.
29. Det ska – fortfarande inledningsvis – påpekas att även om geografiska beteckningar utgör immateriell egendom, är de föremål för lagstiftning av sitt eget slag, där offentligrättsliga inslag blandas med privaträttsliga inslag och där de offentligrättsliga inslagen har företräde. Geografiska beteckningar skiljer sig därigenom från varumärken, som är den immateriella egendom som ligger närmast geografiska beteckningar. Således är, för det första, en skyddad ursprungsbetecknings (liksom en skyddad geografisk betecknings) rättsliga existens beroende av en normativ rättsakt (en förordning från kommissionen). I denna rättsakt fastställs i detalj ”produktens viktigaste fysikaliska, kemiska, mikrobiologiska eller organoleptiska egenskaper”, metoden för framställning av produkten och, när det är lämpligt, uppgifter om förpackning. För det andra har ett övervakningssystem inrättats för att kontrollera att de rättsliga kraven avseende skyddade ursprungsbeteckningar iakttas. Detta system grundar sig på officiella kontroller, vilka utförs av en ansvarig myndighet som utses av respektive medlemsstat och vilka, bland annat genom ”[k]ontroll av att en produkt överensstämmer med produktspecifikationen för densamma”,(25) syftar till att säkerställa att kvalitetsstandarden för de produkter som saluförs under en registrerad beteckning upprätthålls.(26) För det tredje har lagstiftningen om registrerade beteckningar en mycket stark konnotation till syftet att skydda konsumenternas intresse, vilket beaktas såväl vad gäller deras förväntningar på kvalitetsnivån hos de produkter som omfattas av dessa beteckningar som vad gäller deras rätt att informeras genom sanningsenliga handelsmässiga upplysningar och att inte vilseledas i sitt köpbeslut.(27) Det ska för det fjärde påpekas att även om en registrerad geografisk beteckning ger en ensamrätt, är denna rättighet inte individuell, eftersom alla producenter i det berörda geografiska området får använda beteckningen i fråga på det enda villkoret att de följer produktspecifikationen.(28) Också här är det allmänintresset av att alla producenter som uppfyller kraven fritt ska kunna använda sig av en ursprungsbeteckning som görs gällande. Det ska slutligen påpekas att den ensamrätt som en registrerad geografisk beteckning ger inte syftar till att ersätta för innovationer, kreativitet eller helt enkelt enskildas entreprenörsförmåga. Den syftar inte heller till att belöna för investeringar som utförts av de producenter som har tillåtelse att använda dessa beteckningar, i motsats till vad Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) fastslog i den dom som överklagats i det nationella målet. Dessa producenters verksamhet begränsar sig nämligen per definition till att fortsätta en ibland mycket gammal lokal produktionstradition, som har samband med naturliga och mänskliga faktorer i den region där de har sin verksamhet, det vill säga faktorer som inte är beroende av deras initiativ och val i egenskap av entreprenörer. Som det redan har angetts i detta förslag till avgörande är det syften inom jordbrukspolitiken, konsumentskyddet och skyddet av det gemensamma kulturarvet som har inspirerat lagstiftningen om skydd av registrerade geografiska beteckningar. Denna lagstiftning främjar således en stimulansmodell som har ett direkt samband med nämnda syften och som skiljer sig från den som är inriktad på innovation genom konkurrens.
30. Efter ovanstående preciseringar kommer jag nu att inleda min bedömning av tolkningsfrågans första del, genom vilken den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 endast utgör hinder för tredje mans användning av en registrerad beteckning.
31. Som samtliga de berörda som inkommit med synpunkter till domstolen har ansett finns svaret på denna fråga redan i domstolens praxis.
32. I domen Scotch Whisky, som meddelades efter det att Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) hade meddelat den dom som är föremål för överklagandet vid den hänskjutande domstolen, gjorde domstolen således tydlig åtskillnad mellan de situationer avseende direkt eller indirekt användning av en registrerad geografisk beteckning vilka anges i artikel 16 a i förordning nr 110/2008(29) – vars ordalydelse är huvudsakligen identisk med den i artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 – och de situationer som omfattas av led b i samma artikel. Medan den förstnämnda bestämmelsen enligt domstolen syftar till att förbjuda ”att aktörer använder en registrerad geografisk beteckning i kommersiellt syfte för produkter som inte omfattas av registreringen, framför allt i syfte att dra otillbörlig fördel av denna geografiska beteckning”(30) och omfattar situationer där det omtvistade kännetecknet gör bruk av ”en beteckning som är identisk med den registrerade geografiska beteckningen, eller åtminstone är mycket lik den fonetiskt och/eller visuellt”,(31) omfattar led b i nämnda artikel 16 ”situationer i vilka det omtvistade kännetecknet inte använder den geografiska beteckningen som sådan, utan leder tankarna till den på ett sådant sätt att konsumenterna gör en tillräckligt stark koppling mellan detta kännetecken och den registrerade geografiska beteckningen”.(32)
33. I domen Scotch Whisky konstaterade domstolen även att för att artikel 16 b i förordning nr 110/2008 ska kunna tillämpas utgör det inte en nödvändig förutsättning vare sig ”att det omtvistade kännetecknet innehåller en del av en skyddad geografisk beteckning” eller ”att den omtvistade benämningen uppvisar en fonetisk och visuell likhet med den skyddade geografiska beteckningen”(33) och att ”det som den nationella domstolen ska pröva” för att bedöma huruvida det föreligger en ”anspelning” i den mening som avses i denna bestämmelse ”är … huruvida produktnamnet får konsumenten att som referensbild tänka på den vara som omfattas av den skyddade geografiska beteckningen”. Med hänvisning till punkt 35 i domen av den 21 januari 2016, Viiniverla (C‑75/15, EU:C:2016:35), framhöll domstolen att det, i förekommande fall, även ska beaktas om ord från olika språk ”ligger nära varandra i begreppsmässigt hänseende”, eftersom en sådan närhet också kan få konsumenten att, när denne kommer i kontakt med en jämförbar produkt som är försedd med den omtvistade benämningen, som referensbild tänka på den produkt vars geografiska beteckning är skyddad,(34) och konstaterade att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida det föreligger en anspelning, ”i förekommande fall med hänsyn till om den omtvistade benämningen innehåller en del av en skyddad geografisk beteckning, om benämningen uppvisar en fonetisk och/eller visuell likhet med denna beteckning, eller om benämningen och beteckningen ligger nära varandra i begreppsmässigt hänseende”.(35) Dessa principer bekräftades i domen Queso Manchego, i vilken domstolen preciserade att den vida formuleringen av artikel 13.1 b i förordning nr 510/2006 ”kan tolkas som en hänvisning inte bara till ord som kan anspela på en registrerad beteckning, utan även till varje figurkännetecken som kan påminna konsumenterna om de produkter som omfattas av denna beteckning” och att användningen av ordet ”varje” i ordalydelsen i denna bestämmelse ger uttryck för unionslagstiftarens avsikt ”att skydda registrerade beteckningar och att därvid beakta att en anspelning kan ske genom ett ordelement eller genom ett figurkännetecken”.(36) Enligt domstolen kan det nämligen ”i princip inte uteslutas att figurkännetecken direkt, som en referensbild, kan påminna konsumenterna om de varor som omfattas av en registrerad beteckning på grund av att de har en begreppsmässig likhet med en sådan beteckning”.(37)
34. När det gäller artikel 16 c i förordning nr 110/2008 har domstolen preciserat att den innebär ”en utvidgning av det skyddade området genom att även inkludera ’varje form av annan beteckning’, det vill säga information till konsumenterna, som återfinns i beskrivningen, presentationen eller märkningen av den berörda produkten, och som utan att anspela på den skyddade geografiska beteckningen kvalificeras som ’falsk eller vilseledande’ såvitt avser produktens koppling till den skyddade beteckningen” och att uttrycket ”varje form av annan beteckning”, som används i denna bestämmelse, ”omfattar information som kan förekomma i beskrivningen, presentationen eller märkningen av den berörda produkten i vilken form som helst, till exempel i form av en text, en bild eller något annat medium som kan ge upplysningar om härkomsten, ursprunget, arten eller de väsentliga egenskaperna hos produkten”.(38)
35. Domstolen har mer allmänt fastslagit att artikel 16 a–d i förordning nr 110/2008(39) rör ett antal situationer då en varas marknadsföring åtföljs av en uttrycklig eller underförstådd hänvisning till en geografisk beteckning under sådana förhållanden att omsättningskretsen kan missledas eller åtminstone i sina tankar göra associationer till varans ursprung, eller som gör att den berörda näringsidkaren på ett orättmätigt sätt kan snylta på ifrågavarande geografiska betecknings renommé.
36. Dessa principer är även tillämpliga på artikel 13.1 a–d i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012. I denna artikel föreskrivs således ett brett skydd som avser dels användning, missbruk och anspelning på den skyddade beteckningen och mer allmänt all snyltning som syftar till att utnyttja beteckningens anseende genom association till den, dels allt agerande som kan skapa en risk för förväxling mellan de produkter som omfattas av en skyddad beteckning och konventionella produkter.(40) Den syftar till att förhindra att skyddade geografiska beteckningar missbrukas, och detta inte endast i köparnas intresse, utan också i de producenters intresse vilka har gjort ansträngningar för att garantera den förväntade kvaliteten hos de produkter som lagligen är försedda med en sådan beteckning.(41)
37. Tolkningsfrågans första del bör därför besvaras så att artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 inte endast utgör hinder för att tredje man använder en registrerad beteckning.
38. Genom tolkningsfrågans andra del vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 även utgör hinder för återgivande av den kännetecknande formen eller det kännetecknande utseendet hos en produkt som omfattas av en registrerad beteckning. Som jag redan har angett i punkt 18 i detta förslag till avgörande kommer jag att behandla denna fråga mot bakgrund av både artikel 13.1 b och artikel 13.1 d, även om led d i denna bestämmelse inte nämns i tolkningsfrågan.
39. Liksom kommissionen anser jag att artikel 13.1 b i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 i princip inte kan tolkas så, att en ”anspelning” på en registrerad beteckning i den mening som avses i denna bestämmelse kan anses föreligga enbart av det skälet att formen eller utseendet hos en produkt som omfattas av en sådan beteckning återges.
40. Mot bakgrund av den rättspraxis som angetts i punkterna 32 och 33 i detta förslag till avgörande, enligt vilken det är möjligt att en anspelning på registrerade beteckningar kan vara rent begreppsmässig, kan det förvisso inte uteslutas att en sådan anspelning i vissa undantagsfall kan uppkomma, om konsumenten ställs inför en konventionell produkt vars form eller utseende helt eller delvis återger formen eller utseendet hos en jämförbar produkt som omfattas av en skyddad beteckning.
41. Så kan till exempel vara fallet om den skyddade beteckningen innehåller en uttrycklig hänvisning till den typiska formen hos den produkt som den avser.(42) I ett sådant fall kan produktens form eller utseende nämligen skapa en ”direkt och otvetydig” association hos omsättningskretsen till denna beteckning,(43) såsom domstolen fastslog i domen Queso Manchego med avseende på figurkännetecken som hade anbringats på etiketten för en konventionell produkt och som hänvisade till det geografiska område som omfattas av en skyddad ursprungsbeteckning, vars väsentliga beståndsdel utgörs av en hänvisning till detta geografiska område.(44)
42. För att en sådan association ska kunna utgöra en ”anspelning” i den mening som avses i artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 krävs det dessutom enligt min mening att tre villkor är uppfyllda.
43. För det första måste den återgivna beståndsdelen i produktspecifikationen för den registrerade beteckningen anges som en särskiljande egenskap hos den produkt som omfattas av denna beteckning. Dels gör detta krav det möjligt att säkerställa att nämnda beståndsdel faktiskt är en del av den lokala tillverkningstradition som omfattas av den registrerade beteckningen, dels har detta krav ett rättssäkerhetssyfte.
44. För det andra får den återgivna beståndsdelen, som kommissionen har betonat, inte i sig vara förenad med ett tillverkningsförfarande vilket som sådant måste förbli fritt tillgängligt för alla producenter.
45. Slutligen, och i enlighet med det synsätt som jag anförde i punkt 29 i mitt förslag till avgörande i målet Queso Manchego (C‑614/17, EU:C:2019:11), måste den omständigheten att en anspelning föreligger framgå av en bedömning i det enskilda fallet, vid vilken man utöver den omtvistade beståndsdelen – i förevarande fall den återgivna beståndsdelen i formen eller utseendet hos den produkt som omfattas av den skyddade beteckningen – beaktar samtliga andra beståndsdelar som bedöms vara relevanta, antingen eftersom de kan ge upphov till anspelning eller tvärtom gör det möjligt att utesluta eller minska möjligheten att konsumenten direkt och otvetydigt kan associera den konventionella produkten med den produkt som omfattas av den skyddade beteckningen.(45) Enligt min mening måste det även fastställas att avsikten är att snylta.(46)
46. Det ska i detta skede preciseras att den tolkning av artikel 13.1 b i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 som anförs i ovanstående punkter inte på ett mer allmänt plan innebär att den konventionella produktens form, utseende eller förpackning inte kan beaktas som omständigheter i sammanhanget vid en helhetsbedömning av huruvida en anspelning föreligger i den mening som avses i artikel 13.1 b i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 och särskilt för att bedöma huruvida det föreligger en avsikt att snylta, såsom domstolen för övrigt konstaterade i dom av den 4 mars 1999, Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola,(47) och dom av den 26 februari 2008, kommissionen/Tyskland,(48) och som jag påpekade i punkt 29 i mitt förslag till avgörande i målet Queso Manchego (C‑614/17, EU:C:2019:11).
47. Även om artikel 13.1 b i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 endast i undantagsfall lämpar sig för att omfatta ageranden av det slag som avses i det nationella målet, kan sådana ageranden däremot i förekommande fall omfattas av led d i denna artikel.
48. I likhet med vad domstolen har konstaterat rörande artikel 16 i förordning nr 110/2008(49) innehåller artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012(50) en graderad uppräkning av förbjudna ageranden där varje led i denna bestämmelse ska särskiljas från de föregående leden.(51) Som jag har erinrat om i punkterna 32–34 ovan har domstolen redan haft tillfälle att uttala sig om förhållandet mellan leden a, b och c i artikel 16 i förordning nr 110/2008. Däremot har den ännu aldrig tolkat led d i denna artikel och inte heller led d i artikel 13.1 i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 eller jämförbara bestämmelser som ingår i förordningarna om inrättande av kvalitetsordningar.
49. Som alla de berörda som har deltagit i förevarande förfarande har påpekat innehåller artikel 13.1 d i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012(52) en ”catch-all-bestämmelse”, som syftar till att sluta systemet för skydd av registrerade beteckningar. Detta framgår särskilt av dess ordalydelse, i vilken det hänvisas till ”[a]lla andra förfaranden”, det vill säga varje agerande som inte redan omfattas av de andra bestämmelserna i samma artikel.
50. Det syfte som eftersträvas med denna bestämmelse framgår tydligt av dess ordalydelse: att förhindra att konsumenten vilseleds om produktens verkliga ursprung.
51. I motsats till artikel 13.1 b i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012, i vilken det bortses från huruvida en risk för förväxling föreligger(53) och som särskilt syftar till att förbjuda ageranden som innebär snyltande,(54) omfattar led d i denna artikel således förfaranden som kan vilseleda konsumenten och syftar både till att förhindra att konsumenten kan missta sig vid sina inköp och till att skydda de jordbrukare och producenter som använder den registrerade beteckningen från risken för att kundkretsen vilseleds.
52. Det ska härvid betonas dels att det av ordalydelsen ”förfaranden som kan” i artikel 13.1 d i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012 framgår att enligt denna bestämmelse krävs endast att det visas att det finns en ”risk” för att konsumenten kan vilseledas av det omtvistade förfarandet, dels att vilseledandet måste avse produktens ”ursprung”, vilket ska förstås både som ”geografisk härkomst” och som ”ursprungsproduktion”, eftersom konsumenten ska fås att felaktigt tro att produkten härrör från det geografiska referensområdet för den registrerade beteckningen eller härrör från produktion som omfattas av den registrerade beteckningen.
53. Syftet att förhindra att konsumenten vilseleds om produktens verkliga ursprung utgör det enda villkoret för tillämpning av artikel 13.1 d i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012. I denna bestämmelse anges således inte vilka ageranden som är förbjudna, utan dessa ageranden kvalificeras endast genom sitt resultat.
54. Av detta följer att varje förfarande kan vara förbjudet, i princip även återgivning av den typiska formen eller det typiska utseendet hos en produkt som omfattas av en registrerad beteckning eller av en speciell och särskiljande egenskap hos en sådan produkt, på villkor att förfarandet i fråga kan vilseleda konsumenten.
55. Bedömningen av huruvida en risk för vilseledande föreligger ska också göras från fall till fall och mot bakgrund av alla relevanta omständigheter. När det till exempel gäller ett förfarande av det slag som avses i det nationella målet, vilket består i återgivning av en beståndsdel i utseendet hos en produkt som omfattas av en registrerad beteckning, ska det bland annat beaktas hur betydelsefull beståndsdelen är i konsumentens ögon när det gäller att identifiera nämnda produkt. Bedömningen av risken för förväxling kan nämligen variera beroende på om den återgivna beståndsdelen är en exklusiv eller speciellt särskiljande egenskap hos den produkt som omfattas av den registrerade beteckningen eller om det är en egenskap som allmänt används i den jordbruksbaserade livsmedelssektorn i fråga.
56. I detta sammanhang ska även produktens helhetsutseende bedömas. Som det påpekades under förhandlingen kan nämligen inte ens återgivning av en typisk och exklusiv egenskap hos formen eller utseendet hos en produkt som omfattas av en registrerad beteckning vilseleda konsumenten, om den konventionella produktens helhetsutseende skiljer sig från utseendet hos den produkt som omfattas av nämnda beteckning.
57. Det måste även beaktas på vilket sätt produkten i fråga presenteras för allmänheten, för att kunna bedöma dels om konsumenten konkret ställs inför den omtvistade egenskapen i samband med sitt köpbeslut,(55) dels om andra omständigheter i samband med det sätt på vilket produkten presenteras kan öka risken för att konsumenten misstar sig.(56)
58. Mer allmänt ska det betonas att tvärtemot artikel 13.1 c i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012, vid vars tillämpning det bortses från sammanhanget för de ”osanna eller vilseledande uppgifterna”,(57) krävs vid tillämpningen av led d i samma artikel en bedömning av detta sammanhang i syfte att konkret fastställa huruvida det föreligger en risk för att konsumenten vilseleds.
59. Det ankommer uteslutande på den nationella domstolen att göra denna bedömning utifrån uppfattningen hos en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten europeisk genomsnittskonsument.(58)
60. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra delen av tolkningsfrågan besvaras så, att återgivning av den form eller det utseende som kännetecknar en produkt som omfattas av en registrerad beteckning kan utgöra ett förbjudet förfarande i den mening som avses i artikel 13.1 d i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012, när det kan vilseleda konsumenten om produktens ursprung.
V. Förslag till avgörande
61. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen svarar på den tolkningsfråga som har ställts av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) på följande sätt:
Artikel 13.1 i rådets förordning (EG) nr 510/2006 av den 20 mars 2006 om skydd av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel och artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel ska tolkas så, att de inte endast utgör hinder för att tredje man använder en registrerad beteckning.
Återgivning av den form eller det utseende som kännetecknar en produkt som omfattas av en registrerad beteckning kan utgöra ett förbjudet förfarande i den mening som avses i artikel 13.1 d i förordningarna nr 510/2006 och nr 1151/2012, när det kan vilseleda konsumenten om produktens verkliga ursprung. Det ankommer på den nationella domstolen att, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter och utifrån uppfattningen hos en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten europeisk genomsnittskonsument, i varje enskilt fall bedöma huruvida ett sådant beteende eller förfarande är olagligt.