Mål T‑401/08

Säveltäjäin Tekijänoikeustoimisto Teosto ry

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Upphovsrätt för offentligt framförande av musikaliska verk via internet, över satellit och för vidaresändning genom kabel – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Uppdelning av den geografiska marknaden – Bilaterala avtal mellan nationella upphovsrättsorganisationer – Samordnat förfarande som utesluter möjligheten att bevilja multiterritoriella licenser och multirepertoarlicenser – Bevis – Oskuldspresumtion”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 12 april 2013

1.      Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Ömsesidiga representationsavtal mellan nationella upphovsrättsorganisationer – Klausuler om medlemskap i en upphovsrättsorganisation vilka förhindrar medlemskap i andra sådana organisationer och vilka grundas på upphovsmännens nationalitet – Konkurrensbegränsande syfte – Marknadsuppdelning – Avskärmning av marknaden – Särskilt allvarliga överträdelser – Förbud

(Artikel 81.1 EG)

2.      Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande – Åtskillnad mellan överträdelser som har till syfte att begränsa konkurrensen och överträdelser som har till resultat att begränsa konkurrensen

(Artikel 81.1 EG)

3.      Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Ömsesidiga representationsavtal mellan nationella upphovsrättsorganisationer – Klausul som ger en upphovsrättsorganisation ensamrätt att utfärda licenser för ett visst geografiskt område – Konkurrensbegränsande syfte – Marknadsuppdelning – Avskärmning av marknaden – Förbud

(Artikel 81.1 EG)

4.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Kommissionen har bevisbördan för överträdelsen – Bevisbördans omfattning

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

5.      Unionsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Oskuldspresumtion – Förfarande på konkurrensområdet – Beslut i vilket en överträdelse konstateras utan att böter påförs – Tillämplighet

(Artikel 81.1 EG; artikel 6.2 EU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 48.1)

6.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Bedömning av indicier – Erforderligt bevisvärde av varje indicium för sig – Bevis som endast har sin grund i företagens beteende – Bevisskyldigheter som åligger företag som bestrider att överträdelsen ägt rum – Kommissionens skyldigheter när den bestrider att de förklaringar som företagen har lämnat är rimliga

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

7.      Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Konkurrensbegränsande samverkan som medför verkningar även efter den tidpunkt då den formellt upphört – Tillämpning av artikel 81 EG

(Artikel 81.1 EG)

8.      Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Parallellt marknadsbeteende – Presumtion att det förekommer samordning – Gränser – Nationella upphovsrättsorganisationers vägran att ge en användare som är etablerad i en annan medlemsstat direkt tillgång till deras repertoar – Skadlig inverkan på konkurrensen

(Artikel 81.1 EG)

9.      Talan om ogiltigförklaring – Domstolsprövning – Prövningens omfattning

(Artikel 230 EG)

1.      En medlemskapsklausul i ett standardavtal för ömsesidiga representationsavtal, vilken syftar till att ge upphovsrättsorganisationerna möjlighet att göra en uppdelning av upphovsmän enligt nationalitet eller åtminstone göra det svårare för en upphovsman att ansluta sig till en annan upphovsrättsorganisation än den som är belägen i det land i vilket vederbörande är hemmahörande, har ett konkurrensbegränsande syfte.

Genom en sådan klausul gör upphovsrättsorganisationerna en uppdelning av den inre marknaden och avskärmar denna. Konkurrensbegränsande samverkan av detta slag förekommer bland de exempel på sådan samverkan som i artikel 81.1 c EG uttryckligen anges vara oförenlig med den inre marknaden och ska kvalificeras som uppenbara konkurrensbegränsningar. Överträdelser av denna typ medför en isolering av marknaderna, genom att den tvingar parterna att respektera separata marknader, vilka ofta avgränsas genom nationsgränser, vilket motverkar det huvudsakliga syftet med fördragen, nämligen att upprätta en inre marknad.

(se punkt 61)

2.      Se domen.

(se punkterna 62–65)

3.      Artikel 81.1 EG utgör i regel inte något hinder för att ingå avtal som innehåller någon form av ensamrättsklausul.

En ensamrättsklausul i ett standardavtal för ömsesidiga representationsavtal mellan upphovsrättsorganisationer, som ger en enda upphovsrättsorganisation ensamrätt att utfärda licenser på en viss repertoar, för ett visst geografiskt område, vilket leder till att varje upphovsrättsorganisation får monopol att utfärda licenser för användning av musikaliska verk i det land där respektive organisation är belägen, har emellertid ett konkurrensbegränsande syfte.

Vidare utesluter en sådan klausul även direktlicensiering, det vill säga en upphovsrättsorganisations licensiering av enbart sin egen repertoar till en användare för offentligt framförande på en annan upphovsrättsorganisations nationella territorium. En klausul som utesluter sådan licensiering ska anses begränsa konkurrensen.

(se punkterna 72 och 73)

4.      Se domen.

(se punkterna 87 och 137)

5.      Om unionsdomstolen i ett konkurrensmål anser att det föreligger tvivel ska den döma till fördel för det företag till vilket beslutet om fastställande av överträdelsen riktats. Domstolen kan således inte fastställa att kommissionen har styrkt att den aktuella överträdelsen förelegat om denna fråga enligt domstolen fortfarande är föremål för tvivel, särskilt i samband med en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om påförande av böter.

Det är nämligen nödvändigt att beakta oskuldspresumtionen, som bland annat följer av artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, vilken utgör en del av de grundläggande rättigheter som enligt domstolens praxis tillhör de allmänna principerna i unionsrätten. Med hänsyn till överträdelsernas art samt arten och svårighetsgraden av de sanktionsåtgärder som kan knytas därtill ska oskuldspresumtionen bland annat tillämpas i förfaranden som rör företags åsidosättande av konkurrensregler och som kan leda till ålägganden av böter eller viten.

Denna rättspraxis, som har utvecklats i mål där kommissionen ålagt böter, är även tillämplig i fall där beslutet om fastställande av överträdelsen inte är förenat med ett bötesåläggande. Vidare ska beaktas den icke-försumbara skadan på en fysisk eller juridisk persons anseende som fastställandet av att personen deltagit i en överträdelse av konkurrensrättens regler är förenat med. Fastställandet av att det förekommit ett samordnat förfarande och förordnandet om att upphöra med detta innebär dessutom en risk för kännbara följder för företaget, såsom att åläggas vite i enlighet med artikel 24.1 a i förordning nr 1/2003.

(se punkterna 88–92)

6.      Kommissionen måste i konkurrensärenden förebringa exakt och samstämmig bevisning för att styrka en överträdelse av artikel 81.1 EG. Emellertid måste varje del av den bevisning som kommissionen har åberopat inte nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det är tillräckligt att en samlad bedömning av alla indicier som institutionen åberopat motsvarar detta krav.

Det är nämligen, med hänsyn till att förbudet att delta i konkurrensbegränsande förfaranden och avtal samt att de böter som deltagarna riskerar att få betala är väl kända, vanligt att sådan verksamhet som innefattar konkurrensbegränsande förfaranden och avtal bedrivs i hemlighet, att mötena äger rum i hemlighet, och att därtill hörande dokumentation begränsas till ett minimum. Även om kommissionen upptäcker handlingar som uttryckligen bekräftar att aktörer har haft otillåten kontakt med varandra, såsom mötesprotokoll, är dessa vanligtvis fragmentariska och spridda, varför det ofta visar sig vara nödvändigt att rekonstruera vissa detaljer med hjälp av slutledning. Om bakgrunden till möten mellan företag som beskylls för att ha brutit mot konkurrensreglerna visar att dessa möten var nödvändiga för att företagen tillsammans skulle kunna avhandla frågor som inte står i samband med överträdelser av dessa regler, kan kommissionen inte utgå ifrån att syftet med dessa möten var att samråda om konkurrensbegränsande förfaranden. I de flesta fall måste förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som när de beaktas tillsammans, och annan hållbar förklaring saknas, kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett.

När beviset för samordningen mellan företagen inte följer enbart av konstaterandet av parallella marknadsbeteenden, utan även av skriftliga handlingar av vilka det framgår att åtgärderna är resultatet av en samordning, ankommer det däremot på de berörda företagen inte bara att tillhandahålla en annan förklaring till de sakförhållanden som kommissionen konstaterat, utan även att bestrida förekomsten av de förhållanden som fastställts med stöd av de handlingar kommissionen framlagt.

När kommissionens resonemang däremot grundas på antagandet att de i beslutet styrkta sakförhållandena inte kan förklaras på annat sätt än av en samordning mellan företag, är det tillräckligt att de berörda företagen styrker omständigheter som gör att de sakförhållanden som kommissionen styrkt framstår i en annan dager och som möjliggör en annan förklaring till sakförhållandena än den som kommissionen lämnat.

När kommissionen lägger fram exempel för att visa på att det berörda företagets resonemang saknar rimlighet har den bevisbördan för att dessa exempel är relevanta. Vidare kan kommissionen inte lasta det berörda företaget för att inte ha lämnat ytterligare uppgifter, eftersom det är kommissionen som ska bevisa överträdelsen. Om kommissionen, under det administrativa förfarandet, finner att sökanden inte har lämnat tillräckliga uppgifter till stöd för sin förklaring, ska den följaktligen utreda ärendet ytterligare eller konstatera att sökanden inte har förmått inge de uppgifter som är nödvändiga för att pröva huruvida det finns rimliga förklaringar till de berörda företagens parallella marknadsbeteende.

Innan tribunalen prövar huruvida det finns andra förklaringar till det parallella marknadsbeteendet än att det varit fråga om en samordning, ska det prövas huruvida kommissionen har styrkt att det förelåg en överträdelse, genom annan bevisning än blott ett konstaterande att det förekommit ett parallellt marknadsbeteende. Denna fråga måste nämligen prövas före frågan huruvida de andra förklaringarna till beteendet, utöver att det är fråga om en samordning, är välgrundade, eftersom – om tribunalen skulle finna att det lagts fram sådana bevis – dessa förklaringar, även om de vore rimliga, inte skulle motbevisa överträdelsen.

(se punkterna 93–97, 106 och 160)

7.      Se domen.

(se punkt 122)

8.      Se domen.

(se punkt 136)

9.      Se domen.

(se punkt 183)