DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 16 juni 2016 (*)
”Överklagande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Artikel 81 EG – Marknaderna för kalciumkarbidpulver, kalciumkarbidgranulat och magnesiumgranulat i en betydande del av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet – Fastställande av priser, uppdelning av marknader och informationsutbyte – Förordning (EG) nr 773/2004 – Artiklarna 12 och 14 – Rätten att yttra sig – Muntligt hörande inom stängda dörrar”
I mål C‑154/14 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 2 april 2014,
SKW Stahl-Metallurgie GmbH, Unterneukirchen (Tyskland),
SKW Stahl-Metallurgie Holding AG, Unterneukirchen,
företrädda av A. Birnstiel och S. Janka, Rechtsanwälte,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Europeiska kommissionen, företrädd av G. Meessen och R. Sauer, båda i egenskap av ombud, biträdda av A. Böhlke, Rechtsanwalt,
svarande i första instans,
Gigaset AG, tidigare Arques Industries AG, München (Tyskland),
intervenient i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen T. von Danwitz, tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D. Šváby (referent), A. Rosas, E. Juhász och C. Vajda,
generaladvokat: Nils Wahl,
justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 maj 2015,
och efter att den 3 september 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 SKW Stahl-Metallurgie GmbH (nedan kallat SKW) och SKW Stahl-Metallurgie Holding AG (nedan kallat SKW Holding) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 23 januari 2014, SKW Stahl-Metallurgie Holding och SKW Stahl-Metallurgie/kommissionen (T‑384/09, ej publicerad, EU:T:2014:27, nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandenas talan, i första hand, om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2009) 5791 slutlig, av den 22 juli 2009, om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39.396 ‐ Kalciumkarbid och magnesiumbaserade reagenser för stål- och gasindustrin) (nedan kallat det omtvistade beslutet), i den del detta beslut avsåg klagandena, samt, i andra hand, om undanröjande eller nedsättning av de böter som påförts klagandena genom nämnda beslut.
Tillämpliga bestämmelser
Förordning (EG) nr 1/2003
2 I artikel 23.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1), föreskrivs följande:
”Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet
a) överträder artikel 81 [EG] eller artikel 82 [EG], eller
b) åsidosätter ett beslut om interimistiska åtgärder enligt artikel 8, eller
c) inte iakttar ett åtagande som gjorts bindande genom beslut enligt artikel 9.
För varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.
Om en sammanslutnings överträdelse har samband med dess medlemmars verksamhet, får böterna inte överstiga 10 % av summan av den sammanlagda omsättningen hos varje medlem med verksamhet på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse.”
Förordning (EG) nr 773/2004
3 Artikel 12.1 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG‑fördraget (EUT L 123, 2004, s. 18), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 622/2008 av den 30 juni 2008 (EUT L 171, 2008, s. 3) (nedan kallad förordning nr 773/2004), har följande lydelse:
”Kommissionen ska ge de parter till vilka den riktar ett meddelande om invändningar tillfälle att utveckla sina argument vid ett muntligt hörande, om de så begär i sin inlaga.”
4 I artikel 14.6–14.8 i förordning nr 773/2004 anges följande:
”6. Muntligt hörande skall inte vara offentligt. Varje person får höras enskilt eller i närvaro av andra personer som har kallats, varvid hänsyn skall tas till företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter och andra konfidentiella uppgifter skyddas.
7. Hörandeombudet får tillåta de parter som den har riktat ett meddelande om invändningar till, klagandena, andra personer som inbjudits till hörandet, kommissionen och medlemsstaternas myndigheter att ställa frågor under hörandet.
8. Varje hörd persons redogörelse skall protokollföras. På begäran skall protokollet över hörandet hållas tillgängligt för de personer som deltog vid hörandet. Hänsyn skall tas till parternas berättigade intresse av att deras affärshemligheter och andra konfidentiella uppgifter skyddas.”
Tribunalens rättegångsregler
5 I artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler, i den lydelse som var tillämplig avseende den ogiltighetstalan som väckts av klagandena, föreskrivs följande:
”Nya grunder får inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet.
Om en part under förfarandet åberopar en sådan ny grund, kan ordföranden, även sedan de ordinarie fristerna löpt ut, på grundval av referentens rapport samt efter att ha hört generaladvokaten, fastställa en frist inom vilken den andra parten kan yttra sig över denna grund.
Beslutet om huruvida grunden kan prövas ska anstå till den slutliga domen.”
Bakgrund till tvisten
6 Relevanta delar av bakgrunden till tvisten har redovisats i punkterna 2–4, 24–33, 43 och 63 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande.
7 Det förfarande som resulterade i antagandet av det omtvistade beslutet inleddes efter en ansökan om immunitet i enlighet med kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) som inlämnades den 20 november 2006 av Akzo Nobel NV.
8 Efter inspektioner som genomfördes den 16 januari 2007, och efter det att kommissionen begärt upplysningar från de bolag som deltog i förfarandet från och med den 11 juli 2007, delgav kommissionen, den 24 juni 2008, dessa bolag ett meddelande om invändningar. I detta meddelande om invändningar kritiserade kommissionen särskilt SKW för att i strid med artikel 81 EG ha deltagit i en priskartell på marknaden för kalciumkarbid och magnesium för stål- och gasindustrin inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), med undantag för Irland, Spanien, Portugal och Förenade kungariket, under perioden 22 april 2004–16 januari 2007. Eftersom först Evonik Degussa GmbH (nedan kallat Degussa) och sedan SKW Holding, direkt eller indirekt, innehaft 100 procent av kapitalet i SKW, uppgav kommissionen i meddelandet om invändningar även att den hade för avsikt dels att hålla Degussa ansvarigt för SKW:s beteende under perioden från den 22 april 2004 till och med den 30 augusti 2004, den dag då SKW överläts till SKW Holding, dels att hålla SKW Holding ansvarigt för SKW:s beteende för perioden 30 augusti 2004–16 januari 2007.
9 I sina skriftliga yttranden till kommissionen av den 6 oktober 2008, som svar på meddelandet om invändningar, begärde klagandena att under det muntliga hörandet få utveckla sina argument angående bland annat att SKW Holding inte utövat ett avgörande inflytande över SKW under överträdelseperioden, med beaktande av att Degussa fortsatt att ha ett avgörande inflytande över SKW även efter det att SKW Holding köpt upp SKW.
10 Genom e-postmeddelande av den 31 oktober 2008 begärde klagandena, hos förhörsombudet, att inom stängda dörrar få presentera sina argument angående det inflytande som Degussa påståtts ha utövat över SKW. Till stöd för denna begäran anförde klagandena att SKW var beroende av Degussa för sin ekonomiska överlevnad, eftersom det sistnämnda bolaget tillhandahöll SKW nästan all kalciumkarbid som bolaget sålde och eftersom dessa båda bolag förhandlade om ett nytt leveransavtal. Klagandena tillade att framförandet av dessa argument i Degussas närvaro allvarligt skulle äventyra affärsförbindelsen mellan Degussa och SKW, och skulle kunna leda till repressalier från Degussas sida.
11 Den 5 november 2008 skickade klagandena ett nytt e-postmeddelande till kommissionen, i vilket de föreslog att en ”praktisk lösning” skulle kunna vara att Degussa gavs tillträde till klagandenas presentation inom stängda dörrar efter utgången av år 2008 eller efter att dessa två företag ingått ett leveransavtal. Den 6 november 2008 förtydligade klagandena varför de begärt att under det muntliga hörandet få presentera en del av sina argument inom stängda dörrar, samt även innehållet i dessa argument. Klagandena vidhöll även sitt förslag till en alternativ lösning.
12 Förhörsombudet avslog klagandenas begäran genom skrivelse av den 6 november 2008. Inledningsvis påpekade förhörsombudet att denna begäran inte i egentlig mening grundade sig på ett berättigat intresse av skydd för affärshemligheter och andra konfidentiella uppgifter. Följaktligen angav förhörsombudet att han skulle pröva deras begäran på grundval av klagandenas rätt att yttra sig. Förhörsombudet uppgav härvidlag att klagandenas argument i fråga gällde Degussas beteende, och för att kommissionen skulle kunna beakta detta som en förmildrande omständighet måste bevisvärdet fastställas genom en jämförelse med ett uttalande som skulle erhållas från Degussa. Vidare skulle ett muntligt hörande inom stängda dörrar innebära att Degussa gick miste om sin rätt att muntligen yttra sig över klagandenas påståenden som, om än bara indirekt, innebar kritik mot Degussa. Vad gällde den alternativa lösning som klagandena föreslagit ansåg förhörsombudet att den inte var genomförbar, eftersom det inte var säkert när förhandlingarna mellan klagandena och Degussa skulle kunna slutföras eller vilken utgången av dessa förhandlingar skulle bli.
13 Ett muntligt hörande genomfördes den 10 och 11 november 2008.
14 I skrivelse av den 28 januari 2009 erinrade klagandena först om sin begäran som avslagits genom den skrivelse från förhörsombudet som nämns i punkt 12 i förevarande dom. Därefter angav klagandena att förhandlingarna mellan SKW och Degussa hade lett till att ett nytt leveransavtal hade ingåtts, och att det därför inte längre var något problem för dem att i närvaro av Degussa muntligen presentera sina argument avseende Degussas roll. Klagandena begärde därför att förhörsombudet skulle anordna ett nytt muntligt hörande i syfte att ge dem möjlighet att muntligen presentera denna del av sina argument, som de inte presenterat vid det muntliga hörandet den 10 och 11 november 2008.
15 Genom en skrivelse av den 3 februari 2009 avslog förhörsombudet denna begäran. Som skäl angavs att rätten att yttra sig uppkommer när ett meddelande om invändningar utfärdas och endast gäller vid ett tillfälle. Förhörsombudet gav emellertid klagandena möjlighet att, inom en av honom fastställd tidsfrist, skriftligen komplettera sina argument avseende Degussas roll.
16 Kommissionen slog, i artikel 1 f i det omtvistade beslutet, fast att SKW Holding hade deltagit i den omtvistade överträdelsen från och med den 30 augusti 2004 till och med den 16 januari 2007 och att SKW hade deltagit i överträdelsen från och med den 22 april 2004 till och med den 16 januari 2007. Av skäl 226 i beslutet framgår att kommissionen ansåg att SKW:s anställda under sistnämnda period varit direkt inblandade i den omtvistade kartellens överenskommelser och/eller samordnade förfaranden. Vad gäller SKW Holding framgår det av skäl 245 i beslutet att detta bolag från och med den 30 augusti 2004 till och med den 16 januari 2007 innehade 100 procent av kapitalet i SKW och av de anledningar som anges i skälen 245–250 i beslutet fann kommissionen att SKW Holding ingick i samma ekonomiska enhet som SKW och således kunde hållas ansvarigt för den överträdelse av konkurrensreglerna som SKW begått.
17 I artikel 2 f i det omtvistade beslutet fastställde kommissionen att klagandena, och Arques Industries AG, numera Gigaset AG, på grund av deras deltagande i den omtvistade överträdelsen under perioden 30 augusti 2004–16 januari 2007 skulle erlägga böter på 13,3 miljoner euro, och att de var solidariskt betalningsskyldiga för dessa böter. Vidare slog kommissionen, i artikel 2 g i beslutet, fast att vad gällde perioden 22 april 2004–30 augusti 2004 var Degussa, AlzChem Hart GmbH och SKW solidariskt betalningsskyldiga för böter på 1,04 miljoner euro.
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
18 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 1 oktober 2009 väckte SKW Holding och SKW talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, i den del beslutet avsåg dem. I andra hand yrkades undanröjande eller nedsättning av de böter som påförts klagandena genom beslutet.
19 Klagandena anförde sex grunder till stöd för sin talan. Som första grund gjorde de gällande att deras rätt att yttra sig hade åsidosatts. Den andra grunden avsåg en felaktig tillämpning av artikel 81 EG. Såvitt avser den tredje grunden gjorde klagandena gällande att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts. Klagandena gjorde som fjärde grund gällande att likabehandlingsprincipen hade åsidosatts. Som femte grund gjorde klagandena gällande åsidosättande av såväl artiklarna 7 och 23 i förordning nr 1/2003 som proportionalitetsprincipen och principen inget straff utan lag. Den sjätte grunden avsåg åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
20 Tribunalen ogillade talan i dess helhet.
Parternas yrkanden i målet om överklagande
21 SKW Holding och SKW har yrkat att domstolen ska
– i första hand, upphäva den överklagade domen i dess helhet, i den mån klagandenas talan ogillats, och bifalla de yrkanden som de framställt i första instans,
– i andra hand, delvis upphäva den överklagade domen,
– i tredje hand, i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) nedsätta de böter som klagandena ålagts i artikel 2 f och g i det omtvistade beslutet,
– i fjärde hand, upphäva den överklagade domen och återförvisa målet till tribunalen, samt
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
22 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
23 Klagandena har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande.
24 Som första grund har det gjorts gällande åsidosättande av rätten att yttra sig samt proportionalitetsprincipen och principen om ”förbud mot för tidig bevisprövning”. Den andra grunden avser åsidosättande av artiklarna 101 FEUF och 296 FEUF. Klagandena har som tredje grund gjort gällande att kommissionen underlåtit att dela upp böterna i andelar för de som är solidariskt betalningsskyldiga för dessa böter. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 48.2 första stycket i tribunalens rättegångsregler.
Den andra grunden: Åsidosättande av artiklarna 101 FEUF och 296 FEUF
Parternas argument
25 Genom den andra grundens första del, vilken ska prövas först, har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 101 FEUF genom att inte iaktta den skyldighet, som följer av punkt 74 i domen av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen (C‑97/08 P, EU:C:2009:536), att beakta samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan SKW Holding och SKW när den höll förstnämnda bolag ansvarigt för sistnämnda bolags handlande.
26 I synnerhet har klagandena kritiserat tribunalen för att den inte tillräckligt beaktat de grundläggande ekonomiska omständigheterna i målet, närmare bestämt att SKW Holding saknade ekonomiskt intresse av kartellen, hur förbindelserna mellan klagandena och Degussa såg ut, eller att Degussa även efter det att SKW såldes till SKW Holding fortfarande hade ekonomiska intressen och möjligheter att kontrollera SKW, vilket enligt klagandena utgör ett viktigt indicium för att Degussa kunde utöva ett avgörande inflytande över SKW.
27 Genom den andra grundens andra del har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 296 FEUF när den, bland annat i punkterna 117–119 och 140 i den överklagade domen, fann att kommissionen gjort fel när den inte tog ställning till ett argument som klagandena framfört i syfte att bestrida att SKW Holding kunde hållas ansvarigt för SKW:s beteende, men trots detta inte ogiltigförklarade det omtvistade beslutet, med hänvisning till att den aktuella motiveringen i det omtvistade beslutet var överflödig.
28 Enligt klagandena kan denna motivering inte anses vara överflödig, eftersom den handlade om en omständighet som är grundläggande för helhetsbedömningen av det inflytande som ett moderbolag utövat över sitt dotterbolag.
29 Vidare anser klagandena att behandlingen av detta argument är ett tecken på hur tribunalen inte lägger tillräcklig vikt vid företagens grundläggande rätt till att kommissionen i tillräcklig utsträckning beaktar den bevisning som företagen åberopar i syfte att omkullkasta presumtionen om ett avgörande inflytande till företagens fördel. Enligt klagandena är det nödvändigt att kommissionen gör en fullständig prövning av alla dessa förmildrande omständigheter, såsom domstolen påpekade i dom av den 20 januari 2011, General Química m.fl./kommissionen (C‑90/09 P, EU:C:2011:21).
30 I förevarande fall borde tribunalen ha fastställt att kommissionen, genom att endast kortfattat ange att SKW Holding utövade ett avgörande inflytande över SKW under perioden 30 augusti 2004–16 januari 2007, hade underlåtit att beakta och att göra en fullständig prövning av samtliga relevanta omständigheter avseende de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan SKW och dess tidigare moderbolag Degussa.
31 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan prövas såvitt avser den andra grunden, eftersom klagandena genom denna grund bestrider tribunalens bedömning av den bevisning som åberopats vid tribunalen. Kommissionen har tillagt att överklagandet under alla förhållanden ska ogillas såvitt avser denna grund.
Domstolens bedömning
32 Genom den andra grundens första del har klagandena i huvudsak kritiserat tribunalen för att inte i tillräcklig grad ha beaktat vissa sakomständigheter vid bedömningen av huruvida SKW Holding utövat ett avgörande inflytande över SKW, och särskilt det ekonomiska intresse som Degussa fortsatt att ha vad gäller driften av dess tidigare dotterbolag SKW.
33 Enligt domstolens fasta praxis är tribunalen ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna, samt, i princip, att bedöma den bevisning som tribunalen godtar till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt, och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Denna bedömning utgör således inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen (dom av den 9 juli 2015, InnoLux/kommissionen, C‑231/14 P, EU:C:2015:451, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
34 I förevarande fall konstaterar domstolen att klagandena endast har bestritt tribunalens bedömning av sakomständigheterna vad gäller SKW Holdings utövande av ett avgörande inflytande över SKW. Klagandena har däremot inte hävdat att tribunalen missuppfattat dessa omständigheter.
35 Den andra grundens första del kan under dessa omständigheter inte tas upp till sakprövning.
36 I den andra grundens andra del har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 296 FEUF genom att inte ogiltigförklara det omtvistade beslutet, trots att kommissionen inte hade angett skälen till varför den ansåg att den bevisning som klagandena inkommit med inte kullkastade presumtionen att SKW Holding utövar ett avgörande inflytande över SKW.
37 Frågan huruvida tribunalen hade fog för att dra slutsatsen att kommissionen inte åsidosatt sin motiveringsskyldighet är en rättsfråga som ska prövas av domstolen i ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2008, Nederländerna/kommissionen, C‑405/07 P, EU:C:2008:613, punkt 44; dom av den 3 september 2009, Moser Baer India/rådet, C‑535/06 P, EU:C:2009:498, punkt 34, och av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 108).
38 Den andra grundens andra del kan följaktligen tas upp till sakprövning.
39 Motiveringsskyldigheten i artikel 296 andra stycket FEUF utgör en väsentlig formföreskrift som ska skiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består nämligen i att beslutsfattaren formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl. Härav följer att invändningar och argument som anförs för att ifrågasätta rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende saknar relevans om de åberopas till stöd för en grund som avser åsidosättande av artikel 296 FEUF (dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet, C‑535/14 P, EU:C:2015:407, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
40 Av den motivering som krävs enligt artikel 296 andra stycket FEUF, ska det förvisso klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Det krävs dock inte att alla relevanta rättsliga och faktiska omständigheter anges i motiveringen. Bedömningen av om motiveringen är tillräcklig ska heller inte ske endast utifrån rättsaktens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 70 och där angiven rättspraxis).
41 I detta fall finner domstolen att tribunalen – när den i punkterna 139–144 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet – korrekt tillämpade de principer som domstolen redovisat i punkterna 39 och 40 ovan.
42 Av det omtvistade beslutet framgår nämligen att kommissionen, i skäl 245 i beslutet, hållit SKW Holding ansvarigt för SKW:s beteende på grundval av förstnämnda bolags innehav av 100 procent av kapitalet i sistnämnda bolag. Samtidigt angavs det i skäl 246 i detta beslut att presumtionen för att detta innehav innebar att SKW Holding utövade ett avgörande inflytande över SKW även bekräftades av ett flertal andra omständigheter.
43 I skälen 247–250 i det omtvistade beslutet underkände därefter kommissionen vart och ett av de argument som klagandena anfört i sina skriftliga yttranden över meddelandet om invändningar för att kullkasta presumtionen att SKW Holding utövar ett avgörande inflytande över SKW. Vad gällde argumentet att SKW Holding inte känt till överträdelsen, hänvisade kommissionen, i skäl 247 i detta beslut, till den motivering som redan utförligt redovisats i skäl 224 i beslutet; i den motiveringen angavs det att hänvisningen till att SKW Holding presumerades utöva ett avgörande inflytande över SKW inte skulle förstås så, att SKW Holding påstods ha använt sitt inflytande för att förmå sitt dotterbolag att delta i överträdelsen, eller åtminstone, inte använt detta inflytande för att förhindra ett sådant deltagande. Vad gäller argumentet att SKW Holding inte hade något ekonomiskt intresse av den aktuella kartellen, eftersom bolaget agerade som Degussas försäljningsrepresentant, underkände kommissionen detta argument i skäl 248 i det omtvistade beslutet. Kommissionen hänvisade därvid till ordalydelsen i det leverans- och serviceavtal som nämndes i punkterna 28 och 31 i detta beslut, enligt vilket ingen av parterna hade förhandlat för den andra partens räkning. Angående argumentet att SKW Holding gentemot SKW endast hade rollen som finansiell investerare, fann kommissionen, i skäl 250 i beslutet, att med tanke på den rättspraxis från domstolen som anfördes i detta beslut kunde detta argument inte omkullkasta presumtionen att SKW Holding utövat ett avgörande inflytande över SKW.
44 Tribunalen gjorde följaktligen inte någon felaktig rättstillämpning när den, i punkt 145 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet.
45 Domstolen föranleds inte att göra någon annan bedömning med anledning av klagandenas påstående att kommissionen vid antagandet av det omtvistade beslutet inte beaktat deras yttranden angående ett e-postmeddelande som skrivits av en av SKW:s anställda och som kommissionen hänvisat till i meddelandet om invändningar för att slå fast att SKW Holdings anställda kände till kartellen i fråga.
46 Såsom tribunalen påpekade i punkterna 118, 119 och 140 i den överklagade domen, finner även domstolen att en sådan omständighet inte kan innebära att kommissionen åsidosatt motiveringsskyldigheten. För att komma fram till att SKW Holding utövat ett avgörande inflytande över SKW:s agerande på marknaden, utgick kommissionen nämligen dels från att SKW Holding innehade 100 procent av kapitalet i SKW, dels från att kommissionen, i skäl 246 i det omtvistade beslutet, nämnde flera andra omständigheter, vilka visat sig vara korrekta och vilka i sig själva skulle vara tillräckliga för att dra slutsatsen att SKW Holding utövar ett avgörande inflytande över SKW.
47 Av vad som ovan anförts följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden, eftersom den delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.
Den tredje och den fjärde grunden: Kommissionen har inte delat upp de böter som påförs genom det omtvistade beslutet i andelar mellan dem som är solidariskt betalningsskyldiga för böterna, och tribunalen har åsidosatt artikel 48.2 första stycket i tribunalens rättegångsregler
48 Med sin tredje grund har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte principen om att påföljder ska vara tydliga och principen att straff och påföljder ska vara individuella, när tribunalen avstod från att ogiltigförklara det omtvistade beslutet, trots att kommissionen inte fastställt den andel av de böter med solidariskt betalningsansvar som skulle bäras av vart och ett av de berörda bolagen jämfört med de andra solidariskt förpliktade gäldenärerna. Detta stred enligt klagandena mot de principer som slagits fast i punkterna 153 och 164 i domen av den 3 mars 2011, Siemens och VA Tech Transmission & Distribution/kommissionen (T‑122/07–T‑124/07, EU:T:2011:70).
49 Den fjärde grunden riktar sig mot punkterna 126–130 i den överklagade domen. I denna grund har klagandena kritiserat tribunalen för att den ansett att det argument avseende denna fråga som framförts vid tribunalen var nytt och därför inte kunde sakprövas, i enlighet med artikel 48.2 första stycket i tribunalens rättegångsregler i dess lydelse före den 1 juli 2015.
50 Vad gäller den tredje grunden har domstolen redan slagit fast, i dom avseende överklagandet av den av klagandena åberopade domen av den 3 mars 2011, Siemens och VA Tech Transmission & Distribution/kommissionen (T‑122/07–T‑124/07, EU:T:2011:70), att kommissionens befogenhet att vidta sanktionsåtgärder inte sträcker sig till att fastställa andelarna för de solidariskt förpliktade gäldenärerna vad avser det interna förhållandet dem emellan. Istället ankommer det på de nationella domstolarna att med iakttagande av unionsrätten och med tillämpning av nationell rätt fastställa dessa andelar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2014 kommissionen m.fl./Siemens Österreich m.fl., C‑231/11 P–C‑233/11 P, EU:C:2014:256, punkterna 58 och 67).
51 Tribunalen kan således inte klandras för att den inte ogiltigförklarade det omtvistade beslutet på grund av att kommissionen inte hade fastställt andelarna för var och en av de solidariskt förpliktade gäldenärerna vad avser det interna förhållandet dem emellan.
52 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
53 Som fjärde grund har klagandena kritiserat tribunalen för att den på grundval av artikel 48.2 första stycket i tribunalens rättegångsregler avvisade klagandenas argument avseende att några sådana andelar inte fastställdes i det omtvistade beslutet. Mot bakgrund av ovanstående finner domstolen att den fjärde grunden under alla förhållanden inte kan medföra att den överklagade domen upphävs. Den fjärde grunden är således verkningslös och överklagandet kan inte vinna bifall i denna del.
Den första grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig samt av proportionalitetsprincipen och principen om ”förbud mot för tidig bevisprövning”
Parternas argument
54 Den första grunden riktar sig mot punkterna 35–63 i den överklagade domen. Genom denna grund har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att förhörsombudets beslut att inte anordna ett muntligt hörande inom stängda dörrar under det administrativa förfarandet inte innebar ett åsidosättande av klagandenas rätt att yttra sig.
55 Enligt klagandena utgör ett sådant avslagsbeslut ett åsidosättande av den processrättsliga rätten att på ett ändamålsenligt och uttömmande sätt framföra sina synpunkter på omständigheterna, såväl skriftligen som muntligen vid ett muntligt hörande, en rätt som gör sig gällande från och med det administrativa förfarandet. I synnerhet bör kommissionen bevilja en begäran om muntligt hörande inom stängda dörrar när, som i förevarande fall, det berörda bolaget bestrider att det har ett avgörande inflytande över dotterbolaget, och när detta bolags själva existens skulle äventyras om det muntliga hörandet ägde rum i närvaro av andra bolag vilka också är föremål för utredning.
56 Klagandena anser att tribunalen, liksom kommissionen, förvisso med fog gjorde en avvägning mellan de aktuella intressena, närmare bestämt, å ena sidan, vissa bolags intresse av att deras konfidentiella information inte yppas, och, å andra sidan, andra bolags intresse av att kunna försvara sig mot eventuella omständigheter som läggs dem till last. Enligt klagandena var emellertid tribunalens bedömning i förevarande fall helt oproportionerlig i jämförelse med dessa intressen, vilket var till klagandenas nackdel.
57 Eftersom det administrativa förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om klagandena getts tillfälle att vid ett muntligt hörande inom stängda dörrar framföra sitt argument angående Degussas roll, anser klagandena att tribunalen borde ha ogiltigförklarat det omtvistade beslutet.
58 Genom att i punkt 53 i den överklagade domen slå fast att detta argument inte kunde frita klagandena från ansvar, har tribunalen, enligt klagandena, åsidosatt principen om ”förbud mot för tidig bevisprövning” och utgått från felaktig bevisning, vilken fått tribunalen att göra en felaktig bedömning av nämnda arguments bevisvärde.
59 Kommissionen anser att överklagandet ska avvisas i denna del, eftersom klagandena genom denna grund försöker ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och dess bevisvärdering. I vart fall kan överklagandet inte bifallas såvitt avser denna grund, eftersom klagandena haft tillräckliga möjligheter att under det administrativa förfarandet framföra sina synpunkter vad gäller Degussas roll i kartellen. Kommissionen har härvidlag även gjort gällande att den är skyldig att låta varje företag som kan komma att ifrågasättas i samband med ett muntligt hörande att närvara vid detta muntliga hörande, så att företaget dels kan få kännedom om omständigheter som kan föranleda kommissionen att göra gällande ytterligare invändningar mot företaget, dels kan försvara sig.
Domstolens bedömning
60 Genom den första grunden har klagandena kritiserat tribunalen för att den i punkt 63 i den överklagade domen fann att kommissionen och förhörsombudet tillräckligt beaktat nödvändigheten av att iaktta klagandenas rätt att yttra sig, när de avslog deras begäran om ett muntligt hörande inom stängda dörrar, med beaktande av de omständigheter angående situationen mellan SKW och Degussa som klagandena avsåg att redovisa under det muntliga hörandet.
61 I enlighet med vad som följer av punkt 56 i förevarande dom, påpekar domstolen inledningsvis följande. Klagandena har inte bestritt att, såsom tribunalen slagit fast i punkt 39 i den överklagade domen, det ankommer på förhörsombudet att – när denne ska bedöma möjligheten att anordna ett muntligt hörande inom stängda dörrar – förena, å ena sidan, skyddet för rätten till försvar för det bolag som misstänks ha deltagit i en påstådd överträdelse av unionsrättsliga konkurrensregler med, å andra sidan, det legitima intresset för de tredjemän, personer eller företag som inkommit med upplysningar eller handlingar avseende denna påstådda överträdelse av att erhålla skydd för sina affärshemligheter och annan konfidentiell information.
62 Det enda som kritiseras genom denna grund är således det sätt på vilket tribunalen gjorde den aktuella intresseavvägningen.
63 Punkt 62 i den överklagade domen har följande lydelse:
”Sammanfattningsvis förefaller sökandena ha missförstått omständigheten att deras argument avseende Degussas roll i kartellen, efter det att bolaget överlåtit hela kapitalet i SKW, samt deras begäran att Degussa inte ska få kännedom om detta argument, kräver en förening av de krav som följer av sökandenas rätt till försvar och Degussas rätt till försvar, samt en avvägning av dessa bolags respektive intressen. De omständigheter som redovisats i punkterna 24–32 [i den överklagade domen] visar att förhörsombudet inte har gjort en sådan intresseavvägning förrän efter att ha hört sökandenas förklaringar avseende innehållet i dessa argument och dess påstådda betydelse för deras försvar. Av ovanstående överväganden framgår vidare att förhörsombudet haft fog för att dra slutsatsen att han inte hade rätt att ge skyddet av sökandenas rätt till försvar företräde, och därmed acceptera ett eventuellt åsidosättande av Degussas motsvarande rättigheter. …”
64 Av punkt 62 i den överklagade domen framgår att tribunalen vid intresseavvägningen i huvudsak fann att klagandenas rätt till försvar inte kunde ha företräde framför Degussas rätt till försvar. Härvidlag fann tribunalen, i punkterna 58 och 59 i den överklagade domen, att iakttagandet av Degussas rätt till försvar krävde att detta bolag gavs möjlighet att under det muntliga hörandet omedelbart ta del av de anklagelser mot bolaget som kunde framföras av klagandena, och besvara dessa muntligen.
65 Av punkt 55 i den överklagade domen, samt av punkterna 9 och 10 i förevarande dom, framgår att det argument som klagandena önskade att framföra inom stängda dörrar gällde Degussas roll under perioden efter det att Degussa överlåtit SKW till SKW Holding. Degussa har emellertid varken vid tidpunkten för det muntliga hörandet eller senare varit föremål för utredning av kommissionen avseende denna period.
66 Det kan följaktligen konstateras att förhörsombudet – för att avslå klagandenas begäran om ett muntligt hörande inom stängda dörrar – beaktade Degussas rätt till försvar, trots att detta bolag inte kunde åberopa denna rätt på grund av att det inte var part i förfarandet vad avser nämnda period.
67 Det saknar i denna del relevans att vissa av de bevis som kunde ha åberopats vid kommissionen, för det fall denna hade beviljat begäran om muntligt hörande inom stängda dörrar, skulle ha kunnat leda till att Degussa därefter hölls ansvarigt för överträdelsen för en längre period än vad som inledningsvis angetts. Under alla förhållanden, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande, skulle nämligen kommissionen i en sådan situation ha varit skyldig att rikta ett kompletterande meddelande om invändningar till Degussa, för att ge bolaget möjlighet att yttra sig angående bevisningen.
68 Tribunalen gjorde således en felaktig rättstillämpning och åsidosatte klagandenas rätt att yttra sig, när den fann att förhörsombudet kunde besluta att inte hålla ett muntligt hörande inom stängda dörrar med motiveringen att ett sådant muntligt hörande skulle åsidosätta Degussas rätt till försvar.
69 Emellertid följer det av domstolens fasta praxis att för att ett åsidosättande av rätten till försvar ska medföra att det aktuella beslutet ogiltigförklaras, krävs det att frånvaron av åsidosättande hade kunnat leda till ett annat resultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics, C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 79, och där angiven rättspraxis), vilket det ankommer på det berörda företaget att visa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2006, SGL Carbon/kommissionen, C‑308/04 P, EU:C:2006:433, punkt 98).
70 Domstolen noterar i detta sammanhang att tribunalen, i punkt 53 i den överklagade domen, fann att klagandenas påståenden om Degussas inflytande över SKW:s beteende, även om dessa antogs vara korrekta, saknade relevans vad gällde klagandenas ansvar för den omtvistade överträdelsen.
71 Klagandena har bestritt denna bedömning. Klagandena har gjort gällande att beviset för att Degussa fortsatte att kontrollera SKW efter försäljningen av bolaget till SKW Holding mycket väl kunde innebära att SKW Holdings inte ansågs ha något avgörande inflytande över SKW. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att SKW Holding endast var en finansiell investerare som inte var en del av branschen och som förvärvat ett handelsföretag specialiserat på kemiområdet.
72 Detta argument kan inte godtas. Såsom i huvudsak framgår av punkterna 43, 119 och 120 i den överklagade domen, fann tribunalen, inom ramen för sin bedömning av de faktiska omständigheterna, att SKW Holding under alla förhållanden kunde hållas ansvarigt för den omtvistade överträdelsen på grundval av ett antal omständigheter, vilka enligt Tribunalen i sig själva var tillräckliga för att föranleda slutsatsen att SKW Holding utövat ett avgörande inflytande över SKW. Mot denna bakgrund kunde tribunalen, utan att göra någon felaktig rättstillämpning, slå fast – bland annat i punkterna 48, 49 och 52 i den överklagade domen, till vilka punkt 53 i nämnda dom hänvisar – att SKW Holding, för att inte hållas ansvarigt på detta sätt, måste visa att bolaget inte självt utövade ett sådant inflytande, och det är således irrelevant huruvida en annan enhet, såsom Degussa, utövade ett avgörande inflytande.
73 Klagandena kan inte heller vinna framgång med påståendet att tribunalen har åsidosatt principen om ”förbud mot för tidig bevisprövning”. Genom att slå fast att klagandenas påståenden om Degussas inflytande över SKW:s beteende, även om de antogs vara korrekta, saknade relevans vad gällde klagandenas ansvar för den omtvistade överträdelsen, gjorde tribunalen inte någon för tidig bevisprövning. Tribunalen underkände därvid endast deras argument angående Degussas inflytande över SKW:s beteende, samtidigt som tribunalen, till klagandenas fördel, antog att det styrkts att Degussa hade ett sådant inflytande.
74 Det ska dessutom påpekas att tribunalen – i punkterna 214–228 i den överklagade domen, till vilka punkt 56 i nämnda dom hänvisar – underkände klagandenas grund avseende kommissionens påstått rättsstridiga vägran att anse att det fanns förmildrande omständigheter vad gällde klagandena, vilka dessa, såsom framgår av punkt 53 i nämnda dom, avsåg att behandla inom stängda dörrar.
75 Följaktligen har klagandena inte visat att det förfarande som inletts gentemot dem hade kunnat leda till ett annat resultat, om tribunalen inte hade gjort det aktuella felet.
76 Vidare framgår det av punkterna 31, 33 och 62 i den överklagade domen, vilkas innehåll har redovisats i punkt 15 i förevarande dom, att efter ingåendet av ett nytt leveransavtal mellan SKW och Degussa, det vill säga den tidpunkt då det inte längre fanns någon svårighet för klagandena att framföra sitt argument avseende Degussa roll, så har klagandena haft möjlighet att inkomma med skriftliga yttranden till kommissionen.
77 Härav följer att överklagandet inte kan bifallas på den första grunden.
78 Av vad som anförts ovan följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
79 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.
80 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
81 Kommissionen har yrkat att SKW och SKW Holding ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom SKW och SKW Holding har tappat målet, ska de förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) SKW Stahl-Metallurgie GmbH och SKW Stahl-Metallurgie Holding AG ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
Underskrifter