DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)
den 21 september 2017 (*)
”Överklagande – Konkurrensbegränsande samverkan – Italienska tillverkare av armeringsjärn – Fastställande av priser samt begränsning och kontroll av tillverkning och försäljning – Överträdelse av artikel 65 KS – Det ursprungliga beslutet ogiltigförklarat av Europeiska unionens tribunal – Beslutet antaget på nytt genom med stöd av förordning (EG) nr 1/2003 – Inget nytt meddelande om invändningar – Inget nytt hörande efter det att det ursprungliga beslutet ogiltigförklarades – Tidsåtgång för processen i tribunalen”
I mål C‑89/15 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 24 februari 2015,
Riva Fire SpA i likvidation, Milano (Italien), företrätt av M. Merola, M. Pappalardo, T. Ubaldi och M. Toniolo, avvocati,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av L. Malferrari och P. Rossi, båda i egenskap av ombud, biträdda av P. Manzini, avvocato, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (nionde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden E. Juhász samt domarna C. Vajda (referent) och C. Lycourgos,
generaladvokat: N. Wahl,
justitiesekreterare: handläggaren V. Giacobbo-Peyronnel,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 oktober 2016,
och efter att den 8 december 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Riva Fire SpA (nedan kallat Riva) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 9 december 2014 i målet Riva Fire/kommissionen (T‑83/10, ej publicerad, EU:T:2014:1034) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Rivas talan om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut K(2009) 7492 slutlig av den 30 september 2009 om ett förfarande enligt artikel 65 i EKSG-fördraget (COMP/37.956 – Runda armeringsjärn – förnyat antagande av beslut) (nedan kallat beslutet av den 30 september 2009), i dess lydelse enligt kommissionens beslut K(2009) 9912 slutlig av den 8 december 2009 (nedan kallat ändringsbeslutet) (beslutet av den 30 september 2009 i dess lydelse enligt ändringsbeslutet kallas nedan det omtvistade beslutet).
Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet
2 Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 16–21 i den överklagade domen:
”16 Från oktober till december 2000 genomförde kommissionen i enlighet med artikel 47 KS undersökningar hos italienska företag som producerade armeringsjärn och hos en italiensk sammanslutning av stålföretag. Kommissionen begärde dessutom i enlighet med artikel 47 KS in upplysningar från dem ….
17 Den 26 mars 2002 inledde kommissionen det administrativa förfarandet och framställde invändningar med stöd av artikel 36 KS (nedan kallat meddelandet om invändningar) …. [Riva] inkom med ett skriftligt yttrande avseende meddelandet om invändningar. Ett muntligt hörande hölls den 13 juni 2002 ….
18 Den 12 augusti 2002 antog kommissionen ytterligare invändningar (nedan kallat det kompletterande meddelandet om invändningar), som riktade sig till mottagarna av meddelandet om invändningar. I detta kompletterande meddelande om invändningar, grundat på artikel 19.1 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av [artiklarna 81 och 82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), gav kommissionen sin syn på förfarandet skulle fortsätta efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla. [Riva] svarade på det kompletterande meddelandet om invändningar den 20 september 2002. Ett andra hörande hölls i närvaro av medlemsstaternas representanter den 30 september 2002 ….
19 Förfarandet utmynnade i att kommissionen antog beslut K(2002) 5087 slutlig av den 17 december 2002 angående ett förfarande enligt artikel 65 KS (COMP/37.956 – Runda armeringsjärn) (nedan kallat 2002 års beslut), där den fann att de företag som beslutet var riktat till hade deltagit i en enda, komplex, fortlöpande konkurrensbegränsande samverkan på den italienska marknaden för armeringsjärn i stänger eller i rullar, med syfte eller resultat att fastställa priser, vilket även hade lett till en samordnad begränsning eller kontroll av tillverkningen eller försäljningen, i strid med artikel 65.1 KS …. Kommissionen ålade i detta beslut [Riva] att betala 26,9 miljoner euro i böter.
20 Den 6 februari 2003 väckte [Riva] talan mot 2002 års beslut vid tribunalen. Genom dom av den 25 oktober 2007, Riva Acciaio/kommissionen (T‑45/03, [ej publicerad, EU:T:2007:318]), ogiltigförklarade tribunalen 2002 års beslut. Tribunalen konstaterade, särskilt vad gällde frånvaron av hänvisning till artiklarna 3 och 15.2 i förordning nr 17 i 2002 års beslut, att nämnda beslut uteslutande grundats på artikel 65.4 KS och 65.5 KS …. Eftersom dessa bestämmelser upphört att gälla den 23 juli 2002, kunde kommissionen inte längre grunda sin befogenhet på dessa bestämmelser, vilka inte längre var i kraft då 2002 års beslut antogs, för att konstatera en överträdelse av artikel 65.1 KS och ålägga de företag som deltagit i överträdelsen böter ….
21 Genom skrivelse av den 30 juni 2008 meddelade kommissionen [Riva] och övriga berörda företag att den hade för avsikt att anta ett nytt beslut i vilket den rättsliga grunden ändrades jämfört med 2002 års beslut. Den påpekade också att med hänsyn till den begränsade räckvidden av domen [av den 25 oktober 2007,] Riva Acciaio/kommissionen [(T‑45/03, ej publicerad, EU:T:2007:318)], skulle det nya beslutet grundas på bevis som redovisats i meddelandet om invändningar och i det kompletterande meddelandet om invändningar. De berörda företagen fick en tidsfrist inom vilken de hade rätt att yttra sig ….”
3 I beslutet av den 30 september 2009 fann kommissionen bland annat att rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) skulle tolkas så, att kommissionen kunde konstatera att konkurrensbegränsande samverkan förekommit efter den 23 juli 2002 i de sektorer som omfattades av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämningsområde och kunde ålägga sanktioner för detta. Den angav att beslutet hade antagits enligt EG‑fördragets handläggningsregler liksom nämnda förordning och att de materiella bestämmelser som inte längre var i kraft när en akt antogs kunde tillämpas enligt de principer som reglerar tillämpningen av bestämmelser i tiden, med förbehåll för tillämpningen av den allmänna principen om lex mitior.
4 Artikel 1 i nämnda beslut föreskriver bland annat att Riva hade åsidosatt artikel 65.1 KS genom att från den 6 december 1989 till den 27 juni 2000 delta i en fortlöpande överenskommelse och/eller samordnade förfaranden avseende armeringsjärn i stänger eller i rullar, vilka hade till syfte och/eller resultat att fastställa priser och begränsa och/eller kontrollera tillverkningen eller försäljningen på den inre marknaden. Genom artikel 2 i samma beslut ålade kommissionen Riva att betala 26,9 miljoner euro i böter.
5 Genom skrivelser som skickades mellan den 20 och den 23 november 2009 uppgav åtta av de elva bolag som beslutet av den 30 september 2009 var riktat till, däribland Riva, för kommissionen att bilagan till beslutet, såsom det delgetts bolagen, inte innehöll tabellerna över prisvariationer.
6 Den 8 december 2009 antog kommissionen ändringsbeslutet. Till detta beslut bifogades de saknade tabellerna, och hänvisningarna till dessa i åtta fotnoter ändrades.
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
7 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 februari 2010 väckte Riva talan med yrkande om att tribunalen skulle ogiltigförklara det omtvistade beslutet i dess helhet eller i den del det rörde Riva, eller i andra hand att de böter som bolaget ålagts skulle sättas ned. Bolaget yrkade också att tribunalen skulle vidta utredningsåtgärder avseende förfarandet för antagande av detta beslut.
8 Till stöd för sin talan åberopade Riva åtta grunder: 1) Bristande behörighet för kommissionen efter det att EKSG-fördraget löpte ut, samt åsidosättande av förordning nr 1/2003. 2) Åsidosättande av artikel 10.3 och 10.5 i förordning nr 17 och av artikel 14.1 och 14.3 i förordning nr 1/2003. 3) Åsidosättande av artikel 36 första stycket KS. 4) Åsidosättande av artiklarna 10 och 11 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 och 102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18) och av Rivas rätt till försvar. 5) Bristande motivering liksom motstridiga skäl vad gäller avgränsningen av den relevanta geografiska marknaden och tillämpningen av principen om lex mitior. 6) Missuppfattning av de faktiska omständigheterna och åsidosättande av artikel 65 KS beträffande de olika aspekterna av den överträdelse som Riva hålls ansvarigt för. 7) Avsaknad av utredning och bristande motivering vad gäller att Riva hålls ansvarigt för överträdelsen som helhet och bolagets specifika ställning avseende det agerande som det klandrats för. 8) Åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, åsidosättande av kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4), åsidosättande av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 [KS] (EGT C 9, 1998, s. 3), maktmissbruk samt åsidosättande av proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen vid fastställandet av böterna.
9 Genom den överklagade domen satte tribunalen ned de böter som ålagts Riva till 26 093 000 euro och ogillade talan i övrigt.
Parternas yrkanden vid domstolen
10 I sitt överklagande har Riva yrkat att domstolen ska
– i första hand, upphäva den överklagade domen och följaktligen ogiltigförklara det omtvistade beslutet, eller
– i andra hand, upphäva den överklagade domen i den del den fastställde nedsättningen av böterna till 3 procent och följaktligen sätta ned böterna med ett högre belopp eller återförvisa målet till tribunalen, samt
– som biyrkande, förklara att förfarandet vid tribunalen strider mot principen om en rimlig tidsåtgång för processen, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.
11 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta Riva att ersätta rättegångskostnaderna.
Begäran om att återuppta den muntliga delen av förfarandet
12 Den muntliga delen av förfarandet avslutades den 8 december 2016 sedan generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande. Genom skrivelse av den 27 januari 2017, som gavs in till domstolens kansli samma dag, begärde kommissionen att domstolen skulle återuppta den muntliga delen av förfarandet och lägga till de uppgifter om faktiska omständigheter som den lämnade i sin begäran jämte bifogade handlingar.
13 Till stöd för sin begäran har kommissionen gjort gällande att de faktiska omständigheterna kring de muntliga hörandena den 13 juni och 30 september 2002, som generaladvokaten grundat sitt förslag till avgörande på, inte tillräckligt klargjorts för domstolen, då de inte specifikt avhandlats mellan parterna.
14 Enligt artikel 83 i rättegångsreglerna får domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om målet ska avgöras på grundval av ett rättsligt argument som inte har avhandlats mellan parterna.
15 Föremålet för överklagandet bestäms dock i princip av de grunder och argument som parterna anfört. I förevarande fall har parterna haft tillfälle att i tillräcklig utsträckning avhandla dessa grunder och argument i sina inlagor och vid den gemensamma förhandlingen den 20 oktober 2016 i målen C‑85/15 P–C‑89/15 P.
16 Under dessa omständigheter finner domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att besluta om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.
Prövning av överklagandet
17 Till stöd för sitt överklagande har Riva anfört fyra grunder, den första i första hand och de övriga i andra hand: 1) Felaktig rättstillämpning samt bristande och motstridig motivering i den överklagade domen vad gäller bedömningen av förordning nr 773/2004 och rätten till försvar. 2) Felaktig rättstillämpning liksom bristande och motstridig motivering rörande fastställandet av det slutliga bötesbeloppet. 3) En motstridighet samt felaktig rättstillämpning såtillvida att tribunalen kvalificerade Riva som ”deltagare” i det avtal som ingicks i december 1998 om försäljningskvoter och följaktligen beaktade den delen av den konkurrensbegränsande samverkan när den fastställde bötesbeloppet. 4) Bristande motivering avseende hur inblandningen av Rivas företagsledning påverkade höjningen av utgångsbeloppet för böterna. Riva har också framställt ett biyrkande om att domstolen ska förklara att förfarandet vid tribunalen var rättsstridigt, eftersom det stred mot rätten till rättegång inom rimlig tid.
Den första grunden
Parternas argument
18 Riva söker med sin första grund bestrida tribunalens slutsatser i punkt 124 i den överklagade domen, där den underkände Rivas argument att kommissionen innan den antog det omtvistade beslutet borde ha tillställt bolaget ett nytt meddelande om invändningar och hållit ett hörande i närvaro av representanter för medlemsstaterna efter det att 2002 års beslut ogiltigförklarades.
19 Riva anser att tribunalen inte kan grunda sin motivering i punkterna 115 och 120 i den överklagade domen på den rättspraxis som nämns där, eftersom den rör hypotesen dels att rättsstridigheten hos 2002 års beslut inträffande först när det antogs, dels att det beslutet och det beslut som senare antogs grundar sig på samma invändningar och att de båda besluten således är identiska. I förevarande fall handlar det dock inte om ett rent formfel från kommissionens sida. Tvärtom har de fel som institutionen gjort haft återverkningar på dess övergripande tillvägagångssätt och inte begränsat sig till utpekandet av rättslig grund för akten. De har haft följder för överträdelsen i sak, bland annat avgränsningen av den relevanta geografiska marknaden, tillämpningen av principen om lex mitior och beräkningen av böterna. Tribunalen noterade också att 2002 års beslut och det omtvistade beslutet inte var identiska, vare sig beträffande skälen, den rättsliga kvalificeringen av vissa handlanden eller avgörandena.
20 Riva anser att slutsatsen i punkt 122 i den överklagade domen – att bolagets jämförelser mellan de båda besluten inte är relevanta av den anledningen att ogiltigförklaringen av 2002 års beslut innebar att det beslutet upphörde att existera i unionens rättsordning – är felaktig och motstridig. I punkt 120 i den överklagade domen stödde sig tribunalen på jämförelsen mellan innehållet i de båda besluten och erinrade om kommissionens val, efter det att 2002 års beslut ogiltigförklarats, att anta ett identiskt beslut som rörde samma invändningar som företagen redan hade yttrat sig över.
21 Riva har också gjort gällande – vad gäller principen att handläggningsregler är tillämpliga omedelbart från det att de träder i kraft – att efter det att EKSG-fördraget upphörde att gälla föreskrev förordning nr 773/2004 beträffande förfarandet att ett nytt meddelande om invändningar skulle skickas ut till de berörda företagen och att det därefter skulle hållas ett hörande i närvaro av representanter för medlemsstaterna. Företagen hade nämligen inte haft tillfälle att yttra sig över de invändningar som riktades mot dem i sak inför dessa representanter.
22 Kommissionen anser att överklagandet inte kan bifallas avseende den grunden, eftersom den bygger på en felaktig, missvisande tolkning av den överklagade domen.
23 Argumentet om att det inte avgavs något nytt meddelande om invändningar och inte hållits något hörande i närvaro av representanter för medlemsstaterna efter det att EKSG-fördraget löpte ut är ogrundat, eftersom kommissionen sände Riva det kompletterande meddelandet om invändningar, som hade antagits enligt EG‑fördragets handläggningsregler och som Riva svarade på skriftligen och vid förhandlingen den 30 september 2002 i medlemsstaternas närvaro.
Domstolens bedömning
24 Domstolen vill påpeka att i det förfarande som ledde fram till 2002 års beslut tillställde kommissionen de berörda företagen, inklusive Riva, den 26 mars 2002, meddelandet om invändningar i enlighet med artikel 36 KS. Hörandet avseende meddelandet om invändningar ägde rum den 13 juni 2002. Det är ostridigt att medlemsstaternas representanter inte var kallade att delta i det hörandet, eftersom något sådant deltagande inte fanns föreskrivet i de då gällande bestämmelserna i EKSG-fördraget.
25 Efter det att EKSG-fördraget löpte ut tillställde kommissionen den 12 augusti 2002 företagen det kompletterande meddelandet om invändningar, på grundval av artikel 19.1 i förordning nr 17, och förklarade där sin ståndpunkt beträffande denna ändring av den rättsliga grunden och anmodade företagen att yttra sig angående dessa kompletterande invändningar. Ett hörande ägde rum den 30 september 2002 i närvaro av representanter för medlemsstaterna, i enlighet med artikel 11.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2842/98 av den 22 december 1998 om hörande av parter i vissa förfaranden enligt artiklarna [81] och [82] i EG‑fördraget (EGT L 354, 1998, s. 18).
26 Efter det att 2002 års beslut ogiltigförklarats, underrättade kommissionen genom skrivelse av den 30 juni 2008 Riva och de övriga berörda företagen om sin avsikt att anta beslutet på nytt med förordning nr 1/2003 som rättslig grund, i enlighet med handläggningsreglerna i den förordningen.
27 Mot denna bakgrund ska domstolen pröva om kommissionen, i motsats till vad tribunalen fann i punkt 124 i den överklagade domen, var skyldig att efter det att 2002 års beslut hade ogiltigförklarats återuppta förfarandet och avge ett nytt meddelande om invändningar samt hålla ett nytt hörande.
28 Enligt fast rättspraxis anses handläggningsregler i allmänhet vara tillämpliga vid tidpunkten för reglernas ikraftträdande (dom av den 29 mars 2011, ArcelorMittal Luxembourg/kommissionen och kommissionen/ArcelorMittal Luxembourg m.fl., C‑201/09 P och C‑216/09 P, EU:C:2011:190, punkt 75 och där angiven rättspraxis, dom av den 29 mars 2011, ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen, C‑352/09 P, EU:C:2011:191, punkt 88, och dom av den 11 december 2012, kommissionen/Spanien, C‑610/10, EU:C:2012:781, punkt 45). Detta gäller även i ett förfarande som inleddes före detta ikraftträdande men som fortfarande pågår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2012, kommissionen/Spanien, C‑610/10, EU:C:2012:781, punkt 47).
29 I förevarande fall antogs det omtvistande beslutet med stöd av artiklarna 7.1 och 23.2 i förordning nr 1/2003, och förfarandet som ledde fram till det beslutet skulle därför handläggas enligt den förordningen samt enligt förordning nr 773/2004, vars rättsliga grund är förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2011, ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen, C‑352/09 P, EU:C:2011:191, punkt 90), oaktat att förfarandet inleddes innan förordning nr 1/2003 hade trätt i kraft.
30 Artikel 10.1 och 10.2 i förordning nr 773/2004, jämförd med artikel 27.1 i förordning nr 1/2003, som den genomför, föreskriver att innan kommissionen antar ett beslut med stöd av bland annat artikel 7 i förordning nr 1/2003 ska den tillställa de berörda parterna ett meddelande om invändningar och ge dem tillfälle att framföra sina ståndpunkter inom en tidsfrist som kommissionen bestämmer.
31 Som tribunalen påpekat i punkterna 117 och 118 i den överklagade domen hade kommissionen i detta fall redan tillställt de berörda företagen meddelandet om invändningar och det kompletterande meddelandet om invändningar, och jämfört med vad som angavs där hölls Riva i det omtvistade beslutet inte ansvarigt för några ytterligare handlingar, och inte heller ändrades bevisningen för de påstådda överträdelserna påtagligt.
32 I det sammanhanget ska påståendet om felaktig rättstillämpning av tribunalen i punkt 122 i den överklagade domen och om en motstridighet i punkt 120 i samma dom tillbakavisas. Som kommissionen påpekade i sin svarsskrivelse rör nämnda punkt 120 frågan huruvida 2002 års beslut och det omtvistade beslutet är grundade på samma invändningar, medan punkt 122 rör Rivas jämförelse mellan de båda besluten, som tribunalen fann saknade relevans, eftersom det är meddelandet om invändningar och tillgången till handlingarna i ärendet som gör att företag under utredning kan få kännedom om vilken bevisning kommissionen förfogar över och ger dem möjlighet att fullt ut utnyttja sin rätt till försvar. I motsats till vad Riva har gjort gällande, betyder en eventuell skillnad i lydelsen av de två besluten inte nödvändigtvis i sig att de invändningar som riktats mot de berörda företagen har förändrats, något som Riva i alla händelser inte har visat.
33 Som generaladvokaten påpekade i punkt 53 i sitt förslag till avgörande är det ingen större skillnad mellan ett meddelande om invändningar som har antagits enligt bestämmelserna i EKSG-fördraget och ett som har antagits enligt förordningarna nr 17 och 1/2003. Det var därför inte nödvändigt att sända ut ett nytt meddelande om invändningar.
34 Tribunalen hänvisade i detta sammanhang med fog till punkt 73 i domen av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen (C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582), där domstolen erinrade om att ogiltigförklaring av en unionsakt inte nödvändigtvis påverkar de förberedande akterna, varför förfarandet för att ersätta den ogiltigförklarade akten i princip kan återupptas precis där rättsstridigheten inträffade.
35 Som tribunalen konstaterade i punkt 115 i den överklagade domen ogiltigförklarades 2002 års beslut på grund av bristande behörighet för kommissionen att anta beslutet med stöd av EKSG-fördraget, som inte längre var i kraft när det beslutet fattades. Det var alltså vid just den tidpunkten som rättsstridigheten inträffade. Ogiltigförklaringen påverkade följaktligen varken meddelandet om invändningar eller det kompletterande meddelandet om invändningar.
36 I motsats till vad Riva har gjort gällande har den rättspraxis som nämns i punkt 34 ovan inte förlorat sin tillämplighet i detta fall till följd av att de fel som kommissionen gjorde i 2002 års beslut får konsekvenser för överträdelsen i sak, bland annat avgränsningen av den relevanta geografiska marknaden, för tillämpningen av principen om lex mitior och för beräkningen av bötesbeloppet. Även om kommissionen stödde beslutet på en felaktig rättslig grund, det vill säga artikel 65.4 och 65.5 KS, hade den, såsom tribunalen konstaterade i punkterna 18 och 119 i den överklagade domen, i det kompletterande meddelandet om invändningar, vilket grundade sig på artikel 19.1 i förordning nr 17, informerat Riva om vilka slutsatser den drog av att EKSG-fördraget löpte ut, och Riva hade haft möjlighet att yttra sig i den frågan.
37 Det har heller inte bestritts att följderna av att detta fördrag löpte ut inte förändrades genom att förordning nr 17 upphävdes och att förordning nr 1/2003 – vari vissa bestämmelser utgör den rättsliga grunden för det omtvistade beslutet – trädde i kraft. I alla händelser, och som generaladvokaten påpekat i punkt 50 i sitt förslag till avgörande, föreskriver artikel 34.2 i förordning nr 1/2003 och artikel 19 i förordning nr 773/2004, i egenskap av övergångsbestämmelser, att de handläggningsåtgärder som har vidtagits enligt förordning nr 17 respektive nr 2842/98 ska fortsätta att gälla vid tillämpningen av de förstnämnda förordningarna.
38 Det var följaktligen inte felaktig rättstillämpning när tribunalen i punkt 124 i den överklagade domen fann att kommissionen inte var skyldig att anta ett nytt meddelande om invändningar.
39 Som generaladvokaten påpekat i punkt 55 i sitt förslag till avgörande, ska kommissionen dock, enligt artikel 12 i förordning nr 773/2004, ge de parter till vilka den har riktat ett meddelande om invändningar tillfälle att utveckla sina argument vid ett hörande om de så begär. Eftersom, som framgår av punkt 35 ovan, meddelandet om invändningar och det kompletterande meddelandet om invändningar inte påverkades av ogiltigförklaringen av 2002 års beslut, ska det prövas om kommissionen gav parterna tillfälle att framföra sina argument vid ett hörande som hölls i enlighet med handläggningskraven i förordningarna nr 1/2003 och 773/2004, som den var skyldig att göra.
40 Det ska påpekas att enligt de handläggningsregler som införts genom förordning nr 1/2003, som förtydligas i förordning nr 773/2004, ska, som framgår av artikel 14.3 i sistnämnda förordning, medlemsstaternas konkurrensmyndigheter kallas att delta vid det hörande som på begäran av mottagarna av ett meddelande om invändningar ska hållas efter det att meddelandet har avgetts.
41 Vad gäller de höranden som ägde rum under år 2002, deltog representanter för medlemsstaterna inte i det som hölls den 13 juni 2002, eftersom ett sådant deltagande inte fanns föreskrivet i det då gällande EKSG-fördraget. Det är ostridigt att detta hörande rörde ärendet i sak, det vill säga det agerande som kommissionen klandrade mottagarna av meddelandet om invändningar för. Detta framgår bland annat av skälen 379–382 i det omtvistade beslutet och bekräftas i punkt 148 i tribunalens dom av den 9 december 2014, Alfa Acciai/kommissionen (T‑85/10, ej publicerad, EU:T:2014:1037), och dom av den 9 december 2014, Ferriera Valsabbia och Valsabbia Investimenti/kommissionen (T‑92/10, ej publicerad, EU:T:2014:1032).
42 Hörandet den 30 september 2002, dit representanter från medlemsstaterna hade kallats i enlighet med reglerna i EG‑fördraget, som vid det laget var tillämpliga, särskilt artikel 11.2 i förordning nr 2842/98, rörde däremot ämnet för det kompletterande meddelandet om invändningar, det vill säga de rättsliga följderna för förfarandet av att EKSG-fördraget löpte ut. Detta framgår dels av detta meddelande, där mottagarna uttryckligen anmodades att yttra sig över de kompletterande invändningarna, dels av att kommissionen i skäl 382 i det omtvistade beslutet angav att den inte ansett det nödvändigt att upprepa hörandet av den 13 juni 2002, med tillämpning av bestämmelserna i förordning nr 17 och 1/2003, eftersom det hörandet – där representanter för medlemsstaterna inte hade deltagit – hade genomförts enligt de då tillämpliga reglerna i EKSG-fördraget. Vid den gemensamma förhandlingen i målen C‑85/15 P–C‑89/15 P bekräftade kommissionen dessutom, som svar på en fråga från domstolen, att det kompletterande meddelandet om invändningar varken tog upp de faktiska omständigheterna eller bevisningen i förfarandet på nytt.
43 Av detta följer att i förevarande fall har medlemsstaternas representanter inte deltagit i något hörande avseende ärendet i sak, utan enbart i det hörande som rörde de rättsliga följderna av att EKSG-fördraget löpte ut.
44 Enligt den rättspraxis som domstolen erinrar om i punkterna 28 och 29 ovan ska ett förfarande som leder fram till att ett beslut antas med stöd av förordning nr 1/2003 följa handläggningsreglerna i den förordningen, även om förfarandet påbörjades innan förordningen trädde i kraft.
45 Av detta följer att innan kommissionen antog det omtvistade beslutet var den skyldig att med tillämpning av artiklarna 12 och 14 i förordning nr 773/2004 ge parterna tillfälle att framföra sina argument vid ett hörande dit medlemsstaternas konkurrensmyndigheter var kallade. Hörandet den 13 juni 2002, avseende ärendet i sak, kan därför inte anses uppfylla handläggningskraven för att anta ett beslut på grundval av förordning nr 1/2003.
46 Det utgjorde således felaktig rättstillämpning när tribunalen i punkt 124 i den överklagade domen fann att kommissionen inte var skyldig att innan den antog det omtvistade beslutet hålla ett nytt hörande med motiveringen att de berörda företagen redan hade haft möjlighet att yttra sig muntligt vid hörandena den 13 juni och 30 september 2002.
47 Med hänsyn till, som generaladvokaten betonade i punkterna 56 och 57 i sitt förslag till avgörande, betydelsen av att det i ett förfarande enligt förordningarna nr 1/2003 och 773/2004 om berörda parter så begär hålls ett hörande, dit, enligt artikel 14.3 i den sistnämnda förordningen, medlemsstaternas konkurrensmyndigheter har kallats, utgör det ett väsentligt formfel att inte hålla ett sådant hörande.
48 Eftersom rätten till ett sådant hörande, vilken stadgas i förordning nr 773/2004, inte har iakttagits, behöver det företag vars rättigheter därmed har åsidosatts inte visa att detta åsidosättande kunnat påverka förfarandet liksom innehållet i det omtvistade beslutet till företagets nackdel.
49 Förfarandet är därför med nödvändighet ogiltigt, oberoende av de eventuella menliga följder för Riva som skulle bli konsekvensen av ett sådant åsidosättande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2012, kommissionen/Éditions Odile Jacob, C‑553/10 P och C‑554/10 P, EU:C:2012:682, punkterna 46–52, och dom av den 9 juni 2016, CEPSA/kommissionen, C‑608/13 P, EU:C:2016:414, punkt 36).
50 Av vad som anförts följer att överklagandet ska bifallas på den första av Riva anförda grunden och följaktligen att den överklagade domen ska upphävas. Det är därmed inte nödvändigt att pröva de övriga grunderna för överklagandet.
Biyrkandet
Parternas argument
51 Riva har med sitt biyrkande begärt att domstolen ska förklara att förfarandet vid tribunalen strider mot artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, eftersom det förfarandet stred mot principen om en rimlig tidsåtgång för processen, vilket är en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter.
52 Riva har påpekat att förfarandet vid tribunalen varade nästan fem år, varav tre år och två månader från det att den skriftliga delen av förfarandet avslutades till dess att den muntliga delen inleddes. Den tidsåtgången är inte motiverad sett till omständigheterna i målet. De grunder som Riva tog upp uppvisade inte en särskilt hög svårighetsgrad och hindrade inte referenten från att utföra sitt arbete på kortare tid. Tribunalens inaktivitet kan inte förklaras av åtgärder för processledning eller utredning eller av incidenter under rättegången. Inte heller bidrog Riva genom sitt handlande till att fördröja handläggningen av målet.
53 Kommissionen har gjort gällande att talan inte bör bifallas såvitt avser denna grund.
Domstolens bedömning
54 Med anledning av att Riva har yrkat att domstolen ska förklara att artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, erinrar domstolen om följande. En unionsdomstols underlåtenhet att iaktta sin skyldighet enligt denna bestämmelse att inom skälig tid pröva de mål som anhängiggjorts vid den ska beivras genom att en skadeståndstalan väcks vid tribunalen, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för avhjälpande. Ett yrkande om ersättning för den skada som åsamkats på grund av tribunalens underlåtelse att avgöra ett mål inom skälig tid kan således inte framställas direkt vid domstolen inom ramen för ett överklagande, utan ska framställas vid tribunalen. När skadeståndstalan har väckts ankommer det således på tribunalen, som är behörig enligt artikel 256.1 FEUF, att pröva en sådan talan i en annan sammansättning än den som prövade det mål i vilket handläggningstiden kritiserats för att vara oskäligt lång (dom av den 9 juni 2016, Repsol Lubricantes y Especialidades m.fl./kommissionen, C‑617/13 P, EU:C:2016:416, punkterna 98 och 99 och där angiven rättspraxis).
55 Rivas biyrkande kan därför inte bifallas.
Prövning av talan vid tribunalen
56 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. I ett sådant fall kan domstolen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
57 I det aktuella målet förfogar domstolen över de upplysningar som krävs för att slutligt avgöra den talan om ogiltigförklaring som Riva väckte vid tribunalen.
58 Av de skäl som redovisas i punkterna 24–49 ovan ska det omtvistade beslutet ogiltigförklaras i den del det avser Riva, på grund av väsentliga formfel.
Rättegångskostnader
59 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen, när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken, besluta om rättegångskostnaderna.
60 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, vilken är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom Rivas överklagande och dess talan vid tribunalen har bifallits, ska kommissionen enligt Rivas yrkande förpliktas att utöver att bära sina egna rättegångskostnader ersätta Rivas rättegångskostnader såväl i första instans som inom ramen för överklagandet.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:
1) Europeiska unionens tribunals dom av den 9 december 2014, Riva Fire/kommissionen (T‑83/10, ej publicerad, EU:T:2014:1034), upphävs.
2) Europeiska kommissionens beslut K(2009) 7492 slutlig av den 30 september 2009 om ett förfarande enligt artikel 65 KS (COMP/37.956 – Runda armeringsjärn – förnyat antagande av beslut), i dess lydelse enligt kommissionens beslut K(2009) 9912 slutlig av den 8 december 2009, ogiltigförklaras i den del det avser Riva Fire SpA.
3) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för Riva Fire SpA, såväl i första instans som inom ramen för detta överklagande.
Underskrifter