Överklagande ingett den 6 december 2011 av Carlo De Nicola av den dom som personaldomstolen meddelade den 28 september 2011 i mål F-13/10, De Nicola mot EIB

(Mål T-618/11 )

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: Carlo De Nicola (Strassen, Luxemburg) (ombud: advokaten L. Isola)

Övrig part i målet: Europeiska investeringsbanken

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara följande:

Den åtgärd som vidtogs den 23 september 2009 i den del prövningsorganet avslog klagandens överklagande av bedömningsrapporten för år 2008 samt härmed sammanhängande rättsakter.

Bedömningsrapporten för år 2008 i sin helhet.

De befordringar som beslutades den 18 mars 2009.

Samtliga rättsakter som sammanhänger härmed, följer härav eller utgör grund för besluten, bland annat personalavdelningens riktlinjer (i första instans begränsade klaganden sitt yrkande till att dessa inte skulle tillämpas)

Förplikta EIB att ersätta lidna ideella och materiella skador, ersätta rättegångskostnaderna jämte ränta och ersätta den skada som följer av penningvärdes försämring hänförlig till den fastställda fordran.

Förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Överklagandet riktas mot den dom som personaldomstolen meddelade den 28 september 2011 och varigenom personaldomstolen ogillade klagandens talan. Talan gällde för det första yrkande om ogiltigförklaring av det beslut som prövningsorganet vid Europeiska investeringsbanken fattade den 23 september 2009, för det andra yrkande om ogiltigförklaring av klagandens bedömningsrapport för år 2008, för det tredje yrkande om ogiltigförklaring av de befordringsbeslut som fattades den 18 mars 2009, för det fjärde yrkande om ogiltigförklaring av beslutet att neka befordran, och för det femte yrkande att förplikta EIB att ersätta de ideella och materiella skador som klaganden anser sig ha lidit.

Till stöd för sina yrkanden åberopar klaganden följande:

A. Yrkandet om ogiltigförklaring

Klaganden kritiserar att personaldomstolen i väsentlig omfattning underlåtit att ta ställning till yrkandet om ogiltigförklaring av prövningsorganets beslut, vilket ingår i klagandens personalakt och kan komma att påverka hans framtida karriär.

Personaldomstolen kan inte lagligen underlåta att ta ställning då klaganden har angripit två olika rättsakter och anfört olika grunder. Detta gäller i synnerhet om det beaktas att samma personaldomstol alltid har uteslutit härledd ogiltighet (sådan ogiltighet som drabbar rättsakter som sammanhänger med, följer av eller utgör grund för rättsakter som ogiltigförklarats eller förklarats otillämpliga men som inte är självständiga från dessa utan hänger nära samman med dem) och om det beaktas att Carlo De Nicola har ett uppenbart intresse av att prövningsorganet gör en förnyad prövning. Prövningsorganet är nämligen det organ som ska avgöra ärendet i sak och kan, till skillnad från tribunalen, ersätta sina överordnades bedömning med sin egen.

Vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring av bedömningsrapporten kritiserar klaganden personaldomstolen för att ex officio för det första rättsstridigt ha vägrat att beakta de många och fastställda trakasserier som klaganden utsatts för under året och, genom att kasta om bevisbördan, underlåta att pröva nästan samtliga invändningar: avsaknad av bedömning av visst arbete med olämpligt syfte, exceptionell initiativförmåga etcetera, vilket styrker betygsättarens oärlighet.

Klaganden kritiserar även den felaktiga motiveringen, som ofta görs till följd av att yrkandet missförståtts. Inte heller påståendet att "de praktiska riktlinjerna för utvärdering" var rättsstridiga har prövats. Dessa riktlinjer syftar till att ge möjlighet att befordra "vänner" i stället för "de bästa" och att undgå tribunalens kontroll. Härigenom har den årliga utvärderingen gått från att vara absolut till att vara en relativ bedömning. Samtidigt har det aldrig fastställts vilka kriterier som gäller för att en performance ska vara utmärkt, mycket bra, i överensstämmelse med förväntningarna eller otillräcklig.

Slutligen riktar klaganden kritik mot att det inte angetts vilka kriterier som använts för att tolka hans begäran till prövningsorganet och för att utesluta att han, genom att angripa sin uteblivna befordran, inte även avsåg att angripa de befordringar som EIB beslutat om och fastställt.

B. Yrkandet om ersättning

6.     Vad gäller yrkandena om ersättning för ideella och materiella skador till följd av bankens rättsstridiga handlande riktar Carlos De Nicola ånyo kritik mot att personaldomstolen ex officio har agerat till förmån för EIB. Personaldomstolen har för det första begränsat yrkandet med stöd av invändningar som EIB inte framställt, därefter ogillat detta med motiveringen att det förelåg lis pendens (mål som pågår) vilket EIB valt att inte åberopa. Det kan inte anses vara fråga om lis pendens då detta inte styrkts och inte regleras i rättegångsreglerna och vidare då det påstått liknande yrkandet var föremål för prövning i en annan instans.

7.     Carlos De Nicola kritiserar även att personaldomstolen underlåtit att pröva en begäran om att tillämpa de preskriptionsfrister som föreskrivs i hans nationella rätt på grund av att hans anställningsavtal är privaträttsligt och att han, i egenskap av den svagare parten i avtalet, har rätt att kräva att en förmånligare regel tillämpas.

8.     Slutligen kritiserar klaganden att personaldomstolen utgått från en felaktig förutsättning. Klaganden avsåg nämligen angripa sin arbetsgivares rättsstridiga handlande men personaldomstolen envisas med att söka efter en rättsstridig rättsakt och tillämpar bestämmelser som uttryckligen endast är tillämpliga på tjänstemän på klagandens privaträttsligt reglerade anställningsavtal.

____________