DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 11 juni 2009 (*)
”Konkurrenspolitik – Artiklarna 81 EG och 82 EG – Artikel 15.3 i förordning (EG) nr 1/2003 – Skriftligt yttrande från kommissionen – Nationellt mål som avser frågan huruvida avdrag får göras i deklaration för inkomstskatt för böter som kommissionen beslutat att påföra”
I mål C‑429/07,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Gerechtshof te Amsterdam (Nederländerna) genom beslut av den 12 september 2007, som inkom till domstolen den 17 september 2007, i målet
Inspecteur van de Belastingdienst
mot
X BV,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna T. von Danwitz, E. Juhász (referent), G. Arestis och J. Malenovský,
generaladvokat: P. Mengozzi,
justitiesekreterare: handläggaren N. Nanchev,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 december 2008,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– X BV, genom G. Th. K. Meussen, advocaat,
– Nederländernas regering, genom Y. de Vries och M. de Grave, båda i egenskap av ombud,
– Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av F. Arena, avvocato dello Stato,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom A. Bouquet och W. Wils, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 5 mars 2009 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT 2003, L 1, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Inspecteur van de Belastingdienst (skattemyndigheten) och bolaget X BV, bildat enligt nederländsk rätt och hemmahörande i P. Målet gäller huruvida det vid beskattning är tillåtet att göra avdrag för böter som Europeiska gemenskapernas kommission har påfört för överträdelse av gemenskapens konkurrensregler.
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
3 Skäl 21 i förordning nr 1/2003 har följande lydelse:
”En enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna kräver också att det fastställs former för samarbete mellan medlemsstaternas domstolar och kommissionen. Detta gäller alla domstolar i medlemsstaterna som tillämpar artiklarna 81 och 82 i fördraget, oavsett om de tillämpar dessa bestämmelser i mål mellan enskilda parter eller agerar som offentliga verkställande myndigheter eller ansvarar för överprövningen av dessa beslut. I synnerhet bör de nationella domstolarna kunna vända sig till kommissionen för att få information om eller synpunkter på tillämpningen av gemenskapens konkurrensrätt. Kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter bör också ges möjlighet att lämna skriftliga eller muntliga yttranden till de domstolar som skall tillämpa artikel 81 eller artikel 82 i fördraget. Dessa yttranden bör lämnas inom ramen för nationella processuella regler och förfaranden, däribland dem som garanterar parternas rättigheter. Det bör i detta sammanhang säkerställas att kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter hålls tillräckligt informerade om nationella domstolsförfaranden.”
4 I artikel 15 i förordning nr 1/2003 föreskrivs följande:
”Samarbete med nationella domstolar
1. Vid förfaranden där artikel 81 eller artikel 82 i fördraget tillämpas får medlemsstaternas domstolar från kommissionen begära upplysningar som den förfogar över eller yttranden i frågor rörande tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna kopior av alla skriftliga avgöranden från nationella domstolar som gäller tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82 i fördraget. En sådan kopia skall överlämnas utan dröjsmål efter det att det fullständiga skriftliga avgörandet har tillställts parterna.
3. Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter får på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till de nationella domstolarna i sina respektive medlemsstater om frågor som rör tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82. Med tillstånd av den berörda domstolen får de också lämna muntliga yttranden till de nationella domstolarna i sina medlemsstater. Om den enhetliga tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82 i fördraget så kräver, får kommissionen på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till medlemsstaternas domstolar. Efter tillstånd av domstolen i fråga får kommissionen också avge muntliga yttranden.
Endast i syfte att utarbeta sina yttranden får medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och kommissionen begära att den berörda domstolen i medlemsstaterna översänder eller säkerställer översändande till dem av alla handlingar som är nödvändiga för att bedöma ärendet.
4. Denna artikel påverkar inte mer vittgående befogenheter att lämna yttranden inför domstol som medlemsstaternas konkurrensmyndigheter kan ha tilldelats enligt lagstiftningen i respektive medlemsstat.”
5 Enligt punkterna 31–35 i kommissionens tillkännagivande om samarbete mellan kommissionen och EU-medlemsstaternas domstolar vid tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG‑fördraget (EUT 2004, C 101, s. 54) gäller följande:
”31. Enligt artikel 15.3 i förordning [nr 1/2003] får nationella konkurrensmyndigheter och kommissionen avge utlåtanden [’yttranden’ i förordningen] om frågor rörande tillämpningen av artiklarna 81 [EG] eller 82 [EG] till en nationell domstol som har att tillämpa dessa bestämmelser. I förordningen skiljer man mellan skriftliga utlåtanden, som nationella konkurrensmyndigheter och kommissionen får avge på eget initiativ, och muntliga utlåtanden, som kräver tillstånd från den nationella domstolen …
32. I förordningen anges vidare att kommissionen endast kommer att avge utlåtanden när den enhetliga tillämpningen av artiklarna 81 [EG] eller 82 [EG] så kräver. Eftersom detta är syftet med utlåtandena kommer kommissionen att begränsa sig till en ekonomisk och juridisk analys av omständigheterna i målet.
33. För att kommissionen skall kunna avge utlåtanden kan nationella domstolar komma att bli ombedda att till kommissionen överlämna kopior av alla handlingar som är nödvändiga för att bedöma ärendet eller se till att dessa handlingar överlämnas. I enlighet med artikel 15.3 andra stycket i förordning [nr 1/2003] kommer kommissionen att använda handlingarna endast i syfte att utarbeta utlåtandet …
34. Eftersom förordningen inte innehåller några procedurregler om hur utlåtandet skall avges, får detta avgöras enligt medlemsstatens egna rättegångsregler och praxis. Om en medlemsstat ännu inte har infört lämpliga regler, måste den nationella domstolen avgöra vilka rättegångsregler som lämpligen bör tillämpas på utlåtandet i målet som pågår.
35. Rättegångsreglerna bör iaktta de principer som anges i punkt 10 ovan. Detta innebär bland annat att reglerna om utlåtanden i frågor rörande tillämpningen av artiklarna 81 [EG] eller 82 [EG]
a) skall vara förenliga med allmänna gemenskapsrättsliga principer, i synnerhet med avseende på parternas grundläggande rättigheter,
b) inte får göra det orimligt svårt eller i praktiken omöjligt att avge ett utlåtande (effektivitetsprincipen) …, och
c) inte får vara mindre förmånliga än vad som gäller enligt motsvarande nationella regler (likvärdighetsprincipen).”
De nationella bestämmelserna
6 I artikel 89h i lagen om nya bestämmelser för ekonomisk konkurrens (konkurrenslagen) (wet houdende nieuwe regels omtrent de economische mededinging (Mededingingswet)), av den 22 maj 1997 (Stb. 1997, nr 242), i dess lydelse enligt lag av den 9 december 2004 (Stb. 2005, nr 172) (nedan kallad konkurrenslagen), föreskrivs följande:
”1. När de inte är parter i målet, får styrelsen [för Nederlandse Mededingingsautoriteit (nederländska konkurrensverket) (nedan kallat NMa)] eller Europeiska gemenskapernas kommission, för handläggningen av ett mål som väckts vid en förvaltningsdomstol, lämna ett skriftligt yttrande i enlighet med artikel 15.3 i förordning nr 1/2003, om styrelsen [för NMa] eller Europeiska gemenskapernas kommission har begärt det. Domstolen får fastställa inom vilken frist yttrandet ska lämnas. Efter tillstånd av domstolen i fråga får de också avge muntliga yttranden vid förhandlingen.
2. På begäran enligt artikel 15.3 andra stycket i förordning nr 1/2003 ska domstolen översända samtliga handlingar som avses i denna bestämmelse till styrelsen [för NMa] och Europeiska gemenskapernas kommission. Parterna får inom den frist som domstolen fastställer yttra sig om vilka handlingar som ska översändas.
3. Parterna får bemöta de yttranden som lämnats av styrelsen [för NMa] och Europeiska gemenskapernas kommission inom den frist som domstolen fastställer. Efter tillstånd från domstolen får parterna bemöta varandras respektive yttranden.”
7 Nämnda artikel 89h infördes genom lagen om ändring av konkurrenslagen samt vissa andra lagar som gäller genomförande av förordningarna (EG) nr 1/2003 och 139/2004 (wet tot wijziging van de Mededingingswet en van enige andere wetten in verband met de implementatie van EG‑verordeningen 1/2003 en 139/2004), av den 30 juni 2004 (Stb. 2004, n° 345). Det framgår av begäran om förhandsavgörande att ingressen till denna lag (Kamerstukken II, session 2003-2004, 29276, nr 3), innehåller följande:
”2.5 Samarbete med nationella domstolar
I artikel 15 och skäl 21 i [förordning nr 1/2003] redogörs för samarbetet mellan kommissionen och nationella domstolar.
…
I artikel 15.3 föreskrivs dessutom att kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter får lämna skriftliga och muntliga yttranden till domstolen under handläggningen av ett mål (amicus curiae). Dessa yttranden har ställning som synpunkter och syftar till att främja en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna.
Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna är härvid skyldiga att iaktta nederländska processuella regler. I ett tvåpartsförfarande är domstolen passiv men bestämmer förfarandets rytm. Domstolen är vidare inte bunden av kommissionens synpunkter (skäl 21). Domstolens oberoende kan således inte ifrågasättas. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna ska respektera parternas rättigheter och se till att affärshemligheter förblir hemliga. Slutligen är den nationella domstolen enligt artikel 15.1 i förordning [nr 1/2003] behörig att begära att kommissionen lämnar upplysningar eller inkommer med synpunkter.
…
3.4 Samarbete mellan generaldirektören för NMa, kommissionen och domstolarna
I artikel 15.3 i förordning [nr 1/2003] anges att de nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen på eget initiativ får lämna skriftliga yttranden om frågor som rör tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82 i fördraget. Med tillstånd av den berörda domstolen får de också lämna muntliga yttranden till de nationella domstolarna.
Enligt artikel 15.1 i förordning [nr 1/2003] finns vidare en möjlighet för medlemsstaternas domstolar att från kommissionen begära upplysningar i frågor rörande tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i fördraget …
… Genomförandet av artikel 15 i förordning [nr 1/2003] sker vid förvaltningsdomstolarna genom en anpassning av konkurrenslagen (artikel I, G [i ändringslagen], artiklarna 89h, 89i och 89j [i konkurrenslagen]) och vid civildomstolarna genom en ändring i civilprocesslagen [(Wetboek van Burgerlijke Rechtsvordering)] (artikel III).”
8 Artikel 3.14 i 2001 års lag om inkomstbeskattning (Wet Inkomstenbelasting 2001), med rubriken ”Allmänna ej avdragsgilla utgifter” och i den lydelse som var tillämplig på inkomster som intjänats under år 2002, hade följande lydelse:
”1. Vid beräkningen av vinsten är kostnader och utgifter hänförliga till följande poster inte avdragsgilla:
…
c. ”Böter som ålagts av en nederländsk domstol och avgifter som betalats in till staten för att undvika rättsliga påföljder i Nederländerna eller för att uppfylla ett villkor som är förenat med ett beslut om påföljdseftergift, liksom böter som påförts av en institution inom Europeiska unionen samt böter och tilläggsavgifter som påförts enligt allmänna lagen om statlig skatt [(Algemene wet inzake rijksbelastingen)], lagen om tullar [(Douanewet)], den koordinerade socialförsäkringslagen [(Coördinatiewet Sociale Verzekering)], lagen om det administrativa genomförandet av trafikbestämmelser [(Wet administratiefrechtelijke handhaving verkeersvoorschriften)] samt konkurrenslagen;
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
9 Genom kommissionens beslut 2005/471/EG av den 27 november 2002 gällande ett förfarande enligt artikel 81 i EG‑fördraget mot BPB PLC, Gebrüder Knauf Westdeutsche Gipswerke KG, Société Lafarge SA och Gyproc Benelux NV (Ärende nr COMP/E-1/37.152 – Gipsskivor) (EGT L 166, s. 8), påfördes bolagen BPB, Knauf, Lafarge och Gyproc böter om 138,6 miljoner, 85,8 miljoner, 249,6 miljoner respektive 4,32 miljoner euro. Böterna betalades provisoriskt eller säkerställdes genom bankgaranti.
10 Kommissionens sanktionsåtgärder fastställdes i domar meddelade av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 8 juli 2008 i mål T‑50/03, Saint-Gobain Gyproc Belgium mot kommissionen (REG 2008, s. II‑0000), T‑52/03, Knauf Gips mot kommissionen (REG 2008, s. II‑0000), T‑53/03, BPB mot kommissionen (REG 2008, s. II‑0000), och T‑54/03, Lafarge mot kommissionen (REG 2008, s. II‑0000). Bolagen Knauf och Lafarge har överklagat förstainstansrättens domar, i vilka deras talan ogillades, till domstolen (målen C‑407/08 P och C‑413/08 P).
11 Innan förstainstansrättens domar avkunnades överförde ett av de berörda bolagen, som enligt vad som framgår av handlingarna i målet är hemmahörande i Tyskland och som av den hänskjutande domstolen benämns X KG, delvis böterna på bolag inom den koncern där X KG är moderbolag, bland annat på ett av dess nederländska dotterbolag, nämligen X BV.
12 Den 13 mars 2004 fattade den nederländska skattemyndigheten beslut om inkomstskatt för juridiska personer avseende X BV för räkenskapsår 2002. I en skrivelse av den 8 april 2004, begärde nämnda bolag en omprövning av detta beslut hos skattemyndigheten och gjorde då gällande att de böter som kommissionen påfört och som dess moderbolag delvis överfört på bolaget inte utgör böter i den mening som avses i artikel 3.14.1 c, i 2001 års lag om inkomstbeskattning. Enligt denna lag får avdrag inte göras för böter som påförts av gemenskapsinstitutioner vid beräkningen av ett bolags beskattningsbara vinst. Skattemyndigheten beslutade efter omprövning den 11 mars 2005 att inte ändra sitt beslut.
13 Den 19 april 2005 väckte bolaget X BV talan vid Rechtbank Haarlem (domstol i Haarlem).
14 I sin dom av den 22 maj 2006 slog Rechtbank Haarlem fast att böterna var delvis avdragsgilla.
15 Skattemyndigheten överklagade domen till Gerechtshof te Amsterdam (domstol i andra instans i Amsterdam) genom skrivelse daterad den 30 juni 2006.
16 Genom en skrivelse av den 15 mars 2007 meddelade kommissionen, som via pressen och genom nationella konkurrensmyndigheters försorg fått kännedom om domen, den hänskjutande domstolen att den önskade yttra sig i egenskap av sakkunnig med stöd av artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 och artikel 89h i konkurrenslagen. Kommissionen begärde dessutom att få en frist fastställd för detta ändamål och att samtliga handlingar som är relevanta för förståelsen av tvisten skulle översändas.
17 Vid den förhandling som ägde rum den 22 augusti 2007 vid Gerechtshof te Amsterdam gavs parterna i målet vid den nationella domstolen och kommissionen tillfälle att yttra sig i frågan om huruvida kommissionen enligt artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 hade behörighet att på eget initiativ inkomma med skriftligt yttrande i målet.
18 Under dessa omständigheter beslutade Gerechtshof te Amsterdam att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till Europeiska gemenskapernas domstol:
”Är kommissionen med stöd av artikel 15.3 i förordning … nr 1/2003 behörig att på eget initiativ lämna ett skriftligt yttrande i ett förfarande som rör frågan om huruvida böter, som kommissionen påfört X KG på grund av en överträdelse av gemenskapens konkurrensrätt och som detta bolag (delvis) har överfört på motparten, kan dras av från motpartens realiserade (skattemässiga) vinst för år 2002?”
Tolkningsfrågan
19 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida kommissionen enligt artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 är behörig att på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till en nationell domstol i ett förfarande som rör frågan om det är möjligt att från den beskattningsbara vinsten göra avdrag för hela eller delar av sådana böter som kommissionen påfört för överträdelse av artiklarna 81 EG eller 82 EG.
20 För att säkerställa en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna i medlemsstaterna infördes ett samarbete mellan kommissionen, nationella konkurrensmyndigheter och medlemsstaternas domstolar i kapitel IV i förordning nr 1/2003.
21 Samarbetet är en del av den allmänna principen om lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 10 EG och som reglerar relationerna mellan medlemsstaterna och gemenskapsinstitutionerna. Domstolen har redan konstaterat att denna skyldighet för gemenskapsinstitutionerna att samarbeta lojalt är av särskild vikt i förhållande till de domstolar i medlemsstaterna som har till uppgift att övervaka tillämpningen och efterlevnaden av gemenskapsrätten inom ramen för den nationella rättsordningen (se beslut av den 13 juli 1990 i mål C‑2/88 IMM, Zwartveld m.fl., REG 1990, s. I‑3365, punkt 18, svensk specialutgåva, volym 10, s. 489).
22 De nationella domstolarna å ena sidan och kommissionen respektive gemenskapsdomstolarna å andra sidan agerar härvid utifrån den funktion de tilldelats enligt fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2000 i mål C‑344/98, Masterfoods och HB, REG 2000, s. I‑11369, punkt 56).
23 I artiklarna 11–14 i förordning nr 1/2003 stadgas olika former av samarbete mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna.
24 I artikel 15 i nämnda förordning, med rubriken ”Samarbete med nationella domstolar”, införs ett system med ömsesidigt informationsutbyte mellan kommissionen och de nationella domstolarna. Under vissa speciella omständigheter får kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna enligt denna bestämmelse medverka i mål vid de nationella domstolarna.
25 Såsom anges i skäl 21 i förordning nr 1/2003 gäller samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaternas domstolar alla domstolar i medlemsstaterna som tillämpar artiklarna 81 och 82 i fördraget i mål mellan enskilda parter, oavsett om de agerar som offentliga verkställande myndigheter eller ansvarar för överprövningen av dessa beslut.
26 I artikel 15.1 i förordning nr 1/2003 föreskrivs att medlemsstaternas domstolar får begära upplysningar från kommissionen, som den förfogar över, eller yttranden i frågor rörande tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler. Vidare ska medlemsstaterna enligt artikel 15.2 överlämna kopior till kommissionen av alla skriftliga avgöranden från nationella domstolar som gäller tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82 i fördraget.
27 Enligt artikel 15.3 första stycket första och andra meningen får medlemsstaternas konkurrensmyndigheter på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till de nationella domstolarna i sina respektive medlemsstater om frågor som rör tillämpningen av artikel 81 EG eller artikel 82 EG. Med tillstånd av den berörda domstolen får de också lämna muntliga yttranden till de nationella domstolarna i sina medlemsstater. Om den enhetliga tillämpningen av artikel 81 EG eller artikel 82 EG så kräver, får kommissionen enligt artikel 15.3 första stycket tredje och fjärde meningarna på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till medlemsstaternas domstolar. Efter tillstånd av domstolen i fråga får kommissionen också avge muntliga yttranden.
28 Artikel 15.3 första stycket i förordning nr 1/2003 avser således två typer av medverkan som har olika tillämpningsområden: Medverkan av de nationella konkurrensmyndigheterna inför en domstol i deras respektive medlemsstater beträffande tillämpningen av artikel 81 EG eller artikel 82 EG samt medverkan av kommissionen inför medlemsstaternas domstolar om den enhetliga tillämpningen av artikel 81 EG eller artikel 82 EG så kräver.
29 De fyra meningarna i detta stycke, och framför allt den omständigheten att den andra och den fjärde meningen i stort sett är identiska, visar att gemenskapslagstiftaren hade för avsikt att göra en åtskillnad mellan situationerna, trots att båda behandlas i samma stycke.
30 En bokstavlig tolkning av artikel 15.3 första stycket i förordning nr 1/2003 leder följaktligen till slutsatsen att det enda villkor som uppställs för att kommissionen på eget initiativ ska kunna lämna skriftliga yttranden till medlemsstaternas domstolar är att den enhetliga tillämpningen av artikel 81 EG eller artikel 82 EG så kräver. Detta villkor kan vara uppfyllt även om det aktuella förfarandet inte avser tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82 i fördraget.
31 Denna tolkning påverkas inte av den fjärde meningen i skäl 21 i förordning nr 1/2003, enligt vilken kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter bör ges möjlighet att lämna skriftliga eller muntliga yttranden till de domstolar som skall tillämpa artikel 81 EG eller artikel 82 EG. Skälet avser endast en typsituation utan att för den delen utesluta andra fall där kommissionen kan yttra sig. Dessutom är det så att skälen i en förordning visserligen kan tjäna som tolkningsdata för en rättsregel, men de kan inte i sig utgöra en sådan regel (dom av den 13 juli 1989 i mål 215/88, Casa Fleischhandels, REG 1989, s. 2789, punkt 31, och av den 24 november 2005 i mål C‑136/04, Deutsches Milch Kontor, REG 2005, s. I‑10095, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
32 Till skillnad från vad X BV och den nederländska regeringen har gjort gällande motsägs inte heller den tolkning av artikel 15.3 första stycket i förordning nr 1/2003 som getts i punkt 30 i denna dom av punkterna 31–35 i kommissionens tillkännagivande om samarbete mellan kommissionen och EU-medlemsstaternas domstolar vid tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG. Enligt tillkännagivandet får kommissionen avge utlåtanden om frågor rörande tillämpningen av artiklarna 81 EG eller 82 EG. Det allmänna begreppet ”frågor rörande tillämpningen av artiklarna 81 [EG] eller 82 [EG]” som används i tillkännagivandet omfattar nämligen kommissionens möjlighet att lämna skriftliga yttranden till nationella domstolar, om den enhetliga tillämpningen av artikel 81 EG eller artikel 82 EG så kräver. Innehållet i ett tillkännagivande från kommissionen kan inte under några omständigheter ha företräde framför bestämmelserna i en förordning.
33 Det har i gemenskapsrätten inrättats ett komplett system för kontroll av konkurrensbegränsande samverkan och av missbruk av dominerande ställning. I systemet föreskrivs ett principiellt förbud, i artiklarna 81 EG och 82 EG, samt sanktionsåtgärder som kan vidtas med stöd av artikel 83 EG. Artiklarna får anses ingå i en större enhet av bestämmelser som syftar till att förbjuda och beivra konkurrensbegränsande förfaranden.
34 Det följer av artikel 83.2 a EG att de böter och löpande viten som kan påföras företag vid tillämpningen av gemenskapens konkurrensrätt syftar till att ”säkerställa att de förbud som anges i artikel 81.1 [EG] och artikel 82 [EG] iakttas”. Syftet med nämnda artikel 83 EG är således bland annat att säkerställa effektiva kontroller av konkurrensbegränsande samverkan och av missbruk av dominerande ställning.
35 Kommissionens befogenhet att ålägga böter för företag som, avsiktligt eller genom vårdslöshet, bryter mot bestämmelserna i artiklarna 81.1 EG eller 82 EG utgör en av de möjligheter kommissionen har för att fullgöra sin kontrolluppgift enligt gemenskapsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 1825, punkt 105, svensk specialutgåva volym 7, s. 133, och av den 7 juni 2007 i mål C‑76/06 P, Britannia Alloys & Chemicals mot kommissionen, REG 2007, s. I‑4405, punkt 22).
36 Att göra åtskillnad mellan det principiella förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden och de sanktionsåtgärder som vidtas om förbudet inte iakttas skulle således innebära att det arbete som bedrivs av myndigheter som har till uppgift att övervaka att förbudet efterlevs och beivra sådana förfaranden skulle förlora sin effektivitet. Bestämmelserna i artiklarna 81 EG och 82 EG vore verkningslösa om de inte åtföljdes av de tvångsmedel som föreskrivs i artikel 83.2 a EG. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 38 i sitt förslag till avgörande föreligger ett nära samband mellan böterna och tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG.
37 Att de sanktionsåtgärder som vidtas av nationella konkurrensmyndigheter eller av gemenskapens konkurrensmyndigheter med stöd av artikel 83.2 a EG är effektiva är således ett villkor för en enhetlig tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG.
38 I ett förfarande som rör sådana sanktionsåtgärder mot konkurrensbegränsande förfaranden som avses i artikel 83.2 a EG kan den aktuella domstolens beslut inverka menligt på åtgärdernas effektivitet och riskerar således att äventyra en enhetlig tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG.
39 Det är under omständigheterna i målet vid den nationella domstolen uppenbart att utgången i ett mål, som avser huruvida en del av det bötesbelopp som kommissionen har påfört är avdragsgillt i skattehänseende, kan inverka menligt på effektiviteten hos de sanktionsåtgärder som gemenskapens konkurrensmyndighet har vidtagit. Verkan av kommissionens beslut att påföra ett bolag böter kan nämligen klart försvagas om det berörda bolaget, eller åtminstone ett närstående bolag, hade rätt att göra avdrag för hela eller delar av bötesbeloppet från sin beskattningsbara vinst. En sådan möjlighet skulle nämligen leda till att en del av bötesbördan kompenserades av en motsvarande skattelättnad.
40 Det följer av vad som anförts ovan att artikel 15.3 första stycket tredje meningen i förordning nr 1/2003 ska tolkas så att kommissionen enligt denna bestämmelse är behörig att på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till en domstol i en medlemsstat i ett förfarande som rör frågan om det är möjligt att från den beskattningsbara vinsten göra avdrag för hela eller delar av sådana böter som kommissionen påfört för överträdelse av artikel 81 EG eller 82 EG.
Rättegångskostnader
41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
Artikel 15.3 första stycket tredje meningen i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget ska tolkas så att Europeiska gemenskapernas kommission enligt denna bestämmelse är behörig att på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till en domstol i en medlemsstat i ett förfarande som rör frågan om det är möjligt att från den beskattningsbara vinsten göra avdrag för hela eller delar av sådana böter som kommissionen påfört för överträdelse av artiklarna 81 EG eller 82 EG.
Underskrifter