DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 16 april 2015 (*)
”Talan om ogiltigförklaring – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Ett nytt psykoaktivt ämne underställs kontrollåtgärder – Fastställande av den rättsliga grunden – Tillämplig rättslig ram efter Lissabonfördragets ikraftträdande – Övergångsbestämmelser – Härledd rättslig grund – Samråd med parlamentet”
I de förenade målen C‑317/13 och C‑679/13,
angående talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF, som väckts den 7 juni 2013 respektive den 19 december 2013,
Europaparlamentet, företrätt av F. Drexler, A. Caiola och M. Pencheva, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av K. Pleśniak och A.F. Jensen, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Republiken Österrike, företrädd av C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,
intervenient,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen (referent) samt domarna K. Jürimäe, J. Malenovský, M. Safjan och A. Prechal,
generaladvokat: N. Wahl,
justitiesekreterare: handläggaren V. Tourrès,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 november 2014,
och efter att den 22 januari 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Europaparlamentet har i målen C‑317/13 och C‑679/13 yrkat att domstolen ska ogiltigförklara rådets beslut 2013/129/EU av den 7 mars 2013 om att underställa 4-metylamfetamin kontrollåtgärder (EUT L 72, s. 11), respektive rådets genomförandebeslut 2013/496/EU av den 7 oktober 2013 om att underställa 5‑(2‑aminopropyl)indol kontrollåtgärder (EUT L 272, s. 44) (nedan tillsammans kallade de angripna besluten).
Tillämpliga bestämmelser
2 I skäl 14 i rådets beslut 2005/387/RIF av den 10 maj 2005 om informationsutbyte, riskbedömning och kontroll avseende nya psykoaktiva ämnen (EUT L 127, s. 32), anges följande:
”I enlighet med artikel 34.2 c [EU] kan åtgärder på grundval av detta beslut vidtas med kvalificerad majoritet, eftersom dessa åtgärder är nödvändiga för att genomföra detta beslut.”
3 I artikel 1 i detta beslut föreskrivs följande:
”Genom detta beslut upprättas ett system för snabbt utbyte av information om nya psykoaktiva ämnen. …
Genom beslutet föreskrivs även en bedömning av riskerna med dessa nya psykoaktiva ämnen, så att de åtgärder som är tillämpliga i medlemsstaterna för att kontrollera narkotika och psykotropa ämnen även kan tillämpas på nya psykoaktiva ämnen.”
4 I artikel 6 i samma beslut föreskrivs att Europeiska unionens råd får begära att en riskbedömningsrapport utarbetas om ett nytt psykoaktivt ämne.
5 I artikel 8 i samma beslut, med rubriken ”Förfarande för att få kontroll över specifika nya psykoaktiva ämnen”, föreskrivs följande:
”1. Inom sex veckor från den dag då kommissionen tar emot riskbedömningsrapporten skall den förelägga rådet ett initiativ om att det nya psykoaktiva ämnet skall underställas kontrollåtgärder. …
2. Om kommissionen anser att det inte är nödvändigt att lägga fram ett initiativ om att det nya psykoaktiva ämnet skall underställas kontrollåtgärder, får ett sådant initiativ läggas fram för rådet av en eller flera medlemsstater helst inom sex veckor från den dag då kommissionen lade fram sin rapport för rådet.
3. Rådet skall besluta med kvalificerad majoritet och på ett initiativ som lagts fram i enlighet med punkt 1 eller 2, på grundval av artikel 34.2 c [EU], om huruvida det nya psykoaktiva ämnet skall underställas kontrollåtgärder.”
De angripna besluten
6 I artikel 1 i beslut 2013/129 – i vilket det hänvisas till FEUF och beslut 2005/387, särskilt till artikel 8.3 i det sistnämnda beslutet – föreskrivs att det nya psykoaktiva ämnet 4-metylamfetamin underställs kontrollåtgärder inom unionen.
7 I artikel 2 i beslutet föreskrivs att medlemsstaterna senast den 17 mars 2014 ska vidta de åtgärder som enligt deras nationella lagstiftning krävs för att underställa ämnet sådana kontrollåtgärder och straffrättsliga påföljder som föreskrivs i deras lagstiftning.
8 I artikel 1 i beslut 2013/496 – i vilket det hänvisas till FEUF och beslut 2005/387, särskilt till artikel 8.3 i det sistnämnda beslutet – föreskrivs att det nya psykoaktiva ämnet 5-(2-aminopropyl)indol underställs kontrollåtgärder i hela unionen.
9 I artikel 2 i det beslutet föreskrivs att medlemsstaterna senast den 13 oktober 2014 ska vidta de åtgärder som i enlighet med nationell rätt krävs för att underställa 5‑(2-aminopropyl)indol kontrollåtgärder och straffrättsliga påföljder, i enlighet med nationell lagstiftning.
Parternas yrkanden och förfarandet vid domstolen
10 Parlamentet har yrkat att domstolen ska
– ogiltigförklara de angripna besluten,
– förordna om att verkningarna av besluten ska kvarstå till dess att de ersätts av nya rättsakter, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
11 Rådet har yrkat att domstolen ska
– ogilla talan,
– avvisa eller i vart fall ogilla de invändningar om att beslut 2005/387 är rättsstridigt såsom framställts i mål C‑317/13 och mål C‑679/13,
– i andra hand förordna om att verkningarna av de angripna besluten ska kvarstå till dess att de ersätts av nya rättsakter för det fall besluten ogiltigförklaras, och
– förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.
12 Genom beslut av domstolens ordförande den 27 mars 2014 förenades målen C‑317/13 och C‑679/13 vad gäller det muntliga förfarandet och domen.
13 Genom beslut av domstolens ordförande den 8 oktober 2013 respektive den 28 april 2014 tilläts Republiken Österrike att intervenera till stöd för rådets yrkanden i målen C‑317/13 och C‑679/13.
Prövning av talan
14 Parlamentet har åberopat två grunder till stöd för sin talan. Som första grund har parlamentet gjort gällande att en upphävd eller rättsstridig rättslig grund har använts. Den andra grunden avser åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, eftersom parlamentet inte deltagit i förfarandet för att anta de angripna besluten.
Huruvida vissa av parlamentets grunder eller argument kan tas upp till sakprövning i mål C‑679/13
Parternas argument
15 Rådet anser att vissa av parlamentets grunder eller argument i mål C‑679/13 inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de inte är klara och precisa. Detta gäller de grunder eller argument som avser tillämpningen av artikel 39.1 EU, användningen av en upphävd rättslig grund, åsidosättandet av rättssäkerhetsprincipen och principen om jämvikt mellan institutionerna och de grunder eller argument som avser den omständigheten att de angripna besluten ändrar en grundläggande del i beslut 2005/387.
16 Parlamentet har gjort gällande att ansökan i mål C‑679/13 är tillräckligt klar och precis. I synnerhet vad gäller påståendet om att de angripna besluten ändrar en grundläggande del i beslut 2005/387, har parlamentet gjort gällande att det inte är relevant att avgöra huruvida detta är fallet, eftersom den omständigheten i vart fall saknar betydelse för frågan vilket förfarande som skulle ha tillämpats vid antagandet av beslut 2013/496.
Domstolens bedömning
17 Det följer av artikel 120 c i domstolens rättegångsregler och av rättspraxis avseende denna artikel att en ansökan ska innehålla uppgifter om saken, de grunder och argument som åberopas samt en kortfattad framställning av dessa grunder. Uppgifterna ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att domstolen kan utföra sin prövning. Av detta följer att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter på vilka talan grundas på ett konsekvent och begripligt sätt ska framgå av innehållet i själva ansökan och att yrkandena i ansökan ska vara tydligt utformade för att undvika att domstolen dömer utöver vad som har yrkats (ultra petita) och för att förhindra att en anmärkning inte blir prövad (se, för ett liknande resonemang, dom Förenade kungariket/rådet, C‑209/13, EU:C:2014:283, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
18 De uppgifter om de tre första grunderna eller argumenten i ansökan i mål C‑679/13 som enligt rådet inte är klara och precisa uppfyller dessa krav. Uppgifterna har gjort det möjligt för rådet att utforma sitt försvar vad avser dessa grunder eller argument och de gör det möjligt för domstolen att utföra sin prövning av beslut 2013/496.
19 Vad gäller den sista grunden eller det sista argumentet är det under alla omständigheter så, att parlamentet i sin replik har vidgått att lagenligheten av beslut 2013/496 inte är beroende av huruvida argumentet är välgrundat. Det är således inte fråga om en grund eller ett argument som domstolen ska pröva.
20 Av det ovan anförda följer att invändningen om rättegångshinder med anledning av den påstådda bristen på klarhet och precision av vissa uppgifter i ansökan i mål C‑679/13 inte kan godtas.
21 Eftersom det är en rättsakts rättsliga grund som bestämmer vilka förfaranden som ska tillämpas för rättsaktens antagande (dom parlamentet/rådet, C‑130/10, EU:C:2012:472, punkt 80, och dom parlamentet/rådet, C‑658/11, EU:C:2014:2025, punkt 57), finns det anledning att först pröva den första grunden i mål C‑317/13 och den andra grunden i mål C‑679/13, avseende valet av en upphävd eller rättsstridig rättslig grund.
Den första grunden i mål C‑317/13 och den andra grunden i mål C‑679/13: Valet av en upphävd eller rättsstridig rättslig grund
Den första grundens första del i mål C‑317/13 och den andra grundens första del i mål C‑679/13: Valet av en upphävd rättslig grund
– Parternas argument
22 Parlamentet har gjort gällande att hänvisningen i de angripna besluten till EUF-fördraget är för generell för att utgöra rättslig grund för besluten och att artikel 8.3 i beslut 2005/387 inte kan anses utgöra någon rättslig grund i egentlig mening.
23 I den bestämmelsen görs nämligen enbart en hänvisning till artikel 34.2 c EU, som är den enda möjliga rättsliga grunden för antagandet av genomförandeåtgärder inom ramen för den tidigare ”tredje pelaren”.
24 Enligt parlamentet har rådet således använt artikel 34.2 c EU som rättslig grund. Eftersom den artikeln upphävdes genom Lissabonfördraget kan den emellertid inte längre tjäna som rättslig grund för nya rättsakter. Den omständigheten att en bestämmelse i sekundärrätten hänvisar till nämnda artikel 34 föranleder ingen annan bedömning i förevarande fall, eftersom den bestämmelsen inte kan anses vara tillämplig efter Lissabonfördragets ikraftträdande.
25 Rådet har preciserat att det antog de angripna besluten på grundval av artikel 8.3 i beslut 2005/387, jämförd med artikel 9 i protokoll nr 36 om övergångsbestämmelser (nedan kallat protokollet om övergångsbestämmelser). Härvid har rådet gjort gällande att de angripna besluten inte hänvisar till vare sig EU-fördraget i allmänhet eller till artikel 34.2 c EU i synnerhet.
26 Vidare har rådet gjort gällande att hänvisningen i artikel 8.3 i beslut 2005/387 till artikel 34 EU inte har några rättsverkningar efter det att artikel 34 EU upphävdes, och att artikel 8.3 i beslut 2005/387 därefter utgör en självständig rättslig grund som ger rådet genomförandebefogenheter.
– Domstolens bedömning
27 För att kunna bedöma om talan kan bifallas på den första grundens första del i mål C‑317/13 och den andra grunden i C‑679/13, behöver domstolen först fastställa vilken rättslig grund som de angripna besluten vilar på.
28 De angripna besluten hänvisar inte till artikel 34 EU utan hänvisar uttryckligen, i beaktandeleden, till EUF-fördraget och artikel 8.3 i beslut 2005/387.
29 Besluten, som i princip ska ange den rättsliga grunden för desamma för att motiveringsskyldigheten ska vara uppfylld (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/rådet, C‑370/07, EU:C:2009:590, punkterna 39 och 55), kan mot bakgrund av sin lydelse således inte anses grunda sig på artikel 34 EU.
30 Det finns inte heller någon annan uppgift i de angripna besluten som ger anledning att anta att rådet har avsett att använda artikel 34 EU som rättslig grund för besluten.
31 Det ska i synnerhet beaktas att den omständigheten att artikel 8.3 i beslut 2005/387 hänvisar till 34.2 c EU saknar relevans i detta sammanhang. Detta eftersom rådet – genom att det i de angripna besluten uttryckligen valde att nämna EUF-fördraget och artikel 8.3 i beslut 2005/387 och inte artikel 34.2 c EU – tydligt angav att den rättsliga grunden för de angripna besluten var artikel 8.3 i beslut 2005/387 som sådan.
32 Härav följer att den omständigheten att Lissabonfördraget upphäver artikel 34 EU inte medför att de angripna besluten saknar rättslig grund.
33 Mot bakgrund av det ovan angivna kan talan inte bifallas på den första grundens första del i mål C‑317/13 eller på den andra grundens första del i mål C‑679/13.
Den första grundens andra del i mål C‑317/13 och den andra grundens andra del i mål C‑679/13: Valet av en rättsstridig rättslig grund
– Parternas argument
34 För det fall artikel 8.3 i beslut 2005/387 bedöms utgöra rättslig grund för de angripna besluten, anser parlamentet att den bestämmelsen utgör en härledd rättslig grund som är rättsstridig och inte kan utgöra en korrekt grund för besluten.
35 Enligt parlamentet följer det nämligen av domstolens praxis att det inte är förenligt med fördragen att skapa en härledd rättslig grund som förenklar det sätt på vilket en rättsakt antas. Detta är fallet vad gäller artikel 8.3 i beslut 2005/387, eftersom den inte föreskriver att samråd ska ske med parlamentet, medan det i artikel 39 EU föreskrivs att parlamentet ska höras innan en åtgärd för att genomföra beslutet antas.
36 Vidare är, enligt parlamentet, artikel 8.3 i beslut 2005/387 inte tillämplig sedan Lissabonfördraget trädde i kraft och den föreskriver ett otillåtet undantag från det förfarande som inrättats genom fördraget för antagandet av nya rättsakter. Artikel 9 i protokollet om övergångsbestämmelser innebär inte att ett sådant undantag är tillåtet, utan den artikeln innebär endast att rättsakterna i den tidigare ”tredje pelaren” inte upphävs automatiskt till följd av fördragets ikraftträdande.
37 Rådet har i första hand bestritt att parlamentets invändning om att artikel 8.3 i beslut 2005/387 är rättsstridig kan prövas i sak. Det följer av artikel 10.1 i protokollet om övergångsbestämmelser att domstolen behåller de befogenheter den hade i fråga om detta beslut innan Lissabonfördraget trädde i kraft fram till den 1 december 2014. Enligt artikel 35.6 EU, som var tillämplig vid den tidpunkten, var det emellertid inte möjligt för parlamentet att väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som antagits inom ramen för den tidigare ”tredje pelaren”, såsom nu aktuellt beslut. Det följer av den omständigheten att domstolen saknade behörighet på området att parlamentets invändning om rättsstridighet inte kan prövas i sak.
38 I andra hand har rådet gjort gällande att artikel 8.3 i beslut 2005/387 var förenlig med EU-fördraget när beslutet antogs. I bestämmelsen föreskrivs nämligen endast att förfarandet i artikel 34.2 c EU ska tillämpas, varför det således inte har införts något förfarande av eget slag enligt vilket samråd med parlamentet inte behöver ske.
39 I fråga om verkningarna av Lissabonfördragets ikraftträdande har rådet hävdat att den tolkning av artikel 9 i protokollet om övergångsbestämmelser som parlamentet föreslår inte gör det möjligt att anta de genomförandeåtgärder som anges i rättsakter i den tidigare ”tredje pelaren”, vilket var precis det som fördragens upphovsmän ville undvika.
– Domstolens bedömning
40 Enligt domstolens fasta praxis ska valet av rättslig grund för en EU-rättsakt grundas på objektiva omständigheter som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland rättsaktens syfte och innehåll (dom kommissionen/parlamentet och rådet, C‑43/12, EU:C:2014:298, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
41 I detta hänseende ska det anges att parterna är överens om förhållandet mellan artikel 8.3 i beslut 2005/387 och de angripna beslutens syfte och innehåll. Däremot har parlamentet invänt mot lagenligheten av den bestämmelsen i det att den förenklar det sätt på vilket åtgärder för att genomföra beslut 2005/387 antas, jämfört med det förfarande som föreskrivs för detta ändamål i fördragen.
42 Det framgår emellertid av domstolens praxis att det endast är med stöd av fördragen som en institution, i särskilda fall, är behörig att ändra ett beslutsförfarande som fastställts däri, eftersom reglerna för beslutsprocessen inom unionens institutioner har fastställts genom fördragen och det varken står medlemsstaterna eller institutionerna själva fritt att bestämma dessa. Att ge en institution möjlighet att fastställa härledda rättsliga grunder – oavsett om detta leder till att förfarandet för att anta en rättsakt förstärks eller förenklas – skulle således leda till att institutionen ges en lagstiftningsmakt som går utöver vad som föreskrivs i fördragen (se dom parlamentet/rådet, C‑133/06, EU:C:2008:257, punkterna 54–56).
43 Den lösning som valdes i domen parlamentet/rådet (C‑133/06, EU:C:2008:257) i fråga om en härledd rättslig grund för antagandet av lagstiftningsakter ska även tillämpas på sådana rättsliga grunder i en sekundärrättsakt som gör det möjligt att anta åtgärder för genomförandet av rättsakten genom att förstärka eller förenkla förfarandet för att anta sådana åtgärder enligt fördragen.
44 Det är visserligen så, att det i fördragen föreskrivs att parlamentet och rådet fastställer vissa av reglerna avseende kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. Det är däremot inte desto mindre så, att de särskilda reglerna om antagande av sådana genomförandeåtgärder som anges i fördragen är bindande för institutionerna på samma sätt som de som avser antagandet av lagstiftningsakter, och att sekundärrättsakter således inte får strida mot dem.
45 Eftersom lagenligheten av en unionsrättsakt ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs (se, analogt, dom Gualtieri/kommissionen, C‑485/08 P, EU:C:2010:188, punkt 26, dom Schindler Holding m.fl./kommissionen, C‑501/11 P, EU:C:2013:522, punkt 31, och dom Schaible, C‑101/12, EU:C:2013:661, punkt 50), ska lagenligheten av artikel 8.3 i beslut 2005/387 bedömas mot bakgrund av de bestämmelser som var tillämpliga, den dag då beslutet antogs, på genomförandet av allmänna rättsakter inom ramen för polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet, det vill säga artiklarna 34.2 c EU och 39.1 EU.
46 Av dessa bestämmelser följer att rådet ska samråda med parlamentet innan det med kvalificerad majoritet beslutar om de åtgärder som krävs för att genomföra de beslut som antagits med stöd av den avdelning som rör polissamarbete och straffrättsligt samarbete.
47 I detta hänseende föreskrivs ingen skyldighet för rådet i artikel 8.3 i beslut 2005/387 att samråda med parlamentet innan det antar de åtgärder för genomförandet av beslutet som föreskrivs i den bestämmelsen.
48 Det följer emellertid av fast rättspraxis att unionens sekundärlagstiftning i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med bestämmelserna i fördragen (dom Efir, C‑19/12, EU:C:2013:148, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
49 Med hänsyn dels till att skyldigheten att tolka en sekundärrättsakt i överensstämmelse med primärrätten följer av den allmänna tolkningsprincipen att en bestämmelse i möjligaste mån ska tolkas på ett sätt som inte påverkar dess lagenlighet (se, för ett liknande resonemang, dom Sturgeon m.fl., C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkterna 47 och 48, och dom (omprövning) kommissionen/Strack, C‑579/12 RX‑II, EU:C:2013:570, punkt 40), dels att lagenligheten av artikel 8.3 i beslut 2005/387 mot bakgrund av de ovan i punkt 45 angivna skälen ska bedömas med hänsyn till bland annat artikel 39.1 EU, ska den förstnämnda bestämmelsen tolkas i överensstämmelse med den sistnämnda bestämmelsen.
50 Således ska artikel 8.3 i beslut 2005/387, i överensstämmelse med artikel 39.1 EU, tolkas så, att rådet kan anta en rättsakt för att underställa ett nytt psykoaktivt ämne kontrollåtgärder endast efter att ha samrått med parlamentet. Det saknas således fog för parlamentets argument att den omständigheten att artikel 8.3 i beslut 2005/387 inte medför någon skyldighet att samråda med parlamentet innebär att bestämmelsen inför ett förfarande för antagande av genomförandeåtgärder som är förenklat jämfört med det förfarande som föreskrivs för detta ändamål i EU-fördraget.
51 Vad gäller parlamentets argument att artikel 8.3 i beslut 2005/387 inte är förenlig med de förfaranderegler som är tillämpliga efter Lissabonfördragets ikraftträdande, är det under alla omständigheter så, att protokollet om övergångsbestämmelser innehåller bestämmelser som särskilt avser vilka rättsregler som ska tillämpas efter fördragets ikraftträdande på rättsakter som antagits med stöd av EU-fördraget före detta datum.
52 I artikel 9 i protokollet föreskrivs således att sådana akters rättsverkningar ska kvarstå så länge dessa akter inte upphävs, ogiltigförklaras eller ändras med tillämpning av fördragen.
53 Artikeln måste tolkas mot bakgrund av första skälet i protokollet, i vilket det anges att det är nödvändigt att fastställa övergångsbestämmelser för att organisera övergången mellan de institutionella bestämmelser i fördragen som är tillämpliga före ikraftträdandet av Lissabonfördraget och de bestämmelser som fastställs i det fördraget.
54 Med hänsyn till att Lissabonfördraget avsevärt har förändrat den institutionella ramen för polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet, ska artikel 9 i protokollet om övergångsbestämmelser förstås så – såsom generaladvokaten har gjort gällande i punkt 45 i sitt förslag till avgörande – att den bland annat avser att säkerställa att de rättsakter som antagits inom ramen för detta samarbete kan fortsätta att tillämpas effektivt oaktat förändringen av den institutionella ramen för samarbetet.
55 Att godta parlamentets argument – varigenom det har gjort gällande att Lissabonfördragets upphävande av de särskilda förfarandena för att anta genomförandeåtgärder inom ramen för polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet gjorde det omöjligt att anta sådana åtgärder innan de allmänna rättsakter som antagits inom ramen för samarbetet anpassades till Lissabonfördraget – skulle nämligen försvåra eller, till och med, förhindra den effektiva tillämpningen av dessa rättsakter. Detta skulle äventyra uppnåendet av det syfte som eftersträvas i fördraget.
56 Parlamentets tolkning av artikel 9 i protokollet om övergångsbestämmelser, det vill säga att artikeln endast innebär att akter som omfattas av polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet inte automatiskt upphävs till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande, skulle medföra att artikeln förlorade sin ändamålsenliga verkan.
57 Av det ovan anförda följer att en bestämmelse i en akt som korrekt antagits på grundval av EU-fördraget före Lissabonfördragets ikraftträdande som föreskriver det sätt på vilket åtgärder för att genomföra rättsakten ska antas, fortsätter att ha rättsverkningar så länge som den inte har upphävts, ogiltigförklarats eller ändrats, och gör det möjligt att anta genomförandeåtgärder i enlighet med det förfarande som anges i bestämmelsen.
58 Den omständigheten att artikel 8.3 i beslut 2005/387 föreskriver ett sätt för att anta genomförandeåtgärder som är enklare eller svårare i förhållande till det förfarande som föreskrivs för detta ändamål i EUF-fördraget medför mot denna bakgrund inte att bestämmelsen utgör en rättsstridig härledd rättslig grund vars tillämpning ska underkännas vid invändning om rättegångshinder.
59 Mot denna bakgrund och utan att det finns anledning att pröva huruvida den första grundens andra del i mål C‑317/13 och den andra grundens andra del i C-679/13 kan prövas i sak, kan talan inte vinna bifall såvitt avser de delarna (se, analogt, dom Frankrike/kommissionen, C‑233/02, EU:C:2004:173, punkt 26, och dom Komninou m.fl./kommissionen, C‑167/06 P, EU:C:2007:633, punkt 32). Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser någon del av dessa grunder.
Den andra grunden i mål C‑317/13 och den första grunden i mål C‑679/13: Åsidosättande av en väsentlig formföreskrift
Parternas argument
60 Parlamentet har gjort gällande att i den händelse de rättsregler som föregick Lissabonfördraget fortfarande är tillämpliga i förevarande mål, skulle samråd ha skett med parlamentet i enlighet med artikel 39.1 EU.
61 Rådet anser däremot att det i artikel 8.3 i beslut 2005/387 inte föreskrivs att parlamentet ska delta i antagandet av de angripna besluten och att rådet, efter det att Lissabonfördraget upphävt artikel 39 EU, inte längre behöver samråda med parlamentet innan åtgärder för att genomföra beslutet antas.
62 Denna tolkning får stöd av artikel 10.1 i protokollet om övergångsbestämmelser, i det att den bestämmelsen inte hänvisar till artikel 39 EU i uppräkningen av de bestämmelser vars verkningar ska kvarstå efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Att ta in en skyldighet att samråda med parlamentet i antagandeförfarandet skulle för övrigt medföra ett tillägg till förfarandet i artikel 291 FEUF som inte föreskrivs däri och skulle därmed rubba den i Lissabonfördraget föreskrivna jämvikten mellan institutionerna.
Domstolens bedömning
63 Det korrekta samrådet med parlamentet i de fall som föreskrivs i tillämpliga unionsrättsbestämmelser utgör ett väsentligt formkrav som om det inte iakttas medför att den berörda rättsakten blir ogiltig (se, för ett liknande resonemang, dom parlamentet/rådet, C‑65/93, EU:C:1995:91, punkt 21, och dom parlamentet/rådet, C‑417/93, EU:C:1995:127, punkt 9).
64 Eftersom det vid prövningen av den första grunden i mål C‑317/13 och på den andra grunden i mål C‑679/13 har framkommit att rådet hade rätt att grunda de angripna besluten på artikel 8.3 i beslut 2005/387, behöver det prövas huruvida det är nödvändigt att samråda med parlamentet innan en akt antas med stöd av nämnda bestämmelse.
65 Av vad som anförts ovan i punkterna 50–57 framgår att artikel 8.3 i beslut 2005/387, tolkad i enlighet med artikel 39.1 EU, fortsätter att ha rättsverkningar så länge som den inte har upphävts, ogiltigförklarats eller ändrats och gör det möjligt att anta genomförandeåtgärder med tillämpning av det förfarande som föreskrivs i den artikeln. Rådet är således skyldigt att samråda med parlamentet innan det underställer ett nytt psykoaktivt ämne kontrollåtgärder.
66 Till skillnad från vad rådet har gjort gällande, kan den omständigheten att artikel 39.1 EU har upphävts genom Lissabonfördraget inte påverka skyldigheten att samråda med parlamentet.
67 Med beaktande av vad som anförts ovan i punkt 49 kan den omständigheten att artikel 39.1 EU har upphävts efter det att artikel 8.3 i beslut 2005/387 antogs nämligen inte innebära att den sistnämnda bestämmelsen inte längre ska tolkas i enlighet med artikel 39.1 EU.
68 Inte heller har det någon betydelse att det i artikel 291 FEUF inte föreskrivs någon skyldighet att samråda med parlamentet, eftersom skyldigheten att samråda med parlamentet utgör en rättsverkan av beslut 2005/387, som kvarstår även efter Lissabonfördragets ikraftträdande enligt artikel 9 i protokollet om övergångsbestämmelser, i enlighet med tolkningen ovan i punkt 57.
69 Det är emellertid ostridigt att rådet har antagit de angripna besluten utan att först samråda med parlamentet.
70 Härav följer att talan ska bifallas såvitt avser den andra grunden i mål C‑317/13 och den första grunden i mål C‑679/13 och att de angripna besluten således ska ogiltigförklaras.
Prövning av yrkandet att verkningarna av de angripna besluten ska kvarstå
71 Såväl parlamentet som rådet har yrkat att domstolen ska förordna om att verkningarna av de angripna besluten ska kvarstå till dess att de ersätts av nya rättsakter för det fall domstolen ogiltigförklarar besluten.
72 Det ska erinras om att domstolen enligt artikel 264 andra stycket FEUF kan, om den anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av den ogiltigförklarade rättsakten som ska betraktas som bestående.
73 Att i förevarande fall ogiltigförklara de angripna besluten utan att förordna om att verkningarna av besluten ska kvarstå skulle kunna göra kontrollen av de psykoaktiva ämnen som berörs av besluten mindre effektiv och således äventyra skyddet av folkhälsan. Parlamentet har visserligen yrkat att besluten ogiltigförklaras på grund av att en väsentlig formföreskrift har åsidosatts, men det har inte ifrågasatt beslutets syfte eller innehåll.
74 Verkningarna av de angripna besluten ska följaktligen kvarstå till dess att nya rättsakter som ska ersätta desamma träder i kraft.
Rättegångskostnader
75 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Parlamentet har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet, ska parlamentets yrkande bifallas.
76 I enlighet med artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska Republiken Österrike bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
1) Rådets beslut 2013/129/EU av den 7 mars 2013 om att underställa 4‑metylamfetamin kontrollåtgärder och rådets beslut av den 7 oktober 2013 om att underställa 5-(2-aminopropyl)indol kontrollåtgärder, ogiltigförklaras.
2) Verkningarna av beslut 2013/129 och genomförandebeslut 2013/496 ska kvarstå till dess att nya rättsakter som ska ersätta desamma träder i kraft.
3) Europeiska unionens råd ska ersätta rättegångskostnaderna.
4) Republiken Österrike ska bära sina rättegångskostnader.
Underskrifter