DOMSTOLENS DOM (tionde avdelningen)
den 21 oktober 2021 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2012/13/EU – Rätt till information vid straffrättsliga förfaranden – Artikel 6.3 – Rätt för misstänkta och tilltalade personer att bli informerade om sina rättigheter – Artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Nationell lagstiftning som inte innehåller någon processuell regel för att avhjälpa oklarheter och ofullständiga uppgifter i åtalsbeslutet efter en förberedande förhandling”
I mål C‑282/20,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) genom beslut av den 22 juni 2020, som inkom till domstolen den 26 juni 2020, i brottmålet mot
ZX,
ytterligare deltagare i rättegången:
Spetsializirana prokuratura,
meddelar
DOMSTOLEN (tionde avdelningen)
sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen C. Lycourgos (referent), tillika tillförordnad ordförande på tionde avdelningen, samt domarna I. Jarukaitis och M. Ilešič,
generaladvokat: A. Rantos,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och T. Machovičová, samtliga i egenskap av ombud,
– Ungerns regering, genom M. Fehér och M. Tátrai, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom P. Van Nuffel, M. Wasmeier och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1) och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett brottmål mot ZX för innehav av förfalskade pengar.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I skälen 14 och 41 i direktiv 2012/13 anges följande:
”(14) … [Detta direktiv] fastställer gemensamma minimiregler när det gäller information om rättigheter och om anklagelsen till misstänkta eller tilltalade personer i straffrättsliga förfaranden, i syfte att öka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna. Detta direktiv bygger på de rättigheter som fastställs i stadgan, särskilt artiklarna 6, 47 och 48 i denna, och bygger på artiklarna 5 och 6 i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (Europakonventionen)], såsom dessa tolkas av Europadomstolen. …
…
(41) Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheterna och de principer som fastställs i stadgan. Direktivet syftar särskilt till att främja rätten till frihet, rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar. Det bör genomföras i enlighet därmed.”
4 Artikel 6 i direktivet har rubriken ”Rätten att bli informerad om anklagelsen”. I punkterna 3 och 4 i den artikeln föreskrivs följande:
”3. Medlemsstaterna ska se till att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade personen varit delaktig i brottet, tillhandahålls senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol.
4. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade personer utan dröjsmål informeras om alla ändringar i den information som tillhandahållits i enlighet med denna artikel, där så krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande.”
Bulgarisk rätt
5 I artikel 246.2 och 246.3 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen) föreskrivs följande:
”2. Stämningsansökans gärningsbeskrivning ska innehålla uppgifter om det brott som den åtalade personen påstås ha begått, med angivande av tiden, platsen och sättet för dess förövande samt om den skadelidande och skadebeloppet …
3. Stämningsansökans beslutsdel ska innehålla uppgifter om … den rättsliga kvalificeringen av den påstådda gärningen …”
6 Artikel 248.1 och 248.3 i straffprocesslagen har följande lydelse:
”1) Följande frågor ska behandlas vid den förberedande förhandlingen:
…
3. Har det under det förberedande förfarandet skett ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter som kan rättas till och som medfört en inskränkning i de processuella rättigheterna för den tilltalade personen, den skadelidande eller deras rättsinnehavare?
…
3) Vid huvudförhandlingen i första och andra instans samt vid kassationsdomstolen är det inte tillåtet att bestrida åsidosättanden av de processuella rättigheter som avses i punkt 1 led 3, vilka inte har behandlats vid den förberedande förhandlingen, inte ens på initiativ av referenten, eller som anses vara obetydliga.”
7 I artikel 249.2 i denna lag anges följande:
”Om förfarandet avbryts på grundval av artikel 248.1 led 3 i [straffprocesslagen], ska domstolen hänskjuta ärendet till åklagaren genom ett beslut med uppgift om de åsidosättanden som begåtts.”
8 Enligt artikel 287.1 i nämnda lag ”[ska] [å]klagaren … väcka nytt åtal om åklagaren under den rättsliga utredningen konstaterar att det finns anledning att göra en väsentlig ändring av den del av åtalet som avser de faktiska omständigheterna eller att tillämpa en lag om beivrande av allvarligare brott”. Enligt punkt 3 i den artikeln ska ändringen av åtalet förenas med garantier för rätten till försvar, varför ärendet ska skjutas upp på begäran av försvaret så att detta kan förbereda sig med hänsyn till det ändrade åtalet.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
9 ZX lagförs i Bulgarien för att den 19 juli 2015 ha innehaft falska pengar som gällde i landet och utomlands, nämligen 88 sedlar med valören 200 euro som han visste var förfalskade, i strid med artikel 244.2 i strafflagen, jämförd med punkt 1 i den artikeln.
10 Vid den förberedande förhandlingen behandlades särskilt frågan huruvida stämningsansökan var rättsenlig. ZX bestred inte att så var fallet och den behöriga domstolen slog fast att stämningsansökan formellt sett var rättsenlig.
11 Efter att ha inhämtat all bevisning konstaterade nämnda domstol emellertid, vid bedömningen av huruvida villkoren för att höra parterna och meddela dom var uppfyllda, att det förelåg vissa oklarheter och ofullständigheter i stämningsansökan vilka inte hade upptäckts vid den förberedande förhandlingen. Det var nämligen, för det första, så, att den tid under vilken den tilltalade personen innehade de 88 förfalskade sedlarna inte hade preciserats. Vidare innehöll stämningsansökan en ofullständig beskrivning av rekvisiten för den straffbara handlingen och slutligen hade de bulgariska straffbestämmelserna, som påstås ha åsidosatts, angetts på ett felaktigt sätt.
12 Vid huvudförhandlingen den 12 juni 2020 påtalade den hänskjutande domstolen dessa brister i stämningsansökan. Spetsializirana prokuratura (särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) (nedan kallad åklagaren) uttryckte då en önskan att omedelbart åtgärda detta genom att ändra åtalet. ZX påpekade att det, trots bristerna i gärningarnas rättsliga kvalificering, inte fanns någon grund för att ändra åtalet enligt artikel 287 i straffprocesslagen. ZX föreslog att den hänskjutande domstolen skulle rätta dessa fel i sin dom genom att där ange den korrekta brottsrubriceringen.
13 Den hänskjutande domstolen har angett att den i det nationella målet är skyldig att bedöma om det, med hänsyn till åklagarens uttalande vid förhandlingen i det nationella målet, är möjligt att rätta dessa förfarandefel som stämningsansökan är behäftad med, vilka den anser är väsentliga och hindrar ett korrekt genomförande av det straffrättsliga förfarandet.
14 Nämnda domstol anser i detta avseende att det fanns anledning att konstatera nämnda brister vid den förberedande förhandlingen, avbryta domstolsförfarandet och återförvisa ärendet till åklagaren med anmodan om att rätta felen och upprätta en ny stämningsansökan. Så har inte skett. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det, efter en lagstiftningsreform som antogs år 2017 (nedan kallad 2017 års reform), följer av artikel 248.3 i straffprocesslagen att en sådan möjlighet endast kan utövas under den förberedande förhandlingen, eftersom det i den bulgariska lagen inte föreskrivs någon mekanism för att avhjälpa sådana brister i stämningsansökan efter denna förhandling, bland annat genom att återförvisa ärendet till åklagaren.
15 Den hänskjutande domstolen har följaktligen anfört att den första tolkningsfrågan avser huruvida förbudet i den nationella lagstiftningen mot att, efter den förberedande förhandlingen, behandla brister i den information som lämnats om åtalet och, i detta hänseende, den omständigheten att det är omöjligt att avhjälpa dessa brister är förenliga med artikel 6.3 i direktiv 2012/13. Nämnda domstol undrar i synnerhet huruvida denna bestämmelse även ska tillämpas efter den förberedande förhandlingen, exempelvis under följande förhandlingar, när bevisupptagningen har avslutats, men innan domstolen prövar anklagelsen i sak. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att nämnda förbud kan strida mot artikel 47 första och andra styckena i stadgan, som rör rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol.
16 Om domstolen finner att denna nationella lagstiftning inte är förenlig med unionsrätten, vill den hänskjutande domstolen, inom ramen för den andra tolkningsfrågan, få klarhet i hur ett förfarandefel som har samband med den tilltalade personens rätt att få kännedom om vad som läggs vederbörande till last ska avhjälpas. Enligt domen av den 14 maj 2020, Staatsanwaltschaft Offenburg (C‑615/18, EU:C:2020:376), har artikel 6.3 i direktiv 2012/13 direkt effekt. Det är därför nödvändigt att föreskriva en processuell regel genom vilken denna direkta effekt kan komma till uttryck.
17 Den hänskjutande domstolen anser härvidlag att det finns två möjliga processuella regler.
18 Den första regeln skulle bestå i att göra en extensiv tolkning och tillämpning av artikel 287 i straffprocesslagen, som gör det möjligt att ändra åtalet, bland annat när åklagaren har begått ett fel vid utformningen av stämningsansökan. En sådan ändring skulle åtföljas av nödvändiga garantier för att den tilltalade personen ska kunna försvara sig. Konkret skulle domstolen ge åklagaren en möjlighet att göra de ändringar av stämningsansökans lydelse som är relevanta för att undanröja oklarheter och brister; åklagaren skulle därefter informera försvaret ex officio om detta och ge försvaret möjlighet att förbereda sig inför dessa ändringar, vilket bland annat skulle innefatta en möjlighet att åberopa nya bevis. Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att möjligheten att ändra åtalet, i den mening som avses i artikel 287, inte har använts av de nationella domstolarna för att avhjälpa förfarandefel som stämningsansökan är behäftad med, såsom de som är aktuella i det nationella målet.
19 Den hänskjutande domstolen anser emellertid, för det första, att en tillämpning av denna processuella regel leder till att den lösning som ges i artikel 248.3 i straffprocesslagen inte är förenlig med unionsrätten. För det andra förutsätter en sådan tillämpning att det förfarandefel som stämningsansökan är behäftad med rättas efter det att förfarandet för bevisupptagning har avslutats, men före prövningen i sak.
20 Den andra möjliga regeln skulle bestå i att underlåta att tillämpa det förbud som föreskrivs i straffprocesslagen efter 2017 års reform och att tillämpa den processuella regel som var i kraft fram till denna reform, och således avbryta domstolsförfarandet, återförvisa ärendet till åklagaren för att denna ska upprätta en ny stämningsansökan och återuppta ärendet genom att höra samtliga vittnen på nytt.
21 I samband med den andra tolkningsfrågan önskar den hänskjutande domstolen således få klarhet i huruvida dessa möjliga processuella regler är förenliga med unionsrätten, särskilt artikel 6.3 i direktiv 2012/13. Med beaktande av artikel 47 i stadgan undrar den även vilken av nämnda processuella regler som är mest förenlig med rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol.
22 Den hänskjutande domstolen har preciserat att EU-domstolen tidigare har uttalat sig om identiska faktiska omständigheter, nämligen en stämningsansökan som är behäftad med förfarandefel som strider mot den åtalade personens rätt att få kännedom om vad som läggs vederbörande till last. Det följer således av dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. (C‑612/15, EU:C:2018:392), och dom av den 12 februari 2020, Kolev m.fl. (C‑704/18, EU:C:2020:92), att det i den nationella lagstiftningen ska föreskrivas en mekanism som är tillräckligt effektiv för att avhjälpa de brister i stämningsansökan som påverkar de rättigheter som den tilltalade personen har enligt artikel 6.3 i direktiv 2012/13, oavsett om detta sker genom domstolen själv eller genom att ärendet återförvisas till åklagaren. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att dessa domar inte gör det möjligt för den att besvara de frågor som ställts.
23 Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Är en nationell bestämmelse, närmare bestämt artikel 248.3 i … Republiken Bulgariens straffprocesslag …, som inte innehåller någon processuell regel med stöd av vilken oklarheter och ofullständiga uppgifter i stämningsansökan som leder till ett åsidosättande av den tilltalade personens rätt att bli informerad om vad som läggs vederbörande till lags kan avhjälpas efter det att den första domstolsförhandlingen i ett brottmål (förberedande förhandling) har avslutats, förenlig med artikel 6.3 i direktiv 2012/13 och artikel 47 i stadgan?
2) Om frågan besvaras nekande: Skulle en tolkning av de nationella bestämmelserna om ändring av åtal som gör det möjligt för åklagaren att vid huvudförhandlingen avhjälpa dessa oklarheter och ofullständiga uppgifter i stämningsansökan, så att det faktiskt och effektivt tas hänsyn till den tilltalade personens rätt att bli informerad om vad som läggs vederbörande till lags, uppfylla de ovannämnda bestämmelserna [i direktiv 2012/13] och artikel 47 i stadgan, eller skulle det vara i överensstämmelse med dessa ovannämnda bestämmelser att underlåta att tillämpa det nationella förbudet mot att avbryta domstolsförfarandet och återförvisa ärendet till åklagaren för att denna ska upprätta en ny stämningsansökan?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
24 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.3 i direktiv 2012/13 och artikel 47 i stadgan ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte innehåller någon processuell regel med stöd av vilken oklarheter och ofullständiga uppgifter i stämningsansökan som leder till ett åsidosättande av den tilltalade personens rätt att tillhandahållas utförlig information om åtalet kan avhjälpas efter den förberedande förhandlingen i ett brottmål.
25 EU-domstolen erinrar för det första om att artikel 6 i direktiv 2012/13, i de bestämmelser som den innehåller, definierar regler om rätten att bli informerad om anklagelsen, vilka syftar till att säkerställa ett rättvist förfarande och till att möjliggöra ett effektivt utövande av rätten till försvar (dom av den 13 juni 2019, Moro, C‑646/17, EU:C:2019:489, punkt 43, och beslut av den 14 januari 2021, UC och TD (Formfel i åtalsbeslutet), C‑769/19, ej publicerat, EU:C:2021:28, punkt 43).
26 Såsom anges i skälen 14 och 41 i direktiv 2012/13 bygger direktivet på de rättigheter som anges i bland annat artiklarna 47 och 48 i stadgan och det syftar till att främja dessa rättigheter. I synnerhet avser artikel 6 i direktivet uttryckligen en aspekt av rätten till ett effektivt rättsmedel och av rätten till försvar, vilka är stadfästa i artiklarna 47 och 48.2 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 88, och dom av den 14 maj 2020, Staatsanwaltschaft Offenburg, C‑615/18, EU:C:2020:376, punkt 71).
27 För det andra har domstolen, vad gäller den tidpunkt vid vilken de processuella rättigheterna enligt artikel 6.3 i direktiv 2012/13 ska säkerställas, påpekat att detta i princip ska ske senast innan brottmålsdomstolen prövar anklagelsen i sak och före förhandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, Kolev m.fl., C‑704/18, EU:C:2020:92, punkt 39, och beslut av den 14 januari 2021, UC och TD (Formfel i åtalsbeslutet), C‑769/19, ej publicerat, EU:C:2021:28, punkt 44).
28 EU-domstolen har i detta hänseende slagit fast att det inte finns något i direktiv 2012/13 som hindrar den aktuella domstolen från att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta stämningsansökan, under förutsättning att rätten till försvar och till en rättvis rättegång skyddas på vederbörligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 94).
29 Domstolen har även godtagit att uppgifter om åtalet som har överlämnats till försvaret kan bli föremål för senare ändringar, i synnerhet vad gäller de påtalade gärningarnas rättsliga kvalificering. Sådana ändringar måste dock tillhandahållas den tilltalade personen eller dennes försvarare vid en tidpunkt då de fortfarande har möjlighet att reagera på ett effektivt sätt, före överläggningen. Denna möjlighet föreskrivs för övrigt i artikel 6.4 i direktiv 2012/13, där det stadgas att den tilltalade personen utan dröjsmål ska informeras om alla ändringar som tillkommit under det straffrättsliga förfarandet avseende den information som tillhandahållits i enlighet med den artikeln, där så krävs för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 95).
30 I enlighet med denna rättspraxis ska de rättigheter som följer av artikel 6.3 i direktiv 2012/13 säkerställas under hela det straffrättsliga förfarandet och, i förevarande fall, således även efter den förberedande förhandlingen i ett brottmål. Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att efter 2017 års reform följer det av artikel 248.3 i straffprocesslagen att möjligheten att avbryta domstolsförfarandet och återförvisa ärendet till åklagaren med anmodan att rätta de förfarandefel som stämningsansökan är behäftat med och att upprätta en ny stämningsansökan endast kan utövas under en sådan förhandling, eftersom det i bulgarisk lag inte föreskrivs någon mekanism för att rätta sådana fel efter denna förhandling.
31 Av detta följer att en sådan lagstiftning inte är förenlig med vare sig artikel 6.3 i direktiv 2012/13 eller artikel 47 i stadgan, eftersom avsaknaden av en processuell regel med stöd av vilken brister i stämningsansökan kan avhjälpas efter nämnda förhandling hindrar den tilltalade personen från att i tillräcklig utsträckning få kännedom om åtalet, vilket kan hindra ett effektivt utövande av rätten till försvar.
32 Den första frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 6.3 i direktiv 2012/13 och artikel 47 i stadgan ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte innehåller någon processuell regel med stöd av vilken oklarheter och ofullständiga uppgifter i stämningsansökan som leder till ett åsidosättande av den tilltalade personens rätt att tillhandahållas utförlig information om åtalet kan avhjälpas efter den förberedande förhandlingen i ett brottmål.
Den andra frågan
33 Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.3 i direktiv 2012/13 och artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att de nationella bestämmelserna om ändring av åtal ska tolkas på ett sätt som gör det möjligt för åklagaren att vid huvudförhandlingen avhjälpa oklarheter och ofullständiga uppgifter i stämningsansökan, så att det faktiskt och effektivt tas hänsyn till den tilltalade personens rätt till försvar, eller huruvida dessa artiklar kräver att den aktuella domstolen underlåter att tillämpa förbudet i den nationella lagstiftningen mot att avbryta domstolsförfarandet och återförvisa ärendet till åklagaren för att denna ska upprätta en ny stämningsansökan.
34 EU-domstolen har tidigare erinrat om att det i unionsrätten varken preciseras vilken nationell myndighet som ska säkerställa att de tilltalade personerna åtnjuter de rättigheter som avses i artikel 6.3 i direktiv 2012/13 eller vilket förfarande som ska följas i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, Kolev m.fl., C‑704/18, EU:C:2020:92, punkt 40, och beslut av den 14 januari 2021, UC och TD (Formfel i åtalsbeslutet), C‑769/19, ej publicerat, EU:C:2021:28, punkt 44).
35 Fastställandet av de konkreta reglerna för genomförandet av artikel 6.3 i direktiv 2012/13 omfattas således av medlemsstaternas processuella autonomi, med förbehåll för iakttagandet av likvärdighetsprincipen, enligt vilken de nationella reglerna inte får vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som regleras av nationell rätt, och effektivitetsprincipen, enligt vilken de nationella processuella reglerna inte får medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, Kolev m.fl., C‑704/18, EU:C:2020:92, punkterna 48 och 49, och beslut av den 14 januari 2021, UC och TD (Formfel i åtalsbeslutet), C‑769/19, ej publicerat, EU:C:2021:28, punkterna 47–49).
36 I synnerhet utgör artikel 6.3 i direktiv 2012/13 inte hinder för att de tilltalade personernas rätt att informeras om åtalet säkerställs antingen av åklagaren efter det att ärendet återförvisats vid den förberedande delen av brottmålsförfarandet, eller av den behöriga brottmålsdomstolen när målet ska prövas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, Kolev m.fl., C‑704/18, EU:C:2020:92, punkt 44, och beslut av den 14 januari 2021, UC och TD (Formfel i åtalsbeslutet), C‑769/19, ej publicerat, EU:C:2021:28, punkt 46).
37 I förevarande fall ska det påpekas att utövandet av de processuella rättigheter som föreskrivs i artikel 6.3 i direktiv 2012/13 i en situation där det straffrättsliga förfarandet i sin helhet inte har avslutats kan säkerställas, i den mån antingen domstolen, i domstolsförfarandet, själv kan avhjälpa bristerna i stämningsansökan, eller åklagaren, till vilken ärendet återförvisats, ges tillfälle att göra detsamma, och därmed se till att rätten till försvar iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, Kolev m.fl., C‑704/18, EU:C:2020:92, punkterna 54 och 55, och beslut av den 14 januari 2021, UC och TD (Formfel i åtalsbeslutet), C‑769/19, ej publicerat, EU:C:2021:28, punkt 49).
38 Domstolen har härvidlag även understrukit att den tilltalade personen och dennes försvarare – oavsett vid vilken tidpunkt den information som avses i artikel 6.3 i direktiv 2012/13 lämnas – i enlighet med den kontradiktoriska principen och principen om parternas likställdhet i processen, i alla händelser, bland annat måste ges tillräckligt med tid för att sätta sig in i denna information och kunna utarbeta ett effektivt försvar, framföra eventuella synpunkter och, i förekommande fall, inkomma med sådana ansökningar, som bland annat kan avse bevisupptagning, som de har rätt att göra enligt nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2019, Moro, C‑646/17, EU:C:2019:489, punkt 53 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 14 januari 2021, UC och TD (Formfel i åtalsbeslutet), C‑769/19, ej publicerat, EU:C:2021:28, punkt 50).
39 Med hänsyn till de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt om huruvida unionsrätten kräver att den aktuella domstolen antingen gör en unionskonform tolkning av den nationella rätten eller underlåter att tillämpa artikel 248.3 i straffprocesslagen, såsom den följer av en ändring som antagits år 2017, för att i stället tillämpa den bestämmelse som gällde fram till dess och som gjorde det möjligt att avbryta domstolsförfarandet och återförvisa ärendet till åklagaren, ska det erinras om att de nationella domstolarna, för att kunna säkerställa den fulla verkan av samtliga unionsbestämmelser, genom principen om unionsrättens företräde åläggs att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 57).
40 Det är endast om det inte är möjligt att tolka den nationella rätten i enlighet med kraven i unionsrätten som den nationella domstol som ska tillämpa unionsbestämmelser är skyldig att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan genom att, på eget initiativ, om det behövs, underlåta att tillämpa motstridande nationella bestämmelser, även senare antagna bestämmelser, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av dessa genom lagstiftning eller på annan konstitutionell väg (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
41 För det fall det inte är möjligt att göra en unionskonform tolkning är varje nationell domstol, inom ramen för sin behörighet och i egenskap av myndighet i en medlemsstat, således skyldig att med avseende på det anhängiggjorda målet underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot en unionsbestämmelse som har direkt effekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 61 och där angiven rättspraxis). Domstolen har härvidlag tidigare slagit fast att artikel 6.3 i direktiv 2012/13 ska anses ha en sådan direkt effekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Staatsanwaltschaft Offenburg, C‑615/18, EU:C:2020:376, punkt 72).
42 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att den nationella lagstiftningen ger den möjlighet att göra en extensiv tolkning av straffprocesslagen och, i synnerhet, av bestämmelserna om ändring av åtal, i artikel 287 i denna lag, vilka ger en möjlighet att avhjälpa de förfarandefel som stämningsansökan är behäftad med. Nämnda domstol har angett att domstolen konkret, för att iaktta den tilltalade personens rätt till försvar vid tillämpningen av denna artikel 287, först kan ge åklagaren möjlighet att göra de ändringar av stämningsansökans lydelse som är relevanta för att undanröja oklarheter och brister; åklagaren kan därefter informera försvaret om detta och slutligen ge försvaret möjlighet att förbereda sig inför dessa ändringar, i förekommande fall även genom att åberopa nya bevis.
43 En sådan mekanism förefaller vara förenlig med artikel 6.3 i direktiv 2012/13 och artikel 47 i stadgan, eftersom den möjliggör en effektiv tillämpning av de krav som följer av artikel 6.3, och den förefaller även kunna säkerställa den tilltalade personens rätt till ett effektivt domstolsskydd.
44 Eftersom den hänskjutande domstolen under dessa omständigheter kan tolka straffprocesslagen i överensstämmelse med nämnda unionsbestämmelser, är den inte skyldig att underlåta att tillämpa artikel 248.3 i straffprocesslagen, såsom den följer av en ändring som antagits år 2017. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att göra de kontroller som erfordras i detta avseende.
45 Av det ovan anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 6.3 i direktiv 2012/13 och artikel 47 i stadgan ska tolkas på så sätt att den hänskjutande domstolen är skyldig att i möjligaste mån göra en unionskonform tolkning av de nationella bestämmelserna om ändring av åtal som gör det möjligt för åklagaren att vid huvudförhandlingen avhjälpa oklarheter och ofullständiga uppgifter i stämningsansökan, så att det faktiskt och effektivt tas hänsyn till den tilltalade personens rätt till försvar. Det är endast om den hänskjutande domstolen anser att en sådan unionskonform tolkning inte är möjlig som det ankommer på den att underlåta att tillämpa den nationella bestämmelse enligt vilken det är förbjudet att avbryta domstolsförfarandet och återförvisa ärendet till åklagaren för att denna ska upprätta en ny stämningsansökan.
Rättegångskostnader
46 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:
1) Artikel 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte innehåller någon processuell regel med stöd av vilken oklarheter och ofullständiga uppgifter i stämningsansökan som leder till ett åsidosättande av den tilltalade personens rätt att tillhandahållas utförlig information om åtalet kan avhjälpas efter den förberedande förhandlingen i ett brottmål.
2) Artikel 6.3 i direktiv 2012/13 och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas på så sätt att den hänskjutande domstolen är skyldig att i möjligaste mån göra en unionskonform tolkning av de nationella bestämmelserna om ändring av åtal som gör det möjligt för åklagaren att vid huvudförhandlingen avhjälpa oklarheter och ofullständiga uppgifter i stämningsansökan, så att det faktiskt och effektivt tas hänsyn till den tilltalade personens rätt till försvar. Det är endast om den hänskjutande domstolen anser att en sådan unionskonform tolkning inte är möjlig som det ankommer på den att underlåta att tillämpa den nationella bestämmelse enligt vilken det är förbjudet att avbryta domstolsförfarandet och återförvisa ärendet till åklagaren för att denna ska upprätta en ny stämningsansökan.
Underskrifter