Tribunalens dom (andra avdelningen i utökad sammansättning) av den 24 september 2019
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Sektorn för räntederivat i euro – Beslut i vilket en överträdelse konstateras av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet – Manipulation av interbankreferensräntan Euribor – Utbyte av konfidentiell information – Konkurrensbegränsning genom syfte – En enda fortlöpande överenskommelse – Böter – Grundbelopp – Försäljningsvärde – Artikel 23.2 i förordning (EG) nr 1/2003 – Motiveringsskyldighet”
1. Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – En konkurrensbegränsande samverkans innehåll och syfte samt det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket samverkan utvecklats – Åtskillnad mellan syftesöverträdelser och resultatöverträdelser – Avsikten hos parterna i ett avtal att begränsa konkurrensen – Inte ett nödvändigt kriterium – Syftesöverträdelse – Tillräcklig grad av skadlighet – Bedömningskriterier – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Artiklarna 101.1 FEUF och 296 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)
(se punkterna 52–58, 94–111, 138–155 och 174–194)
2. Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Informationsutbyte mellan konkurrenter – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömning med hänsyn till överträdelsens art – Information som kan påverka den normala prissättningen av beståndsdelarna i den berörda sektorn – Syftesöverträdelse – Villkor
(Artikel 101.1 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)
(se punkterna 59–67, 94–111, 138–155 och 174–194)
3. Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Accessorisk begränsning – Begrepp – Begränsning som är nödvändig för att genomföra en icke-konkurrensbegränsande huvudtransaktion – Huvudtransaktionen utgör en konkurrensbegränsning på grund av sitt syfte – Bevis på att ett informationsutbyte är nödvändigt
(Artikel 101.1 och 101.3 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)
(se punkterna 157–160)
4. Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Ett företag tillskrivs ansvar för hela överträdelsen – Villkor – Rättsstridiga förfaranden och ageranden som ingår i en samlad plan – Bedömning
(Artikel 101.1 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)
(se punkterna 196–205, 232–237 och 248–274)
5. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning – Den grad av precision som krävs av kommissionens bevisning – Uppsättning indicier – Domstolsprövning – Räckvidd – Tribunalen anser att det föreligger tvivel angående beslutet – Principen om oskuldspresumtion ska beaktas
(Artikel 101.1 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 48.1; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr1/2003, artikel 2)
(se punkterna 197–205)
6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Förlikningsförfarande – Förfarande som inte inbegriper samtliga deltagare i en konkurrensbegränsande samverkan – Oskuldspresumtionens tillämplighet – Räckvidd
(Artikel 101.1 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 48.1; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 33; kommissionens förordning nr 773/2004, i ändrad lydelse enligt förordning nr 622/2008, artikel 10a)
(se punkterna 283–293)
7. Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Räckvidd – Delvis ogiltigförklaring av en unionsrättsakt – Delvis ogiltigförklaring av ett kommissionsbeslut i vilket olika konkurrensbegränsande beteenden anses utgöra en enda överträdelse och i vilket det påförs böter – Otillräckligt fastställande av att kontakterna hade till syfte att begränsa konkurrensen – Otillräcklig bevisning för att hålla företaget ansvarigt för vissa beteenden – Ingen inverkan på lagenligheten av konstaterandet att en överträdelse föreligger
(Artiklarna 101 och 264 första stycket FEUF; EES-avtalet, artikel 53)
(se punkterna 294–296)
8. Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Möjlighet för kommissionen att avvika från riktlinjerna för beräkning av böter – Striktare krav på motivering
(Artiklarna 101.1 och 296 andra stycket FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 37)
(se punkterna 338–341 och 344–353)
9. Konkurrens – Böter – belopp – Fastställande – Fastställande av grundbeloppet – Metoden enligt riktlinjerna har inte tillämpats – Tillåtet – Villkor – Ersättningsvärde från kontanta intäkter med tillämpning av en diskonteringsfaktor – Otillräcklig motivering avseende fastställandet av diskonteringsfaktorn
(Artikel 101.1 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 13 och 37)
(se punkterna 318–328 och 332–334)
Resumé
I sin dom HSBC Holdings m.fl./kommission (T-105/17), som meddelades den 24 september 2019, ogiltigförklarade tribunalen till viss del kommissionens beslut i vilket det konstaterats att HSBC Holdings och andra företag som är verksamma på marknaden för räntederivat i euro (Euro Interest Rate Derivative) (nedan kallat EIRD) hade åsidosatt artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) genom att delta i en enda fortlöpande överträdelse.(1) Enligt kommissionen bestod överträdelsen i ett antal avtal och/eller samordnade förfaranden i form av informationsutbyte mellan företagens handlare avseende, för det första, en manipulation av Euribor-inlämningar, för det andra, handelspositioner för EIRD och, för det tredje, detaljerade icke offentliga uppgifter om deras avsikter och strategi gällande priserna för EIRD. Kommissionen ålade dem följaktligen böter.
Sökandena väckte talan vid tribunalen med stöd av artikel 263 FEUF och yrkade i första hand delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet och i andra hand nedsättning av böterna.
Tribunalen prövade inledningsvis kommissionens bedömning att flera av de olika typerna av kritiserade beteenden hade ett konkurrensbegränsande syfte. Tribunalen fastställde för det första att kommissionens resonemang inte innehåller någon felaktig rättstillämpning eller oriktig bedömning vad gäller beteendena i samband med manipulationen av Euribor-inlämningar. Denna slutsats gällde, för det andra, även informationsutbytet rörande avsikter och strategi för priserna för EIRD.
Däremot fastställde tribunalen, för det tredje, att vissa av diskussionerna i samband med vilka handlarna utbytte information om sina handelspositioner inte hade ett sådant konkurrensbegränsande syfte som kommissionen funnit, eftersom dessa diskussioner inte minskade eller undanröjde graden av osäkerhet om marknaden i sådan mån att kommissionen kunde dra slutsatsen att utbytet hade en inverkan på prissättningen av beståndsdelarna inom sektorn för EIRD, utan att behöva undersöka dess verkan. Tribunalen slog följaktligen fast att det angripna beslutet innehöll en felaktig rättstillämpning på denna punkt.
Tribunalen påpekade dock att detta fel inte påverkade lagenligheten av konstaterandet att sökandena deltagit i den aktuella överträdelsen såsom den angetts i det angripna beslutet. Tribunalen framhöll däremot att när det gäller de konkurrensbegränsande beteendena avgör antalet och intensiteten, bland andra faktorer, överträdelsens allvar, som i sin tur påverkar bötesbeloppets storlek.
I samband med bedömningen av bötesbeloppet, prövade tribunalen kommissionens val att anpassa den metod som anges i 2006 års riktlinjer(2) när det gäller fastställandet av grundbeloppet utifrån försäljningsvärdet, med hänsyn till att EIRD inte ger upphov till någon försäljning i ordets vanliga bemärkelse. I samband med prövningen konstaterade tribunalen att kommissionen grundat sig på ett ersättningsvärde beräknat på grundval av de kontanta intäkterna som erhållits för EIRD och på vilka det tillämpats en diskonteringsfaktor på 98,849 procent i syfte att beakta den ersättning som erhålls inom sektorn för EIRD med anledning av genomförda betalningar. Tribunalen framhöll att diskonteringsfaktorn spelar en väsentlig roll på grund av den avsevärda storleken på de kontanta intäkterna som den skulle tillämpas på. Tribunalen drog härav slutsatsen att med hänsyn till den väsentliga roll som diskonteringsfaktorn spelar i den metod som kommissionen tillämpade, är det nödvändigt att motiveringen i det angripna beslutet gör det möjligt för de berörda företagen att förstå hur kommissionen kommit fram till en diskonteringsfaktor på just 98,849 procent och för tribunalen att göra en ingående prövning, av de rättsliga och faktiska omständigheterna, i denna del av det angripna beslutet. De olika skäl som kommissionen angett i det angripna beslutet uppfyllde inte dessa krav. Tribunalen ogiltigförklarade således det angripna beslutet på grund av bristande motivering, i den del det påförde sökandena böter motsvarande 33 606 000 euro.