BESLUT AV FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

den 19 juli 2007(*)

”Interimistiskt förfarande – Ansökan om uppskov med verkställighet – Direktiv 91/414/EEG – Upptagande till sakprövning – Fumus boni juris – Krav på skyndsamhet – Intresseavvägning”

I målT‑31/07 R,

Du Pont de Nemours (France) SAS, Puteaux (Frankrike),

Du Pont Portugal – Serviços, Sociedada Unipessoal L^da, Lissabon (Portugal),

Du Pont Ibérica SL, Barcelona (Spanien),

Du Pont de Nemours (Belgium) BVBA, Mechelen (Belgien),

Du Pont de Nemours Italiana Srl, Milano (Italien),

Du Pont De Nemours (Nederland) BV, Dordrecht (Nederländerna),

Du Pont de Nemours (Deutschland) GmbH, Bad Homburg vor der Höhe (Tyskland),

DuPont CZ s.r.o., Prag (Tjeckien),

DuPont Magyarország Kereskedelmi kft, Budaors (Ungern),

DuPont Poland sp. z o.o., Warszawa (Polen),

DuPont Romania Srl, Bukarest (Rumänien),

DuPont (UK) Ltd, Herts (Förenade kungariket),

Dy-Pont Agkro Ellas AE, Halandri (Grekland),

DuPont International Operations SARL, Grand Saconnex (Schweiz),

DuPont Solutions (France) SAS, Puteaux,

företrädda av advokaterna D. Waelbroeck och N. Rampal,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av L. Parpala och B. Doherty, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en ansökan om uppskov med verkställigheten av vissa bestämmelser i kommissionens direktiv 2006/133/EG av den 11 december 2006 om ändring av rådets direktiv 91/414/EEG för införande av flusilazol som verksamt ämne (EUT L 349, s. 27),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

följande

Beslut

 Tillämpliga bestämmelser

1        Genom rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden (EGT L 230, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 20, s. 236) infördes bland annat en gemenskapsordning för beviljande och återkallande av godkännanden för utsläppande på marknaden av växtskyddsmedel.

2        I artikel 4.1 a i direktiv 91/414 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna skall säkerställa att ett växtskyddsmedel endast godkänns om ... dess verksamma ämnen finns upptagna i bilaga 1”.

3        Verksamma ämnen som inte finns angivna i bilaga 1 till direktiv 91/414 kan under vissa förutsättningar godkännas under en övergångsperiod. Det föreskrivs således i artikel 8.2 i direktiv 91/414 att ”en medlemsstat [får] under tolv år efter anmälan av detta direktiv godkänna att växtskyddsmedel som innehåller verksamma ämnen som inte är upptagna i bilaga 1 och som fanns på marknaden två år efter anmälan av detta direktiv släpps ut på marknaden inom sitt territorium”.

4        Kommissionens förordning (EEG) nr 3600/92 av den 11 december 1992 om närmare bestämmelser för genomförandet av den första etappen i det arbetsprogram som avses i artikel 8.2 i direktiv 91/414 (EGT L 366, s. 10; svensk specialutgåva, område 3, volym 46, s. 203) innehåller ett förfarande för utvärdering av flera ämnen med anledning av deras eventuella införande i bilaga 1 i nämnda direktiv. Bland dessa ämnen finns flusilazol.

5        Det förfarande som har införts genom förordning nr 3600/92 inleds genom att en producent som önskar säkerställa att ett verksamt ämne tas med i bilaga 1 till direktiv 91/414 anmäler detta till kommissionen.

6        Det föreskrivs i artikel 5.2 b i förordning nr 3600/92 att efter det att en genomgång skett av anmälningarna skall en rapporterande medlemsstat utnämnas för utvärdering av varje berört verksamt ämne. I det föreliggande fallet har Irland utsetts som rapporterande medlemsstat för flusilazol (nedan kallad den rapporterande medlemsstaten), med tillämpning av kommissionens förordning (EG) nr 933/94 av den 27 april 1994 om fastställande av verksamma ämnen i växtskyddsmedel och om val av rapporterande medlemsstater för genomförandet av kommissionens förordning nr 3600/92 (EGT L 107, s. 8; svensk specialutgåva, område 3, volym 57, s. 13).

7        När den rapporterande medlemsstaten väl har utsetts ankommer det på varje anmälare att, i enlighet med artikel 6.1 i förordning nr 3600/92, tillställa den rapporterande medlemsstaten den sammanfattning av akten och den fullständiga akt som avses i artikel 6.2 och 6.3 i förordningen.

8        I artikel 19.1 i direktiv 91/414, i ändrad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EUT L 122, s. 1), skall kommissionen biträdas av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa (nedan kallad kommittén).

9        I artikel 7.3a i förordning nr 3600/92, som infördes genom kommissionens förordning (EG) nr 1199/97 av den 27 juni 1997 om ändring av förordning nr 3600/92 (EGT L 170, s. 19), föreskrivs att efter det att kommittén har gått igenom sammanfattningen av akten och den rapport som den rapporterande medlemsstaten har upprättat i enlighet med artikel 7.3 i förordning nr 3600/92, skall kommissionen för kommittén antingen lägga fram ett utkast till direktiv om att det verksamma ämnet skall föras in i bilaga 1 till direktiv 91/414, eller ett utkast till beslut om att godkännandet av de växtskyddsmedel som innehåller det berörda verksamma ämnet skall återkallas, eller ett utkast till beslut om ett sådant återkallande med möjlighet till omprövning av huruvida det verksamma ämnet skall föras in i bilaga 1 till direktivet sedan resultaten från ytterligare prov eller ytterligare upplysningar har lämnats in, eller slutligen ett utkast till beslut att införandet av det verksamma ämnet skall skjutas upp i avvaktan på att resultat från ytterligare prov eller ytterligare upplysningar har lämnats in.

10      Artikel 5.1 i direktiv 91/414 har följande lydelse:

”1.      Med beaktande av aktuell vetenskaplig och teknisk kunskap skall ett verksamt ämne tas upp i bilaga 1 för en inledande tid av högst tio år, om det kan antas att växtskyddsmedel som innehåller det verksamma ämnet uppfyller följande krav:

a)      När medlen används i enlighet med god växtskyddssed, medför deras resthalter inte skadliga effekter på människors eller djurs hälsa eller på grundvattnet eller en oacceptabel inverkan på miljön. Sådana resthalter som är av toxikologisk eller miljömässig betydelse kan mätas med vedertagna metoder.

b)      Användning av medlen i enlighet med god växtskyddssed medför inte sådana skadliga effekter på människors eller djurs hälsa eller en sådan oacceptabel inverkan på miljön som avses i artikel 4.1 b, iv och v.”

11      I artikel 5.5 i direktiv 91/414 föreskrivs följande:

”Beslut att ta upp ett ämne i bilaga 1 får på begäran förlängas en eller flera gånger för en tid om högst tio år; ett sådant upptagande får när som helst omprövas, om det finns tecken som tyder på att de kriterier som anges i 1 och 2 inte längre uppfylls. Om en ansökan om förlängning har gjorts i tillräckligt god tid, inte mindre än två år innan upptagandetiden löper ut, skall förlängning beviljas för den tid det tar att genomföra en omprövning och för den tid som krävs för att uppgifter som begärts i enlighet med artikel 6.4 skall kunna lämnas in.”

12      Artikel 6.1 direktiv 91/414 har följande lydelse:

”1.      Beslut att ta upp ett verksamt ämne i bilaga 1 skall fattas enligt det förfarande som fastställs i artikel 19.

Enligt samma förfarande skall beslut fattas om:

–        eventuella villkor för upptagandet,

–        ändringar i bilaga 1 som kan behövas,

–        att ta bort ett verksamt ämne från bilaga 1, om det inte längre uppfyller kraven i artikel 5.1 och 5.2.”

13      Antagandet av ett beslut eller ett direktiv i överensstämmelse med artikel 7.3a i förordning nr 3600/92 medför att den i artikel 8.2 i direktiv 91/414 föreskrivna övergångsperioden upphör.

14      Genom kommissionens direktiv 2006/133/EG av den 11 december 2006 om ändring av rådets direktiv 91/414 i syfte att införa flusilazol som verksamt ämne (EUT L 349, s. 27) (nedan kallat det omtvistade direktivet), som trädde i kraft den 1 januari 2007, ändrades bilaga 1 till direktiv 91/414 för införande av flusilazol.

15      I artikel 1 i det omtvistade direktivet anges följande:

”Bilaga I till direktiv 91/414… skall ändras enligt bilagan till det här direktivet.”

16      I del A i de specifika bestämmelserna i bilagan till det omtvistade direktivet anges följande:

”Får godkännas endast för användning som fungicid på följande grödor:

–        annan spannmål än ris,

–        majs,

–        rapsfrön,

–        sockerbetor,

i mängder som inte får överstiga 200 g verksamt ämne per hektar vid varje behandling.

Följande användningsområden får inte godkännas:

–        Flygbesprutning.

–        Ryggspruta och handredskap, vare sig de används av fackmän eller icke-fackmän.

–        Privat trädgårdsskötsel.

Medlemsstaterna skall se till att lämpliga riskreducerande åtgärder vidtas …”

17      Det anges följande i artikel 2 i det omtvistade direktivet:

”Medlemsstaterna skall senast den 30 juni 2007 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall genast överlämna texterna till dessa bestämmelser till kommissionen tillsammans med en jämförelsetabell för dessa bestämmelser och bestämmelserna i detta direktiv.

De skall tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 juli 2007.

…”

18      Artikel 3 i det omtvistade direktivet har följande innehåll:

”1.      Om så krävs skall medlemsstaterna i enlighet med direktiv 91/414… ändra eller återkalla befintliga godkännanden för växtskyddsmedel som innehåller flusilazol som verksamt ämne senast den 30 juni 2007. Före detta datum skall medlemsstaterna särskilt ha kontrollerat att de krav som gäller flusilazol i bilaga I till det direktivet är uppfyllda, med undantag av de villkor i del B som gäller detta verksamma ämne, samt att innehavaren av godkännandet har eller har tillgång till dokumentation som uppfyller kraven i bilaga II till det direktivet i enlighet med villkoren i artikel 13.

2.      Med avvikelse från punkt 1, skall medlemsstaterna ta upp varje godkänt växtskyddsmedel som innehåller flusilazol till ny prövning i överensstämmelse med de enhetliga principer som anges i bilaga VI till direktiv 91/414…, på grundval av dokumentation som uppfyller kraven i bilaga III till det direktivet och med beaktande av del B i den post som gäller flusilazol i bilaga I till samma direktiv. På grundval av denna prövning skall medlemsstaterna fastställa om medlet uppfyller de villkor som anges i artikel 4.1 b, c, d och e i direktiv 91/414/EEG.

Efter detta fastställande skall medlemsstaterna om så krävs ändra eller återkalla godkännanden för medel som innehåller flusilazol senast den 30 juni 2008.”

 Bakgrund till tvisten

19      Flusilazol är en fungicid som används och säljs i Europeiska gemenskapen sedan mer än 20 år.

20      De aktuella godkännandena för utsläppande på marknaden av växtskyddsmedel baserade på flusilazol har registrerats för användning på 26 typer av grödor i 15 medlemsstater.

21      Detta verksamma ämne fanns således redan på marknaden när direktiv 91/414 trädde i kraft den 25 juli 1993.

22      Sökandena är verksamma inom produktion och försäljning av flusilazol och växtskyddsmedel baserade på flusilazol.

23      Den 23 juli 1993 underrättade Du Pont de Nemours (France) SA (nedan kallat anmälaren) den rapporterande medlemsstaten om att företaget önskade att flusilazol skulle införas i bilaga 1 till direktiv 91/414.

24      I juli 1996 överlämnade den rapporterande medlemsstaten sitt utkast till utvärderingsrapport till kommissionen vilket innehöll rekommendationen att flusilazol skulle införas i bilaga I till direktiv 91/414 för en period av tio år.

25      Den 17 oktober 1996 vidarebefordrade kommissionen utkastet till utvärderingsrapport till alla medlemsstaterna för konsultation och rådfrågade därefter ett stort antal experter från olika medlemsstater.

26      Den 14 april 1997 överlämnades den fullständiga rapporten till medlemsstaterna och anmälaren, för att dessa skulle ges tillfälle att yttra sig och lämna kompletterande upplysningar. Kompletterande uppgifter begärdes därefter av anmälaren.

27      Kommitténs slutliga utvärdering ägde rum från december 1997 till januari 2001 och skulle ha slutförts under det möte som hölls den 7 december 2001.

28      Den 8 november 2001 fann kommissionen i sitt utkast till granskningsrapport att det föreföll som om flusilazol överensstämde med säkerhetskraven i direktiv 91/414, men att kompletterande studier behövde göras för att denna slutsats skulle kunna bekräftas.

29      I september 2003 fann den rapporterande medlemsstaten, efter det att alla studier som krävdes hade lagts fram, att flusilazol inte var farligt och att det kunde föras in i bilaga 1 till direktiv 91/414.

30      I början av oktober månad år 2004 godkände kommissionen ett förslag till införande av flusilazol i bilaga 1 till direktiv 91/414. Kommissionen beslutade dock den 8 oktober 2004 att inte lägga fram detta förslag för kommittén för omröstning.

31      I april 2005 diskuterades ett nytt förslag inom kommitténs arbetsgrupp. Kommitténs arbetsgrupp förordade att införandet av flusilazol i bilaga 1 till direktiv 91/414 skulle begränsas till sju år och åtföljas av en skyldighet att utföra försök som skulle genomföras i överensstämmelse med de riktlinjer för försök som vid denna tidpunkt var i färd att utarbetas av Organisationen för samarbete och ekonomisk utveckling (OECD), i syfte att ytterligare förbättra bedömningen av eventuella egenskaper som kan orsaka endokrina störningar.

32      I augusti 2005 underrättade kommissionen anmälaren om att den övervägde att fatta ett beslut om att flusilazol inte skulle föras in i bilaga 1 till direktiv 91/414. Vid denna tidpunkt hade det nya förslaget ännu inte lagts fram för omröstning i kommittén.

33      Den 10 augusti 2005 underrättade den rapporterande medlemsstaten kommissionen om att den inte var överens med kommissionen i fråga om ärendets handläggning.

34      Den 20 oktober 2005 underrättade kommissionen genom en skrivelse anmälaren om att ett eventuellt införande av flusilazol i bilaga 1 till direktiv 91/414 endast skulle omfatta de grödor som hade utvärderats i vetenskapliga försök.

35      Den 3 mars 2006 kunde majoritet inte uppnås för godkännande av ett nytt förslag från kommissionen. Förslaget avsåg denna gång ett införande av flusilazol i bilaga 1 till direktiv 91/414, vilket endast avsåg användning vid odling av spannmål, raps, majs och sockerbetor.

36      Kommissionen lade, med tillämpning av rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, s. 23), och utan att ha lyckats uppnå ett positivt resultat vid omröstningen i kommittén, den 25 juni 2006 fram sitt förslag om införande av flusilazol i bilaga 1 till direktiv 91/414 för rådet. Förslaget omfattade en period om sju år och innebar att användningen var begränsad till odling av spannmål, raps, majs och sockerbetor. Den kvalificerade majoritet som krävdes för att rådet skulle kunna anta förslaget kunde dock inte uppnås.

37      Den 13 september 2006 lade kommissionen fram ett ändrat förslag för rådet, i vilket det föreskrevs att flusilazol skulle föras in i bilaga 1 till direktiv 91/414 under en begränsad period om 18 månader.

38      Den 11 december 2006 antog kommissionen det omtvistade direktivet i enlighet med bestämmelserna i artikel 5.6 tredje stycket i beslut 1999/468, utan att det förelåg något beslut av rådet. Direktivet överensstämde med kommissionens senaste förslag, det vill säga flusilazol skulle föras in i bilaga 1 till direktiv 94/414 under en begränsad period om 18 månader, och införandet skulle endast avse odling av spannmål (annan än ris), raps, majs och sockerbetor (nedan kallade de angripna begränsningarna).

 Förfarande och parternas yrkanden

39      Den 12 februari 2007 väckte sökandena dels talan om delvis ogiltigförklaring med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG av det omtvistade direktivet, dels talan om skadestånd med stöd av artikel 288 EG.

40      Sökandena gav samma dag in en ansökan om interimistiska åtgärder med stöd av artiklarna 242 EG och 243 EG. Ansökan avsåg dels ett yrkande om att verkställigheten av vissa bestämmelser i det omtvistade direktivet skulle skjutas upp, dels ett yrkande om att det skulle förordnas om andra interimistiska åtgärder.

41      Den 28 februari 2007 inkom kommissionen med sitt yttrande över ansökan om interimistiska åtgärder, och sökandena inkom med sitt slutliga yttrande den 15 mars 2007.

42      Parterna yttrade sig muntligen den 23 april 2007.

43      Sökandena har i sin ansökan om interimistiska åtgärder yrkat att förstainstansrättens ordförande skall

–        förordna att kommissionen vidtar lämpliga åtgärder för att, till dess att dom har avkunnats i huvudsaken,

–        utgången av den tidsperiod under vilken flusilazol är införd i bilaga 1 till direktiv 91/414, vilken för närvarande är fastställd till den 30 juni 2008 i bilagan till det omtvistade direktivet, skjuts upp, och för att

–        utgången av den frist under vilken medlemsstaterna är skyldiga att, efter en ny utvärdering, ändra eller återkalla godkännandet av produkter som innehåller flusilazol, vilken likaledes är fastställd till den 30 juni 2008 i artikel 3.2 i det omtvistade direktivet, skjuts upp,

–        förordna att kommissionen vidtar lämpliga åtgärder för att, till dess att dom har avkunnats i huvudsaken, den begränsning som föreskrivs i del A i de specifika bestämmelserna i bilagan till det omtvistade direktivet, vilken avser de olika typer av grödor för vilka flusilazol kan godkännas av medlemsstaterna i kraft av att ämnet finns infört i bilaga 1 till direktiv 91/414 och vilken skall vara införlivad senast den 30 juni 2007, inte skall gälla, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

44      Kommissionen har yrkat dels att ansökan om interimistiska åtgärder skall avvisas eller avslås, dels att sökandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

45      Enligt artiklarna 242 EG och 243 EG, jämförda med artikel 225.1 EG, får förstainstansrätten, om den anser att omständigheterna så kräver, förordna om uppskov med verkställigheten av den angripna rättsakten eller förordna om nödvändiga interimistiska åtgärder.

46      I artikel 104.2 i förstainstansrättens rättegångsregler föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder skall innehålla en beskrivning av föremålet för talan, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris). Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt (beslut meddelat av domstolens ordförande den 14 oktober 1996 i mål C‑268/96 P(R), SCK och FNK mot kommissionen,REG 1996, s. I‑4971, punkt 30). Förstainstansrätten skall även i förekommande fall göra en avvägning mellan de intressen som föreligger (beslut meddelat av domstolens ordförande den 23 februari 2001 i mål C‑445/00 R, Österrike mot rådet, REG 2001, s. I‑1461, punkt 73).

47      Förstainstansrätten har, vid den helhetsbedömning som den gör vid prövningen av en ansökan om interimistiska åtgärder, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att, med avseende på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, avgöra det sätt på vilket det skall prövas huruvida dessa villkor är uppfyllda, liksom i vilken ordning som villkoren skall prövas. Det finns nämligen inte någon bestämmelse i gemenskapsrätten i vilken det föreskrivs en förutbestämd ordning för bedömningen av huruvida beviljandet av interimistiska åtgärder är nödvändigt (beslut meddelat av domstolens ordförande den 19 juli 1995 i mål C‑149/95 P(R), kommissionen mot Atlantic Container Line m.fl., REG 1995, s. I‑2165, punkt 23, och av den 17 december 1998 i mål C‑364/98 P(R), Emesa Sugar mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8815, punkt 44).

 Parternas argument

 Upptagande till sakprövning

48      Enligt kommissionen skall ansökan om interimistiska åtgärder avvisas.

49      Kommissionen har härvidlag hävdat att talan i huvudsaken, med vilken ansökan om interimistiska åtgärder hänger samman, inte kan tas upp till sakprövning, eftersom sökandena för det första har yrkat ogiltigförklaring av en rättsakt som är allmänt tillämplig, i förevarande mål ett direktiv, trots att inte någon av dem är personligen berörd av den aktuella rättsakten. För det andra kan yrkandena om ogiltigförklaring av de angripna begränsningarna i målet rörande huvudsaken inte tas upp till sakprövning, eftersom de har utformats som en helhet och inte kan avskiljas från direktivets övriga innehåll.

50      Kommissionen har vidare påstått att yrkandena om att förstainstansrätten skall ålägga den att vidta vissa åtgärder inte kan tas upp till sakprövning. För det första är inte förstainstansrätten behörig att meddela förelägganden inom ramen för en ogiltighetstalan enligt artikel 230 EG. För det andra skulle ett sådant föreläggande vara verkningslöst, eftersom syftet är att uppnå en ändring av gällande lagstiftning. Kommissionen är inte behörig att genomföra en sådan ändring utan medverkan av de andra parterna i lagstiftningsprocessen, vilka skulle kunna motsätta sig den.

51      Enligt sökandena kan såväl talan i huvudsaken som ansökan om interimistiska åtgärder tas upp till sakprövning.

 Fumus boni juris

52      Sökandena har påstått att det omtvistade direktivet är rättsstridigt därför att de angripna begränsningarna har införts i direktivet på grundval av en utvärdering av de eventuella farorna med flusilazol, och inte på grundval av en bedömning av riskerna med ämnet. Det omtvistade direktivet är därför inte förenligt med direktiv 91/414, enligt vilket varje verksamt ämne skall utvärderas på grundval av en riskbedömning.

53      Enligt sökandena har den inverkan som flusilazol har på människors hälsa och på miljön bedömts i enlighet med tillämpliga bestämmelser. All tillgänglig bevisning avseende farhågorna om ämnets inneboende toxiska effekter, inbegripet risken för endokrina störningar, beaktades under utvärderingsförfarandet. Under detta förfarande visade anmälaren att det fanns säkra användningsområden för flusilazol. I kommissionens utkast till omprövningsrapport från juni 2004 drogs, med vissa förbehåll, slutsatsen att flusilazol var säkert.

54      Enligt sökandena kunde vissa farhågor som olika medlemsstater hade uttryckt beträffande eventuellt farliga egenskaper hos flusilazol vare sig motivera ett förbud mot användningen av ämnet efter den 30 juni 2008, eller ett föregående återkallande från och med den 30 juni 2007 av samtliga godkännanden av detta verksamma ämne för andra användningsområden än dem som var godkända enligt det omtvistade direktivet.

55      Det omtvistade direktivet innebär vidare ett åsidosättande av försiktighetsprincipen, vars tillämpning enbart skall grunda sig på en riskbedömning och inte på en farlighetsbedömning.

56      Det omtvistade direktivet innebär även ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. För det första har kommissionen aldrig infört dylika begränsningar i liknande fall. För det andra utgör det omtvistade direktivet ett hinder för medlemsstaterna att fatta beslut i fråga om riskhantering, bland annat vad gäller andra användningsområden för vilka flusilazol skulle kunna godkännas. För det tredje skulle mindre restriktiva åtgärder ha kunnat vidtas.

57      Kommissionen har åsidosatt principen om likabehandling, eftersom andra verksamma ämnen, vilkas toxicitet är mer uppenbar än toxiciteten hos flusilazol, har införts i bilaga 1 till direktiv 91/414 utan att vara åtföljda av några som helst begränsningar.

58      Genom att anta det omtvistade direktivet har kommissionen dessutom åsidosatt sin skyldighet att iaktta god förvaltningssed, sökandenas rätt att yttra sig, rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar samt motiveringsskyldigheten.

59      Det häftar även en uppenbart oriktig bedömning vid det omtvistade direktivet, eftersom de angripna begränsningarna grundas på farhågor som har åberopats av vissa medlemsstater, men vilka inte är dokumenterade.

60      Det omtvistade direktivet är slutligen en följd av maktmissbruk.

61      Kommissionen är däremot av den uppfattningen att det omtvistade direktivet är lagenligt.

62      Kommissionen har inledningsvis erinrat om att den ensam är behörig att fatta beslut om huruvida flusilazol är säkert efter att ha följt det förfarande som föreskrivs i direktiv 91/414. Genom detta förfarande har det i förevarande mål visats att det föreligger tvivel vad gäller flusilazols inverkan på det endokrina systemet. Kommissionen kunde därför inom utrymmet för sin skönsmässiga bedömning godkänna att flusilazol endast fick säljas på vissa restriktiva villkor.

63      De angripna begränsningarna motsvarar vidare kommissionens strävan att tillämpa försiktighetsprincipen, vilken inte enbart kan grunda sig på riskbedömning utan även måste grunda sig på riskhantering.

64      Förstainstansrättens behörighet att pröva en sådan rättsakt som det omtvistade direktivet är begränsad, eftersom den är resultatet av komplexa bedömningar i tekniska frågor.

65      När det gäller de av sökandena framförda argumenten, har kommissionen för det första genmält att den i fråga om den relativa begränsningen av användningsområdena för flusilazol har vidtagit liknande åtgärder i andra fall när det har funnits misstankar om att de ämnen som utvärderades kunde vara farliga. Den begränsning som det är fråga om i det föreliggande fallet var motiverad av de risker för endokrina störningar som kommissionen hade konstaterat. Kommissionen beslutade med stöd av artiklarna 5.1 och 6.1 i direktiv 91/414 att endast tillåta de användningsområden beträffande vilka det faktiskt hade genomförts vetenskapliga försök.

66      Beträffande begränsningen att flusilazol endast skulle vara infört i bilaga 1 till direktiv 91/414 under en period om 18 månader, syftar den, enligt kommissionen, till att tvinga medlemsstaterna att ägna särskild uppmärksamhet åt flusilazol på grund av de specifika faror som det ämnet uppvisar.

67      Enligt kommissionen kan inte principen om god förvaltningssed åberopas oberoende av åsidosättandet av en annan rättighet.

68      Beträffande ett åsidosättande av rätten att yttra sig, har sökandena inte visat att de hindrades från att framföra argument under utvärderingsförfarandet.

69      Sökandena har inte uppgett i vilket avseende rättssäkerhetsprincipen skulle ha åsidosatts.

70      Kommissionen har angående ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar i huvudsak anfört att sökandena inte har angett vad som skulle ha legat till grund för deras berättigade förväntningar.

71      Beträffande principen om likabehandling skall enligt kommissionen varje verksamt ämne bedömas oberoende av övriga verksamma ämnen, och när ett verksamt ämne har godkänts kan åtgärder vidtas för att minska riskerna.

72      Kommissionen har i samband med det påstådda åsidosättandet av motiveringsskyldigheten erinrat om att det av skälen 6 och 8 i det omtvistade direktivet framgår varför kommissionen blev föranledd att anta de angripna begränsningarna.

73      Kommissionen har beträffande vad som har lagts den till last i form av en uppenbart oriktig bedömning anfört att någon sådan inte har bevisats.

74      Beträffande påståendet om maktmissbruk har kommissionen anfört att sökandena inte har angett vilket rättsstridigt syfte som kommissionen skulle ha sökt uppnå.

 Kravet på skyndsamhet

75      Sökandena anser att det föreligger skäl att skyndsamt bifalla ansökan om interimistiska åtgärder i syfte att undvika att de drabbas av en allvarlig och irreparabel skada som inte är av rent ekonomisk art. De har bland annat påstått att denna skada för det första består i en irreparabel förlust av deras marknadsandelar på den europeiska marknaden för triazoler med fungicid verkan, för det andra i att deras industrianläggning i Cernay (Frankrike) måste läggas ned och för det tredje i att de jordbrukare som använder flusilazol kommer att lida skada, liksom det europeiska jordbruket i dess helhet.

76      Den första skada som sökandena har gjort gällande rör den irreparabla förlusten av deras marknadsandelar på den europeiska marknaden för triazoler med fungicid verkan. Sökandena har i huvudsak hävdat att den påstådda skadan är omedelbar, eftersom det omtvistade direktivet, vilket i själva verket innebär ett förbud mot försäljningen av flusilazol, får till följd att de från och med den 30 juni 2008 skulle förlora en affärsverksamhet vars nettovärde för närvarande beräknas uppgå till omkring 84 miljoner euro, beräknat på grundval av den inkomst som sökandena skulle ha kunnat erhålla från försäljningen av flusilazol under åren 2007–2017.

77      Enligt sökandena är skadan slutlig, eftersom de inte har några produkter som kan ersätta flusilazol på marknaden för triazoler med fungicid verkan. Vidare kommer sökandenas konkurrenter på samma marknad, särskilt Bayer CropScience, BASF och Syngenta, att med lätthet kunna tillskansa sig deras marknadsandelar. Sökandenas marknadsandel uppgår nämligen endast till omkring [konfidentiellt] (1), medan Bayer CropSciences, BASF:s och Syngentas marknadsdelar vardera uppgår till [konfidentiellt]. Dessutom skulle flusilazols anseende skadas av det förbud att på sikt använda ämnet som det omtvistade direktivet leder till. Kunderna skulle därefter inte längre vilja köpa in flusilazol. De auktoriserade tekniska experterna i medlemsstaterna skulle utesluta flusilazol från de rekommenderade programmen, och efter att flusilazol varit uteslutet en viss tid skulle det vara ytterst svårt – om inte omöjligt – att återinföra ämnet i dessa program. Dessutom skulle det faktum att sökandenas kunder och affärspartners har visat stor medvetenhet i hälsoskyddsfrågor få till följd att förtroendet för produkten gick förlorat. Slutligen skulle även sökandenas anseende i den ifrågavarande branschen skadas.

78      Den andra skada som sökandena har gjort gällande har samband med nedläggningen av industrianläggningen i Cernay, vilken är den anläggning till vilken sökandena har förlagt hela sin flusilazolproduktion för den europeiska marknaden. Sökandena har i huvudsak anfört att nedläggningen av en sådan anläggning, varav [konfidentiellt] av dess produktion är avsedd för den europeiska marknaden, skulle få till följd att 40 anställningar vid själva anläggningen skulle upphöra. Dussintals anställningar i företag som bearbetar flusilazol skulle också upphöra. Om fabriken skulle tvingas byggas om blev det dessutom omöjligt att återgå till den tidigare produktionen, för det fall att förstainstansrätten ogiltigförklarade det omtvistade direktivet. Råvaruleverantörerna skulle påverkas på ett allvarligt sätt, och slutligen skulle investeringarna på forsknings- och utvecklingsområdet sjunka betydligt.

79      Den tredje skada som sökandena har gjort gällande utgörs av de skador som skulle förorsakas de jordbrukare som använder flusilazol och det europeiska jordbruket i allmänhet. Sökandena har först och främst anfört att det för närvarande inte finns någon annan teknisk lösning än flusilazol för behandling av sjukdomar som angriper vinrankan. Vidare finns det ingen annan registrerad produkt som kan förhindra phomopsis hos solrosen. Slutligen är flusilazol den enda produkt som gör det möjligt att behandla de sjukdomar som angriper lin och hampa. Vid odling av andra grödor skulle ett återkallande av godkännandet för flusilazol öka produktionskostnaderna för motverkande av svampsjukdomar. Sökandena uppskattar den skada som de europeiska jordbrukarna skulle lida till omkring 90 miljoner euro.

80      Enligt kommissionen har sökandena inte visat att det föreligger skäl att skyndsamt bifalla ansökan om interimistiska åtgärder.

81      Kommissionen har inledningsvis framfört ett antal argument och därvid anfört att de av sökandena åberopade skadorna är av ekonomisk art och därför inte kan betraktas som irreparabla. Sökandena har inte lagt fram några handlingar från oberoende källor som styrker deras påståenden. Sökandena borde ha lagt fram uppgifter som visade hur stor den skada var som var och en av dem riskerade att lida. Eftersom det inte är möjligt att känna till vilka regler som kommer att gälla för flusilazol efter den 30 juni 2008, skall en prövning endast omfatta de följder som ett 18 månaders förbud att sälja flusilazol skulle ha för sökandena, och inte följderna av ett totalförbud. Eftersom dessutom den period för avsättning av varor som finns i lager som föreskrivs i det omtvistade direktivet sträcker sig till den 30 juni 2007, bör prövningen av vilken inverkan denna skulle ha endast göras avseende perioden från den 30 juni 2007 till den 30 juni 2008. Den av sökandena påstådda skadan är för övrigt inte omedelbar. Sökandena har vidare inte förmått visa att godkännandet att sälja flusilazol inte skulle kunna komma att förnyas efter den 30 juni 2008.

82      Kommissionen har beträffande de av sökandena påstådda skadorna gjort gällande att beträffande förlusten av sökandenas rörelse, är det kriterium som har använts av sökandena för att beräkna nettovärdet av rörelsen undermåligt. Kriteriet i fråga hänför sig till den inkomst som sökandena skulle ha kunnat erhålla genom försäljning av flusilazol under åren 2007–2017. För det första grundar sig kriteriet på det felaktiga antagandet att införandet av flusilazol inte skulle komma att förnyas efter utgången av de 18 månader som föreskrivs i det omtvistade direktivet, trots att det är omöjligt att förutse vilka regler som kommer att gälla beträffande flusilazol efter att denna tidsperiod gått till ända. För det andra tas det i beräkningen hänsyn till en skada som väsentligen skulle komma att inträffa långt efter det att förfarandet rörande huvudsaken har avslutats. Slutligen har sökandena för varje år från och med 2007 till och med 2017 dragit av avsevärda summor i form av kostnader som uppgår till mellan [konfidentiellt] och [konfidentiellt]. Kommissionen anser att det inte kan uppstå några kostnader för försäljning, administration och distribution av flusilazol, såvida inte ämnet i fråga har sålts.

83      Kommissionen har inledningsvis gjort gällande att den av sökandena påstådda förlusten av marknadsandelar på marknaden för triazoler med fungicid verkan förutsätter att införandet av flusilazol inte kommer att förnyas efter utgången av de 18 månader som föreskrivs i det omtvistade beslutet, vilket inte kan bevisas.

84      Även om det antas att det skulle råda ett totalförbud att sälja flusilazol efter den 30 juni 2008, skall sökandena styrka att de härigenom skulle hamna i en situation i vilken deras överlevnad var i fara, eller i vilken deras marknadsandelar slutgiltigt förändrades. Sökandena skall visa att det förelåg strukturella eller rättsliga hinder, vilka hindrade dem från att komma tillbaka på marknaden för det fall att det omtvistade direktivet slutligen ogiltigförklarades av förstainstansrätten.

85      Beträffande vad sökandena har hävdat om att leverantörerna skulle finna andra lösningar och således inte återvända till sökandena, och om att auktoriserade tekniska rådgivare inte längre skulle låta flusilazol ingå i de program som de rekommenderar och att detta beslut skulle vara slutgiltigt, anser kommissionen att varken det ena eller det andra påståendet styrks av de faktiska omständigheterna.

86      Beträffande möjligheten att ersätta flusilazol har kommissionen gjort gällande dels att fungiciderna tebuconazol och proquinazid, vilka säljs av sökandena, kan ersätta flusilazol, dels att även om sökandena inte ägde några egna ersättningsprodukter skulle de kunna ingå avtal om distribution av andra tillverkares produkter.

87      Beträffande sökandenas påstående att de inte skulle kunna komma tillbaka in på marknaden även om det omtvistade direktivet ogiltigförklarades, eftersom konsumenterna skulle oroa sig för hälsoeffekterna av flusilazol, har kommissionen gjort gällande att om direktivet ogiltigförklarades skulle sökandena kunna anordna en informationskampanj med syftet att övertyga sina kunder om att återvända till dem och deras produkt. Kommissionen har även gjort gällande att sökandena inte har lagt fram några uppgifter som gör det möjligt att fastställa av vilket skäl det i en sådan situation skulle vara omöjligt att övertyga dem om att ånyo köpa flusilazol.

88      Enligt kommissionen har sökandena vidare inte åberopat någon omständighet som kan styrka att deras konkurrenter skulle ta deras marknadsandelar och att denna förlust skulle vara slutgiltig.

89      Kommissionen har anfört att sökandena inte har lämnat några uppgifter, vilka gör det möjligt att fastställa att försäljningen utanför gemenskapen inte skulle vara tillräcklig för att undvika en nedläggning av industrianläggningen i Cernay. Kommissionen anser dessutom att sökandena har åberopat skador som tredje man i själva verket skulle komma att lida och som följaktligen inte direkt skulle drabba sökandena.

90      Kommissionen anser att den skada som det europeiska jordbruket skulle åsamkas inte har styrkts och att det inte är fråga om en skada som sökandena skulle lida direkt.

91      Beträffande möjligheten att den påstådda skadan skulle utgöra en fara för sökandenas överlevnad, har kommissionen framhållit att moderbolaget i den koncern som sökandena ingår i är ett betydande företag som år 2006 redovisade en vinst uppgående till 27,4 miljarder amerikanska dollar (USD). Kommissionen har vidare anfört att den påstådda förlusten om 84 miljoner euro skulle motsvara ungefär 0,22 procent av moderbolagets totala börsvärde, och att den påstådda förlusten endast motsvarar 0,108 procent eller ungefär en tusendel av koncernens årsintäkt.

92      Sökandena har i sitt slutliga yttrande av den 15 mars 2007 bemött kommissionens argument.

93      Sökandena har för det första upprepat att det omtvistade direktivet innebär ett förbud mot att från och med den 30 juni 2008 sälja flusilazol. Eftersom en förlängning skulle vara rent hypotetisk, kan inte den omständigheten innebära att kravet på skyndsamhet inte skulle vara uppfyllt. En ansökan om interimistiska åtgärder skall nämligen prövas på grundval av de förhållanden som råder vid tidpunkten för dess ingivande.

94      Det förhåller sig nämligen så att det efter den 30 juni 2008 – det vill säga efter utgången av den period om 18 månader som föreskrivs i det omtvistade direktivet – kommer det enligt direktivet att vara förbjudet att sälja flusilazol.

95      Sökandena har härvidlag i huvudsak hävdat att, trots kommissionens påstående att det förfarande som gör det möjligt att förlänga den period under vilken flusilazol är infört i bilaga 1 till direktiv 91/414 skulle kunna gå mycket snabbt, har den inte lämnat någon uppgift som gör det möjligt att dra slutsatsen att en slutgiltig utvärdering av flusilazol skulle kunna genomföras på några månader. Flera år har nämligen hittills inte varit tillräckligt för att slutföra en sådan utvärdering, och en ansökan om förlängning skall i normala fall ges in minst två år innan godkännandet av det ifrågavarande ämnet har löpt ut. Kommissionen har vidare inte förklarat hur situationen skulle kunna förändras under de 18 månader då flusilazol fortfarande delvis kan säljas för de godkända användningsområdena. Kommissionens argument att ansökan om interimistiska åtgärder ingavs för tidigt, vilket grundas på föreställningen att kommissionen i princip skulle kunna fatta ett beslut om att ändra det ursprungliga beslutet, leder följaktligen till att en sådan ansökan alltid borde betraktas som för tidigt ingiven. Detta argument kan inte godtas, utan att det interimistiska förfarandet fråntas sitt innehåll. Varje beslut som fattas efter det att perioden om 18 månader har löpt kommer att vara alltför sent för att undvika de negativa följderna av de angripna begränsningarna.

96      Beträffande förlusten av marknadsandelar har sökandena utvecklat sina inledande resonemang i syfte att fastställa att det krav på skyndsamhet som skall vara uppfyllt för att det skall kunna förordnas om interimistiska åtgärder enligt domstolens och förstainstansrättens rättspraxis inte innebär att det måste vara styrkt att det föreligger en risk för att sökandens verksamhet skall upphöra. Enligt sökandena räcker det för att kravet på skyndsamhet skall vara uppfyllt att det föreligger en risk att slutgiltigt förlora marknadsandelar.

97      Sökandena har i frågan om huruvida den påstådda skadan är irreparabel gjort gällande att de båda produkter som kommissionen har nämnt inte kan betraktas som ersättningsprodukter, eftersom sökandena säljer tebuconazol enligt en licens som enbart tillåter att ämnet säljs i Förenta staterna, och proquinazid säljs enligt en licens som endast tillåter att ämnet används för andra grödor eller mot andra sjukdomar än dem avseende vilka flusilazol säljs. Innan sökandena kan sälja ett nytt ämne skulle de behöva minst tio år av studier, forskning och administrativa formaliteter för att utveckla ämnet. De av kommissionen föreslagna alternativa lösningarna såsom parallellimport, distributionsavtal som ingås med andra tillverkare och försäljning av generiska produkter är inte tänkbara i praktiken, eftersom det ur ekonomisk synvinkel skulle vara meningslöst för en konkurrerande tillverkare att låta sökandena överleva på marknaden. Det är vidare endast möjligt att parallellimportera begränsade volymer, vilka inte skulle vara tillräckliga för att täcka sökandenas kostnader. Sökandena är inte verksamma på marknaden för generiska produkter, och det skulle i vart fall ta flera år att utveckla en generisk produkt. Med hänsyn till att anseendet av en produkt vars godkännande har återkallats skadas på ett irreparabelt sätt – vilket flera återförsäljare har vittnat om – skulle ett återkallande av godkännandet av flusilazol medföra slutgiltiga förändringar av marknadens struktur. Marknadens struktur skulle även förändras på motsvarande sätt på grund av att konsumenternas tröghet skulle innebära att dessa inte skulle byta tillbaka till en produkt som de nyss hades övergett.

98      Ett återkallande av godkännandet av flusilazol skulle leda till att fabriken i Cernay lades ned. Av fabrikens produktion är [konfidentiellt] avsedd för den europeiska marknaden. Produktionen skulle avbrytas under nio månader, vilket skulle medföra en kostnad om [konfidentiellt], eftersom en månads driftstopp innebär en kostnad om [konfidentiellt]. Härutöver skulle den beräknade kostnadsökningen per kilo sålda produkter med flusilazol som bas utgöra [konfidentiellt]. Detta är följden av de ökade råvarukostnaderna per kilo som minskningen i levererade volymer skulle leda till. De fasta kostnader som flusilazolproduktionen gav upphov till år 2006, och vilka sammantagna uppgick till [konfidentiellt], skall fördelas på den återstående flusilazolvolymen, vars produktionskostnad följaktligen skulle öka med [konfidentiellt] per liter färdig produkt.

99      Under förhandlingen har kommissionen i fråga om det omtvistade direktivets verkningar genmält att sökandena inte har lagt fram några uppgifter som gör det möjligt att slå fast att direktivet innebär ett förbud mot att från och med den 30 juni 2008 sälja flusilazol. Om det antogs ett beslut att förbjuda försäljningen av flusilazol skulle ett återkallande av nationella godkännanden vara en följd av det beslutet, och inte av det omtvistade direktivet. Den av sökandena påstådda skadan är därför endast hypotetisk.

100    Beträffande den irreparabla karaktären hos den av sökandena påstådda skadan har kommissionen anfört att sökandenas argumentering är motsägelsefull, eftersom de dels framhåller att flusilazol har unika egenskaper, i syfte att visa att det är omöjligt att ersätta ämnet med andra produkter, dels uppger att det finns flera ersättningsprodukter, i syfte att bevisa att konsumenterna inte skulle återvända till flusilazol, för det fall att förstainstansrätten ogiltigförklarade det omtvistade direktivet.

101    Kommissionen anser beträffande den påstådda skadans allvarliga karaktär att sökandena inte kan begränsa sig till att hävda att de förlorat marknadsandelar utan att de även är skyldiga att visa att en sådan förlust skulle åsamka dem allvarlig skada med hänsyn till storleken på den koncern i vilken de ingår genom sina aktieägare.

 Intresseavvägning

102    Sökandena har påstått att en intresseavvägning utfaller till deras fördel på grund av att de begärda interimistiska åtgärderna endast syftar till att den aktuella situationen skall vidmakthållas. Flusilazol är dessutom väsentligt för jordbrukarna i gemenskapen och gör det möjligt för dem att konkurrera med andra jordbrukare i världen.

103    Sökandena har också vid förhandlingen begärt att de skador som kan åsamkas arbetstagare, företag som är beroende av flusilazoltillverkningen, jordbrukare som använder detta verksamma ämne och det europeiska jordbruket i allmänhet, vilka har åberopats i ansökan om interimistiska åtgärder, skall vägas in i intresseavvägningen.

104    Enligt kommissionen leder en intresseavvägning till att ansökan om interimistiska åtgärder skall avslås, eftersom de angripna begränsningarna är utformade som en helhet. De kan inte avskiljas från resten av det omtvistade direktivet utan att undergräva bestämmelsernas syfte, vilket är att säkerställa hälsoskyddet. Om det skulle medges uppskov med verkställigheten av de angripna begränsningarna skulle hälso- och miljöskyddet försvagas.

 Förstainstansrättens bedömning

 Talans upptagande till prövning

105    I artikel 104.1 första stycket i rättegångsreglerna föreskrivs att en ansökan om uppskov med verkställighet enligt artikel 242 EG av en rättsakt som har utfärdats av en institution endast kan prövas om sökanden har väckt talan om prövning av rättsakten vid förstainstansrätten.

106    Det följer av fast rättspraxis att även om det är riktigt att problemet huruvida talan rörande huvudsaken kan tas upp till sakprövning i princip inte skall prövas inom ramen för ett förfarande om interimistiska åtgärder, i syfte att inte föregripa prövningen av saken i målet, skall sökanden, för att ansökan om uppskov med verkställigheten av en rättsakt skall kunna prövas i sak, styrka att vissa omständigheter är för handen, vilka gör det möjligt att vid ett första påseende dra slutsatsen att talan i huvudsaken, till vilken ansökan om interimistiska åtgärder hänför sig, kan prövas i sak. Detta för att undvika att sökanden genom ett interimistiskt förfarande beviljas uppskov med verkställigheten av en rättsakt, vilken sedan inte ogiltigförklaras av gemenskapsdomstolen, eftersom talan rörande huvudsaken inte kunde tas upp till sakprövning (beslut meddelat av domstolens ordförande den 18 november 1999 i mål C‑329/99 P(R), Pfizer-Animal Health mot rådet, REG 1999, s. I-8343, punkt 89, beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 7 juli 2004 i mål T‑37/04 R, Região autónoma dos Açores mot rådet, REG 2004, s. II‑2153, punkt 108).

107    Med hänsyn till det interimistiska förfarandets brådskande karaktär, är en sådan prövning av huruvida talan kan tas upp till sakprövning med nödvändighet summarisk (beslut meddelat av domstolens ordförande den 12 oktober 2000 i mål C‑300/00 P(R), Federación de Cofradías de Pescadores de Guipúzcoa m.fl. mot rådet, REG 2000, s. I‑8797, punkt 35, och i det ovan i punkt 106 nämnda målet Região autónoma dos Açores mot rådet, punkt 109).

108    Inom ramen för en ansökan om interimistiska åtgärder kan frågan huruvida talan rörande huvudsaken kan upptas till sakprövning endast prövas vid första påseendet, eftersom syftet är att undersöka huruvida sökanden har åberopat tillräckliga omständigheter, vilka a priori motiverar slutsatsen att det inte kan uteslutas att talan rörande huvudsaken kan tas upp till sakprövning. Domstolen skall endast avvisa ansökan om interimistiska åtgärder, om det helt kan uteslutas att talan i huvudsaken kan tas upp till sakprövning. Att i ett interimistiskt förfarande avgöra frågan huruvida talan i huvudsaken kan tas upp till sakprövning skulle, i de fall det inte prima facie är helt uteslutet att talan kan tas upp till sakprövning, innebära att förstainstansrättens avgörande i huvudsaken föregreps (beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 17 januari 2001 i mål T‑342/00 R, Petrolessence och SG2R mot kommissionen, REG 2001, s. II‑67, punkt 17, av den 19 december 2001 i de förenade målen T-195/01 R och T‑207/01 R, Government of Gibraltar mot kommissionen, REG 2001, s. II‑3915, punkt 47, och i det ovan i punkt 106 nämnda målet Região autónoma dos Açores mot rådet, punkt 110).

109    I det föreliggande fallet hänger ansökan om interimistiska åtgärder samman med en talan om ogiltigförklaring beträffande vilken kommissionen har bestritt att den kan tas upp till sakprövning.

110    Det skall därför kontrolleras huruvida de omständigheter som har åberopats av sökandena gör det möjligt att dra slutsatsen att det vid ett första påseende inte är uppenbart att talans upptagande till sakprövning är uteslutet.

111    Kommissionen har bestritt att sökandena skulle vara personligen berörda av det omtvistade direktivet.

112    Förstainstansrätten konstaterar att sökandena vid förhandlingen företedde en handling av vilken det framgick att Du Pont de Nemours (France) SA, som nämns i förordning nr 933/94 i egenskap av anmälare, sedan dess hade ändrat sin firma och numera benämns Du Pont de Nemours (France) SAS. Den första sökanden skall följaktligen betraktas som anmälare. Den sökanden deltog också i utvärderingsförfarandet och åtnjöt härigenom processrättsligt skydd. Mot denna bakgrund kan det inte vid ett första påseende uteslutas att direktivet berör den första sökanden personligen, och att den talan i huvudsaken som denne har anhängiggjort kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens domar av den 11 september 2002 i mål T‑13/99, Pfizer Animal Health mot rådet, REG 2002, s. II‑3305, punkterna 99–105 och i mål T‑70/99, Alpharma mot rådet, REG 2002, s. II‑3495, punkterna 91–96).

113    Det skall dessutom erinras om att när det skall avgöras huruvida en och samma talan, vilken har anhängiggjorts av flera sökande, kan tas upp till sakprövning, saknas det anledning att pröva de övriga sökandenas talerätt, om den ifrågavarande talan kan tas upp till sakprövning vad gäller en av dem (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 24 mars 1993, i mål C‑313/90, CIRFS m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I‑1125, punkt 31, förstainstansrättens dom av den 6 mars 2002 i de förenade målen T‑127/99, T‑129/99 och T‑148/99, Diputación Foral de Álava m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1275, punkt 52, och av den 8 juli 2003 i mål T‑374/00, Verband der freien Rohrwerke m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2275, punkt 57).

114    När det gäller frågan huruvida yrkandena i huvudsaken om delvis ogiltigförklaring av det omtvistade direktivet kan tas upp till sakprövning, framgår det av fast rättspraxis att det endast är möjligt att ogiltigförklara en del av en gemenskapsrättsakt under förutsättning att denna del kan avskiljas från rättsakten i övrigt. Domstolen har vid upprepade tillfällen fastställt att detta krav inte är uppfyllt när rättsaktens materiella innehåll skulle ändras om en del av den ogiltigförklarades (domstolens dom av den 30 mars 2006 i mål C‑36/04, Spanien mot rådet, REG 2006, s. I‑2981, punkterna 12 och 13, se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C‑68/94 och C‑30/95, Frankrike m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I‑1375, punkt 257).

115    Förstainstansrätten konstaterar emellertid att kommissionen endast har påstått att de angripna begränsningarna inte kan avskiljas från resten av det omtvistade direktivet, utan att åberopa några omständigheter som gör det möjligt att vid ett första påseende dra slutsatsen att den ogiltigförklaring av de delar av direktivet som yrkas skulle ändra dess materiella innehåll.

116    I det föreliggande fallet har sökandena anfört att syftet med deras talan inte är att uppnå en ogiltigförklaring av det omtvistade direktivet, vilket har antagits för att flusilazol skall föras in i bilaga I till direktiv 91/414. Syftet med talan är i stället att detta ämne skall föras in i bilaga I till direktiv 91/414 utan de angripna begränsningarna, vilka de anser vara vetenskapligt omotiverade och rättsstridiga.

117    Inom ramen för en ansökan om interimistiska åtgärder är frågan om talans upptagande till sakprövning i huvudsaken begränsad till en prövning vid första påseende, eftersom syftet med den prövningen är att undersöka huruvida sökanden har visat på tillräckliga omständigheter, vilka prima facie motiverar slutsatsen att talans upptagande till sakprövning i huvudsaken inte helt kan uteslutas.

118    Kommissionens påståenden gör det dock inte möjligt för förstainstansrätten att avgöra huruvida de angripna bestämmelserna kan avskiljas eller ej från de övriga bestämmelserna i det omtvistade direktivet. Vid ett första påseende kan det därför inte uteslutas att yrkandena i huvudsaken kan tas upp till sakprövning.

119    Det erinras om att domstolen har slagit fast att frågan huruvida en ogiltigförklaring av delar av den angripna rättsakten förändrar dess materiella innehåll är ett objektivt rekvisit, och inte ett subjektivt rekvisit knutet till den politiska viljan hos den myndighet som har antagit den angripna rättsakten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 30 september 2003 i mål C‑239/01, Tyskland mot kommissionen, REG 2003, s. I‑10333, punkt 37).

120    Det politiska syfte som kommissionen eftersträvade när den antog ett direktiv för att föra in flusilazol i bilaga 1 till direktiv 91/414, och samtidigt lät detta införande åtföljas av ett antal begränsningar, skall följaktligen inte beaktas vid bedömningen av huruvida en delvis ogiltigförklaring av det omtvistade direktivet skulle ändra den angripna rättsaktens materiella innehåll.

121    Det skall vidare nämnas att flusilazol i vart fall var ett tillåtet ämne före den 30 juni 2007. Verkan av det omtvistade direktivet är att ämnet godkänns under en viss period och med vissa begränsningar avseende användningsområdet. Även om sökandena endast kunde begära att rättsakten i dess helhet ogiltigförklarades, såsom kommissionen har låtit förstå, och inte enbart i den del som avser de angripna begränsningarna, skulle emellertid en sådan talan leda till att flusilazol förbjöds, eftersom ämnet inte längre skulle vara infört i bilaga 1 till direktiv 91/414. Det är uppenbart att en sådan talan skulle sakna ändamål för dem.

122    För det fallet att kommissionens argumentation godtogs skulle sökandena inte kunna yrka att rättsakten ogiltigförklarades, vare sig helt eller delvis. De skulle följaktligen inte heller kunna skydda sig mot den allvarliga och irreparabla skada som skulle bli följden av det omtvistade direktivet. Kommissionens argumentation kan således inte vinna framgång i detta skede.

123    Mot bakgrund av det ovan anförda kan det konstateras att det i det föreliggande fallet inte föreligger några omständigheter, vilka vid ett första påseende gör det möjligt att slå fast att det är uppenbart att talans upptagande till sakprövning i huvudsaken är uteslutet.

124    Kommissionen har bestritt att ansökan om interimistiska åtgärder kan tas upp till sakprövning, eftersom den syftar till att förstainstansrätten skall meddela kommissionen förelägganden. Förstainstansrätten konstaterar att vad sökandena i själva verket vill uppnå genom sin ansökan om interimistiska åtgärder är uppskov med verkställigheten av vissa bestämmelser i det omtvistade direktivet.

125    I vart fall har sökandena inte inskränkt sig till att grunda sin ansökan om interimistiska åtgärder enbart på artikel 242 EG, utan de har även åberopat artikel 243 EG.

126    Med stöd av artikel 243 EG kan förstainstansrätten föreskriva nödvändiga interimistiska åtgärder. Den kan i synnerhet meddela kommissionen de interimistiska förelägganden som framstår som lämpliga (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande den 5 augusti 1983 i mål 118/83 R, Muratori mot kommissionen, REG 1983, s. 2583, punkt 53).

127    Förstainstansrätten finner således, på grundval av de omständigheter som har åberopats av parterna, att ansökan om interimistiska åtgärder kan tas upp till sakprövning.

 Fumus boni juris

128    Förstainstansrätten konstaterar att åtminstone vissa av de grunder som har åberopats av sökandena vid ett första påseende framstår som relevanta och att de i vart fall inte är helt obefogade. Så är fallet särskilt i fråga om den första och den andra grunden.

129    Dessa båda grunder vilar på ett gemensamt resonemang, vilket väsentligen rör distinktionen mellan begreppet risk och begreppet fara.

130    Förstainstansrätten har redan haft tillfälle att i ett fall, vilket rörde en liknande bransch, som också omfattades av den gemensamma jordbrukspolitiken i den mening som avses i artikel 37 EG, slå fast att begreppet risk motsvaras av graden av sannolikhet för att användningen av en produkt eller en process skall ge upphov till skadliga verkningar för ett rättsligt skyddat intresse. Begreppet fara används allmänt i en vidare bemärkelse, och avser varje produkt eller process som kan ha skadlig inverkan på människors hälsa (domen i det ovan i punkt 112 nämnda målet Pfizer Animal Health mot rådet, punkt 147).

131    Förstainstansrätten har dessutom förtydligat att riskbedömningen avser en utvärdering av hur troligt det är att en viss produkt eller process ger upphov till skadliga verkningar för människors hälsa och av hur allvarliga dessa potentiella verkningar är (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 112 nämnda målet Pfizer Animal Health mot rådet, punkt 148).

132    Sökandena har i sin första grund hävdat att det utvärderingsförfarande som infördes genom direktiv 91/414, såsom detta anges i artikel 5 i direktivet, bygger på en riskbedömning. Ingen av de fytosanitära produkter som omfattas av de aktuella bestämmelserna har några farliga egenskaper, och målet med den aktuella lagstiftningen är att hantera den inneboende risk som följer med försäljningen av sådana produkter.

133    Såsom sökandena har påpekat är det enligt artikel 5 i direktiv 91/414 uteslutet att ett verksamt ämne tas upp i bilaga 1, såvida det inte med beaktande av aktuell vetenskaplig och teknisk kunskap kan antas att åtminstone ett växtskyddsmedel som innehåller det verksamma ämnet är säkert. Med andra ord kan ett ämne, även om det är farligt, vid första påseende föras in i bilaga 1 till direktiv 91/414, såvitt det när användningsföreskrifterna följs håller en standard i riskhänseende som är rättsligt godtagbar.

134    Kommissionen har inte bestritt att det enligt direktiv 91/414 krävs att det görs en bedömning av de risker som är förenade med ämnen vars försäljning är underkastad ett krav på godkännande. Kommissionen har hävdat att det omtvistade direktivet, vilket har antagits med stöd av direktiv 91/414, grundar sig på en bedömning av riskerna, såsom dessa framgår av de vetenskapliga försök som utfördes under utvärderingen av flusilazol.

135    Sökandena har i anslutning till sin andra grund hävdat att försiktighetsprincipen, vilken i det föreliggande fallet även har åberopats av kommissionen, också är grundad på en riskbedömning och inte på en farlighetsbedömning.

136    Sökandena har särskilt stött sig på förstainstansrättens rättspraxis enligt vilken försiktighetsprincipen endast kan tillämpas när det föreligger en risk, särskilt för människors hälsa, som, utan att den grundas på rent hypotetiska och icke vetenskapligt belagda antaganden, ännu inte fullt ut har kunnat bevisas (domen i det ovan i punkt 112 nämnda målet Pfizer Animal Health mot rådet, punkt 146).

137    Kommissionen har med rätta erinrat om att domstolen har funnit att när en gemenskapsmyndighet vid utövandet av sitt uppdrag har att göra komplicerade bedömningar åtnjuter den ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Utövandet av denna befogenhet är föremål för en begränsad domstolsprövning, vid vilken gemenskapsdomstolen inte kan ersätta den bedömning som myndigheten har gjort av de faktiska omständigheterna med sin egen bedömning av dessa. I ett sådant fall skall gemenskapsdomstolen begränsa sig till att kontrollera att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga och till att pröva de rättsliga bedömningar som myndigheten har gjort på grundval av dessa samt, i synnerhet, pröva om myndighetens handlande är uppenbart oriktigt eller förenat med maktmissbruk eller om myndigheten uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (beslut meddelat av domstolens ordförande den 11 april 2001 i mål C‑471/00 P(R), kommissionen mot Cambridge Healthcare Supplies,REG 2001, s. I‑2865, punkt 96).

138    För att den skall kunna pröva dessa båda grunder kan det således bli nödvändigt för förstainstansrätten att avgöra huruvida kommissionen överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

139    Sökandena har härvidlag erinrat om att kommissionen till en början fann att, på grundval av en serie vetenskapliga studier som anmälaren hade tillhandahållit på kommissionens begäran, flusilazol var säkert och att det kunde föras in i bilaga 1 till direktiv 91/414 för en period av tio år även om införandet skulle åtföljas av vissa begränsningar. Det var inte förrän efter det att kommittén hade granskat kommissionens ursprungliga utkast som detta ändrades vid ett flertal tillfällen, till dess att den slutliga version som antogs av kommissionen förelåg. Kommissionen motiverade dessa ändringar med de inneboende riskerna för endokrina störningar som potentiellt kunde tillskrivas flusilazol.

140    Såsom sökandena har gjort gällande innebär en sådan motivering vid ett första påseende ett ifrågasättande av den tidigare genomförda riskbedömningen.

141    Detta ifrågasättande av resultaten i kommissionens granskningsrapport och i de olika kompletterande studierna förefaller vid ett första påseende endast vara följden av de farhågor som vissa medlemsstater hade gett uttryck för i kommittén, vilket framgår av skäl 7 i det omtvistade direktivet. De skäl som föranledde kommissionen att anse att dessa farhågor skulle väga tyngre än de bevis som hade samlats in under flera års tidigare utvärderingar framgår emellertid inte tydligt.

142    Om det antas att kommissionen faktiskt begick ett fel genom att grunda det omtvistade direktivet på en farebedömning, och att den således åsidosatte såväl direktiv 91/414 som försiktighetsprincipen, kan det inte uteslutas att ett sådant fel kan få följder för det omtvistade direktivets lagenlighet.

143    Härav följer att sökandenas båda grunder, vilka i huvudsak avser ett åsidosättande av direktiv 91/414 i form av att det omtvistade direktivet inte är grundat på en riskbedömning och ett åsidosättande av försiktighetsprincipen, på grund av dess komplexitet, kräver en fördjupad prövning, vilken inte kan göras av förstainstansrätten inom ramen för en ansökan om interimistiska åtgärder. De båda grunderna framstår inte vid ett första påseende som helt obefogade. Kravet på fumus boni juris är således uppfyllt, och förstainstansrätten skall därefter pröva de andra villkor som gäller för beviljande av interimistiska åtgärder.

 Kravet på skyndsamhet

144    Frågan huruvida en ansökan om interimistiska åtgärder uppfyller kravet på skyndsamhet skall enligt fast rättspraxis bedömas med beaktande av huruvida ett interimistiskt beslut är nödvändigt för att undvika att den part som ansöker om den interimistiska åtgärden orsakas allvarlig och irreparabel skada (se beslutet i det ovan i punkt 106 nämnda målet Pfizer Animal Health mot rådet, punkt 94 och där angiven rättspraxis). När skadan är beroende av att ett flertal faktorer inträffar, är det tillfyllest om den kan förutses med en tillräcklig grad av sannolikhet (beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 16 januari 2004 i mål T‑369/03 R, Arizona Chemical m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑205, punkt 71; se även, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 29 juni 1993 i mål C‑280/93 R, Tyskland mot rådet, REG 1993, s. I‑3667, punkterna 32–34, och beslut meddelat av domstolens ordförande den 14 december 1999 i mål C‑335/99 P(R), HFB m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I‑8705, punkt 67).

145    Sökanden är dock skyldig att bevisa de faktiska omständigheter som ligger till grund för antagandet att han kommer att lida en allvarlig och irreparabel skada (beslutet i det ovan i punkt 144 nämnda målet Arizona Chemical m.fl. mot kommissionen, punkt 72, se även, för ett liknande resonemang beslutet i det ovan i punkt 144 nämnda målet HFB m.fl. mot kommissionen, punkt 67).

146    Sökandena har i förevarande mål åberopat tre skador: För det första en skada bestående i att sökandena skulle förlora sina marknadsandelar på den berörda marknaden. För det andra en skada bestående i att sökandena skulle bli tvungna att lägga ner industrianläggningen i Cernay. För det tredje den skada som skulle åsamkas de jordbrukare som använder flusilazol och det europeiska jordbruket i dess helhet.

147    Förstainstansrätten konstaterar inledningsvis att den påstådda allvarliga och irreparabla skada, till undvikande av vilken ansökan om den interimistiska åtgärden har gjorts, endast kan tas i beaktande vid prövningen av huruvida kravet på skyndsamhet är uppfyllt, om skadan i fråga kan komma att drabba den part som har ansökt om den interimistiska åtgärden. Av detta följer att de skador som verkställigheten av den angripna rättsakten kan förorsaka en annan part än den part som har ansökt om den interimistiska åtgärden i förekommande fall endast kan tas i beaktande vid intresseavvägningen (beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 2 augusti 2006 i mål T‑69/06 R, Aughinish Alumina mot kommissionen, REG 2006, s. 58, punkt 80, se även, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 30 juni 1999 i mål T‑13/99 R, Pfizer Animal Health mot rådet, REG 1999, s. II‑1961, punkt 136, och den 1 februari 2006 i mål T‑417/05 R, Endesa mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen).

148    De omständigheter som har åberopats av sökandena till styrkande av att det föreligger en tredje skada, vilken skulle drabba de jordbrukare som använder flusilazol och det europeiska jordbruket i dess helhet, kan således endast tas i beaktande i samband med intresseavvägningen.

149    Härav följer att det återstår att pröva de påstådda skador som består i att industrianläggningen i Cernay skulle behövas läggas ned och att sökandena skulle förlora sina marknadsandelar på de berörda marknaderna.

150    Förstainstansrätten konstaterar inledningsvis att kommissionen inte kan vinna framgång med följande argument: Att sökandena har tolkat bestämmelserna i det omtvistade direktivet felaktigt när de har påstått att flusilazol skulle vara förbjudet efter den 30 juni 2008. Att den påstådda skadan inte skulle vara omedelbar på grund av att det i nuläget är omöjligt att veta om det alltjämt kommer att råda ett totalförbud mot flusilazol efter den 30 juni 2008, eftersom kommissionen skulle kunna föreslå en ändring av gällande lagstiftning. Att skadan i förekommande fall inte skulle komma att visa sig förrän efter det att dom har avkunnats i huvudsaken. Att skadans omfattning endast skall bedömas utifrån de följder som skulle uppstå mellan den 30 juni 2007 och den 30 juni 2008.

151    Sökandena har med rätta hävdat att flusilazol, såsom lagstiftningen för närvarande ser ut, kommer att vara delvis förbjudet från och med den 30 juni 2007, och helt förbjudet från och med den 30 juni 2008. Förstainstansrättens prövning skall ske med utgångspunkt i detta förbud, och inte med utgångspunkt i en hypotetisk ändring av lagstiftningen som kommissionen eventuellt kan komma att föreslå. Den åberopade skadan är nämligen omedelbar, eftersom sökandena efter den 30 juni 2007 kommer att vara berövade möjligheten att finna avsättning för sitt lager för andra grödor än dem som räknas upp i det omtvistade direktivet. Skadan kommer att börja ge sig till känna från och med den 1 juli 2007, det vill säga innan dom har avkunnats i huvudsaken.

152    Det skall för fullständighetens skull betonas att det vid ett första påseende inte går att lämna sökandenas argument, angående det praktiskt omöjliga i att ändra gällande lag före den 30 juni 2008 på grund av att det är nödvändigt att ge in en ansökan om förnyelse två år innan införandet av flusilazol i bilaga 1 till direktiv 91/414 löper ut (vilket skulle vara omöjligt enligt de frister som föreskrivs i det omtvistade direktivet), utan avseende.

153    Kommissionen har härvidlag lämnat förklaringar angående innebörden av artikel 5.5 i direktiv 91/414 som verkar minst sagt gåtfulla och som är föga övertygande. Enligt kommissionen skall det göras en distinktion i rättsligt hänseende mellan den situation som regleras i den första meningen i bestämmelsen, och den situation som regleras i den andra meningen, vilket skulle leda till att tvåårsfristen inte var tillämplig i det föreliggande fallet.

154    Kommissionen har hävdat att inget hindrar att sökanden eller någon annan berörd part ansöker om att införandet förnyas, vilket bekräftas i skäl 11 i det omtvistade direktivet. Kommissionen har vidare påstått att det genom artikel 5.5 första meningen i direktiv 91/414 införs en allmän befogenhet att förnya införanden. De nationella myndigheterna har möjlighet att ompröva införandet av ett ämne, bland annat om det skulle föreligga problem med säkerheten. Den andra meningen kompletterar denna bestämmelse och avser de särskilda fall med ämnen som omprövas och beträffande vilka införandet kan löpa ut innan omprövningen har slutförts. Eftersom omprövningen av ett verksamt ämne enligt kommissionen skall utföras på initiativ av offentliga myndigheter och inte på initiativ av en aktör, är inte omprövningsförfarandet och följaktligen inte heller den andra meningen i artikel 5.5 i direktiv 91/414 tillämpliga när en ansökan ges in om att ett införande skall förnyas.

155    Det förefaller dock vid ett första påseende som om den ansökan som nämns i första meningen i artikel 5.5 i direktiv 91/414 inte kan särskiljas från den ansökan som det är fråga om i den andra meningen i artikeln. En omprövning skall nämligen ske när det görs en ansökan om förnyat införande i den mening som avses i förfarandebestämmelserna i artikel 6 i direktivet. Det framgår vid ett första påseende att det i artikel 6.4 andra stycket i direktiv 91/414 föreskrivs att förfarandebestämmelserna skall tillämpas i samband med en ansökan om förnyat införande i enlighet med artikel 5.5 i direktivet.

156    Förstainstansrätten finner således vid ett första påseende att den i artikel 5.5 i direktiv 91/414 angivna tvåårsfristen är tillämplig i fråga om en förnyelse av ett sådant införande som det i det föreliggande fallet.

157    Förstainstansrätten konstaterar dock att denna frist om minst två år för ingivandet av en ansökan om förnyat införande inte skulle kunna iakttas i det föreliggande fallet, med hänsyn dels till dagen för det omtvistade direktivets ikraftträdande, vilken är den 1 januari 2007, dels den dag som är föreskriven i det omtvistade direktivet för upphörandet av flusilazols införande i bilaga 1 till direktiv 91/414, vilken är den 30 juni 2008.

158    Det skall vidare påpekas att det i artikel 3.2 första stycket i det omtvistade direktivet föreskrivs att medlemsstaterna skall ta upp varje godkänt växtskyddsmedel som innehåller flusilazol till ny prövning i överensstämmelse med de enhetliga principer som anges i bilaga 6 till direktiv 91/414. Omprövningen skall ske på grundval av dokumentation som uppfyller kraven i bilaga 3 till det direktivet och med beaktande av del B i den post som gäller flusilazol i bilaga 1 till samma direktiv.

159    Förstainstansrätten konstaterar emellertid att en omprövning vid ett första påseende endast skulle omfatta de produkter som är godkända enligt direktiv 91/414.

160    En omprövning kan således inte vid ett första påseende leda till att förteckningen över godkända användningsområden enligt direktiv 91/414 utvidgas, i motsats till vad kommissionen har låtit förstå. En omprövning skulle däremot kunna leda till nya begränsningar, eller till och med till ett totalförbud mot växtskyddsmedel baserade på flusilazol.

161    Denna summariska prövning av de tillämpliga bestämmelserna kan således inte vid ett första påseende leda till slutsatsen att det är uteslutet att sökandenas argumentation är välgrundad och till att det är uteslutet att den skada som hotar dem är omedelbar.

 Nedläggningen av industrianläggningen i Cernay

162    Sökandena har påstått att antagandet av det omtvistade direktivet, i den del som avser förbudet för sökandena att sälja flusilazol, kommer att leda till att industrianläggningen i Cernay måste läggas ned.

163    Sökandena har härvidlag påstått att de förfogar över tre industrianläggningar i Europa, varav en är belägen i Cernay. Anläggningen i Cernay är den enda i vilken sökandena producerar flusilazol. [konfidentiellt] av flusilazolproduktionen i Cernay är avsedd för försäljning i gemenskapen.

164    Förstainstansrätten konstaterar att det framgår av sökandenas inlagor att även andra ämnen produceras i anläggningen i Cernay. En förlorad produktion om [konfidentiellt] kan förvisso inte anses vara av begränsad omfattning, och detta även om det antas att andra marknader, belägna utanför gemenskapen, skulle vara öppna för sökandena, vilket har gjorts gällande av kommissionen. Sökandena har emellertid inte lagt fram några uppgifter som gör det möjligt att uppskatta den inverkan som en sådan förlust skulle ha på den totala produktionen vid den ifrågavarande industrianläggningen, utan de har enbart lämnat uppgifter angående den affärsverksamhet som är förbunden med produktionen av flusilazol.

165    Mot denna bakgrund finner förstainstansrätten att sökandena inte har styrkt att den förlust om [konfidentiellt] av flusilazolproduktionen i industrianläggningen i Cernay, vilken skulle bli följden av det förbud mot att sälja flusilazol som införs genom det omtvistade direktivet, skulle medföra en nedläggning av anläggningen.

166    Även om det antas att sökandena hade förmått styrka att antagandet av det omtvistade direktivet skulle medföra att industrianläggningen i Cernay måste läggas ned, konstaterar förstainstansrätten att de inte har lagt fram några uppgifter som gör det möjligt att fastställa att nedläggningen skulle orsaka dem allvarlig och irreparabel skada.

167    Sökandena har nämligen påstått att nedläggningen av industrianläggningen i Cernay skulle leda till följande: Att 40 anställningar i själva anläggningen skulle upphöra. Att dussintals anställningar i företag som bearbetar flusilazol skulle upphöra. Att det, om fabriken byggdes om, skulle vara omöjligt att vid ett senare tillfälle återgå till den tidigare produktionen för det fall att förstainstansrätten ogiltigförklarade det omtvistade direktivet. Att råvaruleverantörerna skulle påverkas allvarligt. Att investeringarna på forsknings- och utvecklingsområdet skulle sjunka betydligt.

168    Med hänsyn till den rättspraxis som det har erinrats om ovan i punkt 147, konstaterar förstainstansrätten att förlusten av 40 anställningar vid anläggningen i Cernay, förlusten av dussintals anställningar i företag som bearbetar flusilazol och den allvarliga påverkan som råvaruleverantörerna skulle känna av inte utgör sådana skador som drabbar sökandenas intressen. Dessa skador kan följaktligen endast beaktas i samband med intresseavvägningen.

169    Förstainstansrätten konstaterar dock att om dessa svårigheter skulle innebära att sökandenas produktion eller produktionscykel slutgiltigt stördes skulle de kunna tas i beaktande i samband med prövningen av kravet på skyndsamhet.

170    Det framgår emellertid inte i erforderlig utsträckning av sökandenas inlagor att det skulle förhålla sig på det sättet i det föreliggande fallet. Sökandena har endast påstått att kostnaderna skulle öka om produktionen vid fabriken i Cernay begränsades till att avse flusilazol för export till tredje länder. De har däremot inte påstått att det skulle vara tekniskt omöjligt att återuppta produktionen av detta ämne för det fall att talan vann bifall i huvudsaken.

171    Denna omständighet skall följaktligen inte beaktas vid prövningen av kravet på skyndsamhet.

172    Förstainstansrätten konstaterar vidare att sökandena inte har lagt fram någon bevisning genom vilken deras påståenden att det skulle ske en betydande minskning av investeringarna på forsknings- och utvecklingsområdet, och att det skulle vara omöjligt att senare ställa om fabriken i Cernay om förstainstansrätten ogiltigförklarade det omtvistade direktivet, är styrkta.

173    Av detta följer att sökandena inte har förmått visa att en eventuell nedläggning av anläggningen i Cernay skulle åsamka dem allvarlig och irreparabel skada.

 Skadan i samband med den påstådda förlusten av marknadsandelar

174    Enligt fast rättspraxis kan inte en skada av ekonomisk art, annat än i undantagsfall, anses vara irreparabel eller ens svår att avhjälpa, eftersom den kan avhjälpas genom ekonomisk ersättning vid ett senare tillfälle (beslut meddelat av ordföranden på domstolens tredje avdelning den 3 juli 1984 i mål 141/84 R, De Compte mot parlamentet, REG 1984, s. 2575, punkt 4, och beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 11 april 2003 i mål T‑392/02 R, Solvay Pharmaceuticals mot rådet, REG 2003, s. II‑1825, punkt 106, se även, för ett liknande resonemang beslutet i det ovan i punkt 137 nämnda målet kommissionen mot Cambridge Healthcare Supplies, punkt 113).

175    Enligt denna princip är det endast motiverat att bevilja det yrkade uppskovet med verkställigheten om det framgår att sökanden – om den aktuella åtgärden inte beviljas – riskerar att hamna i en situation som innebär att sökandens överlevnad äventyras, eller att dennes marknadsandelar slutgiltigt förändras (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 147 nämnda målet Pfizer Animal Health mot rådet, punkt 138, och i det ovan i punkt 174 nämnda målet Solvay Pharmaceuticals mot rådet, punkt 107).

176    I det föreliggande fallet har sökandena inte påstått att det omtvistade direktivet skulle hota deras överlevnad. De har emellertid påstått att det omtvistade direktivet skulle medföra en slutgiltig förändring av deras marknadsandelar.

177    I enlighet med fast rättspraxis skall det följaktligen kontrolleras huruvida den av sökandena påstådda förlusten av marknadsandelar är styrkt och huruvida det är styrkt att den är slutgiltig.

178    Kommissionen har inte bestritt att det omtvistade direktivet kommer att ha den verkan att sökandena hindras från att sälja flusilazol från och med den 30 juni 2007 för användning på andra grödor än dem som räknas upp i direktivet, och från och med den 30 juni 2008 för användning på samtliga grödor om det inte under tiden har skett någon ändring av gällande lagstiftning.

179    Sökandena har beträffande frågan huruvida förlusten av marknadsandelar på den europeiska marknaden för triazoler med fungicid verkan är att anse som slutgiltig, hävdat att de inte har några produkter vilka skulle kunna ersätta flusilazol på den marknaden.

180    Förstainstansrätten konstaterar att sökandena har lagt fram tillräckliga uppgifter, vilka visar att de båda ersättningsämnen som kommissionen har angett inte rimligen kan anses utgöra ett alternativ till flusilazol på den europeiska marknaden för triazoler med fungicid verkan. Tebuconazol är nämligen ett [konfidentiellt] ämne som används för att bekämpa brunfärgning av soja, och proquinazid har tagits fram för att bekämpa en annan typ av sjukdomar, och det har ännu inte godkänts i flertalet av medlemsstaterna. Det är således med rätta som sökandena har hävdat att flusilazol är det enda ämne i deras produktsortiment som ingår i gruppen triazoler med fungicid verkan och att de inte tillverkar någon ersättningsfungicid som kan ersätta flusilazol och som kan användas på de grödor eller för de sjukdomar som för närvarande behandlas med det ämnet.

181    Det skulle å andra sidan inte vara rimligt att kräva att, såsom kommissionen har hävdat, sökandena skall ingå distributionsavtal avseende andra tillverkares produkter. Detta skulle innebära att de skulle vara beroende av sina konkurrenters goda vilja för att undvika att förlora sina marknadsandelar.

182    Av konkurrenssituationen, såsom sökandena har beskrivit den, framgår att det råder kraftig konkurrens mellan de olika företag som finns på denna marknad och att det inte med en tillräcklig grad av sannolikhet kan uteslutas att sökandenas konkurrenter, särskilt Bayer CropScience, BASF och Syngenta, inte kommer att tillskansa sig sökandenas marknadsandelar. Kommissionen har inte bestritt sökandenas beskrivning av konkurrenssituationen.

183    Sökandena innehar en marknadsandel som uppgår till omkring [konfidentiellt], medan de marknadsandelar som BASF, Bayer CropScience och Syngenta innehar uppgår till [konfidentiellt] respektive [konfidentiellt].

184    De bevis som sökandena har lagt fram visar att flusilazol svarar mot ett precist tekniskt behov och att det innehar en betydande marknadsandel avseende vissa grödor och i vissa länder. Det har dock inte bestritts att ett flertal triazolprodukter som säljs av dessa tre företag konkurrerar direkt med flusilazol i dessa segment och att de omedelbart skulle kunna ersätta flusilazol.

185    Förstainstansrätten konstaterar således att det är med rätta som sökandena har hävdat att de är utsatta för en synnerligen hög risk att förlora sina marknadsandelar till följd av de angripna begränsningarnas ikraftträdande.

186    Det är dessutom sannolikt, vilket visas av de skrivelser från sökandenas återförsäljare som har getts in som bilagor till deras inlagor, att ett förbud mot sökandenas produkter skulle komma att skada flusilazols anseende, i synnerhet som det finns andra, konkurrerande produkter på marknaden och det inte kan uteslutas att det är högst troligt att förbudet skulle innebära att kunderna tappade intresset för flusilazol.

187    Skrivelserna från sökandenas återförsäljare vittnar även om att de auktoriserade tekniska rådgivarna i medlemsstaterna oundvikligen skulle tvingas att ta bort flusilazol från de rekommenderade programmen, eftersom ämnet skulle vara förbjudet. Det är sannolikt att det efter en tids frånvaro skulle vara mycket svårt att återinföra ämnet i dessa program.

188    Det är uppenbart, vilket framgår av skrivelserna och rapporten från dmrkynetec Ltd som också har getts in av sökandena som bilagor till deras inlagor, att den medvetenhet i hälsofrågor som finns hos produkternas slutanvändare, det vill säga jordbrukare, sökandenas kunder och affärspartners, kommer att få till följd att deras förtroende för flusilazol kommer att gå förlorat. Det finns därför anledning att anse att sökandenas påståenden, vilka har åberopats till stöd för att det skulle vara synnerligen svårt att på nytt bygga upp detta förtroende efter det att flusilazol varit förbjudet under en period (beträffande vilken det inte kan uteslutas att den skulle kunna uppgå till flera år), besitter en tillräcklig grad av sannolikhet.

189    Det kan inte uteslutas att sökandenas anseende i den ifrågavarande branschen, vilken kännetecknas av en kraftig konkurrens mellan ett begränsat antal stora företag, också kan skadas.

190    För det fall det omtvistade direktivet ogiltigförklarades av förstainstansrätten skulle sökandena förvisso kunna anordna en press- och reklamkampanj i syfte att ta tillbaka de förlorade marknadsandelarna.

191    Förstainstansrätten konstaterar att den omständigheten att det senare – kanske flera år efter det att flusilazol har försvunnit – kan genomföras en reklamkampanj inte ger sökandena någon garanti för att de ens delvis skulle kunna återta de förlorade marknadsandelarna. Detta framgår av den av sökandena ingivna rapporten från dmrkynetec.

192    Det bör härvidlag preciseras att, i motsats till vad kommissionen har anfört, den omständigheten att det inte har uppkommit några hälsoskyddsproblem till följd av användningen av flusilazol sedan ämnet har börjat säljas inom ramen för en reklamkampanj inte i sig innebär att den mycket negativa verkan som en förbudsåtgärd skulle få för detta verksamma ämne skulle kunna undanröjas.

193    Om verkställigheten av en rättsakt som utgör föremål för en ogiltighetstalan kan leda till en utveckling som är slutgiltig, på en marknad där sökanden redan är verksam, får enligt fast rättspraxis den skada som sökanden lider i undantagsfall anses som irreparabel vid en prövning av en ansökan om interimistiska åtgärder, trots att det är fråga om en ekonomisk skada (se förstainstansrättens beslut av den 12 september 2001 i mål T‑139/01 R, Comafrica och Dole Fresh Fruit Europe mot kommissionen, REG 2001, s. II‑2415, punkt 94, och där angiven rättspraxis).

194    I det föreliggande fallet kommer utvecklingen på den aktuella marknaden troligen att vara slutgiltig.

195    Mot denna bakgrund kan det inte uteslutas att åtminstone en del av den skada som sökandena skulle lida i form av förlorade marknadsandelar skulle vara slutgiltig.

196    Beträffande frågan huruvida skadan i form av förlorade marknadsandelar är att anse som allvarlig, erinrar förstainstansrätten om att när sökanden är ett företag skall graden av allvar hos en ekonomisk skada bedömas med hänsyn till bland annat storleken på företaget i fråga (beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 20 september 2005 i mål T‑195/05 R, Deloitte Business Advisory mot kommissionen,REG 2005, s. II‑3485, punkt 156, se även, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande den 23 maj 1990 i de förenade målen C‑51/90 R och C‑59/90 R, Comos Tank m.fl. mot kommissionen, REG 1990, s. I‑2167, punkterna 26 och 31, beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 22 december 2004 i mål T‑201/04 R, Microsoft mot kommissionen, REG 2004, s. II‑4463, punkt 257). Bedömningen av en sökandes ekonomiska ställning kan bland annat ske med hänsyn till vad som är kännetecknande för den koncern som sökanden ingår i genom sina aktieägare (beslutet i det ovan i punkt 174 nämnda målet Solvay Pharmaceuticals mot rådet, punkt 108, se även, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande den 7 mars 1995 i mål C‑12/95 P, Transacciones Marítimas m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. I‑467, punkt 12, och den 15 april 1998 i mål C‑43/98 P(R), Camar mot kommissionen och rådet, REG 1998, s. I‑1815, punkt 36).

197    I det föreliggande fallet har kommissionen påstått att sökandenas förlust av marknadsandelar i vart fall endast skulle ha en mycket begränsad inverkan på deras omsättning med hänsyn till den koncern som de ingår i. Kommissionen har härvidlag anfört ett antal argument i syfte att visa att de ekonomiska förluster som koncernen skulle åsamkas inte på något sätt skulle hota dess överlevnad.

198    Sökandena har inte påstått att deras överlevnad skulle vara hotad av det omtvistade direktivet. De har däremot hävdat att enligt rättspraxis utgör en förlust av marknadsandelar, om den kan styrkas, en allvarlig och irreparabel skada. Det behöver följaktligen inte prövas i vilken mån förlusten av marknadsandelar kan påverka den koncern som sökandena ingår i.

199    Det erinras om att det endast är motiverat att bevilja de begärda interimistiska åtgärderna om det framgår att sökandena – om den begärda åtgärden inte skulle vidtas – riskerar att hamna i en situation som innebär att deras överlevnad skulle äventyras eller att deras marknadsandelar slutgiltigt skulle förändras (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 30 juni 1999 i det ovan i punkt 147 nämnda målet Pfizer Animal Health mot rådet, punkt 138, och beslutet i det ovan i punkt 174 nämnda målet Solvay Pharmaceuticals mot rådet, punkt 107).

200    Det krävs följaktligen inte att sökandena styrker att deras överlevnad är i fara när de gör gällande att de riskerar att förlora marknadsandelar.

201    Det ankommer dock på sökandena att styrka att den skada som de påstår att de kommer att lida är allvarlig.

202    Den ekonomiska inverkan av sökandenas förlust av affärsverksamheten hänförlig till försäljningen av flusilazol är förvisso inte av ett sådant slag att den hotar överlevnaden för den koncern i vilken de ingår. Bedömningen av hur allvarlig en förlust av markandandelar är kan emellertid inte, i likhet med vad kommissionen har hävdat, grunda sig enbart på det bokförda värdet av den affärsverksamhet i vilken marknadsandelarna har skapats och på koncernens förlust av detta värde.

203    Förstainstansrätten erinrar om att ett beaktande av vad som är kännetecknande för en koncern innebär att samtliga faktiska omständigheter i det föreliggande fallet tas med i bedömningen (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 147 nämnda målet Aughinish Alumina mot kommissionen, punkterna 69–78).

204    Enligt fast rättspraxis ankommer det vidare på förstainstansrätten att utifrån de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål pröva huruvida den omedelbara verkställigheten av den rättsakt beträffande vilken det har ansökts om uppskov kan vålla sökanden allvarlig och omedelbar skada som inte kan avhjälpas (beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 7 maj 2002 i mål T‑306/01 R, Yusuf och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2002, s. II‑2387, punkt 93, och av den 15 maj 2003 i mål T‑47/03 R, Sison mot rådet,REG 2003, s. II‑2047, punkt 30).

205    Förstainstansrätten konstaterar i det föreliggande fallet att sökandena finns på marknaden sedan mer än 20 år och att de har erhållit godkännanden för att släppa ut växtskyddsmedel baserade på flusilazol på marknaden, vilka har registrerats för användning på 26 olika typer av grödor i 15 medlemsstater. Det har vidare inte bestritts att de övriga produkter som sökandena säljer åtnjuter en goodwill som skulle kunna skadas avsevärt av ett totalförbud mot flusilazol från och med den 30 juni 2008. Sökandenas marknadsandelar har skapats genom know-how, investeringar på forsknings- och utvecklingsområdet samt genom att en kundkrets har byggts upp under ett stort antal år på en marknad, vilken kännetecknas av hård konkurrens. En förlust av de sålunda skapade marknadsandelarna måste med hänsyn till omständigheterna anses kunna åsamka sökandena allvarlig skada. Den omständigheten att skadan endast har en begränsad inverkan på koncernens omsättning är inte, med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet, tillräcklig för att skadan inte skall anses som allvarlig.

 Intresseavvägningen

206    Vid prövningen av en ansökan om interimistiska åtgärder, i vilken sökanden har åberopat att denne lider en risk att lida en allvarlig och irreparabel skada, skall förstainstansrätten företa en avvägning mellan de olika berörda intressena. Förstainstansrätten skall därvidlag bland annat pröva om det, för det fall att det angripna beslutet eventuellt ogiltigförklaras när målet avgörs i sak, är möjligt att återställa den situation som uppkommer genom att beslutet verkställs omedelbart. Förstainstansrätten skall även omvänt pröva i vilken utsträckning ett uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet skulle hindra det från att ha full verkan för det fall att talan i huvudsaken skulle ogillas (beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 20 juli 2006 i mål T‑114/06 R, Globe mot kommissionen, REG 2006, s. II‑2627, punkt 147, se även, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande den 26 juni 2003 i de förenade målen C‑182/03 R och C‑217/03 R, Belgien och Forum 187 mot kommissionen, REG 2003, s. I‑6887, punkt 142).

207    Det bör erinras om att i detta avseende har tveklöst hälsoskyddet företräde framför ekonomiska hänsyn (se beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 30 juni 1999 i mål T‑70/99 R, Alpharma mot rådet, REG 1999, s. II‑2027, punkt 152 och där angiven rättspraxis).

208    I det föreliggande fallet har kommissionen som skäl för det omtvistade direktivet anfört de risker för endokrina störningar som flusilazol skulle kunna medföra. Under hela utvärderingsförfarandet lät kommissionen emellertid förstå att flusilazol, på grundval av de vetenskapliga försök som hade genomförts och de uppgifter och studier som anmälaren hade gett in till kommissionen, var säkert.

209    Kommissionen föreslog nämligen på grundval av denna utvärdering att flusilazol skulle föras in i bilaga 1 till direktiv 91/414. I de bestämmelser som inledningsvis lades fram för kommittén föreskrevs att den period som flusilazol skulle vara infört i bilaga 1 till direktiv 91/414 skulle vara begränsad till sju år för att medlemsstaterna skulle prioritera granskningen av de växtskyddsmedel innehållande flusilazol som redan fanns på marknaden.

210    Såsom framgår av skäl 8 i det omtvistade direktivet ändrade kommissionen sitt förslag först efter det att en granskning hade ägt rum i kommittén och i rådet. Kommissionens ändrade förslag grundade sig på de farhågor som vissa medlemsstater hade uttryckt. Dessa medlemsstater ansåg att ytterligare begränsningar var nödvändiga för att minska risken till en nivå som är godtagbar och förenlig med den höga skyddsnivå som eftersträvas i gemenskapen.

211    Utöver ett antal begränsningar som fanns i det ursprungliga förslaget, förkortade kommissionen således den period under vilken flusilazol skulle vara infört i bilaga 1 till direktiv 91/414 från de ursprungligen föreslagna sju åren till 18 månader.

212    Eftersom kommittén inte hade avgett något yttrande genom sin ordförande, lade kommissionen inom den föreskrivna tiden fram ett förslag för rådet, vilket innehöll de angripna begränsningarna. På dagen för utgången av den frist som var fastställd i direktiv 91/414 hade rådet varken antagit den föreslagna genomförandeakten, eller uttalat sig mot förslaget till genomförandeåtgärder. Kommissionen kunde därför anta förslaget med de angripna begränsningarna.

213    Förstainstansrätten konstaterar i detta sammanhang för det första att flusilazol tillverkas och säljs sedan mer än 20 år.

214    För det andra förefaller det inte genom sökandenas inlagor visat att flusilazol har orsakat några hälsoskyddsproblem.

215    För det tredje har utvärderingen av flusilazol fortgått under mer än 13 år. Kommissionens ståndpunkt i frågan om ämnets oskadlighet har under dessa år varit oförändrad. Det var inte förrän efter det att kommissionen hade föreslagit att flusilazol skulle föras in i bilaga 1 till direktiv 91/414 för en period av 10 år som kommissionen, till följd av de diskussioner som hade ägt rum inom kommittén, föreslog att den period under vilken flusilazol skulle vara infört i bilaga 1 till nämnda direktiv skulle begränsas till 7 år, innan den slutligen förkortades till 18 månader.

216    För det fjärde ansågs flusilazol vara tillräckligt säkert för att kunna tillåtas för användning på vissa grödor. Skälet till att det förbjöds för användning på övriga grödor förefaller vara de farhågor som hade uttryckts av vissa medlemsstater.

217    Det bör även understrykas att, med förbehåll för vad som har anförts i punkt 160 ovan, kommissionen inte har uteslutit att det införande i bilaga 1 till direktiv 91/414 som har beviljats flusilazol kan komma att utsträckas till att omfatta andra grödor.

218    Utan att förstainstansrätten träder i kommissionens ställe vid bedömningen av tekniska överväganden, vilka till sin natur är komplexa, kan det konstateras att sökandena endast har begärt att en situation som råder sedan ett stort antal år skall vidmakthållas.

219    Förstainstansrätten konstaterar att det i detta skede framstår som om kommissionen inte har kunnat slutföra alla de utvärderingar som krävs under den period på femton år som den hade getts för detta ändamål. Detta har lett till en ofullständig utvärdering, till nackdel för sökandena. Även om verkningarna av flusilazol på vissa grödor visserligen alltjämt är okända, har de växtskyddsmedel som innehåller detta ämne inte desto mindre varit tillåtna i medlemsstaterna under mer än 15 år utan att det, vid ett första påseende, framgår att några förbuds- eller skyddsåtgärder har ansetts nödvändiga i fråga om sökandenas produkter.

220    Av detta följer att en åtgärd som syftar till att skjuta upp de angripna begränsningarnas verkställighet till utgången av talan i huvudsaken i det föreliggande fallet inte framstår som mer skadlig ur hälsoskyddssynpunkt än det faktum att det varken har vidtagits några åtgärder på gemenskaps- eller på nationell nivå under mer än 15 år, i synnerhet som någon skadlig verkan inte har tillkännagetts och som ett antal säkra användningsområden har fastställts av såväl den rapporterande medlemsstaten som granskningskommittén.

221    Förstainstansrätten erinrar om att godkännanden för växtskyddsmedel enligt artikel 4.5 i direktiv 91/414 när som helst kan omprövas om det finns uppgifter som tyder på att något av kraven i artikel 4.1 inte längre är uppfyllt. Ett av dessa krav är kravet att det har fastställts, på grundval av tillgänglig vetenskaplig och teknisk kunskap, att medlet inte har några direkt eller indirekt skadliga effekter på människors eller djurs hälsa eller på grundvattnet och att det inte påverkar miljön på ett oacceptabelt sätt.

222    Det föreskrivs även i artikel 11.1 i direktiv 91/414 att om en medlemsstat har grundade skäl att anta att en produkt som den har godkänt eller är skyldig att godkänna enligt artikel 10 utgör en risk för människors eller djurs hälsa eller för miljön, får den tillfälligt begränsa eller förbjuda användningen eller försäljningen av den produkten inom sitt territorium. Medlemsstaten skall i ett sådant fall omedelbart underrätta kommissionen och de övriga medlemsstaterna samt ange skälen för sitt beslut.

223    Skyddsåtgärder i enlighet med direktiv 91/414 skulle således kunna vidtas, om verkställigheten av de angripna begränsningarna sköts upp till dess att dom har avkunnats i målet rörande huvudsaken.

224    Vidare skulle verkställigheten av det omtvistade direktivet på ett mycket kännbart sätt påverka inte endast sökandenas, utan även tredje parters intressen. Trots att sökandena vid ett första påseende inte har förmått styrka, vilket förstainstansrätten har slagits fast i punkterna 162–173 ovan, att det omtvistade direktivet skulle kunna leda till en nedläggning av industrianläggningen i Cernay, är det rimligt att förvänta sig att följderna av en slutgiltig minskning av sökandenas marknadsandelar skulle vara betydande. I synnerhet kan det inte uteslutas att det är sannolikt att antalet anställda vid den industrianläggningen skulle minska eller att företag som bearbetar flusilazol skulle beröras.

225    Sökandena har dessutom påstått att de jordbrukare som använder flusilazol, och det europeiska jordbruket i allmänhet, skulle påverkas, särskilt med anledning av att det för närvarande inte finns någon annan teknisk lösning än flusilazol för behandling av sjukdomar hos vinrankan, att det inte finns någon registrerad produkt som är lämpad att motverka phomopsis hos solrosen, och att flusilazol är den enda produkt som gör det möjligt att behandla de sjukdomar som drabbar lin och hampa.

226    Kommissionen har bestritt dessa argument och gjort gällande att de står i strid med de argument som sökandena har utvecklat i samband med bestridandet av flusilazols utbytbarhet med andra konkurrerande produkter.

227    Det är härvidlag tillräckligt att konstatera att det är uppenbart att den omständigheten att flusilazol har unika egenskaper vid användning på vissa grödor inte utesluter att det kan ersättas av andra ämnen på marknaden för triazoler med fungicid verkan i fråga om andra grödor. Kommissionens argumentation kan således inte vinna framgång.

228    Förstainstansrätten finner följaktligen att en avvägning mellan de förevarande intressena leder till att de begärda interimistiska åtgärderna skall beviljas.

229    Av det ovan anförda följer att villkoren för beviljande av de begärda interimistiska åtgärderna är uppfyllda i det föreliggande fallet.

230    Till dess att dom har avkunnats i huvudsaken skall det följaktligen förordnas om uppskov med verkställigheten av den i bilagan till det omtvistade direktivet fastställda tidpunkten för när införandet av flusilazol i bilaga 1 till direktiv 91/414 skall löpa ut, vilken har fastställts till den 30 juni 2008. Till dess att dom har meddelats i huvudsaken förordnas det vidare om uppskov med verkställigheten av den i artikel 3.2 andra stycket i det omtvistade direktivet fastställda fristen under vilken medlemsstaterna, om det finns anledning, efter en ny utvärdering kan ändra eller återkalla det godkännande som beviljats produkter som innehåller flusilazol, vars utgång har fastställts till den 30 juni 2008. Till dess att dom har meddelats i huvudsaken förordnas det även om uppskov med verkställigheten av den i del A i de specifika bestämmelserna i bilagan till det omtvistade direktivet föreskrivna begränsningen avseende de typer av grödor för vilka medlemsstaterna kan godkänna användning av flusilazol, nämligen spannmål (annan än ris), majs, rapsfrön och sockerbetor.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

följande:

1)      Utgången av den period under vilken flusilazol skall vara infört i bilaga 1 till rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden, vilken har fastställts till den 30 juni 2008 i bilagan till kommissionens direktiv 2006/133/EG av den 11 december 2006 om ändring av rådets direktiv 91/414/EEG för införande av flusilazol som verksamt ämne, skjuts upp till dess att dom har avkunnats i huvudsaken.

2)      Utgången av den frist under vilken medlemsstaterna efter en ny utvärdering kan ändra eller återkalla det godkännande som beviljats produkter som innehåller flusilazol, vilken har fastställts till den 30 juni 2008 i artikel 3.2 andra stycket i direktiv 2006/133, skjuts upp till dess att dom har avkunnats i huvudsaken.

3)      Den i del A i de specifika bestämmelserna i bilagan till direktiv 2006/133 föreskrivna begränsningen avseende de typer av grödor för vilka medlemsstaterna kan godkänna användning av flusilazol, nämligen spannmål (annan än ris), majs, rapsfrön och sockerbetor skjuts upp till dess att dom har avkunnats i huvudsaken.

4)      Beslut om rättegångskostnader meddelas senare.

Luxemburg den 19 juli 2007

E. Coulon       B. Vesterdorf

Justitiesekreterare       Ordförande

* Rättegångsspråk: engelska.

1 – Konfidentiella uppgifter som har täckts över.