Mål T‑31/07 R

Du Pont de Nemours (France) SAS

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Interimistiskt förfarande – Ansökan om uppskov med verkställighet – Direktiv 91/414/EEG – Upptagande till sakprövning – Fumus boni juris – Krav på skyndsamhet – Intresseavvägning”

Sammanfattning av beslutet

1.      Interimistiskt förfarande – Villkor för upptagande till sakprövning – Talan i huvudsaken skall vid ett första påseende kunna tas upp till sakprövning

(Artiklarna 242 EG och 243 EG; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 104.1; rådets direktiv 91/414; kommissionens direktiv 2006/133)

2.      Talan om ogiltigförklaring – Föremål för talan – Delvis ogiltigförklaring

(Artikel 230 EG)

3.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Ansökan om uppskov med verkställigheten av vissa bestämmelser i ett direktiv

(Artiklarna 242 EG och 243 EG)

4.      Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – Gemenskapsinstitutionernas utrymme för skönsmässig bedömning – Omfattning – Domstolsprövning – Gränser

5.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Fumus boni juris

(Artiklarna 242 EG och 243 EG)

6.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Krav på skyndsamhet – Allvarlig och irreparabel skada

(Artiklarna 242 EG och 243 EG)

7.      Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Villkor för beviljande – Allvarlig och irreparabel skada

(Artikel 242 EG)

8.      Interimistiskt förfarande – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Avvägning av samtliga ifrågavarande intressen

(Artikel 243 EG)

1.      Inom ramen för en ansökan om interimistiska åtgärder är prövningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning med nödvändighet summarisk, med hänsyn till det interimistiska förfarandets brådskande karaktär. Frågan huruvida talan rörande huvudsaken kan upptas till sakprövning kan endast prövas vid första påseendet, eftersom syftet är att undersöka huruvida sökanden har åberopat tillräckliga omständigheter, vilka a priori motiverar slutsatsen att det inte kan uteslutas att talan rörande huvudsaken kan tas upp till sakprövning. Domstolen skall endast avvisa ansökan om interimistiska åtgärder, om det helt kan uteslutas att talan i huvudsaken kan tas upp till sakprövning. Att i ett interimistiskt förfarande avgöra frågan huruvida talan i huvudsaken kan tas upp till sakprövning skulle, i de fall det inte prima facie är helt uteslutet att talan kan tas upp till sakprövning, innebära att förstainstansrättens avgörande i huvudsaken föregreps.

Vid en ansökan om interimistiska åtgärder som hänger samman med en talan om ogiltigförklaring mot direktiv 2006/133 om ändring av direktiv 91/414 i syfte att föra in flusilazol som verksamt ämne, vilken delvis grundar sig på artikel 230 fjärde stycket EG, kan det inte, vid ett första påseende, uteslutas att det direktivet personligen berör en sökande som omnämns i förordning nr 933/94 om fastställande av verksamma ämnen i växtskyddsmedel och om val av rapporterande medlemsstater för genomförandet av kommissionens förordning nr 3600/92, i dennes egenskap av anmälare enligt artikel 4.1 i sistnämnda förordning, och som dessutom har deltagit i utvärderingsförfarandet och härigenom åtnjuter processrättsligt skydd.

(se punkterna 107–109 och 112)

2.      Det är endast möjligt att ogiltigförklara en del av en gemenskapsrättsakt under förutsättning att denna del kan avskiljas från rättsakten i övrigt. Detta krav är inte uppfyllt när rättsaktens materiella innehåll skulle ändras om en del av den ogiltigförklarades. Frågan, huruvida en ogiltigförklaring av delar av den angripna rättsakten förändrar dess materiella innehåll, är ett objektivt rekvisit, och inte ett subjektivt rekvisit knutet till den politiska viljan hos den myndighet som har antagit den angripna rättsakten.

(se punkterna 114 och 119)

3.      När sökandena vid en ansökan om interimistiska åtgärder söker få verkställigheten av vissa bestämmelser i ett direktiv uppskjuten, och därvid inte inskränker sig till att grunda sin ansökan enbart på artikel 242 EG utan även åberopar artikel 243 EG, kan förstainstansrätten med stöd av artikel 243 EG föreskriva nödvändiga interimistiska åtgärder. Den kan i synnerhet meddela kommissionen de interimistiska förelägganden som framstår som lämpliga.

(se punkterna 124–126)

4.      I en bransch som omfattas av den gemensamma jordbrukspolitiken motsvaras begreppet risk av graden av sannolikhet för att användningen av en produkt eller en process skall ge upphov till skadliga verkningar för ett rättsligt skyddat intresse. Begreppet fara används allmänt i en vidare bemärkelse, och avser varje produkt eller process som kan ha skadlig inverkan på människors hälsa. Riskbedömningen avser en utvärdering av hur troligt det är att en viss produkt eller process ger upphov till skadliga verkningar för människors hälsa och av hur allvarliga dessa potentiella verkningar är.

När en gemenskapsmyndighet vid utövandet av sitt uppdrag har att göra komplicerade bedömningar åtnjuter den ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Utövandet av denna befogenhet är föremål för en begränsad domstolsprövning, vid vilken gemenskapsdomstolen inte kan ersätta den bedömning som myndigheten har gjort av de faktiska omständigheterna med sin egen bedömning av dessa. I ett sådant fall skall gemenskapsdomstolen begränsa sig till att kontrollera att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga och till att pröva de rättsliga bedömningar som myndigheten har gjort på grundval av dessa samt, i synnerhet, pröva om myndighetens handlande är uppenbart oriktigt eller förenat med maktmissbruk eller om myndigheten uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

(se punkterna 130 och 131 samt 137)

5.      Enligt artikel 5 i direktiv 91/414 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden är det uteslutet att ett verksamt ämne tas upp i bilaga 1, såvida det inte med beaktande av aktuell vetenskaplig och teknisk kunskap kan antas att åtminstone ett växtskyddsmedel som innehåller det verksamma ämnet är säkert. Med andra ord kan ett ämne, även om det är farligt, vid första påseende föras in i bilaga 1, såvitt det när användningsföreskrifterna följs håller en standard i riskhänseende som är rättsligt godtagbar.

Om en sökande vid prövningen av en ansökan om interimistiska åtgärder åberopar ett åsidosättande av dels direktiv 91/414 på grund av att direktiv 2006/133 om ändring av det förstnämnda direktivet inte är grundat på en riskbedömning, dels försiktighetsprincipen, krävs det en fördjupad prövning av dessa båda grunder med hänsyn till deras komplexitet, vilken inte kan göras av förstainstansrätten inom ramen för en ansökan om interimistiska åtgärder.

Dessa båda grunderna framstår inte som helt obefogade, när det, vid ett första påseende, framstår som om den motivering som kommissionen anfört till stöd för antagandet av direktiv 2006/133 innebär ett ifrågasättande av redan genomförda riskbedömningar utan att skälen framgår tydligt till varför de bevis som samlats in under flera års tidigare utvärderingar ifrågasätts, och när det kan bli nödvändigt för förstainstansrätten att pröva huruvida kommissionen överskred sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra denna fråga. Om det antas att kommissionen faktiskt begick ett fel genom att grunda direktiv 2006/133 på en farebedömning, och att den således åsidosatte såväl direktiv 91/414 som försiktighetsprincipen, kan det inte uteslutas att ett sådant fel kan få följder för lagenligheten av direktiv 2006/133.

(se punkterna 133, 138 och 140–143)

6.      Frågan huruvida en ansökan om interimistiska åtgärder uppfyller kravet på skyndsamhet skall bedömas med beaktande av huruvida ett interimistiskt beslut är nödvändigt för att undvika att den part som ansöker om den interimistiska åtgärden orsakas allvarlig och irreparabel skada. När skadan är beroende av att ett flertal faktorer inträffar, är det till fyllest om den kan förutses med en tillräcklig grad av sannolikhet. Sökanden är dock skyldig att bevisa de faktiska omständigheter som ligger till grund för antagandet att han kommer att lida en allvarlig och irreparabel skada.

En skada av ekonomisk art kan inte, annat än i undantagsfall, anses vara irreparabel eller ens svår att avhjälpa, eftersom den kan avhjälpas genom ekonomisk ersättning vid ett senare tillfälle. Enligt denna princip är det endast motiverat att bevilja det yrkade uppskovet med verkställigheten, om det framgår att sökanden – om den aktuella åtgärden inte beviljas – riskerar att hamna i en situation som innebär att sökandens överlevnad äventyras, eller att dennes marknadsandelar slutgiltigt förändras. Om verkställigheten av en rättsakt som utgör föremål för en talan om ogiltigförklaring kan leda till en utveckling som är slutgiltig, på en marknad där sökanden redan är verksam, får den skada som sökanden lider i undantagsfall anses som irreparabel vid en prövning av en ansökan om interimistiska åtgärder, trots att det är fråga om en ekonomisk skada.

(se punkterna 144–145, 174–175 och 193)

7.      Vid prövningen av en ansökan om interimistiska åtgärder skall, när sökanden är ett företag, graden av allvar hos en ekonomisk skada bedömas med hänsyn till bland annat storleken på företaget i fråga. Bedömningen av en sökandes ekonomiska ställning kan bland annat ske med hänsyn till vad som är kännetecknande för den koncern som sökanden ingår i genom sina aktieägare. Beaktandet av vad som är kännetecknande för en koncern innebär att samtliga faktiska omständigheter i det föreliggande fallet tas med i bedömningen.

Det ankommer vidare på förstainstansrätten att utifrån de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål pröva huruvida den omedelbara verkställigheten av den rättsakt beträffande vilken det har ansökts om uppskov kan vålla sökanden allvarlig och omedelbar skada som inte kan avhjälpas.

(se punkterna 196 och 203–204)

8.      Vid prövningen av en ansökan om interimistiska åtgärder, i vilken sökanden har åberopat att denne lider en risk att lida en allvarlig och irreparabel skada, skall förstainstansrätten företa en avvägning mellan de olika berörda intressena. Förstainstansrätten skall därvidlag bland annat pröva om det, för det fall att det angripna beslutet eventuellt ogiltigförklaras när målet avgörs i sak, är möjligt att återställa den situation som uppkommer genom att beslutet verkställs omedelbart. Förstainstansrätten skall även omvänt pröva i vilken utsträckning ett uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet skulle hindra det från att ha full verkan för det fall att talan i huvudsaken skulle ogillas. I detta avseende har hälsoskyddet tveklöst företräde framför ekonomiska hänsyn.

(se punkterna 206 och 207)