Language of document : ECLI:EU:T:2011:675

Mål T‑308/06

Buffalo Milke Automotive Polishing Products, Inc.

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Gemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av figurmärket BUFFALO MILKE Automotive Polishing Products – Det äldre nationella figurmärket BÚFALO – Bevisning som har åberopats för första gången vid överklagandenämnden – Utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 74.2 i förordning (EG) nr 40/94 (nu artikel 76.2 i förordning (EG) nr 207/2009) – Verkligt bruk av det äldre varumärket – Artikel 43.2 och 43.3 i förordning nr 40/94 (nu artikel 42.2 och 42.3 i förordning nr 207/2009)”

Sammanfattning av domen

1.      Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Invändningsförfarande – Åberopande av omständigheter och förebringande av bevisning efter att de utsatta tidsfristerna har löpt ut – Beaktande – Överklagandenämndens utrymme för skönsmässig bedömning – Något annat har inte föreskrivits

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 74.2; kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 1, regel 22.2)

2.      Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Invändningsförfarande – Åberopande av omständigheter och förebringande av bevisning efter att de utsatta tidsfristerna har löpt ut – Beaktande – Villkor – Ny omständighet

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 74.2; kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 1, regel 22.2)

3.      Gemenskapsvarumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändningen – Bevis på användning av det äldre varumärket – Verkligt bruk – Begrepp – Bedömningskriterier

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 43.2 och 43.3)

1.      Det följer av lydelsen i artikel 74.2 i förordning nr 40/94 att parterna – som regel och såvida inget annat föreskrivs – har möjlighet att åberopa omständigheter och förebringa bevisning även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i nämnda förordning och att Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) inte är förhindrad att beakta omständigheter och bevisning som således har åberopats respektive ingetts för sent.

Däremot framgår det lika klart av den ovannämnda lydelsen att den omständigheten att en part på detta sätt åberopar respektive förebringar omständigheter eller bevisning för sent inte ger denna part en ovillkorlig rätt att kräva att harmoniseringsbyrån ska beakta dessa omständigheter och denna bevisning. Det kan framför allt vara befogat att harmoniseringsbyrån inom ramen för ett invändningsförfarande beaktar sådana omständigheter och sådan bevisning, när byrån anser dels att det som har åberopats och ingetts för sent vid ett första påseende förefaller kunna få en faktisk inverkan på utgången i invändningsförfarandet, dels att det inte föreligger några hinder för ett sådant beaktande med hänsyn till på vilket stadium i förfarandet som dessa omständigheter och denna bevisning har åberopats respektive ingetts och under vilka omständigheter det har skett.

Parternas möjlighet att under förfarandet vid harmoniseringsbyrån åberopa omständigheter och förebringa bevisning även efter att de utsatta tidsfristerna har löpt ut omfattas av villkoret att inget annat föreskrivs. Endast om detta villkor är uppfyllt har harmoniseringsbyrån ett utrymme för skönsmässig bedömning med avseende på huruvida omständigheter som åberopats respektive bevisning som förebringats för sent ska beaktas, såsom domstolen har funnit vid sin tolkning av artikel 74.2 i förordning nr 40/94.

Domstolen använde sig, i dom av den 13 mars 2007 i mål C‑29/05 P, harmoniseringsbyrån mot Kaul, av uttrycket ”såvida inget annat föreskrivs”, med avseende på bestämmelser som skulle kunna begränsa harmoniseringsbyråns utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 74.2 i förordning nr 40/94. Härvid angav domstolen emellertid inte uttryckligen vilka bestämmelser i förordning nr 40/94 som avsågs. Domstolen preciserade inte heller huruvida den genom detta uttryckssätt även avsåg förordning nr 2868/95 och särskilt regel 22.2 i den förordningen.

Eftersom kommissionen antog förordning nr 2868/95 med stöd av artikel 140 i förordning nr 40/94, ska dess bestämmelser tolkas i enlighet med bestämmelserna i sistnämnda förordning.

Att framföra argument enligt vilka överklagandenämnden enligt regel 22.2 i förordning nr 2868/95 är skyldig att avvisa bevisning som ingetts för sent utan att därvid kunna tillämpa artikel 74.2 i förordning nr 40/94, innebär att det görs gällande en tolkning av en bestämmelse i genomförandeförordningen som strider mot den klara ordalydelsen i den allmänna förordningen.

Det är dessutom förenligt med grundtanken i domen i målet harmoniseringsbyrån mot Kaul att bibehålla möjligheten att tillåta kompletterande bevisning. I nämnda dom motiverade domstolen rätten att beakta den bevisning som åberopats för sent med hänvisning till kraven på rättssäkerhet och god rättskipning. Enligt dessa principer ska prövningen i sak av en invändning vara så fullständig som möjligt så att man undviker registrering av varumärken som senare skulle kunna ogiltighetsförklaras. Nämnda principer kan således ges företräde framför den princip om processekonomi som ligger bakom behovet av att iaktta fristerna, om det finns tillräckliga skäl för det i det enskilda fallet.

Härav följer att uttrycket ”såvida inget annat föreskrivs” i den mening som avses i domen i målet harmoniseringsbyrån mot Kaul inte kan anses avse regel 22.2 i förordning nr 2868/95.

(se punkterna 22–24 och 31–36)

2.      Det är visserligen riktigt att tribunalen redan har fastslagit att det i artikel 43.2 och 43.3 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken – såsom den genomförts genom regel 22.1 i förordning nr 2868/95 i dess lydelse före ändringen genom förordning nr 1041/2005 och vilken nu, efter denna ändring, motsvaras av regel 22.2 i samma förordning – föreskrivs att om bevis för användning av det äldre varumärket förebringas efter det att den utsatta fristen har löpt ut innebär detta i princip att invändningen ska avvisas, och Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) har härvid inget utrymme för skönsmässig bedömning.

Det är emellertid även riktigt att tribunalen har fastslagit att regel 22.2 andra meningen i förordning nr 2868/95 inte kan tolkas på så sätt att den utgör hinder för att hänsyn tas till ytterligare bevisning, när det finns nya omständigheter, även om den läggs fram efter fristens utgång.

Även om det skulle krävas att det är fråga om en ”ny omständighet” för att bevis för användning som ingetts för sent ska kunna godtas, föreligger det emellertid giltiga skäl som talar för att nämnda bevis ska godtas när den ”nya omständigheten”, i den mening som avses i dom av den 12 december 2007 i mål T‑86/05, CORPO livre, består av invändningsenhetens beslut. I de fall där den invändande parten inom den föreskrivna fristen inger den ursprungligen relevanta bevisningen och därvid i god tro bedömer att den utgör tillräckligt stöd för dess påståenden och först genom invändningsenhetens beslut inser att bevisningen i fråga inte anses vara tillräcklig, finns det ingen anledning att hindra samma part från att genom kompletterande bevisning stödja eller klargöra innebörden av den ursprungliga bevisningen, i samband med att den genom sitt överklagande vid överklagandenämnden begär att denna enhet ska göra en ny fullständig prövning av ärendet.

Argumentet att invändande parter, som har bevisbördan och därmed har att lägga fram bevisning, i allmänhet har möjlighet att inge fullständig bevisning redan i början av förfarandet, i samband med deras yttrande, är inte övertygande. Den ursprungliga fristen har dessutom per definition överskridits när bevisning inges för sent. Om endast den omständigheten att fristen överskridits skulle räcka för att utesluta möjligheten att inge kompletterande bevisning, skulle artikel 74.2 i förordning nr 40/94 aldrig vara tillämplig och således fullständigt sakna betydelse.

(se punkterna 37–41)

3.      Det är fråga om verkligt bruk av ett varumärke när detta används i enlighet med dess grundläggande funktion, vilken är att garantera ursprungsidentiteten hos de varor och tjänster för vilka det har registrerats, i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för dessa varor och tjänster. Detta gäller inte symbolisk användning som enbart har till syfte att bibehålla varumärkesrätten. Villkoret att varumärket verkligen ska ha använts förutsätter härvid att märket, såsom det är skyddat inom det relevanta området, används offentligt och utåt.

Bedömningen av huruvida varumärket verkligen har använts ska göras på grundval av samtliga omständigheter och förhållanden som kan styrka att märket faktiskt utnyttjats kommersiellt. Sådana omständigheter är i synnerhet användning som anses motiverad i den berörda ekonomiska sektorn för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor och tjänster som skyddas av varumärket, dessa varors eller tjänsters art, marknadens egenskaper samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts.

När det gäller frågan i vilken omfattning det äldre varumärket har använts, ska hänsyn särskilt tas till dels den försäljningsvolym som all användning motsvarar, dels hur länge och hur ofta nämnda varumärke har använts.

Frågan huruvida ett varumärke används i tillräckligt stor omfattning för att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor eller tjänster som skyddas av märket beror således på en rad faktorer och på en bedömning i det enskilda fallet. Till de faktorer som kan beaktas hör varornas eller tjänsternas egenskaper, hur ofta eller med vilken regelbundenhet varumärket används, huruvida varumärket används för att saluföra varumärkesinnehavarens samtliga varor eller tjänster av identiskt slag, eller endast vissa av dem, samt den bevisning avseende varumärkets användning som innehavaren kan lägga fram.

Vid en prövning av huruvida ett äldre varumärke verkligen har använts ska det göras en helhetsbedömning med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Vid bedömningen ska det utgås från att de omständigheter som beaktas i viss utsträckning påverkar varandra. En ringa kvantitet av de varor som har saluförts under nämnda varumärke kan således kompenseras av att varumärket tidigare har använts mycket intensivt eller regelbundet och vice versa. Den omsättning som uppnåtts och den kvantitet varor som har sålts under det äldre varumärket kan inte heller bedömas utan att de jämförs med andra relevanta omständigheter, såsom försäljningsvolymen, produktions- och saluföringskapaciteten, diversifieringen hos det företag som utnyttjar varumärket samt även de egenskaper som varorna eller tjänsterna har på marknaden i fråga. Det har på grund härav klargjorts att det inte är nödvändigt att användningen av det äldre varumärket alltid är kvantitativt betydande för att den ska kunna anses utgöra verkligt bruk.

Det kan vidare inte visas att det har gjorts verkligt bruk av ett varumärke genom sannolikhetsbedömningar eller presumtioner, utan det ska finnas konkreta och objektiva omständigheter som visar att varumärket faktiskt och i tillräcklig omfattning har använts på den berörda marknaden.

(se punkterna 47–52)