FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen)
den 9 juli 2008 (*)
”Gemenskapsvarumärke – Ogiltighetsförfarande – Gemenskapsordmärket Mozart – Föremål för tvisten – Absolut registreringshinder – Beskrivande karaktär – Motiveringsskyldighet – Berättigade förväntningar – Likabehandling – Legalitetsprincipen – Artiklarna 7.1 c, 51.1 a, 73 första meningen och 74.1 första meningen i förordning (EG) nr 40/94”
I mål T‑304/06,
Paul Reber GmbH & Co. KG, Bad Reichenhall (Tyskland), företrätt av advokaten O. Spuhler,
sökande,
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av G. Schneider, i egenskap av ombud,
svarande,
varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringsbyråns överklagandenämnd, som intervenerat vid förstainstansrätten, var
Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli AG, Kilchberg (Schweiz), företrätt av advokaterna R. Lange och G. Hild,
angående en talan mot det beslut som fattats av harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd den 8 september 2006 (ärende R 97/2005‑2) i ett ogiltighetsförfarande mellan Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli AG och Paul Reber GmbH & Co. KG,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)
sammansatt av ordföranden M. Vilaras (referent) samt domarna M. Prek och V. Ciucă,
justitiesekreterare: handläggaren K. Andová,
med beaktande av ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 10 november 2006,
med beaktande av harmoniseringsbyråns svarsinlaga som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 mars 2007,
med beaktande av intervenientens svarsinlaga som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 februari 2007,
efter förhandlingen den 5 mars 2008,
följande
Dom
Bakgrund till målet
1 Sökanden, Paul Reber GmbH & Co. KG, ingav den 8 mars 1996 en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke till harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse.
2 Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet Mozart.
3 De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klass 30 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning: ”Finare bagerivaror, konditorivaror, chokladvaror, sockervaror”.
4 Ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 25/98 av den 6 april 1998.
5 Intervenienten, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli AG, ingav den 27 maj 1998, i egenskap av tredje man, skriftliga anmärkningar till harmoniseringsbyrån i enlighet med artikel 41 i förordning nr 40/94. I anmärkningarna gjorde intervenienten gällande att det omtvistade varumärket skulle vägras registrering enligt artikel 7.1 c i förordning nr 40/94, då varumärket var beskrivande för de varor som avses i registreringsansökan.
6 Det omtvistade varumärket registrerades emellertid den 26 januari 2000 som gemenskapsvarumärke med nr 21071.
7 I en skrivelse av den 21 september 2000, som inkom till harmoniseringsbyrån den 27 september 2000, underrättade Landgericht München I (regional domstol i München, Tyskland), i egenskap av domstol för gemenskapsvarumärken i den mening som avses i artikel 91 i förordning nr 40/94, i enlighet med artikel 96.4 i samma förordning harmoniseringsbyrån om att ett genkäromål om ogiltighetsförklaring av det omtvistade varumärket hade ingetts den 30 augusti 2000 av Conditorei Coppenrath & Wiese GmbH & Co. KG (nedan kallat Coppenrath) i ett vid domstolen anhängiggjort mål mellan sökanden och sistnämnda bolag.
8 I skrivelse av den 17 november 2000, som inkom till harmoniseringsbyrån den 22 november 2000, tillställde Landgericht München I harmoniseringsbyrån en kopia av domstolens dom av den 15 november 2000, i vilken ovannämnda genkäromål bifallits och det omtvistade varumärket ogiltigförklarats.
9 Intervenienten ingav till harmoniseringsbyrån den 14 november 2002, i enlighet med artikel 55 i förordning nr 40/94, en ansökan om ogiltighetsförklaring av det omtvistade varumärket, på den grunden att varumärket hade registrerats i strid med artikel 7.1 c, jämförd med artikel 51.1 a i förordningen.
10 I skrivelse av den 14 augusti 2003 underrättade harmoniseringsbyrån Landgericht München I om att uppgift om genkäromålet om ogiltighetsförklaring av det omtvistade varumärket hade införts i registret för gemenskapsvarumärken den 13 augusti 2003 och inom kort skulle publiceras i Bulletinen för gemenskapsvarumärken.
11 I skrivelse av den 2 september 2003, som inkom till harmoniseringsbyrån den 8 september 2003, tillställde Oberlandesgericht München (regional appellationsdomstol i München, Tyskland) harmoniseringsbyrån en kopia av domstolens dom av den 26 juli 2001, i vilken domen från Landgericht München I av den 15 november 2000 upphävdes och Coppenraths genkäromål om ogiltighetsförklaring av det omtvistade varumärket ogillades. Enligt nämnda skrivelse hade domen av den 26 juli 2001 vunnit laga kraft.
12 I beslut av den 21 december 2004 biföll annulleringsenheten intervenientens ansökan om ogiltighetsförklaring och förklarade följaktligen registreringen av det omtvistade varumärket ogiltig.
13 Annulleringsenheten konstaterade inledningsvis att bestämmelsen i artikel 55.3 i förordning nr 40/94, enligt vilken ”[e]n ansökan […] om ogiltighetsförklaring ska avvisas om ett mål mellan samma parter om samma sak har avgjorts av en domstol i en medlemsstat och detta avgörande har vunnit laga kraft”, inte utgjorde något hinder för ansökan om ogiltighetsförklaring. Även om domen från Oberlandesgericht München av den 26 juli 2001 avsåg samma gemenskapsvarumärke och samma ogiltighetsgrund, var parterna i målet emellertid inte desamma som i ärendet vid harmoniseringsbyrån, eftersom sökandens motpart i det mål som avgjordes genom nämnda dom var Coppenrath och inte intervenienten (punkt 8 i annulleringsenhetens beslut).
14 I sak ansåg annulleringsenheten att det omtvistade varumärket var beskrivande i den mening som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 för samtliga angivna varor, då varumärket enbart består av en upplysning som anger varornas art och kvalitet. I huvudsak grundade sig annulleringsenheten dels på den omständigheten att termen ”Mozartkugeln” (Mozartkulor) i Tyskland och Österrike används för att beteckna kulor av marsipan och nougat överdragna med choklad, dels på den omständigheten att namnet Mozart sett för sig var beskrivande för nämnda produkt, eftersom det framgår klart och tydligt att det är fråga om en ”Kugel” (kula) mot bakgrund av dess yttre form. Annulleringsenheten avstod även från att tillämpa den lösning som valts i den ovannämnda domen från Oberlandesgericht München, och den förtydligade på vilka grunder beslutet från harmoniseringsbyråns tredje överklagandenämnd av den 10 april 2002 (ärende R 953/2001–3), vilket åberopats av sökanden, inte bedömdes som relevant i ärendet. Dessutom analyserade annulleringsenheten resultaten av en opinionsundersökning som framlagts av sökanden och slog fast att resultaten inte vederlade den slutsats som annulleringsenheten dragit avseende det omtvistade varumärkets beskrivande karaktär.
15 Sökanden överklagade annulleringsenhetens beslut till harmoniseringsbyrån den 25 januari 2005 enligt artiklarna 57–62 i förordning nr 40/94.
16 Harmoniseringsbyråns andra överklagandenämnd avslog överklagandet genom beslut av den 8 september 2006, vilket delgavs sökanden den 11 september 2006 (nedan kallat det angripna beslutet). Överklagandenämnden ansåg i huvudsak att det sökta varumärket var ”en rent beskrivande objektiv beteckning för de varor som avses i registreringsansökan”. I detta hänseende anmärkte överklagandenämnden att annulleringsenhetens beslut var ”utförligt motiverat” och att överklagandenämnden ”anslöt sig till dessa skäl och endast hade få tillägg härtill” (punkt 16 i det angripna beslutet). Eftersom sökanden hade vidgått att ordet ”Mozartkugeln” är generiskt och beskrivande i Tyskland och Österrike, var det ”svårt att tro att de tyska och österrikiska konsumenter som ställs inför namnet Mozart på en produkts förpackning i ett konditori eller på hyllan för choklad i en stormarknad inte förutsätter att det är Mozartkugeln (Mozartkulor) som utbjuds till försäljning” (punkterna 21 och 22 i det angripna beslutet).
Parternas yrkanden
17 Sökanden har yrkat att förstainstansrätten ska
– i första hand ogiltigförklara det angripna beslutet,
– i andra hand ogiltigförklara det angripna beslutet i den omfattning det är nödvändigt för att begränsa beskrivningen av varorna för vilka det omtvistade varumärket är registrerat enligt följande: ”Finare bagerivaror, konditorivaror, chokladvaror, sockervaror, samtliga ovannämnda varor med undantag av specialiteten kallad ’Mozartkugeln’, det vill säga kulor av marsipan och nougat överdragna av choklad”, och
– förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.
18 Harmoniseringsbyrån har yrkat att förstainstansrätten ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
19 Intervenienten har yrkat att förstainstansrätten ska ogilla talan.
Upptagande till sakprövning av sökandens andrahandsyrkande
Parternas argument
20 Harmoniseringsbyrån har, med stöd av intervenienten, gjort gällande att sökandens andrahandsyrkande inte kan prövas. För det första skulle detta yrkande innebära en ändring av föremålet för tvisten och således strida mot artikel 135.4 i förstainstansrättens rättegångsregler. För det andra har det inte ställts någon ansökan till harmoniseringsbyrån om att begränsa förteckningen över de varor som omfattas av det omtvistade varumärket i den mening som avses i artikel 44.1 i förordning nr 40/94. För det tredje är det inte tillåtet att den behöriga myndigheten, då registrering begärs för vissa varor eller tjänster, endast registrerar varumärket i den mån varorna eller tjänsterna inte har en viss egenskap.
21 Sökanden anser att andrahandsyrkandet kan upptas till prövning. Yrkandet är slutgiltigt avhängigt en intern omständighet i processen som parterna inte har något inflytande på, nämligen förstainstansrättens eventuella fastställelse av det angripna beslutet. Dessutom kan en innehavare av ett gemenskapsvarumärke när som helst begränsa förteckningen över de varor som omfattas av detta varumärke. Eftersom andrahandsyrkandet har framställts i ansökan, kan det således inte anses ha framställts för sent.
Förstainstansrättens bedömning
22 Förstainstansrätten erinrar om att en ansökan om gemenskapsvarumärke, enligt artikel 26.1 c i förordning nr 40/94, ska innehålla en förteckning över de varor eller tjänster för vilka registrering ansöks. Enligt regel 2.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av förordning nr 40/94 (EGT L 303, s. 1) ska förteckningen över varor och tjänster utformas på ett sådant sätt att varorna och tjänsternas art tydligt framgår. Slutligen föreskrivs i artikel 44.1 i förordning nr 40/94 att sökanden när som helst kan återkalla sin ansökan om gemenskapsvarumärke eller begränsa den däri ingående förteckningen över varor eller tjänster.
23 Av ovannämnda bestämmelser framgår att det ankommer på den som ansöker om registrering av ett kännetecken som gemenskapsvarumärke att i sin ansökan inkludera en förteckning över de varor eller tjänster som avses och att, för varje sådan vara eller tjänst, tillhandahålla en beskrivning som tydligt anger dess art. Harmoniseringsbyrån ska för sin del pröva ansökan för alla varor eller tjänster som framgår av den aktuella förteckningen, i förekommande fall med beaktande av de begränsningar som gjorts i förteckningen i enlighet med artikel 44.1 i förordning nr 40/94. Om förteckningen över varor eller tjänster som omfattas av en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke innehåller en eller flera kategorier av varor eller tjänster, har harmoniseringsbyrån ingen skyldighet att genomföra en analys av var och en av de varor eller tjänster som ingår i varje kategori, utan ska inrikta sin prövning på den aktuella kategorin som sådan (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 15 november 2006 i mål T‑366/05, Anheuser-Busch mot harmoniseringsbyrån – Budĕjovický Budvar (BUDWEISER), ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 35).
24 Det ska dessutom erinras om att förstainstansrätten endast kan undanröja eller ändra ett beslut från en av harmoniseringsbyråns överklagandenämnder om detta, vid tidpunkten då beslutet fattades, omfattades av någon av de grunder för undanröjande eller ändring som anges i artikel 63.2 i förordning nr 40/94. Rätten kan däremot inte undanröja eller ändra beslutet på grunder som framkommer först efter det att beslutet har fattats (domstolens dom av den 11 maj 2006 i mål C‑416/04 P, Sunrider mot harmoniseringsbyrån, REG 2006, s. I‑4237, punkt 55).
25 Av detta följer att en begränsning, i den mening som avses i artikel 44.1 i förordning nr 40/94, i förteckningen över de varor eller tjänster som innefattas i en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke som företas efter det att överklagandenämnden har fattat det beslut som blivit föremål för talan vid förstainstansrätten i princip inte kan påverka lagenligheten av detta beslut. Talan som väckts vid förstainstansrätten avser endast detta beslut (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 23 nämnda målet BUDWEISER, punkterna 40–48, och förstainstansrättens dom av den 20 november 2007 i mål T‑458/05, Tegometall International mot harmoniseringsbyrån – Wuppermann (TEK), REG 2007 s. II‑0000, punkt 23).
26 Det ska emellertid även påpekas att ett beslut från en av harmoniseringsbyråns överklagandenämnder kan överprövas vid förstainstansrätten enbart vad avser vissa produkter eller tjänster som angetts i den förteckning som avses i ansökan om registrering av det ifrågavarande gemenskapsvarumärket. I ett sådant fall vinner beslutet laga kraft för övriga varor eller tjänster som angetts i samma förteckning.
27 Med beaktande av denna möjlighet har förstainstansrätten gjort två olika bedömningar av en förklaring inför förstainstansrätten av den som ansökt om registrering – en förklaring som med andra ord ingetts efter det att överklagandenämnden hade fattat sitt beslut – genom vilken ansökan återkallades med avseende på vissa av de varor som avsågs i den ursprungliga ansökan. Förstainstansrätten har ansett antingen att det var fråga om en förklaring att det angripna beslutet endast ifrågasatts i den del som det avser övriga berörda varor (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T‑289/02, Telepharmacy Solutions mot harmoniseringsbyrån (TELEPHARMACY SOLUTIONS), REG 2004, s. II‑2851, punkterna 13 och 14) eller, om förklaringen i fråga ingavs i ett sent skede av förfarandet vid förstainstansrätten, att det var fråga om en delvis återkallelse (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 5 mars 2003 i mål T‑194/01, Unilever mot harmoniseringsbyrån (äggformad tablett), REG 2003, s. II‑383, punkterna 13–17).
28 En sådan tolkning av en begränsning, som framställts inför förstainstansrätten, av förteckningen över de varor eller tjänster som avses i en registreringsansökan är emellertid endast möjlig då sökanden nöjer sig med att från förteckningen ta bort en eller flera varor eller tjänster alternativt en eller flera kategorier av varor eller tjänster såsom dessa framgår av förteckningen. Det är nämligen uppenbart att förstainstansrätten i ett sådant fall i själva verket inte har anmodats att pröva lagenligheten av överklagandenämndens beslut i den omfattning som detta avser varor eller tjänster som har tagits bort från förteckningen, utan endast såvitt avser övriga varor eller tjänster som står kvar i samma förteckning.
29 Detta fall ska särskiljas från ett sådant fall där förteckningen över de varor eller tjänster som avses i ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke begränsas vid förstainstansrätten i syfte att, helt eller delvis, ändra beskrivningen av nämnda produkter eller tjänster. I sistnämnda fall kan det inte uteslutas att ändringen kan påverka prövningen av det aktuella varumärket vid harmoniseringsbyråns olika instanser under det administrativa förfarandet. Att under dessa omständigheter godta denna ändring i samband med att talan väcks vid förstainstansrätten skulle kunna likställas med en ändring av föremålet för tvisten under pågående domstolsförfarande, vilket är förbjudet enligt artikel 135.4 i rättegångsreglerna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 25 nämnda målet TEK, punkt 25).
30 I förevarande mål hade sökanden ansökt om registrering av det omtvistade varumärket för fyra kategorier av varor, det vill säga varor som betecknades ”finare bagerivaror, konditorivaror, chokladvaror, sockervaror”. Den begränsning som anges i sökandens andrahandsyrkande syftar inte till att ta bort en eller flera av dessa fyra kategorier i förteckningen över de varor som avses med det omtvistade varumärket, utan syftar till att ändra beskrivningen av alla kategorier av de ifrågavarande varorna. Detta görs genom att det preciseras att de varor som ingår i dessa kategorier inte får presenteras i form kulor av marsipan och nougat överdragna av choklad, på tyska kallade Mozartkugeln (Mozartkulor). Såsom framgår ovan skulle emellertid ett godtagande av detta yrkande i samband med att talan väcks vid förstainstansrätten kunna likställas med en ändring av föremålet för tvisten, vilket inte är tillåtet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 25 nämnda målet TEK, punkt 27).
31 Sökandens andrahandsyrkande ska således avvisas.
Prövning i sak
32 Till stöd för sin talan har sökanden åberopat två grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 73 första meningen och artikel 74.1 första meningen i förordning nr 40/94 samt av principen om skydd för berättigade förväntningar, likabehandlingsprincipen och legalitetsprincipen. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 7.1 c i förordning nr 40/94.
Den första grunden: Åsidosättande av artikel 73 första meningen och artikel 74.1 första meningen i förordning nr 40/94 samt av principen om skydd för berättigade förväntningar, likabehandlingsprincipen och legalitetsprincipen
Parternas argument
33 Sökanden har för det första gjort gällande att överklagandenämnden har åsidosatt artikel 73 första meningen i förordning nr 40/94 genom att tillhandahålla en bristfällig motivering i det angripna beslutet.
34 Överklagandenämnden har, trots att nämnden har medgett att österrikisk rätt är relevant, på intet sätt motiverat sitt beslut att inte beakta avgörandet från Österreichisches Patentamt (det österrikiska patentverket) av den 12 september 1985, som har åberopats av sökanden vid harmoniseringsbyråns olika instanser och av vilket det framgår att kännetecknet Mozart kan åtnjuta skydd som varumärke.
35 Vidare har överklagandenämnden inte heller motiverat sitt beslut att inte beakta avgörandet från Bundespatentgericht (federal patentdomstol) i mål 32 W (pat) 265/01. I detta avgörande slog Bundespatentgericht fast att kännetecknet Wolfgang Amadeus Mozart-MOZART‑KUGELN kunde åtnjuta skydd som varumärke med motiveringen att tillfogandet av namnet på den berömda kompositören inte förmedlar någon objektiv information. I det angripna beslutet har överklagandenämnden endast, i punkt 12 femte strecksatsen, erinrat om sökandens argument, dock utan att pröva detta i sak och utan att redogöra för skälen till att argumentet inte vann framgång.
36 Sökanden har vidgått att beslut från de behöriga myndigheterna för varumärkesregistrering i medlemsstaterna eller från nationella domstolar endast är vägledande för tillämpningen av förordning nr 40/94. Harmoniseringsbyråns överklagandenämnder har emellertid tidigare återförvisat ärenden till en lägre instans för förnyad prövning på grund av att sistnämnda instans i sitt beslut inte hade beaktat ett avgörande från en nationell myndighet. Sökanden har gjort gällande att ett sådant beslut också borde ha fattats av överklagandenämnden i det nu aktuella fallet.
37 Dessutom har sökanden påpekat att beslutet av den 10 april 2002 (se punkt 14 ovan) från tredje överklagandenämnden hade åberopats vid harmoniseringsbyråns olika instanser. Överklagandenämnden konstaterade i detta beslut att trots förekomsten i tyskspråkiga länder av flera beskrivande ord för konditorivaror innehållande ordet ”Mozart”, såsom ”Mozartkugeln”, är detta ord sett för sig inte beskrivande. Eftersom det angripna beslutet innebar en radikal ändring jämfört med den rättsliga ståndpunkt som intagits i det ovannämnda beslutet av den 10 april 2002, borde överklagandenämnden åtminstone i det angripna beslutet ha redogjort för skälen till att nämnden fullständigt har avvikit från denna ståndpunkt.
38 Vidare har sökanden anfört att det i det angripna beslutet inte har företagits en differentierad, klar och konkret prövning av det omtvistade varumärkets påstådda beskrivande karaktär för var och en av de fyra kategorier av varor som omfattas av varumärket. I övrigt preciserade överklagandenämnden inte till vilken av dessa kategorier som den vara som kallas Mozartkugeln skulle hänföras, vilket enligt dess uppfattning var avgörande. Det följer emellertid av fast rättspraxis att avslag på en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke ska motiveras särskilt för var och en av de ifrågavarande varorna och tjänsterna. Eftersom någon sådan prövning inte har företagits i det angripna beslutet, är beslutet behäftat med en bristfällig eller otillräcklig motivering.
39 Sökanden har även påstått att överklagandenämnden i det angripna beslutet endast rent mekaniskt har upprepat skälen i det inför nämnden överklagade beslutet från annulleringsenheten, utan att rätta de fel som begåtts i detta sistnämnda beslut och som påpekats av sökanden. I det angripna beslutet har överklagandenämnden även försummat att göra de många tillägg som krävs för att uppfylla kraven på vederbörlig motivering av ett beslut och har därigenom till och med förvärrat den otillräckliga motiveringen i annulleringsenhetens beslut.
40 För det andra har sökanden gjort gällande att överklagandenämnden, genom att inte beakta ovannämnda avgöranden från Österreichisches Patentamt, Bundespatentgericht och harmoniseringsbyråns tredje överklagandenämnd, även har åsidosatt artikel 74.1 första meningen i förordning nr 40/94. Denna bestämmelse ger uttryck åt principen om att harmoniseringsbyrån utan särskilt yrkande ska pröva sakförhållandena.
41 Slutligen har sökanden gjort gällande att det framgår klart och tydligt av tredje överklagandenämndens beslut av den 10 april 2002 att ordelementet ”Mozart” sett för sig kan utgöra ett gemenskapsvarumärke, och beslutet har sålunda skapat en berättigad förväntning i detta avseende. Genom att avvika från detta beslut utan att uppfylla motiveringsskyldigheten och genom att förklara det omtvistade varumärket ogiltigt, har överklagandenämnden därmed åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar, likabehandlingsprincipen och legalitetsprincipen.
42 Harmoniseringsbyrån och intervenienten har bestritt sökandens argument.
Förstainstansrättens bedömning
43 Harmoniseringsbyråns beslut ska med tillämpning av artikel 73 första meningen i förordning nr 40/94 vara motiverade. Enligt rättspraxis har denna skyldighet samma räckvidd som den som föreskrivs i artikel 253 EG och dess syfte är dels att göra det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden, så att de kan göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för gemenskapsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet (se förstainstansrättens dom av den 3 december 2003 i mål T‑16/02, Audi mot harmoniseringsbyrån (TDI), REG 2003, s. II‑5167, punkterna 87 och 88, och av den 28 april 2004 i de förenade målen T‑124/02 och T‑156/02, Sunrider mot harmoniseringsbyrån – Vitakraft-Werke Wührmann (VITATASTE och METABALANCE 44), REG 2004 s. II‑1149, punkterna 72 och 73 och där angiven rättspraxis).
44 Det framgår av samma rättspraxis att frågan huruvida en motivering av ett beslut uppfyller dessa krav ska bedömas inte bara mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av dess sammanhang och samtliga de rättsregler som reglerar det berörda området (se domen i de ovan i punkt 43 nämnda förenade målen VITATASTE och METABALANCE 44, punkt 73 och där angiven rättspraxis).
45 I fråga om tillämpliga rättsregler inom området för gemenskapsvarumärken erinrar förstainstansrätten om att överklagandenämnderna ska fatta beslut beträffande registrering av ett kännetecken såsom gemenskapsvarumärke enligt förordning nr 40/94 inom ramen för en normbunden behörighet och har således inte någon befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar. Frågan huruvida ett kännetecken kan registreras som gemenskapsvarumärke ska därför enbart bedömas på grundval av denna förordning, såsom den tolkas av gemenskapsdomstolen, och inte mot bakgrund av överklagandenämndernas tidigare praxis. Eftersom gemenskapsordningen för varumärken är ett självständigt system, är harmoniseringsbyrån och, i förekommande fall, gemenskapsdomstolen i övrigt inte bundna av ett beslut som fattats i en medlemsstat, i vilket fastställts att ett kännetecken kan registreras som nationellt varumärke. De registreringar som redan ägt rum i vissa medlemsstater utgör omständigheter som, utan att vara avgörande, enbart kan beaktas. Samma sak gäller a fortiori för registreringar av andra varumärken (se förstainstansrättens dom av den 21 april 2004 i mål T‑127/02, Concept mot harmoniseringsbyrån (ECA), REG 2004, s. II‑1113, punkterna 70 och 71 och där angiven rättspraxis).
46 Det framgår av ovanstående överväganden att harmoniseringsbyrån, för att motivera ett beslut att avslå en registreringsansökan, ska ange vilket registreringshinder, absolut eller relativt, som innebär att registrering inte är möjlig, av vilken bestämmelse registreringshindret framgår och de faktiska omständigheter som har ansetts styrkta och som harmoniseringsbyrån anser motiverar tillämpning av den angivna bestämmelsen. En sådan motivering är i princip tillräcklig för att uppfylla de krav som angetts i punkterna 43 och 44 ovan.
47 Det faktum att överklagandenämnden har fastställt beslutet från den lägre instansen vid harmoniseringsbyrån i dess helhet innebär att detta beslut, liksom dess motivering, utgör en del av bakgrunden till överklagandenämndens beslut. Parterna känner till denna bakgrund och den gör det möjligt for rätten att fullt ut utöva sin lagenlighetskontroll vad gäller frågan huruvida överklagandenämndens bedömning är befogad (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 21 november 2007 i mål T‑111/06, Wesergold Getränkeindustrie mot harmoniseringsbyrån – Lidl Stiftung (VITAL FIT), ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 64).
48 Det ska vidare påpekas att ett beslut, mer allmänt, kan betraktas som tillräckligt motiverat då detta uttryckligen hänvisar till ett annat dokument, som har tillställts sökanden (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 24 april 1996 i de förenade målen T‑551/93 och T‑231/94–T‑234/94, Industrias Pesqueras Campos m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II‑247, punkterna 142–144, av den 17 september 2003 i mål T‑137/01, Stadtsportverband Neuss mot kommissionen, REG 2003, s. II‑3103, punkterna 55–58, och av den 22 december 2005 i mål T‑146/04, Gorostiaga Atxalandabaso mot parlamentet, REG 2005, s. II‑5989, punkterna 135 och 136).
49 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som den förevarande grunden ska prövas.
50 Vad gäller påståendet om åsidosättande av motiveringsskyldigheten konstaterar förstainstansrätten följande. Det framgår klart av punkt 16 i det angripna beslutet att överklagandenämnden har anammat skälen i annulleringsenhetens beslut, vilka således utgör en integrerad del av motiveringen av det angripna beslutet. Med beaktande av den rättspraxis som nämnts i punkterna 47 och 48 ovan, kan det ingalunda anses vara felaktigt att på detta sätt hänvisa till skälen i annulleringsenhetens beslut, vilket tidigare har tillställts sökanden och sökanden därmed känner väl till. Detta gäller så mycket mer som en tillräckligt detaljerad sammanfattning av annulleringsenhetens beslut återfinns i punkt 5 i det angripna beslutet. Följaktligen, och i motsats till vad sökanden har gjort gällande, är denna hänvisning inte i sig själv tillräcklig för att slå fast att det har förekommit en bristfällig eller otillräcklig motivering av det angripna beslutet. Det bör således prövas om motiveringen av det angripna beslutet är tillräcklig med beaktande även av skälen i annulleringsenhetens beslut.
51 Det framgår av en jämförelse av dessa två beslut att överklagandenämnden har ansett att det omtvistade varumärket hade registrerats trots förekomsten av ett absolut registreringshinder enligt artikel 7.1 c i förordning nr 40/94. Denna slutsats grundar sig på det faktum att ordet ”Mozartkugel”, enligt vad som är utrett och som kan påvisas genom referenser till ordböcker, åtminstone för den tyskspråkige genomsnittskonsumenten är beskrivande för en sötsak i form av en kula av marsipan och nougat överdragen av choklad (punkt 5, tredje strecksatsen och punkt 21 i det angripna beslutet). Eftersom den senare (”kugel”, det vill säga kula) av de två beståndsdelarna i ordet ”Mozartkugel” uppenbarligen hänför sig till formen på den aktuella sötsaken, har överklagandenämnden funnit det svårt att tro att denna allmänhet, när den ställs inför namnet Mozart på en produkts förpackning i ett konditori eller på hyllan för choklad i en stormarknad, inte förutsätter att det är Mozartkugeln som utbjuds (punkt 5 sjunde strecksatsen och punkt 22 i det angripna beslutet).
52 Denna motivering är tillräcklig för att uppnå det dubbla syftet med motiveringsskyldigheten såsom detta syfte har beskrivits i rättspraxis (se punkt 43 ovan). I övrigt framgår det, i motsättning till vad sökanden har gjort gällande, klart av annulleringsenhetens beslut (punkt 38), vars skäl anammades av överklagandenämnden, att det absoluta registreringshinder som lades till grund för bedömningen, det vill säga det registreringshinder som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94, gäller alla produkter som omfattas av det omtvistade varumärket ”eftersom det rör sig om allmänna kategorier som innefattar Mozartkugeln”. Sökanden kan därför inte vinna framgång med argumentet att överklagandenämnden inte har motiverat sitt beslut avseende var och en av de produkter som omfattas av det omtvistade varumärket.
53 Sökanden har dessutom gjort gällande att överklagandenämnden borde ha lämnat en särskild motivering till att nämnden avvek från såväl avgörandena från Österreichisches Patentamt och Bundespatentgericht som beslutet från tredje överklagandenämnden av den 10 april 2002. Förstainstansrätten erinrar härvid om att enligt den rättspraxis som det har hänvisats till i punkt 45 ovan utgör avgöranden från nationella myndigheter och domstolar samt harmoniseringbyråns egen beslutspraxis endast omständigheter som, utan att vara avgörande, kan beaktas vid bedömningen av om ett kännetecken kan registreras som gemenskapsvarumärke.
54 Det sammanhang i vilket ett beslut har fattats, vilket bland annat kan karaktäriseras av de kontakter som förekommit mellan det beslutande organet och den berörda parten, kan visserligen i vissa fall höja kraven på motivering (domen i det ovan i punkt 43 nämnda målet TDI, punkt 89). Det kan följaktligen inte uteslutas att de argument som en part har lagt fram i förfarandet vid harmoniseringsbyrån, däribland de argument som avser förekomsten av ett nationellt avgörande eller ett beslut från harmoniseringsbyrån i ett liknande mål eller ärende, i vissa fall kräver ett specifikt bemötande som går utöver de krav som har nämnts i punkt 46 ovan.
55 Det kan emellertid inte krävas att överklagandenämnderna lämnar en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att motiveringen ger dem som berörs av beslutet möjlighet att få kännedom om skälen för överklagandenämndens beslut och den behöriga domstolen tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll (se, analogt, domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 372, och av den 8 februari 2007 i mål C‑3/06 P, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2007, s. I‑1331, punkt 46).
56 Härav följer att harmoniseringsbyrån i regel inte är förpliktad att i sitt beslut specifikt bemöta varje argument som avser förekomsten av avgöranden med ett bestämt innehåll från harmoniseringsbyråns egna instanser eller nationella instanser och domstolar i andra liknande mål och ärenden. Detta förutsätter dock att harmoniseringsbyrån, i ett konkret ärende som pågår vid någon av harmoniseringsbyråns instanser, motiverar sitt beslut på ett sådant sätt att skälen till att dessa andra avgöranden inte är relevanta eller inte har beaktats framgår. Dessa skäl kan framgå underförstått men ska vara klara och tydliga.
57 I detta fall redovisade överklagandenämnden, genom att ansluta sig till skälen i annulleringsenhetens beslut, på ett tydligt sätt inte bara skälen till att det absoluta registreringshinder som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 innebar att det omtvistade varumärket inte kunde registreras, utan även varför överklagandenämnden drog en annan slutsats än Oberlandesgericht München i avgörandet av den 26 juli 2001. De skäl som angavs i sistnämnda avgörande som grund för ogillande av Coppenraths genkäromål avseende ogiltigförklaring av det omtvistade varumärket, det vill säga att kännetecknet Mozart framför allt kan associeras till den berömde kompositören och inte till ett bestämt recept (punkt 5 fjortonde strecksatsen i det angripna beslutet), är i huvudsak desamma som de skäl som angavs i avgörandena från Österreichisches Patentamt och Bundespatentgericht, som sökanden har åberopat. Härigenom fastslogs endast att det omtvistade varumärket inte är beskrivande för de varor som avses. Under dessa omständigheter och med beaktande av att gemenskapsordningen för varumärken är ett självständigt system, kan överklagandenämnden inte klandras för att inte utförligare och mer i detalj ha redogjort för skälen till att nämnda avgöranden inte följdes.
58 Samma överväganden gör sig a fortiori gällande för sökandens argument avseende beslutet från tredje överklagandenämnden av den 10 april 2002. Genom detta argument konstateras på samma sätt att det omtvistade varumärket inte är beskrivande för de varor som avses.
59 Framför allt hänvisade annulleringsenheten, i punkt 29 i sitt beslut, uttryckligen till ovan nämnda beslut från tredje överklagandenämnden och redogjorde för skälen till att den, i det pågående förfarandet inter partes, ansåg sig inte vara bunden av resonemanget i beslutet när det gällde frågan huruvida kännetecknet MOZART‑BONS kunde registreras. Eftersom överklagandenämnden anslöt sig till skälen i annulleringsenhetens beslut är det därför, helt oberoende av det faktum att harmoniseringsbyråns tidigare administrativa praxis saknar relevans, i alla händelser inte fråga om en bristfällig motivering i detta avseende.
60 Det framgår av det ovan anförda att det angripna beslutet, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, är tillräckligt motiverat.
61 I fråga om sökandens argument att överklagandenämnden åsidosatte artikel 74.1 första meningen i förordning nr 40/94 genom att inte beakta avgörandena från Österreichisches Patentamt och Bundespatengericht liksom beslutet från tredje överklagandenämnden av den 10 april 2002, påpekar förstainstansrätten att det framgår av den rättspraxis och de överväganden som nämnts ovan i punkterna 45 och 53 att dessa tre avgöranden inte utgör omständigheter som harmoniseringsbyråns instanser kan pröva på eget initiativ.
62 Under alla omständigheter åberopade sökanden de två första avgörandena i sitt yttrande till överklagandenämnden och det kunde därför inte vara aktuellt för harmoniseringsbyrån att pröva dessa avgöranden på eget initiativ. Vad gäller det tredje avgörandet åberopades detta och upptogs till prövning i annulleringsenhetens beslut. Dessutom framgår det, såsom har konstaterats ovan, underförstått men klart av motiveringen av det angripna beslutet att överklagandenämnden prövade och förkastade det argument som sökanden åsyftar med de tre avgörandena.
63 Vad slutligen gäller sökandens påstående om åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, likabehandlingsprincipen och legalitetsprincipen kan inte heller detta argument vinna framgång.
64 Enligt rättspraxis kan principen om skydd för berättigade förväntningar åberopas av varje enskild person som befinner sig i en situation av vilken det framgår att gemenskapsadministrationen, genom att från en behörig och tillförlitlig källa ge tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar (se förstainstansrättens dom av den 6 juli 1999 i mål T‑203/97, Forvass mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑129 och s. II‑705, punkt 70 och där angiven rättspraxis, och av den 26 september 2002 i mål T‑319/00, Borremans m.fl. mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑171 och s. II‑905, punkt 63). Dessa försäkringar ska emellertid stå i överensstämmelse med tillämpliga bestämmelser och normer. Utfästelser som inte tar hänsyn till sådana bestämmelser kan inte ge upphov till en berättigad förväntning hos den berörde (se förstainstansrättens dom av den 5 november 2002 i mål T‑205/01, Ronsse mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑211 och s. II‑1065, punkt 54, och av den 16 mars 2005 i mål T‑329/03, Ricci mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑69 och s. II‑315, punkt 79 och däri angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 februari 1986 i mål 162/84, Vlachou mot revisionsrätten, REG 1986, s. 481, punkt 6).
65 På samma sätt ska likabehandlingsprincipen tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, som också har åberopats av sökanden. Enligt den sistnämnda principen kan ingen till sin egen förmån åberopa en rättsstridig åtgärd som gynnat någon annan (domstolens dom av den 4 juli 1985 i mål 134/84, Williams mot revisionsrätten, REG 1985, s. 2225, punkt 14; se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 oktober 1984 i mål 188/83, Witte mot parlamentet, REG 1984, s. 3465, punkt 15).
66 Sökanden har inte i sin ansökan klart angett huruvida artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 kan appliceras på det resonemang som tredje överklagandenämnden förde i sitt beslut av den 10 april 2002, vilket sökanden har åberopat till stöd för sin talan.
67 Såvitt sökandens argumentation ska förstås så, att överklagandenämnden, med hänsyn till vad som anges i tredje överklagandenämndens beslut av den 10 april 2002, i det aktuella fallet hade en skyldighet att avstå från att tillämpa artikel 7.1 c i förordning nr 40/94, trots att en tillämpning av denna bestämmelse hade varit motiverad, kan denna argumentation inte godtas. För det fall en av harmoniseringsbyråns överklagandenämnder i ett tidigare ärende har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastställa att ett kännetecken kan registreras som gemenskapsvarumärke, framgår det nämligen av den rättspraxis som har nämnts i punkterna 64 och 65 ovan att ingen av de principer som har åberopats av sökanden hindrar att det fattas ett motstridande beslut i ett senare jämförbart ärende (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 februari 2002 i mål T‑106/00, Streamserve mot harmoniseringsbyrån (STREAMSERVE), REG 2002, s. II‑723, punkt 67, och av den 30 november 2006 i mål T‑43/05, Camper mot harmoniseringsbyrån – JC (BROTHERS by CAMPER), ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 95).
68 Om så är fallet, godtar förstainstansrätten således inte sökandens argument vad avser det påstådda åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar, likabehandlingsprincipen och legalitetsprincipen. Det är därvid inte nödvändigt att pröva huruvida överklagandenämndernas beslut i tidigare ärenden kan anses ha inneburit att harmoniseringsbyrån har gett en sådan försäkring som avses i den rättspraxis som har nämnts i punkt 64 ovan.
69 Såvitt sökandens argumentation ska förstås således att överklagandenämnden i detta fall borde ha intagit samma ståndpunkt som tredje överklagandenämnden i beslutet av den 10 april 2002 och att artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 kan appliceras på denna ståndpunkt, är argumentationen verkningslös. Om detta är fallet, såsom har antagits i sökandens andra grund som kommer att behandlas nedan, bör det angripna beslutet nämligen ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av nämnda bestämmelse, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de ovannämnda principer som sökanden åberopat också har åsidosatts (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 67 nämnda målet STREAMSERVE, punkt 67, och domen i det ovan i samma punkt nämnda målet BROTHERS by CAMPER, punkt 94).
70 Mot bakgrund av vad som anförts ovan följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 7.1 c i förordning nr 40/94
Parternas argument
71 Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet grundar sig på en felaktig tillämpning av artikel 7.1 c i förordning nr 40/94, eftersom det omtvistade varumärket inte kan användas för att i handeln visa de aktuella varornas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung, tiden för deras framställande eller andra egenskaper hos dessa varor.
72 Enligt sökanden ansåg överklagandenämnden i det angripna beslutet att denna artikel kan tillämpas på det omtvistade varumärket, då Mozartkugel i Tyskland och Österrike är ett generiskt ord som beskriver en chokladspecialitet. Denna argumentation tar emellertid inte hänsyn till att det omtvistade varumärket endast består av ordet ”Mozart” och inte ordet ”Mozartkugel”.
73 Sökanden har påpekat att det angripna beslutet saknar en egen motivering för det omtvistade varumärkets beskrivande karaktär och att det i beslutet endast hänvisas till annulleringsenhetens beslut. Av detta beslut framgår att det omtvistade varumärket skulle uppfattas som en beskrivande upplysning om varumärket användes för en Mozartkugel (Mozartkula) i den typiska formen, eftersom det skulle vara uppenbart, med hänsyn till varans form, att det rörde sig om en kula.
74 Enligt sökanden håller detta antagande inte för en rättslig prövning. Omsättningskretsen, som anses utgöras av en medveten och normalt informerad genomsnittskonsument, konstaterar inte utan eftertanke eller följdresonemang något direkt samband mellan det omtvistade varumärket och de därmed avsedda varorna.
75 Kännetecken som består av namn på berömda personer, såsom Mozart, kan utgöra gemenskapsvarumärken i den mening som avses i artikel 4 i förordning nr 40/94 och det finns ingen annan bestämmelse i denna förordning som hindrar registrering av dessa kännetecken. Då dessa namn också har abstrakt särskiljningsförmåga kan registrering endast i uppenbara fall avslås på grund av förekomsten av ett absolut registreringshinder enligt artikel 7.1 c i förordning nr 40/94, vilket inte är fallet här. I övrigt är ett minimum av särskiljningsförmåga, enligt fast rättspraxis, tillräckligt för registrering av ett kännetecken som gemenskapsvarumärke.
76 Enligt sökanden ska i detta fall företas en konkret prövning av huruvida det omtvistade varumärket är beskrivande för var och en av de varor som avses härmed. Följaktligen kan registreringen av detta varumärke endast ogiltigförklaras om den i det angripna beslutet angivna varan, det vill säga Mozartkugel, kan anses tillhöra en av de fyra kategorier av varor för vilka varumärket har registrerats. I det angripna beslutet preciserades emellertid inte ens vilken kategori av varor Mozartkugeln tillhör.
77 Under alla omständigheter kan det omtvistade varumärket inte anses beskrivande. Detta gäller även för Mozartkugeln. Sökanden har påpekat att omsättningskretsen associerar det omtvistade varumärket till den berömde kompositören med samma namn och till dennes musikaliska verk. Däremot kan det inte antas att omsättningskretsen direkt och omedelbart skulle tänka på Mozartkugeln när den kommer i kontakt med nämnda varumärke. Att anta motsatsen skulle innebära att allmänheten i gemenskapen inte ansågs besitta ens någon grundläggande musikkultur.
78 Det omtvistade varumärket utgör på sin höjd en erinran om, en antydan till eller en anspelning på Mozartkugeln, vilket emellertid inte hindrar registrering av varumärket.
79 Överklagandenämnden anslöt sig i det angripna beslutet till skälen i punkt 27 i annulleringsenhetens beslut, vilka bekräftar ovanstående resonemang. Det faktum att omsättningskretsen i första hand associerar det omtvistade varumärket till kompositören Mozart och inte till konditorivaror är således ostridigt mellan parterna. Med hänsyn till att överklagandenämnden därefter slog fast att det omtvistade varumärket är beskrivande för de aktuella varorna är det angripna beslutet motsägelsefullt.
80 Det faktum att det i de tyskspråkiga länderna finns många varumärken innehållande ordet ”Mozart” registrerade för varor i klass 30 bekräftar även att detta ord sett för sig inte anses som beskrivande för dessa varor i dessa länder. Varumärket Mozart har till och med vid ett tillfälle registrerats i Österrike. Allt detta framgår av den dokumentation som sökanden ingav redan under förfarandet vid harmoniseringsbyrån.
81 Domen från Oberlandesgericht München av den 26 juli 2001 bekräftar också att det omtvistade varumärket inte kan uppfattas som beskrivande för de varor som avses härmed. Sökanden har anslutit sig till vissa av skälen för denna dom, vilka har citerats i ansökan. Enligt dessa skäl är Mozart först och främst ett efternamn som används i det dagliga språkbruket för att beteckna den berömde kompositören med detta namn och som i tyska språket inte − vare sig ursprungligen eller efter 1890 då konditorn från Salzburg, Paul Fürst, uppfann sötsaken kallad Mozartkugel − är beskrivande för de varor som omfattas av det omtvistade varumärket. Det är visserligen riktigt att omsättningskretsen – när namnet Mozart används för att beteckna varor såsom dem som omfattas av det omtvistade varumärket, bland annat på varornas förpackning – associerar till Mozartkugeln. Ordet ”Mozart” kan dock inte ens i detta fall uppfattas som uppenbart beskrivande eller uteslutande beskrivande för nämnda varor eller som ett ord av rent generisk beskaffenhet, eftersom användningen av den separata beteckningen ”Mozart” för sådana ändamål skulle vara synnerligen ovanlig.
82 Sökanden har gjort gällande att punkterna 37 och 39 i beslutet från harmoniseringsbyråns tredje överklagandenämnd av den 10 april 2002 tillika bekräftar påståendet om att det omtvistade varumärket inte är beskrivande för de varor som avses härmed.
83 Sökanden har slutligen hänvisat till opinionsundersökningen som företogs i februari 2001 av institutet Ipsos. Av undersökningen framgår att endast 18,2 procent av omsättningskretsen ser ordet ”Mozart” som en angivelse av ett bestämt recept, vilket styrker att detta inte är fallet för de allra flesta tyska konsumenter (81,8 procent). Sökanden har gjort gällande att dessa resultat även gäller för det andra tyskspråkiga landet i den europeiska unionen, Österrike, vilket är förklaringen till att ordmärket Mozart har registrerats i detta land för varor i klass 30.
84 Harmoniseringsbyrån och intervenienten har bestritt sökandens argument.
Förstainstansrättens bedömning
85 I artikel 51.1 a i förordning nr 40/94 föreskrivs att ett gemenskapsvarumärke ska förklaras ogiltigt om gemenskapsvarumärket har registrerats i strid med bestämmelserna i artikel 7 i samma förordning. Enligt artikel 7.1 c i nämnda förordning får ”varumärken som endast består av kännetecken eller upplysningar vilka i handeln visar varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung, tiden för deras framställande eller andra egenskaper hos varorna eller tjänsterna” inte registreras. I övrigt föreskrivs i artikel 7.2 i förordning nr 40/94 att ”[p]unkt 1 ska tillämpas även om registreringshindren endast finns i endast en del av gemenskapen”.
86 Det följer av fast rättspraxis att artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 utgör hinder för att kännetecken eller upplysningar som avses i denna bestämmelse förbehålls ett enda företag genom att de registreras som varumärke. Bestämmelsen tjänar således en målsättning av allmänintresse, nämligen att sådana kännetecken och upplysningar ska kunna användas fritt av alla (se domen i det ovan i punkt 25 nämnda målet TEK, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
87 De kännetecken som avses i nämnda bestämmelse kan sålunda inte anses fylla ett varumärkes grundläggande funktion, nämligen den att identifiera varans eller tjänstens kommersiella ursprung, för att göra det möjligt för de konsumenter som köper den vara eller den tjänst som varumärket avser att göra samma val vid ett senare köp, om erfarenheten varit positiv, eller att göra ett annat val, om den varit negativ (se förstainstansrättens dom av den 27 november 2003 i mål T‑348/02, Quick mot harmoniseringsbyrån (Quick), REG 2003, s. II‑5071, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
88 De kännetecken och upplysningar som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 är således endast de som, vid ett normalt användande från omsättningskretsens synpunkt, antingen direkt eller genom att nämna en av varans eller tjänstens väsentliga egenskaper, kan användas för att beskriva en sådan vara eller tjänst som den för vilken ansökan om registrering har gjorts (domstolens dom av den 20 september 2001 i mål C‑383/99 P, Procter & Gamble mot harmoniseringsbyrån, REG 2001, s. I‑6251, punkt 39, och förstainstansrättens dom av den 22 juni 2005 i mål T‑19/04, Metso Paper Automation mot harmoniseringsbyrån (PAPERLAB), REG 2005, s. II‑2383, punkt 24).
89 För att harmoniseringsbyrån ska kunna vägra registrering med stöd av artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 krävs det inte att de kännetecken eller upplysningar av vilka de varumärken som avses i denna artikel är sammansatta faktiskt används vid tidpunkten för registreringsansökan för att beskriva sådana egenskaper. Såsom följer av själva ordalydelsen i denna bestämmelse är det tillräckligt att dessa kännetecken och upplysningar kan användas för sådana ändamål (domstolens dom av den 23 oktober 2003 i mål C‑191/01 P, harmoniseringsbyrån mot Wrigley, REG 2003, s. I‑12447, punkt 32).
90 Det följer av ovanstående överväganden att ett kännetecken omfattas av förbudet i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 bara om det har ett tillräckligt direkt och konkret samband med de ifrågavarande varorna eller tjänsterna, så att omsättningskretsen omedelbart och utan vidare eftertanke kan uppfatta en beskrivning av de ifrågavarande varorna eller tjänsterna eller en av deras egenskaper (domen i det ovan i punkt 25 nämnda målet TEK, punkt 80).
91 Bedömningen av ett varumärkes beskrivande karaktär kan följaktligen endast göras i förhållande dels till de varor eller tjänster för vilka registrering av kännetecknet begärs, dels till hur målgruppen, som utgörs av dem som konsumerar dessa varor eller tjänster, uppfattar varumärket (förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑356/00, DaimlerChrysler mot harmoniseringsbyrån (CARCARD), REG 2002, s. II‑1963, punkt 25, och av den 12 januari 2005 i de förenade målen T‑367/02, T‑368/02 och T‑369/02, Wieland‑Werke mot harmoniseringsbyrån (SnTEM, SnPUR, SnMIX), REG 2005, s. II‑47, punkt 17).
92 I detta hänseende ska det noteras att den omständigheten att ett kännetecken är beskrivande enbart i förhållande till en del av de varor eller tjänster som hör till en kategori som anges i registreringsansökan inte hindrar att ansökan om registrering av kännetecknet avslås (domen i det ovan i punkt 25 nämnda målet TEK, punkt 94, se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 7 juni 2001 i mål T‑359/99, DKV mot harmoniseringsbyrån (EuroHealth), REG 2001, s. II‑1645, punkt 33, och av den 20 mars 2002 i mål T‑355/00, DaimlerChrysler mot harmoniseringsbyrån (TELE AID), REG 2002 s. II‑1939, punkt 40). Om det ifrågavarande kännetecknet i ett sådant fall har registrerats som gemenskapsvarumärke för den avsedda kategorin är det inget som hindrar innehavaren från att använda det också för varor eller tjänster i denna kategori för vilka kännetecknet är beskrivande.
93 Det ska först konstateras att såväl annulleringsenheten som överklagandenämnden med rätta gjorde sin bedömning med utgångspunkt från hur det omtvistade varumärket uppfattas av den breda allmänheten, till vilken de härmed avsedda varorna uppenbarligen riktar sig. Sökanden har likaledes byggt upp sin argumentation med beaktande av det sätt på vilket det omtvistade varumärket uppfattas av denna allmänhet.
94 Såsom har konstaterats ovan i punkterna 50 och 51 slog överklagandenämnden, genom att i det angripna beslutet ansluta sig till annulleringsenhetens motivering, fast att det omtvistade varumärket för tysktalande konsumenter är beskrivande för konditorivaror och finare bagerivaror, chokladvaror och sockervaror, för vilka varumärket är registrerat, eftersom det består av en upplysning om det recept efter vilket varorna har framställts och därmed anger varornas art och kvalitet. Denna slutsats grundar sig på förekomsten av det generiska tyska ordet ”Mozartkugeln”, som används för att beteckna en sötsak av choklad, enligt vad som har angetts ovan i punkt 51.
95 Det ska påpekas att ordet ”Mozartkugel” är sammansatt enligt de normala tyska språkreglerna av de två orden ”Mozart” och ”Kugel” (kula). Det faktum att de två orden, i motsättning till vad som är fallet på andra språk, såsom det franska språket, skrivs samman i ett och samma ord utgör ett särdrag i det tyska språket. Icke desto mindre kan alla tysktalande personer som ser det sammansatta ordet ”Mozartkugel” utan särskild intellektuell ansträngning identifiera de två orden som ingår häri och omedelbart förstå dem.
96 Eftersom en Mozartkugel har en sfärisk form uppfattar de tyska konsumenterna andra delen av detta ord som en beskrivning av den aktuella varans form. En Mozartkugel framställs emellertid enligt ett bestämt recept som särskiljer den från alla andra sötsaker i form av chokladöverdragna kulor. En sötsak med denna form som har framställts enligt ett annat recept skulle också på tyska kunna beskrivas som ”Kugel” (kula), men den skulle likväl inte vara en Mozartkugel. Härav följer att tyskspråkiga konsumenter ovillkorligen uppfattar ordet ”Mozart” som en hänvisning till detta karakteristiska recept på den sötsak som kallas Mozartkugel.
97 Såsom det har påpekats i samband med prövningen av den första grunden ansåg såväl annulleringsenheten som överklagandenämnden, som anslöt sig till motiveringen i annulleringsenhetens beslut, att en Mozartkugel hör hemma i alla fyra kategorier av varor som omfattas av det omtvistade varumärket. I detta hänseende ska det konstateras att en typisk Mozartkugel, såsom denna har beskrivits i punkt 51 ovan, är en konditorivara som är framställd bland annat av choklad och socker och som därmed på en och samma gång utgör en konditorivara, en chokladvara och en sockervara.
98 Däremot är det mindre uppenbart att den aktuella varan också kan betecknas som ”finare bagerivara”. Om den innehåller marsipan, som är en mandelpasta, är den inte en anrättning som tillagas i ugnen, vilket avses med det tyska uttrycket ”feine Backwaren”, som har använts i ansökan om registrering av det omtvistade varumärket. Icke desto mindre är det fullt tänkbart att en finare bagerivara i form av en chokladöverdragen kula som bland annat innehåller ingredienserna marsipan och nougat och som tillagas i ugnen, i de tyskspråkiga länderna likaledes kan betecknas Mozartkugel.
99 Av dessa överväganden framgår att det omtvistade varumärket i en del av gemenskapen, nämligen de tysktalande länderna (Tyskland och Österrike), kan användas i ett beskrivande syfte, i vart fall för ”finare bagerivaror, konditorivaror, chokladvaror och sockervaror” i form av chokladöverdragna kulor, det vill säga för en del av de varor som ingår i de kategorier som nämns i ansökan om registrering av det omtvistade varumärket. Genomsnittskonsumenten i dessa två länder som ställs inför en chokladöverdragen kula betecknad med ordet ”Mozart” ser detta ord som en hänvisning till det karakteristiska receptet på Mozartkugeln och inte som en upplysning om den aktuella varans kommersiella ursprung. Utelämnandet av ordet ”Kugel” kan inte leda till någon annan slutsats, eftersom detta ord utgör en hänvisning inte till receptet men till den aktuella varans form, vilken är uppenbar när man betraktar varans yttre gestalt.
100 Denna slutsats kan inte vederläggas av sökandens argument. För det första ska det påpekas att sökanden felaktigt har hänvisat till artikel 4 i förordning nr 40/94 till stöd för sitt påstående om att ansökan om registrering av det omtvistade varumärket endast kan avslås i helt uppenbara fall. Registrering av ett kännetecken som inte är förenligt med artikel 4 i förordning nr 40/94 strider mot förordningen redan på den grunden att det föreligger ett absolut registreringshinder enligt artikel 7.1 a i samma förordning, och det är därmed inte nödvändigt att pröva huruvida kännetecknet är beskrivande. Härav följer att det absoluta registreringshinder som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 endast gäller kännetecken som är förenliga med artikel 4 i samma förordning. Det faktum att ett kännetecken är förenligt med sistnämnda artikel är således, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, inte relevant för bedömningen av huruvida detta kännetecken är beskrivande.
101 Sökanden har dessutom felaktigt åberopat den rättspraxis enligt vilken ett minimum av särskiljningsförmåga har ansetts tillräckligt för att ett kännetecken ska kunna registreras som gemenskapsvarumärke, eftersom det i detta fall inte är fråga om huruvida det omtvistade varumärket saknar särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 40/94, utan huruvida nämnda varumärke är beskrivande i den mening som avses i punkt 1 c i samma artikel.
102 För det andra är den av sökanden åberopade omständigheten att omsättningskretsen ser ordet ”Mozart” framför allt som en hänvisning till den berömde kompositören Wolfgang Amadeus Mozart inte till hinder för att nämnda ord kan anses utgöra en upplysning som är beskrivande för de aktuella varorna.
103 I detta hänseende ska det påpekas att bedömningen av huruvida ett kännetecken har en beskrivande karaktär inte ska vara abstrakt, utan ska ta utgångspunkt i de varor som det aktuella ordet är avsett att beteckna som gemenskapsvarumärke. Även i ett sådant sammanhang är det troligt att omsättningskretsen när den ser ordet ”Mozart” tänker på kompositören med samma namn. Eftersom de angivna varorna inte har något samband med musik kan det faktum att ordet härleds till en berömd kompositör emellertid, utöver den helt irrelevanta associationen till nämnda kompositör, förmedla andra upplysningar som har samband med de aktuella varorna. Sökanden har själv underförstått erkänt att så är fallet, eftersom sökanden har ansökt om registrering av kännetecknet Mozart som gemenskapsvarumärke, det vill säga som en upplysning om de nämnda varornas kommersiella ursprung.
104 Fråga är således vilka upplysningar om de aktuella varorna som förmår de berörda konsumenterna att härleda till kompositören Mozart när det gäller de varor som omfattas av det omtvistade varumärket. Av de skäl som anges ovan rör det sig i detta fall om upplysningar om receptet på nämnda varor och inte om varornas kommersiella ursprung.
105 För det tredje var, såsom angetts i samband med prövningen av den första grunden, den omständigheten att en annan av harmoniseringsbyråns överklagandenämnder i ett annat ärende drog en annan slutsats när det gäller frågan om kännetecknet Mozart är beskrivande för varor av liknande slag inte till hinder för att överklagandenämnden biföll den omtvistade ansökan om ogiltighetsförklaring. Detsamma gäller domen från Oberlandesgericht München av den 26 juli 2001, i vilken domstolen ogillade ett genkäromål med yrkande om ogiltigförklaring av det omtvistade varumärket.
106 I alla händelser ska det påpekas att Oberlandesgericht München inte drog en annan slutsats än den som anges i punkt 99 ovan när det gäller den tyska allmänhetens uppfattning av det omtvistade varumärket. Däremot godtog även denna domstol att omsättningskretsen – när varumärket används för att beteckna de nu aktuella varorna, bland annat på varornas förpackning – kan associera varumärket till Mozartkugeln (se punkt 81 ovan). Domstolens ogillande av genkäromålet med yrkande om ogiltigförklaring av det omtvistade varumärket således endast grundar sig på det faktum att användningen av den separata beteckningen ”Mozart” i beskrivande syfte skulle vara ovanlig.
107 Det framgår emellertid av den rättspraxis från domstolen som angetts ovan i punkt 89 att det inte krävs att det aktuella ordet faktiskt används eller vanligen används i beskrivande syfte för att det ska anses föreligga ett absolut registreringshinder enligt artikel 7.1 c i förordning nr 40/94. Det är tillräckligt att en sådan användning är möjlig.
108 När det slutligen gäller den opinionsundersökning som sökanden har åberopat framgår det av resultaten av denna undersökning, vilka sökanden lade fram inför harmoniseringsbyrån och vilka är en del av de handlingarna i förfarandet inför överklagandenämnden som har sänts till förstainstansrätten, att två tredjedelar av de tillfrågade, som svar på en spontan och öppen fråga, det vill säga utan föreslagna svarsalternativ, angav att de för varor som omfattas av det omtvistade varumärket förknippade namnet Mozart med Mozartkugeln.
109 Det framgår av samma resultat att nästan tre fjärdedelar (73,4 procent) av de tillfrågade, när de fick välja bland flera svarsalternativ, valde det alternativ där Mozart, för varor som omfattas av det omtvistade varumärket, förknippades med ”en pralin i form av en kula, en Mozartkugel”. En lägre andel av de tillfrågade (18,2 procent) valde som svar på samma fråga ett alternativ där ordet Mozart förknippades med ett bestämt recept. Det är sistnämnda resultat som sökanden har hänvisat till i sin argumentation.
110 Det kan konstateras att de samlade resultaten av nämnda undersökning på intet sätt vederlägger den slutsats som har dragits i punkt 99 ovan utan i stället underbygger denna då de allra flesta av de tillfrågade förknippade ordet ”Mozart”, när detta ord användes för de varor som omfattas av det omtvistade varumärket, antingen med ”Mozartkugeln” eller med ett bestämt recept. Resultaten leder således i båda dessa fall till den slutsatsen att ordet är beskrivande för nämnda varor.
111 Mot bakgrund av ovanstående slog överklagandenämnden i det angripna beslutet med rätta fast att det omtvistade varumärket hade registrerats i strid med bestämmelserna i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 och att varumärket därmed skulle förklaras ogiltigt i enlighet med artikel 51.1 a i samma förordning. Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden och att talan i sin helhet ska ogillas.
Rättegångskostnader
112 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
113 Sökanden har tappat målet och ska därför bära sin rättegångskostnad och ersätta harmoniseringsbyråns rättegångskostnad i enlighet med dennas yrkande. Intervenienten ska bära sin rättegångskostnad, eftersom det inte har framställts något yrkande om ersättning härför.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Paul Reber GmbH & Co. KG ska bära sin rättegångskostnad och ersätta den rättegångskostnad som Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) haft.
3) Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli AG ska bära sin rättegångskostnad.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 juli 2008.
Justitiesekreterare | | Ordförande |