Language of document : ECLI:EU:T:2020:98

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

den 12 mars 2020 (*)

”Statligt stöd – Stöd som de spanska myndigheterna har beviljat vissa professionella fotbollsklubbar – Garanti – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden – Fördel – Företag i svårigheter – Kriteriet om en privat investerare – Riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter – Stödbelopp – Stödmottagare – Icke‑diskrimineringsprincipen – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑732/16,

Valencia Club de Fútbol, SAD, Valencia (Spanien), företrätt av advokaterna J. García-Gallardo Gil-Fournier, G. Cabrera López och D. López,

sökande,

med stöd av

Konungariket Spanien, företrätt av J. García-Valdecasas Dorrego och J. Ruiz Sánchez, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av G. Luengo, B. Stromsky och P. Němečková, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut (EU) 2017/365 av den 4 juli 2016 om det statliga stöd SA.36387 (2013/C) (f.d. 2013/NN) (f.d. 2013/CP) som Spanien har genomfört till förmån för Valencia Club de Fútbol [SAD], Hércules Club de Fútbol [SAD] och Elche Club de Fútbol [SAD] (EUT L 55, 2017, s. 12),

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

sammansatt av ordföranden H. Kanninen (referent) samt domarna J. Schwarcz och C. Iliopoulos,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 12 mars 2019,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, Valencia Club de Fútbol, SAD (nedan kallad Valencia CF eller klubben), är en professionell fotbollsklubb som drivs i bolagsform, med säte i Valencia i Spanien.

2        Fundación Valencia är en ideell stiftelse som har inrättats för att bevara, sprida och främja idrottsrelaterade, kulturella och sociala aspekter av Valencia CF och banden mellan klubben och dess fans.

3        Den 5 november 2009 beviljade Instituto Valenciano de Finanzas (nedan kallat IVF), som är Generalitat Valencianas (Valencias regionstyre, Spanien) finansinstitut, Fundación Valencia en garanti för ett banklån på 75 miljoner euro som Bancaja (nu Bankia) hade beviljat, med hjälp av vilket IVF förvärvade 70,6 procent av aktierna i Valencia CF.

4        Garantin täckte 100 procent av lånens kapitalbelopp, jämte ränta och kostnader för den garanterade transaktionen. För detta skulle Fundación Valencia betala en årlig garantiavgift på 0,5 procent till IVF. IVF erhöll i pant, med andra plats i prioriteringsordningen, som motgaranti, aktier i Valencia CF som förvärvats av Fundación Valencia. De underliggande lånens löptid var sex år. Räntesatsen för det underliggande lånet var först 6 procent det första året och sedan ”Euro Interbank Offered Rate” (Euribor) 1 år, ökad med en marginal på 3,5 procent, med en lägsta räntesats på 6 procent. Det togs även ut en åtagandeavgift på 1 procent. Enligt tidsplanen skulle ränta återbetalas från och med augusti 2010 och kapitalbeloppet skulle återbetalas i två delbetalningar på 37,5 miljoner euro, den 26 augusti 2014 respektive den 26 augusti 2015. Tanken var att återbetalningen av de garanterade lånen (kapitalbelopp och ränta) skulle ske genom försäljning av de aktier i Valencia CF som hade förvärvats av Fundación Valencia.

5        Den 10 november 2010 utökade IVF sin garanti till Fundación Valencia med 6 miljoner euro i syfte att få till stånd en höjning av samma lånebelopp som Bankia redan hade beviljat, detta för att kunna betala förfallna kapitalbelopp, räntor och kostnader på grund av bristande betalning av räntorna på det garanterade lånet per den 26 augusti 2010. Till följd av denna ökning ändrades den ursprungliga betalningsplanen och det fastställdes att 40,5 miljoner euro skulle återbetalas per den 26 augusti 2014 och 40,5 miljoner euro per den 26 augusti 2015. Räntan på lånet förblev oförändrad.

6        Europeiska kommissionen fick information om påstått statligt stöd, som beviljats av Generalitat Valenciana i form av garantier för banklån till Elche Club de Fútbol SAD, Hercules Club de Fútbol SAD och Valencia CF. Kommissionen uppmanade därför, den 8 april 2013, Konungariket Spanien att yttra sig över dessa upplysningar. Konungariket Spanien inkom med yttranden till kommissionen den 27 maj och den 3 juni 2013.

7        Genom skrivelse av den 18 december 2013 underrättade kommissionen Konungariket Spanien om sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF. Genom en skrivelse av den 10 februari 2014 inkom Konungariket Spanien med synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet.

8        Under det formella granskningsförfarandet mottog kommissionen yttranden och upplysningar från Konungariket Spanien, IVF, Liga Nacional de Fútbol Profesional (nedan kallad LFP), Valencia CF och Fundaciόn Valencia.

9        Den 4 juli 2016 antog kommissionen beslut (EU) 2017/365 om det statliga stöd SA.36387 (2013/C) (f.d. 2013/NN) (f.d. 2013/CP) som Spanien har genomfört till förmån för Valencia Club de Fútbol [SAD], Hércules Club de Fútbol [SAD] och Elche Club de Fútbol [SAD] (EUT L 55, 2017, s. 12) (nedan kallat det angripna beslutet). I detta beslut fann kommissionen bland annat att den statliga garanti som IVF beviljat den 5 november 2009 för ett banklån till Fundación Valencia som skulle användas för att teckna aktier i Valencia CF i samband med en nyemission som bolaget beslutat att genomföra (nedan kallad åtgärd 1), och den ökning av samma lån som beslutats den 10 november 2010 (nedan kallad åtgärd 4) (tillsammans kallade de aktuella åtgärderna) utgjorde olagliga stödåtgärder som var oförenliga med den inre marknaden och att storleken på stödet uppgick till 19 193 000 euro respektive 1 188 000 euro (artikel 1). Kommissionen ålade därför Konungariket Spanien att återkräva stödet från Valencia CF (artikel 2) och angav att återkravet skulle genomföras ”omedelbart och effektivt” (artikel 3).

10      I det angripna beslutet fann kommissionen för det första att de aktuella åtgärderna, som beviljats av IVF, tog statliga medel i anspråk och kunde tillskrivas Konungariket Spanien. För det andra fann kommissionen att mottagaren av stödet var Valencia CF och inte Fundación Valencia, som hade agerat som ett finansiellt bolag, särskilt med hänsyn till att syftet med åtgärderna var att underlätta finansieringen av nyemissionen i Valencia CF. Vid tidpunkten för beviljandet av de omtvistade åtgärderna var den ekonomiska situationen i Valencia CF enligt kommissionen att jämställa med den ekonomiska situationen i ett företag i svårigheter, i den mening som avses i punkt 10 a och punkt 11 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (EUT C 244, 2004, s. 2) (nedan kallade riktlinjerna om undsättning och omstrukturering). Mot bakgrund av de kriterier som anges i kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna [107 FEUF] och [108 FEUF] på statligt stöd i form av garantier (EUT C 155, 2008, s. 10) (nedan kallat tillkännagivandet om garantier), och med hänsyn till Valencia CF:s ekonomiska situation samt till villkoren för den statliga garanti som beviljats till förmån för bolaget, slog kommissionen fast att det var fråga om en otillbörlig fördel som kunde snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Vidare gjorde kommissionen, i det angripna beslutet, en beräkning av storleken på det stöd som Valencia CF påstods ha beviljats. Beräkningen gjordes på grundval av den gällande referensräntan i enlighet med kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (EUT C 14, 2008, s. 6) (nedan kallat meddelandet om referensräntor), eftersom det inte var möjligt att göra en meningsfull jämförelse på grundval av liknande transaktioner på marknaden. Vid beräkningen av storleken på det omtvistade stödet ansåg kommissionen att värdet på de aktier i Valencia CF som lämnats i pant till IVF, som motgaranti, var nästan noll. Slutligen fann kommissionen i det angripna beslutet att det omtvistade stödet inte var förenligt med den inre marknaden, särskilt med beaktande av de principer och villkor som fastställs i riktlinjerna om undsättning och omstrukturering. Kommissionen har i detta avseende påpekat att Valencia CF:s lönsamhetsplan från maj 2009 inte var tillräcklig för att göra det möjligt att återställa lönsamheten inom rimlig tid.

 Förfarandet och parternas yrkanden

11      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 20 oktober 2016 väckte Valencia CF förevarande talan.

12      Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 28 oktober 2016 ingav Valencia CF en ansökan om interimistiska åtgärder och begärde att tribunalen skulle förordna om uppskov med verkställigheten av artiklarna 3–4 i det angripna beslutet i den del det däri förordnas att det stöd som Valencia CF påstås ha beviljats ska återkrävas.

13      Kommissionen inkom med sin svarsinlaga till tribunalens kansli den 24 januari 2017.

14      Genom beslut av den 23 mars 2017 tillät ordföranden på tribunalens fjärde avdelning Konungariket Spanien att intervenera till stöd för Valencia CF:s yrkanden.

15      Valencia CF inkom med replik till tribunalens kansli den 29 mars 2017.

16      Konungariket Spanien inkom med interventionsinlaga till tribunalens kansli den 2 juni 2017.

17      Kommissionen inkom med duplik till tribunalens kansli den 19 juni 2017.

18      Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 1 februari, den 15 februari, den 5 april och den 27 juni 2017 begärde Valencia CF att vissa delar av ansökan, svaromålet, repliken och dupliken skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till Konungariket Spanien. Konungariket Spanien framställde inte några invändningar mot begäran om konfidentiell behandling.

19      Kommissionen och Valencia CF inkom med yttrande över interventionsinlagan till tribunalens kansli den 14 respektive den 17 juli 2017.

20      Genom beslut av den 22 mars 2018, Valencia Club de Fútbol/kommissionen (T‑732/16 R, ej publicerat, EU:T:2018:171), vilket fastställdes efter överklagande (beslut av den 22 november 2018, Valencia Club de Fútbol/kommissionen, C‑315/18 P (R), EU:C:2018:951), avslog tribunalens ordförande ansökan om interimistiska åtgärder och meddelade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå.

21      Genom beslut av den 26 april 2018, Valencia Club de Fútbol/kommissionen (T‑732/16, ej publicerat, EU:T:2018:237), beslut av den 26 april 2018, Valencia Club de Fútbol/kommissionen (T‑732/16, ej publicerat, EU:T:2018:238), och beslut av den 26 april 2018, Valencia Club de Fútbol/kommissionen (T‑732/16, ej publicerat, EU:T:2018:239), avslog ordföranden på fjärde avdelningen interventionsansökningarna från Fundación Valencia, LFP och Bankia.

22      Genom skrivelse av den 25 maj 2018 uppgav Valencia CF att bolaget önskade yttra sig vid den muntliga förhandlingen.

23      Genom skrivelser från tribunalens kansli av den 5 februari 2019 ställde tribunalen skriftliga frågor till rättegångsdeltagarna, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i tribunalens rättegångsregler, vilka dessa besvarade den 20 februari 2019.

24      Valencia CF har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, i den del det berör Valencia CF, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

25      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta Valencia CF att ersätta rättegångskostnaderna.

26      Konungariket Spanien har yrkat att tribunalen ska

–        bifalla talan och ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Huruvida talan kan tas upp till sakprövning i den del den hänvisar till bilaga A.2

27      Kommissionen har invänt mot att ansökan innehåller en allmän hänvisning till den rapport från de konsulter som Valencia CF gett fullmakt, vilken rapport har bifogats ansökan som bilaga A.2.

28      Av fast rättspraxis följer att det för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning krävs att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan. Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden, genom hänvisning till vissa avsnitt i bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra handlingar, även om de bifogas ansökan, inte kompensera att väsentliga delar av den rättsliga argumentation som, enligt artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i stadgan, och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler, måste framgå av ansökan. Bilagorna kan endast beaktas i den mån de stöder eller kompletterar grunder eller argument som parterna uttryckligen har åberopat i sina skrivelser och i den mån det är möjligt att exakt fastställa vilka delar i dessa bilagor som stöder eller kompletterar nämnda grunder eller argument (se dom av den 13 december 2018, Ryanair och Airport Marketing Services/kommissionen, T‑53/16, överklagad, EU:T:2018:943, punkt 379 och där angiven rättspraxis).

29      I förevarande fall ska det påpekas att det i ansökan inte görs en allmän hänvisning till bilaga A.2. Tvärtom anges i ansökan systematiskt, när det hänvisas till denna bilaga, vilken eller vilka specifika punkter i bilagan som kompletterar eller stöder det argument som framförs i ansökan. Dessutom återges hela utdrag ur bilagan vid flera tillfällen i själva ansökan. Tribunalen konstaterar således, tvärtemot vad kommissionen har hävdat, att Valencia CF inte har gjort en allmän hänvisning till bilaga A.2, och att talan följaktligen kan tas upp till sakprövning i detta avseende.

 Huruvida argumentationen i bilaga A.2 kan tas upp till sakprövning

30      Kommissionen har hävdat att bilaga A.2 inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den innehåller argument som inte återges i ansökan.

31      Det framgår av bilaga A.2 att de argument som utvecklas där redan uttryckligen har åberopats i själva ansökan. Kommissionen har för övrigt inte angett vilka argument som den anser förekommer i nämnda bilaga utan att de angetts i själva ansökan.

32      Tribunalen avfärdar därför kommissionens invändning om rättegångshinder avseende argumentationen i bilaga A.2.

 Huruvida den åttonde grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten kan tas upp till sakprövning

33      Enligt Valencia CF framgår det av övervägandena i den första till den sjunde grunden att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat med avseende på väsentliga aspekter för bedömningen av huruvida det föreligger ett stöd och huruvida detta i så fall är oförenligt med den inre marknaden.

34      Valencia CF har vid förhandlingen tillfrågats av tribunalen om huruvida kraven på klarhet och precision, såsom de följer av artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 76 d i rättegångsreglerna, har iakttagits. Valencia CF har förklarat att man i denna grund velat formulera sig kortfattat genom att med hänvisning till de övriga grunderna för talan identifiera sju punkter som enligt Valencia CF visar på bristande motivering.

35      I förevarande fall konstaterar tribunalen att Valencia CF endast på ett allmänt sätt har upprepat de överväganden som ligger till grund för de övriga grunderna för talan. Såsom kommissionen med rätta har påpekat har Valencia CF inte preciserat vilka avsnitt i det angripna beslutet som är bristfälligt motiverade, och än mindre på vilket sätt dessa inte gör det möjligt för berörda parter att förstå kommissionens resonemang.

36      Dessutom avser de hänvisningar som Valencia CF har gjort till de andra grunderna uteslutande avsaknad av analys eller kontroll samt oriktiga bedömningar, vilka alla rör frågan huruvida motiveringen i det angripna beslutet är välgrundad.

37      Tribunalen erinrar om att motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan om motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan om den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Härav följer att invändningar och argument som avser att ifrågasätta rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende saknar verkan om de åberopas till stöd för en grund som avser avsaknad av, eller otillräcklig, motivering (dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 85).

38      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att förevarande grund, såsom den angetts, inte uppfyller de krav på klarhet och precision som följer av artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 76 d i rättegångsreglerna.

39      Förevarande grund kan således inte upptas till sakprövning. Dessutom motiverar inte omständigheterna i förevarande fall att tribunalen ex officio prövar frågan huruvida kommissionen har iakttagit sin motiveringsskyldighet.

 Prövning i sak

40      Valencia CF har till stöd för sin talan anfört åtta grunder.

–        Den första grunden avser uppenbart oriktiga bedömningar vid kvalificeringen av en fördel.

–        Den andra grunden, som anförts i andra hand, avser en uppenbart oriktig bedömning vid prövningen av de påstådda stödåtgärdernas förenlighet med den inre marknaden.

–        Den tredje, den fjärde och den femte grunden, som åberopats i tredje hand, avser en uppenbart oriktig bedömning i samband med beräkningen av stödbeloppet, andra fel vid beräkningen av kapitalbeloppet och räntan samt åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

–        Den sjätte grunden, som har åberopats i andra hand, avser felaktig identifiering av vem som mottagit det påstådda stödet.

–        Den sjunde grunden rör åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen.

–        Den åttonde grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

41      Grunderna ska prövas i den ordning i vilken de har åberopats, med undantag för den sjätte grunden, som ska prövas efter den första grunden, såsom Valencia CF också har begärt. Detsamma gäller den sjunde grunden, som avser frågan huruvida det fanns fog för att kvalificera åtgärderna som olagliga stödåtgärder som är oförenliga med den inre marknaden. Denna grund ska därför prövas före den tredje grunden, som avser beräkningen av stödbeloppet. Det ska slutligen erinras om att tribunalen redan har uttalat sig om den åttonde grunden, som denna har avfärdat (se punkterna 33–39 ovan).

 Den första grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar vid kvalificeringen av en fördel

42      Den första grunden består av tre delar, i vilka det görs gällande att kommissionen begått följande uppenbara fel. Kommissionen har för det första felaktigt kvalificerat Valencia CF som ett företag i svårigheter. Kommissionen har för det andra felaktigt konstaterat att de aktuella åtgärderna täckte mer än 80 procent av lånebeloppet. Kommissionen har för det tredje felaktigt ansett att Valencia CF inte hade betalat ett marknadspris.

–       Räckvidden av den första grunden och frågan huruvida den kan tas upp till sakprövning i den del den avser åtgärd 4

43      Som svar på en fråga som tribunalen ställt som en åtgärd för processledning och därefter vid förhandlingen, har Valencia CF uppgett att den första grunden inte endast avser åtgärd 1, utan även åtgärd 4. Vid förhandlingen har kommissionen gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till sakprövning i den del den avser åtgärd 4.

44      Valencia CF har, fortfarande i samma sammanhang, tillfrågats huruvida den första grunden kan tas upp till sakprövning i den del den avser åtgärd 4, detta med hänsyn till de krav på klarhet och precision som följer av artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 76 d i rättegångsreglerna. Valencia CF har därvid gjort gällande att denna åtgärd uttryckligen nämns i ansökan, i formuleringen av yrkandena och i inledningen till framställningen av grunderna för talan. Inom ramen för den första grunden måste dessutom de allmänna hänvisningarna till ”garantin”, liksom omnämnandet av de ”aktuella garantiåtgärderna”, enligt Valencia CF förstås så, att de omfattar både åtgärd 1 och åtgärd 4. I den rapport som bifogats som bilaga A.2 görs dessutom en ekonomisk helhetsbedömning av de två åtgärderna. Denna rapport har bifogats ansökan i syfte att stödja samtliga aktuella grunder, däribland den första grunden. Valencia CF har slutligen hänvisat till sin andra grund, i vilken den gör gällande att åtgärderna 1 och 4 utgör en och samma stödåtgärd.

45      Det ska härvid erinras om att det enligt den fasta rättspraxis som det hänvisas till i punkt 28 ovan, för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning enligt artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 76 d i rättegångsreglerna, krävs att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan. Ett rent abstrakt omnämnande av en grund uppfyller således inte kraven i rättegångsreglerna (dom av den 12 september 2018, De Geoffroy m.fl./parlamentet, T‑788/16, ej publicerad, EU:T:2018:534, punkt 72).

46      I förevarande fall har Valencia CF, som inledning till den del av ansökan som har rubriken ”Rättsliga överväganden”, angett att den anser att åtgärderna 1 och 4 inte utgör statligt stöd, eftersom det inte har visats att det föreligger en fördel. Härav följer att den första grunden, avseende styrkandet av förekomsten av en fördel, kan tolkas så, att den avser kommissionens bedömning av såväl åtgärd 1 som åtgärd 4.

47      Såsom framgår av de principer som det erinrats om i punkt 45 ovan är det emellertid inte tillräckligt för att en grund ska kunna tas upp till sakprövning att den abstrakt har omnämnts. Vidare krävs att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter på vilka talan grundas på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan.

48      Det ska i detta avseende för det första påpekas att de omständigheter som anförts till stöd för den första grunden i ansökan aldrig uttryckligen hänvisar till åtgärd 4. Tribunalen konstaterar vidare att Valencia CF:s argumentation till stöd för den första grunden, även när den stöder sig på den rapport som bifogats som bilaga A.2, helt och hållet bygger på antagandet att den relevanta situationen är den som gällde när åtgärd 1 beviljades, i november 2009, och däremot inte omfattar situationen den 10 november 2010, då åtgärd 4 beviljades. Även om Valencia CF senare, som svar på en fråga från tribunalen, har hänvisat till sitt argument till stöd för den andra grunden, enligt vilken åtgärderna 1 och 4 i själva verket utgör en och samma stödåtgärd, har detta argument inte åberopats i ansökan till stöd för den första grunden.

49      Av det ovan anförda följer att ansökan inte innehåller några argument som uttryckligen avser kvalificeringen av den fördel som eventuellt följer av åtgärd 4. De argument som anförts till stöd för den första grunden, och som påstås rikta sig mot karakteriseringen av en fördel som följer av åtgärd 4, framgår inte med erforderlig tydlighet av innehållet i ansökan.

50      Den första grunden ska således avvisas i den del den avser åtgärd 4.

–       Den första delgrunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den kvalificerade Valencia CF som ett företag i svårigheter

51      Valencia CF, som stöds av Konungariket Spanien, har till att börja med framhållit de särdrag som kännetecknar affärsmodellen för professionella fotbollsklubbar, vilken även grundar sig på olika icke‑ekonomiska faktorer, såsom deras sociala och pedagogiska funktioner, vilka för övrigt beaktas i EUF‑fördraget, närmare bestämt i artikel 165.1 andra stycket FEUF. Valencia CF anser, i likhet med LFP under det administrativa förfarandet, att det inte var lämpligt att i förevarande fall tillämpa riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, med hänsyn till dessa branschspecifika särdrag. Kommissionen borde dessutom ha konstaterat att det bokförda värdet på professionella fotbollsklubbar inte nödvändigtvis återspeglar dels det pris som investerarna är beredda att betala, dels de förväntade vinsterna vid en eventuell försäljning av klubben.

52      Valencia CF har vidare hävdat att kommissionen förnekat betydelsen av marknadsvärdet på fotbollsspelarna i en klubb vid bedömningen av Valencia CF:s ekonomiska situation. I synnerhet görs gällande att kommissionen bortsett från skillnaden mellan det bokförda värdet och marknadsvärdet, trots att Valencia CF förklarat denna skillnad under det administrativa förfarandet, och att kommissionen överdrivit spelarnas värdeminskning vid en akut försäljning till följd av ekonomiska svårigheter, liksom den volatilitet som följer av risken för en spelares skada, vilket är en risk Valencia CF är försäkrad mot.

53      Valencia CF har slutligen gjort gällande att 2009 års lönsamhetsplan är solid och trovärdig. I denna plan finns prognoser om intäkter och utgifter som är adekvata, och som överensstämmer med jämförbara europeiska och spanska fotbollsklubbars lönsamhet, och som visar att klubben kommer fungera på ett livskraftigt sätt.  Kommissionen kan i detta avseende inte stödja sig på risken för att det garanterade lånet från år 2009 inte återbetalas, eftersom det var Fundación Valencia, och inte Valencia CF, som var skyldig att återbetala lånet. Valencia CF påstår vidare att intäkterna vida överskred vad som förutsågs i lönsamhetsplanen och att denna ökning har sin grund i senare verkningar av ett radio- och tv-avtal som hade ingåtts innan garantin beviljades.

54      Kommissionen har hävdat att inget av de argument som Valencia CF har framfört kan påverka slutsatsen att klubben befann sig i svårigheter när de aktuella åtgärderna beviljades.

55      För det första medger inte rättspraxis något undantag för idrott vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd. Dessutom saknar det syfte som IVF angav vid beviljandet av de aktuella åtgärderna betydelse, eftersom begreppet stöd och begreppet finansiella svårigheter är objektiva begrepp. Under alla omständigheter har kommissionen vid sin bedömning av lönsamhetsplanen beaktat de relevanta ekonomiska omständigheter som gäller för fotbollssektorn. Kommissionen har hävdat att den omständigheten att investerare är beredda att förvärva aktier i klubbar med negativt bokföringsvärde inte påverkar behovet av att före en sådan investering ha tillgång till tillförlitliga och rimliga finansiella prognoser. Kommissionen har tillagt att det under det administrativa förfarandet inte har ingetts någon rapport om värdet på Valencia CF:s tillgångar.

56      Kommissionen har vidare understrukit att den, i motsats till vad Valencia CF har hävdat, beaktat spelarnas marknadsvärde men ändå kommit fram till att spelarnas höga värde inte vederlägger slutsatsen att Valencia CF befann sig i svårigheter. Kommissionen har i detta avseende hävdat att de exempel på överlåtelser som Valencia CF har nämnt i huvudsak avser spelarövergångar som skett efter det att det lån som garanterades av IVF hade beviljats och att dessa exempel visar att överlåtelsen av en spelare kräver långvariga förhandlingar, vilket har betydelse i fall då en överlåtelse måste ske snabbt på grund av ekonomiska svårigheter. Spelarna kan för övrigt inte överföras samtidigt, eftersom de inte var och en uppnår ett högt marknadsvärde vid samma tillfälle. Slutligen kvarstår det faktum att en skada, även om klubben är försäkrad mot de risker som dess spelare utsätts för, påverkar spelarens försäljningsvärde och därmed indirekt klubbens resultat.

57      När det slutligen gäller 2009 års lönsamhetsplan anser kommissionen att Valencia CF inte har anfört någon omständighet som gör det möjligt att ifrågasätta konstaterandet att denna plan dels inte innehöll någon analys av de risker som kunde påverka Valencia CF:s finansiella resultat, dels byggde på utsikter som inte kan antas återställa lönsamheten på lång sikt. Kommissionen har dessutom bestritt det komparativa och sektoriella tillvägagångssätt som använts i den rapport som bifogats som bilaga A.2 när denna rapport kom fram till slutsatsen att Valencia CF inte befann sig i svårigheter. Kommissionen anser slutligen att frågan om Valencia CF:s förmåga att återbetala det garanterade lånet är relevant, i motsats till vad Valencia CF har hävdat i repliken, eftersom det är ostridigt att Valencia CF är mottagare av nämnda lån.

58      Tribunalen erinrar om att kommissionen på det specifika området för statligt stöd är bunden av de riktlinjer och meddelanden som den antar, i den mån dessa inte avviker från bestämmelserna i fördraget (dom av den 2 december 2010, Holland Malt/kommissionen, C‑464/09 P, EU:C:2010:733, punkt 47). Nämnda riktlinjer och meddelanden får i synnerhet inte tolkas på ett sätt som begränsar tillämpningsområdet för artiklarna 107 FEUF och 108 FEUF eller som strider mot de mål som eftersträvas med dessa artiklar (dom av den 11 september 2008, Tyskland m.fl./Kronofrance, C‑75/05 P och C‑80/05 P, EU:C:2008:482, punkterna 61 och 65).

59      Det ankommer dessutom inte på unionsdomstolen att i samband med denna prövning ersätta den ekonomiska bedömning som gjorts av kommissionen med sin egen bedömning. Den prövning som unionsdomstolarna gör av kommissionens komplicerade ekonomiska bedömningar är nämligen en begränsad prövning som endast består i en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa faktiska omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

60      Det framgår härvid av fast rättspraxis att kommissionen, för att konstatera att ett företag är i svårigheter, måste grunda sig på komplicerade ekonomiska bedömningar som tribunalen senare endast gör en begränsad prövning av (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2008, Kahla/Thüringen Porzellan/kommissionen, T‑20/03, EU:T:2008:395, punkt 133, dom av den 3 mars 2010, Freistaat Sachsen/kommissionen, T‑102/07 och T‑120/07, EU:T:2010:62, punkterna 122 och 157, dom av den 12 maj 2011, Région Nord-Pas-de-Calais och Communauté d’agglomération du Douaisis/kommissionen, T‑267/08 och T‑279/08, EU:T:2011:209, punkt 153, och dom av den 3 juli 2013, MB System/kommissionen, T‑209/11, ej publicerad, EU:T:2013:338, punkt 37).

61      Även om kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning som innefattar ekonomiska bedömningar som ska göras i ett unionssammanhang, så innebär detta emellertid inte att unionsdomstolen inte får pröva kommissionens tolkning av de ekonomiska uppgifterna. Det följer nämligen av rättspraxis att unionsdomstolen inte bara ska pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkterna 64 och 65, och dom av den 2 mars 2012, Nederländerna/kommissionen, T‑29/10 och T‑33/10, EU:T:2012:98, punkt 102).

62      Vad beträffar det nu aktuella fallet kan det konstateras att kommissionen, i skälen 73–77 i det angripna beslutet, med stöd av punkt 10 a och punkt 11 i riktlinjerna om undsättning och omstrukturering slagit fast att Valencia CF var att betrakta som ett företag i svårigheter när åtgärd 1 beviljades.

63      Enligt punkt 10 a i riktlinjerna om undsättning och omstrukturering anses ett företag oavsett storlek principiellt befinna sig i svårigheter ”[o]m det är fråga om ett bolag med begränsat personligt ansvar för bolagsmännen, när över hälften av det tecknade kapitalet har förlorats och mer än en fjärdedel av detta kapital förlorats under de senaste tolv månaderna”. Enligt punkt 11 kan ”[ä]ven om inga av de omständigheter som anges i punkt 10 föreligger, ett företag fortfarande anses befinna sig i svårigheter, i synnerhet om de vanliga tecknen på att ett företag befinner sig i svårigheter föreligger, såsom ökande förluster, sjunkande omsättning, växande lager, överkapacitet, minskande kassaflöde, ökande skuldsättningsgrad och finansiella kostnader samt ett sjunkande värde, som kan gå ned till noll, på nettotillgångarna”.

64      Kommissionen har till att börja med, i skäl 73 i det angripna beslutet, gjort gällande att även om Valencia CF:s tecknade kapital inte minskade under de tre räkenskapsår som föregick beviljandet av åtgärd 1, var dess eget kapital negativt när räkenskapsåren 2006/2007 och 2008/2009 avslutades. Kommissionen angav vidare att ”mer än en fjärdedel av det tecknade kapitalet hade förlorats under det räkenskapsår som slutade i juni 2009”. Sammantaget anser kommissionen att dessa omständigheter är tillräckliga för att kriterierna i punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering ska anses vara uppfyllda, eftersom hela det registrerade kapitalet skulle ha gått förlorat om Valencia CF hade vidtagit adekvata åtgärder för att återställa sin förmögenhet genom att till exempel kapitalisera sina förluster, detta eftersom det registrerade kapitalet var lägre än de ackumulerade förlusterna (skäl 74).

65      Kommissionen fann vidare, i skäl 75 i det angripna beslutet, att även kriterierna i punkt 11 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering var uppfyllda. Kommissionen har i detta avseende anfört att Valencia CF under räkenskapsåren 2006/2007 och 2008/2009 hade gjort betydande förluster på 26,1 miljoner euro respektive 59,2 miljoner euro och att klubbens omsättning hade minskat med mer än 20 procent, från 107,6 miljoner euro (räkenskapsåret 2006/2007) till 82,4 miljoner euro (räkenskapsåret 2008/2009). Kommissionen har tillagt att Valencia CF var kraftigt skuldsatt, vilket framgår av dess skuldsättningsgrad, som uppgick till 73,5 i juni 2008 och var negativ i juni 2007 och i juni 2009.

66      I förevarande fall ska det först prövas huruvida kriterierna i punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering är uppfyllda. Det är endast om dessa kriterier inte är uppfyllda som Valencia CF:s situation i förekommande fall ska prövas mot bakgrund av punkt 11 i nämnda riktlinjer.

67      För att avgöra om dessa kriterier är uppfyllda är det nödvändigt att först precisera räckvidden av begreppen förlust och förlust av det tecknade kapitalet i punkt 10 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering (se punkt 63 ovan), eftersom detta har diskuterats av parterna med avseende på bland annat konstaterandet i skäl 73 i det angripna beslutet att Valencia CF:s tecknade kapital inte hade minskat innan åtgärd 1 beviljades (se punkt 64 ovan). Kommissionen har således vid förhandlingen hävdat att uttrycket ”över hälften av det tecknade kapitalet har förlorats” ska förstås så, att det omfattar det fallet att ett företags nettotillgångar har fallit så mycket i värde att det motsvarar mindre än hälften av dess tecknade kapital. Den omständigheten att det tecknade kapitalets värde förblir konstant saknar betydelse. Konungariket Spanien har däremot gjort gällande att kommissionen har blandat ihop begreppen tecknat kapital och eget kapital, vilket innebär att konstaterandet i det angripna beslutet att Valencia CF:s tecknade kapital inte minskat borde ha föranlett kommissionen att inte tillämpa punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering i förevarande fall.

68      I detta avseende hänvisar bestämmelserna i punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering ”på motsvarande sätt” till artikel 17 i rådets andra direktiv 77/91/EEG av den 13 december 1976 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EGT L 26, 1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 7), vilket när det angripna beslutet antogs blivit till artikel 19 i rådets direktiv 2012/30/EU av den 25 oktober 2012 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EUT L 315, 2012, s. 74). I denna artikel föreskrivs att, ”[v]id betydande förlust av det tecknade kapitalet ska kallelse inom den tid som anges i medlemsstaternas lagstiftning ske till bolagsstämma, som ska pröva om bolaget ska upplösas eller om andra åtgärder ska vidtas”, varvid medlemsstaterna inte får sätta gränsen för betydande förlust ”högre än till hälften av det tecknade kapitalet”. I de ovannämnda direktiven har begreppet ”det tecknade kapitalet” (capital souscrit) samma betydelse som begreppet ”det tecknade kapitalet” (capital social) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2000, Diamantis, C‑373/97, EU:C:2000:150, punkterna 3 och 32). Med hänsyn till syftet med dessa bestämmelser, som föreskriver en särskild skyldighet att kalla bolagsstämman, och systematiken i den text i vilken de ingår, som klart och separat avser ”nedsättning av [bolags]kapitalet” och bekräftar bolagsstämmans behörighet i detta avseende, framgår det tydligt att den ”betydande förlust av [bolags]kapitalet” som avses i artikel 17 i andra direktivet 77/91 inte kan likställas med en minskning av bolagskapitalet som beslutats av de behöriga bolagsorganen, utan snarare omfattar ett fall där det egna kapitalet minskat på ett sätt som gör att nämnda beslutsorgan väljer att nedsätta det berörda bolagets tecknade kapital. Med hänsyn till det samband som fastställs i punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering med bestämmelserna i de ovannämnda direktiven, ska begreppet förlust av det tecknade kapitalet i punkt 10 a i riktlinjerna emellertid tolkas på ett sätt som överensstämmer med begreppet ”betydande förlust av det tecknade kapitalet” i nämnda riktlinjer.

69      Tribunalen har för övrigt redan slagit fast att nivån på det egna kapitalet är en relevant indikator för att avgöra huruvida det tecknade kapitalet har förlorats, i den mening som avses i punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, trots att någon minskning av det tecknade kapitalet inte har konstaterats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2005, Corsica Ferries France/kommissionen, T‑349/03, EU:T:2005:221, punkt 196, och dom av den 3 mars 2010, Freistaat Sachsen/kommissionen, T‑102/07 och T‑120/07, EU:T:2010:62, punkt 106).

70      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen kunde grunda sig på nivån på Valencia CF:s eget kapital för att avgöra huruvida kriterierna i punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering var uppfyllda.

71      I förevarande fall hade kommissionen, i skäl 73 i det angripna beslutet, konstaterat att Valencia CF:s finansiella redovisning visade på ett negativt eget kapital på grund av kumulerade förluster som översteg Valencia CF:s hela tecknade kapital vid slutet av räkenskapsåret 2008/2009. Kommissionen angav vidare att ”mer än en fjärdedel av det tecknade kapitalet hade förlorats under det räkenskapsår som slutade i juni 2009”. Detta påstående stöds av Valencia CF:s finansiella uppgifter som återges i skäl 15 i det angripna beslutet. Valencia CF:s egna kapital motsvarade nämligen drygt hälften av dess tecknade kapital i juni 2008 (5,9 respektive 9,2 miljoner euro) och blev negativt i juni 2009, såsom det har erinrats om ovan, vilket fick till följd att mer än hälften av det tecknade kapitalet, och således ännu mycket mer än en fjärdedel av detta, hade ”förlorats” under räkenskapsåret 2008/2009.

72      Det återstår att pröva huruvida de tre argument som Valencia CF har anfört inom ramen för denna delgrund, vilka avser, för det första, de särdrag som kännetecknar professionell fotboll, för det andra, en felbedömning av marknadsvärdet för Valencia CF:s spelare och, för det tredje, tillförlitligheten och trovärdigheten av 2009 års lönsamhetsplan, helt eller delvis, kan påverka kommissionens slutsats att Valencia CF, på grundval av nivån på dess egna kapital, var ett företag i svårigheter enligt de kriterier som definieras i punkt 10 a i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering

73      När det för det första gäller de särdrag som kännetecknar professionell fotboll, ska det inledningsvis konstateras att det i artikel 165.1 andra stycket FEUF föreskrivs att ”[u]nionen ska bidra till att främja europeiska idrottsfrågor och ska då beakta idrottens specifika karaktär … samt dess sociala och pedagogiska funktion”.

74      Det ska härvid påpekas att även om kraven i artikel 165.1 andra stycket FEUF i förekommande fall förutsätter att kommissionen bedömer huruvida ett stöd är förenligt med syftet att främja idrott, inom ramen för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över i detta skede (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, Magic Mountain Kletterhallen m.fl./kommissionen, T‑162/13, ej publicerad, EU:T:2016:341, punkterna 79 och 80), så kvarstår det faktum att det vid bedömningen av en stödåtgärd i artikel 107.1 FEUF inte tas någon hänsyn till de statliga åtgärdernas orsaker eller syften, utan åtgärderna definieras där med utgångspunkt i vilka verkningar de har (dom av den 9 juni 2011, Comitato ”Venezia vuole vivere” m.fl./kommissionen, C‑71/09 P, C‑73/09 P och C-76/09 P, EU:C:2011:368, punkt 94).

75      Vad avser nödvändigheten, som följer av EUF-fördraget, att beakta de krav som rör miljöskyddet har domstolen således slagit fast att miljöskyddet inte kan motivera att en åtgärd utesluts från tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF, då beaktandet av miljömål i alla händelser kan ske på ett ändamålsenligt sätt vid prövningen av huruvida det statliga stödet är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen, C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkt 92).

76      Tribunalen har dessutom redan slagit fast att professionella klubbars utövande av fotboll är av ekonomisk art (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2005, Piau/kommissionen, T‑193/02, EU:T:2005:22, punkt 69), vilket sökanden inte har bestritt.

77      Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen att kommissionen enligt artikel 165.1 andra stycket FEUF inte var skyldig att beakta andra särdrag hos Valencia CF i egenskap av professionell fotbollsklubb än dem som är direkt relevanta för bedömningen av det objektiva begreppet företag i svårigheter.

78      Valencia CF har emellertid hävdat att kommissionen genom sitt tillvägagångssätt har underlåtit att beakta en rad faktorer som beskrivs som ”icke-finansiella” och som är specifika för professionella fotbollsklubbars affärsmodell, såsom de sportsliga resultatens inverkan eller antalet supportrar och abonnenter.

79      Det ska påpekas att Valencia CF här endast har hänvisat till parametrar som har en direkt inverkan på den ekonomiska prestationen och således på de ekonomiska resultaten av en professionell fotbollsklubb. Valencia CF har vidare i sina inlagor hänvisat till den betydande minskning av dess intäkter som uppkommit till följd av att den inte deltog i Europeiska fotbollsförbundets (Uefa) cupturnering Champions League under säsongen 2008–2009. Härav följer att kommissionens undersökning av Valencia CF:s finansiella resultat med nödvändighet måste ta hänsyn till de ovannämnda parametrarna, eftersom dessa påverkar klubbens finansiella soliditet.

80      Dessutom har kommissionen i sin analys av 2009 års lönsamhetsplan särskilt nämnt flera av dessa faktorer, såsom sportsliga prestationer eller fansens möjlighet att betala för säsongsbiljetter eller för biljetter till enstaka matcher (skäl 110 i det angripna beslutet). Valencia CF:s argument saknar således stöd i de faktiska omständigheterna.

81      Det ska dessutom påpekas att Valencia CF:s argumentation bygger på allmänna påståenden som är gemensamma för hela sektorn. Den kan därför inte utgöra grund för att ifrågasätta kommissionens slutsatser om just Valencia CF:s ekonomiska och finansiella situation.

82      Valencia CF har även anfört att det bokförda värdet på professionella fotbollsklubbar inte nödvändigtvis återspeglar deras anskaffnings- eller återförsäljningspris. Privata investerare är således beredda att betala betydande belopp för att ta kontroll över fotbollsklubbar vars bokförda värde är negativt.

83      Valencia CF har emellertid endast underbyggt detta påstående med två exempel på engelska fotbollsklubbar, vilka hade ett negativt bokfört värde och som köptes upp mellan åren 2007 och 2009. Under alla omständigheter är en sådan argumentation, på grund av sin allmänna karaktär, otillräcklig för att kullkasta det konstaterande som kommissionen kommit fram till efter prövningen av Valencia CF:s individuella situation (se punkterna 64 och 65 ovan), eftersom begreppet företag i svårigheter är ett objektivt begrepp som enbart ska bedömas mot bakgrund av konkreta indicier vad gäller det berörda företagets ekonomiska och finansiella situation (dom av den 6 april 2017, Regione autonoma della Sardegna/kommissionen, T‑219/14, EU:T:2017:266, punkt 184).

84      Vad för det andra gäller argumentet att kommissionen inte beaktat Valencia CF:s spelares marknadsvärde vid bedömningen av klubbens ekonomiska situation, ska det inledningsvis påpekas att det i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, i den lydelse som är tillämplig i förevarande fall, föreskrivs att kommissionen ”i princip” kommer att anse att ett företag befinner sig i svårigheter under de omständigheter som avses i punkt 10 a. Kommissionen har härigenom fastställt riktlinjer som redan enligt deras lydelse gör det möjligt för kommissionen att avvika från dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 april 2017, Saremar/kommissionen, T‑220/14, EU:T:2017:267, punkt 174 (ej publicerad)).

85      Såsom det erinras om i punkt 9 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering syftar begreppet företag i svårigheter på ett företag som inte med egna finansiella medel eller med medel från ägare, aktieägare eller långivare kan hejda förluster som utan ingripanden från de offentliga myndigheterna leder till att företaget med största sannolikhet försätts i konkurs på kort eller medellång sikt. Även om kommissionen har rätt att i punkterna 10 och 11 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering ange vissa särskilt framträdande indikationer om finansiella svårigheter, vilka konkret illustrerar begreppet företag i svårigheter, kan den likväl inte avstå från sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den gör komplicerade ekonomiska bedömningar, vilket är fallet i förevarande mål när det gäller prövningen av Valencia CF:s finansiella situation (se punkt 60 ovan).

86      Efter detta påpekande ska det först konstateras att kommissionen inte har bortsett från vare sig marknadsvärdet eller det bokförda värdet på Valencia CF:s spelare, eftersom den beaktat dessa värden för att dra slutsatsen att Valencia CF:s kreditbetyg var lägre än CCC när de aktuella åtgärderna beviljades (skälen 80 och 81 i det angripna beslutet).

87      Kommissionen fann emellertid, i skäl 82 i det angripna beslutet, att ”det relativt höga bokförda värdet på Valencias fotbollsspelare (tillgångar) inte betyder att klubben inte befann sig i ekonomiska svårigheter”. Kommissionen angav härvid att ”värdet på [Valencia CF:s spelare] vid en akut försäljning [skulle] vara relativt lågt eftersom köpare skulle använda sig av vetskapen om att säljaren (Valencia CF) befann sig i svårigheter för att försöka pressa ned priserna”. Kommissionen påpekade dessutom att dessa spelares marknadsvärde var utsatt för betydande risker, bland annat vid skador på spelarna.

88      Av detta följer att även om kommissionen, tvärtemot vad Valencia CF har hävdat, inte vägrade att ta hänsyn till spelarnas marknadsvärde när den i skälen 80 och 81 i det angripna beslutet drog slutsatsen att Valencia CF:s finansiella kreditbetyg inte kunde vara lägre än CCC, ansåg den däremot i skäl 82, på grundval av risken för värdeminskning vid akut försäljning och den omständigheten att spelarnas marknadsvärde var utsatt för betydande risker, så påverkar dessa tillgångars existens inte kommissionens slutsats att Valencia CF var ett företag i svårigheter. Kommissionen har vid förhandlingen preciserat att den vid bedömningen av huruvida Valencia CF befann sig i svårigheter endast grundat sig på det bokförda värdet på klubbens spelare, och att den därvid, av de skäl som angetts ovan, ansett att marknadsvärdet saknade relevans.

89      Det återstår följaktligen att avgöra huruvida kommissionens bedömning av räckvidden och tillförlitligheten av en värdering av Valencia CF:s spelare utifrån deras marknadsvärde är behäftad med uppenbara fel.

90      När det för det första gäller riskerna för en minskning av spelarnas värde vid en akut försäljning, ska det först konstateras att det, oberoende av frågan huruvida Valencia CF ska kvalificeras som ett företag i svårigheter i förevarande fall, är ostridigt att klubben åtminstone hade ett likviditetsbehov vid slutet av räkenskapsåret 2008/2009. Det är sannolikt att sådana omständigheter, särskilt om de är kända för en potentiell förvärvare, används av den sistnämnde för att förhandla fram ett lägre pris för spelarna än deras uppskattade marknadsvärde.

91      Ovanstående konstaterande påverkas inte av den omständigheten att Valencia CF har åberopat flera exempel på spelarövergångar som skett till ett pris som ligger nära spelarnas uppskattade marknadsvärde. För det första rör de flesta exempel antingen perioden efter beslutet att bevilja åtgärd 1, det vill säga en period som ligger före den period som avses i det angripna beslutet, eller ett räkenskapsår under vilket Valencia CF:s ekonomiska resultat hade förbättrats. Dessa exempel kan således inte påverka konstaterandet att de klubbar med vilka Valencia CF skulle förhandla om en spelarövergång skulle dra nytta av denna information för att erhålla ett pris som understiger den berörda spelarens marknadsvärde för det fall att det föreligger uppenbara och kända ekonomiska svårigheter av det slag som konstaterats vid slutet av räkenskapsåret 2008/2009. Även om det är riktigt att Valencia CF inom ramen för förevarande talan har hänvisat till att en spelarövergång som ägde rum kort tid innan åtgärd 1 beviljades skedde till ett pris som var högre än spelarens uppskattade marknadsvärde, så delar tribunalen kommissionens bedömning att det rör sig om ett enstaka exempel. Dessutom finns det ett omvänt exempel att en spelarövergång vid samma tidpunkt skedde till ett pris som understeg det uppskattade marknadsvärdet.

92      Vad för det andra gäller den volatilitet i spelarnas marknadsvärde som kan drabba klubben, påpekar tribunalen att detta påstående inte är helt orimligt. Inget av de av Valencia CF:s framförda argumenten föranleder tribunalen att göra någon annan bedömning. Den av Valencia CF åberopade omständigheten att klubben är försäkrad mot risken för att någon av dess spelare avlider eller drabbas av total bestående invaliditet, medför inte att klubben undslipper risken för värdeförlust på spelare, om det rör sig om en skada som endast tillfälligt minskar den berörda spelarens prestationsförmåga. Vidare går det att rikta invändningar mot Valencia CF:s argument att volatiliteten i en spelares marknadsvärde jämnar ut sig när man ser till hela truppen. Såsom kommissionen har gjort gällande beror nämligen en spelares prestation, och därmed dennes värde, åtminstone delvis på resten av lagets sammansättning och prestationer.

93      Tribunalen vill dessutom påpeka att kommissionen, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid komplicerade ekonomiska bedömningar, kan välja att vid bedömningen av ett företags ekonomiska situation prioritera den värdering av företagets tillgångar som framgår av dess redovisning, med motiveringen att denna värdering är mer försiktig än en värdering som grundas på en uppskattning av marknadspriset.

94      Det återstår följaktligen att avgöra huruvida kommissionens bedömning av räckvidden och tillförlitligheten av värderingen av Valencia CF:s spelare utifrån deras marknadsvärde är befriad från uppenbara fel.

95      För det tredje ska det slutligen, när det gäller påståendet att 2009 års lönsamhetsplan var solid och trovärdig, påpekas att detta argument, som utvecklas inom ramen för den första delgrunden avseende ett påstått fel i kvalificeringen av Valencia CF som företag i svårigheter, även anförs som stöd för den andra grunden, som åberopats i andra hand och som avser det aktuella stödets förenlighet med den inre marknaden.

96      Även om ett stöd till företag i svårigheter, såsom framgår av punkt 34 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, måste vara knutet till en omstruktureringsplan för att kunna förklaras vara förenligt med artikel 107.3 c FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 2001, Frankrike/kommissionen, C‑17/99, EU:C:2001:178, punkt 45), konstaterar tribunalen att förekomsten av och innehållet i en sådan plan även i förevarande fall utgör relevanta omständigheter för att avgöra huruvida, såsom föreskrivs i artikel 107.1 FEUF, en fördel följer av den omtvistade garantin (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2000, EPAC/kommissionen, T‑204/97 och T‑270/97, EU:T:2000:148, punkterna 72–74). Utsikterna för att återställa Valencia CF:s finansiella situation, vilka i förekommande fall framgår av 2009 års lönsamhetsplan, har nämligen åtminstone indirekt inverkan på risken för att nämnda garanti ska aktiveras, eftersom tanken var att Fundación Valencia skulle återbetala det underliggande lånet genom att sälja aktierna i Valencia CF (se punkt 4 ovan), vars värde med nödvändighet påverkas av klubbens finansiella situation.

97      I förevarande fall har kommissionen i skälen 58 och 59 i det angripna beslutet anfört att lönsamhetsplanen dels inte innehöll någon känslighetsanalys, dels grundade sig på utsikter som var otillräckliga för att återställa lönsamheten på lång sikt.

98      Vad gäller det första skälet har Valencia CF inte bestritt att lönsamhetsplanen inte innehöll någon känslighetsanalys, men har hävdat att planens prognoser trots allt var adekvata, eftersom de grundade sig på en rimlig bedömning av hur dess intäkter och kostnader skulle komma att utvecklas.

99      Valencia CF:s kritik kan således inte anses vederlägga motiveringen i det angripna beslutet att det saknades en känslighetsanalys, vilket var en omständighet som kommissionen med rätta kunde anse visa att prognoserna i lönsamhetsplanen inte var robusta. Valencia CF har i detta avseende inte gjort gällande att den marknad på vilken klubben är verksam i så hög grad saknar slumpartade inslag och risker att det inte är nödvändigt att utgå från flera scenarier för kostnads- och intäktsutveckling som återspeglar optimistiska, pessimistiska och neutrala antaganden (se härvidlag punkt 36 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering).

100    Det framgår dessutom av Valencia CF:s svar på tribunalens skriftliga frågor inom ramen för åtgärderna för processledning att de prognoser i lönsamhetsplanen som Valencia CF presenterat som ”konservativa” i själva verket, för ett visst antal parametrar, särskilt i fråga om intäkter, bygger på prognoser som inte på något sätt tar hänsyn till att negativa händelser kan inträffa.

101    När det gäller det andra skäl som det erinras om i punkt 97 ovan, har Valencia CF bestritt kommissionens bedömning genom att framhålla den planerade återgången till lönsamhet efter fem år och den omständigheten att klubbens lönsamhet överensstämde med de medelvärden som kan iakttas inom sektorn.

102    Det ska i detta hänseende för det första påpekas att den tidsram som i 2009 års lönsamhetsplan användes för att återkomma till vinstresultat, det vill säga fem år, inte förefaller orimlig, och detta i avsaknad av uppgifter från kommissionen i motsatt riktning.

103    Vidare ska det noteras att Valencia CF:s argument i huvudsak grundar sig på den omständigheten att dess finansiella resultat, efter genomförandet av lönsamhetsplanen, låg i fas med den genomsnittliga lönsamhet som konstaterats inom sektorn, och detta trots kommissionens konstaterande i det angripna beslutet att Valencia CF:s lönsamhet skulle förbli mycket låg, med hänsyn till den vinstmarginal och den vinst före skatt som kunde förväntas efter att lönsamhetsplanen genomförts.

104    Såsom kommissionen har gjort gällande är hänvisningen till en genomsnittlig lönsamhet inom sektorn olämplig, eftersom medlemsstaterna då skulle kunna motivera alla investeringar i sektorer som är vikande, förlustbringande eller kännetecknas av låg lönsamhet, under förutsättning att deras vinstmöjligheter ligger inom genomsnittet inom sektorn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 2014, Spanien m.fl./kommissionen, T‑319/12 och T‑321/12, ej publicerad, EU:T:2014:604, punkt 44). Även om det antas att de omständigheter som Valencia CF har anfört visar att den förväntade lönsamheten i 2009 års lönsamhetsplan ligger i linje med genomsnittet inom sektorn, påverkar de, i förevarande fall, inte konstaterandet att den förväntade lönsamheten under alla omständigheter skulle förbli mycket låg.

105    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen inte gjorde någon uppenbart oriktig bedömning när den konstaterade att 2009 års lönsamhetsplan inte var tillräckligt solid och trovärdig för att visa att Valencia CF kunde återställa sin finansiella situation.

106    Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den första grundens första del.

–       Den andra delgrunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att åtgärd 1 täckte mer än 80 procent av det underliggande lånet

107    Valencia CF, som stöds av Konungariket Spanien, har bestritt att åtgärd 1 täcker 100 procent av det lån på 75 miljoner euro som Bankia beviljat. Valencia CF har i detta avseende grundat sig på värdet av Fundación Valencias andel i dess kapital som pantsatts till förmån för IVF, vilket, oavsett vilken värderingsmetod som används, leder till att IVF:s exponering minskar till mindre än 80 procent av lånebeloppet.

108    Konungariket Spanien har tillagt att även om det antas att garantin täcker 100 procent av lånet i fråga, så var täckningsnivån motiverad av de samlade villkoren i åtgärd 1, med beaktande av klubbens värde samt de betydande rättigheter och kontrollmöjligheter i förhållande till klubben som på detta sätt tilldelats IVF, prognoser om tillskott och intäkter samt det höga värdet på de aktier som pantsatts till förmån för IVF.

109    I förevarande fall fann kommissionen, i skäl 86 b i det angripna beslutet, att den omtvistade garantin täckte mer än 100 procent av det underliggande lånet, det vill säga hela kapitalbeloppet plus ränta och kostnader för den garanterade transaktionen (skäl 8 i det angripna beslutet).

110    Det ska inledningsvis påpekas att de argument som Valencia CF har anfört till stöd för denna delgrund bygger på en sammanblandning av dels frågan i vilken omfattning den aktuella garantin täckte Fundación Valencias återbetalningsskyldighet för det lån på 75 miljoner euro som Bankia beviljat, dels den separata frågan om vilken finansiell risk IVF utsätter sig för om Fundación Valencia inte uppfyller sin återbetalningsskyldighet. I det första fallet är det fråga om att bedöma vad IVF har en rättslig skyldighet att göra. I det andra fallet är det fråga om att bedöma vilken ekonomisk risk IVF är utsatt för.

111    Såsom kommissionen med rätta har erinrat om, utan att motsägas av Valencia CF på denna punkt, skulle IVF vara skyldigt att betala hela den förfallna skulden om Bankia skulle besluta att åberopa den garanti som Fundación Valencia hade ställt. Av detta följer att den garanti som IVF hade ställt inom ramen för åtgärd 1 täckte 100 procent av det aktuella lånet.

112    Att godta den tolkning som Valencia CF har föreslagit vad gäller en garantis omfattning, varvid värdet av de motgarantier som kan aktiveras av det offentliga organ som ställt garantin beaktas, skulle dessutom strida mot det syfte som är tänkt att uppnås genom att beakta denna parameter, såsom detta framgår av punkt 3.2 c i tillkännagivandet om garantier. Det handlar nämligen om att ge långivaren incitament att på rätt sätt bedöma, säkra och minimera riskerna i samband med lånetransaktionen, och framför allt att på rätt sätt bedöma låntagarens kreditvärdighet. Den omständigheten att det offentliga organ som har ställt säkerhet åtnjuter vissa motgarantier uppmuntrade inte kreditgivaren att vara mer omsorgsfull vid bedömningen av sin egen risk.

113    Denna slutsats påverkas inte av Konungariket Spaniens argument att en täckning som översteg 80 procent av beloppet för den underliggande transaktionen i förevarande fall var motiverad av villkoren för beviljande av den aktuella garantin.

114    Det framgår nämligen av prövningen av den första delgrunden att kommissionen, utan att göra en uppenbart oriktig bedömning, kunde kvalificera Valencia CF som ett företag i svårigheter och anse att lönsamhetsplanen inte var tillräckligt solid och trovärdig. Härav följer att varken Valencia CF:s bolagsvärde när åtgärd 1 beviljades, prognoserna om tillskott och intäkter i lönsamhetsplanen eller, än mindre, de rättigheter som IVF tilldelats för att IVF skulle kunna säkerställa genomförandet av nämnda plan kunde motivera att hela det aktuella lånet omfattades av garantin. Vad gäller frågan om värdet på de aktier som pantsatts till förmån för IVF kan, med hänsyn till vad tribunalen har påpekat i punkt 112 ovan, den omständigheten att det offentliga organ som står ställt garantin förfogar över en motgaranti till ett visst värde inte i sig motivera att den underliggande transaktionen täcks i sin helhet.

115    Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser förevarande delgrund.

–       Den tredje delgrunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den fann att åtgärd 1 inte är knuten till ett marknadspris

116    Valencia CF, som stöds av Konungariket Spanien, anser att kommissionen borde ha utgått från de jämförbara låneräntor och krediter som Valencia CF hade erhållit under perioden 2008–2009, eftersom kreditvärderingsinstitutens ”klassiska metod” i förevarande fall var olämplig. Den genomsnittliga räntesats som Valencia CF betalade under denna period motsvarade emellertid summan av den minimiprocentsats som föreskrevs i låneavtalet med Bankia och nivån på den garantipremie som betalades till IVF. Valencia CF har i detta avseende påpekat att Euribor och mer allmänt de räntesatser som erbjöds på marknaden var lägre när åtgärd 1 beviljades i november 2009, vilket är en omständighet som kommissionen inte beaktat. Valencia CF har i repliken preciserat att ett lån som till sitt belopp var jämförbart med det lån som Bankia beviljat hade beviljats med motsvarande ränta.

117    Konungariket Spanien har tillagt att den omständigheten att åtgärd 1 inte trädde i kraft förrän flera veckor efter det att de lånade medlen överfördes till Fundación Valencia, liksom den upprepade inhibitionen av dess verkningar till följd av domstolsavgöranden, visar att det lån som Bankia beviljat hade kunnat beviljas oberoende av om det fanns en statlig garanti. Den garantipremie som betalades till IVF återspeglar i själva verket värdet av de motgarantier som IVF åtnjutit.

118    Kommissionen har hävdat att den, på grund av att liknande transaktioner inte observerats på marknaden, i enlighet med meddelandet om referensränta använde sig av den referensränta som var tillämplig på ett företag i Valencia CF:s situation, det vill säga vars kreditbetyg hör till kategorin CCC. Kommissionen har i detta avseende bestritt relevansen av Valencia CF:s jämförelser med andra kredittransaktioner i vilka klubben medverkade under perioden 2008–2009, med hänsyn till transaktionernas särdrag, och särskilt att deras belopp var mycket lägre än det lån som garanterades genom åtgärd 1. Kommissionen har dessutom påpekat att ingen hänvisat till dessa lån under det administrativa förfarandet.  Vad slutligen gäller Euribors nedåtgående tendens, har kommissionen påpekat att det inte var möjligt att förutse Euribors utveckling när åtgärd 1 beviljades.

119    Kommissionen har i dupliken tillagt att det beslut som Valencia CF fattade i februari 2009, nämligen att avbryta anläggningen av en ny arena, utgjorde en vändpunkt och att Valencia CF hade större chanser att erhålla ett lån före detta datum, varvid det dessutom ska påpekas att klubben gick med överskott under räkenskapsåret 2007–2008. Vad särskilt gäller det av Valencia CF åberopade exemplet på ett lån avseende ett belopp som ligger nära det belopp som Bankia hade beviljat, har kommissionen gjort gällande att detta exempel inte alls vederlägger kommissionens bedömning, utan tvärtom ger stöd för kommissionens bedömning, eftersom värdet av de garantier som långivaren erbjudit, enligt kommissionen, var högre än värdet på de aktier som pantsatts som motgaranti för det lån som Bankia beviljat, och eftersom den räntesats som tillämpades också var högre. Detta exempel visar enligt kommissionen dessutom att Valencia CF hade svårt att införskaffa tillräckliga medel, inbegripet genom att pantsätta de av dess tillgångar som har störst värde.

120    Som svar på de argument som Konungariket Spanien har utvecklat i sin interventionsinlaga har kommissionen gjort gällande att tidpunkten för ikraftträdandet av åtgärd 1 saknar relevans, eftersom det har visat sig att IVF hade åtagit sig att bevilja den omtvistade garantin redan innan Bankia beviljade Fundación Valencia lånet.

121    Domstolen har redan slagit fast att när ett lån beviljats en låntagare av ett kreditinstitut som garanteras av myndigheterna i en medlemsstat, erhåller låntagaren normalt sett en ekonomisk fördel, eftersom låntagarens finansiella kostnad är lägre än den kostnad som skulle ha uppkommit om låntagaren hade varit tvungen att anskaffa samma finansiering och samma garanti till marknadspris (dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C‑275/10, EU:C:2011:814, punkt 39, och dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen, C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkt 96).

122    Såsom det erinras om i punkt 3.2 d i tillkännagivandet om garantier ska det, vid fastställandet av det relevanta marknadspriset, tas hänsyn till vad som kännetecknar garantin och det underliggande lånet, däribland transaktionens storlek och varaktighet, den säkerhet som låntagaren har lämnat och andra faktorer som påverkar värderingen av återvinningsgraden och sannolikheten för att låntagaren inte uppfyller sin betalningsförpliktelse på grund av sin finansiella ställning, dess verksamhetsområde och sina framtidsutsikter.

123    Om det pris som har betalats för garantin är minst lika högt som den motsvarande avgift på finansmarknaden som fungerar som riktmärke, så innehåller garantin inte ett stöd (se, i detta avseende, punkt 3.2 d andra stycket i tillkännagivandet om garantier). Om ingen motsvarande garantiavgift som kan fungera som riktmärke står att finna på finansmarknaden, så ska den totala finansiella kostnaden av det garanterade lånet, inklusive räntesatsen på lånet och garantiavgiften, jämföras med marknadspriset på ett motsvarande lån utan garanti (se, i detta avseende, punkt 3.2 d tredje stycket i tillkännagivandet om garantier). Slutligen ska, om det inte finns något marknadspris för ett liknande icke garanterat lån, den referensränta som fastställts i enlighet med meddelandet om referensränta användas (se, i detta avseende, punkt 4.2 d andra stycket i tillkännagivandet om garantier).

124    I förevarande fall uteslöt kommissionen, i skäl 86 c i det angripna beslutet, att den garantipremie som erlagts till IVF kan anses vara sådan att den beaktar Valencia CF:s ekonomiska svårigheter och den därmed förbundna risken för utebliven betalning av de garanterade lånen, efter att i skäl 85 ha påpekat att ”[o]m låntagaren är ett företag i ekonomiska svårigheter skulle låntagaren utan statlig garanti … inte kunna hitta ett finansinstitut som är redo att bevilja ett lån”.

125    Kommissionen har inte någonstans i dessa skäl, eller någon annanstans i resonemanget avseende fastställandet av en fördel (punkt 7.1.2 i det angripna beslutet), angett vilket marknadspris som ligger till grund för bedömningen av den aktuella premien. Kommissionen har inte heller i detta skede undersökt den pant som IVF gavs som motgaranti (se punkt 4 ovan). Kommissionen har rent allmänt nöjt sig med att bedöma Valencia CF:s ekonomiska situation för att, med avseende på storleken på den garantipremie som erlagts till IVF, dra slutsatsen att den inte är förenlig med marknadsvillkoren. På tribunalens fråga inom ramen för åtgärderna för processledning har kommissionen bekräftat att den ansåg att det med hänsyn till Valencia CF:s ekonomiska situation, som var ett företag i svårigheter, inte fanns något marknadspris som kunde tjäna som referens för den garantipremie som erlagts till IVF.

126    När kommissionen fastställde huruvida den premie som erlagts till IVF innebar en fördel, beaktade den således inte samtliga relevanta egenskaper hos garantin och det underliggande lånet, särskilt de säkerheter som låntagaren hade lämnat, och kommissionen underlät att leta reda på ett marknadspris att jämföra den aktuella premien med. Kommissionen förklarade i stället att det inte finns något sådant pris för ett företag i svårigheter.

127    På den sistnämnda punkten ska det påpekas att ett sådant påstående, enligt vilket det inte finns något marknadspris som kan tjäna som referens när en transaktion garanteras till förmån för ett företag i svårigheter, motsägs av punkt 4.1 a i tillkännagivandet om garantier avseende beräkningen av stödinslaget i en garanti som beviljas ett företag i svårigheter. Kommissionen gör nämligen åtskillnad mellan situationen för olika företag i svårigheter beroende på deras risk för utebliven betalning, vilken inte är enhetlig. I meddelandet görs således åtskillnad mellan det fall då det finns en garant på marknaden och det fall då det är troligt att det inte finns någon sådan garant. Det medges således att det kan finnas ett marknadspris även när garantin beviljas ett företag i svårigheter.

128    Tribunalen påpekar härvidlag att kommissionen i skäl 80 i det angripna beslutet angett att Valencia CF ”inte befann sig i en extremt svår situation, i den mening som avses i punkt 2.2 och punkt 4.1 a i 2008 års tillkännagivande om garantier” efter att i skälen 74 och 77 ha konstaterat att Valencia CF befann sig i svårigheter, i den mening som avses i punkterna 10 a och 11 i riktlinjerna om undsättning och omstrukturering. Härigenom har kommissionen anslutit sig till den tolkning som i punkt 127 ovan gjorts av punkt 4.1 a i tillkännagivandet om garantier, nämligen att syftet är att bland företag i svårigheter, i den mening som avses i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, göra åtskillnad mellan två underkategorier av företag beroende på respektive risk för utebliven betalning. Detta framgår ännu tydligare i den spanska versionen av det angripna beslutet, som är den enda autentiska versionen, i vilken det i skäl 80 talas om avsaknaden av en ”allvarlig krissituation” (situación de crisis grave). Adjektivet ”allvarlig” används för att närmare beskriva begreppet ”kris”, och för att göra en tydligare åtskillnad mellan den situation som avses i skäl 80 i det angripna beslutet och den situation som avses i skälen 74 och 77 i samma beslut. Det hänvisas härvid till en kategori av företag i svårigheter, i den mening som avses i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, men som inte befinner sig i en allvarlig krissituation, i den mening som avses i punkt 4.1 a i tillkännagivandet om garantier.

129    Det ska dessutom påpekas att det tvärtemot vad kommissionen har hävdat inte framgår av punkt 3.3 i tillkännagivandet om garantier att det inte finns något marknadspris för garantier som beviljas ett företag i svårigheter. Nämnda punkt rör nämligen det förenklade bedömningssystem som i undantagsfall är tillämpligt på små och medelstora företag. I punkten anges endast att detta system inte är tillämpligt på företag vars kreditbetyg är CCC/Caa eller lägre.

130    Trots de brister som konstaterats i punkt 126 ovan, i den del av det angripna beslutet som avser fastställandet av förekomsten av ett stöd, står det dock klart att kommissionen, i skäl 93, inom ramen för kvantifieringen av det omtvistade stödet, gjort en mer detaljerad analys. Om kommissionen inte undersöker om det finns en motsvarande referenspremie som erbjuds på finansmarknaderna, så utesluter den att det kan finnas ett marknadspris för ett liknande icke garanterat lån (se punkt 123 ovan), ”på grund av det begränsade antalet liknande transaktioner på marknaden”, vilket inte ”[möjliggör] någon meningsfull jämförelse”. Kommissionen använder därför, i enlighet med punkt 4.2 i tillkännagivandet om garantier, den referensränta som är tillämplig enligt meddelandet om referensräntor (se punkt 123 ovan), genom att jämföra den med den totala finansiella kostnaden för det garanterade lånet, inklusive räntesatsen och garantipremien. Kommissionen har slutligen beaktat pantsättningen av aktierna i Valencia CF och dragit slutsatsen att värdet av aktierna var nästan noll och följaktligen inte påverkar den referensränta som ska tillämpas i förevarande fall.

131    Vad särskilt gäller konstaterandet att det inte fanns tillräckligt många liknande transaktioner som möjliggör en meningsfull jämförelse, har tribunalen, som en åtgärd för processledning, ställt frågor till kommissionen för att få kännedom om arten och omfattningen av de undersökningar som kommissionen hade genomfört för att komma fram till denna slutsats. Som svar angav kommissionen först, vad gäller en eventuell referenspremie, att finansinstituten inte försäkrade så riskfyllda transaktioner som transaktioner som består i att ställa säkerhet för företag med CCC som kreditbetyg och att ingen handling från den administrativa undersökningen tydde på motsatsen. Vad därefter gäller ett eventuellt marknadspris för ett liknande icke garanterat lån, har kommissionen gjort gällande att den administrativa undersökningen inte innehöll några uppgifter om räntesatser på lån som beviljats i liknande situationer. När kommissionen på nytt tillfrågades om detta vid förhandlingen hänvisade den till innehållet i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, i vilket den uttrycker tvivel om huruvida det över huvud taget fanns ett marknadspris för en transaktion av detta slag.

132    Av det ovan anförda följer, för det första, att kommissionen inte undersökt huruvida det fanns ”en motsvarande referenspremie som erbjuds på finansmarknaderna”, eftersom den presumerade att inget finansinstitut skulle ställa säkerhet för ett företag i svårigheter och, för det andra, att kommissionen ansåg att den hade fullgjort sina utredningsskyldigheter avseende förekomsten av ett marknadspris för ett liknande icke garanterat lån genom att framföra sina tvivel i detta avseende i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet.

133    Såsom det har erinrats om i punkt 123 ovan föreskrivs det i punkterna 3.2 d och 4.2 i tillkännagivandet om garantier att det först ska utredas vad som utgör ett eventuellt marknadspris, antingen vad avser garantin eller det underliggande lånet, gentemot vilket den omtvistade transaktionen villkor ska jämföras. Såsom har påpekats i punkt 127 ovan, föreskrivs det i nämnda meddelande inte någon allmän presumtion för att det, när det är fråga om ett företag i svårigheter, inte kan finnas något marknadspris.

134    Kommissionen har följaktligen åsidosatt tillkännagivandet om garantier, som den är skyldig att följa, genom att anta att inget finansinstitut skulle ställa säkerhet för ett företag i svårigheter och att det följaktligen inte fanns någon motsvarande referenspremie på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2008, Tyskland m.fl./Kronofrance, C‑75/05 P och C‑80/05 P, EU:C:2008:482, punkterna 60 och 61 och där angiven rättspraxis). Av samma skäl ska kommissionen även anses ha åsidosatt sin skyldighet att göra en helhetsbedömning med beaktande av alla relevanta omständigheter i det aktuella fallet som gör det möjligt för den att avgöra huruvida det var uppenbart att Valencia CF inte skulle ha erhållit jämförbara lättnader från en privat aktör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 januari 2013, Frucona Košice/kommissionen, C‑73/11 P, EU:C:2013:32, punkt 73).

135    Tribunalen anser även att kommissionen gjorde fel när den i skäl 93 i det angripna beslutet uteslöt att det finns ett marknadspris för ett liknande ogaranterat lån, ”på grund av det begränsade antalet liknande transaktioner på marknaden”, eftersom det framgår av kommissionens svar under förevarande förfarande (se punkt 131 ovan) att detta konstaterande inte är tillräckligt styrkt.

136    Bevisbördan för att villkoren för tillämpning av kriteriet privat aktör är uppfyllda åvilar härvid kommissionen, på vilken det ankommer att under det administrativa förfarandet begära in alla relevanta upplysningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, kommissionen/Buczek Automotive, C‑405/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:186, punkterna 33 och 34, och dom av den 20 september 2017, kommissionen/Frucona Košice, C‑300/16 P, EU:C:2017:706, punkt 24). Eftersom kommissionen inte utnyttjat alla de befogenheter som den förfogar över för att erhålla nödvändiga upplysningar, kan den inte till stöd för sitt beslut åberopa den omständigheten att de upplysningar som lämnades till den under det administrativa förfarandet var fragmentariska (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 april 1994, Tyskland och Pleuger Worthington/kommissionen, C-324/90 och C-342/90, EU:C:1994:129, punkt 29). Detta gäller i än högre grad när det angripna beslutet inte grundar sig på den omständigheten att kommissionen inte erhållit de uppgifter som den begärt från den berörda medlemsstaten, utan på konstaterandet att en privat aktör inte skulle ha handlat på samma sätt som myndigheterna i nämnda medlemsstat, vilket konstaterande förutsätter att kommissionen har haft tillgång till alla relevanta uppgifter för att fatta sitt beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, kommissionen/Buczek Automotive, C-405/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:186, punkt 35).

137    Kommissionen har dock nöjt sig med att, i beslutet att inleda det formella förfarandet, uttala tvivel om huruvida det förekommit liknande transaktioner utan att, såsom den hade befogenhet att göra efter att det formella förfarandet inletts, begära upplysningar från den berörda medlemsstaten eller från andra källor avseende förekomsten av lån som liknar det lån som ligger till grund för den omtvistade transaktionen. Kommissionen har dessutom inte gjort gällande någon annan omständighet som framkommit under det administrativa förfarandet till stöd för sin slutsats att det inte förekommit några jämförbara transaktioner.

138    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den konstaterade dels att det inte erbjöds någon motsvarande referenspremie på marknaden, dels att det inte fanns något marknadspris för ett liknande icke garanterat lån. Talan ska således bifallas såvitt avser den första grundens tredje del.

–       Slutsatser avseende den första grunden och räckvidden av yrkandet om ogiltigförklaring

139    Tribunalen anser att talan ska bifallas såvitt avser den tredje delen av förevarande grund och att talan således ska bifallas på denna grund.

140    Det framgår dessutom av punkt 50 ovan att förevarande grund endast kan tas upp till sakprövning i den del den avser åtgärd 1. Följaktligen avser den grund vars riktighet prövades och som tribunalen därefter förklarat utgöra stöd för att bifalla talan endast en specifik aspekt av den omtvistade rättsakten, i förevarande fall åtgärd 1.

141    Under dessa omständigheter ska följaktligen de övriga grunder som åberopats till stöd för talan endast prövas i den del de avser åtgärd 4.

 Den sjätte grunden: Felaktig identifiering av vem som mottagit det påstådda stödet

142    Valencia CF har invänt mot att kommissionen inte ansett att Bankia var den enda och verkliga mottagaren av åtgärderna 1 och 4, och mot att kommissionen inte ens analyserat denna punkt i det angripna beslutet. Valencia CF har i sin replik angett att Bankia åtminstone kan anses som indirekt stödmottagare av det aktuella stödet.

143    Valencia CF har i detta avseende framhållit Bankias ekonomiska intressen av att den lånetransaktion som ligger till grund för de aktuella åtgärderna verkligen genomförs. Valencia CF har även gjort gällande att Bankia fått inflytande över Fundación Valencia, och indirekt över Valencia CF, genom denna transaktion. Genom pantsättningen till förmån för Bankia av aktierna i Valencia CF fick Bankia dessutom en vetorätt avseende alla planer på senare avyttring av aktierna i klubben. Bankias inblandning i förhandlingarna om Meritons förvärv av Valencia CF år 2014 (se skälen 24–28 i det angripna beslutet), särskilt för att skydda sina ekonomiska intressen med hänsyn till att Bankia var klubbens främsta fordringsägare, bekräftar detta.

144    I repliken har Valencia CF angett att för det fall att kommissionens bedömning av pantsättningens värde är korrekt, har åtgärderna 1 och 4 begränsat risken för klubbens insolvens och den risk som detta medförde för Bankia, som var dess första fordringsägare.

145    Valencia CF har slutligen bestritt att försäljningen av Valencia CF år 2014 ledde till att det stöd som omfattades av åtgärderna 1 och 4 överfördes till den nya majoritetsaktieägaren Meriton. Valencia CF har gjort gällande att eftersom förvärvaren förvärvade det stödmottagande företaget till marknadspris, ska Fundación Valencia, i egenskap av säljare, eller Bankia anses vara den verkliga mottagaren av stödet.

146    Tribunalen erinrar inledningsvis om att Valencia CF:s argument till stöd för denna grund endast prövas i den del de avser frågan vem som mottagit stöd genom åtgärd 4 (se punkt 141 ovan).

147    Inom ramen för den sjätte grunden har Valencia CF först och främst gjort gällande att mottagaren av åtgärd 4 är Bankia, antingen ensam eller tillsammans med någon annan (första delgrunden). Valencia CF har vidare hävdat att med hänsyn till att Valencia CF år 2014 såldes till ett marknadspris så överfördes stödet till säljaren, Fundación Valencia, eller till Bankia, tillsammans med stiftelsen eller uteslutande, och inte till Meriton (andra delgrunden).

148    I detta skede ska den första delgrunden avseende stödmottagarens identitet vid tidpunkten för stödets beviljande prövas. Den andra delgrunden, som avser en eventuell överföring av stödet i samband med att Valencia CF såldes, ska i förekommande fall prövas först i ett senare skede för att avgöra från vilket företag stödet ska återkrävas. Det är även i detta skede som det argument som Valencia CF redan framfört under det administrativa förfarandet prövades i det angripna beslutet (se skälen 129 och 130 i det angripna beslutet).

149    I förevarande fall framgår det av skälen 6–8 i det angripna beslutet att åtgärd 1 består i en garanti som beviljats för att täcka ett lån som var avsett att finansiera en ökning av Valencia CF:s kapital. Det framgår av skäl 12 att åtgärd 4 syftar till att höja den sålunda beviljade garantin för att täcka en ytterligare kredit för betalning av kapitalbeloppet, ränta och förfallna avgifter på grund av utebliven betalning av ränta enligt den tidsplan som ursprungligen fastställts inom ramen för nämnda lån.

150    Det ska härvidlag påpekas att artikel 107 FEUF förbjuder stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, utan att det görs någon åtskillnad beroende på om de fördelar som stödet innebär beviljas direkt eller indirekt (dom av den 4 mars 2009, Italien/kommissionen, T-424/05, ej publicerad, EU:T:2009:49, punkt 108). Kommissionen kan således beakta den fördelning som i förekommande fall skulle ha beslutats vid tidpunkten för beviljandet av åtgärden, för att fastställa vem som är mottagare av ett stöd. I ett sådant fall är det särskilt möjligt att mottagaren inte är den person som har tagit det garanterade lånet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 2003, Belgien/kommissionen, C-457/00, EU:C:2003:387, punkterna 56 och 57). För att fastställa vem som är mottagare av ett statligt stöd är det slutligen nödvändigt att identifiera de företag som faktiskt har kommit i åtnjutande av stödet (dom av den 3 juli 2003, Belgien/kommissionen, C-457/00, EU:C:2003:387, punkt 55).

151    I förevarande fall konstaterade kommissionen, i skälen 7 och 68 i det angripna beslutet, att syftet med den garanti som beviljats av IVF, såsom det framgår av IVF:s beslut att bevilja nämnda garanti, var att garantera Fundación Valencia ett lån som enbart var avsett att finansiera ökningen av Valencia CF:s kapital. I detta avseende har Valencia CF inte bestritt att den av IVF beviljade garantin endast var tillämplig om det garanterade lånet användes för de ändamål som anges i beslutet att bevilja garantin, det vill säga att finansiera ökningen av Valencia CF:s kapital. Det är dessutom utrett att de belopp som erhållits genom det garanterade lånet faktiskt användes vid rekapitaliseringen av Valencia CF.

152    Vad särskilt gäller åtgärd 4 framgår det av det angripna beslutet, vilket inte har bestritts av Valencia CF, att denna åtgärd uteslutande syftade till att göra det möjligt för Fundación Valencia att fortsätta att uppfylla sina skyldigheter enligt det ursprungliga lånet. Såsom tribunalen har erinrat om i punkt 151 ovan, hade denna åtgärd som enda syfte att möjliggöra för Fundación Valencia att delta i den av Valencia CF beslutade kapitalökningen.

153    Av detta följer att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att Valencia CF var mottagare av åtgärd 4.

154    Denna slutsats påverkas inte av Valencia CF:s övriga argument.

155    Tribunalen påpekar för det första att den omständigheten att Bankia kan vara ”medmottagare” eller indirekt mottagare av den aktuella åtgärden inte i sig påverkar konstaterandet att även Valencia CF har gynnats av åtgärden. Såsom kommissionen med rätta har påpekat i sina inlagor kan en och samma åtgärd direkt gynna ett företag och indirekt gynna ett annat företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2002, Nederländerna/kommissionen, C‑382/99, EU:C:2002:363, punkterna 61 och 62). Härav följer att Valencia CF:s argument att Bankia indirekt gynnades av att åtgärd 4 beviljades ska lämnas utan avseende.

156    Det kan under alla omständigheter konstateras att det varken av villkoren för beviljande av det garanterade lånet eller av villkoren för lånets höjning år 2010 framgår att åtgärden var avsedd för återbetalning av de krediter som Valencia CF tidigare hade tagit hos Bankia. Av detta följer, i motsats till vad Valencia CF har hävdat, att IVF:s garanti inte nödvändigtvis minskade den risk som Bankia löpte på grund av redan befintliga fordringar.

157    För det andra har Valencia CF inte visat att den ersättning som följer av det garanterade lånet, genom betalning av kapitalbeloppet och räntan, inte innebär ett stöd, eftersom Valencia CF endast har påstått att den räntesats som tillämpades, på minst 6 procent, var ”hög”.

158    För det tredje är det inflytande som Bankia påstås ha förvärvat över Valencia CF, och på förfarandet för senare försäljning av aktierna i klubben, oberoende av villkoren för beviljande av åtgärderna 1 och 4. Det framgår härvid varken av IVF:s beslut att bevilja garantin eller av det garantiavtal som ingicks den 5 november 2009, i dess lydelse av den 10 november 2010, att beviljandet av den omtvistade garantin var villkorat av att Bankia fick en omfattande kontroll över Valencia CF:s verksamhet. Valencia CF har inte heller visat att ett sådant inflytande som sådant skulle kunna utgöra en fördel som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF, och inte heller har klubben anfört några omständigheter som visar att det rör sig om en oproportionerlig motprestation i förhållande till det lån som beviljats Fundación Valencia.

159    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grundens första del.

 Den andra grunden: Uppenbart oriktig bedömning vid prövningen av de påstådda stödåtgärdernas förenlighet med den inre marknaden.

160    De argument som Valencia CF har anfört till stöd för denna grund återges nedan och prövas endast i den mån de avser frågan huruvida åtgärd 4 är förenlig med den inre marknaden.

161    Valencia CF anser för det första att villkoret i punkt 3.3 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering – nämligen att stödet inte ska vara återkommande – inte har åsidosatts, eftersom åtgärd 4 inte har gynnat Valencia CF, detta eftersom klubben inte har erhållit något belopp till följd av åtgärden. Valencia CF:s situation har dessutom förbättrats avsevärt sedan nämnda åtgärd antogs. Valencia CF anser slutligen att det, mot bakgrund av de tidigare besluten och de rambestämmelser som kommissionen antagit samt domstolens rättspraxis, finns anledning att anse att åtgärderna 1 och 4 utgör en och samma åtgärd som ingår i en enda omstruktureringsstrategi, vilket motiverade att undantaget i punkt 73 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering skulle tillämpas i fall av exceptionella och oförutsebara omständigheter som inte kunde tillskrivas företaget.

162    I förevarande fall har kommissionen, i skäl 124 i det angripna beslutet, angett att engångsprincipen – enligt vilken ett företag som har mottagit undsättnings- och omstruktureringsstöd de senaste tio åren inte kan komma i åtnjutande av ett nytt stöd av samma slag – inte iakttagits vad avser åtgärd 4. I samma skäl har kommissionen avfärdat Konungariket Spaniens argument att åtgärderna 1 och 4 ska betraktas som en enda stödåtgärd, eftersom åtgärd 4 varken hade föreskrivits eller planerats när åtgärd 1 beviljades, utan beslutades ad hoc för att täcka utebliven betalning av ränta på det garanterade lånet den 26 augusti 2010. Kommissionen har vidare, i skäl 98 i det angripna beslutet, preciserat att varken Konungariket Spanien eller de berörda parterna hade inkommit med några synpunkter under det administrativa förfarandet som specifikt avsåg frågan huruvida åtgärd 4 var förenlig med den inre marknaden. De har i synnerhet inte påstått att en omstruktureringsplan hade lagts fram eller ändrats i samband med att åtgärd 4 beviljades.

163    Tribunalen påpekar inledningsvis att den premiss som ligger till grund för konstaterandet, i skäl 124 i det angripna beslutet, att åtgärd 4 innebar ett åsidosättande av engångsprincipen, är felaktig, detta eftersom det framgår av prövningen av den första grunden att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den kvalificerade åtgärd 1 som statligt stöd (se punkt 138 ovan). Engångsprincipen kan således inte utgöra hinder för att anse att åtgärd 4 är förenlig med artikel 107.3 c FEUF.

164    Även med beaktande av detta ska det samtidigt understrykas att det framgår av fast rättspraxis att ett stöd till ett företag i svårigheter, för att kunna förklaras förenligt med artikel 107.3 c FEUF, måste vara förbundet med en omstruktureringsplan avsedd att minska eller ändra inriktningen på dess verksamhet (se dom av den 22 mars 2001, Frankrike/kommissionen, C‑17/99, EU:C:2001:178, punkt 45, dom av den 11 juni 2009, ACEA/kommissionen, T‑297/02, EU:T:2009:189, punkt 137, och dom av den 11 juni 2009, ASM Brescia/kommissionen, T‑189/03, EU:T:2009:193, punkt 116; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2009, AEM/kommissionen, T‑301/02, EU:T:2009:191, punkt 141).

165    Eftersom Valencia CF:s invändning mot att åtgärd 4 ska ses som ett statligt stöd inte kan upptas till sakprövning (se punkt 50 ovan), anser tribunalen, för det första, att varken denna kvalificering eller de konstateranden som ligger till grund för den i det angripna beslutet är öppna för diskussion. Vid prövningen av förevarande grund ska således utgångspunkten vara att åtgärd 4 är ett statligt stöd som gynnar ett företag i svårigheter.

166    För det andra framgår det, vilket inte har bestritts av Valencia CF, av det angripna beslutet att ingen omstruktureringsplan hade upprättats när åtgärd 4 antogs (se punkt 162 ovan).

167    Valencia CF har emellertid, i likhet med Konungariket Spanien under det administrativa förfarandet, gjort gällande att åtgärderna 1 och 4 utgjorde ett och samma ingripande som ingick i en enda omstruktureringsstrategi. Även om denna argumentation nu är verkningslös i den mån den syftar till att ifrågasätta slutsatsen att engångsprincipen åsidosattes när åtgärd 4 beviljades – med motiveringen att konstaterandet av detta åsidosättande bygger på en felaktig premiss, såsom anges i punkt 163 ovan – är argumentet fortfarande relevant för bedömningen av huruvida åtgärd 4 kan anses ingå i genomförandet av en omstruktureringsplan, i förevarande fall den lönsamhetsplan som upprättades i maj 2009.

168    Domstolen har i detta sammanhang redan slagit fast att det inte kan uteslutas att flera på varandra följande statliga ingripanden vid tillämpningen av artikel 107.1 FEUF ska betraktas som ett enda ingripande. Så kan bland annat vara fallet när de på varandra följande ingripandena, mot bakgrund av bland annat deras tidsföljd och syfte samt företagets situation vid tidpunkten för ingripandena, uppvisar så nära samband att det är omöjligt att särskilja dem (dom av den 4 juni 2015, kommissionen/MOL, C‑15/14 P, EU:C:2015:362, punkt 97).

169    I förevarande fall ska det först konstateras att åtgärderna 1 och 4 inte vidtogs samtidigt, eftersom mer än ett år förflöt mellan beviljandet av de två garantierna. Valencia CF har dessutom inte bestritt att den höjning av garantin som beslutades inom ramen för åtgärd 4 inte var planerad när åtgärd 1 beviljades och att den inte omfattades av lönsamhetsplanen från maj 2009. Tribunalen konstaterar vidare att åtgärd 4 antogs för att täcka de ekonomiska följderna av att Fundación Valencia underlät att betala det garanterade lånet när det förföll till betalning. Det finns visserligen ett samband mellan målet att göra det möjligt för Fundación Valencia att hantera de ekonomiska konsekvenserna av denna uteblivna betalning och det ursprungliga målet att tillföra Valencia CF nytt kapital, eftersom den uteblivna betalningen avser ett lån som beviljats för att finansiera detta tillskott av nytt kapital. Såsom Valencia CF själv har påpekat skiljer sig emellertid syftet med åtgärd 4 från syftet med åtgärd 1, eftersom åtgärd 4 i första hand syftar till att täcka Fundación Valencias betalning av kapitalbeloppet, ränta och förfallna kostnader till följd av den uteblivna betalningen, vilket enligt Valencia CF i sig följer av den omständigheten att Fundación Valencia inte i rätt tid har kunnat avyttra ett stort antal aktier i Valencia CF. Vad slutligen beträffar Valencia CF:s situation vid tidpunkten för ingripandena i fråga, ska det beaktas att kapitalökningen redan hade skett när åtgärd 4 beviljades, vilket medförde att klubbens finansiella situation vid denna tidpunkt skilde sig från dess situation när åtgärd 1 beviljades.

170    Kommissionens bedömning att åtgärderna 1 och 4 inte kan anses ingå i ett och samma ingripande är följaktligen inte felaktig.

171    Härav följer att konstaterandet att åtgärd 4 inte hade något samband med någon omstruktureringsplan är korrekt, vilket mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 164 ovan innebär att den inte kan anses vara förenlig med den inre marknaden på grundval av artikel 107.3 c FEUF.

172    Inget av de av Valencia CF:s framförda argumenten föranleder tribunalen att göra någon annan bedömning.

173    När det för det första gäller argumentet om en betydande förbättring av Valencia CF:s finansiella situation mellan räkenskapsåret 2008–2009 och räkenskapsåret 2009–2010, hänvisar tribunalen till konstaterandet i punkt 50 ovan, enligt vilket Valencia CF:s bestridande av kvalificeringen av åtgärd 4 som statligt stöd inte kan tas upp till sakprövning. Följaktligen kan det inte anses råda tvist om de skäl som denna bedömning bygger på, nämligen att Valencia CF, vid tidpunkten för beviljandet av nämnda åtgärd, var ett företag i svårigheter (se punkt 165 ovan). Under dessa omständigheter är åberopandet av förbättringen av Valencia CF:s finansiella situation utan verkan, trots att det ska anses fastställt att Valencia CF befann sig i svårigheter. Under alla omständigheter är Valencia CF:s argumentation särskilt kortfattad, eftersom den i huvudsak endast hänvisar till de finansiella indikatorerna i skäl 15 i det angripna beslutet. Denna argumentation vederlägger således inte konstaterandet att Valencia CF var ett företag i svårigheter när åtgärd 4 beviljades.

174    Valencia CF har för det andra gjort gällande att klubben inte erhöll något belopp i samband med utvidgningen av garantin eller den nya kredit som hade beviljats inom ramen för åtgärd 4, vilka enligt klubben var till förmån för Fundación Valencia. Det är i detta avseende tillräckligt att påpeka att Valencia CF:s bestridande av kommissionens bedömning av identiteten på mottagaren av stöd enligt åtgärd 4 redan har underkänts inom ramen för prövningen av den sjätte grunden.

175    Talan kan således inte vinna bifall på den andra grunden.

 Den sjunde grunden: Åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen

176    Valencia CF har gjort gällande att kommissionen behandlat de tre professionella fotbollsklubbarnas situation på samma sätt, trots att deras respektive situation skiljer sig avsevärt åt.

177    Valencia CF har påpekat att Fundación Hércules aldrig har återbetalat det lån som IVF garanterat. Vad beträffar Fundación Elche har Valencia CF påpekat att kommissionen, trots att IVF hade beviljat två garantier avseende två olika lån, ansåg att det i det aktuella fallet endast var fråga om en enda stödåtgärd. Slutligen har ingen av de två andra klubbarna lagt fram någon omstruktureringsplan, någon investeringsplan eller några kompensationsåtgärder, i den mening som avses i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

178    Valencia CF har vidare jämfört det angripna beslutet med kommissionens beslut (EU) 2016/1847 av den 4 juli 2016 om det statliga stöd SA.41612 – 2015/C (f.d. SA.33584 (2013/C) (f.d. 2011/NN)) som Nederländerna genomfört till förmån för den professionella fotbollsklubben MVV i Maastricht (EUT L 282, 2016, s. 53), och betonat att kommissionen i sistnämnda ärende hade identifierat en enda åtgärd, trots att de aktuella offentliga myndigheterna hade vidtagit flera åtgärder. Valencia CF har även åberopat skillnaderna i de båda ärendena vad gäller kvalificeringen av det berörda företaget som litet eller medelstort företag samt tillämpningen av de kriterier för förenlighet med den inre marknaden som anges i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

179    Det ska inledningsvis erinras om att icke‑diskrimineringsprincipen enligt fast rättspraxis innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 14 april 2005, Belgien/kommissionen, C‑110/03, EU:C:2005:223, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

180    Genom förevarande grund har Valencia CF gjort gällande att kommissionen dels har åsidosatt icke-diskrimineringsprincipen genom att i ett särskilt beslut tillåta det stöd som beviljats den nederländska fotbollsklubben MVV, trots att den förbjudit det stöd som Valencia CF påstås ha beviljats under samma omständigheter, dels har åsidosatt denna princip genom att behandla de olika situationerna för de tre klubbar som det angripna beslutet avser på samma sätt.

181    När det för det första gäller den diskriminering som påstås följa av att Valencia CF i det angripna beslutet behandlats annorlunda än hur klubben MVV behandlades i det ovan i punkt 178 nämnda beslutet, ska det påpekas att det endast är inom ramen för artikel 107.3 c FEUF som lagenligheten av ett kommissionsbeslut, i vilket denna fastställer att ett nytt stöd inte uppfyller villkoren för tillämpning av detta undantag, ska prövas och inte med hänsyn till kommissionens tidigare beslutspraxis. Begreppet statligt stöd och de nödvändiga förutsättningarna för att säkerställa att stödmottagarens lönsamhet återställs avser en objektiv situation som ska bedömas vid tidpunkten för kommissionens beslut. De skäl som kommissionen har lagt till grund för en annan bedömning av situationen i ett tidigare beslut påverkar således inte lagenligheten av det angripna beslutet (dom av den 17 juli 2014, Westfälisch-Lippischer Sparkassen- und Giroverband/kommissionen, T‑457/09, EU:T:2014:683, punkt 368, och dom av den 11 december 2014, Österrike/kommissionen, T‑251/11, EU:T:2014:1060, punkt 125).

182    Härav följer att Valencia CF inte med framgång kan stödja sig på den lösning som kommissionen kom fram till i det ovan i punkt 178 nämnda beslutet för att därav dra slutsatsen att icke-diskrimineringsprincipen har åsidosatts. Såsom kommissionen med rätta har gjort gällande hörde klubben MVV under alla omständigheter till kategorin små och medelstora företag, såväl vad gäller dess juridiska form som antalet anställda och dess omsättning, vilket skiljer den från Valencia CF, som för övrigt inte vid tribunalen har gjort gällande att den själv hör till denna kategori. Denna enda omständighet påverkar emellertid de kriterier för förenlighet som ska tillämpas enligt riktlinjerna för undsättning och omstrukturering, bland annat behovet av att föreskriva kompensationsåtgärder. Valencia CF:s situation är följaktligen inte jämförbar med klubben MVV:s situation.

183    Vad för det andra gäller den diskriminering som följer av likabehandlingen av de påstått olika situationerna för de tre klubbar som avses i det angripna beslutet, konstaterar tribunalen att de omständigheter som Valencia CF har anfört inte kan ge upphov till en differentiering som hindrar att de tre klubbarnas situationer behandlas lika, detta eftersom kommissionen i förevarande fall har tillämpat två olika regelverk för att först konstatera att det förelåg ett stöd och sedan pröva stödets förenlighet med den inre marknaden, vilket är en ordning som kommissionen inte kan frångå utan att just åsidosätta likabehandlingsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 211).

184    Den omständigheten att Fundación Hércules, till skillnad från Fundación Valencia, inte återbetalade det garanterade lånet är en omständighet som hänför sig till tiden efter det att stödåtgärden i fråga beviljades. Det rörde sig således inte om information som fanns tillgänglig vid den tidpunkt då IVF åtog sig att garantera det underliggande lån som Fundación Hércules hade beviljat Fundación Hércules. Valencia CF har inte heller påstått att denna omständighet berodde på en utveckling som kunde förutses så snart den aktuella garantin beviljades. Denna omständighet kunde följaktligen inte i sig utgöra hinder för att kommissionen skulle kunna anse att Valencia CF respektive Hércules Club de Fútbol SAD befann sig i liknande situationer, inom ramen för testet avseende en privat aktör i en marknadsekonomi och enligt de kriterier som kommissionen preciserat i tillkännagivandet om garantier.

185    Valencia CF har vidare inte förklarat på vilket sätt den omständigheten att Fundación Elche beviljades två garantier från IVF för två olika lån skulle utgöra en skillnad som utgjorde hinder för att Valencia CF och Elche Club de Fútbol SAD skulle behandlas lika.

186    När det slutligen gäller prövningen av huruvida de åtgärder som vidtagits till förmån för de två andra klubbar som avses i det angripna beslutet är förenliga med den inre marknaden, ska det påpekas att kommissionen faktiskt beaktade den omständigheten att dessa varken hade lagt fram någon omstruktureringsplan eller föreslagit kompensationsåtgärder, vilket tydligt framgår av skälen 113 och 118 i det angripna beslutet, i vilka det har konstateras att dessa två klubbar inte iakttagit villkoren i punkterna 34 och 38 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering. Samtidigt har kommissionen beaktat de faktiska omständigheter som rör Valencia CF för att därav dra slutsatsen att dessa villkor inte heller är uppfyllda med avseende på Valencia CF på grund av att de är otillräckliga; detta beror dock inte på att dessa villkor inte har beaktats. Det fanns således sakliga skäl för kommissionens slutsats att de konstaterade skillnaderna mellan Valencia CF:s och de två andra aktuella klubbarnas situation slutligen skulle leda till en identisk behandling.

187    Av detta följer att talan inte kan bifallas på den sjunde grunden.

 Den tredje grunden: Uppenbart oriktig bedömning vid beräkningen av stödbeloppet

188    Valencia CF, som stöds av Konungariket Spanien, har gjort gällande att kommissionen gjort en oriktig bedömning av värdet av de motgarantier som Fundación Valencia ställt till IVF. Valencia CF har härvid gjort gällande att omfattningen av stiftelsens aktieinnehav i klubben åtminstone var ”normal”, enligt klassificeringen i meddelandet om referensränta, vilket skulle leda till en minskning av det stödbelopp som ska återkrävas till mindre än sex miljoner euro. I repliken har Valencia CF hänvisat dels till det inköpspris som de andra privata aktietecknarna betalade vid 2009 års kapitalökning, dels till den värdering som gjorts av de konsulter som Valencia CF gett i uppdrag att genomföra detta förfarande, på grundval av en metod med intäktsmultiplar från ett urval av klubbar som angetts som jämförbara klubbar. Valencia CF har tillagt att även om det antas att dessa aktier ska värderas uteslutande på grundval av klubbens finansiella redovisning, måste ändå Fundación Valencias kapitaltillskott beaktas. Valencia CF har dessutom hänvisat till flera suspensiva villkor i garantiavtalet som syftar till att ge IVF ett visst antal ytterligare försäkringar.

189    Kommissionen har hävdat att ingen av de omständigheter som Valencia CF har anfört kan påverka konstaterandena i skäl 93 i det angripna beslutet, med hänsyn till de uppgifter som fanns tillgängliga under det administrativa förfarandet. Kommissionen anser att aktiernas värde sjönk till nästan noll på grund av klubbens förluster. Kommissionen har tillagt att dessa aktier endast skulle ha haft ett värde om Valencia CF inte hade varit i svårigheter eller om klubben hade haft trovärdiga utsikter att återhämta sig. Det pris som de privata aktieägare som tecknat aktier i samband med kapitalökningen år 2009 betalade är inte relevant, med hänsyn till det sammanhang i vilket tecknandet ägde rum och till tecknarnas egenskaper. Under alla omständigheter är det enligt kommissionen inte troligt att aktierna i Valencia CF, om det antas att deras värde inte är noll, täcker minst 40 procent av lånet, vilket krävs enligt meddelandet om referensräntor för att en säkerhet ska anses vara ”normal”. Kommissionen har vidare hävdat att värdet på dessa aktier, i förekommande fall, ska bedömas utifrån värdet på de tillgångar som Valencia CF redan hade pantsatt med anledning av de lån som klubben hade beviljats före kapitalökningen.

190    I förevarande fall angav kommissionen följande i skäl 93 i det angripna beslutet, när det gäller värdet på de aktier i Valencia CF som pantsatts till förmån för IVF:

”Som säkerhet för [det omtvistade lånet] ställdes en pant på de förvärvade aktierna i [Valencia CF]. [Valencia CF] befann sig emellertid i ekonomiska svårigheter, dvs. [dess] verksamhet gick med förlust, och det fanns ingen trovärdig lönsamhetsplan som visade att verksamheten skulle börja ge vinst för [dess] aktieägare. Därför ingick [Valencia CF:s] förluster i värdet på samma klubbs aktier. Värdet på dessa aktier som säkerhet för lån var därmed nästan noll.”

191    Valencia CF har inom ramen för förevarande grund bestritt de slutsatser som kommissionen drog av värdet av den motgaranti som Fundación Valencia ställt genom att pantsätta aktier i klubben. Valencia CF har gjort gällande att oavsett vilken värderingsmetod som väljs, motsvarar de pantsatta aktierna åtminstone en ”normal” säkerhet, i den mening som avses i meddelandet om referensräntor. De tre värderingsmetoder som Valencia CF har hänvisat till i sina skrivelser bygger för det första på en jämförelse med inköpspriset för de privata aktietecknarna år 2009, för det andra, med tillämpning av multipelmetoden, på grundval av ett urval av klubbar som presenteras som jämförbara, och för det tredje på en utvärdering av Valencia CF:s ekonomiska situation.

192    Tribunalen kommer först pröva den kritik som Valencia CF har framfört mot den metod för att värdera aktierna i klubben som kommissionen använt i det ifrågasatta beslutet, vilken grundar sig på en utvärdering av Valencia CF:s finansiella situation (se punkt 190 ovan).

193    I detta avseende är arten av tribunalens kontroll av kommissionens bedömning av värdet av en motgaranti inom ramen för beräkningen av det exakta stödbeloppet densamma som den som tribunalen har erinrat om i punkt 59 ovan.

194    Det saknas vidare anledning att pröva kommissionens argument i andra hand, nämligen att det inte är troligt att de aktuella aktierna täcker minst 40 procent av lånet, eftersom det angripna beslutet inte grundar sig på ett sådant skäl, utan på slutsatsen att aktiernas värde i absoluta tal är ”nästan noll”. Det följer nämligen av fast rättspraxis att ett beslut ska vara tillräckligt i sig och att dess motivering inte kan följa av senare förklaringar när beslutet i fråga redan är föremål för en talan vid unionsdomstolen (dom av den 12 december 1996, Rendo m.fl./kommissionen, T‑16/91, EU:T:1996:189, punkt 45, dom av den 12 september 2007, Olympiaki Aeroporia Ypiresies/kommissionen, T‑68/03, EU:T:2007:253, punkt 254, och dom av den 16 september 2013, Wabco Europe m.fl./kommissionen, T‑380/10, EU:T:2013:449, punkt 107).

195    Det ska vidare erinras om att Valencia CF:s kritik bygger på kommissionens påstått oriktiga bedömningar vad gäller inverkan av 2009 års kapitalökning med 92,4 miljoner euro på Valencia CF:s ekonomiska situation och följaktligen på värdet på aktierna i klubben.

196    Tribunalen erinrar inledningsvis om att den endast prövar Valencia CF:s argument i den del de avser åtgärd 4 (se punkt 141 ovan). Vid tidpunkten för beviljandet av denna åtgärd, den 10 november 2010, hade 2009 års kapitalökning emellertid redan beslutats och de nya emitterade aktierna hade redan tecknats. Dessa händelser återspeglades i Valencia CF:s redovisning för räkenskapsåret 2009/2010, vilken återges i skäl 15 i det angripna beslutet, av vilken det framgår att klubbens aktiekapital, jämfört med föregående räkenskapsår, hade ökat från 9,2 miljoner euro till 101,7 miljoner euro och att dess eget kapital hade ökat från ‑33,3 till 57,3 miljoner euro. Klubbens vinst före skatt steg dessutom från ‑59,2 till 17,9 miljoner euro.

197    Av det ovan anförda följer att kommissionens påstående i skäl 93 i det angripna beslutet, vilket återges i punkt 190 ovan, nämligen att Valencia CF:s transaktioner var förlustbringande, är felaktigt, eftersom det räkenskapsår som omedelbart föregick beviljandet av åtgärd 4 var just vinstbringande.

198    Dessutom var Valencia CF:s eget kapital vid slutet av räkenskapsåret 2009/2010 betydande, i storleksordningen 57,3 miljoner euro enligt det angripna beslutet. Som svar på en fråga från tribunalen som en åtgärd för processledning har kommissionen hävdat att när åtgärd 4 beviljades ”var klubbens skyldigheter större än dess tillgångar”. I den mån kommissionen därmed menar att klubbens skuld översteg dess samtliga tillgångar, konstaterar tribunalen att detta påstående inte på något sätt har styrkts och att det motsägs av kommissionen själv, som vid förhandlingen medgett att Valencia CF:s nettotillgångar var positiva vid denna tidpunkt. Inom ramen för detta svar har kommissionen även åberopat den omständigheten att förlusterna under räkenskapsåret 2008/2009 utgjorde två tredjedelar av beloppet för 2009 års kapitalökning, medan det negativa egna kapitalet som konstaterades vid utgången av samma räkenskapsår motsvarade ungefär en tredjedel av nämnda belopp. Denna omständighet påverkar emellertid inte konstaterandet att Valencia CF:s eget kapital vid utgången av det sista räkenskapsår som avslutades innan åtgärd 4 beviljades uppgick till 57,3 miljoner euro.

199    Vid förhandlingen betonade kommissionen den omständigheten att Valencia CF gick med förlust, att det inte fanns någon tillförlitlig omstruktureringsplan och, om det antas att det var möjligt att stödja sig på denna plan, att genomförandet av nämnda plan under alla omständigheter byggde på att klubben skulle gå med förlust under de första fyra åren, vilket sammantaget motiverar att Valencia CF:s aktier ansågs ha nästan noll värde. Det ska emellertid erinras om att det räkenskapsår som avslutades innan åtgärd 4 beviljades var vinstbringande, vilket dels innebär att kommissionens påstående att Valencia CF genomgående gått med förlust är felaktigt, dels relativiserar relevansen av de prognoser som tidigare gjorts inom ramen för 2009 års lönsamhetsplan.

200    Slutligen framgår det av skäl 76 i det angripna beslutet att kvalificeringen av Valencia CF som ett företag i svårigheter när åtgärd 4 beviljades grundar sig på mer begränsade indicier än dem som kommissionen beaktade när åtgärd 1 beviljades, vilket för övrigt föranledde kommissionen att endast tillämpa de kriterier som anges i punkt 11 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering på åtgärd 4, trots att kommissionen ansåg att såväl punkt 10 som punkt 11 i nämnda riktlinjer var tillämpliga på åtgärd 1 (se punkterna 64 och 65 ovan). I den mån kommissionen grundade sig på förlusterna, minskningen av omsättningen, det negativa egna kapitalet och Valencia CF:s skuldsättningsnivå när den drog slutsatsen att klubben befann sig i svårigheter när åtgärd 1 beviljades, är det endast den sistnämnda faktorn och ”vinster nära noll” som stöder kommissionens slutsats med avseende på Valencia CF:s situation vid beviljandet av åtgärd 4.

201    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att de omständigheter som låg till grund för kommissionens slutsatser i skäl 93 i det angripna beslutet angående värdet ”nästan noll” på aktierna i Valencia CF när åtgärd 4 beviljades delvis är felaktiga, eftersom det räkenskapsår som föregick nämnda beviljande var vinstbringande. Tribunalen finner även att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den i skäl 93 angav gemensamma skäl vad avser åtgärderna 1 och 4 för att dra slutsatsen att värdet av aktierna i Valencia CF var ”nästan noll”, utan att ta hänsyn till relevanta faktorer, närmare bestämt förekomsten av betydande eget kapital och en vinst före skatt under det räkenskapsår som föregick beviljandet av åtgärd 4.

202    Kommissionens argument att värdet på de tillgångar som redan ställts som säkerhet för de lån som Valencia CF tidigare beviljats ska undantas vid värderingen av aktierna i Valencia CF, kan inte vederlägga denna slutsats. För det första ska det noteras att det rör sig om en ny motivering i förhållande till de skäl som anges i det angripna beslutet och som i sig inte kan ersätta de brister i beslutet som konstaterats ovan (se punkt 194 ovan). För det andra har kommissionen under alla omständigheter inte förklarat varför det ska anses föreligga ett så nära samband mellan värdet av Valencia CF:s tillgångar som ställts som säkerhet och värdet på de pantsatta aktierna. För det tredje har de lån som är förenade med sådana garantier antagligen redan beaktats i de finansiella uppgifter från Valencia CF som återges i skäl 15 i det angripna beslutet och på vilka kommissionen har grundat sin slutsats om värdet på de aktuella aktierna.

203    Talan ska således bifallas på den tredje grunden, utan att det är nödvändigt att pröva Valencia CF:s övriga argument, eftersom kommissionens bedömning av värdet på de pantsatta aktierna grundar sig på en materiell felaktighet och är behäftad med uppenbara fel.

204    Mot bakgrund av denna slutsats och med hänsyn till processekonomiska hänsyn saknas det anledning att pröva den fjärde och den femte grunden samt den sjätte grundens andra del, vilka avser ett senare skede av bedömningen och förutsätter att den omtvistade garantins särdrag har fastställts på ett korrekt sätt.

205    Även om det framgår av den tredje grunden att den endast avser beräkningen av den aktuella stödåtgärden och inte själva förekomsten av detta stöd, så ska det samtidigt påpekas att den uppenbart oriktiga bedömning som tribunalen konstaterat vad avser värdet på den motgaranti som IVF ställt kan påverka kvalificeringen av den aktuella åtgärden som statligt stöd med avseende på villkoret om fördel. Det kan nämligen inte uteslutas att kommissionen, genom att göra en ny bedömning av värdet på den motgaranti som ställts, måste göra en ny bedömning av huruvida åtgärd 4 utgör statligt stöd. Fastställandet av värdet på de aktier i Valencia CF som lämnats i pant är av väsentlig betydelse för det angripna beslutets allmänna systematik (se, analogt, dom av den 15 juni 2005, Corsica Ferries France/kommissionen, T‑349/03, EU:T:2005:221, punkterna 319 och 320).

206    Det angripna beslutet ska således ogiltigförklaras i den del det avser åtgärderna 1 och 4 som beviljats Valencia CF.

 Rättegångskostnader

207    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Valencia CF har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna för det interimistiska förfarandet. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska Valencia CF:s yrkande bifallas.

208    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sin rättegångskostnad. Konungariket Spanien ska därför bära sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

följande:

1)      Kommissionens beslut (EU) 2017/365 av den 4 juli 2016 om det statliga stöd SA.36387 (2013/C) (f.d. 2013/NN) (f.d. 2013/CP) som Spanien har genomfört till förmån för Valencia Club de Fútbol [SAD], Hércules Club de Fútbol [SAD] och Elche Club de Fútbol [SAD] ogiltigförklaras i den del det rör Valencia Club de Fútbol, SAD.

2)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Valencia Club de Fútbol, inbegripet de kostnader som hänför sig till det interimistiska förfarandet.

3)      Konungariket Spanien ska bära sina egna rättegångskostnader.

Kanninen

Schwarcz

Iliopoulos

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 mars 2020.

Underskrifter


Innehållsförteckning




*      Rättegångsspråk: spanska.