FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 8 september 2011(1)

Mål C‑17/10

Toshiba Corporation m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Krajský soud v Brně, Republiken Tjeckien)

”Konkurrens – Internationell kartell som har verkan på unionens territorium, EES och medlemsstater som blivit medlemmar den 1 maj 2004 – Artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet – Bekämpande och beivrande av överträdelser för tiden före och efter anslutningsdagen – Böter – Avgränsning av behörigheten mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Principen ne bis in idem – Artiklarna 3.1 och 11.6 i förordning (EG) nr 1/2003 – Följderna av att en ny medlemsstat blir medlem i Europeiska unionen”

I –    Inledning

1.        Hur många konkurrensmyndigheter i Europa får befatta sig med en och samma kartell och förelägga de berörda företagen sanktioner? Detta är den centrala fråga som domstolen har att avgöra i förevarande förfarande för förhandsavgörande. Denna fråga avser inte enbart grundläggande problem avseende behörighetsfördelningen mellan de europeiska konkurrensmyndigheterna, utan även känsliga aspekter avseende skyddet för grundläggande rättigheter i Europeiska unionen, framför allt med avseende på förbudet mot dubbelbestraffning (ne bis in idem). Dessa frågor är av avgörande betydelse för att det nya systemet för genomförande av den kartellagstiftning som infördes den 1 maj 2004 genom förordning (EG) nr 1/2003(2) ska fungera. De möjliggör dessutom för domstolen att vidareutveckla sin rättspraxis(3) i domen i målet Walt-Wilhelm, som är mer än 40 år gammal.

2.        Förevarande mål avser en internationellt verksam kartell som uppdagades år 2004 i vilken ett antal kända europeiska och japanska företag från elektronikbranschen deltog. Flera konkurrensmyndigheter vidtog åtgärder mot dem och ålade dem böter på flera miljoner: På unionsnivå Europeiska kommissionen i egenskap av konkurrensmyndighet inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och på nationell nivå bland annat den tjeckiska konkurrensmyndigheten.(4)

3.        Den tjeckiska konkurrensmyndigheten tillämpade enbart nationell konkurrenslagstiftning och beivrade enbart kartellens verkningar i Republiken Tjeckien under perioden före den 1 maj 2004, den dag då Republiken Tjeckien blev medlem i Europeiska unionen. Kartellförfarandet inleddes emellertid långt efter den 1 maj 2004, vid en tidpunkt då kommissionen redan hade inlett ett förfarande enligt förordning nr 1/2003. Den tjeckiska konkurrensmyndighetens beslut att ålägga böter antogs efter kommissionens beslut.

4.        Tvisten vid domstolen gäller huruvida den tjeckiska konkurrensmyndighetens förfarande var riktigt. Toshiba och ett flertal andra kartelldeltagare har gjort gällande att den tjeckiska konkurrensmyndigheten enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 inte hade någon behörighet att beivra den konkurrensbegränsande samverkan, eftersom kommissionen redan hade inlett ett förfarande på europeisk nivå. De har dessutom åberopat principen ne bis in idem.

II – Tillämpliga bestämmelser

A –    Unionsrätten

5.        Den unionsrättsliga ramen i detta mål utgörs utöver 2003 års anslutningsakt(5) av dels artikel 81 EG (nu artikel 101 FEUF), artikel 53 EES(6) och artiklarna 49 och 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna(7), dels förordning nr 1/2003. Det kan dessutom hänvisas till kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter (tillkännagivandet om nätverket).(8)

1.      De primärrättsliga bestämmelserna

6.        Republiken Tjeckien blev medlem i Europeiska unionen med verkan från den 1 maj 2004. (9) Artikel 2 i anslutningsfördraget innehåller följande bestämmelse om tillämpningen i tiden av unionsrätten i Republiken Tjeckien och i ytterligare nio nya medlemsstater.

”Från och med dagen för anslutningen skall bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i rättsakter som har antagits av institutionerna och Europeiska centralbanken före anslutningen vara bindande för de nya medlemsstaterna och skall tillämpas i dessa på de villkor som anges i de fördragen och i denna anslutningsakt.”

7.        I artikel 81 EG föreskrivs bland annat att alla avtal mellan företag som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden är oförenliga med densamma och förbjudna.

8.        Artikel 53 EES innehåller ett kartellförbud som är identiskt med det som föreskrivs i artikel 81 EG och vars tillämpningsområde omfattar hela EES.

9.        Den straffrättsliga legalitetsprincipen (nullum crimen, nulla poena sine lege) fastställs enligt följande i artikel 49.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna:

”Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde en lagöverträdelse enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. Om efter lagöverträdelsens begående ny lag stiftas som föreskriver ett lindrigare straff ska detta tillämpas.”

10.      Förbudet mot dubbla påföljder (principen ne bis in idem) kommer till uttryck på följande sätt i artikel 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna:

”Ingen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.”

2.      De sekundärrättsliga bestämmelserna i förordning nr 1/2003

11.      Förhållandet mellan artikel 81 EG och den nationella konkurrensrätten regleras på följande sätt i artikel 3 i förordning nr 1/2003:

”1. Om medlemsstaternas konkurrensmyndigheter eller de nationella domstolarna tillämpar den nationella konkurrensrätten på sådana avtal, beslut av en företagssammanslutning eller samordnade förfaranden som avses i artikel 81.1 [EG] och som kan påverka handeln mellan medlemsstater enligt den bestämmelsen skall de också tillämpa artikel 81 [EG] på sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden. …

2. Tillämpningen av den nationella konkurrensrätten får inte leda till förbud mot sådana avtal, beslut av en företagssammanslutning eller samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater men som inte begränsar konkurrensen enligt artikel 81.1 [EG], eller som uppfyller villkoren i artikel 81.3 [EG] eller som omfattas av en förordning om tillämpning av artikel 81.3 [EG]. Medlemsstaterna skall enligt denna förordning inte vara förhindrade … att på sitt territorium anta och tillämpa en strängare nationell lagstiftning genom vilken företags ensidiga uppträdande förbjuds eller bestraffas.

3. Utan att det påverkar de allmänna principerna och övriga bestämmelser i [unionsrätten] är punkterna 1 och 2 inte tillämpliga när medlemsstaternas konkurrensmyndigheter eller domstolar tillämpar nationella lagar om koncentrationskontroll och de hindrar inte heller tillämpningen av sådana bestämmelser i nationell lagstiftning som till övervägande del efterstävar ett annat mål än syftet med artiklarna 81 och 82 [EG].”

12.      Under rubriken ”Samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter” innehåller artikel 11.6 första meningen i förordning nr 1/2003 dessutom följande bestämmelse:

”Om kommissionen inleder ett förfarande i syfte att fatta ett beslut enligt kapitel III, fråntas medlemsstaternas konkurrensmyndigheter sin behörighet att tillämpa artiklarna 81 [EG] och 82 [EG].”

13.      I artikel 16.2 i förordning nr 1/2003 med rubriken ”Enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt” föreskrivs slutligen följande:

”När medlemsstaternas konkurrensmyndigheter fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 81 [EG] eller artikel 82[EG] som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot beslut som kommissionen har fattat.”

14.      De nämnda bestämmelserna förklaras i skälen 8, 9, 15, 17, 18, 22 och 34 i ingressen till förordning nr 1/2003 som i utdrag har följande lydelse:

”(8)      För att kunna garantera att [unionens] konkurrensregler tillämpas effektivt och att de samarbetsmekanismer som finns i denna förordning fungerar på ett riktigt sätt är det nödvändigt att ålägga medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar att även tillämpa artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] när de tillämpar nationell konkurrensrätt i fråga om avtal och förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. För att skapa likvärdiga marknadsvillkor när det gäller avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden inom den gemensamma marknaden är det också nödvändigt att enligt artikel 83.2 e [EG] fastställa förhållandet mellan nationell lagstiftning och [unionens] konkurrensrätt. …

(9)      Syftet med artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] är att skydda konkurrensen på marknaden. Denna förordning, som har antagits för att genomföra dessa fördragsbestämmelser, hindrar inte medlemsstaterna från att inom sina territorier tillämpa en nationell lagstiftning genom vilken andra berättigade intressen skyddas, förutsatt att en sådan lagstiftning är förenlig med allmänna principer och andra bestämmelser i [unionsrätten]. I den mån som det i en sådan nationell lagstiftning till övervägande del eftersträvas ett annat mål än att skydda konkurrensen på marknaden, får medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar tillämpa en sådan lagstiftning inom sina territorier.

…

(15)      Kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter bör tillsammans bilda ett nätverk av offentliga myndigheter som tillämpar [unionens] konkurrensregler i nära samarbete.

…

(17)      Både för att kunna garantera en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna och för att samtidigt säkerställa att nätverket fungerar på bästa sätt, måste regeln om att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter automatiskt fråntas sin behörighet när kommissionen inleder ett förfarande bibehållas. …

(18)      För att säkerställa att ärendena handläggs av de därtill mest lämpade myndigheterna i nätverket, bör det införas en allmän regel som ger en konkurrensmyndighet möjlighet att avbryta eller avsluta ett ärende på grund av att en annan myndighet handlägger eller har handlagt samma ärende, eftersom syftet är att varje ärende skall handläggas av endast en myndighet.

…

(22)      För att garantera att principerna om rättslig säkerhet och enhetlig tillämpning av [unionens] konkurrensregler iakttas, måste man i ett system med parallell behörighet undvika motstridiga beslut. Det är därför nödvändigt att i enlighet med EG-domstolens rättspraxis förtydliga vilka konsekvenser kommissionens beslut och förfaranden har på medlemsstaternas domstolar och konkurrensmyndigheter. …

…

(34)      Principerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG], såsom de tillämpats genom förordning nr 17, ger [unionsinstitutionerna] en central roll. Denna centrala roll bör bibehållas, samtidigt som medlemsstaterna görs mer delaktiga i tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler. I enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i artikel 5 [EG] går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dess mål, nämligen en effektiv tillämpning av [unionens] konkurrensregler.

15.      Slutligen ska skäl 37 i ingressen till förordning nr 1/2003 nämnas, som avser skyddet för grundläggande rättigheter och i vilken följande anges:

”I denna förordning respekteras de grundläggande rättigheterna och iakttas de principer som erkänns i synnerhet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Följaktligen bör denna förordning tolkas och tillämpas med avseende på dessa rättigheter och principer.”

3.      Kommissionens tillkännagivande om nätverket

16.      I kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter återfinns under rubriken ”3.2 Kommissionens inledande av förfaranden enligt artikel 11.6 i förordningen” bland annat följande förklaringar:

”…

51.      I artikel 11.6 i [förordning nr 1/2003] anges att om kommissionen inleder ett förfarande i syfte att fatta ett beslut enligt förordningen, fråntas medlemsstaternas konkurrensmyndigheter sin behörighet att tillämpa artiklarna 81 [EG] och 82 [EG]. Detta innebär att så snart kommissionen har inlett ett förfarande [enligt denna förordning] får de nationella konkurrensmyndigheterna inte ingripa på samma rättsliga grund mot samma företags avtal eller samordnade förfaranden på samma relevanta geografiska marknad och produktmarknad.

…

53.      … För det första, om kommissionen är den första konkurrensmyndigheten som inleder ett förfarande i ett ärende i syfte att fatta beslut enligt förordningen, får nationella konkurrensmyndigheter inte längre handlägga ärendet. I artikel 11.6 i förordningen föreskrivs, att när kommissionen har inlett ett förfarande, så får de nationella konkurrensmyndigheterna inte längre inleda ett eget förfarande i syfte att tillämpa artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] på samma företags avtal eller samordnade förfaranden på samma relevanta geografiska marknad och produktmarknad.

…”

B –    Nationell rätt

17.      I den tjeckiska lagstiftningen är artikel 3.1 och 3.2 i lag om skydd för konkurrens relevant. Denna bestämmelse var tillämplig fram till den 30 juni 2001 i dess lydelse enligt lag nr 63/1991 Sb.(10) och från och med den 1 juli 2001 i dess lydelse enligt lag 143/2001 Sb.(11) I såväl den äldre som den nya lydelsen av bestämmelsen upprepas i huvudsak samma förbud mot karteller som på unionsnivå finns i artikel 101 FEUF (tidigare artikel 81 EG).

III – Sakomständigheter, det administrativa förfarandet och målet vid den nationella domstolen

18.      Förevarande fall avser en internationell kartell på marknaden för gasisolerade ställverk(12), i vilken ett antal kända europeiska och japanska företag från elektronikbranschen deltog under perioden 1988–2004. Såväl den Europeiska kommissionen som den tjeckiska konkurrensmyndigheten har under åren 2006 och 2007 prövat vissa aspekter av detta fall och ålagt de företag som deltagit i kartellen böter,(13) den tjeckiska konkurrensmyndigheten emellertid enbart enligt den nationella kartellagstiftningen och enbart för perioden före Republiken Tjeckiens anslutning till Europeiska unionen den 1 maj 2004.

 Det administrativa förfarandet på europeisk nivå

19.      Europeiska kommissionen inledde den 20 april 2006 ett bötesförfarande på grundval av artikel 81 EG och artikel 53 EES jämförd med förordning nr 1/2003.(14) Detta förfarande som föregicks av en immunitetsansökan och kontroller(15) i flera av kartelldeltagarnas affärslokaler år 2004(16) riktade sig mot sammanlagt 20 juridiska personer, bland annat Toshiba Corporation och ytterligare 15 klaganden i målet vid den nationella domstolen.

20.      I det beslut av den 24 januari 2007 som avslutade förfarandet(17) (nedan kallat kommissionens beslut) anförde kommissionen att nämnda kartell medförde en enda, fortlöpande, överträdelse från den 15 april 1988 till den 11 maj 2004 mot artikel 81 EG och artikel 53 EES,(18) i viken de enskilda kartelldeltagarna deltog under olika långa perioder. Enligt kommissionens fastställanden rör det sig om en komplex världsomspännande kartell med undantag för USA och Kanada, som påverkade Europeiska unionen och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet(19) och inom ramen för vilken de deltagande företagen bland annat utbytte känslig marknadsinformation, delade upp marknader mellan varandra,(20) träffade överenskommelser om att fastställa priserna samt upphörde att samarbeta med företag som inte var medlemmar i kartellen.

21.      Med undantag för ett företag(21) som kom i åtnjutande av kommissionens program för förmånlig behandling ålades samtliga intervenienter, bland andra även klagandena i tvisten i målet vid den nationella domstolen böter på totalt 750 miljoner euro.(22) Det högsta bötesbeloppet på 396 miljoner euro ålades tyska Siemens AG, för vilket det ensamt skulle svara.

22.      Såvida detta är av betydelse i förevarande mål har EU-domstolen nyligen huvudsakligen fastställt kommissionens beslut av den 24 januari 2007. (23)

 Det administrativa förfarandet på nationell nivå

23.      På grund av samma kartell inledde den tjeckiska konkurrensmyndigheten den 2 augusti 2006 i sin tur ett förfarande mot samma deltagare på grund av åsidosättande av lagen om skydd för konkurrens. Den 9 februari 2007 antog den ett första beslut,(24) som klagandena emellertid begärde omprövning av. Efter denna begäran ändrade ordföranden för den tjeckiska konkurrensmyndigheten det ursprungliga beslutet genom beslut av den 26 april 2007. (25)

24.      I omprövningsbeslut av den 26 april 2007 fastställdes att de berörda företagen hade ingått avtal om konkurrensbegränsande samverkan för territoriet Republiken Tjeckien. Genom sitt beteende hade dessa företag överträtt den tjeckiska konkurrenslagen under tiden fram till och med den 3 mars 2004.(26) Med undantag för ett företag(27) på vilket det nationella programmet för förmånlig behandling tillämpades ålades samtliga företag som berördes av förfarandet böter.(28)

 Förfarandet vid de tjeckiska domstolarna

25.      Klagandena i målet vid den nationella domstolen väckte talan mot den tjeckiska konkurrensmyndighetens beslut vid Brnos regionala domstol.(29) De gjorde bland annat gällande att den tjeckiska konkurrensmyndigheten gett en felaktig bild av kartellens varaktighet och uppsåtligen flyttat dess avslutande till tiden innan Republiken Tjeckien blev medlem av Europeiska unionen för att därigenom rättfärdiga tillämpningen av den tjeckiska konkurrenslagen. Enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 har den tjeckiska konkurrensmyndigheten förlorat sin behörighet att genomföra dessa förfaranden, eftersom kommissionen redan har inlett ett förfarande avseende detta ärende. Förfarandet på nationell nivå har åsidosatt principen ne bis in idem.

26.      Brnos regionala domstol upphävde i dom av den 25 juni 2008(30) den tjeckiska konkurrensmyndighetens omprövningsbeslut av den 26 april 2007 och dess ursprungliga beslut av den 9 februari 2007. Den regionala domstolen utgick från att klagandenas beteende utgjorde en enda, fortlöpande, administrativ förseelse, som såsom kommissionen fastställt, varade till och med den 11 maj 2004. Eftersom kommissionen genomfört ett förfarande avseende denna ”världsomspännande” kartell enligt artikel 81 EG och meddelat ett ”fällande beslut” utgjorde ytterligare förfaranden i samma ärende ett åsidosättande av principen ne bis in idem. Enligt Brnos regionala domstol fråntogs den tjeckiska konkurrensmyndigheten dessutom sin behörighet att genomföra förfaranden avseende dessa beteenden utifrån artikel 81 EG på grund av den första meningen i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003.

27.      Enligt den regionala domstolen skulle det för övrigt ha stritt mot en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna om den tjeckiska konkurrensmyndigheten fortsatt hade varit behörig att även efter den 1 maj 2004 för perioden fram till detta datum retroaktivt tillämpa bestämmelserna i den tjeckiska lagen om skydd för konkurrens. I denna lag föreskrivs samma förbud mot karteller som det som finns i artikel 81 EG. De aktuella bestämmelserna i den tjeckiska lagen om skydd för konkurrens hade dessutom formulerats i syfte att närma den nationella lagstiftningen till den europeiska lagstiftningen innan Republiken Tjeckien blev medlem i Europeiska unionen.

28.      Den tjeckiska konkurrensmyndigheten anhängiggjorde emellertid en kassationstalan vid Republiken Tjeckiens Högsta förvaltningsdomstol(31) (Nejvyšší Správní Soud) mot den regionala domstolens avgörande. Den anförde att den fortfarande var behörig att beivra klagandenas beteende fram till och med det datum då Republiken Tjeckien blev medlem i Europeiska unionen, eftersom kommissionen inte kunde beivra beteenden som innebar en överträdelse i Republiken Tjeckien före detta datum. Den anförde att beivrandet av en världsomspännande kartell i olika jurisdiktioner inte utgör ett åsidosättande av principen ne bis in idem. Kommissionen och den tjeckiska konkurrensmyndigheten behandlade effekter av detta beteende som inträffat på geografiskt skilda platser. Den tjeckiska konkurrensmyndigheten anförde vidare att det enligt den rättspraxis som bygger på domen i målet Walt Wilhelm(32) är tillåtet med en parallell tillämpning av unionsrättsliga konkurrensregler och nationell konkurrenslagstiftning.

29.      Högsta förvaltningsdomstolen upphävde genom avgörande av den 10 april 2009 (33)domen från Brnos regionala domstol. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen gjorde den regionala domstolen en felaktig bedömning när den fann att kartelldeltagarnas beteende var en fortlöpande överträdelse. Fram till dess att Republiken Tjeckien blev medlem i Europeiska unionen var kartellen enbart underkastad den nationella jurisdiktionen och kunde bara beivras enligt den nationella lagstiftningen. Anslutningsdagen och förändringarna avseende jurisdiktion i samband med denna innebar ett avbrott i det konkurrensbegränsande beteendet. Även om klagandena inte formellt avslutat sitt beteende avseende Republiken Tjeckien före anslutningen måste, enligt Högsta förvaltningsdomstolen, det beteendet anses vara avslutat. Beteendet från och med dagen för anslutningen är formellt en separat överträdelse – en överträdelse av unionsrätten för vilken både den nationella konkurrensmyndigheten och kommissionen har jurisdiktion, och kommissionen har företräde (artikel 11.6 i förordning nr 1/2003).

30.      Nu har förfarandet åter anhängiggjorts i Brnos regionala domstol, den hänskjutande domstolen, till vilken målet återförvisats för ny prövning. Den regionala domstolen är enligt den nationella lagstiftningen(34) visserligen bunden av Högsta förvaltningsdomstolens ställningstagande i rättsfrågor men anser att vissa unionsrättsliga frågor som uppkommer i samband med Republiken Tjeckiens anslutning till Europeiska unionen den 1 maj 2004, å ena sidan, och efter ikraftträdandet av förordning nr 1/2003, å andra sidan, måste klargöras. Följaktligen hänskjuts på detta sätt de meningsskiljaktigheter angående tolkning som förekommer mellan den regionala domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen till EU-domstolen för ett förhandsavgörande.

IV – Begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen

31.      Genom beslut av den 11 december 2009,(35) som inkom till domstolen den 13 januari 2010, beslutade Bros regionala domstol att ställa följande frågor till domstolen:

”1.      Ska artikel 81 EG (nu artikel 101 FEUF) och förordning nr 1/2003 tolkas så, att dessa bestämmelser ska tillämpas (i förfaranden vilka har inletts efter den 1 maj 2004) på hela den period som kartellen var verksam, då kartellen var verksam i Republiken Tjeckien innan denna stat blev medlem i Europeiska unionen (det vill säga före den 1 maj 2004) och kartellens verksamhet fortsatte och sedan avslutades efter det att Republiken Tjeckien hade blivit medlem i Europeiska unionen?

2.      Ska artikel 11.6 jämförd med artikel 3.1 och skäl 17 i ingressen till förordning nr 1/2003, punkt 51 i kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter, principen ne bis in idem, som följer av artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och de allmänna principerna i Europarätten tolkas så, att om kommissionen efter den 1 maj 2004 inleder ett förfarande avseende åsidosättande av artikel 81 EG, och meddelar ett beslut i det ärendet, innebär detta att

a)      konkurrensmyndigheterna i medlemsstaterna från och med detta automatiskt för alltid fråntas sin behörighet att genomföra förfaranden avseende dessa beteenden,

b)      konkurrensmyndigheterna i medlemsstaterna fråntas sin behörighet att avseende dessa beteenden tillämpa bestämmelser i nationell rätt med motsvarande innehåll som artikel 81 EG (nu artikel 101 FEUF)?”

32.      I förfarandet vid domstolen har, Toshiba, Mitsubishi, Fuji(36), Hitachi(37), Alstom och Siemens(38), den tjeckiska, den irländska, den spanska och den polska regeringen, Europeiska kommissionen samt Eftas övervakningsmyndighet avgett skriftliga och muntliga yttranden. I det skriftliga förfarandet deltog dessutom den slovakiska regeringen och i det muntliga förfarandet den tjeckiska konkurrensmyndigheten.

V –    Bedömning

33.      Brnos regionala domstol önskar genom sin begäran om förhandsavgörande få klarhet i ett kartellfall avseende konsekvenserna av Republiken Tjeckiens anslutning till Europeiska unionen. Härvid rör det sig dels om att fastställa den tillämpliga lagstiftningen (den första frågan), dels om att avgränsa behörigheten inom det europeiska konkurrensnätverket(39) (den andra frågan) vad gäller gränsöverskridande konkurrensbegränsande samverkan i form av en fortgående överträdelse som ägde rum dels före dels efter anslutningen och som bland annat avsåg att påverka Republiken Tjeckiens territorium.

34.      Det föreligger ingen tvekan om att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. Tolkningsfrågan liknar vid en första anblick visserligen den som ställdes i domen i målet Ynos, i vilken domstolen inte ansåg sig vara behörig att tolka ett direktiv.(40) Till skillnad från vad som var fallet i målet Ynos har domstolen i förevarande fall inom ramen för den första tolkningsfrågan emellertid inte ombetts att tolka unionsrätten före anslutningen av en ny medlemsstat, utan enbart att klargöra unionsrättens tillämpning i tiden. Den har utan tvekan behörighet att göra detta.

35.      Den omständigheten att den hänskjutande domstolen enligt den nationella processlagstiftningen är bunden av en högre instans rättsliga uppfattning(41) utgör inte heller hinder mot att framställa en begäran om förhandsavgörande till domstolen eller att den hänskjutande domstolen blir bunden av domstolens svar. (42)

36.      Eftersom det i tvisten i målet vid den nationella domstolen rör sig om att bedöma lagenligheten av ett beslut från den tjeckiska konkurrensmyndigheten från år 2007, ska vid svaret på begäran om förhandsavgörande även bestämmelserna i fördraget, i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget,(43) tillämpas. Framför allt ska artikel 81 EG, och inte artikel 101 FEUF, tillämpas.

A –    Den första tolkningsfrågan: Tillämpningen av den europeiska konkurrensrätten i tiden

37.      Genom den första tolkningsfrågan vill den hänskjutande domstolen huvudsakligen få klarhet i huruvida artikel 81 EG och artikel 3.1 i förordning nr 1/2003 är tillämpliga i en medlemsstat som blev medlem i Europeiska unionen den 1 maj 2004 på perioder som föregår detta datum för anslutning.(44)

38.      Bakgrunden till denna fråga är att den omtvistade kartellen utgör en enda, fortlöpande, överträdelse av konkurrenslagstiftningen,(45) vars konkurrensbegränsande verkningar inom Republiken Tjeckens territorium började redan innan Republiken Tjeckien blev medlem i Europeiska unionen och fortsatte efter anslutningen. De perioder under vilka bötesförfarandet för att beivra denna konkurrensbegränsande samverkan genomfördes på unionsnivå och på nationell nivå låg till och med helt och hållet efter anslutningen.

39.      Denna situation talar enligt den hänskjutande domstolen och klagandena i målet vid den nationella domstolen för en tillämpning av artikel 81 EG och förordning nr 1/2003 på hela den period under vilken den omtvistade kartellen var verksam. De företag som deltar i kartellen tror att de helt och hållet kan undgå sanktioner från den tjeckiska konkurrensmyndigheten vid en tillämpning av dessa unionsrättsliga bestämmelser.

1.      Bestämmelserna i anslutningsakten och allmänna principer

40.      Artikel 2 i anslutningsakten utgör utgångspunkten för fastställandet av tillämpningen i tiden av de unionsrättsliga bestämmelserna i Republiken Tjeckien. Enligt denna ska bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i rättsakter som har antagits av unionsinstitutionerna före anslutningen vara bindande för de nya medlemsstaterna från och med dagen för anslutningen, det vill säga med verkan från och med den 1 maj 2004.

41.      Av bestämmelserna i anslutningsakten framgår således enbart att artikel 81 EG och förordning nr 1/2003 är tillämpliga i Republiken Tjeckien sedan den 1 maj 2004. Av anslutningsakten framgår emellertid inte huruvida artikel 81 EG och förordning nr 1/2003 är tillämpliga på fortgående överträdelser vars konkurrensbegränsande verkningar inom det tjeckiska territoriet inträffade dels före, dels efter anslutningen till Europeiska unionen. I detta avseende ska de allmänna principerna i unionsordningen tillämpas, nämligen rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar samt principen om förbud mot retroaktiv tillämpning.(46)

a)      Principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av materiella bestämmelser

42.      Av ovannämnda allmänna principer framgår att det vad gäller verkningarna av lagändringar i tiden ska skiljas mellan handläggningsregler och materiella bestämmelser. Domstolen erinrar om att handläggningsregler enligt fast rättspraxis i allmänhet ska anses tillämpliga på alla tvister som pågår vid den tidpunkt då de träder i kraft, i motsats till materiella bestämmelser som vanligtvis tolkas så, att de i princip inte avser förhållanden som har uppstått innan bestämmelserna trädde i kraft.(47)

43.      Förordning nr 1/2003 innehåller visserligen ett flertal handläggningsregler.(48) Artikel 3.1 innehåller emellertid liksom artikel 81 EG bestämmelser för att konkurrensmyndigheter ska kunna fastställa huruvida avtal mellan företag föreligger. Därmed utgör artikel 81 EG och artikel 3.1 i förordning nr 1/2003 materiella bestämmelser i unionslagstiftningen.

44.      Sådana materiella bestämmelser får i princip inte tillämpas retroaktivt, oberoende av vilka fördelar eller nackdelar en sådan tillämpning skulle föra med sig för den berörde. Enligt principen om rättssäkerhet krävs det nämligen att alla faktiska omständigheter normalt, om inget uttryckligen talar för motsatsen, ska bedömas mot bakgrund av de rättsregler som gällde när omständigheterna inträffade.(49) Nya materiella bestämmelser ska i princip enbart tillämpas direkt på framtida verkningar av en situation som uppkom då den äldre bestämmelsen gällde.(50)

45.      På en internationellt verksam kartell som i form av en enda, fortlöpande, överträdelse såväl före som efter datumet för anslutning inverkat eller kunde ha inverkat på en ny medlemsstats territorium(51) är därför olika materiella bestämmelser tillämpliga beroende på vilken period det rör sig om. Med avseende på perioder före datumet för anslutning ska kartellens konkurrensbegränsande verkningar i den berörda medlemsstaten enbart bedömas enligt dess nationella konkurrenslagstiftning Vad gäller senare perioder ska de däremot bedömas enhetligt i unionen i enlighet med artikel 81 EG och 3.1 i förordning nr 1/2003.(52)

46.      Detta betyder i det nu aktuella fallet att artikel 81 EG och artikel 3.1 i förordning nr 1/2003 enbart ska tillämpas i Republiken Tjeckien och på den omtvistade kartellen i den mån som eventuella konkurrensbegränsande verkningar ska beivras från och med den 1 maj 2004. Däremot kan konkurrensbegränsande verkningar av denna kartell som avser perioden fram till den 30 april 2004 enbart bedömas enligt den nationella konkurrenslagstiftningen i Republiken Tjeckien. Trots att en enda, fortlöpande, överträdelse kan föreligga omfattas dess konkurrensbegränsande verkningar emellertid vad gäller perioden före och efter den period då Republiken Tjeckien blev medlem i Europeiska unionen av olika bestämmelser.

b)      Avsaknad av undantag från principen om förbud mot retroaktiv tillämpning

47.      Till skillnad från vad Siemens, Hitachi och Fuji har hävdat talar i förevarande fall ingenting mot en retroaktiv tillämpning av unionsrätten, vilket innebär att även de konkurrensbegränsande verkningarna av den omtvistade kartellen i Republiken Tjeckien innan den staten blev medlem i Europeiska unionen omfattas av artikel 81 EG och artikel 3.1 i förordning nr 1/2003.

48.      Det stämmer visserligen att materiella bestämmelser i unionsrätten undantagsvis kan tillämpas retroaktivt i den mån det av deras lydelse, syfte eller struktur klart framgår att de ska ges en sådan verkan.(53) I förevarande fall innehåller emellertid varken ordalydelsen, syftet eller strukturen av artikel 81 EG och artikel 3 i förordning nr 1/2003 klart stöd för att dessa båda bestämmelser ska tillämpas retroaktivt. Däremot talar den straffrättsliga karaktären av den unionsrättsliga kartellagstiftningen(54) klart mot en sådan retroaktiv tillämpning. Genom en sådan tillämpning kan nämligen principen nullum crimen, nulla poena sine lege åsidosättas, vilken skyddas som en grundläggande rättighet på unionsnivå (artikel 49 i stadgan om de grundläggande rättigheterna).(55)

49.      Det kan framför allt inte argumenteras att den konkurrenslagstiftning som gällde i Republiken Tjeckien före den 1 maj 2004 redan före detta datum orienterade sig efter artikel 81 EG, och att artikel 81 EG således enbart är en typ av efterföljande bestämmelse vars ikraftträdande inte tillförde något nytt i denna medlemsstat.

50.      Det kan förhålla sig på det sättet att den nationella tjeckiska lagstiftningen(56) redan före Republiken Tjeckiens anslutning i stora delar överensstämde med artikel 81 EG. Det kan även förhålla sig på det sättet att Europaavtalet,(57) genom vilket Republiken Tjecken blev medlem i Europeiska unionen, i artikel 64 redan innehöll en bestämmelse som liknade artikel 81 EG.

51.      Såväl den nationella lagstiftningen som Europaavtalet kunde före den 1 maj 2004 emellertid enbart tillämpas och genomföras i Republiken Tjeckien av nationella myndigheter. Det ankommer enbart på tjeckiska myndigheter och domstolar att på Republiken Tjeckiens territorium tolka och tillämpa denna i enlighet med bestämmelserna i artikel 81 EG. Kommissionen som europeisk konkurrensmyndighet arbetade visserligen mycket tätt tillsammans med tjeckiska myndigheter före den 1 maj 2004 men kunde själv varken tillämpa artikel 64 i Europaavtalet eller artikel 81 EG, och tjeckiska domstolar kunde inte heller ställa frågor till EU-domstolen avseende tolkningen av dessa bestämmelser.

52.      Framför allt ska det, vad gäller artikel 81 EG, påpekas att denna bestämmelse före den 1 maj 2004 inte hade något företräde framför den tjeckiska lagstiftningen. Dessutom var före den 1 maj 2004 förordning 1/2003 inte tillämplig i vare sig de gamla eller nya medlemsstaterna. Enligt artikel 3.1 i denna bestämmelse är de nationella konkurrensmyndigheterna på de villkor som anges där skyldiga att tillämpa artikel 81 EG och den nationella lagstiftningen som rör karteller parallellt och att beakta unionsrättens värderingar, som har företräde.(58)

53.      Fram till den 30 april 2004 fanns ett helt annat system än från den 1 maj 2004. Den 1 maj 2004 inträdde en viktig brytpunkt i den kartellrättsliga rättordningen vad gällde såväl innehållet som förfaranderättsligt, vilket inte talar för utan mot en retroaktiv tillämpning av artikel 81 EG och artikel 3.1 i förordning nr 1/2003.

54.      En retroaktiv tillämpning av artikel 81 EG och förordning nr 1/2003 skulle med säkerhet minska risken för att en och samma kartell bedömdes annorlunda av olika myndigheter och domstolar i deras bötesförfarande. Det kan i detta avseende emellertid invändas att förekomsten av beslut med olika innehåll före den 1 maj 2004 var inneboende i systemet och accepterades i den mån som detta inte ledde till att den unionsrättsliga lagstiftningen och unionsrättens företräde förlorade sin verkan.(59) Hur eftersträvansvärd en så enhetlig och effektiv tolkning och tillämpning av konkurrensrätten inom Europeiska unionen som möjligt än är får detta inte ske på bekostnad av ett åsidosättande av rättsstatsprinciper.

c)      Principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning

55.      Hitachi har åberopat principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitius) för att motivera att de konkurrensbegränsande verkningarna av den omtvistade kartellen i Republiken Tjeckien före den 1 maj 2004 ska bedömas mot bakgrund av artikel 81 EG och förordning nr 1/2003.

56.      Principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning utgör en del av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och en del av de allmänna unionsrättsliga principerna.(60) Denna princip har bland annat fastställts i artikel 49.1 tredje meningen i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

57.      Utan tvekan var den tjeckiska konkurrensmyndigheten således skyldig att bedöma de konkurrensbegränsande verkningarna av den omtvistade kartellen, som inträdde före den 1 maj 2004 i Republiken Tjeckien enligt artikel 81 EG och artikel 3.1 i förordning nr 1/2003, när detta skulle leda till straffrihet eller en lindrigare påföljd än vad som hade varit fallet om den nationella lagstiftningen hade tillämpats. Detta är emellertid föga troligt.

58.      Varken i artikel 81 EG eller i förordning nr 1/2003 anges nämligen något om de påföljder som de nationella konkurrensmyndigheterna får ålägga för konkurrensbegränsande samverkan. I artikel 5 i förordning nr 1/2003 klargörs enbart att de nationella konkurrensmyndigheterna får fatta beslut om att ålägga böter, förelägga viten eller ålägga andra påföljder som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Även om den tjeckiska konkurrensmyndigheten tillämpade artikel 81 EG på perioder före den 1 maj 2004 så skulle således de påföljder som ska åläggas komma att fastställas enligt den nationella lagstiftningen.(61)

59.      Hitachi eftersträvar ett helt annorlunda syfte genom sin hänvisning till principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning. Företaget vill inte att ett lindrigare beslut ska fattas för perioden före den 1 maj 2004, utan vill inte att något beslut ska fattas av den tjeckiska konkurrensmyndigheten. Den vill att principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning ska tolkas så, att den tjeckiska konkurrensmyndigheten förlorar sin behörighet att beivra konkurrensbegränsande samverkan för perioden före den 1 maj 2004, och de konkurrensbegränsande verkningarna av kartellen under denna period ska omfattas av kommissionens beslut.

60.      Härmed åsidosätts emellertid principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning i grunden. Denna princip begränsar sig till att av billighetsskäl tillåta ett undantag från den grundläggande legalitetsprincipen (nullum crimen, nulla poena sine lege).(62) Den möjliggör för de berörda parterna att komma i åtnjutande av lagstiftarens ändrade värderingar och därför åläggas lindrigare påföljder än vad som föreskrevs vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna.(63) Denna princip ger däremot inte rätt till beslut från en annan myndighet än den som var behörig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna. Principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning avser endast innehållet. Den säger inget om förfarandet eller fördelningen av behörigheter mellan olika myndigheter som ska ingripa mot överträdelser.

61.      I den mån som klagandena i tvisten i målet vid den nationella domstolen avser att ifrågasätta den tjeckiska konkurrensmyndighetens behörighet att ålägga böter är detta ett problem som berör artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 och förbudet mot dubbla påföljder (ne bis in idem)(64) men inte ett problem som berör lindrigare strafflagstiftning (lex mitius).

62.      Sammanfattningsvis leder således principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning inte till det av Hitachi m.fl. önskade resultatet.

2.      Vissa motargument som framförts av intervenienterna

63.      Under förfarandet vid domstolen har med hänvisning till hittillsvarande rättspraxis ett antal ytterligare argument framförts som jag i det följande vill beröra kort. Först vill jag påpeka att inget av dessa argument kan godtas.

64.      Vad gäller domen i målet Dow Chemical Ibérica,(65) som vissa av intervenienterna har åberopat kan denna enligt min mening inte motivera en tillämpning av artikel 81 EG och artikel 3.1 i förordning nr 1/2003 på den nya medlemsstatens territorium för perioden före anslutningen. I domen i målet Dow Chemical Ibérica rörde det sig nämligen inte om tillämpningen av materiella bestämmelser, utan enbart om tillämpningen av förfaranderegler, närmare bestämt om tillämpningen av bestämmelser om kommissionens undersökning (husrannsakan) i företagets lokaler. Den omständigheten att domstolen fastställde att sådana förfaranderegler var tillämpliga när en ny medlemsstat blir medlem i unionen är förenlig med ovan(66) nämnda allmänna principer. Domen i målet Dow Chemical Ibérica innehåller emellertid inte några uttalanden avseende den här aktuella frågan om även materiella bestämmelser i den europeiska konkurrenslagstiftningen är tillämpliga, i den mån som det rör sig om konkurrensbegränsande verkningar av en kartell på en ny medlemsstats territorium tiden innan den blev medlem i Europeiska unionen. (67)

65.      Generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande i målet Asnef‑Equifax,(68) vilket vissa av intervenienterna har åberopat, avviker inte heller från ovannämnda allmänna principer(69), utan fastställer dessa. Generaladvokaten har anfört att artikel 3 i förordning nr 1/2003 kan innehålla bestämmelser för bedömning av nuvarande och framtida verkningar av ett avtal mellan företag, som ingicks långt innan förordning nr 1/2003 trädde i kraft.(70) Han har inte uttalat sig för en retroaktiv tillämpning av denna bestämmelse på tidigare perioder.

66.      Den rättspraxis avseende det tidsmässiga tillämpningsområdet för de grundläggande friheterna och det allmänna förbudet mot diskriminering,(71) som åberopats av vissa, innehåller inte heller något stöd för en retroaktiv tillämpning av unionsrätten på en ny medlemsstats territorium före dess anslutning. Detta framgår särskilt klart i domen i målet Saldanha, enligt vilken artikel 6 i EG‑fördraget (numera artikel 18 FEUF) ”skall tillämpas … på de framtida verkningarna av situationer som uppstått före anslutningen” .(72)

67.      Bilaga II avsnitt 5 i anslutningsakten,(73) som Siemens åberopat, leder inte heller till en annan bedömning. Även i dessa bestämmelser utgås nämligen från att artikel 81 EG är tillämplig på framtida verkningar av avtal mellan företag som ingåtts före anslutningen. Undantag föreskrivs enbart för sådana avtal mellan företag som inom sex månader anpassats till gällande gruppundantagsförordningar. Till skillnad från vad Siemens har hävdat innehåller bilaga II avsnitt 5 i anslutningsakten inte något stöd för att verkningarna av avtal mellan företag som ingåtts före den 1 maj 2004 ska omfattas av tillämpningsområdet för artikel 81 EG.

3.      Slutsats i denna del

68.      I denna del kan följaktligen följande slutsats dras:

Artikel 81 EG och artikel 3.1 i förordning nr 1/2003 är inte tillämplig i en medlemsstat som den 1 maj 2004 blivit medlem i Europeiska unionen på perioder före detta datum, även om en internationellt verksam kartell som utgör en enda, fortlöpande, överträdelse och som kunde ha verkan på den berörda medlemsstatens territorium såväl före som efter tidpunkten för anslutning ska beivras.

B –    Den andra tolkningsfrågan: Konkurrensmyndigheternas behörighet och förbudet mot dubbla påföljder (principen ne bis in idem)

69.      Genom den andra frågan vill den hänskjutande domstolen huvudsakligen få klarhet i huruvida ett bötesförfarande som inleddes av den Europeiska kommissionen utgör hinder för den nationella konkurrensmyndigheten att enligt den nationella konkurrenslagstiftningen beivra en internationellt verksam kartell som utgör en enda, fortlöpande, överträdelse och som såväl före som efter anslutningen kunde ha inverkan på den berörda medlemsstatens territorium.

70.      Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang i första hand få klarhet i hur artikel 11.6 jämförd med artikel 3.1 i förordning nr 1/2003 samt principen ne bis in idem ska tolkas. Den har dessutom hänvisat till skäl 17 i förordning nr 1/2003 och punkt 51 i tillkännagivandet om nätverket.

71.      De båda delarna av den andra frågan avser dels den nationella konkurrensmyndighetens behörighet att genomföra ett bötesförfarande (fråga 2 a), dels myndighetens behörighet att tillämpa nationell konkurrenslagstiftning (fråga 2 b). Eftersom dessa aspekter har ett nära samband kommer de att behandlas gemensamt och därefter kommer två stora ämnesområden att granskas, nämligen avgränsning av den europeiska konkurrensmyndighetens behörighet i kartellförfaranden (se nedan avsnitt 1) och förbudet mot dubbla påföljder (principen ne bis in idem) (se nedan avsnitt 2).

1.      Avgränsning av den europeiska konkurrensmyndighetens behörighet

72.      Den hänskjutande domstolen och klagandena i tvisten i målet vid den nationella domstolen anser att den tjeckiska konkurrensmyndigheten enligt artikel 11.6 jämförd med artikel 3.1 i förordning nr 1/2003 slutgiltigt förlorade sin behörighet att beivra den omtvistade kartellen när Europeiska kommissionen inledde sitt bötesförfarande.

73.      Detta påstående är inte riktigt. Visserligen är sedan den 1 maj 2004 artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 tillämplig förfaranderegel(74) i samtliga medlemsstater, även vad gäller situationer som uppkommit före denna tidpunkt.(75) Den har emellertid ett helt annat innehåll än vad som antagits av den hänskjutande domstolen och klagandena i tvisten i målet vid den nationella domstolen. Detta har med rätta påpekats av de regeringar som deltar i förfarandet, liksom av kommissionen.

a)      Allmänna överväganden avseende innehållet i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003

74.      Enligt artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 fråntas medlemsstaternas konkurrensmyndigheter sin behörighet att tillämpa artiklarna 81 EG och 82 EG i fördraget (numera artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF) om kommissionen inleder ett förfarande i syfte att fatta ett beslut enligt kapitel III.(76) De nationella myndigheterna fråntas automatiskt sin behörighet,(77) närmare bestämt det datum då kommissionen formellt beslutar att inleda förfarandet.(78)

75.      Om man enbart betraktar ordalydelsen av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 så förefaller nationella konkurrensmyndigheters förlust av behörighet enbart avse deras behörighet att tillämpa den unionsrättsliga kartellrätten (artikel 81 EG och artikel 82 EG samt artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF), men inte deras behörighet att tillämpa nationell lagstiftning. Även punkterna 51 och 53 i tillkännagivandet om nätverket kan tolkas på detta sätt.(79)

76.      Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska emellertid inte bara dess lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i.(80) Domstolen har framför allt avseende förordning nr 1/2003 dessutom slagit fast att det endast är när det inte föreskrivs några särskilda bestämmelser i unionsrätten som en nationell konkurrensmyndighet får tillämpa sina nationella bestämmelser.(81)

77.      Det ska här beaktas att artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 har ett nära innehållsmässigt samband med artikel 3.1 i nämnda förordning. Betraktar man dessa bestämmelser tillsammans framgår det att nationella konkurrensmyndigheter förutom att de inte får tillämpa konkurrenslagstiftningen i unionen inte heller får tillämpa en del av deras nationella konkurrenslagstiftning,(82) om kommissionen inleder ett förfarande i syfte att fatta ett beslut enligt kapitel III i förordning nr 1/2003.

78.      Det förhåller sig närmare bestämt på följande sätt:(83) Artikel 3.1 första meningen i förordning nr 1/2003 skapar en nära anknytning mellan förbudet mot karteller enligt artikel 81 EG (artikel 101 FEUF) och motsvarande bestämmelser i den nationella kartellrätten. Om det nationella förbudet mot karteller tillämpas på ett avtal mellan företag som syftar till att påverka handeln mellan medlemsstaterna så ska enligt artikel 3.1 första meningen i förordning nr 1/2003 också artikel 81 EG (artikel 101 FEUF) tillämpas. Men eftersom den nationella konkurrensmyndigheten enligt artikel 11.6 första meningen i förordning nr 1/2003 inte får tillämpa artikel 81 EG (artikel 101 FEUF) om kommissionen inleder ett förfarande, kan den nationella konkurrensmyndigheten inte heller tillämpa det nationella förbudet mot karteller.

79.      Tvärtemot vad den hänskjutande domstolen och klagandena i målet vid nämnda domstol har anfört innebär detta emellertid inte att de nationella konkurrensmyndigheterna till följd av att kommissionen inleder förfarandet varaktigt och slutgiltigt fråntas behörigheten att tillämpa nationell konkurrenslagstiftning. Beroende på hur kommissionen avslutar sitt förfarande finns i anslutning härtill utrymme för de nationella konkurrensmyndigheterna att tillämpa nationell konkurrenslagstiftning.(84)

80.      Skyddet för konkurrensen inom Europeiska unionen säkerställs genom en kombination av unionsrättsliga och nationella konkurrensrättsliga bestämmelser. Enligt fast rättspraxis ska de två rättsordningarna tillämpas parallellt.(85) Moderniseringen av det europeiska systemet för verkställande av kartellagstiftningen enligt förordning nr 1/2003 medför ingen ändring i detta avseende. Till skillnad från vad som ursprungligen föreslagits av kommissionen(86) kan enligt artikel 3 i förordning nr 1/2003 såväl unionsrättsliga (artikel 81 EG och 82 EG, numera artikel 101 FEUF samt artikel 102 FEUF) som nationella konkurrensbestämmelser även fortsättningsvis tillämpas på ett och samma fall.

81.      I princip eftersträvas samma syfte med konkurrenslagstiftningen på europeisk och nationell nivå, nämligen att säkerställa skyddet för konkurrensen på den berörda marknaden.(87) Bestämmelserna bedömer emellertid konkurrensbegränsande förfaranden från olika utgångspunkter(88) och har inte samma tillämpningsområde.(89) Domstolens vägledande avgörande i domen i målet Walt Wilhelm, till vilket sistnämnda konstaterande hänför sig, är i vart fall i detta avseende mer än 40 år senare fortfarande korrekt.(90) Det kan visserligen inte bestridas att den ekonomiska integrationen i den Europeiska unionen under denna tid har kommit långt och att den konstanta avvecklingen av handelshinder mellan medlemsstaterna har främjat förverkligandet av en verklig inre marknad. Med ett flertal produkter bedrivs handel emellertid fortfarande på nationella eller regionala marknader. Konkurrensvillkoren för dessa produkter kan i alltför stor utsträckning skilja sig från land till land, ibland till och med från region till region, så att man inte kan utgå från en europeisk marknad eller än mindre en världsomspännande marknad. Det kan följaktligen inte heller uteslutas att utöver de gränsöverskridande konkurrensproblem som omfattas av artikel 81 EG och artikel 82 EG (artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF) uppkommer i ett visst fall med avseende på nationella och regionala särdrag ytterligare konkurrensproblem på plats, som konkurrensmyndigheterna enbart kan få bukt med genom att tillämpa nationell konkurrenslagstiftning.

82.      Även efter ikraftträdandet av förordning nr 1/2003 är det förenligt med syftet och systematiken i den europeiska kartellagstiftningen att flera konkurrensmyndigheter befattar sig med ett fall och undersöker detta från olika utgångspunkter.(91) Genom det nya decentraliserade systemet ska nationella myndigheter medverka i mer omfattande utsträckning än tidigare i genomförandet av kartellrättslagstiftningen. Såtillvida föreligger en grundläggande skillnad mellan det europeiska systemet för genomförande av kartellrättslagstiftningen, såsom denna moderniserats genom förordning nr 1/2003, och den samtidigt genomförda reformen avseende den europeiska koncentrationskontrollen.(92)

83.      Syftet att på ett så enhetligt och effektivt sätt som möjligt kontrollera efterlevnaden av konkurrensbestämmelserna på den inre marknaden(93) förverkligas i förordning nr 1/2003 inte genom att exklusiva behörigheter fastställs för enskilda konkurrensmyndigheter, utan i stället genom att Europeiska kommissionen och konkurrensmyndigheterna samarbetar i ett nätverk och samordnar sig där.(94) Unionsrättens företräde säkerställs i detta sammanhang genom bestämmelserna i artiklarna 3 och 16 i förordning nr 1/2003.

84.      Att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter kan vidta åtgärder när kommissionen redan fattat ett beslut framgår inte minst av artikel 16.2 i förordning nr 1/2003. Genom denna bestämmelse fråntas nationella myndigheter nämligen inte sin behörighet att vidta åtgärder efter kommissionen, utan dessa bestämmelser utgör enbart hinder för dem att gå emot ett tidigare beslut från kommissionen.(95)

85.      Enligt ordalydelsen i artikel 16.2 i förordning nr 1/2003 beaktas visserligen enbart de nationella konkurrensmyndigheternas tillämpning av unionsrättens lagstiftning om karteller (det vill säga tillämpningen av artikel 81 EG och 82 EG, numera artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF). Samma regel måste emellertid i än högre grad gälla i ett fall i vilket de nationella konkurrensmyndigheterna vill tillämpa nationell lagstiftning som rör karteller. Om de nationella konkurrensmyndigheterna till följd av ett kommissionsbeslut får tillämpa unionsrätten så måste de även kunna tillämpa nationell lagstiftning under förutsättning att de beaktar unionsrättens företräde i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 1/2003.

86.      Det skulle inte vara lämpligt att göra en så restriktiv tolkning av tillämpningsområdet för artikel 16.2 i förordning nr 1/2003 som den hänskjutande domstolen och klagandena i tvisten i målet vid nämnda domstol förespråkat.(96)

87.      Klagandena i tvisten i målet vid den nationella domstolen har anfört att artikel 16.2 i förordning nr 1/2003 möjliggör för den nationella konkurrensmyndigheten att ingripa mot sådana deltagare i kartellen mot vilka Europeiska kommissionen inte redan vidtagit åtgärder i sitt beslut. Det ska i detta avseende emellertid påpekas att artikel 16.2 enbart helt allmänt reglerar förhållandet mellan beslut från nationella konkurrensmyndigheter om ”avtal, beslut eller förfaranden” och redan befintliga beslut från Europeiska kommissionen, oberoende av vad kommissionsbesluten avser och vem de riktar sig till. Nationella konkurrensmyndigheter får i sina beslut framför allt inte motsätta sig tidigare beslut från kommissionen. I bestämmelsen regleras således ett förbud mot undantag, och unionsrättens företräde säkerställs.

88.      Artikel 16.2 i förordning nr 1/2003 kan inte heller begränsas till att omfatta det mycket sällsynta fallet där Europeiska kommissionen tidigare fastställt att artikel 81 EG eller artikel 82 EG (numera artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF) inte är tillämpliga enligt artikel 10 i förordning nr 1/2003.(97) Till skillnad från vad som hävdats av den hänskjutande domstolen och vissa intervenienter omfattar artikel 16.2 i förordning nr 1/2003 enligt dess ytterst allmänt avfattade ordalydelse och dess systematik i kapitlet om ”Samarbete” alla möjliga beslut som kommissionen kan ha antagit på grundval av förordning nr 1/2003 och begränsar sig inte på något sätt till en viss typ av beslut.

89.      Skäl 18 i förordning nr 1/2003 ska inte heller tolkas så, att unionslagstiftaren avsåg att frånta de nationella konkurrensmyndigheterna behörighet att tillämpa nationell lagstiftning som rör karteller när kommissionen antagit ett beslut. I skäl 18 anges visserligen syftet ”att varje ärende skall handläggas av endast en myndighet”. Härvid rör det sig emellertid inte om en allmän bestämmelse som är utmärkande för hela det europeiska systemet för genomförande av lagstiftning som rör karteller enligt förordning nr 1/2003. Detta syfte sammanhänger tvärtom med en konkret bestämmelse i förordning nr 1/2003, nämligen med artikel 13. Enligt denna bestämmelse har visserligen varje konkurrensmyndighet inom nätverket möjlighet att avbryta dess förfarande eller avvisa ett klagomål som inlämnats till myndigheten när en annan myndighet inom nätverket handlägger samma ärende. De berörda myndigheterna har emellertid inte någon skyldighet att agera på det sättet. Artikel 13 och skäl 18 i förordning nr 1/2003 ger snarare uttryck för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som de myndigheter som är sammanslutna i nätverket har med avseende på den optimala fördelningen av ärenden inom nätverket.

90.      Slutligen talar även den kompetensrättsliga proportionalitetsprincipen (artikel 5.4 FEU, tidigare artikel 5.3 EG) mot en tolkning av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003, enligt vilken de nationella konkurrensmyndigheterna varaktigt och stadigvarande fråntas sin behörighet att tillämpa nationell lagstiftning som rör karteller när kommissionen inleder ett förfarande. Denna proportionalitetsprincip till vilken unionslagstiftaren uttryckligen hänvisat i ingressen till förordning nr 1/2003(98) har en grundläggande nästan konstitutionell betydelse inom fördragets system. Enligt denna får unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Syftet med förordning nr 1/2003 är att i ett decentraliserat system bidra till att unionens konkurrensregler tillämpas effektivt,(99) varvid en enhetlig tillämpning av unionsrätten ska säkerställas.(100) För detta ändamål krävs inte att de nationella konkurrensmyndigheterna förbjuds att varaktigt och stadigvarande tillämpa sin nationella lagstiftning som rör karteller. Det räcker att frånta dem denna behörighet under den period då ett förfarande som inleds av kommissionen varar och efter det att förfarandet avslutats förplikta dem att beakta kommissionens beslut.(101)

91.      Redan på grund av dessa allmänna överväganden avseende innehållet i bestämmelsen i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 kan slutsatsen dras att nationella konkurrensmyndigheter inte varaktigt och stadigvarande fråntas sin behörighet att tillämpa nationell konkurrenslagstiftning när kommissionen inleder ett förfarande i syfte att fatta ett beslut enligt kapitel III i förordning nr 1/2003. Nationella konkurrensmyndigheter kan tvärtom efter att kommissionens förfarande avslutats själva fatta beslut inom de gränser som förbudet mot dubbla påföljder (principen ne bis in idem) innebär.

b)      Övriga överväganden avseende perioden innan en ny medlemsstat blivit medlem i Europeiska unionen.

92.      I förevarande fall avser det omtvistade beslut som den tjeckiska konkurrensmyndigheten antagit enligt uppgifter från den hänskjutande domstolen enbart de konkurrensbegränsande verkningarna av den aktuella kartellen före den 1 maj 2004, det vill säga enbart perioden innan Republiken Tjeckien blev medlem i Europeiska unionen.

93.      Såsom anförts ovan(102) var artikel 81 EG inte tillämplig under denna period i Republiken Tjeckien och får inte heller tillämpas retroaktivt på eventuella konkurrensbegränsande verkningar av en fortgående överträdelse under denna period i Republiken Tjeckien.

94.      Därmed kan med avseende på den tiden inte heller samspelet mellan artikel 11.6 och artikel 3.1 i förordning nr 1/2003 innebära ett hinder för tillämpningen av nationella konkurrensrättsliga bestämmelser, såsom de som finns i Republiken Tjeckien i artikel 3 konkurrenslagen. För nämnda period före den 1 maj 2004 behöver varken en behörighetskonflikt mellan kommissionen och den tjeckiska konkurrensmyndigheten befaras eller motsättningar mellan artikel 81 EG och den nationella konkurrenslagstiftningen undvikas. Den nationella lagstiftningen kan inte strida mot en unionsrättslig bestämmelse som inte är tillämplig under den aktuella perioden.

95.      Även om man vad gäller perioden före den 1 maj 2004 skulle vilja orientera sig efter målen med det nya systemet enligt förordning nr 1/2003 så skulle detta klart tala för och inte emot en tillämpning av den nationella konkurrenslagstiftningen av den tjeckiska konkurrensmyndigheten. Det skulle nämligen gå stick i stäv med det grundläggande syftet att skapa likvärdiga marknadsvillkor inom den gemensamma marknaden(103) och skydda konkurrensen på marknaden(104) om en konkurrensbegränsande samverkan inte skulle kunna bekämpas på en viss del av den gemensamma marknaden under en viss period (i den mån de villkor som uppställs i en rättsstat för övrigt är uppfyllda och preskription ännu inte inträtt). Just i förevarande fall var det enbart genom att tillämpa den nationella konkurrenslagstiftningen som det var möjligt att beivra eventuella konkurrensbegränsande verkningar av den omtvistade kartellen i Republiken Tjeckien under perioden innan staten blev medlem i Europeiska unionen.

c)      Slutsats i denna del

96.      Artikel 11.6 första meningen jämförd med artikel 3.1 första meningen i förordning nr 1/2003 utgör således inte ett varaktigt och stadigvarande hinder för tillämpningen av den nationella konkurrenslagstiftningen. Detta gäller emellertid enbart med förbehåll för vissa begränsningar som kan följa av förbudet mot dubbla påföljder (principen ne bis in idem). Följande avsnitt avser det sista rättsliga problemet i förevarande fall.

2.      Förbudet mot dubbla påföljder (principen ne bis in idem)

97.      Det återstår att bedöma om förbudet mot dubbla påföljder (principen ne bis in idem) i ett fall som det förevarande utgör hinder för nationella konkurrensmyndigheter att tillämpa nationell konkurrenslagstiftning.

98.      Den hänskjutande domstolen och klagandena i målet vid nämnda domstol har anfört att de konkurrensbegränsande verkningarna av den omtvistade kartellen i Republiken Tjeckien redan innan Republiken Tjeckien blev medlem i Europeiska unionen beivrats genom kommissionens beslut av den 24 januari 2007. De antar därför att de böter som separat ålades av den tjeckiska konkurrensmyndigheten strider mot principen ne bis in idem.

99.      Principen ne bis in idem har erkänts såsom allmän rättsprincip på unionsnivå(105) och utgör enligt artikel 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna en grundläggande rättighet i unionens rättsordning.

100. Dess erkännande på unionsnivå medför att tillämpningsområdet för principen ne bis in idem går utöver rent nationella fall och omfattar gränsöverskridande situationer,(106) vilket främjar den fria rörligheten för unionsmedborgare och syftet att säkerställa så ohindrade transaktioner som möjligt inom EU:s inre marknad.

a)      Huruvida förbudet mot dubbla påföljder är tillämpligt

101. Det har egentligen inte bestritts att principen ne bis in idem ska beaktas i bötesförfaranden på området för konkurrensbegränsande samverkan med hänsyn till deras straffliknande karaktär.(107)(108) Kommissionen är emellertid tveksam till huruvida principen ne bis in idem är tillämplig i förevarande fall, i vart fall i den mån som artikel 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna berörs.

i)      Den materiella tillämpligheten

102. Kommissionen har anfört att stadgan om grundläggande rättigheter enbart är tillämplig vid genomförandet av unionsrätten. Eftersom den tjeckiska myndigheten i förevarande fall i sitt omtvistade beslut enbart grundade sig på den nationella konkurrenslagstiftningen, var den inte bunden av stadgan.

103. Kommissionen kan inte vinna framgång med denna invändning. Det stämmer visserligen att stadgan om grundläggande rättigheter enligt artikel 51.1 vänder sig ”till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten”.(109) Enbart den omständigheten att i materiellt hänseende nationell konkurrenslagstiftning är tillämplig i förevarande fall innebär emellertid inte att det saknas unionsrättsliga bestämmelser för att behandla ärendet.

104. Såsom redan angetts ovan(110) är nämligen de förfaranderegler som föreskrivs i förordning nr 1/2003, till skillnad från de materiella bestämmelserna i direktivet, tillämpliga i Republiken Tjeckien sedan den dag då den staten blev medlem i Europeiska unionen. Dessa omfattar även bestämmelser och principer om avgränsning av behörigheter inom nätverket för Europeiska konkurrensmyndigheter, som inrättades genom förordning nr 1/2003.(111) Dessa bestämmelser och principer ska tolkas och tillämpas i enlighet med unionens primärrätt samt de grundläggande rättigheterna i unionens rättsordning.

105. Den tjeckiska konkurrensmyndigheten får sedan den 1 maj 2004 genomföra ett bötesförfarande på området för konkurrensbegränsande samverkan enligt den nationella konkurrenslagstiftningen enbart om och i den mån som detta är möjligt enligt förordning nr 1/2003, som ska tolkas och tillämpas i ljuset av de grundläggande rättigheterna i unionens rättsordning.

106. De grundläggande rättigheterna i unionens rättsordning som ska beaktas då den tjeckiska myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning fastställs omfattar bland annat principen ne bis in idem, såsom denna fastställts i artikel 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Principen ne bis in idem har nämligen inte enbart verkningar vad gäller den materiella rätten, utan även vad gäller förfarandet. Förutom att skydda den åtalades ställning syftar principen ne bis in idem även till att säkerställa att behörighetskonflikter undviks (så kallade positiva behörighetskonflikter) mellan olika myndigheter som möjligen handlägger ett fall avseende straff eller förvaltningsrättsliga sanktionsåtgärder.(112)

ii)    Tillämpning i tiden

107. För fullständighetens skull kommer jag att göra två korta anmärkningar vad gäller frågan om tillämpningen i tiden av principen ne bis in idem.

108. Det ska för det första erinras om att stadgan om grundläggande rättigheter under åren 2006 och 2007 ännu inte hade samma bindande verkan som primärrätten.(113) Som en rättskälla gav emellertid stadgan, här framför allt artikel 50, redan vid den tidpunkten en bekräftelse av de grundläggande rättigheter som säkerställs på unionsnivå.(114) Detta gäller i än högre grad inom ramen för tillämpningsområdet för förordning nr 1/2003, eftersom ingressen till denna innehåller en uttrycklig hänvisning till stadgan.(115) Av det skälet ska de grundläggande rättigheterna i stadgan beaktas inom ramen för förordning nr 1/2003 sedan den 1 maj 2004, det vill säga sedan den dag då denna förordning trädde i kraft i såväl de gamla som de nya medlemsstaterna.

109. Det ska för det andra påpekas att det omtvistade beslutet att ålägga böter som antagits av den tjeckiska konkurrensmyndigheten hänför sig till perioden innan Republiken Tjeckien blev medlem i Europeiska unionen. Avgörande för om den unionsrättsliga principen ne bis in idem är tillämplig i tiden är emellertid inte den tidpunkt vid vilken den handling som ska bekämpas ägde rum, utan den tidpunkt vid vilken sanktions- eller bötesförfarandet inleddes.(116) År 2006, när den tjeckiska konkurrensmyndigheten inledde ett bötesförfarande i detta ärende, var Republiken Tjeckien redan medlem i Europeiska unionen och således tvungen att beakta den unionsrättsliga principen ne bis in idem.

110. Således finns det inte heller tidsmässigt något hinder för att tillämpa den unionsrättsliga principen ne bis in idem.

b)      Omfattningen av garantin för förbudet mot dubbla påföljder: Vad är ett idem?

111. Enligt principen ne bis in idem i den kodifierade lydelsen i artikel 50 i den ovannämnda stadgan om de grundläggande rättigheterna får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.

112. På konkurrensområdet innebär principen ne bis in idem ett förbud mot att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att ett förfarande på nytt inleds mot företaget avseende ett konkurrensbegränsande beteende som företaget redan har bötfällts för eller som företaget har frikänts från ansvar för genom ett tidigare beslut som inte längre kan överklagas.(117)

113. I det föreliggande målet tvistar parterna, som så ofta i kartellrättsliga förfaranden, om enligt vilka kriterier det ska fastställas om det berörda företaget på nytt lagfördes eller bestraffades för samma konkurrensbegränsande förfarande med avseende på när den tjeckiska konkurrensmyndigheten ålade företaget böter. Det ska således klargöras vad som döljer sig bakom begreppet idem.

114. Hittills har unionsdomstolarna i konkurrensrättsliga förfaranden utgått från att tillämpningen av principen ne bis in idem är underkastad ett tredubbelt krav på att de faktiska omständigheterna ska vara identiska, att det är fråga om en och samma regelöverträdare och att det är ett och samma rättsliga intresse som skyddas.(118) Principen ne bis in idem innebär ett förbud mot att samma person straffas mer än en gång för samma rättsstridiga beteende i syfte att skydda samma rättsliga intresse.(119)

115. Av de tre nämnda kraven är giltigheten av de två första – att det rör sig om samma faktiska omständigheter och att det är fråga om en och samma regelöverträdare – inte kontroversiella. Däremot är giltigheten av det tredje kravet omtvistat, det vill säga kriteriet att det är en och samma rättighet eller ett och samma rättsliga intresse som skyddas. Domstolen har med tillämpning av det sista kriteriet slagit fast att det i kartellärenden inte föreligger något förbud mot dubbla påföljder i förhållandet mellan unionen och tredjeland. (120)

116. Domstolen har på andra områden än det konkurrensrättsliga emellertid inte tillämpat det tredje kravet. Med avseende på ett disciplinförfarande för tjänstemän utgick den enbart från det som verkligen skett (om det rörde sig om en annan situation).(121) Med avseende på bestämmelser om område med frihet, säkerhet och rättvisa (artikel 54 i tillämpningskonventionen(122) och europeisk arresteringsorder(123)) slog domstolen till och med uttryckligen fast att kriteriet att det är ett och samma rättsliga intresse som skyddas inte ska beaktas.(124) Domstolen har funnit att det enda relevanta kriteriet enligt fast rättspraxis är huruvida de konkreta gärningarna är identiska i den meningen att de utgör en helhet av konkreta omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra.(125)

117. En sådan avvikande tolkning och tillämpning av principen ne bis in idem beroende på rättsområde inverkar menligt på en enhetlig unionsrättsordning. Principen ne bis in idem – som är en grundläggande princip i unionens rättsordning, med rang av en grundläggande rättighet – är av grundläggande betydelse. Av detta följer att den innehållsmässigt inte bör skilja sig beroende på vilket rättsområde det rör sig om.(126) För att fastställa vad som garanteras med principen ne bis in idem, såsom denna numera regleras i artikel 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, ska samma kriterier gälla på alla unionsrättsliga områden. Detta har Eftas övervakningsmyndighet med rätta påpekat.

118. Det finns ingen saklig grund för att tillämpa andra villkor på principen ne bis in idem i konkurrensärenden än på andra områden. På samma sätt som denna princip inom ramen för artikel 54 i tillämpningskonventionen syftar till att säkerställa den fria rörligheten för unionsmedborgare inom unionen som område med frihet, säkerhet och rättvisa(127) så bidrar den inom konkurrenslagstiftningen till att förbättra och underlätta företagens verksamhet inom den gemensamma marknaden och slutligen till att skapa enhetliga konkurrensvillkor inom hela EES‑området (så kallat level playing field).

119. Vid fastställandet av de avgörande kriterierna för begreppet idem ska det beaktas att förbudet mot dubbla påföljder i unionsrätten i stor utsträckning stöder sig på en grundläggande rättighet i Europakonventionen,(128) närmare bestämt på artikel 4.1 i protokoll nr 7 till Europakonventionen, trots att detta protokoll ännu inte har ratificerats av samtliga medlemsstater i unionen.(129) Inte enbart förklaringarna avseende artikel 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som ska beaktas av unionsdomstolarna och medlemsstaterna,(130) tyder på denna närhet till Europakonventionen, utan även hittillsvarande rättspraxis från unionsdomstolen avseende den allmänna unionsrättsliga principen ne bis in idem.(131)

120. Därmed är kravet på homogenitet(132) tillämpligt, enligt vilket de rättigheter som fastställs i stadgan som motsvarar de rättigheter som garanteras i Europakonventionen har samma betydelse och samma räckvidd som de tillerkänns enligt Europakonventionen. Med andra ord anges i artikel 4.1 i protokoll nr 7 till Europakonventionen i dess tolkning av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) den minimistandard som ska säkerställas inom unionsrätten vid tolkningen och tillämpningen av principen ne bis in idem.

121. Då Europadomstolens rättspraxis avseende begreppet idem länge var oenhetlig slog Europadomstolen i ett vägledande avgörande från år 2009 fast att artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen utgör hinder för att lagföra eller bestraffa en person för ett andra brott avseende samma eller liknande gärning.(133) Detta innebär att Europadomstolen anser att enbart kriteriet att det rör sig om samma faktiska omständigheter är avgörande och inte den rättsliga klassificeringen av gärningen.(134) Den har härvid dessutom orienterat sig efter rättspraxis från EU-domstolen om område med frihet, säkerhet och rättvisa.(135) Därutöver använder Europadomstolen liknande formuleringar som EU-domstolen för att beskriva vad som avses med att det rör sig om samma faktiska omständigheter. Det finns inget stöd för att Europadomstolen på det konkurrensrättsliga området tillerkänner principen ne bis in idem mindre omfattande garantier.(136) Det förhåller sig på motsatt vis. Europadomstolen hänvisar visserligen till EG-domstolens dom i målet Aalborg Portland, i vilket kriteriet att det är en och samma rättighet som skyddas anges, men grundar sig inte på denna dom vid tolkningen av principen ne bis in idem.(137)

122. Mot denna bakgrund ska även vid tolkningen och tillämpningen av begreppet idem inom ramen för det unionsrättsliga förbudet mot dubbla påföljder enbart kriteriet att det rör sig om samma faktiska omständigheter vara avgörande (vilket nödvändigtvis omfattar kriteriet att det rör sig om samma regelöverträdare). (138)

123. Om kriteriet att det är en och samma rättighet som skyddas skulle behållas så skulle detta leda till att tillämpningsområdet för det straffrättsliga förbudet för dubbla påföljder skulle vara snävare och dess garantier mindre omfattande än vad som föreskrivs som minimistandard i artikel 4.1 i protokoll nr 7 till Europakonventionen. Detta skulle inte vara förenligt med kravet på homogenitet. Såsom kommer att visas i det följande(139) kan problemen i förhållande till tredjeland som domstolen hittills löst med kriteriet att det är en och samma rättighet som skyddas även beaktas i vederbörlig ordning inom ramen för bedömningen av om det rör sig om samma faktiska omständigheter.

124. Det kan därmed fastställas att det enda som är avgörande för att fastställa vad som avses med idem i den mening som avses i principen ne bis in idem är huruvida de konkreta gärningarna är identiska i den meningen att de utgör en helhet av konkreta omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra. Med andra ord måste det således vara fråga om samma faktiska omständigheter eller i huvudsak samma faktiska omständigheter.

c)      Tillämpning på förevarande fall. Ingen idem

125. Överfört på förevarande fall innebär detta att den ovannämnda tolkningen av begreppet idem innebär att det ska prövas om kommissionens beslut(140) och den tjeckiska konkurrensmyndighetens beslut(141) avser samma konkreta gärning, det vill säga samma eller i huvudsak samma faktiska omständigheter.

i)      Det område och den period under vilken kartellen har inverkat eller kan ha inverkan utgör väsentliga beståndsdelar av de faktiska omständigheterna

126. Det är tänkbart att frågan huruvida det rör sig om samma konkreta gärning alltid kan besvaras jakande när två beslut av konkurrensmyndigheterna avser samma kartell. Det förefaller som denna ytterst extensiva tolkning av begreppet idem förespråkas av den hänskjutande domstolen och några av parterna i målet.

127. Därmed har emellertid de särdrag som allmänt kännetecknar överträdelser av konkurrensrätten, framför allt konkurrensbegränsande samverkan, inte beaktats.

128. Karteller är förbjudna och lagförs just av det skälet att de har en negativ inverkan på konkurrensen eller i var fall kan påverka konkurrensen negativt. För att uttrycka det med de ord som används i artikel 81.1 EG (artikel 101.1 FEUF): De företag som deltar i en kartell åläggs påföljder av konkurrensmyndigheterna, eftersom deras beteende har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen.

129. Bedömningen av huruvida syftet eller resultatet i förevarande fall var att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen kan inte ske på ett abstrakt sätt, utan prövningen ska alltid ske med hänsyn till en viss period och ett visst område.(142) Det beteende som ska beivras enligt artikel 81 EG (artikel 101 FEUF) är inte den konkurrensbegränsande samverkan, utan dess genomförande.(143) Genom denna sker ett ingrepp i konkurrensstrukturen, vilket slutligen även kan vara till nackdel för konsumenterna inom det aktuella området under den aktuella perioden.

130. Till den konkreta gärningen på vilken principen ne bis in idem är tillämplig hör således i samband med en konkurrensbegränsande samverkan nödvändigtvis alltid den period och det område på vilket den konkurrensbegränsande samverkan inverkat (så kallat konkurrensbegränsande resultat) eller kunnat inverka (så kallat konkurrensbegränsande syfte) på ett sätt som snedvrider konkurrensen. Detta har inte något samband med det rättsliga intresse som skyddas eller med den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna. Däremot är de faktiska eller potentiella verkningarna av en kartell en oumbärlig beståndsdel av de faktiska omständigheterna på grund av vilken de företag som deltar i kartellen bestraffas av konkurrensmyndigheten och därefter inte får bestraffas en andra gång (ne bis in idem).(144)

131. Det unionsrättsliga förbudet mot dubbla påföljder (principen ne bis in idem) utgör hinder mot att flera konkurrensmyndigheter eller domstolar inom EES‑området avseende samma område och samma period ålägger påföljder för de konkurrensbegränsande verkningarna av en och samma kartell.(145) Principen ne bis in idem utgör däremot inte hinder mot att flera konkurrensmyndigheter eller domstolar inom EES-området beivrar konkurrensbegränsningar som en och samma kartell åsyftar eller resulterar i på olika områden eller under olika perioder.

132. Den unionsrättsliga principen ne bis in idem utgör inte heller hinder mot att en internationellt verksam kartell lagförs, å ena sidan, av myndigheter inom EES‑området och, å andra sidan, av myndigheter i tredjeländer på deras respektive territorium.(146) Detta antyds även av ordalydelsen i artikel 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som hänför sig till en lagakraftägande första dom eller ett lagakraftägande första frikännande ”i unionen”.

133. Syftet med principen ne bis in idem är att förhindra att företag lagförs och eventuellt straffas flera gånger för de konkurrensbegränsande verkningarna av deras samverkan som har detta till syfte eller resultat. Den ska inte leda till att de konkurrensbegränsande verkningarna av ett sådant beteende för ett visst område eller under en viss period inte sanktioneras.

134. Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan förbudet mot dubbla följder i förevarande fall enbart tillämpas om kommissionens beslut och den tjeckiska konkurrensmyndighetens beslut avser samma område och samma perioder. Enbart den omständigheten att det rör sig om en enda internationell (världsomspännande) kartell som var verksam under en längre period räcker inte för att utgå från att idem föreligger.

ii)    Kommissionens beslut och den tjeckiska konkurrensmyndighetens beslut avser inte samma verkningar av kartellen.

135. Huruvida besluten från två konkurrensmyndigheter avser samma eller i huvudsak samma faktiska omständigheter så att de avser samma konkreta gärning är i princip en fråga avseende bedömningen av de faktiska omständigheterna som i en begäran om förhandsavgörande inte ankommer på domstolen utan på den hänskjutande domstolen.(147)

136. Det ska i förevarande fall emellertid beaktas att ett av de ifrågasatta besluten är en rättsakt från Europeiska kommissionen i den mening som avses i artikel 249 fjärde stycket EG (numera artikel 288 fjärde stycket FEUF), det vill säga en rättsakt som har antagits av en unionsinstitution. Tolkningen av en sådan rättsakt omfattas av domstolens ursprungliga behörighet i begäran om förhandsavgörande (artikel 267.1 b FEUF). Domstolen kan således ge den hänskjutande domstolen upplysningar om räckvidden av kommissionens beslut att ålägga böter av den 24 januari 2007. Med hänsyn till domstolens uppgift att ge den nationella domstolen alla användbara upplysningar som kan underlätta avgörandet av det mål som är anhängiggjort vid denna domstol(148) bör domstolen använda sig av denna möjlighet.

137. Beklagligt nog innehåller varken artikeldelen i beslut av den 24 januari 2007 eller skälen ett uttryckligt klargörande rörande huruvida ändamålet med de böter som ålagts är att beivra eventuella verkningar med konkurrensbegränsande syfte eller resultat på Republiken Tjeckiens territorium innan den staten blev medlem i Europeiska unionen, det vill säga före den 1 maj 2004.(149) Den exakta omfattningen av det område som kommissionens beslut avser och de böter som ålagts där måste således fastställas genom tolkning.

138. Den hänskjutande domstolen och klagandena i målet vid den nationella domstolen har anfört att Republiken Tjeckiens territorium omfattas av kommissionens beslut vad gäller såväl perioden före som efter den 1 maj 2004. Som stöd har de bland annat åberopat att kommissionen talar om en världsomspännande kartell och att Republiken Tjeckiens territorium inte uttryckligen har undantagits från beslutets tillämpningsområde.

139. Kommissionens beslut kan emellertid även tolkas på ett annat sätt. För detta talar inledningsvis den omständigheten att det inte någonstans i motiveringen till detta beslut uttryckligen anges att eventuella konkurrensbegränsande verkningar av kartellen på Republiken Tjeckiens område under perioden innan den staten blev medlem i Europeiska unionen omfattas av beslutet. Kommissionen har tvärtom i flera delar av beslutet särskilt hänfört sig till kartellens verkningar inom Europeiska gemenskapen och EES-området,(150) varvid det delvis till och med uttryckligen hänvisas till de ”dåvarande medlemsstaterna” i gemenskapen och de dåvarande parterna i EES‑avtalet.(151)

140. När det i kommissionens beslut talas om en världsomspännande kartell kan detta tolkas som en förklaring avseende kartellens mekanism, och härmed sägs det inte nödvändigtvis något om vilka konkurrensbegränsande verkningar av kartellen som kommissionen beivrat med de böter som ålagts. I den mån som kommissionen därutöver hänvisat till kartelldeltagarnas globala omsättning(152) syftade detta enbart till att göra en jämförande bedömning av de berörda företagens relativa storlek för att beakta deras faktiska möjligheter att allvarligt skada marknaden för gasisolerade ställverk inom EES.(153)

141. Även vid beräkningen av bötesbeloppet framgår det att kommissionen i sitt beslut inte avsåg de medlemsstater som blev medlemmar den 1 maj 2004. Bötesbeloppet beräknades nämligen på grundval av kartelldeltagarnas omsättning inom EES-området från år 2003, det vill säga året före Europeiska unionens utvidgning österut.(154)

142. För en tolkning av kommissionens beslut som innebär att det enbart omfattar konkurrensbegränsande verkningar av kartellen inom EES-området talar dessutom en annan viktig grund.(155) Tillämpningsområdet för unionsinstitutionernas rättsakter kan inte vara mer omfattande än deras rättsliga grund. Såsom angetts ovan var artikel 81 EG inte tillämplig på Republiken Tjeckiens territorium innan den staten blev medlem i Europeiska unionen, och kommissionen fick inte utöva suveräna rättigheter på detta område före den 1 maj 2004.(156) Om kommissionen trots detta hade antagit ett beslut i vilket företag ålagts böter avseende Republiken Tjeckiens territorium för perioden före den 1 maj 2004 så skulle den därmed ha överskridit sin behörighet.

143. Enligt fast rättspraxis ska en unionsrättsakt enligt en allmän tolkningsprincip såvitt det är möjligt tolkas så, att dess giltighet inte ifrågasätts.(157) När en rättsakt i unionens sekundärrätt kan tolkas på flera sätt, ska den tolkning som leder till att bestämmelsen är förenlig med fördraget ges företräde framför den tolkning som leder till att den måste anses vara oförenlig med detta fördrag.(158)

144. Med tillämpning av dessa principer ska kommissionens beslut av den 24 januari 2007 således tolkas så, att de överträdelser av konkurrenslagstiftningen på Republiken Tjeckiens territorium för vilka åläggs böter i beslutet inte beivras under perioden innan den staten blev medlem i Europeiska unionen.

145. Det kan således fastställas att kommissionens beslut inte omfattar verkningar av kartellen med konkurrensbegränsande syfte eller resultat på Republiken Tjeckiens område under perioden före den 1 maj 2004. Däremot har enligt uppgifter från den hänskjutande domstolen böter med avseende på enbart detta område och denna period ålagts genom den tjeckiska konkurrensmyndighetens beslut. De båda besluten avser följaktligen visserligen överträdelser som avser samma internationella kartell, men de faktiska omständigheterna är inte desamma.(159)

146. Kommissionens beslut och den tjeckiska konkurrensmyndighetens beslut avser således inte samma konkreta gärning, vilket innebär att den tjeckiska konkurrensmyndigheten genom sitt beslut inte åsidosatt förbudet mot dubbla påföljder (principen ne bis in idem).

3.      Slutsats i denna del

147. Sammantaget ska det konstateras att den unionsrättsliga principen ne bis in idem inte utgör hinder mot påföljder för de företag som deltar i en kartell som den nationella konkurrensmyndigheten i den berörda medlemsstaten ålagt för konkurrensbegränsande verkningar av kartellen på medlemsstatens territorium innan den staten blev medlem i Europeiska unionen om de böter som kommissionen tidigare ålagt samma kartelldeltagare inte avsåg dessa verkningar.

VI – Förslag till avgörande

148. Med hänsyn till det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna på följande sätt:

1)      Artikel 81 EG och artikel 3.1 i förordning nr 1/2003 är inte tillämpliga i en medlemsstat som den 1 maj 2004 blev medlem i Europeiska unionen på perioder före detta datum, även om en internationellt verksam kartell som utgör en enda, fortlöpande, överträdelse och som kunde ha verkan på den berörda medlemsstatens territorium såväl före som efter tidpunkten för anslutning ska lagföras.

2)      Om Europeiska kommissionen inleder ett förfarande enligt kapitel III i förordning nr 1/2003 avseende en sådan kartell så förlorar den nationella konkurrensmyndigheten i den berörda medlemsstaten enligt artikel 11.6 jämförd med artikel 3.1 i förordning nr 1/2003 inte sin behörighet att enligt den nationella lagstiftningen beivra konkurrensbegränsande verkningar av kartellen på medlemsstatens territorium för perioden innan den staten blev medlem i Europeiska unionen.

3)      Den unionsrättsliga principen ne bis in idem utgör inte hinder mot påföljder för de företag som deltagit i en kartell som den nationella konkurrensmyndigheten i den berörda medlemsstaten ålagt för konkurrensbegränsande verkningar av kartellen på medlemsstatens territorium innan den staten blev medlem i Europeiska unionen om de böter som kommissionen tidigare ålagt samma kartelldeltagare inte avsåg dessa verkningar.

1 – Originalspråk: tyska.

2 – Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1). Förordningen ska enligt artikel 45.2 tillämpas från och med den 1 maj 2004.

3 – Dom av den 13 februari 1969 i mål 14/68, Walt Wilhelm m.fl. (REG 1969, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 379).

4 – Úřad pro ochranu hospodářské soutěže.

5 – Akt om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EUT L 236, 2003, s. 33).

6 – Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) (EGT L 1, 1994, s. 3).

7 – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tillkännagavs till att börja med högtidligt den 7 december 2000 i Nice (EGT C 364, 2000, s. 1) och därefter ännu en gång den 12 december 2007 i Strasbourg (EUT C 303, 2007, s. 1, och EUT C 83, 2010, s. 389).

8 – EUT C 101, 2004, s. 43.

9 – Artikel 2.2 i anslutningsfördraget (Fördrag mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Irland, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Finland, Konungariket Sverige, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens medlemsstater) och Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Republiken Ungern, Republiken Malta, Republiken Polen, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien om Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska unionen (EUT L 236, 2003, s. 17)).

10 – Zákon č. 63/1991 Sb., o ochraně hospodářské soutěže.

11 – Zákon č. 143/2001 Sb., o ochraně hospodářské soutěže.

12 – Gasisolerade ställverk används för att kontrollera energiflödet i ett elnät. Det rör sig om tung elektrisk utrustning som används som en viktig komponent i driftsfärdiga elektriska transformatorstationer och står för cirka 30­–60 procent av transformatorstationernas totalpris. Ett ställverks funktion är att skydda transformatorn mot överbelastning och/eller att isolera en strömkrets och en bristfällig transformator. Ställverken kan vara gas- eller luftisolerade eller en hybrid, när de två förstnämnda teknikerna kombineras.

13 – Den tjeckiska konkurrensmyndigheten var inte den enda myndighet som prövade förevarande fall. Vid domstolen påpekade vissa intervenienter att även den slovakiska konkurrensmyndigheten beivrade den omtvistade kartellen (beslut 2007/KH/1/1/109 av den 27 december 2007 och beslut 2009/KH/R/2/035 av den 14 augusti 2009) och att ett domstolsförfarande inletts vid den regionala domstolen (Krajský soud) Bratislava (ärendenummer 4 S 232/09).

14 – Se fjärde inledande beaktandeledet i kommissionens beslut.

15 – Immunitetsansökan framställdes den 3 mars 2004 av det schweiziska företaget ABB.

16 – Kontrollerna ägde enligt kommissionens uppgifter rum den 11 och den 12 maj 2004 hos AREVA, Siemens, VA Tech och Hitachi (se skäl 90 i kommissionens beslut).

17 – Kommissionens beslut av den 24 januari 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38.899 – Gasisolerade ställverk) (delgivet med K(2006) 6762 slutligt), sammanfattat i EUT C 5, 2008, s. 7. Den fullständiga texten till detta beslut finns enbart på engelska på Internet i en icke‑konfidentiell version: http://ec.europa.eu/competition/antitrust/cases/index.html.

18 – Kommissionen talar om en ”single and continuous infringement” (skälen 270 och 299 i kommissionens beslut). Härvid avser den fastställda överträdelsen av artikel 53 EES enbart perioden från den 1 januari 1994, dagen för ikraftträdandet av EES-avtalet (se skälen 2 och 322 i kommissionens beslut).

19 – Skälen 3, 218 och 248 i kommissionens beslut.

20 – I sitt beslut uppdagade kommissionen en allmän överenskommelse till följd av vilken japanska företag inte gick in på den europeiska marknaden och europeiska företag inte gick in på den japanska marknaden.

21 – Det rör sig om ABB Ltd.

22 – Se, i detta avseende, även kommissionens pressmeddelande IP/07/80 av den 24 januari 2007.

23 – Talan om ogiltigförklaring, som väcktes av tyska Siemens AG mot kommissionens beslut, ogillades genom domstolens dom av den 3 mars 2011 i mål T‑110/07, Siemens mot kommissionen (REU 2011, s. II-477). Siemens AG Österreich m.fl. hade marginell framgång med sin talan om ogiltigförklaring avseende varaktigheten av överträdelsen och bötesbeloppet. Se domstolens dom av den 3 mars 2011 i de förenade målen T‑122/07– T‑124/07, Siemens m.fl. mot kommissionen (REU 2011, s. II-793). AREVA m.fl. hade också enbart marginell framgång med sin talan om ogiltigförklaring, vilken enbart ledde till en viss nedsättning av det bötesbelopp som hade utdömts (se domstolens dom av den 3 mars 2011 i de förenade målen T‑117/07–T‑121/07, AREVA m.fl. mot kommissionen, REU 2011, s. II-633). Samtliga ovannämnda domar har överklagats till domstolen, se målen C‑231/11 P, kommissionen mot Siemens m.fl., C‑232/11 P, Siemens Transmission & Distribution mot kommissionen, C‑233/11 P Siemens Transmission & Distribution mot kommissionen, C‑239/11 P, Siemens mot kommissionen, C‑247/11 P, Areva mot kommissionen m.fl. och C‑253/11 P Alstom m.fl. mot kommissionen. Talan om ogiltigförklaring i andra mål som var anhängiggjorda vid tribunalen vid tidpunkten för det muntliga sammanträdet i domstolen i förevarande mål har delvis varit framgångsrika, delvis ogillats. Se tribunalens dom av den 12 juli 2011 i mål T‑112/07, Hitachi m.fl. mot kommissionen (REU 2011, s. II-3871), T‑113/07, Toshiba mot kommissionen (REU 2011, s. II-3981), i mål T‑132/07, Fuji Electric Holdings m.fl. mot kommissionen (REU 2011, s. II-4091), och i mål T‑133/07, Mitsubishi Electric mot kommissionen (REU 2011, s. II-4219).

24 – Ärendenummer S 222/06-3113/2007/710.

25 – Ärendenummer R 059-070, 075-078/2007/01-08115/2007/310.

26 – För perioden fram till den 30 juni 2001 fastställdes ett åsidosättande av artikel 3 i lag nr 63/1991 och för perioden den 1 juli 1991­–3 mars 2004 ett åsidosättande av artikel 3.1 i lag nr 143/2001.

27 – Det rör sig återigen om ABB Ltd.

28 – Det högsta bötesbeloppet uppgick till 107 248 000 CZK.

29 – Krajský soud v Brně.

30 – Ärendenummer 62 Ca 22/2007-489.

31 – Nejvyšší správní soud.

32 – Domen ovan i fotnot 3.

33 – Ärende nr 93/2008-920.

34 – Artikel 110.3 i lag nr 150/2002, Förvaltningsprocesslagen (Zákon č. 150/2002 Sb., soudní řád správní).

35 – Ärendenummer 62 Ca 22/2007-124.

36 – För bolagen Fuji Electric Holdings Co. och Fuji Electric Systems Co. Ltd. har muntliga och skriftliga yttranden ingetts gemensamt.

37 – För bolagen Hitachi Ltd., Hitachi Europe Ltd. och Japan AE Power Systems Corporation har muntliga och skriftliga yttranden ingetts gemensamt.

38 – Enbart det tyska bolaget Siemens AG ingav en interventionsinlaga. I det muntliga förfarandet företräddes detta bolag gemensamt med Siemens Transmission & Distribution SA och Nuova Magrini Galileo SA.

39 – Engelska: European Competition Network (ECN).

40 – Dom av den 10 januari 2006 i mål C‑302/04, Ynos (REG 2006, s. I‑371), punkterna 35–37. Se, för ett liknande resonemang, senast beslut av den 11 maj 2011 i mål C‑32/10, Semerdzhiev (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 25.

41 – Se, i detta avseende, ovan punkt 30 i detta förslag till avgörande.

42 – Dom av den 5 oktober 2010 i mål C‑173/09, Elchinov (REU 2011, s. I‑8889), framför allt punkterna 24, 25, 27, 30 och 32.

43 – Fördraget undertecknades den 2 oktober 1997 och trädde i kraft den 1 maj 1999

44 – Den hänskjutande domstolen och vissa intervenienter har redan inom ramen för den första tolkningsfrågan yttrat sig över artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 och även över principen ne bisin idem. Jag anser emellertid att det inte är nödvändigt att undersöka dessa båda aspekter och hänvisar i detta avseende därför enbart till min argumentation avseende den andra tolkningsfrågan (se nedan punkterna 69–147 i detta förslag till avgörande).

45 – Klassificeringen som en enda, fortlöpande, överträdelse grundar sig på såväl kommissionens beslut som beslutet från den tjeckiska konkurrensmyndigheten. I den mån som Högsta förvaltningsdomstolen i Tjeckien utgår från att det rör sig om två separata överträdelser av konkurrenslagstiftningen, beroende på om det rör sig om perioden före eller efter den 1 maj 2004, rör det sig enbart om en avvikande rättslig bedömning av en enhetlig händelse.

46 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 1982 i mål 21/81, Bout (REG 1982, s. 381), punkt 13, av den 22 december 2010 i mål C‑120/08, Bayerischer Brauerbund (REU 2010, s. I-13393), punkterna 40 och 41, och av den 24 mars 2011 i mål C‑369/09 P, ISD Polska m.fl. (REU 2011, s. I-2011), punkt 98.

47 – Dom av den 12 november 1981 i de förenade målen 212/80–217/80, Meridionale Industria Salumi m.fl. (Salumi) (REG 1981, s. 2735), punkt 9, av den 7 september 1999 i mål C‑61/98, De Haan (REG 1999, s. I‑5003), punkt 13, och av den 14 februari 2008 i mål C‑450/06, Varec (REG 2008, s. I‑581), punkt 27.

48 – Avseende klassificeringen av artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 som handläggningsregel, se nedan punkt 73 i detta förslag till avgörande.

49 – Domen i målet Bayerischer Brauerbund (ovan fotnot 46), punkt 41.

50 – Dom av den 5 december 1973 i mål 143/73, SOPAD (REG 1973, s. 1433), punkt 8, av den 29 januari 2002 i mål C‑162/00, Pokrzeptowicz-Meyer (REG 2002, s. I‑1049), punkt 50, och av den 6 juli 2010 i mål C‑428/08, Monsanto Technology (REU 2010, s. I-6765), punkt 66, samt domen i målet Bayerischer Brauerbund (ovan fotnot 46), punkt 41.

51 – Det räcker att kartellen kan ge upphov till sådana verkningar (dom av den 4 juni 2009 i mål C‑8/08, T-Mobile Netherlands m.fl., REG 2009, s. I‑4529, punkterna 38, 39 och 43. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2008 i mål C‑209/07, Beef Industry Development Society och Barry Brothers, REG 2008, s. I‑8637, framför allt punkterna 16 och 17, och av den 6 oktober 2009 i de förenade målen C‑501/06 P, C‑513/06 P, C‑515/06 P och C‑519/06 P, GlaxoSmithKline Services mot kommissionen, REG 2009, s. I‑9291, punkterna 55 och 63).

52 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 februari 1971 i mål 40/70, Sirena (REG 1971, s. 69; svensk specialutgåva, volym 1, s. 541), punkt 12, avseende artikel 85 i EEG-fördraget.

53 – Domarna i målen Bout (ovan fotnot 46), punkt 13, Salumi (ovan fotnot 47), punkt 9, Pokrzeptowicz-Meyer (ovan fotnot 50), punkt 49, Bayerischer Brauerbund (ovan fotnot 46), punkt 40, och ISD Polska m.fl. (ovan fotnot 46), punkt 98.

54 – Se, i detta avseende, senast mitt förslag till avgörande av den 14 april 2011 i mål C‑109/10 P, Solvay mot kommissionen, anhängigt vid domstolen, punkt 329, och mål C‑110/10 P, anhängigt vid domstolen, punkt 170 och där angiven rättspraxis.

55 – Detta har även anförts av Hitachi i dess interventionsinlaga.

56 – Artikel 3.1 och 3.2 i lagen om skydd för konkurrens, inledningsvis i dess lydelse enligt lag 63/1991 Sb. och därefter i dess lydelse enligt lag. 143/2001 Sb.

57 – Europaavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Tjeckien, å andra sidan (EGT L 360, 1994, s. 2), som undertecknades i Luxemburg den 4 oktober 1993 och trädde i kraft den 1 februari 1995.

58 – Förordning nr 1/2003 ska enligt artikel 45.2 tillämpas från och med den 1 maj 2004.

59 – Domen i målet Walt Wilhelm (ovan fotnot 3), punkterna 4 och 6.

60 – Dom av den 3 maj 2005 i de förenade målen C‑387/02, C‑391/02 och C‑403/02, Berlusconi m.fl. (REG 2005, s. I‑3565), punkterna 68 och 69, av den 11 mars 2008 i mål C‑420/06, Jager (REG 2008, s. I‑1315), punkt 59, och av den 28 april 2011 i mål C‑61/11 PPU, El Dridi (REU 2011, s. I-3015), punkt 61.

61 – Härvid ska de allmänna principerna i unionsrätten beaktas, särskilt proportionalitetsprincipen.

62 – Se, i detta avseende, mitt förslag till avgörande av den 14 oktober 2004 i målet Berlusconi m.fl. (ovan fotnot 60), punkterna 159 och 160.

63 – Se, i detta avseende, mitt förslag till avgörande i målet Berlusconi m.fl. (ovan fotnot 60), punkt 161.

64 – Se, i detta avseende, nedan punkterna 69–147 i detta förslag till avgörande.

65 – Dom av den 17 oktober 1989 i de förenade målen 97/87–99/87, Dow Chemical Ibérica m.fl. mot kommissionen (Dow Chemical Ibérica) (REG 1989, s. 3165; svensk specialutgåva, volym 10, s. 165), framför allt punkterna 62 och 63.

66 – Se punkterna 42 och 44 i detta förslag till avgörande.

67 – I sitt förslag till avgörande av den 21 februari 1989 i de förenade målen 46/87 och 227/88, Hoechst mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 21 september 1989 (REG 1989, s. 2859, s. 2875), som är nära förbundet med domen i målet Dow Chemical Ibérica, påpekade generaladvokaten Mischo att klagandena i målet Dow Chemical Ibérica inte ifrågasatte kommissionens behörighet att beivra dess handlingar perioden före [medlemsstatens] anslutning i den mån som de gav eller fortfarande ger upphov till konkurrensbegränsande verkningar inom den gemensamma marknaden (punkt 213). Generaladvokaten påpekade dessutom att de undersökningar som kommissionen gjorde hos de spanska företagen efter Spaniens anslutning också syftade till att skaffa bevisning mot företag som är etablerade i andra medlemsstater (punkt 215). Generaladvokaten anförde dessutom att undersökningarna naturligtvis enbart kan avse faktiska omständigheter som redan ägt rum även om det ifrågasatta beteendet möjligen fortsätter i framtiden (punkt 216).

68 – Generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande av den 29 juni 2006 i mål C‑238/05, Asnef‑Equifax och Administración del Estado (REG 2006, s. I‑11125), punkterna 28 och 29.

69 – Se punkterna 42 och 44 i detta förslag till avgörande.

70 – I punkt 29 i sitt förslag till avgörande (ovan fotnot 68) har generaladvokaten Geelhoed påpekat att ”[d]en aktuella situationen regleras” av artikel 3 i förordning nr 1/2003. Generaladvokaten har med avseende på framtida verkningar anfört att det beslut som ska fattas (med beaktande av artikel 3 i förordning nr 1/2003) kommer att påverka ”det föreslagna registrets funktion”.

71 – Dom av den 26 september 1996 i mål C‑43/95, Data Delecta och Forsberg (REG 1996, s. I‑4661), av den 2 oktober 1997 i mål C‑122/96, Saldanha och MTS (REG 1997, s. I‑5325), punkt 14, av den 1 juni 1999 i mål C‑302/97, Konle (REG 1999, s. I‑3099, av den 7 september 1999 i mål C‑355/97, Beck och Bergdorf (REG 1999, s. I‑4977, av den 30 november 2000 i mål C‑195/98, Österreichischer Gewerkschaftsbund (REG 2000, s. I‑10497), punkt 55, och av den 11 januari 2001 i mål C‑464/98, Stefan (REG 2001, s. I‑173), punkt 21.

72 – Domen i målet Saldanha och MTS (ovan fotnot 71), punkt 14 (min kursivering). Se, för ett liknande resonemang, senast dom av den 12 maj 2011 i mål C‑391/09, Runevič-Vardyn och Wardyn (REU 2011, s. I-3787), punkt 53, avseende principen om icke-diskriminering av unionsmedborgare. Se även, för ett liknande resonemang, domen i målet Stefan (ovan fotnot  71), enligt vilken artikel 73b i EG-fördraget (numera artikel 63 FEUF) inte var tillämplig i Österrike före anslutningen (punkt 22) och en ogiltig rättshandling inte blir giltig på grund av denna bestämmelse (punkt 25).

73 – EUT L 236, 2003, s. 344.

74 – Se, i detta avseende, ovan punkt 42 i detta förslag till avgörande.

75 – Den 1 maj 2004 blev inte enbart Republiken Tjeckien och nio andra medlemsstater medlemmar i Europeiska unionen, utan från och med denna tidpunkt ska även förordning nr 1/2003 tillämpas enligt artikel 45.2.

76 – Detta förfarande enligt kapitel III omfattar framför allt ett förfarande för konstaterande och upphörande av överträdelser mot artikel 81 EG och 82 EG, numera artikel 101 FEUF och 102 FEUF (artikel 7 i förordning nr 1/2003), i slutet av vilket böter kan åläggas (artikel 23 i förordning nr 1/2003.

77 – Skäl 17 första meningen i förordning nr 1/2003.

78 – För att inleda förfarandet måste kommissionen anta en rättsakt i vilken kommissionens avsikt att fatta ett beslut enligt kapitel III i förordning nr 1/2003 kommer till uttryck (se, för ett liknande resonemang, avseende det tidigare rättsläget dom av den 6 februari 1973 i mål 48/72, Brasserie de Haecht. REG 1973, s. 77, punkt 16; svensk specialutgåva, volym 2, s. 67). I förevarande fall antogs denna rättsakt den 20 april 2006 (se ovan punkt 19 i detta förslag till avgörande). Tidigare utredningsåtgärder kan i strid med vad som har hävdats av vissa intervenienter inte likställas med ett formellt inledande av förfarandet.

79 – Enligt punkt 51 i tillkännagivandet om nätverket fråntas medlemsstaternas konkurrensmyndigheter sin behörighet att tillämpa artiklarna 81 EG och 82 EG, vilket innebär att de nationella konkurrensmyndigheterna inte får ingripa på samma rättsliga grund. I punkt 53 i tillkännagivandet om nätverket anges att när kommissionen har inlett ett förfarande, så får de nationella konkurrensmyndigheterna inte längre inleda ett eget förfarande i syfte att tillämpa artiklarna 81 EG och 82 EG.

80 – Se, för ett liknande resonemang, fast rättspraxis, till exempel dom av den 17 november 1983 i mål 292/82, Merck (REG 1983, s. 3781), punkt 12, av den 19 november 2009 i de förenade målen C‑402/07 och C‑432/07, Sturgeon m.fl. (REG 2009, s. I‑10923), punkt 41, och av den 7 oktober 2010 i mål C‑162/09, Lassal (REU 2010, s. I-9217), punkt 49.

81 – Dom av den 3 maj 2011 i mål C‑375/09, Tele 2 Polska (REU 2011, s. I-3055), punkt 33.

82 – De delar av den nationella konkurrensrätten som fortfarande är tillämpliga anges i artikel 3.2 och 3.3 i förordning nr 1/2003, som förklaras utförligt i skälen 8 och 9 i nämnda förordning.

83 – I det följande kommer jag enbart att redogöra för sambandet mellan artikel 81 EG (artikel 101 FEUF) och motsvarande nationella bestämmelser. Artikel 82 EG (artikel 102 FEUF) kommer inte att behandlas särskilt i förevarande fall.

84 – Om kommissionen till exempel avslår ett klagomål som framställts av tredje man i brist på unionsintresse så står det de nationella konkurrensmyndigheterna fritt att pröva fallet och på detta tillämpa artikel 81 EG och 82 EG (numera artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF) samt i förekommande fall tillämpa nationell kartellagstiftning, varvid artikel 3 i förordning nr 1/2003 ska beaktas.

85 – Domen i målet Walt Wilhelm (ovan fotnot 3), punkt 3 sista meningen, dom av den 9 september 2003 i mål C‑137/00, Milk Marque och National Farmers’ Union (REG 2003, s. I‑7975), punkt 61, och av den 13 juli 2006 i de förenade målen C‑295/04–C‑298/04, Manfredi m.fl. (REG 2006, s. I‑6619), punkt 38.

86 – Enligt kommissionens ursprungliga förslag hade artikel 3 i förordning nr 1/2003 följande ordalydelse: Om ett sådant avtal, beslut eller samordnat förfarande som avses i artikel [81EG] eller ett sådant missbruk av en dominerande ställning som avses i artikel [82 EG] kan påverka handeln mellan medlemsstater, gäller [unionens] konkurrensrätt och inte nationell konkurrensrätt. (Förslag KOM(2000) 582 slutlig, EGT C 365 E, 2000, s. 284).

87 – Se, för ett liknande resonemang, skäl 9 första meningen i förordning nr 1/2003, i vilken det talas om att ”skydda konkurrensen på marknaden”.

88 – Domen i målet Walt Wilhelm (ovan fotnot 3), punkt 3. Se dessutom dom av den 10 juli 1980 i de förenade målen 253/78 och 1/79–3/79, Giry och Guerlain m.fl. (REG 1980, s. 2327), punkt 15, av den 16 juli 1992 i mål C‑67/91, Asociación Española de Banca Privada m.fl. (REG 1992, s. I‑4785; svensk specialutgåva, volym 13, s. I-87), punkt 11, och av den 26 november 1998 i mål C‑7/97, Bronner (REG 1998, s. I‑7791), punkt 19, samt domarna i målen Milk Marque och National Farmers’ Union (ovan fotnot 85), punkt 61, och Manfredi m.fl. (ovan fotnot 85), punkt 38.

89 – Dom av den 1 oktober 2009 i mål C‑505/07, Compañía Española de Comercialización de Aceite (REG 2009, s. I‑8963), punkt 52.

90 – Domen i målet Manfredi m.fl. (ovan fotnot 85), punkt 38, i vilken domstolen på nytt bekräftade domstolens rättspraxis i domen i målet Walt Wilhelm, meddelades efter ikraftträdandet av förordning nr 1/2003 och avsåg också faktiska omständigheter som hade ägt rum före reformen. Generaladvokaten Geelhoed har i sitt förslag till avgörande av den 19 januari 2006 i mål C‑308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 29 juni 2006 (REG 2006, s. I‑5977), fotnot 23, intagit en annan inställning vad gäller den fortsatta giltigheten av den rättspraxis som utvecklats i domen i målet Walt Wilhelm. Det rör sig emellertid om en kommentar som gjorts i förbigående i en fotnot som inte har motiverats närmare.

91 – I tillkännagivandet om nätverket utgås det i punkterna 12 och 14 från att upp till tre nationella konkurrensmyndigheter kan handlägga samma ärende samtidigt.

92 – I den europeiska koncentrationskontrollen tillämpas aldrig nationell lagstiftning när unionsrätten är tillämplig. Dessutom får unionsrätten enbart tillämpas av kommissionen (principen om unionens dubbla exklusiva behörighet). Se i detta avseende artikel 21.2 och 21.3 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning) (EUT L 24, s. 1).

93 – Skälen 8, 17 och 22 i förordning nr 1/2003. Se även dom av den 7 december 2010 i mål C‑439/08, VEBIC (REU 2010, s. I-12471), punkt 19, och av den 14 juni 2011 i mål C‑360/09, Pfleiderer REU 2011, s. I-5161), punkt 19.

94 – Skäl 15 i förordning nr 1/2003, dessutom skäl 8 första meningen och skäl 17. Se vidare dom av den 11 juni 2009 i mål C‑429/07, X (REG 2009, s. I‑4833), punkterna 20 och 21, och domen i målet Tele 2 Polska (ovan fotnot 81), punkt 26, i vilken det också påpekas att det genom förordning nr 1/2003, i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna i medlemsstaterna, har införts ett samarbete mellan kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter, som en del av den allmänna principen om lojalt samarbete.

95 – Därmed kodifieras i artikel 16.2 i förordning nr 1/2003 enbart tidigare rättspraxis. Se dom av den 28 februari 1991 i mål C‑234/89, Delimitis (REG 1991, s. I‑935; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-65), punkt 47, och av den 29 april 2004 i mål C‑418/01, IMS Health (REG 2004, s. I‑5039), punkt 19.

96 – Tolkningen av en bestämmelse får inte leda till att bestämmelsens klara och precisa lydelse blir helt betydelselös (dom av den 26 oktober 2006 i mål C‑199/05, Europeiska gemenskapen, REG 2006, s. I‑10485, punkt 42, och av den 22 mars 2007 i mål C‑437/04, kommissionen mot Belgien, REG 2007, s. I‑2513, punkt 56 i slutet).

97 – Såsom anges i skäl 14 i förordning nr 1/2003 antas beslut enligt artikel 10 i denna förordning enbart ”i undantagsfall, när det allmänna [unions]intresset kräver det”.

98 – Skäl 34 i förordning nr 1/2003.

99 – Se skälen 8 och 34 i förordning nr 1/2003 samt skälen 1, 5 och 6 i nämnda förordning.

100 – Skälen 17 och 22 i förordning nr 1/2003.

101 – Se, i detta avseende, redan nämnda artikel 16.2 i förordning nr 1/2003.

102 – Se, i detta avseende, min redogörelse beträffande den första frågan (punkterna 37–68 i detta förslag till avgörande).

103 – Skäl 8 i förordning nr 1/2003.

104 – Skäl 9 första meningen i förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang, även skäl 25).

105 – Fast rättspraxis, se dom av den 5 maj 1966 i de förenade målen 18/65 och 35/65, Gutmann mot Europeiska atomenergigemenskapens kommission (REG 1966, s. 154, s. 178), av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P­C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (LVM) (REG 2002, s. I‑8375), punkt 59, och av den 29 juni 2006 i mål C‑289/04 P, Showa Denko mot kommissionen (Showa Denko) (REG 2006, s. I‑5859), punkt 50.

106 – Se förklaringar avseende artikel 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17, s. 31). Den gränsöverskridande karaktären hos det unionsrättsliga förbudet för dubbla påföljder framgår särskilt klart av artikel 54 i tillämpningskonventionen (se bland annat dom av den 11 december 2008 i mål C‑297/07, Bourquain (REG 2008, s. I‑9425).

107 – Avseende den straffliknande karaktären, se hänvisningar ovan i fotnot 54.

108 – Fast rättspraxis, se domen i målet LVM (ovan fotnot 105), punkt 59, dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (Aalborg Portland) (REG 2004, s. I‑123), punkterna 338–340), och domen i målet Showa Denko (ovan fotnot 105), punkt 50.

109 – Avseende tolkningen av artikel 51.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, se bland annat generaladvokaten Bots förslag till avgörande av den 5 april 2011 i det anhängiggjorda målet C‑108/10, Scattolon, där domstolen meddelade dom den 6 september 2011 (REU 2011, s. I-7491), punkterna 116–120.

110 – Se punkterna 42 och 44 i detta förslag till avgörande.

111 – Skäl 15 i förordning nr 1/2003.

112 – Se, i detta avseende, bland annat Grönbok om behörighetskonflikter och ne bis in idem‑principen i straffrättsliga förfaranden, som lades fram av kommissionen den 23 december 2005 (KOM(2005) 696 slutlig), bland annat de inledande anmärkningarna i avdelning 1 (Bakgrund).

113 – Det är först sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 som stadgan om grundläggande rättigheter ska ha samma rättsliga värde som fördragen (artikel 6.1 första meningen FEU).

114 – Se bland annat dom av den 13 mars 2007 i mål C‑432/05, Unibet (REG 2007, s. I‑2271), punkt 37, och av den 27 juni 2006 i mål C‑540/03, parlamentet mot rådet (REG 2006, s. I‑5769), punkt 3. Se även mitt förslag till avgörande av den 8 september 2005 i mål C‑540/03, parlamentet mot rådet, punkt 108, och av den 29 april 2010 i mål C‑550/07 P, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals mot kommissionen m.fl., där domstolen meddelade dom den 14 september 2010 (REU 2010, s. I-8301), fotnot 36.

115 – Skäl 37 i förordning nr 1/2003.

116 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2006 i mål C‑436/04, Van Esbroeck (REG 2006, s. I‑2333), punkterna 21–24.

117 – Domen i målet LVM (ovan fotnot 105), punkt 59.

118 – Domen i målet Aalborg Portland (ovan fotnot 108), punkt 338.

119 – Domen i målet Aalborg Portland (ovan fotnot 108), punkt 338.

120 – Domen i målet Showa Denko (ovan fotnot 105), framför allt punkterna 52–56, samt dom av den 29 juni 2006 i mål C‑308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen (REG 2006, s. I‑5977), punkterna 28–32, och av den 10 maj 2007 i mål C‑328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen (REG 2007, s. I‑3921), punkterna 24–30.

121 – Domen i målet Gutmann mot Europeiska atomenergigemenskapens kommission (ovan fotnot 105), s. 178.

122 – Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet (tillämpningskonventionen) undertecknat i Schengen den 19 juni 1990 (EGT L 239, 2000, s. 19).

123 – Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, s. 1).

124 – Domen i målet Van Esbroeck (ovan fotnot 116), punkt 32.

125 – Domen i målet Van Esbroeck (ovan fotnot 116), punkterna 27, 32 och 36, dom av den 28 september 2006 i mål C‑467/04 Gasparini m.fl. (REG 2006, s. I‑9199), punkt 54, av den 28 september 2006 i mål C‑150/05, Van Straaten (REG 2006, s. I‑9327), punkterna 41, 47 och 48, av den 18 juli 2007 i mål C‑367/05, Kraaijenbrink (REG 2007, s. I‑6619), punkterna 26 och 28, och av den 16 november 2010 i mål C‑261/09, Mantello (REU 2010, s. I-11477), punkt 39.

126 – Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande av den 15 juni 2006 i målet Gasparini m.fl. (ovan fotnot 125), punkt 156.

127 – Domen i målet Van Esbroeck (ovan fotnot 116), punkterna 33–35. Se dessutom domarna i de ovan i fotnot 125 nämnda målen Gasparini m.fl., punkt 27, och Van Straaten, punkterna 45–47, 57 och 58, samt dom av den 18 juli 2007 i mål C‑288/05, Kretzinger (REG 2007, s. I‑6441), punkt 33.

128 – Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen), undertecknad i Rom den 4 november 1950.

129 – Fyra EU-länder (Belgien, Tyskland, Nederländerna och Förenade kungariket) har hittills inte ratificerat protokoll nr 7 till Europakonventionen.

130 – Artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

131 – Domen i målet LVM (ovan fotnot 105), punkt 59, och domen i målet Showa Denko (ovan fotnot 105), punkt 50.

132 – Artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.3 första meningen i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

133 – Europadomstolens dom av den 10 februari 2009 i målet Zolotukhin mot Ryssland (stora avdelningen), vilken ännu inte har publicerats i Recueil des arrêts et décisions (nr 14939/03, § 82): ”… l’article 4 du Protocole n° 7 doit être compris comme interdisant de poursuivre ou de juger une personne pour une seconde ’infraction’ pour autant que celle-ci a pour origine des faits identiques ou des faits qui sont en substance les mêmes.”

134 – Domen i målet Zolotukhin mot Ryssland (ovan fotnot 133), 81 §.

135 – Europadomstolen hänför sig framför allt till domarna i målen Van Esbroeck (ovan fotnot 116) och Kraaijenbrink (ovan fotnot 125), vilka återges i utdrag i domen i målet Zolotukhin mot Ryssland (ovan fotnot 133),  37 och 38 §§.

136 – I Europadomstolens dom av den 23 november 2006 i målet Jussila mot Finland (stora avdelningen), Recueil des arrêts et décisions 2006-XIV (nr 73053/01 43 §), avseende artikel 6 i Europakonventionen fastställde Europadomstolen att konkurrensrätten inte hör till den klassiska straffrätten, och Europadomstolen har utgått från att de straffrättsliga garantier som följer av artikel 6.1 i Europakonventionen utanför straffrättens ”hårda kärna” inte nödvändigtvis måste tillämpas strikt. Någon liknande argumentation som skulle kunna tyda på att konkurrensrätten har en särställning även med avseende på principen ne bis in idem har emellertid inte framförts i domen i målet Zolotukhin mot Ryssland (ovan fotnot 133).

137 – I domen i målet Zolotukhin mot Ryssland (ovan fotnot 133), 36 §, återges den del i domen i målet Aalborg Portland (ovan fotnot 108), punkt 338, i vilken det talas om att det är en och samma rättighet som skyddas.

138 – Europadomstolen har i domen i målet Zolotukhin mot Ryssland (ovan fotnot 133), 84 § även erkänt kravet på att det är fråga om en och samma regelöverträdare. Den har hänfört sig till ”samtliga konkreta omständigheter som avser samma gärningsman vilka har ett sådant samband att de inte kan åtskiljas i tid eller rum” (”un ensemble de circonstances factuelles concrètes impliquant le même contrevenant et indissociablement liées entre elles dans le temps et l’espace”) (min kursivering).

139 – Se, i detta avseende, punkterna 125–134 i detta förslag till avgörande, framför allt punkterna 131–133.

140 – Se ovan punkt 20 i detta förslag till avgörande.

141 – Se ovan punkterna 23 och 24 i detta förslag till avgörande.

142 – Med område avses inte här den geografiskt relevanta marknaden i den mening som avses i konkurrensbedömningen, utan det territorium inom vilket beteendet har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen.

143 – Dom av den 14 december 1972 i mål 7/72, Boehringer mot kommissionen (REG 1972, s. 1281; svensk specialutgåva, volym 2, s. 61), punkt 6. För ett liknande resonemang, se dom av den 27 september 1988 i de förenade målen 89/85, 104/85, 114/85, 116/85, 117/85 och 125/85‑129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 5193; svensk specialutgåva, volym 9, s. 651), punkt 16.

144 – På detta sätt kan även dom av den 18 maj 2006 i mål C‑397/03 P, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen (Archer Daniels Midland) (REG 2006, s. I‑4429), punkterna 68 och 69, jämförda med punkt 64, tolkas. I denna dom slog domstolen fast att ”gärningarna inte är identiska” (punkt 69) när de sanktionsåtgärder för genomförande och verkningar av en kartell vidtas på olika ”marknader” (punkt 69) eller ”territorier” (punkt 66). I det fallet rörde det sig å ena sidan om ett tredjeland och å andra sidan om den dåtida Europeiska gemenskapens territorium.

145 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Showa Denko (ovan fotnot 105), punkt 54.

146 – Se åter domen i målet Archer Daniels Midland (ovan fotnot 144), punkterna 68 och 69.

147 – Fast rättspraxis, se bland annat dom av den 15 november 1979 i mål 36/79, Denkavit Futtermittel (REG 1979, s. 3439), punkt 12, av den 19 januari 2006 i mål C‑265/04, Bouanich (REG 2006, s. I‑923), punkt 54, av den 8 september 2010 i mål C‑409/06, Winner Wetten (REU 2010, s. I-8015), punkt 41, och av den 8.september 2010 i de förenade målen C‑316/07, C‑358/07, C-359/07, C-360/07, C-409/07 och C-410/07, Stoß m.fl. (REU 2010, s. I-8069), punkt 62.

148 – Fast rättspraxis, se dom av den 1 juli 2008 i mål C‑49/07, MOTOE (REG 2008, s. I‑4863), punkt 30, av den 11 september 2008 i mål C‑279/06, CEPSA (REG 2008, s. I‑6681), punkt 31, och av den 2 december 2009 i mål C‑358/08, Aventis Pasteur (REG 2009, s. I‑11305), punkt 50.

149 – Kommissionen har i skäl 478 i sitt beslut anfört att ”överträdelsen i vart fall omfattade hela EES-området. (”the infringement covered at least the whole territory of the EEA”).

150 – Se bland annat skälen 2, 218, 248 och 300 i kommissionens beslut. Se dessutom artikel 1 i kommissionens beslut, i vilket ingående av avtal och deltagande i samordnade förfaranden inom EES-området fastställts utgöra överträdelser.

151 – Skäl 218 i kommissionens beslut, se, för ett liknande resonemang, skälen 321 och 322.

152 – Se framför allt skälen 478, 481 och 482 i kommissionens beslut.

153 – Domen i målet Archer Daniels Midland (ovan fotnot 144), punkterna 73 och 74.

154 – Skäl 478 i kommissionens beslut.

155 – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2006 i mål C-65/04, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 2006, s. I-2239), punkt 27.

156 – Se, i detta avseende, min argumentation avseende den första tolkningsfrågan (punkterna 37–68 i detta förslag till avgörande). Se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 28 april 2010 i de förenade målen T‑456/05 och T‑457/05, Gütermann mot kommissionen (REU 2010, s. II-1443), punkt 40.

157 – Dom i de förenade målen Sturgeon m.fl. (ovan fotnot 80), punkt 47. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2001 i mål C‑403/99, Italien mot kommissionen (REG 2001, s. I‑6883), punkt 37.

158 – Dom av den 13 december 1983 i mål 218/82, kommissionen mot rådet (REG 1983, s. 4063), punkt 15, av den 29 juni 1995 i mål C‑135/93, Spanien mot kommissionen (REG 1995, s. I‑1651), punkt 37, och av den 26 juni 2007 i mål C‑305/05, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. (REG 2007, s. I‑5305), punkt 28.

159 – Om det ändå skulle visa sig att den tjeckiska konkurrensmyndigheten även ålagt påföljder för perioden efter den 1 maj 2004 så föreligger idemenbart i denna del, det vill säga enbart för de konkurrensbegränsande verkningarna av kartellen i Republiken Tjeckien efter det att den staten blivit medlem i Europeiska unionen.