Begäran om förhandsavgörande framställd av Verwaltungsgericht Stuttgart (Tyskland) den 3 maj 2023 – HE mot Bundesrepublik Deutschland

(Mål C-288/23, El Baheer¹ )

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Verwaltungsgericht Stuttgart

Parter i det nationella målet

Klagande: HE

Motpart: Bundesrepublik Deutschland

Tolkningsfrågor

1. Ska artikel 3.1 andra meningen i förordning nr 604/2013,¹ artikel 4.1 andra meningen och artikel 13 i direktiv 2011/95² samt artikel 10.2 och 10.3, artikel 33.1 och 33.2 a i direktiv 2013/32, i ett fall där en medlemsstat inte får utöva den befogenhet som den har enligt artikel 33.2 a i direktiv 2013/32³ att avvisa en ansökan om internationellt skydd, vad gäller beviljande av flyktingstatus i en annan medlemsstat, eftersom levnadsförhållandena i denna medlemsstat skulle utsätta sökanden för en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, tolkas på så sätt att den omständigheten att flyktingstatus redan har beviljats hindrar medlemsstaten från att göra en prövning med ovisst resultat av den ansökan om internationellt skydd som lämnats in till den och ålägger den medlemsstaten att bevilja sökanden flyktingstatus utan prövning av de materiella villkoren för detta skydd?

2.    Om fråga 1 besvaras på så sätt att medlemsstaten inte är bunden av den omständigheten att flyktingstatus redan har beviljats i en annan medlemsstat och den förstnämnda medlemsstaten således ska göra en prövning med ovisst resultat av ansökan om internationellt skydd som lämnats in till den:

Utgör den omständigheten att levnadsförhållandena i den erkännande medlemsstaten skulle utsätta sökanden för en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan hinder mot att det föreligger en skyldighet enligt artikel 6.2 första meningen i direktiv 2008/115/EG¹ för sökanden att ofördröjligen bege sig till den erkännande medlemsstatens territorium, med den följden att medlemsstaten, utan att först ha ålagt sökanden en skyldighet enligt artikel 6.2 första meningen i direktiv 2008/115/EG, får anta ett beslut om återvändande till sökandens ursprungsland i enlighet med artikel 6.2 andra meningen jämförd med artikel 6.1 i direktiv 2008/115/EG?

Ska i detta sammanhang endast förhållandena i den erkännande medlemsstaten betraktas isolerat – det vill säga: ska samma kriterier som för ett beslut enligt artikel 33.2 a i direktiv 2013/32/EU tillämpas – eller får det beaktas att sökanden, efter att medlemsstaten genomfört en prövning med ovisst resultat, inte erhållit någon skyddsstatus i denna medlemsstat och således har valet att antingen återvända till den andra medlemsstaten i vilken sökanden beviljats flyktingstatus eller återvända till sitt ursprungsland?

3.    Om fråga 2 ska besvaras på så sätt att sökanden är skyldig att ofördröjligen bege sig till den erkännande medlemsstatens territorium i enlighet med artikel 6.2 första meningen i direktiv 2008/115/EG:

Är det tillåtet att genom ett och samma myndighetsbeslut förplikta sökanden att ofördröjligen bege sig till den erkännande medlemsstatens territorium i enlighet med artikel 6.2 första meningen i direktiv 2008/115/EG och samtidigt anta ett beslut om återvändande till sökandens ursprungsland i enlighet med artikel 6.2 andra meningen jämförd med artikel 6.1 i direktiv 2008/115/EG?

4.    Om fråga 2 ska besvaras på så sätt att sökanden inte är skyldig att ofördröjligen bege sig till den erkännande medlemsstatens territorium i enlighet med artikel 6.2 första meningen i direktiv 2008/115/EG:

Utgör principen om non-refoulement (artikel 18 och artikel 19.2 i stadgan, artikel 5 i direktiv 2008/115/EG och artikel 21.1 i direktiv 2011/95/EU) hinder mot att anta ett beslut om återvändande till sökandens ursprungsland enligt artikel 6.2 andra meningen jämförd med artikel 6.1 i direktiv 2008/115/EG om sökanden beviljats flyktingstatus i en annan medlemsstat, men medlemsstaten i vilken sökanden för närvarande vistas och där vederbörande lämnat in en ansökan om asyl kommer fram till att sökanden inte ska beviljas någon skyddsstatus efter att ha genomfört en prövning med ovisst resultat?

5.    Om fråga 4 ska besvaras på så sätt att principen om non-refoulement utgör hinder för ett beslut om återvändande:

Ska principen om non-refoulement (artikel 18 och artikel 19.2 i stadgan, artikel 5 i direktiv 2008/115/EG och artikel 21.1 i direktiv 2011/95/EU) prövas redan i samband med att ett beslut om återvändande till ursprungsmedlemsstaten enligt artikel 6.2 andra meningen jämförd med artikel 6.1 i direktiv 2008/115/EG antas, med den följden att det inte är möjligt att anta ett beslut om återvändande, eller är det obligatoriskt att anta ett beslut om återvändande enligt artikel 6.2 andra meningen jämförd med artikel 6.1 i direktiv 2008/115/EG och därefter skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet enligt artikel 9.1 a i direktiv 2008/115/EG?

____________

¹ Beteckningen på förevarande mål är ett fiktivt namn som inte motsvarar det verkliga namnet på någon av parterna i målet.

¹ Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (EUT L 180, 2013, s. 31).

¹ Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning) (EUT L 337, 2011, s. 9).

¹ Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) (EUT L 180, 2013, s. 60).

¹ Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).