TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)
den 4 april 2019 (*)
”Personalmål – Tjänstemän – Eurostataffären – Nationellt straffrättsligt förfarande – Avskrivning – Begäran om bistånd – Visselblåsare – Oskuldspresumtion – Talan om skadestånd och ogiltigförklaring”
I mål T‑61/18,
Amador Rodriguez Prieto, tidigare tjänsteman vid Europeiska kommissionen, bosatt i Steinsel (Luxemburg), företrädd av advokaterna S. Orlandi, T. Martin och R. García-Valdecasas y Fernández,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av B. Mongin och R. Striani, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan enligt artikel 270 FEUF om i första hand ersättning för den ekonomiska och ideella skada som sökanden påstår sig ha lidit och i andra hand ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 28 mars 2017 om att avslå sökandens begäran om bistånd,
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden A.M. Collins samt domarna R. Barents och J. Passer (referent),
justitiesekreterare: handläggaren R. Ramette,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 17 januari 2019,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Amador Rodriguez Prieto, var tjänsteman vid Europeiska kommissionen mellan åren 1987 och 2003.
2 Den 1 mars 1998 utsågs han till chef för enhet C1 inom direktorat C ”Information och spridning; transport; tekniskt samarbete med tredjeländer; statistik över yttre handel och handel inom gemenskapen” vid Eurostat (Europeiska unionens statistikkontor).
3 Sedan år 1996 hade Eurostat ombesörjt spridning till allmänheten av insamlade statistiska uppgifter med hjälp av Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer (nedan kallad publikationsbyrån), som hade organiserat ett nätverk av försäljningsställen (nedan kallade databutiker). Enligt de trepartsavtal som 1996 ingicks mellan Eurostat, publikationsbyrån och databutikerna skulle faktureringen ske enligt en komplicerad ordning som innebar att Eurostat kunde erhålla upp till 55 procent av faktureringspriset för de saluförda uppgifterna.
4 Amador Rodriguez Prieto fick av sin chef, direktör B., ansvaret för att godkänna de utgifter som följde av trepartsavtalen med bland andra bolaget Planistat.
5 Genom skrivelse av den 27 oktober 1998 krävde Amador Rodriguez Prieto att det inom Eurostat skulle genomföras en internrevision avseende förvaltningen av nämnda avtal. Dessutom begärde han att han skulle fråntas befogenheten att underteckna beslut om att godkänna utgifter, vilket skedde genom skrivelse av den 27 november 1998.
6 I september 1999 fann internrevisionen att det hade förekommit oegentligheter i den ekonomiska förvaltningen av trepartsavtalen med bolagen Eurocost, Eurogramme, Datashop, Planistat och CESD Communautaire. Dessa oegentligheter hade enligt internrevisionen gjort det möjligt att undandra vissa medel från kommissionens budgetregler.
7 Den 3 januari 2000 överlämnades internrevisionsrapporten till kommissionens generaldirektorat med ansvar för finansiell kontroll.
8 Nämnda generaldirektorat hänsköt den 17 mars 2000 ärendet till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), som inledde ett flertal utredningar avseende bland annat Eurostats avtal med bolagen Eurocost, Eurogramme, Datashop, Planistat och CESD Communautaire samt de subventioner som dessa bolag hade erhållit och det faktureringssystem som hade använts.
9 Den 19 mars 2003 överlämnade Olaf akten rörande avtalet med Planistat till Procureur de la République de Paris (Allmänna åklagarmyndigheten i Paris, Frankrike), som den 4 april 2003 inledde en förundersökning om häleri och medverkan till trolöshet mot huvudman.
10 Den 11 juni 2003 uppdrog kommissionen även åt sin internrevisionstjänst att utreda saken, och nämnda tjänst upprättade tre rapporter: en rapport av den 7 juli 2003, en rapport av den 24 september 2003 och en slutrapport av den 22 oktober 2003.
11 På grundval av Olafs rapport av den 22 april 2003 befullmäktigade kommissionen sin rättstjänst att inge en anmälan mot X. En sådan anmälan, avseende häleri och medverkan till trolöshet mot huvudman, ingavs sedan den 10 juli 2003 till Allmänna åklagarmyndigheten i Paris. Anmälan gällde möjlig förskingring som hade begåtts av unionstjänstemän eller andra unionsanställda till skada för unionens ekonomiska intressen. Den förundersökning som Allmänna åklagarmyndigheten i Paris hade inlett utvidgades genom kompletteringsbeslut av den 4 augusti 2003 till att även avse trolöshet mot huvudman.
12 Den 11 juni 2008 underrättade Amador Rodriguez Prieto kommissionen om att fransk polis hade kallat honom till förhör i egenskap av vittne inom ramen för det ovannämnda straffrättsliga förfarandet. Med anledning av detta begärde han att tillsättningsmyndigheten i enlighet med artikel 19 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) skulle häva hans tystnadsplikt och att han skulle få ersättning för kostnaderna för sin resa från Luxemburg (Luxemburg) till Paris.
13 Den 30 juni 2008 hävde tillsättningsmyndigheten Amador Rodriguez Prietos tystnadsplikt men avslog hans ansökan om ersättning för resekostnader. Amador Rodriguez Prieto ingav den 21 juli 2008 ett klagomål mot avslagsbeslutet, men hans klagomål avslogs genom beslut av den 20 november 2008.
14 Den 7 oktober 2008 hördes Amador Rodriguez Prieto av den franska polisen.
15 Den 22 oktober 2008 ingav Amador Rodriguez Prieto en första begäran om bistånd (registrerad under nummer D/505/08) med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. I begäran gjorde han bland annat gällande att han genom att i oktober 1998 kräva en internrevision hade handlat i egenskap av visselblåsare och att kommissionen var skyldig att bistå honom på grund av att dess intressen sammanföll med hans. Därför skulle kommissionen enligt hans uppfattning betala de advokatkostnader som han hade ådragit sig i samband med att den franska polisen hade kallat honom till förhör som vittne.
16 Denna första begäran om bistånd avslogs den 17 december 2008. Kommissionen uppgav därvid att den hade fått kännedom om att Amador Rodriguez Prieto hade delgetts misstanke om brott vid förhöret den 7 oktober 2008. Enligt kommissionen var därför inte de båda villkor uppfyllda som krävs för tillämpning av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, nämligen att det dels ska föreligga hotelser, förolämpningar och så vidare mot tjänstemannens person eller egendom, dels ska finnas ett orsakssamband mellan dessa omständigheter och tjänstemannens ställning eller uppgifter. Amador Rodriguez Prieto överklagade inte kommissionens beslut.
17 Den 9 september 2013 fattade undersökningsdomaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Distriktsdomstolen i Paris, Frankrike) beslut om att avskriva misstankarna mot samtliga personer som hade delgetts misstanke om brott inom ramen för det straffrättsliga förfarandet, däribland Amador Rodriguez Prieto (nedan kallat avskrivningsbeslutet).
18 Den 17 september 2013 överklagade kommissionen avskrivningsbeslutet.
19 Genom dom av den 23 juni 2014 fastställde Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) avskrivningsbeslutet.
20 Den 27 juni 2014 överklagade kommissionen den dom av den 23 juni 2014 varigenom Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) hade fastställt avskrivningsbeslutet till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike).
21 Genom dom av den 15 juni 2016 ogillade Cour de cassation (Högsta domstolen) kommissionens överklagande av den dom av den 23 juni 2014 varigenom Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) hade fastställt avskrivningsbeslutet. Därigenom avslutades det straffrättsliga förfarandet.
22 Den 28 november 2016 ingav Amador Rodriguez Prieto en andra begäran om bistånd med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. I begäran hänvisade han bland annat till domen av den 9 september 2016, De Esteban Alonso/kommissionen (T‑557/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:456, punkt 59), och till Cour de cassations (Högsta domstolen) dom av den 15 juni 2016. Han krävde att kommissionen skulle ersätta honom för de utgifter och advokatkostnader som han hade ådragit sig för att kunna försvara sig i de franska domstolarna. Dessutom krävde han att kommissionen genom en notering i hans personalakt skulle tillerkänna honom ställning som visselblåsare, så att hans yrkesheder återupprättades. I andra hand krävde han ersättning för den skada som han hade lidit till följd av det tjänstefel som kommissionen enligt hans uppfattning hade begått genom att underlåta att beakta hans ställning som visselblåsare och neka att ge honom skydd.
23 Genom beslut av den 28 mars 2017 (nedan kallat det angripna beslutet) slog tillsättningsmyndigheten fast att den andra begäran om bistånd inte kunde tas upp till prövning i sak, huvudsakligen av det skälet att Amador Rodriguez Prieto inte hade anfört några nya omständigheter som hade tillkommit efter beslutet av den 17 december 2008 att avslå den första begäran om bistånd. Därutöver fann tillsättningsmyndigheten också att både den andra begäran om bistånd och ersättningskravet var ogrundade.
24 Genom skrivelse av den 10 april 2017 från kommissionen, med referensnummer CMS 16/056, underrättades Amador Rodriguez Prieto om att det inom ramen för Eurostataffären hade inletts och avslutats vad kommissionen kallade för ett ”ärende” av disciplinär art avseende honom.
25 Den 28 juni 2017 ingav Amador Rodriguez Prieto ett föregående administrativt klagomål mot det angripna beslutet.
26 Den 30 oktober 2017 avslogs detta klagomål.
Förfarandet och parternas yrkanden
27 Amador Rodriguez Prieto väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 5 februari 2018.
28 Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 4 juni 2018 förklarade Amador Rodriguez Prieto att han avstod från rätten att inge replik.
29 Amador Rodriguez Prieto har i allt väsentligt yrkat att tribunalen
– i första hand ska förplikta kommissionen att till honom utge 68 831 euro som ersättning för ekonomisk skada och 100 000 euro som ersättning för ideell skada,
– i andra hand ska ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– ska förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
30 Kommissionen har yrkat att tribunalen
– ska avvisa talan eller i vart fall ogilla den, och
– ska förplikta Amador Rodriguez Prieto att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
31 Till stöd för talan har Amador Rodriguez Prieto inledningsvis gjort gällande att hans begäran om bistånd i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna kunde tas upp till prövning i sak och att hans talan om ogiltigförklaring av beslutet att avslå den begäran således också kan tas upp till prövning i sak. Därefter har han i första hand hävdat att unionen bär utomobligatoriskt ansvar för kommissionens påstådda underlåtenhet att beakta hans ställning som visselblåsare. I andra hand har han yrkat att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.
Huruvida begäran om bistånd kunde tas upp till prövning i sak och huruvida talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet kan tas upp till prövning i sak
32 I ansökan har Amador Rodriguez Prieto bestritt den ståndpunkt som kommissionen förfäktade i det angripna beslutet, nämligen att den andra begäran om bistånd inte kunde tas upp till prövning i sak.
33 Enligt Amador Rodriguez Prieto är det visserligen riktigt att tillsättningsmyndigheten saknar skyldighet att bistå en tjänsteman som misstänks ha åsidosatt sina åligganden i tjänsten, men den omständigheten att kommissionen framställde enskilda anspråk i det straffrättsliga förfarandet utgjorde inte något slutgiltigt hinder för att kommissionen vid en senare tidpunkt skulle kunna ge honom bistånd. I det aktuella fallet förfogade tillsättningsmyndigheten enligt Amador Rodriguez Prieto över uppgifter som styrkte att han hade handlat i egenskap av visselblåsare.
34 Amador Rodriguez Prieto har gjort gällande att den omständigheten att den skada som han har lidit är en följd av åtgärder från de franska myndigheternas sida inte utgör hinder för tillämpning av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Han har framhållit att han åberopade sin ställning som visselblåsare för att kunna visa att han rättsstridigt hade delgetts misstanke om brott och därefter rättsstridigt hade blivit föremål för det fortsatta straffrättsliga förfarandet.
35 Slutligen har Amador Rodriguez Prieto hävdat att han hela tiden har bestritt att han medvetet skulle ha deltagit i ett förvaltningssystem som stred mot budgetreglerna, något som enligt honom framgår av hans krav på att fråntas befogenheten att underteckna beslut om att godkänna utgifter. Amador Rodriguez Prieto anser att dessa omständigheter borde ha föranlett tillsättningsmyndigheten att göra bedömningen att dess intressen inte stod i motsättning till hans intressen och att det var lämpligt att göra åtskillnad mellan honom och de övriga inblandade tjänstemännen, bland annat såvitt avsåg ersättning för kostnaderna för hans försvar i de franska domstolarna.
36 Kommissionen har i allt väsentligt gjort gällande att yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte kan tas upp till prövning i sak av det skälet att den andra begäran om bistånd själv inte kunde tas upp till prövning i sak, något som berodde dels på att Amador Rodriguez Prieto endast upprepade en tidigare begäran om bistånd utan att åberopa några nya omständigheter, dels på att han framställde den nya begäran om bistånd utan att först ha uttömt de nationella rättsmedlen.
37 När det till att börja med gäller kommissionens argument att den andra begäran om bistånd inte kunde tas upp till prövning i sak av det skälet att Amador Rodriguez Prieto inte åberopade några nya omständigheter, finner tribunalen att nämnda begäran om bistånd (se punkt 22 ovan) faktiskt inbegriper en omständighet som är ny i förhållande till den första begäran om bistånd (se punkt 15 ovan), vilken ingavs kort efter det att Amador Rodriguez Prieto hade delgetts misstanke om brott av undersökningsdomaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Distriktsdomstolen i Paris).
38 Den nya omständigheten rör avskrivningsbeslutet, som meddelades av nämnda undersökningsdomare den 9 december 2013 och som till följd av överklaganden från kommissionens sida sedermera fastställdes två gånger, sista gången slutgiltigt genom Cour de cassations (Högsta domstolen) dom av den 15 juni 2016.
39 Avskrivningsbeslutet, dess fastställande i andra instans och Cour de cassations (Högsta domstolen) ogillande av det andra överklagandet – med innebörden att kommissionen inte vann gehör för sin i de båda överklagandeskrifterna uttryckta övertygelse om att Amador Rodriguez Prieto hade begått ett brott – utgör tillsammans en ny omständighet.
40 Det är visserligen riktigt att den franska undersökningsdomaren i avskrivningsbeslutet framhöll att ”den mekanism som blev följden av genomförandet av de treparts[avtal] som hade ingåtts genom Eurostats försorg str[ed] mot artikel 4.1 i budgetförordningen” av den 21 december 1977 för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 356, 1977, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen) och att Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) i sin dom av den 23 juni 2014 slog fast att ”de regler för återanvändning som föreskrivs i budgetförordningen ha[de] åsidosatts”.
41 Det rör sig emellertid i båda fallen om konstateranden av opersonlig art och Amador Rodriguez Prieto utpekas inte på något sätt.
42 Till yttermera visso fann de franska brottmålsdomstolarna också att det inte hade förelegat något bedrägligt uppsåt och att det inte hade förskingrats några medel, och de framhöll bland annat också för det första att systemet med databutiker visserligen inte var förenligt med budgetförordningen men ändå, enligt Europeiska unionens revisionsrätt, var ”nödvändigt med tanke på den förordningens bristande ändamålsenlighet” och endast utgjorde ”en kopia av ett system som redan fullt lagenligt användes av publikationsbyrån”, för det andra att ”de befintliga gemenskapsförfarandena inte gjorde det möjligt att på ett flexibelt och funktionellt sätt ombesörja saluföring av de uppgifter som Eurostat producerade [och att det] i avsaknad av ett ändamålsenligt förfarande [hade varit] nödvändigt att finna lösningar som gjorde det möjligt för Eurostat att fullgöra sitt uppdrag” och för det tredje att ”finanskontrollfunktionen, som ursprungligen hade varit inblandad vid inrättandet av databutiksnätverket och som då inte hade varit positivt inställd till att detta byggde på systemet med trepartsavtal, i själva verket inte ha[de] visat något som helst intresse för dess närmare funktionssätt, vilket ha[de] försatt de ansvariga vid Eurostat i en situation där de måste – och kunde – handla ’efter bästa förmåga’, samtidigt som kommissionens strategi var att öka statistikutbudet mot bakgrund av en mycket stark efterfrågan” (avskrivningsbeslutet, domen av den 23 juni 2014 från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris)).
43 Av det ovan anförda följer att Amador Rodriguez Prieto faktiskt åberopade en ny omständighet genom att hänvisa till de franska brottmålsavgörandena.
44 När det sedan gäller kommissionens argument att den andra begäran om bistånd inte kunde tas upp till prövning i sak av det skälet att Amador Rodriguez Prieto inte hade uttömt de nationella rättsmedlen, framhåller tribunalen att det argumentet grundar sig på premissen att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, som rör bistånd, är tillämplig i det aktuella fallet och att en förutsättning för att förvaltningen ska ha strikt ansvar i kraft av den bestämmelsen därför är att samtliga nationella rättsmedel har uttömts i förhållande till den tredje part som har vållat skadan.
45 Den premissen är emellertid felaktig, som kommer att framgå av punkterna 46–59 nedan.
46 Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:
”Unionen skall bistå sina tjänstemän, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter.
Den skall ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan.”
47 Syftet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna är enligt rättspraxis att garantera en trygghet för tjänstemännen och de övriga anställda såväl i nutiden som för framtiden, så att de i tjänstens allmänna intresse ska kunna utföra sina arbetsuppgifter på bästa sätt (dom av den 12 juni 1986, Sommerlatte/kommissionen, 229/84, EU:C:1986:241, punkt 19, dom av den 27 juni 2000, K/kommissionen, T‑67/99, EU:T:2000:169, punkt 35, och dom av den 20 juli 2011, Gozi/kommissionen, F‑116/10, EU:F:2011:124, punkt 12). En institutions biståndsplikt syftar således både till att skydda institutionens personal och till att tillvarata institutionens egna intressen. Följaktligen grundar sig denna plikt på en förmodad intressegemenskap. Mot bakgrund av detta har det slagits fast att förvaltningen inte kan anses skyldig att bistå en tjänsteman som misstänks för grovt åsidosättande av sina åligganden i tjänsten och därför kan komma att bli föremål för ett disciplinförfarande (dom av den 23 november 2010, Wenig/kommissionen, F‑75/09, EU:F:2010:150, punkt 49).
48 Vidare syftar den biståndsplikt som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna enligt fast rättspraxis specifikt till att institutionerna ska försvara sina tjänstemän mot handlingar som utförs av tredje man – inte mot åtgärder som härrör från institutionerna själva, vilka i stället ska kontrolleras mot bakgrund av andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna (dom av den 9 september 2016, De Esteban Alonso/kommissionen, T‑557/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:456, punkt 45, och dom av den 13 juli 2018, Curto/parlamentet, T‑275/17, EU:T:2018:479, punkt 111; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2011, kommissionen/Q, T‑80/09 P, EU:T:2011:347, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
49 I det aktuella fallet delgavs Amador Rodriguez Prieto den 7 oktober 2008 misstanke om brott av de franska domstolsmyndigheterna. Denna delgivning av misstanke om brott var en följd dels av att dessa domstolsmyndigheter den 4 april 2003 hade inlett en förundersökning på grundval av upplysningar som de den 19 mars 2003 hade erhållit från Olaf, dels av att kommissionen den 10 juli 2003 hade ingett en anmälan mot X.
50 Efter avskrivningsbeslutet – vilket avsåg misstankarna mot samtliga personer som hade delgetts misstanke om brott, däribland Amador Rodriguez Prieto – fortsatte det franska straffrättsliga förfarandet till följd av att kommissionen först överklagade det beslutet, ett överklagande som ogillades genom dom av Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) den 23 juni 2014 varigenom nämnda beslut fastställdes, och sedan överklagade den domen, ett överklagande som ogillades genom dom av Cour de cassation (Högsta domstolen) den 15 juni 2016.
51 Här ska det påpekas – i linje med vad tribunalen konstaterade såvitt avsåg Fernando De Esteban Alonso i domen av den 9 september 2016 i målet De Esteban Alonso/kommissionen (T‑557/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:456, punkt 49) – att de åtgärder som de franska domstolsmyndigheterna vidtog, i synnerhet att de delgav Amador Rodriguez Prieto misstanke om brott, inte utgör sådana handlingar som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Dessa åtgärder utgör nämligen normala inslag i ett sådant straffrättsligt förfarande som det aktuella, och dessutom har Amador Rodriguez Prieto inte vid något tillfälle på allvar hävdat att dessa åtgärder utgjorde rättsstridiga angrepp mot honom från de franska domstolsmyndigheternas sida och därför kunde motivera bistånd från kommissionen med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.
52 Som i allt väsentligt framgår av rättspraxis, utgör den biståndsplikt som avses i artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna en grundläggande lagstadgad skyddsregel för tjänstemännen. De handlingar med anledning av vilka en tjänsteman begär bistånd behöver inte redan ha befunnits vara rättsstridiga för att denna garanti ska gälla, men däremot krävs det att tjänstemannen företer uppgifter som vid första anblicken ger vid handen att dessa handlingar riktar sig mot honom eller henne på grund av hans eller hennes ställning eller arbetsuppgifter samt att dessa handlingar strider mot tillämplig nationell lag (dom av den 23 november 2010, Wenig/kommissionen, F‑75/09, EU:F:2010:150, punkt 48).
53 Så är inte fallet här, med tanke på att Amador Rodriguez Prieto inte på allvar har hävdat att de franska domstolsmyndigheterna skulle ha handlat rättsstridigt i förhållande till honom och inte heller har företett några uppgifter som skulle kunna föranleda den slutsatsen.
54 Dessutom måste det konstateras att Amador Rodriguez Prieto i själva verket inte har begärt bistånd av kommissionen mot handlingar från tredje parts sida utan mot kommissionens egna handlingar, nämligen de handlingar som låg till grund för det straffrättsliga förfarande som inleddes mot honom och i synnerhet de handlingar som medförde att detta straffrättsliga förfarande fortsatte ända fram till Cour de cassations (Högsta domstolen) dom av den 15 juni 2016.
55 Det var visserligen de franska domstolsmyndigheterna som delgav Amador Rodriguez Prieto misstanke om brott, men det var likafullt kommissionen som genom att förse nämnda myndigheter med upplysningar och genom att inge en anmälan låg bakom att det straffrättsliga förfarandet inleddes. Dessutom, och i synnerhet, var det kommissionen som förorsakade att detta straffrättsliga förfarande fortsatte efter avskrivningsbeslutet.
56 I ansökan framhöll Amador Rodriguez Prieto mot bakgrund av detta att ”kommissionen visserligen kunde anse det nödvändigt att framställa enskilda anspråk för att kunna garantera att unionens ekonomiska intressen tillvaratogs, men däremot fanns det inget som motiverade att det straffrättsliga förfarandet mot [honom] fortsatte, … eftersom kommissionen hade kännedom om att han inte kunde klandras för att medvetet ha deltagit i det rättsstridiga system för förvaltning av databutikerna som hans överordnade hade infört”.
57 Av de ovan redovisade konstaterandena följer att eftersom de handlingar med avseende på vilka Amador Rodriguez Prieto har begärt bistånd med stöd av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna inte är de handlingar som har utförts av de franska domstolsmyndigheterna (handlingar vilkas lagenlighet till yttermera visso inte på allvar har ifrågasatts; se punkterna 51–53 ovan) utan de handlingar som har utförts av kommissionen själv, är den bestämmelsen i överensstämmelse med den rättspraxis som har erinrats om i punkt 48 ovan inte tillämplig i det aktuella fallet.
58 Således kan kommissionen inte vinna framgång med sitt argument att den andra begäran om bistånd inte kunde tas upp till prövning i sak på grund av att Amador Rodriguez Prieto inte hade uttömt de nationella rättsmedlen.
59 Av det ovan anförda följer att kommissionen inte kan vinna framgång med sina argument för att talan om ogiltigförklaring inte skulle kunna tas upp till prövning i sak, vilka grundar sig dels på att det skulle saknas nya omständigheter, dels på att ett villkor för tillämpning av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna inte skulle vara uppfyllt.
Prövning i sak
60 För den händelse att begäran om bistånd skulle avslås gjorde Amador Rodriguez Prieto i andra hand gällande, i nämnda begäran och i sitt föregående administrativa klagomål, att kommissionen hade begått ett fel genom att bortse från att han hade agerat i egenskap av visselblåsare. Därvidlag åberopade Amador Rodriguez Prieto artikel 22a i tjänsteföreskrifterna. Enligt hans uppfattning fick kommissionen senast i samband med att dess internrevisionstjänst upprättade sin slutrapport år 2003 kännedom om hans roll i avslöjandet av de faktiska omständigheterna. Amador Rodriguez Prieto påpekade också att om han hade varit föremål för ett disciplinförfarande, skulle han ha omfattats av artikel 21 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, enligt vilken institutionen ska ersätta en tjänstemans kostnader för sitt försvar om disciplinförfarandet inte utmynnar i att han eller hon åläggs en påföljd.
61 Amador Rodriguez Prieto har bestritt att han medvetet deltog i det problematiska förvaltningssystemet. Han har hävdat att han snabbt tillkännagav sina tvivel rörande detta system och att han inte kände till att finanskontrollfunktionen inte hade medverkat till genomförandet av databutiksnätverket. Enligt egen utsago krävde han att en internrevision skulle genomföras och att han skulle fråntas attesträtten. Han anser sig ha blivit inblandad i affären utan egen förskyllan. Dessutom har han uppgett att han först den 10 april 2017 fick kännedom om att ett disciplinförfarande hade inletts mot honom.
62 Således ansåg Amador Rodriguez Prieto att kommissionen hade åsidosatt sin skyldighet att skydda visselblåsare och att detta åsidosättande hade blivit allvarligare genom att kommissionen hade framställt enskilda anspråk inom ramen för det straffrättsliga förfarandet, överklagat avskrivningsbeslutet och överklagat den dom av den 23 juni 2014 från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) varigenom det beslutet fastställdes, eftersom var och en av dessa handlingar var att betrakta som en ogrundad anklagelse mot honom om att han medvetet skulle ha deltagit i ett system som stred mot budgetförordningen.
63 Den skada som Amador Rodriguez Prieto hade lidit till följd av detta bestod enligt honom själv dels av en ekonomisk skada i form av hans utgifter för sitt försvar under det franska straffrättsliga förfarandet, uppgående till 68 331 euro, dels av en ideell skada i form av en känsla av orättvisa till följd av att han hade blivit föremål för ett straffrättsligt förfarande avseende faktiska omständigheter som han själv hade bidragit till att avslöja, uppgående till 90 000 euro. Därutöver krävde han också att kommissionen skulle göra en notering i hans personalakt varigenom han tillerkändes ställning som visselblåsare i Eurostataffären, så att hans yrkesheder återupprättades.
64 I ansökan har Amador Rodriguez Prieto i allt väsentligt vidhållit denna ståndpunkt. Kommissionens underlåtenhet att beakta hans ställning som visselblåsare strider enligt hans uppfattning mot artikel 22a i tjänsteföreskrifterna och mot omsorgsplikten. Att artikel 22a inte infördes i tjänsteföreskrifterna förrän år 2004 hindrade enligt honom inte kommissionen från att år 2016 – i överensstämmelse med sina förpliktelser enligt artiklarna 11 och 12 i tjänsteföreskrifterna – erkänna den visselblåsarroll som han spelade vid den aktuella tidpunkten. Han anser att det följde både av omsorgsplikten och av likabehandlingsprincipen att kommissionen var skyldig att göra åtskillnad mellan honom och de övriga personer som hade delgetts misstanke om brott i Eurostataffären.
65 Enligt Amador Rodriguez Prieto underlät kommissionen emellertid att underrätta de franska domstolsmyndigheterna om hans visselblåsarroll, trots att den fick kännedom om denna roll senast den 22 oktober 2003, och kommissionen förlängde utan berättigande det straffrättsliga förfarandet mot honom trots att den nödvändigtvis kände till att han inte medvetet hade deltagit i systemet med databutiker. Amador Rodriguez Prieto anser att kommissionen begick tjänstefel genom att inte skydda honom mot den skada som drabbade honom enbart på grund av att han råkade vara enhetschef vid den tidpunkt då Eurostataffären avslöjades. När det slutligen gäller det disciplinförfarande som kommissionen inledde mot honom, har han framhållit att de skäl som kommissionen åberopade för att avsluta det förfarandet inte återupprättar hans yrkesheder utan medför att det fortfarande råder tvivel om hur han skötte sina arbetsuppgifter.
66 Såvitt avser artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har Amador Rodriguez Prieto hävdat att kommissionen saknar fog för sitt påstående att dess intressen även efter Cour de cassations (Högsta domstolen) dom av den 15 juni 2016 står i motsatsställning till hans intressen och att kommissionen därför är förhindrad att bistå honom.
67 Kommissionen har bestritt Amador Rodriguez Prietos ståndpunkt. Enligt kommissionen infördes artikel 22a inte i tjänsteföreskrifterna förrän den 1 maj 2004, och Amador Rodriguez Prieto kan inte klandra kommissionen för att den inte tillerkände honom en ställning som inte existerade när skrivelsen med krav på en revision ingavs. Såvitt avser det påstådda åsidosättandet av omsorgsplikten har kommissionen gjort gällande att det följer av fast rättspraxis att nämnda plikt inte tillåter att det beviljas förmåner som inte erbjuds i tjänsteföreskrifterna. När det gäller påståendet att skadan skulle ha förvärrats genom att kommissionen utnyttjade rättsmedel, har kommissionen framhållit att den enbart utövade en rättighet. På tal om att kommissionen skulle ha begått ett fel genom att inleda ett disciplinförfarande, har kommissionen hävdat att det är fastställt att disciplinförfarandet inte resulterade i någon åtgärd som avsåg Amador Rodriguez Prieto, vilket enligt kommissionen förklarar varför han inte informerades om detta. Att det inleddes ett disciplinförfarande av rent formell art som aldrig har offentliggjorts och inte föranledde någon som helst utredningsåtgärd kan enligt kommissionen inte ha vållat Amador Rodriguez Prieto någon skada.
68 Såvitt avser det påstådda åsidosättandet av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har kommissionen erinrat om sin ståndpunkt att den andra begäran om bistånd med stöd av den bestämmelsen inte var möjlig att ta upp till prövning i sak. Dessutom har kommissionen hävdat att den begäran i alla händelser är ogrundad av det skälet att den avser ersättning för kostnader som Amador Rodriguez Prieto tvingades ådra sig för att göra gällande sin oskuld i en situation där kommissionens och hans intressen hela tiden var motsatta – inte ersättning för kostnader som Amador Rodriguez Prieto ådrog sig för att försvara sig mot angrepp från tredje part eller rättsstridiga handlingar begångna av tredje part.
Skadeståndsyrkandena
69 Artikel 22a i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:
”1. En tjänsteman som under eller i samband med tjänsteutövningen får kännedom om förhållanden som ger anledning att misstänka bedrägeri, korruption eller annan olaglig verksamhet som kan skada unionens intressen, eller om ett beteende i samband med tjänsteutövningen som kan innebära ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åligger unionens tjänstemän, skall omedelbart underrätta antingen sin närmaste överordnade eller generaldirektören, eller, om han anser det nödvändigt, generalsekreteraren eller personer i motsvarande ställning, eller vända sig direkt till O[laf].
…
3. En tjänsteman som har lämnat sådan information som avses i punkterna 1 och 2 får inte av denna anledning av institutionen behandlas på ett sätt som är till hans nackdel om han har agerat på ett rimligt och ärligt sätt.”
70 Artikel 22 i tjänsteföreskrifterna – genom vilken samtliga tjänstemän ålagts en skyldighet att lämna information om förhållanden som ger anledning att misstänka olaglig verksamhet eller allvarligt åsidosättande av förpliktelser från unionstjänstemäns sida (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 oktober 2014, Bermejo Garde/Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, T‑530/12 P, EU:T:2014:860, punkterna 103–106) – trädde i kraft den 1 maj 2004.
71 Tribunalen noterar dessutom att det redan före den 1 maj 2004 förhöll sig så, att om en tjänsteman hade fått kännedom om rättsstridigheter eller åsidosättanden av lagstadgade förpliktelser som kunde skada unionens ekonomiska intressen och på eget initiativ underrättade sina överordnade om dessa, hade han eller hon rätt att få skydd av den institution för vilken han eller hon arbetade mot eventuella repressalier till följd av detta avslöjande liksom rätt att inte behandlas av institutionen på ett sätt som var till hans eller hennes nackdel, förutsatt att han eller hon hade agerat i god tro.
72 Tilläggas ska emellertid att det skydd som en sådan tjänsteman är berättigad till omfattar samtliga former av ofördelaktig behandling från institutionens sida men däremot inte gärna kan omfatta utredningar avsedda att slå fast huruvida, och i vilken utsträckning, han eller hon själv har varit inblandad i de oegentligheter som han eller hon har avslöjat. Om sådana utredningar visar att tjänstemannen faktiskt har varit inblandad, kan det förhållandet att han eller hon på eget initiativ avslöjade oegentligheterna på sin höjd utgöra en förmildrande omständighet inom ramen för eventuella sanktionsförfaranden som institutionen inleder med anledning av utredningarna – såsom för övrigt också anges i meddelandet av den 6 december 2012 från vice ordförande Maroš Šefčovič till kommissionen om riktlinjer för visselblåsning (SEC(2012) 679 slutlig, punkt 3 in fine).
73 Av de ovan anförda övervägandena följer att den av Amador Rodriguez Prieto åberopade ställningen som visselblåsare i alla händelser inte var ägnad att skydda honom mot förfaranden avsedda att slå fast huruvida han själv hade varit inblandad i de omständigheter som han hade avslöjat.
74 Den fråga som uppkommer här är således inte primärt huruvida Amador Rodriguez Prieto borde ha tillerkänts ställning som visselblåsare, utan i stället huruvida kommissionen, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet, gjorde sig skyldig till rättsstridiga handlingar genom att ligga bakom att det straffrättsliga förfarandet fortsatte efter avskrivningsbeslutet.
75 Såvitt avser den omständigheten att det straffrättsliga förfarandet fortsatte efter avskrivningsbeslutet på grund av att kommissionen först överklagade det beslutet och sedan överklagade den dom av den 23 juni 2014 från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) varigenom det beslutet fastställdes, erinrar tribunalen om följande. Möjligheten att kunna göra gällande sina rättigheter domstolsvägen, med den rättsliga kontroll som detta innebär, är ett uttryck för en allmän rättsprincip som utgör en av grundvalarna för medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som även har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (dom av den 15 maj 1986, Johnston, 222/84, EU:C:1986:206, punkterna 17 och 18, och dom av den 17 juli 1998, ITT Promedia/kommissionen, T‑111/96, EU:T:1998:183, punkt 60), och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Eftersom rätten till domstolsprövning är en grundläggande rättighet och en allmän princip som säkerställer efterlevnaden av lagen, är det endast i rena undantagsfall som en institution kan begå tjänstefel genom att väcka talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 september 1999, Frederiksen/parlamentet, T‑48/97, EU:T:1999:175, punkt 97).
76 I det aktuella fallet noterar tribunalen att domstolarna i det franska straffrättsliga förfarandet i allt väsentligt gjorde bedömningen – i avskrivningsbeslutet och i den dom av den 23 juni 2014 från Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) varigenom det beslutet fastställdes – att de konstaterade oegentligheterna berodde mer på det oändamålsenliga i unionens regelverk än på de tjänstemän som hade delgetts misstanke om brott, vilka enbart hade försökt att i en oändamålsenlig regelmiljö finna lösningar som låg i Eurostats intresse. Tribunalen finner emellertid att omständigheterna i det aktuella fallet ändå inte framstår som så exceptionella att det är befogat att dra slutsatsen att kommissionen begick tjänstefel genom att överklaga avskrivningsbeslutet och därefter överklaga den dom varigenom det beslutet fastställdes. Således saknar Amador Rodriguez Prieto grund för sitt krav på ersättning för ideell och ekonomisk skada förorsakad av att han var föremål för ett straffrättsligt förfarande mellan åren 2003 och 2016.
Yrkandet om ogiltigförklaring
77 När det gäller kommissionens beslut att inte ersätta Amador Rodriguez Prietos kostnader för hans försvar i det nationella straffrättsliga förfarandet även efter det att han hade frikänts genom Cour de cassations (Högsta domstolen) dom av den 15 juni 2016, noterar tribunalen följande. De skäl till att neka honom sådan ersättning som kommissionen anförde i beslutet att avslå hans begäran och sedan i beslutet att avslå hans föregående administrativa klagomål innebär visserligen inte något tydligt bemötande av vissa argument som Amador Rodriguez Prieto hade framfört under det administrativa förfarandet men att dessa anförda skäl däremot gör det möjligt att vinna insikt om den egentliga orsaken till att kommissionen avslog den andra begäran om bistånd.
78 Såvitt avser Amador Rodriguez Prietos argument kan det konstateras att han genom sina hänvisningar till artiklarna 22a och 24 i tjänsteföreskrifterna – av vilka den sistnämnda alltså har befunnits sakna tillämplighet i det aktuella fallet (se punkt 57 ovan) medan den förstnämnda har befunnits sakna förmåga att skydda honom mot eventuella straffrättsliga förfaranden eller disciplinförfaranden (se punkt 73 ovan) – i allt väsentligt uttryckte ståndpunkten att han inte var skyldig i Eurostataffären.
79 Redan när det administrativa förfarandet inleddes, gjorde Amador Rodriguez Prieto nämligen gällande att systemet med databutiker på ett övertygande sätt hade beskrivits för honom som regelenligt och godkänt, att han hade handlat i god tro, att han aldrig medvetet hade deltagit i den omtvistade ordningen, att han snabbt hade slagit larm och att han sist och slutligen hade blivit inblandad i affären utan egen förskyllan. Det var med stöd av denna övertygelse, vilken stärktes av de för honom gynnsamma franska straffrättsliga avgörandena, som han begärde att kommissionen skulle ersätta honom dels för de kostnader som han hade ådragit sig för sitt försvar i det nationella straffrättsliga förfarandet, dels för den ideella skada som han hade lidit i form av en känsla av orättvisa till följd av att kommissionen hade underlåtit att skydda honom trots att han hade agerat visselblåsare i Eurostataffären. Det var också av samma skäl som han krävde att det skulle göras en notering i hans akt varigenom hans roll som visselblåsare erkändes, så att hans yrkesheder skulle återupprättas.
80 Efter frikännandet i det straffrättsliga förfarandet påpekade Amador Rodriguez Prieto för övrigt, i den andra begäran om bistånd och sedan i det föregående administrativa klagomålet, att efter ett disciplinförfarande med jämförbar utgång skulle han i kraft av artikel 21 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna ha varit berättigad till ersättning för sina försvarskostnader.
81 Kommissionen bemötte inte dessa argument på ett tydligt sätt i sina beslut att avslå begäran respektive det föregående administrativa klagomålet utan försökte i stället vederlägga Amador Rodriguez Prietos uttalanden rörande artiklarna 22a och 24 i tjänsteföreskrifterna med hänvisning till skäl av teknisk art.
82 Däremot gjorde kommissionen vissa uttalanden som visar att den egentliga bakgrunden till dess under det administrativa förfarandet ådagalagda ovilja att ersätta Amador Rodriguez Prietos kostnader inte var att de aktuella bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna av tekniska skäl saknade tillämplighet utan att kommissionen på ett mer grundläggande plan ansåg att Amador Rodriguez Prieto hade åsidosatt sina lagstadgade förpliktelser.
83 Både i beslutet att avslå begäran och i beslutet att avslå det föregående administrativa klagomålet betonade kommissionen exempelvis, medelst användning av halvfet stil, att Cour de cassation (Högsta domstolen) i sin dom av den 15 juni 2016 hade slagit fast att det hade förekommit ett ”åsidosättande av unionens budgetregler” och hade framhållit att det inte fanns ”tillräckliga” bevis för att förordna om att den domstol som tidigare hade prövat målet i sak skulle göra en ny prövning såvitt avsåg de personer som hade delgetts misstanke om brott.
84 Vidare gjorde kommissionen, i beslutet att avslå det föregående administrativa klagomålet, bedömningen att den ”under det straffrättsliga förfarandet hade företrätt ett intresse som stod i motsatsställning till [Amador Rodriguez Prietos] intresse, vilket medförde att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna inte ens efter en dom [varigenom avskrivningsbeslutet fastställdes] kunde ligga till grund för en begäran om bistånd som avsåg gottgörelse för skada till följd av eller i samband med det förfarandet”.
85 Tribunalen konstaterar härvidlag att det visserligen är riktigt, och för övrigt uppenbart, att kommissionens och Amador Rodriguez Prietos intressen var motsatta under det straffrättsliga förfarandet, men att denna intressemotsättning däremot av logiska skäl inte kunde fortsätta att föreligga efter det att Cour de cassation (Högsta domstolen) hade meddelat den dom varigenom avskrivningsbeslutet fastställdes annat än om kommissionen då fortfarande hyste åsikten att Amador Rodriguez Prieto, trots att han hade frikänts, faktiskt hade åsidosatt sina lagstadgade förpliktelser.
86 Att kommissionen även efter Cour de cassations (Högsta domstolen) dom av den 15 juni 2016 ansåg att Amador Rodriguez Prieto hade åsidosatt sina förpliktelser bekräftas för övrigt i svaromålet.
87 I svaromålet gjorde kommissionen nämligen gällande att ”intressemotsättningen mellan parterna [inte] försvann … genom avskrivningsbeslutet, på grund av omständigheterna kring detta (beslutet innehåller ett förbehåll om att finansiella manipulationer kan ha förekommit), eller genom beslutet att avsluta disciplinförfarandet, vilket fattades med stöd av opportunitetsprincipen, utan [denna motsättning] motiverade att kommissionen stod fast vid sitt beslut att inte bevilja bistånd”.
88 Kommissionens beslut att inte ersätta Amador Rodriguez Prietos kostnader för hans försvar inom ramen för det nationella förfarandet torde således inte primärt ha berott på att artikel 24 i tjänsteföreskrifterna av tekniska skäl inte var tillämplig (kommissionen antyder för övrigt att dessa tekniska skäl inte utgjorde något oöverkomligt hinder för möjligheten att ersätta dessa kostnader) utan i stället på att det fortfarande förelåg en ”intressemotsättning”, det vill säga på att kommissionen fortfarande ansåg att Amador Rodriguez Prieto hade åsidosatt sina lagstadgade förpliktelser.
89 Att Amador Rodriguez Prieto inte längre var föremål för lagföring i det nationella straffrättsliga förfarandet (varvid det också ska noteras att de franska domstolarna aldrig utpekade honom personligen som ansvarig för någon överträdelse av budgetreglerna), och att det dessutom vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet inte hade fattats något disciplinärt beslut genom vilket han befanns ha åsidosatt sina lagstadgade förpliktelser, innebar emellertid inte endast att han hade frikänts inom ramen för det straffrättsliga förfarandet i Frankrike utan också att han nödvändigtvis omfattades av oskuldspresumtion såvitt avsåg huruvida han hade iakttagit sina lagstadgade förpliktelser.
90 Amador Rodriguez Prieto har visserligen inte anfört någon grund för sin talan som uttryckligen avser åsidosättande av oskuldspresumtionen. Orsaken till detta är att han är övertygad om sin oskuld och därför direkt har åberopat denna mot det angripna beslutet. I linje med vad Amador Rodriguez Prieto för övrigt själv bekräftade vid förhandlingen innebär en sådan ståndpunkt emellertid, a maiore ad minus (vad som gäller i stort gäller också i smått), nödvändigtvis ett åberopande av att principen om oskuldspresumtion har åsidosatts, särskilt med tanke på att Amador Rodriguez Prieto efter att ha hävdat sin oskuld (se punkt 79 ovan) gjorde gällande att kommissionen genom sitt handlande hade förorsakat att det ”fortfarande råd[de] tvivel om hur han [hade skött] sina arbetsuppgifter och om hans yrkesheder”.
91 Här ska det erinras om att oskuldspresumtionen utgör en grundläggande rättighet – vilken anges i artikel 6.2 i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i artikel 48.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – och innebär att enskilda tillerkänns rättigheter vilkas iakttagande unionsdomstolen ska säkerställa (dom av den 4 oktober 2006, Tillack/kommissionen, T‑193/04, EU:T:2006:292, punkt 121, dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen, T‑48/05, EU:T:2008:257, punkt 209, och dom av den 12 juli 2012, kommissionen/Nanopoulos, T‑308/10 P, EU:T:2012:370, punkt 90).
92 Denna princip – som ingår bland de grundläggande rättigheterna (dom av den 8 juli 1999, Montecatini/kommissionen, C‑235/92 P, EU:C:1999:362, punkt 175, och dom av den 4 oktober 2006, Tillack/kommissionen, T‑193/04, EU:T:2006:292, punkt 121), vilka i sin tur enligt rättspraxis utgör allmänna unionsrättsliga principer (dom av den 27 september 2006, Dresdner Bank m.fl./kommissionen, T‑44/02 OP, T‑54/05 OP, T‑56/02 OP, T‑60/02 OP och T‑61/02 OP, EU:T:2006:271, punkt 61) – är tillämplig på administrativa förfaranden med hänsyn till arten av de ifrågavarande överträdelserna och arten av och strängheten i de därtill knutna sanktionsåtgärderna (se, såvitt avser konkurrensrätt, dom av den 8 juli 2004, JFE Engineering/kommissionen, T‑67/00, T‑68/00, T‑71/00 och T‑78/00, EU:T:2004:221, punkt 178, dom av den 27 september 2006, Dresdner Bank m.fl./kommissionen, T‑44/02 OP, T‑54/05 OP, T‑56/02 OP, T‑60/02 OP och T‑61/02 OP, EU:T:2006:271, punkt 61, och dom av den 5 oktober 2011, Romana Tabacchi/kommissionen, T‑11/06, EU:T:2011:560, punkt 129). Av detta följer att rätten till oskuldspresumtion, även i avsaknad av ett straffrättsligt förfarande, gäller för en tjänsteman som anklagas för att ha åsidosatt sina lagstadgade förpliktelser på ett så allvarligt sätt att det är motiverat att Olaf inleder en utredning, eftersom utredningen kan föranleda förvaltningen att vidta lämpliga och i förekommande fall stränga åtgärder av varjehanda slag (dom av den 28 mars 2012, BD/kommissionen, F‑36/11, EU:F:2012:49, punkt 51, och dom av den 29 april 2015, CJ/ECDC, F‑159/12 och F‑161/12, EU:F:2015:38, punkt 154).
93 I det aktuella fallet åsidosatte kommissionen Amador Rodriguez Prietos rätt till oskuldspresumtion genom att avslå hans begäran om att kommissionen skulle ersätta hans kostnader för hans försvar inom ramen för det nationella straffrättsliga förfarandet med motiveringen, i allt väsentligt, att det fortfarande rådde en intressemotsättning dem emellan.
94 Kommissionen kan, av de skäl som anges i det följande, inte vinna framgång med sitt vid förhandlingen framförda argument att det vid tiden för antagandet av det angripna beslutet var befogat att anse att intressemotsättningen kvarstod, eftersom beslutet att avsluta ”ärendet” av disciplinär art inte fattades förrän några dagar senare, nämligen den 10 april 2017.
95 Till att börja med är det inte endast ej styrkt, utan förefaller till och med vara vederlagt, att det vid tidpunkten för det angripna beslutet skulle ha förelegat vad som i kommissionens vaga ordalag betecknas som ett ”ärende” av disciplinär art avseende Amador Rodriguez Prieto. Inledandet av ärende CMS 04/002 i januari 2004, med anledning av en begäran om att Amador Rodriguez Prietos åtalsimmunitet skulle hävas, förefaller nämligen inte ha inneburit att det inleddes ett disciplinförfarande eller ens en administrativ utredning avseende honom. Detta ärende CMS 04/002 ströks dessutom i alla händelser år 2010 från förteckningen i ärendehanteringssystemet CMS [”Case Management System”] och akten destruerades därefter år 2012 sedan arkiveringsfristen hade löpt ut.
96 Även om man antar att ett förfarande avseende Amador Rodriguez Prieto faktiskt pågick vid tidpunkten för det angripna beslutet, skulle kommissionen vidare i alla händelser ha begått ett fel om den först hade avslagit den andra begäran om bistånd på grundval av sin åsikt att Amador Rodriguez Prieto hade åsidosatt sina lagstadgade förpliktelser och därefter några dagar senare hade avslutat detta påstådda förfarande – vars syfte ju var just att bekräfta eller vederlägga den åsiktens överensstämmelse med de verkliga förhållandena.
97 Med tanke på att kommissionens argument ger vid handen att oskuldspresumtion inte skulle ha inträtt för Amador Rodriguez Prietos vidkommande förrän när detta påstådda förfarande hade avslutats, påpekar tribunalen slutligen också dels att en tjänsteman omfattas av oskuldspresumtion vid varje tidpunkt som föregår antagandet av ett beslut genom vilket han eller hon befinns vara skyldig, dels att kommissionen i praktiken även inför tribunalen har fortsatt att åsidosätta presumtionen för Amador Rodriguez Prietos oskuld genom att i svaromålet göra gällande att ”intressemotsättningen mellan parterna [inte] försvann … genom beslutet att avsluta disciplinförfarandet, vilket fattades med stöd av opportunitetsprincipen”.
98 Den slutsats som föranleds av de ovan anförda övervägandena, av vilka det framgår att det angripna beslutet grundar sig på ett åsidosättande av oskuldspresumtionen, är att nämnda beslut ska ogiltigförklaras. Därvidlag erinrar tribunalen om att det ankommer på kommissionen att vidta de åtgärder som krävs för att följa domen.
Rättegångskostnader
99 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska en rättegångsdeltagare som har tappat målet förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Finns det flera tappande rättegångsdeltagare ska tribunalen enligt artikel 134.2 i samma rättegångsregler besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna.
100 Kommissionen har i allt väsentligt tappat målet och ska därför förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Skadeståndsyrkandena ogillas.
2) Europeiska kommissionens beslut av den 28 mars 2017 att avslå en begäran om bistånd från Amador Rodriguez Prieto ogiltigförklaras.
3) Kommissionen förpliktas att bära sina egna rättegångskostnader och att ersätta Amador Rodriguez Prietos rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 4 april 2019.
Justitiesekreterare | | Ordförande |