Mål T‑472/13
H. Lundbeck A/S
och
Lundbeck Ltd
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för antidepressiva läkemedel som innehåller den aktiva farmaceutiska substansen citalopram – Begreppet konkurrensbegränsning genom syfte – Potentiell konkurrens – Generiska läkemedel – Hinder mot inträde på marknaden på grund av patent – Avtal som ingåtts mellan patentinnehavare och tillverkare av generiska läkemedel – Artikel 101.1 och 101.3 FEUF – Felaktig rättstillämpning och oriktig bedömning – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rättssäkerhet – Böter”
Sammanfattning – Tribunalens dom (nionde avdelningen) av den 8 september 2016
1. Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Potentiell konkurrens – Verklig och konkret möjlighet för tillverkarna av generiska läkemedel att med risk träda in på marknaden vid förekomsten av patentskyddade läkemedel – Avtal mellan patentinnehavaren och tillverkare av generiska läkemedel som kan hindra detta inträde – Potentiell konkurrensbegränsning
(Artikel 101.1 FEUF)
2. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning – Precisionsnivå som krävs för den bevisning som kommissionen lägger till grund för sin bedömning – En uppsättning indicier – Oskuldspresumtion – Tillämplighet – Beviskrav för företag som bestrider överträdelsen – Domstolsprövning – Räckvidd
(Artiklarna 101.1 och 263 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)
3. Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Uppgörelser i godo på patentområdet – Avtal som ingåtts mellan en originalproducent och en tillverkare av generiska läkemedel – Omvända betalningar som är av oproportionerlig karaktär och kombineras med att konkurrenter utesluts från marknaden – Otillåtet
(Artikel 101.1 FEUF)
4. Talan om ogiltigförklaring – Unionsdomstolens behörighet – Tolkning av nationell rätt i en medlemsstat – Sakfråga – Omfattas
(Artikel 263 FEUF)
5. Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – En konkurrensbegränsande samverkans innehåll och ändamål samt det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket samverkan utvecklats – Åtskillnad mellan överträdelser genom syfte och överträdelser genom resultat – Avsikten hos parterna i ett avtal att begränsa konkurrensen – Inte nödvändigt kriterium – Överträdelse genom syfte – Tillräckligt stor skadlighet – Bedömningskriterier
(Artikel 101.1 FEUF)
6. Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Uppgörelser i godo på patentområdet – Avtal som ingåtts mellan en originalproducent och en tillverkare av generiska läkemedel – Den mest lönsamma eller åtminstone den minst riskabla lösningen för de aktuella företagen – Syfte att lindra verkningarna av rättsregler som är överdrivet ogynnsamma – Saknar betydelse för avtalens rättsstridiga karaktär
(Artikel 101.1 FEUF)
7. Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Accessorisk begränsning – Begrepp – Objektiv och proportionerlig – Begränsning som har gjort det svårare eller mindre lönsamt att genomföra huvudtransaktionen – Uppgörelser i godo på patentområdet – Avtal som ingåtts mellan en originalproducent och en tillverkare av generiska läkemedel – Konkurrensbegränsande klausuler som är accessoriska till skyddet av en immateriell rättighet – En begränsning som objektivt sett är nödvändig föreligger inte
(Artikel 101.1 FEUF)
8. Konkurrens – Unionens regler – Materiellt tillämpningsområde – Uppgörelser i godo på patentområdet – Omfattas – Avtal som ingåtts mellan en originalproducent och en tillverkare av generiska läkemedel – Användning av kriteriet patentets tillämpningsområde – Test som inte är relevant – Överträdelse genom syfte
(Artikel 101.1 FEUF)
9. En av institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Omfattning – Beslut om tillämpning av konkurrensreglerna – Domstolsprövning – Räckvidd
(Artiklarna 101, 261 och 296.2 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)
10. Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Avsaknad av motivering eller brister i motiveringen – Grund som är fristående från frågan huruvida en rättsakt är lagenlig i materiellt hänseende
(Artiklarna 263 och 296 FEUF)
11. Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Undantag – Villkor – Bevisbörda – Omfattning
(Artikel 101.3 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)
12. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Provisorisk karaktär – Nödvändigt innehåll – Gränser
(Artikel 101 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2 a; rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)
13. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Företagen har inte delgetts vissa uppgifter – Kommissionens slutgiltiga avgörande grundas delvis på dessa uppgifter – Åsidosättande av rätten till försvar – Giltigheten av det slutgiltiga beslutet i dess helhet – Tribunalens prövning av huruvida beslutet är välgrundat – Beaktande av de omtvistade uppgifterna – Omfattas inte
(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.1)
14. Konkurrens – Unionens regler – Överträdelser – Uppsåtligen eller av oaktsamhet – Begrepp – Företag som inte kan ha varit omedvetet om att dess agerande var konkurrensbegränsande – Avtal som ingåtts mellan en originalproducent och en tillverkare av generiska läkemedel – Omvända betalningar som är av oproportionerlig karaktär och kombineras med att konkurrenter utesluts från marknaden – Omfattas
(Artikel 101 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 5 och 23.2)
15. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Skyldighet för kommissionen att följa sin tidigare beslutspraxis – Föreligger inte – Höjning av den generella bötesnivån – Tillåtet
(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
16. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Fastställande av grundbeloppet – Överträdelsens allvar – Bedömningskriterier – Fastställande av försäljningsvärdet – Iakttagande av proportionalitetsprincipen
Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 21 och 22)
17. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande karaktär
(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 25)
18. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Förmildrande omständigheter – Vägledande kriterier i riktlinjerna – Den första tillämpningen av konkurrensreglerna i en given ekonomisk sektor – Förmildrande omständighet saknas
(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 29)
19. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Förmildrande omständigheter – Överträdelse genom oaktsamhet – Krav på att göra en separat bedömning av var och en av de förmildrande omständigheter som anges i riktlinjerna – Föreligger inte – Helhetsbedömning
(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 29)
1. Artikel 101.1 FEUF är endast tillämplig på sektorer som är öppna för konkurrens. Bedömningen av konkurrensvillkoren på en given marknad ska inte bara baseras på den nuvarande konkurrensen mellan de företag som redan finns på den aktuella marknaden, utan även på den potentiella konkurrensen, för att fastställa om det finns verkliga och konkreta möjligheter för de berörda företagen att konkurrera med varandra med hänsyn till marknadens struktur och det ekonomiska och rättsliga sammanhang som råder på marknaden, eller om en ny konkurrent kan träda in på den relevanta marknaden och konkurrera med de etablerade företagen. Själva den omständigheten att ett företag som redan finns på marknaden försöker ingå avtal eller upprätta mekanismer för utbyte av information med andra företag som inte är närvarande på denna marknad utgör dessutom ett starkt indicium på att marknaden inte är omöjlig att ta sig in på.
På marknaden för läkemedel utgör originalproducentens metodpatent inte med nödvändighet oöverstigliga hinder för de generiska företagen, om det rent allmänt finns vägar som innebär konkreta och realistiska möjligheter för de generiska företagen att träda in på marknaden. Bland dessa möjligheter finns bland annat lanseringen av en ”generisk riskprodukt” vilken skulle kunna leda till konfrontation med originalproducenten inom ramen för eventuella tvister. Denna möjlighet är faktiskt ett uttryck för potentiell konkurrens, i en situation där originalproducentens ursprungspatent har löpt ut och där det existerar andra metoder som gör det möjligt att tillverka generika i fråga om vilka det inte är styrkt att de gör intrång i andra av originalproducentens patent. De åtgärder som vidtagits och de investeringar som gjorts av de generiska företagen i syfte att träda in på marknaden för originalläkemedlet innan de ingått sådana avtal med originalproducenten som begränsar detta inträde, visar att de vid tidpunkten för nämnda avtal var beredda att träda in på marknaden och att ta de risker som inträdet var förenat med.
Dessutom kan den omständigheten att patent presumeras vara giltiga inte vara likvärdig med en presumtion om rättsstridighet hos de generiska produkter som med giltig verkan saluförs på marknaden, vilka patentinnehavaren anser utgör patentintrång. Det ankommer nämligen på patentinnehavaren att visa vid de nationella domstolarna, för det fall att generika har inträtt på marknaden, att dessa gör intrång i det ena eller det andra av dess metodpatent, då ett riskabelt inträde inte är rättsstridigt i sig. Vidare är det möjligt för de generiska företagen, i samband med en talan om patentintrång som patentinnehavaren väckt mot dessa företag, att via ett genkäromål om ogiltighet bestrida giltigheten av det patent som innehavaren gjort gällande. Sådana genkäromål är nämligen ofta förekommande på patentområdet och utmynnar i många fall i en ogiltigförklaring av det metodpatent som innehavaren av patentet gör gällande. För att visa att det är frågan om ett legitimt bedrivande av verklig eller potentiell konkurrens krävs endast att det visas att de generiska företagen förfogar över verkliga och konkreta möjligheter att träda in på marknaden, vilket säkerligen är fallet när dessa har gjort betydande investeringar i syfte att träda in på marknaden och de redan har erhållit godkännanden för försäljning eller vidtagit nödvändiga åtgärder för att erhålla sådana inom rimlig tid.
Såvitt avser de generiska företagens inträde på marknaden krävs endast, för att dessa företag ska kunna anses motsvara en potentiell konkurrens, att marknadsinträdet äger rum inom rimlig tid, i synnerhet som den potentiella konkurrensen, särskilt i den farmaceutiska sektorn, kan bedrivas redan innan ett patent har löpt ut.
Den potentiella konkurrensen inbegriper just de generiska företagens agerande i syfte att erhålla de nödvändiga godkännandena för försäljning samt vidtagandet av alla oundgängliga administrativa och kommersiella åtgärder för att förbereda marknadsinträdet. Denna potentiella konkurrens skyddas genom artikel 101 FEUF. Om det var möjligt, utan att åsidosätta konkurrensrätten, att betala de företag som är i färd med att vidta de oundgängliga åtgärderna för att förbereda lanseringen av ett generiskt läkemedel och som har gjort betydande investeringar för detta ändamål, för att de ska upphöra med eller enbart fördröja detta förfarande, skulle det aldrig ha funnits någon effektiv konkurrens eller den skulle ha påtagligt försenats, och detta på konsumenternas bekostnad, det vill säga patienterna eller de nationella sjukkassorna i det aktuella fallet.
(se punkterna 98–104, 121–124, 128–132, 144, 157, 160, 163, 164, 171, 180, 181, 202, 203, 317, 426 och 471–474)
2. Se domen.
(se punkterna 105–113, 138, 139, 141, 165 och 166)
3. Det är inte alls uteslutet att tillämpa artikel 101.1 FEUF på uppgörelser i godo som kan ingås avseende patent. Det ankommer inte på kommissionen att fastställa ett patents räckvidd, men den kan ändå inte avstå från varje initiativ när räckvidden av ett patent är relevant för bedömningen av ett åsidosättande av artiklarna 101 och 102 FEUF.
Den omständigheten att begränsningar i konkurrensbegränsande avtal har uppnåtts genom betydande omvända betalningar utgör en avgörande omständighet vid den rättsliga bedömningen av dessa avtal. Förekomsten av en omvänd betalning inom ramen för en uppgörelse i godo är inte alltid problematisk, exempelvis när denna betalning är förbunden med patentets styrka, såsom var och en av parterna uppfattar den, när den är nödvändig för att finna en lösning som är acceptabel och legitim i båda parters ögon och när den inte åtföljs av begränsningar som syftar till att försena generikas inträde på marknaden. När en omvänd betalning däremot kombineras med en utestängning från marknaden av konkurrenter eller en begränsning av incitamenten till att ett inträde äger rum, är det möjligt att anse att en sådan begränsning inte uteslutande har följt av parternas bedömning av patentens styrka utan att den har uppnåtts via en sådan betalning, som härigenom liknar ett uppköp av konkurrens.
Dessa betalningars oproportionerliga karaktär, kombinerad med flera andra faktorer, exempelvis det faktum att dessa betalningars belopp åtminstone verkade motsvara de generiska företagens beräknade vinster vid ett inträde på marknaden, avsaknaden av klausuler som skulle göra det möjligt för de generiska företagen att lansera sina produkter på marknaden när avtalen gått ut, utan att behöva befara någon talan om patentintrång från patentinnehavarnas sida, och det faktum att avtalen innehåller begränsningar som går utöver tillämpningsområdet för patentinnehavarens patent, möjliggör slutsatsen att dessa avtal syftar till att begränsa konkurrensen, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF.
Om det visas att de generiska företagen har reella chanser att vinna framgång i en eventuell tvist med innehavare av metodpatent genom att ingå konkurrensbegränsande avtal, byter patentinnehavarna nämligen denna ovisshet mot vissheten om att de generiska företagen inte kommer att träda in på marknaden med hjälp av betydande omvända betalningar, och eliminerar härigenom all konkurrens på marknaden, även potentiell sådan, under avtalens giltighetstid.
(se punkterna 117–119, 140, 349, 350, 352–354, 363, 369, 379, 399, 401, 414, 427, 429, 431, 460, 486–489, 500, 526 och 573)
4. Se domen.
(se punkterna 258 och 625)
5. När det gäller konkurrensbegränsande beteenden som omfattas av artikel 101 FEUF är vissa typer av samordning mellan företag redan till sin art så pass skadliga för den normala konkurrensen att det kan anses att någon bedömning av deras resultat inte behöver göras.
En utestängning av konkurrenter från marknaden utgör en extrem form av marknadsuppdelning och produktionsbegränsningar. Det krävs inte att samma typ av avtal redan har underkänts av kommissionen för att ett avtal ska kunna betraktas som konkurrensbegränsning genom syfte. Den omständigheten att kommissionen inte tidigare har ansett att ett avtal av en given typ begränsar konkurrensen på grund av själva sitt syfte hindrar inte i sig att kommissionen i framtiden drar motsatt slutsats efter en ingående granskning av de omtvistade åtgärderna i det enskilda fallet med hänsyn till deras innehåll, ändamål och sammanhang.
Slutligen krävs det inte att ett avtal vid en första anblick eller utan tvivel måste betraktas som tillräckligt skadligt för konkurrensen utan att det görs en fördjupad prövning av dess innehåll, syfte och ekonomiska och rättsliga sammanhang, för att det ska kunna kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom syfte i den mening som avses i denna bestämmelse.
(se punkterna 338–344, 428, 434–438, 472, 523, 539, 752, 774 och 775)
6. Den omständigheten att ett konkurrensbegränsande beteende, i samband med uppgörelser i godo på marknaden för läkemedel, kan visa sig vara den mest lönsamma, eller åtminstone den minst riskabla lösningen för ett företag, utesluter inte alls tillämpningen av artikel 101 FEUF, i synnerhet när det rör sig om att betala verkliga eller potentiella konkurrenter för att de ska hålla sig borta från marknaden och att med dem dela med sig av de vinster som följer av att de generiska läkemedlen saknas på denna marknad, till nackdel för konsumenterna.
Det kan inte godtas att företag som innehar patenträttigheter avseende originalläkemedel, genom att ingå avtal med tillverkare av generiska läkemedel, som innebär att patentinnehavarna gör en värdeöverföring som är förbunden med att tillverkarna av generiska läkemedel godtar begränsningar av marknadsinträdet och särskilt med att dessa tillverkare åtar sig att inte sälja det generiska läkemedlet under avtalens giltighetstid, kan skydda sig mot en irreversibel prissänkning som enligt deras egna påståenden inte hade kunnat förhindras även om de hade vunnit tvister om patentintrång vid de nationella domstolarna. De skulle följaktligen genom att ingå sådana avtal kunna upprätthålla högre priser på sina produkter, till nackdel för konsumenterna och staternas hälsovårdsbudgetar, fastän ett sådant resultat inte skulle ha kunnat erhållas om de nationella domstolarna hade bekräftat att deras patent var giltiga och bedömt att de generiska företagens produkter utgjorde intrång. Detta resultat skulle på ett uppenbart sätt strida mot syftet med fördragets konkurrensrättsliga bestämmelser, vilka bland annat är avsedda att skydda konsumenterna mot omotiverade prishöjningar som är ett resultat av samverkan mellan konkurrenter. Det finns ingen som helst anledning att medge att en sådan samverkan skulle vara tillåten under förvändning att det är fråga om metodpatent, när försvaret av dessa patent vid de nationella domstolarna inte ens i det för innehavarna mest gynnsamma scenariot hade kunnat få samma negativa följder för konkurrensen och i synnerhet för konsumenterna. Det kan nämligen inte godtas att företag försöker lindra verkningarna av rättsregler som de anser vara överdrivet ogynnsamma genom att delta i en konkurrensbegränsande samverkan som har till syfte att reglera dessa missförhållanden under åberopande av att dessa regler skapar en obalans till deras nackdel.
(se punkterna 380, 386, 387, 427 och 459)
7. När det gäller att fastställa huruvida en konkurrensbegränsande inskränkning kan undslippa förbudet i artikel 101.1 FEUF på grund av att den är accessorisk i förhållande till en icke konkurrensbegränsande huvudtransaktion, ska det undersökas huruvida det skulle vara omöjligt att genomföra transaktionen utan denna begränsning.
Vad avser villkoret att en begränsning ska vara nödvändig måste två prövningar göras. För det första ska det prövas om begränsningen objektivt sett är nödvändig för att genomföra huvudtransaktionen. För det andra ska det prövas om begränsningen står i proportion till denna transaktion.
Vad gäller prövningen av huruvida en begränsning objektivt sett är nödvändig, kan detta villkor inte tolkas som om det ska göras en avvägning mellan ett avtals konkurrensbefrämjande respektive konkurrensbegränsande konsekvenser, eftersom en skälighetsregel inte kan godtas i unionens konkurrensrätt.
Såvitt avser ett avtal som ingåtts i den farmaceutiska sektorn mellan en originalproducent och en tillverkare av generiska läkemedel är de konkurrensbegränsningar som överenskommits i ett sådant avtal objektivt sett inte nödvändiga för att skydda patentinnehavarnas immateriella rättigheter, om det finns andra sätt för att skydda dessa rättigheter eller för att göra upp i godo på patentområdet, utan att komma överens om begränsningar beträffande generikas inträde på marknaden.
(se punkterna 453–455 och 458)
8. Det ankommer inte på kommissionen att fastställa ett patents räckvidd, men den kan ändå inte avstå från varje initiativ när räckvidden av ett patent är relevant för bedömningen av ett åsidosättande av artiklarna 101 och 102 FEUF. Mot bakgrund av detta påpekande samt de inneboende syftena med artikel 101 FEUF, enligt vilka det bland annat krävs att de ekonomiska aktörerna självständigt bestämmer den affärspolitik som de har för avsikt att följa på marknaden, för att skydda konsumenterna mot omotiverade prishöjningar som är en följd av hemlig samverkan mellan konkurrenter, kan kriteriet patentets tillämpningsområde inte användas vid bedömningen av de omtvistade avtalen med avseende på artikel 101.1 FEUF.
Detta test är nämligen problematiskt på flera sätt i konkurrensrättsligt hänseende. För det första leder det till att ett generiskt läkemedel presumeras göra intrång i originalproducentens patent och det gör det således möjligt att utestänga det generiska läkemedlet på denna grund, medan frågan huruvida det generiska läkemedlet utgör en överträdelse eller ej är en fråga som inte besvaras. För det andra bygger det på presumtionen att varje patent som åberopas inom ramen för en uppgörelse i godo betraktas som giltigt för det fall att dess giltighet skulle bestridas, när det inte finns någon grund för denna verkan i rättsregler eller i praxis. Frågan om en begränsning omfattas av tillämpningsområdet för ett patent eller ej besvaras genom en slutsats som följer av en prövning av patentets tillämpningsområde och giltighet och är inte utgångspunkten för denna prövning.
(se punkterna 489–493, 499, 512 och 515)
9. Se domen.
(se punkterna 507, 509 och 791–794)
10. Se domen.
(se punkt 508)
11. Se domen.
(se punkterna 708–711)
12. Se domen.
(se punkterna 726–729, 732 och 741)
13. Se domen.
(se punkterna 745, 746, 748, 752 och 834)
14. Vad gäller frågan huruvida överträdelserna varit uppsåtliga eller berott på oaktsamhet och därmed kan beivras genom att böter åläggs enligt artikel 23.2 första stycket i förordning nr 1/2003, är detta villkor uppfyllt när det ifrågavarande företaget inte kan ha varit omedvetet om att dess agerande var konkurrensbegränsande, oberoende av huruvida det var medvetet om att det åsidosatte fördragets konkurrensbestämmelser.
Det är dessutom så, att rättssäkerhetsprincipen och den straffrättsliga legalitetsprincipen, vilka har stadfästs i artikel 7 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna samt i artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, inte kan tolkas så att de innebär ett förbud mot ett gradvis klarläggande av bestämmelserna om straffrättsligt ansvar, men de kan utgöra hinder mot en retroaktiv tillämpning av en ny tolkning av en norm enligt vilken en överträdelse konstateras.
Det är i detta sammanhang inte omöjligt att förutse att avtal genom vilka originalproducenten lyckas hålla potentiella konkurrenter utanför marknaden under en given period, med hjälp av betydande omvända betalningar, kan strida mot artikel 101.1 FEUF, oavsett om de överskrider tillämpningsområdet för företagets patent eller ej. En bokstavstolkning av artikel 101.1 FEUF gör det härvidlag möjligt att förstå att avtal mellan konkurrenter som syftar till att utestänga vissa av dem från marknaden är rättsstridiga. Avtal om marknadsuppdelning eller utestängning från marknaden tillhör nämligen de mest allvarliga konkurrensbegränsningar som uttryckligen nämns i artikel 101.1 FEUF.
(se punkterna 761–767 och 832)
15. Se domen.
(se punkterna 773 och 810)
16. Se domen.
(se punkterna 799, 800, 804, 808, 809 och 811)
17. Se domen.
(se punkterna 820 och 822–824)
18. Den omständigheten att det föreligger rimliga tvivel om att det rör sig om en överträdelse som inte längre anges bland de förmildrande omständigheter som uttryckligen nämns i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 är inte tillräcklig för att kommissionen automatiskt ska förkasta dess tillämpning som förmildrande omständighet. I avsaknad av en tvingande angivelse i riktlinjerna vad gäller förmildrande omständigheter som kan beaktas, har kommissionen behållit ett visst utrymme för att skönsmässigt göra en helhetsbedömning av betydelsen av en eventuell minskning av bötesbeloppet på grund av förmildrande omständigheter.
Den omständigheten att ett beslut av kommissionen utgör den första tillämpningen av konkurrensreglerna i en given ekonomisk sektor kan dock inte betecknas som förmildrande, om den som gjort sig skyldig till överträdelsen visste eller inte kunde undgå att veta att hans beteende kunde medföra en konkurrensbegränsning på marknaden och skapa problem i konkurrensrättsligt hänseende.
(se punkterna 830 och 831)
19. Se domen.
(se punkterna 838, 841 och 842)