TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)
den 17 december 2009
Mål T‑567/08 P
Bart Nijs
mot
Europeiska unionens revisionsrätt
”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Beslut att inte befordra klaganden vid befordringsförfarandet 2005 – Uppenbart att överklagandet i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar är ogrundat”
Saken: Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) meddelade den 9 oktober 2008 i mål F‑49/06, Nijs mot revisionsrätten (REGP 2008, s. I‑A-1-0000 och s. II‑A-1-0000), med yrkande om upphävande av nämnda dom.
Avgörande: Överklagandet ogillas. Bart Nijs ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska unionens revisionsrätts rättegångskostnader i förevarande mål.
Sammanfattning
1. Överklagande – Rättsliga grunder som angetts i ansökan – Oklar och rörig framställning – Avvisning
(Tribunalens rättegångsregler, artikel 138.1 c)
2. Överklagande – Grunder – Grund avseende beaktande av omständigheter fastslagna i en tidigare dom som inte varit föremål för någon ansökan om resning – Rättskraft – Ogillas
(Domstolens stadga, artikel 44; tribunalens rättegångsregler, artikel 126)
1. Enligt artikel 138.1 c i tribunalens rättegångsregler ska ett överklagande innehålla de rättsliga grunder som klaganden åberopar. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att motparten kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva överklagandet, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en grund endast tas upp till sakprövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som denna grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva överklagandet. Annars bedömer tribunalen bara de argument som den har förmått förstå.
(se punkt 17)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 28 april 1993, T‑85/92, De Hoe mot kommissionen, REG 1993, s. II‑523, punkt 20; 25 juli 2000, T‑110/98, RJB Mining mot kommissionen, REG 2000, s. II‑2971, punkt 23; 11 juli 2007, T‑167/04, Asklepios Kliniken mot kommissionen, REG 2007, s. II‑2379, punkterna 39 och 40
2. En klagande kan inte med framgång klandra personaldomstolen för att den har underlåtit att på nytt pröva de omständigheter som slagits fast i en tidigare dom från tribunalen rörande klaganden, eller för att den har underlåtit att begära in ny bevisning från den andra parten, om nämnda dom har vunnit laga kraft, såvida det inte har gjorts en ansökan om resning, i den mening som avses i artikel 44 första stycket i domstolens stadga.
Rättskraften, som endast omfattar de sak- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet har avgjorts genom ett domstolsavgörande, kan nämligen bara ifrågasättas inom ramen för ett resningsförfarande. Resning förutsätter upptäckten av en faktisk omständighet som förelåg innan domen meddelades och som före nämnda tidpunkt var okänd både för den domstol som meddelade domen och för den som har begärt resning. Omständigheten ska vara av sådan art att den, om domstolen hade kunnat beakta den, kunde ha lett till ett annat avgörande. I enlighet med artikel 44 andra stycket i domstolens stadga i förening med artikel 126 i tribunalens rättegångsregler inleds resningsförfarandet angående en dom från tribunalen med, efter det att en av parterna har ingett en ansökan om resning, ett beslut i vilket denna domstol uttryckligen konstaterar förekomsten av den nya omständigheten och att den är av sådan art att det finns anledning att inleda ett resningsförfarande.
(se punkterna 32–34 och 39)
Hänvisning till:
Domstolen 19 februari 1991, C‑281/89, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I‑347, punkt 14; 16 januari 1996, C‑130/91 REV II, ISAE/VP och Interdata mot kommissionen, REG 1996, s. I‑65, punkt 6; 15 maj 2008, C‑442/04, Spanien mot rådet, REG 2008, s. I‑3517, punkt 25
Förstainstansrätten 12 november 1998, T‑91/96 REV, rådet mot Hankart, REGP 1998, s. I‑A‑597 och II‑1809, punkt 13