DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 6 oktober 2020 (*)
”Överklagande – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp) – Artikel 29 FEU – Artikel 215 FEUF – Restriktiva åtgärder som vidtagits mot Islamiska republiken Iran – Skada som klaganden påstås ha lidit till följd av att dess namn tagits upp i förteckningen över personer och enheter som omfattas av frysningen av penningmedel och ekonomiska resurser – Skadeståndstalan – Domstolens behörighet att pröva yrkandet om ersättning för skada som påstås ha lidits till följd av restriktiva åtgärder enligt beslut som omfattas av Gusp – En tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter – Otillräcklig motivering av rättsakter om införande av restriktiva åtgärder”
I mål C‑134/19 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 18 februari 2019,
Bank Refah Kargaran, Teheran (Iran), företrädd av J.-M. Thouvenin och I. Boubaker, avocats,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bishop och V. Piessevaux, båda i egenskap av ombud,
svarande i första instans,
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av R. Tricot, C. Zadra och A. Tizzano, därefter av L. Gussetti, A. Bouquet, R. Tricot och J. Roberti di Sarsina, samtliga i egenskap av ombud,
intervenient i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden R. Silva de Lapuerta, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, A. Prechal, M. Vilaras, M. Safjan (referent) och S. Rodin samt domarna E. Juhász, M. Ilešič, J. Malenovský, F. Biltgen, K. Jürimäe, A. Kumin, N. Jääskinen och N. Wahl,
generaladvokat: G. Hogan,
justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 mars 2020,
och efter att den 28 maj 2020 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Bank Refah Kargaran har yrkat att domstolen delvis ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 10 december 2018, Bank Refah Kargaran/rådet (T‑552/15, ej publicerad, EU:T:2018:897) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen den talan som Bank Refah Kargaran hade väckt enligt artikel 268 FEUF om ersättning för de skador som banken lidit till följd av att det beslutats om restriktiva åtgärder mot denna.
Bakgrund till tvisten
2 Bakgrunden till tvisten har i punkterna 1–13 i den överklagade domen beskrivits på följande sätt:
”1 Det nu aktuella målet rör det system med restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar mot Islamiska republiken Iran för att förmå denna att upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare.
2 Sökanden, Bank Refah Kargaran, är en iransk bank.
3 Den 26 juli 2010 togs sökandens namn upp i förteckningen över enheter med verksamhet inom kärnspridning i bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, 2010, s. 39). Beslutet att ta upp sökandens namn i förteckningen motiverades med att sökanden hade tagit över pågående transaktioner från Bank Melli Iran, efter det att det beslutats om restriktiva åtgärder med avseende på sistnämnda bank.
4 I enlighet med detta, och av samma skäl, togs sökandens namn upp i förteckningen i bilaga V till rådets förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, 2007, s. 1) genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 (EUT L 195, 2010, s. 25). Efter det att förordning nr 423/2007 hade upphävts genom rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 281, 2010, s. 1) togs sökandens namn upp i förteckningen i bilaga VIII till sistnämnda förordning.
5 Genom beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, 2010, s. 81) behöll Europeiska unionens råd sökandens namn i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413. Rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 319, 2011, s. 71) innebar inte någon ändring av denna förteckning såvitt avsåg sökanden.
6 Beslutet att ta upp sökandens namn i förteckningen i bilaga VIII till förordning nr 961/2010 bibehölls genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, 2011, s. 11). Förordning nr 961/2010 upphävdes genom rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 88, 2012, s. 1). Sökandens namn togs upp i förteckningen i bilaga IX till sistnämnda förordning. De skäl som anförts med avseende på sökanden ändrades inte.
7 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 januari 2011 väckte sökanden talan, registrerad under målnummer T‑24/11, om bland annat ogiltigförklaring av beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010, i den del de avsåg sökanden. Sökanden justerade senare sina yrkanden till att avse ogiltigförklaring av beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011 och förordning nr 267/2012, i den del de avsåg sökanden.
8 I punkt [83] i domen av den 6 september 2013, Bank Refah Kargaran/rådet (T‑24/11, EU:T:2013:403) (nedan kallad domen om ogiltigförklaring), fann tribunalen att talan skulle bifallas såvitt avsåg sökandens andra grund, i den del den rörde åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
9 Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen beslutet att ta upp sökandens namn i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644 och därefter enligt beslut 2011/783, i bilaga VIII till förordning nr 961/2010, i dess lydelse enligt genomförandeförordning nr 1245/2011, och i bilaga IX till förordning nr 267/2012.
10 I domen om ogiltigförklaring fastställde tribunalen även att rättsverkningarna av bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644 och därefter enligt beslut 2011/783, skulle bestå gentemot sökanden till dess att ogiltigförklaringen av bilaga IX till förordning nr 267/2012, i den del den avser sökanden, fick verkan.
11 Till följd av domen om ogiltigförklaring togs sökandens namn, genom rådets beslut 2013/661/Gusp av den 15 november 2013 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 306, 2013, s. 18), åter upp i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413.
12 I enlighet med detta togs sökandens namn, genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1154/2013 av den 15 november 2013 om genomförande av förordning nr 267/2012 (EUT L 306, 2013, s. 3), åter upp i förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012. Följande skäl angavs avseende sökanden:
’Enhet som ger stöd till den iranska staten. Ägs till 94 % av Iranian Social Security Organisation [iransk organisation för socialförsäkringar] som i sin tur kontrolleras av den iranska staten och tillhandahåller banktjänster till regeringsministerier.’
13 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 januari 2014 väckte sökanden talan om bland annat ogiltigförklaring av beslut 2013/661 och genomförandeförordning nr 1154/2013, i den del de avsåg sökanden. Tribunalen ogillade talan genom dom av den 30 november 2016, Bank Refah Kargaran/rådet (T‑65/14, ej publicerad, EU:T:2016:692). Den domen överklagades inte.”
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
3 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 september 2015 väckte klaganden talan om förpliktande för unionen att ersätta de skador som uppkommit till följd av antagandet och bibehållandet av de restriktiva åtgärder som avser klaganden, vilka ogiltigförklarats genom domen om ogiltigförklaring, genom att till klaganden betala, i första hand, 68 651 318 euro, jämte lagstadgad ränta, för ekonomisk skada, och 52 547 415 euro, jämte lagstadgad ränta, för ideell skada. Klaganden yrkade i andra hand att tribunalen skulle fastställa att de belopp som begärts för ideell skada helt eller delvis skulle anses avse ekonomisk skada.
4 Genom den överklagade domen ogillade tribunalen talan i dess helhet och förpliktade klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
5 I punkterna 25–32 i den överklagade domen undersökte tribunalen först ex officio huruvida den var behörig att pröva skadeståndstalan i förhållande till besluten 2010/413, 2010/644 och 2011/783, vilka antagits inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp).
6 Tribunalen påpekade härvidlag, i punkt 27 i den överklagade domen, att klaganden inte hade gjort någon åtskillnad mellan, å ena sidan, det skadeståndsansvar för unionen som följer av antagandet av besluten 2010/413, 2010/644 och 2011/783 inom ramen för Gusp, och, å andra sidan, det som följer av antagandet av förordningarna nr 961/2010 och nr 267/2012 samt genomförandeförordning nr 1245/2011.
7 Tribunalen ansåg, i punkt 30 i den överklagade domen, att det av artikel 24.1 andra stycket sjätte meningen FEU och artikel 275 första stycket FEUF följde att unionsdomstolen i princip inte var behörig med avseende på de primärrättsliga bestämmelserna om Gusp eller med avseende på akter som antas på grundval av dessa bestämmelser och att det endast var i undantagsfall som unionsdomstolen, i enlighet med artikel 275 andra stycket FEUF, var behörig på området för Gusp. Tribunalen tillade att denna behörighet omfattade dels att kontrollera att artikel 40 FEU följs, dels att pröva talan om ogiltigförklaring som väckts av enskilda, på de villkor som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF, med avseende på restriktiva åtgärder som rådet beslutat om inom ramen för Gusp, medan artikel 275 andra stycket FEUF däremot inte gav unionsdomstolen någon behörighet att pröva någon som helst skadeståndstalan. Tribunalen drog av därav slutsatsen att en skadeståndstalan för att få ersättning för skada som påstås ha uppkommit till följd av en rättsakt som antagits på området för Gusp inte omfattades av tribunalens behörighet.
8 Tribunalen fann, i punkt 31 i den överklagade domen, att den däremot var behörig att pröva ett yrkande om ersättning för skada som en person eller en enhet påstods ha lidit till följd av restriktiva åtgärder som det beslutats om mot vederbörande enligt artikel 215 FEUF.
9 Tribunalen drog av detta slutsatsen, i punkt 32 i den överklagade domen, att den inte var behörig att pröva klagandens talan i den del syftet med denna var att få ersättning för den skada som påstods ha lidits till följd av restriktiva åtgärder enligt besluten 2010/413, 2010/644 och 2011/783 och att den endast var behörig att pröva talan i den del den avsåg fastställande av att unionen ådragit sig skadeståndsansvar till följd av förordningarna nr 961/2010 och nr 267/2012 samt genomförandeförordning nr 1245/2011.
10 Tribunalen prövade därefter, i frågan om skadeståndstalan var välgrundad i den del den avsåg de förordningar som nämns i föregående punkt, huruvida villkoret som avser att det ska föreligga ett rättsstridigt handlande från rådets sida var uppfyllt.
11 Tribunalen påpekade för det första, i punkt 41 i den överklagade domen, att den i domen om ogiltigförklaring hade ogiltigförklarat beslutet att ta upp klagandens namn i förteckningarna i bilaga VIII till förordning nr 961/2010, i dess lydelse enligt genomförandeförordning nr 1245/2011, och i bilaga IX till förordning nr 267/2012, på grundval av den invändning som avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten, genom att konstatera att skälet för att ta upp namnet i förteckningarna inte hade angetts tillräckligt tydligt.
12 Tribunalen ansåg härvidlag, i punkt 43 i den överklagade domen, att det av fast rättspraxis följer att ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, som är stadfäst i artikel 296 FEUF, inte i sig kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar.
13 Tribunalen tillade, i punkt 45 i den överklagade domen, att den i domen om ogiltigförklaring hade ogiltigförklarat de restriktiva åtgärder som avsåg klaganden på grund av att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts, men att den inte hade prövat huruvida åtgärderna var välgrundade. Tribunalen preciserade att den rättsstridighet som hade konstaterats i domen av den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet (T‑384/11, EU:T:2014:986), fastställd efter överklagande genom domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402), följaktligen var av annat slag och att klaganden, eftersom tribunalen i förstnämnda dom inte hade prövat huruvida rådet hade åsidosatt motiveringsskyldigheten, inte med fog kunde åberopa samma dom för att visa att det begåtts en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten i förevarande fall.
14 Tribunalen påpekade för det andra, i punkt 49 i den överklagade domen, att klaganden hade hänvisat till punkt 82 i domen om ogiltigförklaring, i vilken tribunalen konstaterade att rådet hade åsidosatt skyldigheten att meddela klaganden, i egenskap av berörd enhet, vilka omständigheter som lades denna till last som skäl för beslutet att frysa dess tillgångar. Tribunalen ansåg emellertid att detta konstaterande skulle förstås mot bakgrund av klagandens argument, vilket nämndes i punkt 68 i domen om ogiltigförklaring, att den otillräckliga motiveringen inte hade rättats till genom de handlingar som senare översänts av rådet. Tribunalen tillade, i punkt 50 i den överklagade domen, att samma konstaterande inte i sig kunde visa att det hade begåtts en tillräckligt klar överträdelse av rätten till försvar.
15 Tribunalen underströk dessutom, i punkt 51 i den överklagade domen, att klaganden i det aktuella fallet inte med fog kunde göra gällande att det hade begåtts en tillräckligt klar överträdelse av klagandens rätt till ett effektivt domstolsskydd, eftersom klaganden hade väckt talan mot de restriktiva åtgärder som den omfattades av och som tribunalen hade ogiltigförklarat i domen om ogiltigförklaring,
16 För det tredje prövade tribunalen, i punkterna 52–58 i den överklagade domen, det argument som klaganden hade anfört i sin replik, enligt vilket rådet, genom att rättsstridigt ta upp klagandens namn i förteckningarna över personer som avses med restriktiva åtgärder, inte hade tillämpat det kriterium som det påstod att det hade tillämpat, nämligen det som avsåg enheter som har bistått angivna personer eller enheter med att kringgå eller bryta mot bestämmelser i vissa av Förenta nationernas säkerhetsråds resolutioner eller i beslut 2010/413, eftersom det skäl som angavs för att ta upp klagandens namn i förteckningarna, nämligen att klaganden hade tagit över transaktioner från Bank Melli Iran, inte motsvarade det kriteriet.
17 Tribunalen bedömde härvidlag, i punkt 55 i den överklagade domen, att den grund och de argument som hade anförts i ansökan, vilka syftade till att visa att det hade begåtts en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter som kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar, endast baserades på de rättsstridigheter som det påstods att tribunalen hade konstaterat i domen om ogiltigförklaring och att klaganden, i samband med ansökan, bland dessa rättsstridigheter inte hade gjort gällande någon rättsstridighet som avsåg att skälet för att ta upp klagandens namn i förteckningarna över personer som avses med restriktiva åtgärder inte överensstämde med det kriterium som rådet hade tillämpat.
18 Tribunalen tillade, i punkterna 56 och 57 i den överklagade domen, att det argument som klaganden hade framfört i sin replik dessutom skiljde sig från det argument som angavs i ansökan, eftersom det inte grundades på ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, utan på ett bestridande av att skälen för att ta upp klagandens namn i förteckningarna var välgrundade, och att det argument som klaganden hade framfört i repliken följaktligen inte kunde anses utgöra en utvidgning av den grund som hade tagits upp i ansökan. Av detta drog tribunalen slutsatsen, i punkt 58 i den överklagade domen, att detta argument, eftersom klaganden hade framfört det först i repliken och eftersom det inte hade samband med någon grund eller något argument som hade framförts i ansökan, skulle kvalificeras som en ny grund. Argumentet skulle därför avvisas, eftersom det inte kunde tas upp till prövning.
19 För det fjärde drog tribunalen slutsatsen, i punkterna 59 och 60 i den överklagade domen, att villkoret om rättsstridighet för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar för det handlande som rådet kritiserats för inte var uppfyllt i detta fall och att talan följaktligen skulle ogillas, utan att det var nödvändigt att pröva de övriga villkoren för att ett sådant skadeståndsansvar ska uppkomma.
Parternas yrkanden vid domstolen
20 Klaganden har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska
– delvis upphäva den överklagade domen,
– i första hand, förplikta unionen att ersätta de skador som uppkommit till följd av antagandet och bibehållandet av de restriktiva åtgärder som avser klaganden, vilka ogiltigförklarats genom domen om ogiltigförklaring, genom att till klaganden betala 68 651 318 euro som ersättning för dess ekonomiska skada och 52 547 415 euro som ersättning för dess ideella skada,
– i andra hand återförvisa målet till tribunalen, och
– i båda fallen, förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.
21 Rådet har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna för hela förfarandet.
22 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
EU-domstolens behörighet
23 Det ska inledningsvis erinras om att tribunalen, i punkt 32 i den överklagade domen, fann att den saknade behörighet att pröva klagandens skadeståndsyrkande i den del det avsåg ersättning för skada som påstods ha lidits till följd av restriktiva åtgärder enligt beslut som omfattas av Gusp, vilka antagits med stöd artikel 29 FEU (nedan kallade Gusp-besluten).
24 Samtidigt som klaganden genom sitt överklagande har yrkat att den överklagade domen ska upphävas i dess helhet, även i den del skadeståndsyrkandet avseende ersättning för skada som påstods ha lidits till följd av restriktiva åtgärder enligt Gusp-beslut avvisades, har klaganden inte bestritt den bedömningen i sig.
25 När frågan om EU-domstolens behörighet att pröva en talan rör tvingande rätt, kan emellertid en sådan fråga prövas av domstolen när som helst under förfarandet, även ex officio (dom av den 12 november 2015, Elitaliana/Eulex Kosovo, C‑439/13 P, EU:C:2015:753, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
26 Det ska härvidlag erinras om att Europeiska unionens domstol, enligt artikel 24.1 andra stycket sista meningen FEU och artikel 275 första stycket FEUF, i princip inte är behörig med avseende på bestämmelserna om Gusp eller med avseende på akter som antas på grundval av dessa bestämmelser (dom av den 24 juni 2014, parlamentet/rådet, C‑658/11, EU:C:2014:2025, punkt 69, och dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 60).
27 Fördragen innehåller emellertid två uttryckliga undantag från denna princip. I såväl artikel 24.1 andra stycket sista meningen FEU som artikel 275 andra stycket FEUF föreskrivs nämligen att EU-domstolen är behörig att kontrollera att artikel 40 FEU följs. Vidare ges EU-domstolen i artikel 24.1 andra stycket sista meningen FEU behörighet att kontrollera lagenligheten av vissa beslut som avses i artikel 275 andra stycket FEUF. I sistnämnda bestämmelse föreskrivs att EU-domstolen är behörig att pröva talan, utformad enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, om kontroll av lagenligheten av sådana beslut om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer som rådet har antagit på grundval av bestämmelser om Gusp (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 60).
28 I förevarande fall har tribunalen genom domen om ogiltigförklaring – på grund av otillräcklig motivering och i den del de avsåg klaganden – ogiltigförklarat Gusp-beslut samt förordningar, grundade på artikel 215 FEUF, som avsåg restriktiva åtgärder och som, även om de inte omfattades av Gusp, innebar genomförande av nämnda beslut. Klaganden hade i sin skadeståndstalan, som följde efter domen om ogiltigförklaring, inte gjort någon åtskillnad mellan, å ena sidan, det skadeståndsansvar för unionen som följer av dessa Gusp-beslut och, å ena sidan, det som följer av dessa förordningar.
29 Såsom tribunalen för övrigt korrekt fann, i punkt 31 i den överklagade domen, är Europeiska unionens domstol behörig att pröva yrkandet om ersättning för den skada som klaganden påstås ha lidit till följd av de restriktiva åtgärder som banken omfattas av genom nämnda förordningar.
30 Domstolen har således tidigare tillämpat villkoren om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar till följd av att förordningar som grundats på artikel 215 FEUF har ogiltigförklarats, bland annat i domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402).
31 Det är dessutom så, att det i artikel 275 FEUF visserligen inte uttryckligen anges att Europeiska unionens domstol är behörig att pröva skador som påstås ha lidits till följd av restriktiva åtgärder enligt Gusp-beslut.
32 Det har emellertid, för det första, genom artikel 24.1 andra stycket sista meningen FEU och artikel 275 första stycket FEUF införts ett undantag från den regel som föreskrivs i artikel 19 FEU om generell behörighet för Europeiska unionens domstol att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen. Nämnda artikel 24.1 och artikel 275 första stycket ska följaktligen tolkas restriktivt (dom av den 24 juni 2014, parlamentet/rådet, C‑658/11, EU:C:2014:2025, punkt 70, och dom av den 19 juli 2016, H/rådet m.fl., C‑455/14 P, EU:C:2016:569, punkt 40).
33 Vidare är skadeståndstalan en självständig form av talan, som har en särskild funktion i rättsmedelssystemet och är underkastad villkor som utformats med hänsyn till dess särskilda syfte (dom av den 28 april 1971, Lütticke/kommissionen, 4/69, EU:C:1971:40, punkt 6, och dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 40).
34 För det andra ska skadeståndstalan bedömas mot bakgrund av hela det system för enskildas domstolsskydd som har inrättats genom fördragen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 1979, Amylum och Tunnel Refineries/rådet och kommissionen, 116/77 och 124/77, EU:C:1979:273, punkt 14, och dom av den 12 april 1984, Unifrex/kommissionen och rådet, 281/82, EU:C:1984:165, punkt 11), eftersom en sådan talan bidrar till att detta skydd är effektivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkterna 82 och 83).
35 Det följer härvidlag såväl av artikel 2 FEU, som återfinns bland EU-fördragets allmänna bestämmelser, som av artikel 21 FEU om unionens yttre åtgärder, till vilken artikel 23 FEU om Gusp hänvisar, att bland de värden som unionen grundar sig på ingår rättsstaten (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
36 Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som utgör en bekräftelse av principen om ett effektivt domstolsskydd, kräver för övrigt, i första stycket, att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln. Att det finns en effektiv domstolsprövning i syfte att säkerställa iakttagandet av unionsrätten är härvidlag i sig en grundförutsättning för en rättsstat (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 73 och där angiven rättspraxis).
37 Såsom det har erinrats om i punkterna 29 och 30 ovan är Europeiska unionens domstol behörig att pröva en skadeståndstalan i den del den avser restriktiva åtgärder enligt förordningar som grundas på artikel 215 FEUF.
38 Denna artikel – genom vilken det inrättats en länk mellan målen med EU-fördraget på området för Gusp och unionens agerande rörande ekonomiska åtgärder som omfattas av EUF-fördraget – gör det möjligt för rådet att, med kvalificerad majoritet och med beaktande av gemensamma förslag från den höga representanten och kommissionen, anta förordningar i syfte att genomföra restriktiva åtgärder när dessa omfattas av tillämpningsområdet för EUF-fördraget och, i synnerhet, i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning därav i samtliga medlemsstater (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 89).
39 Under dessa omständigheter, och såsom generaladvokaten i huvudsak har påpekat i punkterna 67 och 68 i sitt förslag till avgörande, kräver det nödvändiga inre sammanhanget i det system för domstolsskydd som föreskrivs i unionsrätten att Europeiska unionens domstol, för att förhindra en lucka i domstolsskyddet för de fysiska eller juridiska personer som avses, även är behörig att pröva den skada som påstås ha lidits till följd av restriktiva åtgärder enligt Gusp-beslut.
40 Slutligen delar domstolen inte rådets uppfattning när det gör gällande att behörigheten för Europeiska unionens domstol att pröva den skada som påstås ha lidits till följd av restriktiva åtgärder som det beslutats om inom ramen för artikel 215 FEUF säkerställer ett fullständigt domstolsskydd för de fysiska eller juridiska personer som avses, eftersom de förordningar som grundas på artikel 215 FEUF i sak återger de beslut som har artikel 29 FEU som rättslig grund.
41 Såsom rådet självt har medgett kan Gusp-besluten och de förordningar som grundas på artikel 215 FEUF och som avser genomförande av dessa beslut nämligen inte vara identiska i sak. I synnerhet kan, vad beträffar fysiska personer, restriktioner för tillträde till medlemsstaternas territorium omfattas av Gusp-beslut, utan att nödvändigtvis återges i förordningar som grundas på artikel 215 FEUF.
42 Den omständigheten att personer som avses med restriktiva åtgärder utpekas offentligt åtföljs dessutom av vanära och misstro (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 70 och där angiven rättspraxis). Det kan inte uteslutas att denna vanära och misstro kan orsaka en skada och motivera att skadeståndstalan väcks för att utverka ersättning för skadan.
43 Principen om ett effektivt domstolsskydd för personer eller enheter som avses med restriktiva åtgärder kräver följaktligen, för att detta skydd ska vara fullständigt, att Europeiska unionens domstol kan pröva en skadeståndstalan som väckts av dessa personer eller enheter och som avser utverkande av ersättning för skador som orsakats av restriktiva åtgärder enligt Gusp-beslut.
44 Det ska följaktligen konstateras att tribunalen och, om det rör sig om ett överklagande, domstolen är behöriga att pröva en skadeståndstalan i den del den avser utverkande av ersättning för en skada som påstås ha uppkommit till följd av restriktiva åtgärder som vidtagits mot fysiska eller juridiska personer enligt Gusp-beslut.
45 Detta konstaterande påverkas inte av det argument som rådet har anfört med hänvisning till domen av den 27 februari 2007, Gestoras Pro Amnistía m.fl./rådet (C‑354/04 P, EU:C:2007:115, punkt 46), och dom av den 27 februari 2007, Segi m.fl./rådet (C‑355/04 P, EU:C:2007:116, punkt 46). Det följer av dessa domar, inom ramen för de fördrag som då gällde, att domstolen enligt artikel 35 EU inte hade någon behörighet att pröva någon som helst skadeståndstalan avseende avdelning VI i EU-fördraget, i dess lydelse före Lissabonfördraget, med rubriken ”Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete”.
46 Rådet har, med stöd av domen av den 27 februari 2007, Segi m.fl./rådet (C‑355/04 P, EU:C:2007:116, punkterna 50 och 56), hävdat att samma tolkning ska göras i fråga om Gusp, som omfattades av avdelning V i EU-fördraget, i dess lydelse före Lissabonfördraget, eftersom endast domstolarna i medlemsstaterna är behöriga avseende skadeståndstalan som väckts på detta område.
47 Det är härvidlag av betydelse att påpeka att systematiken i fördragen har ändrats jämfört med den som gällde vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i de mål som ledde till de domar som nämns i punkt 45 ovan. Sedan dess har Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, inneburit att unionen utgör en enda juridisk person, som är stadfäst i artikel 47 FEU, och att den tidigare uppdelningen mellan Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen har bringats att upphöra. Ett uttryck för detta är bland annat den omständigheten att bestämmelserna om Gusp har integrerats i den allmänna ramen för unionsrätten, även om denna politik omfattas av särskilda regler och förfaranden, såsom följer av artikel 24 FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 91).
48 Av denna nya systematik följer, vid bedömningen av hur omfattande behörighet Europeiska unionens domstol för närvarande har på området för Gusp, att de bestämmelser i EU-fördraget om domstolens behörighet som gällde innan Lissabonfördraget trädde i kraft, och, i förlängningen, de domar som rådet har åberopat helt saknar relevans.
49 Av det ovan anförda följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den ansåg, i punkt 30 i den överklagade domen, att en skadeståndstalan som avser ersättning för den skada som en fysisk eller juridisk person påstås ha lidit till följd av restriktiva åtgärder enligt Gusp-beslut inte omfattades av dess behörighet.
50 Domstolen erinrar emellertid om att för det fall att ett avgörande från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär inte detta åsidosättande att avgörandet ska upphävas, och domskälen ska då ersättas (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 75).
51 Det är i förevarande fall klart att Gusp-beslut och förordningar som grundats på artikel 215 FEUF av samma skäl har ogiltigförklarats genom domen om ogiltigförklaring, att klaganden i samband med sin skadeståndstalan inte har gjort någon åtskillnad mellan det utomobligatoriska skadeståndsansvar som följer av dessa beslut och dessa förordningar och att tribunalen ogiltigförklarade sistnämnda talan i dess helhet genom den överklagade domen.
52 Under dessa omständigheter anser domstolen att den felaktiga rättstillämpning som har konstaterats i punkt 49 ovan skulle sakna betydelse för domslutet i den överklagade domen för det fall ingen av överklagandegrunderna skulle leda till ett kullkastande av tribunalens bedömning av huruvida skadeståndstalan var välgrundad.
Den första grunden
Parternas argument
53 Den första överklagandegrunden avser att den otillräckliga motiveringen av de rättsakter som har ogiltigförklarats genom domen om ogiltigförklaring utgör en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som har till syfte att ge enskilda rättigheter.
54 Klaganden har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 43 i den överklagade domen, ansåg att åsidosättandet av motiveringsskyldigheten, som är stadfäst i artikel 296 FEUF, inte i sig kunde medföra att unionen ådrog sig skadeståndsansvar.
55 Den rättspraxis som tribunalen grundade sig på är nämligen inte relevant, eftersom den avser regleringsakter, och inte restriktiva åtgärder med individuell räckvidd vilka, såsom i förevarande fall, är av stor betydelse för de berörda personernas rättigheter och friheter.
56 Motiveringsskyldigheten är dessutom en god rättskipnings viktigaste inslag. I linje med detta har domstolen konstaterat att det är en grundläggande princip att rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd iakttas i varje förfarande som kan leda till individuella sanktioner med skadliga verkningar, bland annat i domen av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen (C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkt 68). En sådan skyldighet är än viktigare när det rör sig om beslut som, såsom är fallet med restriktiva åtgärder med individuell räckvidd, orsakar en skada redan genom sitt syfte.
57 Slutligen har klaganden, i andra hand, kritiserat tribunalen för att ha ansett att den inom ramen för sina åligganden inte var skyldig att pröva hur allvarligt det påstådda åsidosättandet var i det konkreta fallet, vid bedömningen av huruvida det rörde sig om en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som har till syfte att ge enskilda rättigheter.
58 Rådet och kommissionen har bestritt dessa argument.
Domstolens bedömning
59 Tribunalen fann, i punkt 43 i den överklagade domen, att det av fast rättspraxis följer att ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten inte i sig kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar.
60 Klaganden har hävdat att denna rättspraxis endast ska tillämpas om det rör sig om en regleringsakt som saknar motivering eller som har brister i motiveringen.
61 Det ska i detta hänseende, mot bakgrund av systemet med rättsmedel, erinras om att motiveringen av rättsakter med allmän giltighet har till syfte att göra det möjligt för domstolen att göra sin lagenlighetsprövning inom ramen för artikel 263 FEUF till förmån för enskilda som kan använda sig av detta rättsmedel enligt EUF-fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 1982, Kind/EEG, 106/81, EU:C:1982:291, punkt 14). Den omständigheten att motiveringen av en rättsakt med allmän giltighet eventuellt är otillräcklig kan däremot inte i sig medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 1982, Kind/EEG, 106/81, EU:C:1982:291, punkt 14, och dom av den 30 september 2003, Eurocoton m.fl./rådet, C‑76/01 P, EU:C:2003:511, punkt 98).
62 I linje med detta har domstolen påpekat att den omständigheten att motiveringen av en rättsakt om en restriktiv åtgärd är otillräcklig inte i sig kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar (dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 103). Till skillnad från vad klaganden har hävdat ska denna rättspraxis följaktligen inte endast tillämpas på en rättsakt med allmän räckvidd, utan även på en rättsakt om restriktiva åtgärder med individuell räckvidd.
63 Det kan därför konstateras att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkt 43 i den överklagade domen, ansåg att den omständigheten att rättsakter om restriktiva åtgärder som avser klaganden har en otillräcklig motivering inte i sig kunde medföra att unionen ådrog sig skadeståndsansvar. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
64 Det ska erinras om att motiveringsskyldigheten i artikel 296 FEUF utgör en väsentlig formföreskrift som ska skiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består nämligen i att beslutsfattaren formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl inte är väl underbyggda eller innehåller felaktigheter, inverkar sådana brister på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet (dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 181, och dom av den 16 november 2017, Ludwig-Bölkow-Systemtechnik/kommissionen, C‑250/16 P, EU:C:2017:871, punkt 16).
65 Av detta följer att, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 88 i sitt förslag till avgörande, unionen kan ådra sig skadeståndsansvar bland annat om det finns en brist i eller avsaknad av motivering av unionens rättsakter, som en restriktiv åtgärd grundas på, och om rådet inte lämnar uppgifter som kan visa att denna åtgärd är välgrundad, förutsatt att den person eller enhet som avses med åtgärden uttryckligen åberopar en sådan grund i sin skadeståndstalan.
Den andra grunden
Parternas argument
66 Klaganden har genom den andra grunden hävdat att den omständigheten att restriktiva åtgärder ogiltigförklaras inte gör det meningslöst att göra gällande en tillräckligt klar överträdelse av rätten till ett effektivt domstolsskydd.
67 Klaganden har påpekat att rätten till ett effektivt domstolsskydd, enligt punkt 51 i den överklagade domen, i huvudsak är av processuell art, eftersom den endast avser rätten att väcka talan om ogiltigförklaring.
68 I domen om ogiltigförklaring prövade tribunalen emellertid inte alla invändningar som hade åberopats, eftersom den ogiltigförklarade de restriktiva åtgärderna endast på grund av att rättsakterna om restriktiva åtgärder hade en otillräcklig motivering. Klaganden gjorde emellertid även gällande att dess rätt till ett effektivt domstolsskydd hade överträtts. Klaganden kan göra gällande den överträdelsen i samband med sin skadeståndstalan, eftersom alla dess argument inte har prövats.
69 Klaganden anser att den omständigheten att en restriktiv åtgärd som är rättsstridig ogiltigförklaras inte gör det meningslöst att, därefter, påtala att den rättsstridighet som rådet har gjort sig skyldig till utgör en klar överträdelse av rätten till ett effektivt domstolsskydd. Prövningen av huruvida denna rätt har överträtts beror således på hur stort utrymme för skönsmässig bedömning som rådet hade i förhållande till den regel som överträtts, mot bakgrund av hur allvarligt det rättsstridiga handlandet är och, i synnerhet, hur länge det har pågått.
70 I detta avseende har domstolen, i domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 40), slagit fast att ett rättsstridigt handlande kan utgöra en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, däribland rätten till ett effektivt domstolsskydd, även om en restriktiv åtgärd ogiltigförklaras till följd av en talan om ogiltigförklaring.
71 Rådet och kommissionen har hävdat att denna grund ska underkännas.
Domstolens bedömning
72 Det ska inledningsvis påpekas att tribunalen, i punkt 55 i den överklagade domen, ansåg att den grund och de argument som hade anförts i ansökan, vilka syftade till att visa att det hade begåtts en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som ger enskilda rättigheter som kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar, endast baserades på de rättsstridigheter som tribunalen hade konstaterat i domen om ogiltigförklaring.
73 Klaganden har inte bestritt en sådan bedömning i sitt överklagande.
74 I den ansökan som ledde till domen om ogiltigförklaring gjorde klaganden gällande att skyldigheten att motivera rättsakter följer av artikel 296 andra stycket FEUF, men även, i synnerhet, av rätten till ett effektivt domstolsskydd.
75 I den del av denna ansökan som har rubriken ”Åsidosättande av skyldigheten att ge en tillräcklig motivering” drog klaganden slutsatsen att ”[b]eslutet att ta upp [denna] i förteckningarna saknar följaktligen en tillräcklig motivering, vilket utgör ett åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF, rätten till god förvaltningssed, rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd”.
76 Följaktligen hade det argument som avsåg rätten till ett effektivt domstolsskydd, såsom det hade åberopats av klaganden, i själva verket samband med den invändning som avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten, och utgjorde ingen fristående invändning.
77 Det är dessutom så, att även om inget hindrar klaganden från att, i samband med en sådan skadeståndstalan som den som ledde till den överklagande domen, göra gällande en rättsstridighet som består i att rätten till ett effektivt domstolsskydd har åsidosatts, har klaganden fortfarande inte visat på vilket sätt tribunalen skulle ha gjort en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 51 i den överklagade domen, fann att rådet inte hade gjort sig skyldig till ett sådant åsidosättande.
78 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
Den tredje och den sjätte grunden
Parternas argument
79 Den tredje och den sjätte grunden, som ska prövas tillsammans, avser en felaktig rättstillämpning och en missuppfattning av ansökan, som består i att tribunalen avvisade en grund som hade åberopats i repliken.
80 I detta hänseende har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkterna 52–58 i den överklagade domen, gjorde en felaktig rättstillämpning genom att endast pröva huruvida en av de rättsstridigheter som klaganden avsåg i sin replik – nämligen den omständigheten att rådet inte hade tillämpat det kriterium som det påstod att det hade tillämpat, för att fastställa vilka personer och enheter som skulle omfattas av restriktiva åtgärder – hade åberopats uttryckligen i den ansökan genom vilken talan väckts, utan att pröva om denna rättsstridighet hade framförts underförstått.
81 Klaganden har hävdat att tribunalen var skyldig att undersöka huruvida den grunden redan förekom, om än outvecklad, i ansökan eller huruvida redogörelserna i repliken var en följd av en normal utveckling av de argument som hade anförts i domstolsförfarandet. Klaganden besvarade således endast de argument som rådet hade utvecklat i sitt svaromål. Genom att förfara på ett sådant sätt har tribunalen i sin prövning bortsett från relevanta omständigheter för att bedöma hur allvarlig den aktuella överträdelsen av unionsrätten är.
82 Klaganden anser även att tribunalen, i samma punkter 52–58, har missuppfattat klagandens ansökan genom att avvisa klagandens argument, av det skälet att det inte kunde tas upp till prövning, enligt vilket rådet inte hade tillämpat det kriterium som det påstod att det hade tillämpat för att motivera den sanktion som ålagts. Det framgår i detta hänseende av ansökan att klaganden verkligen hade påtalat att de restriktiva åtgärder som hade vidtagits mot den var rättsstridiga, vilket medfört att unionen har ådragit sig skadeståndsansvar.
83 Rådet och kommissionen har yrkat att den tredje och den sjätte grunden ska underkännas.
Domstolens bedömning
84 Tribunalen slog fast, i punkterna 55–58 i den överklagade domen, att det argument som klaganden anförde i sin replik – enligt vilket skälet för att ta upp klagandens namn i förteckningarna över personer som avses med restriktiva åtgärder inte överensstämde med det kriterium som rådet hade tillämpat, och genom vilket argument det bestreds att upptagandet av namnet i förteckningarna var välgrundat – inte kunde anses utgöra en utvidgning av den grund som syftade till att visa att det hade begåtts en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter som kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar, som framförts i ansökan, och att det såsom utgörande en ny grund skulle avvisas eftersom det inte kunde tas upp till prövning.
85 Klaganden har bestritt denna tolkning genom att ange att den, i sin ansökan vid tribunalen, påstod att rådet hade åsidosatt en skyldighet i förhållande till vilken det inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom rådet endast kunde agera enligt de kriterier som föreskrevs i beslutet och de aktuella förordningarna, genom vilka det infördes kategorier av personer och enheter som kunde åläggas sanktioner.
86 Domstolen konstaterar emellertid att klaganden, i denna ansökan, hade kopplat detta argument till åsidosättandet av motiveringsskyldigheten. Omedelbart efter påståendet i föregående punkt lade klaganden nämligen till att ”den rättsstridighet som rådets rättsakter är behäftad med består i att motiveringsskyldigheten har åsidosatts, vilket utgör en klar överträdelse av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd”.
87 Tribunalen hade följaktligen fog för sin bedömning att det argument som klaganden hade framfört i nämnda ansökan och som avsåg att de rättsakter från rådet som hade ogiltigförklarats genom domen om ogiltigförklaring var rättsstridiga, genom att denna institution hade tillämpat ett annat kriterium än det som den påstod att den hade tillämpat, endast grundades på att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts, och inte på ett bestridande av att skälen för att ta upp klaganden i förteckningen över personer och enheter som avses med de restriktiva åtgärderna enligt nämnda rättsakter var välgrundade.
88 Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje och sjätte grunden.
Den fjärde, den femte och den sjunde grunden
Parternas argument
89 Den fjärde, den femte och den sjunde grunden, som ska prövas tillsammans, avser en felaktig tolkning av domen om ogiltigförklaring, ett felaktigt konstaterande av att den omständigheten att klaganden inte meddelades vilka omständigheter som lades denna till last inte utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, samt en missuppfattning av ansökan genom att tribunalen reducerade de åberopade grunderna avseende rättsstridighet till att endast avse åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
90 Klaganden har hävdat att tribunalen, i punkterna 49 och 50 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av domen om ogiltigförklaring såvitt avser rådets skyldighet att meddela klaganden vilka omständigheter som lades denna till last.
91 I punkt 82 i domen om ogiltigförklaring angav tribunalen nämligen uttryckligen att rådet hade åsidosatt sin skyldighet att meddela sådana omständigheter. Det framgår av de föregående punkterna i nämnda dom att rådet inte hade kunnat anföra någon omständighet till stöd för de anmärkningar som motiverade den sanktion som klaganden hade ålagts. Följaktligen hade tribunalen, i domen om ogiltigförklaring, inte endast låtit förstå att den otillräckliga motiveringen inte hade rättats till genom de handlingar som senare översänts, utan hade vederbörligen konstaterat att rådet hade åsidosatt sin skyldighet att meddela vilka omständigheter som lades klaganden till last, utan att ens kunna identifiera de konkreta handlingar som klaganden skulle ha begått.
92 Klaganden har även gjort gällande att tribunalen, i punkt 50 i den överklagade domen, gjorde en felaktig rättstillämpning när den ansåg att åsidosättandet av skyldigheten att meddela sådana omständigheter i det aktuella fallet inte visade att det hade begåtts en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten som medförde att unionen ådrog sig skadeståndsansvar.
93 I detta avseende har domstolen, i domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 40), slagit fast att ett åsidosättande av skyldigheten att, vid ett eventuellt bestridande, lägga fram uppgifter eller bevisning till stöd för skälen för att besluta om restriktiva åtgärder utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Klaganden anser att ett sådant åsidosättande av skyldigheten att lägga fram uppgifter eller bevisning är identiskt med åsidosättandet av skyldigheten att meddela klaganden, i egenskap av berörd enhet, vilka omständigheter som lades denna till last som skäl för beslutet att frysa dess tillgångar.
94 Slutligen har klaganden hävdat att tribunalen, i punkterna 44 och 45, samt i punkterna 55–58 i den överklagade domen, har missuppfattat klagandens ansökan genom att reducera de åberopade grunderna avseende rättsstridighet till att endast avse åsidosättande av motiveringsskyldigheten. I detta hänseende påpekade klaganden i sin ansökan att det inte fanns några omständigheter som kunde motivera den sanktion som ålagts. Denna grund är fristående i förhållande till det som tribunalen har fastställt i domslutet i domen om ogiltigförklaring, men har samband med det som tribunalen konstaterade i domskälen i den domen.
95 Rådet och kommissionen har genmält att dessa grunder är obefogade.
Domstolens bedömning
96 Tribunalen ansåg, i punkt 82 i domen om ogiltigförklaring, att rådet hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet och skyldigheten att meddela klaganden, i egenskap av berörd enhet, vilka omständigheter som lades denna till last som skäl för beslutet att frysa dess tillgångar. Tribunalen drog av detta slutsatsen, i punkt 83 i domen om ogiltigförklaring, att talan skulle bifallas såvitt avsåg den andra grunden, i den del den gällde åsidosättande av motiveringsskyldigheten, vilket i sig innebar att de angripna rättsakterna skulle ogiltigförklaras i den del de avsåg klaganden.
97 Det framgår av dessa punkter i domen om ogiltigförklaring att tribunalen hänförde klagandens argument om åsidosättande av skyldigheten att meddela denna vilka omständigheter som lades klaganden till last till den invändning som avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
98 I linje med detta påpekade tribunalen, i punkt 68 i domen om ogiltigförklaring, att klaganden hade gjort gällande, i synnerhet beträffande motiveringen, att banken inte kunde förstå på vilken grund den hade tagits upp i förteckningarna över personer vars tillgångar skulle frysas, att den otillräckliga motiveringen inte hade rättats till genom de handlingar som senare översänts och att skrivelsen av den 5 december 2011, som rådet hade skickat till klaganden, innehöll standardformuleringar.
99 Klaganden hade själv, i sin ansökan som ledde till domen om ogiltigförklaring, kopplat det förhållandet att de omständigheter som lades klaganden till last inte hade meddelats till den invändning som avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten, vilken hade framställts i samband med klagandens andra grund.
100 Av detta följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 93 i sitt förslag till avgörande, att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann, i punkt 49 i den överklagade domen, att det förhållandet att de omständigheter som lades klaganden till last inte hade meddelats inte utgjorde en fristående ogiltighetsgrund.
101 Klaganden kan inte heller vinna framgång med sitt argument att tribunalen hade missuppfattat klagandens ansökan genom att inte förstå dess argument att det inte fanns någon omständighet som kunde motivera den sanktion som klaganden ålagts som en fristående rättsstridighetsgrund.
102 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 95–97 i sitt förslag till avgörande följer det nämligen av denna ansökan att, i likhet med vad som har konstaterats i punkt 86 ovan angående argumentet att rådet hade tillämpat ett annat kriterium än det som det påstod att det hade tillämpat, klagandens argument att det inte fanns någon omständighet som kunde motivera den sanktion som denna ålagts inte kunde skiljas från dess grund enligt vilken rådet åsidosatt motiveringsskyldigheten.
103 Det ska tilläggas att även om domstolen, i domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 40), som klaganden har åberopat i sitt överklagande, erinrade om rådets skyldighet att, vid ett eventuellt bestridande, lägga fram uppgifter eller bevisning till stöd för skälen för att besluta om restriktiva åtgärder mot en fysisk eller juridisk person, avsåg den domen en domstolsprövning av huruvida individuella restriktiva åtgärder var lagenliga i materiellt hänseende och inte en prövning av huruvida motiveringsskyldigheten hade iakttagits. Såsom följer av den rättspraxis som nämns i punkt 64 ovan utgör motiveringsskyldigheten en väsentlig formföreskrift som ska skiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad.
104 Domen av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet (C‑45/15 P, EU:C:2017:402) är följaktligen inte relevant som stöd för den fjärde, den femte och den sjunde överklagandegrunden, eftersom förevarande mål, mot bakgrund av de argument som klaganden har utvecklat såväl i sin skadeståndstalan vid tribunalen som i samband med dess överklagande, endast avser vilka följderna är av att motiveringsskyldigheten har åsidosatts.
105 Dessa grunder, som bygger på en felaktig tolkning av domen om ogiltigförklaring och ansökan vid tribunalen, ska följaktligen underkännas.
106 Mot bakgrund av det föregående och vad som har anförts i punkt 52 ovan finner domstolen att den felaktiga rättstillämpning som har konstaterats i punkt 49 ovan inte kan motivera att den överklagade domen upphävs.
107 Av det ovan anförda följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
108 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska gälla i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
109 Rådet har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska klaganden bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader.
110 I enlighet med artikel 140.1 i rättegångsreglerna, enligt vilken medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader, ska kommissionen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Bank Refah Kargaran ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd.
3) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
Underskrifter