Language of document : ECLI:EU:C:2012:684

Mål C‑199/11

Europese Gemeenschap

mot

Otis NV m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från

Rechtbank van Koophandel te Brussel)

”Fråga om hur Europeiska unionen ska företrädas vid nationella domstolar – Artikel 282 EG och artikel 335 FEUF – Talan om ersättning för skada som unionen åsamkats till följd av en kartell – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätt till en rättvis rättegång – Rätt till domstolsprövning – Parternas likställdhet i processen – Artikel 16 i förordning nr 1/2003”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 6 november 2012

1.        Europeiska unionen – Fråga om företrädande vid nationella domstolar – Tvistemål avseende ersättning för skada som unionen lidit på grund av ett konkurrensbegränsande förfarande som kan ha påverkat offentliga upphandlingar som genomförts av unionens institutioner eller organ – Kommissionens befogenhet att företräda unionen – Skyldighet för kommissionen att förfoga över en rättegångsfullmakt från nämnda institutioner eller organ där det anges att kommissionen har en sådan befogenhet – Föreligger inte

(Artiklarna 81 EG och 282 EG; artikel 101 FEUF)

2.        Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Rätt att åberopa att en kartell är förbjuden enligt artikel 81 EG och att kräva skadestånd för den skada som härigenom åsamkats – Denna rätt tillkommer även unionen

(Artikel 81 EG)

3.        Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

4.        Konkurrens – Unionsrättens regler – Tillämpning av de nationella domstolarna – Bedömning av ett avtal eller ett förfarande som redan har varit föremål för ett kommissionsbeslut – Villkor

(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 16)

5.        Begäran om förhandsavgörande – Bedömning av giltigheten – Ogiltigförklaring – De nationella domstolarna saknar behörighet

(Artikel 267 FEUF)

6.        Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Stadfästelse i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Domstolsprövning av kommissionens beslut på konkurrensområdet – Lagenlighetsprövning och prövning med obegränsad behörighet av såväl rättsliga som faktiska omständigheter – Åsidosättande – Föreligger inte

(Artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordningar nr 17, artikel 17, och nr 1/2003, artikel 31)

7.        Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Stadfästelse i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Beslut från kommissionen i vilket ett konkurrensbegränsande förfarande konstateras – Kommissionen väcker skadeståndstalan vid nationell domstol på grund av att unionen lidit skada till följd av nämnda konkurrensbegränsande förfarande – Skyldighet för nationella domstolar att inte meddela avgöranden som strider mot ett kommissionsbeslut i vilket ett konkurrensbegränsande förfarande konstateras – Nationella domstolars behörighet att bedöma om det föreligger skada och orsakssamband – Åsidosättande – Föreligger inte

(Artikel 81 EG; artikel 101 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordning nr 1/2003, artikel 16)

1.        Unionsrätten ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att Europeiska kommissionen företräder Europeiska unionen vid en nationell domstol, där talan väckts i ett tvistemål om ersättning för skada som unionen orsakats på grund av en kartell eller något annat förfarande som är förbjudet enligt artikel 81 EG och artikel 101 FEUF och som kan ha påverkat vissa offentliga upphandlingar som genomförts av unionens olika institutioner och organ, även om kommissionen inte har fått någon rättegångsfullmakt från dessa institutioner och organ.

(se punkt 36 och punkt 1 i domslutet)

2.        Var och en har rätt att inför domstol åberopa att artikel 81 EG har åsidosatts och därmed att en kartell eller ett annat förfarande som är förbjudet enligt denna bestämmelse är ogiltig respektive ogiltigt. Vad särskilt gäller möjligheten att begära ersättning för en skada som orsakats av ett avtal eller ett beteende som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen, kan den fulla verkan av artikel 81 EG, och i synnerhet den ändamålsenliga verkan av förbudet i artikel 81.1 EG, undergrävas om inte var och en kan begära ersättning för en skada som orsakats av ett avtal eller ett beteende som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen. En sådan rätt förstärker nämligen den verkningsfulla karaktären av unionens konkurrensregler och avskräcker från sådana, ofta hemliga, avtal eller förfaranden som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen. Ur detta perspektiv kan talan om skadestånd vid de nationella domstolarna på ett väsentligt sätt bidra till att bevara en effektiv konkurrens i unionen.

Härav följer att var och en har rätt att begära ersättning för skada när det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och en kartell eller ett annat förfarande som är förbjudet enligt artikel 81 EG. Denna rätt tillkommer således även unionen.

(se punkterna 40–44)

3.        Principen om ett effektivt domstolsskydd utgör en allmän princip i unionsrätten, vilken numera kommer till uttryck i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Genom artikel 47 i stadgan säkerställs att det skydd som föreskrivs i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan består av flera delar, såsom rätten till försvar, principen om parternas likställdhet i processen, rätten till domstolsprövning samt rätten att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.

När det gäller rätten till domstolsprövning krävs det för att en domstol ska kunna avgöra en tvist om rättigheter och skyldigheter enligt unionsrätten med iakttagande av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att den har behörighet att pröva alla sakfrågor och rättsfrågor som är relevanta i det mål som är anhängigt vid den.

När det gäller principen om parternas likställdhet i processen, vilken är en naturlig följd av själva begreppet rättvis rättegång, kräver denna princip att varje part ges en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak, och sin bevisning, på villkor som inte ger denna part väsentliga nackdelar gentemot motparten. Principen om parternas likställdhet i processen syftar således till att säkerställa jämvikten mellan parterna i målet och att garantera att alla handlingar som ges in till domstolen kan utvärderas och bemötas av samtliga parter i målet. Omvänt måste en skada som har uppkommit till följd av att denna jämvikt rubbas i princip styrkas av den skadelidande.

(se punkterna 46–49, 71 och 72)

4.        De nationella domstolarna kan inte – när de prövar avtal, beslut eller förfaranden som, bland annat, omfattas av artikel 101 FEUF och som redan är föremål för ett beslut av kommissionen – meddela avgöranden som strider mot det aktuella kommissionsbeslutet. Denna princip gäller även när talan väcks vid de nationella domstolarna om ersättning för skada på grund av en kartell eller ett annat förfarande som strider mot artikel 101 FEUF, när överträdelsen har konstaterats i ett beslut från kommissionen. Tillämpningen av unionens konkurrensregler grundar sig på en skyldighet till lojalt samarbete mellan, å ena sidan, de nationella domstolarna och, å andra sidan, kommissionen respektive unionsdomstolarna, varvid varje organ agerar utifrån den uppgift det tilldelats enligt fördraget.

Regeln att nationella domstolar inte kan meddela avgöranden som strider mot ett beslut från kommissionen i ett ärende enligt artikel 101 FEUF är således ett konkret uttryck för fördelningen av behörighet inom unionen mellan, å ena sidan, de nationella domstolarna och, å andra sidan, kommissionen och unionsdomstolarna.

(se punkterna 50–52 och 54

5.        Se domen.

(punkt 53)

6.        Regeln att nationella domstolar inte kan meddela avgöranden som strider mot ett beslut från kommissionen i ett ärende enligt artikel 101 FEUF innebär inte att parterna vid en nationell domstol har berövats sin rätt till domstolsprövning.

Inom unionsrätten finns det nämligen ett system för domstolsprövning av kommissionsbeslut i ärenden enligt artikel 101 FEUF, vilket uppfyller alla de rättssäkerhetskrav som följer av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Lagenligheten av kommissionens beslut kan således prövas av unionsdomstolarna med stöd av artikel 263 FEUF.

Även om kommissionen, på de områden som kräver komplicerade ekonomiska bedömningar, har ett utrymme för skönsmässig bedömning i ekonomiska frågor, så innebär detta emellertid inte att unionsdomstolarna inte ska pröva kommissionens tolkning av ekonomiska uppgifter. Unionsdomstolarna ska nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits. Unionsdomstolarna ska även ex officio pröva huruvida kommissionen har motiverat sitt beslut och, i synnerhet, huruvida kommissionen har förklarat sin viktning och bedömning av de omständigheter som tagits i beaktande. Vidare ankommer det på unionsdomstolarna att, på grundval av de omständigheter som sökanden har anfört till stöd för sina grunder, utföra den prövning av lagenligheten som åligger den. Unionsdomstolarna får inte i samband med denna prövning hänvisa till kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, vare sig när det gäller valet av omständigheter som har beaktats vid tillämpningen av kriterierna för fastställande av böter, vilka omnämns i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003, eller med avseende på bedömningen av dessa omständigheter, och på så sätt avstå från att göra en fördjupad prövning av såväl rättsliga som faktiska omständigheter. Slutligen kompletteras lagenlighetsprövningen med den obegränsade behörighet som unionsdomstolarna har tillerkänts genom artikel 17 i förordning nr 17 och som de numera tillerkänns genom artikel 31 i förordning nr 1/2003, enligt vad som anges i artikel 261 FEUF. Förutom att pröva påföljdens lagenlighet är unionsdomstolarna därmed behöriga att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning och, följaktligen, att undanröja, sätta ned eller höja de böter eller det vite som ålagts.

Den prövning som föreskrivs i fördragen innebär således att unionsdomstolarna prövar såväl rättsliga som faktiska omständigheter och att de har behörighet att pröva bevisningen, ogiltigförklara det angripna beslutet och ändra bötesbeloppet. Lagenlighetsprövningen enligt artikel 263 FEUF, kompletterad med den obegränsade behörigheten att ändra bötesbeloppet i enlighet med artikel 31 i förordning nr 1/2003, är således förenlig med principen om en effektiv domstolsprövning i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

(se punkterna 54–57 och 59–63)

7.        Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör inte hinder för att Europeiska kommissionen, för Europeiska unionens räkning, väcker talan vid en nationell domstol om ersättning för skada som unionen har lidit på grund av en kartell eller ett annat förfarande som i ett kommissionsbeslut har konstaterats strida mot artikel 81 EG eller artikel 101 FEUF.

En sådan tvistemålstalan om skadestånd innebär att det ska prövas inte bara huruvida det har förekommit ett skadevållande handlande utan även huruvida det finns en skada och ett direkt orsakssamband mellan skadan och det skadevållande handlandet. Den omständigheten att den nationella domstolen inte får meddela avgöranden som strider mot ett kommissionsbeslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF konstateras innebär visserligen att den domstolen måste godta att det förekommit en kartell eller ett annat förbjudet förfarande. Bedömningen av huruvida det finns en skada och ett direkt orsakssamband mellan denna skada och den aktuella kartellen eller förfarandet ska emellertid göras av den nationella domstolen. Även i sådana fall då kommissionen i sitt beslut har fastställt de precisa verkningarna av överträdelsen ankommer det nämligen på den nationella domstolen att i varje enskilt fall pröva den skada som var och en av de personer som har väckt skadeståndstalan påstår sig ha lidit. En sådan bedömning strider inte mot artikel 16 i förordning nr 1/2003.

(se punkterna 65, 66 och 77 samt punkt 2 i domslutet)