TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)

den 17 mars 2015 (*)

”Dumpning – Import av ferrokisel med ursprung i Ryssland – Avslag på ansökan om återbetalning av erlagd antidumpningstull – Fastställande av exportpriset – En enda ekonomisk enhet – Fastställande av dumpningsmarginalen – Tillämpningen av en metod som skiljer sig från den som tillämpats i samband med den ursprungliga undersökningen – Förändrade omständigheter – Artikel 2.9 och artikel 11.9 i förordning (EG) nr 1225/2009”

I mål T‑466/12,

RFA International, LP, Calgary (Kanada), företrätt av advokaten B. Evtimov,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av P. Němečková och A. Stobiecka-Kuik, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en begäran om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2012) 5577 final, C(2012) 5585 final, C(2012) 5588 final, C(2012) 5595 final, C(2012) 5596 final, C(2012) 5598 final och C(2012) 5611 final av den 10 augusti 2012 om ansökningar om återbetalning av antidumpningstullar som erlagts på import av ferrokisel med ursprung i Ryssland, i den del kommissionen i dessa beslut vägrar att återbetala erlagda antidumpningstullar, med undantag för de ansökningar om återbetalning som avvisades på grund av att den lagstadgade fristen löpt ut,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen),

sammansatt av ordföranden M. E. Martins Ribeiro (referent) samt domarna S. Gervasoni och L. Madise,

justitiesekreterare: handläggaren L. Grzegorczyk,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 september 2014,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

 WTO-rätten

1        I artikel VI.1 i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (Gatt-avtalet) anges följande: ”De avtalsslutande parterna erkänner att dumping, varigenom ett lands varor införes på marknaden i ett annat land till lägre pris än varornas normala värde, bör fördömas, om den förorsakar eller hotar att förorsaka väsentlig skada på en inom en avtalsslutande parts område befintlig industri eller avsevärt försenar upprättandet av en inhemsk industri.”

2        Avtal om tillämpning av artikel VI i Gatt‑avtalet (EGT L 336, 1994, s. 103; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 105) (nedan kallat antidumpningsavtalet) återfinns i bilaga 1A till Avtal om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) (EGT L 336, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 5).

3        Artikel 18.3 och 18.3.1 i antidumpningsavtalet har följande lydelse:

”18.3.      Med beaktande av 3.1 och 3.2, skall bestämmelserna [i antidumpningsavtalet] gälla undersökningar och översyner av redan vidtagna åtgärder, som påbörjats efter ansökningar som gjorts på eller efter den dag då WTO-avtalet träder ikraft för en medlem.

18.3.1      Vid fastställande av dumpningsmarginaler i samband med återbetalningsförfaranden enligt artikel 9.3, skall de bestämmelser tillämpas som gällde vid det senaste beslutet eller översynen av dumpning.”

 Unionsrätt

4        De grundläggande antidumpningsbestämmelserna återfinns i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, s. 51, rättelse i EUT L 7, 2010, s. 22) (nedan kallad grundförordningen), vilken har ersatt rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1), i dess ändrade lydelse.

5        I artikel 2 i grundförordningen anges reglerna för fastställande av dumpning. I artikel 2.1 i den förordningen definieras normalvärde enligt följande:

”1.      Normalvärdet ska vanligtvis grundas på de priser som oberoende kunder i exportlandet har betalat eller ska betala vid normal handel.

Om exportören i exportlandet inte tillverkar eller säljer den likadana produkten får dock normalvärdet fastställas på grundval av andra försäljares eller producenters priser.

Priser mellan parter som förefaller att vara förbundna med varandra eller att sinsemellan tillämpa ett kompensationsarrangemang får anses utgöra priser vid normal handel och användas för att fastställa normalvärdet endast om det fastställs att de inte påverkas av förhållandet mellan parterna.

I syfte att bestämma om två parter är förbundna med varandra får hänsyn tas till definitionen av närstående parter i artikel 143 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.”

6        Punkterna 8 och 9 i artikel 2 i grundförordningen rör exportpriset och har följande lydelse:

”8.      Exportpriset ska vara det pris som faktiskt betalas eller ska betalas för produkten när den säljs på export från exportlandet till [Europeiska unionen].

9.      I de fall då det inte finns något exportpris eller då exportpriset förefaller otillförlitligt på grund av förhållandet eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören och importören eller en tredje part, får exportpriset konstrueras på grundval av det pris till vilket de importerade produkterna första gången säljs vidare till en oberoende köpare eller, om produkterna inte säljs vidare till en oberoende köpare eller inte säljs vidare i samma skick som de importerats, på någon annan skälig grund.

I dessa fall ska justeringar göras för alla omkostnader, inbegripet tullar och skatter som har tillkommit mellan importen och återförsäljningen samt förväntad vinst, i syfte att fastställa ett tillförlitligt exportpris vid [Europeiska unionens] gräns.

De poster som ska justeras ska inbegripa de som normalt belastar en importör men som betalas av en annan part inom eller utanför [Europeiska unionen] och som förefaller vara förbunden med eller ha ingått ett kompensationsarrangemang med importören eller exportören; dessa poster inbegriper sedvanliga transport-, försäkrings-, hanterings-, lastnings- och därmed sammanhängande kostnader, tullar, eventuella antidumpningstullar och andra avgifter som ska betalas i importlandet vid import eller återförsäljning av varorna, samt en skälig marginal som ska täcka försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst.”

7        I artikel 2.10 i grundförordningen föreskrivs följande vad gäller jämförelsen mellan exportpriset och normalvärdet:

”10.      En rättvis jämförelse ska göras mellan exportpriset och normalvärdet. Denna jämförelse ska göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt och med hänsyn tagen till andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet. Om normalvärdet och det fastställda exportpriset inte är direkt jämförbara ska i varje särskilt fall hänsyn i form av justeringar tas till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet. Dubblering ska undvikas vid justeringen, särskilt avseende rabatter, avdrag, kvantiteter och handelsled. Om de angivna villkoren är uppfyllda kan justeringar göras för följande faktorer:

…”

8        I artikel 11.8 i grundförordningen anges förfarandet för återbetalning av tull som tagits ut. Bestämmelsen har följande lydelse:

”8.      Utan hinder av punkt 2 kan en importör begära återbetalning av tull som tagits ut, om det framkommer att den dumpningsmarginal som ligger till grund för den erlagda tullen har slopats eller sänkts till en nivå som är lägre än den gällande tullsatsen.

Vid begäran om återbetalning av antidumpningstull ska importören inge en ansökan till kommissionen. Ansökan ska inges via den medlemsstat på vars territorium produkterna övergått till fri omsättning inom sex månader från och med den dag då den slutgiltiga tullens storlek fastställdes av de behöriga myndigheterna eller från och med den dag då ett beslut slutgiltigt fattades om att ta ut de belopp för vilka säkerhet ställts i form av en provisorisk tull. Medlemsstaterna ska omedelbart vidarebefordra denna begäran till kommissionen.

En ansökan om återbetalning ska anses vara vederbörligen styrkt endast om den innehåller exakta uppgifter om storleken på den återkrävda antidumpningstullen samt alla tullhandlingar avseende beräkning och betalning av detta belopp. Den ska även innehålla bevisning om de normalvärden och exportpriser till [Europeiska unionen] som under en representativ period gäller för den exportör eller producent som omfattas av tullen. I de fall då importören inte är förbunden med den berörda exportören eller producenten och dessa uppgifter inte är direkt tillgängliga eller då exportören eller producenten inte är villig att överlämna dem till importören, ska ansökan innehålla en förklaring av exportören eller producenten om att dumpningsmarginalen har sänkts eller slopats enligt denna artikel och att det relevanta bevismaterialet kommer att tillställas kommissionen. Om denna bevisning inte framläggs inom en rimlig tid från exportören eller producenten, ska ansökan avslås.

Kommissionen ska efter samråd med rådgivande kommittén besluta om och i vilken omfattning ansökan ska bifallas, eller också kan den när som helst fatta beslut om att inleda en interimsöversyn, varvid de uppgifter och resultat som framkommer vid översynen, som ska utföras i enlighet med de bestämmelser som gäller för denna typ av översyn, ska användas för att fastställa om och i vilken omfattning en återbetalning är berättigad. Återbetalning av tull ska normalt ske inom tolv månader, och under inga omständigheter senare än arton månader efter det att en importör av den produkt som belagts med antidumpningstull har ingivit en styrkt begäran om återbetalning. Utbetalning av det återkrävda beloppet bör normalt göras av medlemsstaterna inom 90 dagar efter kommissionens beslut.”

9        I artikel 11.9 i grundförordningen föreskrivs följande:

”Vid varje undersökning avseende översyn eller återbetalning som utförs enligt denna artikel ska kommissionen, med beaktande av artikel 2, särskilt punkterna 11 och 12 i denna, och artikel 17, under förutsättning att omständigheterna är oförändrade, tillämpa samma metoder som vid den undersökning som ledde till införandet av tullen i fråga.”

10      Europeiska gemenskapernas kommission har fastställt riktlinjerna för tillämpningen av artikel 11.8 i grundförordningen i sitt tillkännagivande om återbetalning av antidumpningstullar (EGT C 127, 2002, s. 10) (nedan kallat tillkännagivandet). I punkt 3.2.3 i tillkännagivandet, med rubriken ”Undersökning av huruvida begäran är välgrundad”, föreskrivs bland annat följande:

”a)      Allmän metod

…

Enligt artikel 11.9 i grundförordningen skall ʼsamma metoderʼ tillämpas ʼsom vid den undersökning som ledde till införandet av tullen i frågaʼ och ʼmed beaktande av artikel 2 (Fastställande av dumpning), särskilt punkterna 11 och 12 i denna (användning av vägda genomsnitt för beräkning av dumpningsmarginal), och artikel 17 (stickprov)ʼ.

…

b)      …

c)      Användning av resultat från översyn

Vid undersökningen av en ansökan om återbetalning kan kommissionen när som helst fatta beslut om att inleda en interimsöversyn i enlighet med artikel 11.3 i grundförordningen. Förfarandet beträffande ansökan om återbetalning avbryts till dess att översynen slutförts.

Resultaten av översynen får användas för att avgöra huruvida ansökan om återbetalning är välgrundad, förutsatt att de transaktioner för vilka återbetalning begärs fakturerats under den period som översynen omfattar.

d) …”

 Bakgrund till tvisten

11      Sökanden, RFA International, LP, är ett kommanditbolag som bildats i Kanada och som driver sin löpande affärsverksamhet huvudsakligen genom sitt dotterbolag i Schweiz. Sedan ett icke angivet datum, dock senare än den 25 februari 2008, har sökanden genom sitt schweiziska bolag köpt, återförsålt, importerat och lagrat, i Europeiska unionen, ferrokisel med ursprung i Ryssland och tillverkat av två systerbolag i Ryssland, nämligen Chelyabinsk electrometallurgical integrated plant OAO (nedan kallat CHEMK) och Kuzneckie ferrosplavy OAO (nedan kallat KF). Ferrokisel är en legering som används vid tillverkningen av stål och järn.

12      Den 25 februari 2008 antog Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 172/2008 av den 25 februari 2008 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av ferrokisel med ursprung i Folkrepubliken Kina, Egypten, Kazakstan, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Ryssland (EUT L 55, s. 6) (nedan kallad den ursprungliga förordningen), sedan det inkommit ett klagomål från Euroalliages, en sammanslutning av ferrolegeringsindustrier. I enlighet med artikel 1 i den ursprungliga förordningen fastställdes den slutgiltiga antidumpningstullsatsen som skulle tillämpas på nettopriset fritt gemenskapens gräns, före tull, till 22,7 procent för produkter tillverkade av CHEMK och KF.

13      Den 30 november 2009 inkom CHEMK och KF med en begäran om partiell interimsöversyn, som endast avsåg dumpning, enligt artikel 11.3 i grundförordningen. Den undersökning som kommissionen inledde med anledning av begäran omfattade perioden 1 oktober 2009–30 september 2010 (nedan kallad översynsperioden).

14      Mellan den 30 juli 2009 och den 10 december 2010 inkom sökanden i enlighet med artikel 11.8 i grundförordningen med flera ansökningar om återbetalning av erlagd antidumpningstull, genom den belgiska, tyska, italienska, nederländska, finländska och svenska tullmyndigheten samt tullmyndigheten i Förenade kungariket. Ansökningarna rörde antidumpningstullar som sökanden hade erlagt under perioden 7 januari 2009–10 december 2010. Undersökningen avseende återbetalning avsåg perioden 1 oktober 2008–30 september 2010 (nedan kallad perioden för undersökningen avseende återbetalning). Kommissionen delade med hänsyn till beräkningen av nya antidumpningstullar upp denna period i två delar. Den första löpte mellan den 1 oktober 2008 och den 30 september 2009 (nedan kallad den första undersökningsperioden) och den andra mellan den 1 oktober 2009 och den 30 september 2010 (nedan kallad den andra undersökningsperioden). Den andra undersökningsperioden svarar mot översynsperioden.

15      Som svar på en begäran om uppgifter som kommissionen framställde i förfarandet för interimsöversyn, översände CHEMK, KF och sökanden (nedan tillsammans kallade CHEMK-koncernen) i skrivelse av den 12 januari 2011 förklaringar till kommissionen avseende CHEMK-koncernens struktur.

16      Den 9 november 2011 underrättade kommissionen sökanden om sina slutsatser från den första undersökningsperioden. För den perioden konstaterade kommissionen en negativ dumpningsmarginal som gav upphov till återbetalning av den antidumpningstull som sökanden erlagt.

17      Genom att anta genomförandeförordning (EU) nr 60/2012 om avslutande av den partiella interimsöversynen enligt artikel 11.3 i grundförordningen av de antidumpningsåtgärder som tillämpas på import av ferrokisel med ursprung i bland annat Ryssland (EUT L 22, s. 1) (nedan kallad genomförandeförordningen), avslutade rådet den 16 januari 2012 förfarandet för interimsöversyn utan att ändra antidumpningsåtgärderna. Inom ramen för bedömningen av exportpriset prövade – och förkastade – rådet bland annat de argument som CHEMK och KF hade framställt i översynsförfarandet för att visa att de och sökanden utgjorde en enda ekonomisk enhet.

18      I skrivelser av den 5 och 6 juni 2012 underrättade kommissionen sökanden om sina slutsatser avseende den andra undersökningsperioden. Av dessa handlingar framgår att kommissionen beräknade en dumpningsmarginal på 24,1 procent för denna period, varför den bedömde att ansökan om återbetalning för den perioden skulle avslås.

19      I skrivelse av den 20 juni 2012 bestred sökanden kommissionens slutsatser från den andra undersökningsperioden och yttrade sig i detta hänseende.

20      Den 10 augusti 2012 antog kommissionen besluten C(2012) 5577 final, C(2012) 5585 final, C(2012) 5588 final, C(2012) 5595 final, C(2012) 5596 final, C(2012) 5598 final och C(2012) 5611 final om ansökningar om återbetalning av antidumpningstullar som erlagts på import av ferrokisel med ursprung i Ryssland (nedan tillsammans kallade de angripna besluten). I besluten biföll kommissionen de ansökningar om återbetalning som avsåg den första undersökningsperioden i den mån dessa ansökningar kunde prövas, och avslog de ansökningar om återbetalning som avsåg den andra undersökningsperioden. Sökanden delgavs besluten den 14 augusti 2012.

 De angripna besluten

21      I de angripna besluten preciserade kommissionen, för det första, perioden för undersökningen avseende återbetalning. Kommissionen behöll härvid den uppdelning av undersökningsperioden i två perioder som gjorts redan vid undersökningen om återbetalning (se punkt 14 ovan). Då den andra perioden motsvarade perioden för undersökningen avseende översynen, uppgav kommissionen att den kunde lägga slutsatserna i den översynen till grund för sin bedömning av huruvida ansökan om återbetalning var välgrundad, såsom framgår av tillkännagivandet. Därefter prövade kommissionen om ansökningarna om återbetalning kunde upptas till prövning. Den konstaterade härvid bland annat att ansökningarna skulle avvisas delvis, eftersom de – vad avsåg vissa transaktioner under den första undersökningsperioden – hade ingetts efter sexmånadersfristen enligt artikel 11.8 i grundförordningen.

22      För det andra prövade kommissionen huruvida ansökningarna om återbetalning var välgrundade.

23      Vad först gäller exportpriset tillämpade kommissionen – som bedömde att sökanden, genom vilken CHEMK och KF utförde sin exportförsäljning, bedrev all importverksamhet inom unionen – först artikel 2.9 i grundförordningen. Sålunda konstruerade den exportpriset på grundval av det pris till vilket de importerade produkterna första gången sålts vidare till en oberoende köpare, justerat enligt alla de kostnader som uppkommit från importen till återförsäljningen, liksom enligt en förväntad vinst på 6 procent och en skälig marginal för försäljningskostnader, administrationskostnader och andra allmänna kostnader (nedan tillsammans kallade SGA-kostnaderna). Vidare prövade kommissionen det argument som framställdes av såväl sökanden som CHEMK och KF om att de skulle betraktas som en enda ekonomisk enhet, så att SGA-kostnaderna och den förväntade vinsten inte skulle justeras vid fastställandet av exportpriset. Kommissionen bemötte argumentet dels med att upprepa sin slutsats om att sökanden skulle betraktas som en närstående importör enligt artikel 2.9 i grundförordningen. Dels bedömde den att det inte var relevant för frågan om justeringar enligt artikel 2.9 i grundförordningen huruvida det fanns en enda ekonomisk enhet, vilken artikel uttryckligen tillämpas när exportören och importören är närstående.

24      Vad därefter gäller beräkningen av dumpningsmarginalen konstaterade kommissionen att dumpningsmarginalen var negativ för den första undersökningsperioden medan den för den andra undersökningsperioden uppgick till 23,1 procent efter ändring till följd av sökandens yttrande. Vidare preciserade kommissionen att den – i återbetalningsundersökningen och till skillnad från den undersökning som utmynnade i den ursprungliga förordningen – först hade beräknat en dumpningsmarginal för CHEMK och en marginal för KF innan den fastställde en genomsnittlig dumpningsmarginal för CHEMK-koncernen. Tillämpningen av den nya metoden motiverade den med att omständigheterna hade förändrats enligt artikel 11.9 i grundförordningen, vad gällde CHEMK-koncernens förändring av försäljningskanaler för export av ferrokisel, med hänsyn till att kommissionen bedömde att metoden var förenlig med kraven i artikel 2 i den förordningen.

25      Slutligen prövade kommissionen de argument som sökanden framställde som svar på kommissionens slutsatser i återbetalningsundersökningen. Kommissionen prövade – och förkastade – härvid bland annat sökandens argument om skälen till att den bestred att det förelåg förändrade omständigheter som motiverade en ny beräkningsmetod. Vidare underkände kommissionen sökandens argument om begreppet en enda ekonomisk enhet.

 Förfarandet och parternas yrkanden

26      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 oktober 2012 väckte sökanden förevarande talan.

27      I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på andra avdelningen, varför målet tilldelades denna avdelning.

28      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (andra avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och vidtog åtgärder för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler, genom att ställa en skriftlig fråga till sökanden. Sökanden besvarade frågan inom angiven frist.

29      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 17 september 2014.

30      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        delvis ogiltigförklara de angripna besluten i den mån kommissionen enligt dessa beslut vägrar att återbetala erlagda antidumpningstullar, med undantag för de ansökningar om återbetalning som avvisades på grund av att den lagstadgade fristen löpt ut, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

31      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

32      Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring har sökanden åberopat två grunder. Som första grund har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde felaktiga rättstillämpningar och uppenbart felaktiga bedömningar när den fastställde exportpriset. Som andra grund har sökanden anfört att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning och åsidosatte artikel 11.9 i grundförordningen när den fann att omständigheterna hade förändrats och tillämpade en ny metod för att fastställa dumpningsmarginalen.

 Den första grunden: Felaktiga rättstillämpningar och uppenbart felaktiga bedömningar vid fastställandet av exportpriset

33      Genom sin första grund för ogiltigförklaring har sökanden i huvudsak gjort gällande att kommissionen felaktigt gjorde justeringar av SGA-kostnaderna och av den förmån som hänförde sig till dess exportfunktioner i egenskap av integrerad försäljningsavdelning och distributionsavdelning i den enda ekonomiska enhet som den utgör tillsammans med CHEMK och KF. Denna grund är uppdelad i två delar där den första avser slutsatsen i de angripna besluten att sökanden inte utgör en enda ekonomisk enhet tillsammans med
CHEMK och KF, och den andra avser bedömningen i de angripna besluten att begreppet en enda ekonomisk enhet inte är relevant när exportpriset konstrueras.

34      Det finns anledning att pröva den första grundens andra del före prövningen av den första delen.

 Den andra delgrunden

35      I den första grundens andra del gjorde kommissionen enligt sökanden en felaktig rättstillämpning eller en uppenbart felaktig bedömning när den i de angripna besluten fann att förekomsten av en enda ekonomisk enhet inte påverkade exportprisets konstruktion i enlighet med artikel 2.9 i grundförordningen, medan det framgår av domarna av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP (C‑191/09 P och C‑200/09 P, REU, EU:C:2012:78, punkterna 55 och 56), och av den 10 mars 2009, Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet (T‑249/06, REG, EU:T:2009:62, punkt 177), att begreppet en enda ekonomisk enhet, som även används för att fastställa normalvärdet, är relevant ”för att fastställa exportpriset”. Även om denna rättspraxis avsåg justeringar enligt artikel 2.10 i grundförordningen, anser sökanden att det inte finns något hinder i artikel 2.9 eller något tvingande rättsligt eller ekonomiskt skäl som utgör hinder för att tillämpa den på fastställandet av exportpriset enligt artikel 2.9 i samma förordning. Detta skulle få till följd att SGA-kostnaderna och den vinst som hänför sig till exportverksamheten i ett bolag som verkar som en integrerad exportavdelning inte kan justeras enligt artikel 2.9 i grundförordningen. Av detta följer i förevarande fall att om kommissionen inte hade begått de påstådda felen, hade sökandens SGA-kostnader och vinst justerats enbart vad avser SGA-kostnader och förmåner kopplade till dess importverksamhet eller verksamhet efter import.

36      Kommissionen har bestritt dessa argument.

37      Det ska inledningsvis för det första erinras om att rådet och kommissionen (nedan tillsammans kallade institutionerna) förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning inom området för handelspolitiska skyddsåtgärder med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma (dom av den 27 september 2007, Ikea Wholesale, C‑351/04, REG, EU:C:2007:547, punkt 40). Unionsdomstolens prövning av sådana bedömningar ska endast avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (dom av den 7 maj 1987, NTN Toyo Bearing m.fl./rådet, 240/84, REG, EU:C:1987:202, punkt 19, av den 14 mars 1990, Gestetner Holdings/rådet och kommissionen, C‑156/87, REG, EU:C:1990:116, punkt 63, och av den 7 februari 2013, EuroChem MCC/rådet, T‑84/07, REU, EU:T:2013:64, punkt 32).

38      För det andra ska det erinras om att det i artikel 2.8 i grundförordningen föreskrivs att exportpriset ska vara det pris som faktiskt betalas eller ska betalas för produkten när den säljs på export till unionen. Det följer av artikel 2.9 i grundförordningen att i de fall då det inte finns något exportpris eller då exportpriset förefaller otillförlitligt på grund av förhållandet eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören och importören eller en tredje part, får exportpriset konstrueras på grundval av det pris till vilket de importerade produkterna första gången säljs vidare till en oberoende köpare eller, om produkterna inte säljs vidare till en oberoende köpare eller inte säljs vidare i samma skick som de importerats, på någon annan skälig grund.

39      Härav följer att för det fall exportören och importören är förbundna med varandra, har institutionerna rätt i enlighet med artikel 2.9 i grundförordningen att konstruera exportpriset. Enligt rättspraxis finns ett sådant förhållande när exportören och importören ingår i samma koncern (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 oktober 1988, Canon m.fl./rådet, 277/85 och 300/85, REG, EU:C:1988:467, punkt 31, av den 14 september 1995, Descom Scales/rådet, T‑171/94, REG, EU:T:1995:164, punkt 33, och av den 20 oktober 1999, Swedish Match Philippines/rådet, T‑171/97, REG, EU:T:1999:263, punkt 73).

40      Vidare följer det av artikel 2.9 andra stycket i grundförordningen att i de fall då exportpriset konstrueras på grundval av den första oberoende köparens pris eller på någon annan skälig grund, ska justeringar göras för alla omkostnader, inbegripet tullar och skatter som har tillkommit mellan importen och återförsäljningen, i syfte att fastställa ett tillförlitligt exportpris vid unionens gräns. I artikel 2.9 tredje stycket i grundförordningen anges det att de poster som ska justeras bland annat ska inbegripa en skälig marginal för SGA-kostnaderna och vinsten (dom av den 25 oktober 2011, CHEMK och KF/rådet, T‑190/08, REU, EU:T:2011:618, punkt 27).

41      Det ska härvid först tilläggas att institutionerna gör justeringar enligt artikel 2.9 andra och tredje stycket på eget initiativ (se, analogt, dom av den 7 maj 1987, Nachi Fujikoshi/rådet, 255/84, REG, EU:C:1987:203, punkt 33, av den 7 maj 1987, Minebea/rådet, 260/84, REG, EU:C:1987:206, punkt 43, och Descom Scales/rådet, punkt 39 ovan, EU:T:1995:164, punkt 66). Det finns vidare anledning att anta att bestämmelsen inte utesluter att kostnader som uppkommit före importen justeras i den mån det är importören som vanligtvis bär dessa kostnader (se, för ett liknande resonemang, dom Gestetner Holdings/rådet och kommissionen, punkt 37 ovan, EU:C:1990:116, punkterna 31–33).

42      Även om det föreskrivs i artikel 2.9 i grundförordningen att det ska göras en justering för en skälig marginal för SGA-kostnaderna och vinsten, anges det i denna bestämmelse inte vilken metod för beräkning eller fastställande av marginalen som ska användas. I bestämmelsen nämns endast att den marginal som är föremål för justeringen ska vara skälig (se, för ett liknande resonemang, dom CHEMK och KF/rådet, punkt 40 ovan, EU:T:2011:618, punkt 28).

43      Slutligen utgör fastställandet av en skälig marginal för SGA-kostnaderna och vinsten inte något undantag när den rättspraxis som angetts ovan i punkt 37 ska tillämpas, enligt vilken institutionerna förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning inom området för handelspolitiska skyddsåtgärder. Detta innebär att unionsdomstolen endast ska göra en begränsad rättslig prövning. Fastställandet innebär nämligen med nödvändighet komplicerade ekonomiska bedömningar (se, för ett liknande resonemang, dom CHEMK och KF/rådet, punkt 40 ovan, EU:T:2011:618, punkt 38, se, analogt, dom av den 30 mars 2000, Miwon/rådet, T‑51/96, REG, EU:T:2000:92, punkt 42, och av den 21 november 2002, Kundan och Tata/rådet, T‑88/98, REG, EU:T:2002:280, punkt 50).

44      Mot bakgrund av det ovan angivna och med beaktande av rättspraxis ankommer det på den berörda part som avser bestrida omfattningen av de justeringar som gjorts på grundval av artikel 2.9 i grundförordningen, med hänvisning till att de marginaler som fastställts för SGA-kostnaderna och vinsten är orimliga, att i de fall exportören och importören är förbundna med varandra inkomma med bevisning och konkreta beräkningar för att styrka sina påståenden och särskilt den sats den i förekommande fall föreslår i stället (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom Canon m.fl./rådet, punkt 39 ovan, EU:C:1988:467, punkt 32).

45      Det är i förevarande fall ostridigt att sökanden under det administrativa förfarandet inför kommissionen gjorde gällande att den utgjorde en enda ekonomisk enhet tillsammans med CHEMK och KF och att den – förutom verksamhet som hade samband med import – bedrev exportverksamhet i egenskap av integrerad distributionsavdelning i nämnda enhet.

46      I de angripna besluten bedömde kommissionen att sökanden utförde alla de uppgifter som vanligtvis utförs av en närstående importör, varför sökanden skulle anses vara förbunden med CHEMK och KF och exportpriset skulle konstrueras i enlighet med artikel 2.9 i grundförordningen. Kommissionen bedömde vidare att den omständigheten att en enda ekonomisk enhet var för handen inte var relevant för frågan huruvida justeringar behövde göras enligt nämnda bestämmelse. Enligt kommissionen tillämpas nämligen artikel 2.9 i grundförordningen uttryckligen när exportören är förbunden med importören. Kommissionen har vidare lagt till att frågan huruvida förbindelsen antar formen av en enda ekonomisk enhet saknar betydelse för en justering enligt artikel 2.9 i grundförordningen. Domen rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, punkt 35 ovan (EU:C:2012:78), och domen Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet, punkt 35 ovan (EU:T:2009:62), som sökanden har hänvisat till, är enligt kommissionen ovidkommande, eftersom de målen avsåg en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen.

47      Såsom framgår av handlingarna tog kommissionen hänsyn till en skälig marginal för SGA-kostnaderna som uppgick till 2,29 procent av sökandens nettoomsättning och till en skälig marginal för vinsten motsvarande 6 procent av nämnda nettoomsättning när den skulle konstruera exportpriset enligt artikel 2.9 i grundförordningen.

48      Mot bakgrund av dessa påpekanden och preciseringar ska tribunalen pröva sökandens argument rörande den första grundens första del. Sökanden har gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktiga rättstillämpningar eller sakfel genom att felaktigt dra slutsatsen att förekomsten av en enda ekonomisk enhet saknade betydelse för bestämmandet av exportpriset, och därigenom i huvudsak bestritt en del av de justeringar kommissionen vidtog enligt artikel 2.9 i grundförordningen vad gäller sökandens SGA-kostnader och vinst.

49      Vidare har sökanden medgett att exportpriset i förevarande fall skulle konstrueras i enlighet med artikel 2.9 i grundförordningen, vars tillämplighet sökanden alltså inte bestrider. Såsom sökanden bekräftade under den muntliga förhandlingen, har den dessutom medgett att de SGA-kostnader och den vinst som är knuten till dess importverksamhet, som enligt sökanden omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde, skulle justeras.

50      Sökanden har i huvudsak gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning när den drog den felaktiga slutsatsen att förekomsten av en enda ekonomisk enhet inte var relevant vad gäller artikel 2.9 i grundförordningen.

51      Som svar på de argument som sökanden framställde under det administrativa förfarandet avseende att den utgjorde en enda ekonomisk enhet tillsammans med CHEMK och KF, erinrade kommissionen i de angripna besluten om att sökanden utförde de uppgifter som vanligtvis ankommer på en närstående importör, varför villkoren för att vidta justeringar enligt artikel 2.9 i grundförordningen var uppfyllda. Kommissionen preciserade vidare att förekomsten av en enda ekonomisk enhet inte påverkade frågan huruvida det fanns anledning att göra justeringar enligt artikel 2.9 i grundförordningen när villkoren för att tillämpa bestämmelsen var uppfyllda, och att bestämmelsen uttryckligen var tillämplig då exportören var förbunden med importören. Vidare bedömde kommissionen att frågan huruvida kopplingen mellan sökanden, CHEMK och KF innebar att det uppstod en enda ekonomisk enhet inte påverkade en justering enligt artikel 2.9 i grundförordningen.

52      Det framgår således att sökandens påstående att det fanns en enda ekonomisk enhet lämnades utan avseende i de angripna besluten av det skälet att kommissionen ansåg att tillämpningen av artikel 2.9 i grundförordningen inte påverkades av om det fanns en sådan enhet när det som i förevarande fall fanns en koppling mellan importör och exportör, mot bakgrund av att kommissionen anser att det ankommer på den att vidta justeringar enligt den bestämmelsen när villkoren för tillämpningen av bestämmelsen är uppfyllda.

53      Det framgår inte heller av de angripna besluten att kommissionen har avsett att utesluta att förekomsten av en enda ekonomisk enhet eventuellt kan påverka tillämpningen av artikel 2.9 i grundförordningen, det vill säga bland annat påverka möjligheten att vissa SGA-kostnader och vinster (till exempel sådana som har samband med exportverksamhet) inte beaktas vid justeringar enligt denna bestämmelse.

54      Denna tolkning av skälen i de angripna besluten gör sig än mer gällande då sökanden – såsom framgår av besluten – under det administrativa förfarandet har anfört att förekomsten av en enda ekonomisk enhet utgör hinder för justeringar enligt artikel 2.9 i grundförordningen av dess SGA-kostnader och vinster. Det var nämligen som svar på detta påstående som kommissionen angav i de angripna besluten att den ansåg att förekomsten av en sådan enhet inte hindrade de nämnda justeringarna. Sökanden har visserligen i sina yttranden av den 20 juni 2012 antytt att den endast bestred vissa av justeringarna av nämnda kostnader. Det är emellertid inte desto mindre så, att yttrandena inte är entydiga vad gäller omfattningen av sökandens bestridande och att sökanden i sina skrifter i vilket fall som helst inte anmärkt på framställningen av dess argument, såsom de har återgetts i de angripna besluten och såsom den själv har återgett dem i ansökan, då den angett de faktiska omständigheterna i förevarande mål.

55      Mot bakgrund av vad ovan anförts och eftersom, för det första, sökanden inte alls bestrider tillämpligheten av artikel 2.9 i grundförordningen, inte ens om en enda ekonomisk enhet skulle vara för handen – såsom sökanden bekräftade vid den muntliga förhandlingen som svar på en fråga ställd av tribunalen – och för det andra, kommissionen begränsade sig till att i de angripna besluten konstatera att förekomsten av en enda ekonomisk enhet inte var relevant för tillämpligheten av bestämmelsen och justeringarna som föreskrivs, har sökanden genom sina argument inte visat att kommissionen har gjort någon felaktig rättstillämpning i sina överväganden.

56      Dessa argument ska således lämnas utan avseende, utan att det finns anledning att bedöma vilken eventuell påverkan förekomsten av en enda ekonomisk enhet hade haft på exportpriset och betydelsen i detta avseende av domarna rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, punkt 35 ovan (EU:C:2012:78), och Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet, punkt 35 ovan (EU:T:2009:62), som sökanden hänvisat till.

57      Såsom sökanden preciserade vid den muntliga förhandlingen har den vidare i huvudsak gjort gällande att de justeringar som gjordes av SGA-kostnaderna och vinsten när exportpriset konstruerades i enlighet med artikel 2.9 i grundförordningen var alltför omfattande. Sökanden påpekade att artikel 2.9 i grundförordningen gör det möjligt att justera SGA-kostnaderna och vinsten endast i förhållande till de uppgifter som är knutna till importverksamheten och inte till exporten vad beträffar ett bolag, såsom sökanden, som agerar såväl som importör som exportör och ingår i en enda ekonomisk enhet. Vidare har sökanden, eftersom den under det administrativa förfarandet gjorde gällande att den förutom import även bedrev exportverksamhet, anfört att det ankom på kommissionen att mot bakgrund av justeringarna enligt artikel 2.9 i grundförordningen särskilja dessa verksamheter och endast justera de SGA-kostnader och vinster som var knutna till importverksamheten.

58      Utan att det är nödvändigt att fastställa om sökanden utgör en ekonomisk enhet tillsammans med CHEMK och KF och i förekommande fall bedöma hur en sådan enhet påverkar exportpriset i enlighet med relevanta bestämmelser i grundförordningen, kan sökandens argument om att marginalerna ovan i punkt 47 var alltför omfattande i det att kommissionen underlät att särskilja sökandens olika verksamheter, inte godtas.

59      Såsom sökanden bekräftade under den muntliga förhandlingen på fråga från tribunalen, har den under det administrativa förfarandet för det första inte gett in några detaljerade sifferuppgifter om de kostnader och vinster som den ansåg inte skulle justeras på den grunden att de var knutna till sökandens exportverksamhet. Av handlingarna framgår att sökanden vid kommissionen endast har gjort gällande att den utgjorde en enda ekonomisk enhet tillsammans med CHEMK och KF och utförde, förutom importverksamhet, även uppgifter som ankom på en integrerad försäljningsavdelning. I sin skrivelse av den 20 juni 2012 gjorde sökanden, som bestred kommissionens slutsatser avseende den andra undersökningsperioden, särskilt gällande att endast de SGA-kostnader och den vinst som avsåg import kunde justeras enligt artikel 2.9 i grundförordningen, med undantag av SGA-kostnader och vinster som avser export. Såsom framgår av kommissionens handlingar har sökanden emellertid strukit kolumnen, med rubriken ”[SGA-] kostnader 2,29 procent och normal vinst i undersökningsperioden 6 procent”, i bilaga 3 till sin skrivelse av den 20 juni 2012, vad avser de justeringar som kommissionen avsåg att göra. Sökanden har inte bestritt detta.

60      Förutom den omständigheten att sökandens yttranden under det administrativa förfarandet inte är otvetydiga, behövde kommissionen fastställa en skälig marginal för sökandens SGA-kostnader och vinst för att kunna göra justeringar enligt artikel 2.9 i grundförordningen – vars tillämplighet sökanden på intet sätt har ifrågasatt –, eftersom sökanden inte hade tillhandahållit några exakta sifferuppgifter beträffande de uppkomna kostnaderna och erhållna vinsterna i de olika verksamheterna.

61      Mot bakgrund av övervägandena ovan i punkterna 40–44, ska det erinras om att kommissionen gör de justeringar som avses i artikel 2.9 i grundförordningen på eget initiativ när den ska konstruera exportpriset på grundval av samma bestämmelse, och fastställer härvid en skälig marginal för SGA-kostnaderna och vinsten. Med beaktande av den rättspraxis som angetts särskilt ovan i punkt 44, ankommer det emellertid på den berörda parten – i förevarande fall sökanden – att i den omfattning den under det administrativa förfarandet avser att bestrida de meddelade justeringarna, inkomma med sifferuppgifter till stöd för sitt bestridande, såsom konkreta beräkningar som styrker dess påståenden.

62      I detta hänseende ska det även tilläggas att påståendet om att det finns en enda ekonomisk enhet inom vilken sökanden i huvudsak verkar som en integrerad försäljningsavdelning på det sättet att dess importverksamhet kompletteras av exportverksamhet, om detta antas styrkt, till skillnad från vad sökanden har gjort gällande inte medför att bevisbördan omkastas på så sätt att kommissionen på eget initiativ ska särskilja importverksamheten från exportverksamheten och tillhörande SGA-kostnader och vinster, om detta skulle vara motiverat. Eftersom sökanden delvis har bestritt de av kommissionen meddelade justeringarna, ankommer det nämligen alltjämt på denne att förebringa bevisning om att justeringarna var alltför omfattande genom att visa den påstådda inverkan dess exportverksamhet har på de justeringar som kommissionen kan vidta.

63      Till skillnad från vad sökanden gjorde gällande vid förhandlingen kunde den än mindre underlåta att inge sifferuppgifter med hänvisning till att kommissionen ännu inte hade fastställt om det i förevarande fall fanns en enda ekonomisk enhet och dess inverkan på exportprisets konstruktion. Detta argument är nämligen oförenligt med ovan i punkt 44 angiven rättspraxis, i det att det innebär att ingivandet av sifferuppgifter – som ska visa att vissa justeringar är alltför omfattande genom att de är kopplade till verksamhet som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2.9 i grundförordningen – blir beroende av ett förhandserkännande från kommissionen av att sådan verksamhet utövas.

64      Av detta följer att kommissionen inte gjorde något uppenbart fel när den – utan att ha erhållit detaljerade sifferuppgifter från sökanden under det administrativa förfarandet – fastställde skäliga marginaler för sökandens SGA-kostnader och vinst utan att på eget initiativ göra åtskillnad – om det antas att en sådan åtskillnad var relevant – mellan de SGA-kostnader och vinster som hänförde sig till den påstådda export- respektive importverksamheten.

65      Förutom den omständigheten att sökanden inte gav in några sifferuppgifter under det administrativa förfarandet för att vederlägga den skäliga marginal för SGA-kostnaderna och vinsten som kommissionen avsåg att tillämpa, har sökanden för det andra inte heller i det nu aktuella förfarandet visat att kommissionens justeringar var alltför omfattande. Sökanden har nämligen inte inkommit med några uppgifter vid tribunalen utifrån vilka det kan slås fast precis vilka justeringar den bestrider i det att de skulle avse dess exportverksamhet som del av en enda ekonomisk enhet, eller inkommit med någon uppgift för att visa att kommissionens justeringar skulle vara överdrivna.

66      För det första skulle alltså dumpningsmarginalen för den andra undersökningsperioden enligt sökanden ”ha varit mycket lägre” än den som kommissionen beräknade, om kommissionen hade tillämpat artikel 2.9 i grundförordningen korrekt med beaktande av att en enda ekonomisk enhet var för handen, och det preciserades att justeringarna var ”överdrivna”. För det andra har sökanden gjort gällande att betydelsen av att en enda ekonomisk enhet var för handen för justeringarna enligt artikel 2.9 i grundförordningen befinner sig i ett intervall mellan 8 och 20 procent av den beräknade dumpningsmarginalen. För det tredje är den skäliga marginalen på 2,29 procent av sökandens nettoomsättning för SGA-kostnaderna ”mycket högre” än den marginal som hade kunnat räknas fram om kommissionen hade beaktat att en enda ekonomisk enhet var för handen. För det fjärde har sökanden gjort gällande att den förväntade vinsten på 6 procent av sökandens nettoomsättning utgör ”den genomsnittliga förväntade vinsten för varje oberoende aktör/importör”, medan ”endast en obetydlig del av vinsten i förekommande fall kan hänföras till sökandens [/enda ekonomiska enhetens] återförsäljning efter import i unionen” om en enda ekonomisk enhet är för handen.

67      Dessa påståenden, som inte är tydliga eller underbyggda, är emellertid inte tillräckliga i förhållande till de krav som tribunalen har erinrat om ovan i punkt 44 och kan således inte medföra att omfattningen av kommissionens justeringar i de angripna besluten ska ifrågasättas.

68      Eftersom sökanden har anfört att kommissionen tillämpade den genomsnittliga förväntade vinsten för en oberoende importör i de angripna besluten, är det härvid tillräckligt att erinra om att när producenten och importören är närstående inom unionen ska den skäliga förväntade vinsten i artikel 2.9 tredje stycket i grundförordningen enligt rättspraxis beräknas, inte på grundval av uppgifter som härrör från den närstående importören som kan påverkas av deras samarbete, utan på uppgifter som härrör från en oberoende importör (dom CHEMK och KF/rådet, punkt 40 ovan, EU:T:2011:618, punkt 29, se även, analogt, domar av den 5 oktober 1988, Silver Seiko m.fl./rådet, 273/85 och 107/86, REG, EU:C:1988:466, punkt 25, och Canon m.fl./rådet, punkt 39 ovan, EU:C:1988:467, punkt 32).

69      Härav följer att sökanden inte har visat att justeringarna av dess SGA-kostnader och vinst var alltför omfattande.

70      Kommissionen gjorde således inget uppenbart fel när den tillämpade de skäliga marginalerna på 2,29 procent och 6 procent vad avsåg sökandens SGA-kostnader respektive dess vinst.

71      Talan kan mot bakgrund av ovanstående inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

 Den första grundens första del

72      Till stöd för den första grundens första del har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig rättstillämpning eller en uppenbart felaktig bedömning i de angripna besluten när den fann att sökanden inte utgjorde en enda ekonomisk enhet tillsammans med CHEMK och KF. Sökanden har tillagt att även om kommissionen i de angripna besluten betecknade sökanden som en importör förbunden med exportören i den mening som avses i artikel 2.9 i grundförordningen, kan sökanden inte utesluta att kvalificeringen grundar sig på slutsatsen att sökanden inte ingick i en enda ekonomisk enhet och att bedömningarna i skälen 24 och 37 i genomförandeförordningen är felaktiga i den mån kommissionens förkastande i de angripna besluten av förekomsten av en enda ekonomisk enhet grundar sig på dessa bedömningar.

73      Kommissionen har gjort gällande att den första grundens första del inte kan prövas i sak och i vart fall är verkningslös.

74      Såsom framgår av återgivningen av de angripna besluten ovan i punkt 46, har kommissionen i dessa beslut inte uttalat sig om huruvida sökanden, CHEMK och KF utgjorde en enda ekonomisk enhet. Kommissionen bekräftade under den muntliga förhandlingen att något sådant uttalande inte skett. I de angripna besluten bedömde kommissionen nämligen endast att sökanden bedrev verksamhet som var typisk för en närstående importör, varför exportpriset skulle konstrueras med stöd av artikel 2.9 i grundförordningen, och att förekomsten av en enda ekonomisk enhet inte hade någon betydelse i detta avseende, eftersom villkoren för att tillämpa bestämmelsen var uppfyllda. Härav följer att talan inte kan bifallas på den första grundens första del i den del den avser slutsatser som inte finns i de angripna besluten.

75      Även om det antas att kommissionen, såsom sökanden har gjort gällande, avsåg att utesluta förekomsten av en enda ekonomisk enhet i förevarande fall när den betecknade sökanden som en närstående importör, är det under alla omständigheter så, att det i nu aktuellt mål saknar betydelse för bedömningen av lagenligheten av hur exportpriset har konstruerats i de angripna besluten huruvida sökanden ingår i en enda ekonomisk enhet tillsammans med CHEMK och KF, såsom den har gjort gällande. Det ska erinras om att sökanden inom ramen för den första grundens andra del inte har visat att justeringarna enligt artikel 2.9 i grundförordningen var alltför omfattande på den grunden att sökanden ansåg att en enda ekonomisk enhet var för handen. Även om det antas att sökanden faktiskt ingick i en enda ekonomisk enhet tillsammans med CHEMK och KF samt att kommissionen felaktigt förkastade detta, påverkar ett sådant fel inte de justeringar som kommissionen gjorde av sökandens SGA-kostnader och vinst.

76      I den mån sökanden hänvisar till rådets slutsatser i genomförandeförordningen – vilka slutsatser sökanden anser att kommissionen skulle ha beaktat i de angripna besluten, i enlighet med punkt 3.2.3 a i tillkännagivandet – ska det anges att det visserligen framgår av skäl 5 i respektive angripet beslut att kommissionen i de besluten i princip avsåg att följa slutsatserna från översynen. Vad gäller fastställandet av exportpriset är det inte desto mindre så, att kommissionen på intet sätt har tagit ställning i fråga om förekomsten av en enda ekonomisk enhet. Det är nämligen endast i genomförandeförordningen som en bedömning återfinns från rådet av de uppgifter som CHEMK-koncernen inkom med för att visa förekomsten av en enda ekonomisk enhet.

77      Genomförandeförordningen omfattas emellertid inte av nu aktuellt mål, vilket sökanden dessutom bekräftade under den muntliga förhandlingen.

78      Eftersom det av rättspraxis följer att unionsdomstolen inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita) (dom av den 14 december 1962, Meroni/Höga myndigheten, 46/59 och 47/59, REG, EU:C:1962:44, s. 801, och av den 28 juni 1972, Jamet/kommissionen, 37/71, REG, EU:C:1972:57, punkt 12), får tribunalen i förevarande mål inte pröva lagenligheten av de bedömningar som finns i skälen 24 och 37 i genomförandeförordningen.

79      Med tanke på att sökanden vid den muntliga förhandlingen uppgav att det för iakttagandet av dess rätt till försvar fanns anledning att ta hänsyn till samtliga uppgifter i såväl de angripna besluten som översynen, ska det anges att det inte framgår med den tydlighet som krävs av de uppgifter som lagts fram under förhandlingen huruvida sökanden därigenom avser att göra gällande att kommissionen har åsidosatt dess rätt till försvar.

80      Även om det antas att sökanden avser att göra gällande ett åsidosättande av sin rätt till försvar, skulle det – såsom kommissionen korrekt har påpekat – under alla omständigheter handla om en ny grund som åberopas först under förhandlingen och som av den anledningen ska avvisas i enlighet med artikel 48.2 i rättegångsreglerna.

81      I enlighet med artikel 48.2 i rättegångsreglerna får nämligen nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet (dom av den 16 mars 2000, Compagnie maritime belge transports m.fl./kommissionen, C‑395/96 P och C‑396/96 P, REG, EU:C:2000:132, punkt 99). Vid den muntliga förhandlingen har sökanden emellertid inte gjort gällande att någon rättslig eller faktisk omständighet har framkommit under förfarandet som motiverar att en ny grund åberopas.

82      Visserligen framgår det av rättspraxis att en grund som utgör en utvidgning av en grund som tidigare – direkt eller underförstått – har åberopats i ansökan och som har ett nära samband med denna kan prövas i sak (beslut av den 13 november 2001, Dürbeck/kommissionen, C‑430/00 P, REG, EU:C:2001:607, punkt 17). I nu aktuellt mål kan emellertid sökandens påstående under den muntliga förhandlingen om att dess rätt till försvar har åsidosatts inte anses utgöra en sådan utvidgning. Tvärtom är det så, att i den mån sökanden genom den första grundens första del i ansökan har bestritt kommissionens eventuella förkastande i de angripna besluten av förekomsten av en enda ekonomisk enhet, grundar sig påståendet om att rätten till försvar har åsidosatts genom att hänsyn inte tagits till de argument sökanden har framställt till stöd för förekomsten av en sådan enhet nödvändigtvis på ett omvänt antagande, nämligen kommissionens påstådda underlåtenhet att pröva sökandens argument om förekomsten av en enda ekonomisk enhet eller att beakta resultaten från översynen.

83      Mot denna bakgrund kan talan inte bifallas med stöd av den första grundens första del och följaktligen inte heller med stöd av den första grunden i dess helhet.

 Den andra grunden: Uppenbart felaktig bedömning och åsidosättande av artikel 11.9 i grundförordningen

84      Sökanden har i den andra grunden om ogiltigförklaring bestritt kommissionens ändring av metod i de angripna besluten för fastställandet av dumpningsmarginalen. I huvudsak har sökanden gjort gällande att kommissionen felaktigt fann att förändrade omständigheter förelåg som motiverade ändringen av metod, varigenom kommissionen samtidigt gjorde en uppenbart felaktig bedömning och åsidosatte artikel 11.9 i grundförordningen. För det första har sökanden bestritt de skäl i de angripna besluten på grundval av vilka kommissionen drog slutsatsen att omständigheterna hade förändrats i den mening som avses i artikel 11.9 i grundförordningen. Därefter har sökanden gjort gällande att kommissionen inte har visat att de förändrade omständigheterna kunde rättfärdiga tillämpningen av en metod som skilde sig från den som tillämpades i samband med den ursprungliga undersökningen. Slutligen har sökanden anfört att kommissionen har ett begränsat utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 11.9 i grundförordningen, varför kommissionen var skyldig att tillämpa samma metod som vid den ursprungliga undersökningen.

85      Kommissionen har bestritt dessa argument.

86      Inledningsvis ska det erinras om att det följer av fast rättspraxis att valet mellan de olika metoderna för beräkning av dumpningsmarginalen och bedömningen av en produkts normalvärde förutsätter en bedömning av komplicerade ekonomiska situationer. Domstolsprövningen av en sådan bedömning ska således endast avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se dom Ikea Wholesale, punkt 37 ovan, EU:C:2007:547, punkt 41 och där angiven rättspraxis, dom av den 8 juli 2008, Huvis/rådet, T‑221/05, EU:T:2008:258, punkt 39).

87      Enligt artikel 11.9 i grundförordningen ska kommissionen vid varje återbetalningsförfarande i den mening som avses i punkt 8 i samma artikel, med beaktande av bland annat artikel 2 och under förutsättning att omständigheterna är oförändrade, tillämpa samma metoder som vid den ursprungliga undersökningen som ledde till införandet av tullen i fråga (dom av den 19 september 2013, Dashiqiao Sanqiang Refractory Materials/rådet, C‑15/12 P, REU, EU:C:2013:572, punkt 16).

88      Enligt rättspraxis ska det undantag som tillåter institutionerna att under återbetalningsförfarandet tillämpa en annan metod än vid den ursprungliga undersökningen när omständigheterna är förändrade ges en restriktiv tolkning. En avvikelse eller ett undantag från en huvudregel ska nämligen tolkas restriktivt (se dom Dashiqiao Sanqiang Refractory Materials/rådet, punkt 87 ovan, EU:C:2013:572, punkt 17 och där angiven rättspraxis, dom Huvis/rådet, punkt 86 ovan, EU:T:2008:258, punkt 41). Det ankommer således på kommissionen att visa att omständigheterna har förändrats om den avser att tillämpa en annan metod än den som tillämpades vid den ursprungliga undersökningen (dom Dashiqiao Sanqiang Refractory Materials/rådet, punkt 87 ovan, EU:C:2013:572, punkt 18, och Huvis/rådet, punkt 86 ovan, EU:T:2008:258, punkt 41).

89      Med beaktande av kravet på en restriktiv tolkning ska det härvid tilläggas att en ändring av metod måste ha ett samband med en konstaterad förändring av omständigheterna för att vara motiverad enligt artikel 11.9 i grundförordningen (se, för ett liknande resonemang, dom Huvis/rådet, punkt 86 ovan, EU:T:2008:258, punkt 47).

90      Vad gäller undantagskaraktären för en sådan förändring av omständigheterna i den mening som avses i artikel 11.9 i grundförordningen, följer det emellertid av rättspraxis att kravet på en restriktiv tolkning inte ger kommissionen någon möjlighet att tolka och tillämpa denna bestämmelse på ett sätt som strider mot dess ordalydelse och syfte. I detta hänseende föreskrivs särskilt i artikel 11.9 att den metod som tillämpas ska vara förenlig med artikel 2 i grundförordningen (se dom Dashiqiao Sanqiang Refractory Materials/rådet, punkt 87 ovan, EU:C:2013:572, punkt 19 och där angiven rättspraxis, dom Huvis/rådet, punkt 86 ovan, EU:T:2008:258, punkt 42, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2009, MTZ Polyfilms/rådet, T‑143/06, REG, EU:T:2009:441, punkt 43).

91      Härav följer dessutom att om det under återbetalningsförfarandet visar sig att tillämpningen av den metod som tillämpats i den ursprungliga undersökningen inte var förenlig med artikel 2 i grundförordningen, är kommissionen skyldig att inte längre tillämpa den metoden (se dom av den 16 december 2011, Dashiqiao Sanqiang Refractory Materials/rådet, T‑423/09, REU, EU:T:2011:764, punkt 58 och där angiven rättspraxis), varvid det ankommer på kommissionen att visa att den metod som tillämpades i den ursprungliga undersökningen inte var förenlig med artikel 2 i grundförordningen (se, för ett liknande resonemang, dom Huvis/rådet, punkt 86 ovan, EU:T:2008:258, punkt 51). För att rättfärdiga en ändring av metod är det däremot inte tillräckligt att den nya metoden är lämpligare än den tidigare, förutsatt dock att den tidigare metoden är förenlig med artikel 2 i grundförordningen (dom Huvis/rådet, punkt 86 ovan, EU:T:2008:258, punkt 50).

92      Det är mot bakgrund av dessa regler som tribunalen ska pröva denna grund.

93      Det är ostridigt att kommissionen, som ansåg att omständigheterna hade förändrats, tillämpade en annan metod i de angripna besluten för att fastställa dumpningsmarginalen än den som hade använts i den ursprungliga undersökningen.

94      Det framgår nämligen av de angripna besluten att kommissionen under återbetalningsförfarandet först beräknade en separat dumpningsmarginal för CHEMK respektive KF innan den fastställde en genomsnittlig dumpningsmarginal för CHEMK-koncernen (nedan kallad den nya metoden). Under den ursprungliga undersökningen hade institutionerna däremot sammanfört samtliga relevanta uppgifter om CHEMK:s och KF:s interna försäljningar i exportlandet, produktionskostnad, lönsamhet och försäljningar till unionen (nedan kallad den ursprungliga metoden).

95      Dessa metoder, såsom kommissionen har beskrivit dem i sina skrifter utan invändningar från sökanden, skiljer sig således åt genom den tidpunkt då uppgifterna om CHEMK och KF sammanfördes i syfte att fastställa dumpningsmarginalen för CHEMK-koncernen. Inom ramen för den nya metoden sammanfördes nämligen dessa uppgifter i slutet av beräkningen av dumpningsmarginalen, eftersom kommissionen hade inlett med att beräkna en separat dumpningsmarginal för CHEMK respektive KF på grundval av ett exportpris och normalvärde för vart och ett av dessa bolag, innan den sammanlade de sålunda beräknade beloppen och fastställde en genomsnittlig dumpningsmarginal. Inom ramen för den ursprungliga metoden hade institutionerna däremot redan från början sammanfört uppgifterna om CHEMK och KF, varför någon åtskillnad inte gjordes vad gäller exportpriset och normalvärdet.

96      Under dessa omständigheter finns det vidare anledning att pröva om kommissionen hade rätt att tillämpa den nya metoden under återbetalningsförfarandet. Eftersom sökanden inte har bestritt att den nya metoden är förenlig med artikel 2 i grundförordningen – vilken ståndpunkt sökanden bekräftade under den muntliga förhandlingen – ska det prövas om kommissionen har visat att omständigheterna faktiskt hade förändrats och att denna förändring rättfärdigade tillämpningen av den nya metoden.

97      Det framgår av de angripna besluten att kommissionen fann att omständigheterna hade förändrats i huvudsak med anledning av en förändring i CHEMK-koncernens struktur och i CHEMK:s och KF:s organisation av exportförsäljning. Kommissionen bedömde härvid, under den ursprungliga undersökningen, att CHEMK var den enda exporterande producenten i CHEMK-koncernen, eftersom all exportförsäljning som bedrevs av de två producenterna i koncernen, CHEMK och KF, utfördes genom CHEMK, och att CHEMK exporterade varorna genom flera närstående aktörer innan de såldes till slutkund inom unionen. Enligt kommissionen skulle under återbetalningsförfarandet såväl CHEMK som KF däremot betraktas som exporterande producenter, eftersom dessa två bolag sålde sin produktion till sökanden individuellt och direkt i syfte att exportera till unionen. Enligt kommissionen utförde således CHEMK-koncernen under den ursprungliga undersökningen exporten genom en enda försäljningskanal, medan exporten under återbetalningsförfarandet skedde genom två försäljningskanaler. Vidare bedömde kommissionen att det under den ursprungliga undersökningen i princip var omöjligt att fastställa individuella exportpriser för CHEMK och KF, eftersom det inte var angivet på försäljningslistorna varifrån de produkter som såldes till oberoende köpare i unionen kom, medan dessa uppgifter ingavs under återbetalningsförfarandet. Vad slutligen gäller försäljningsstrukturen på exportlandets inhemska marknad, har kommissionen anfört att en närstående aktör sålde delar av koncernens produktion på den inhemska marknaden under den ursprungliga undersökningen, medan varje inhemsk försäljning utfördes direkt av CHEMK och KF under återbetalningsförfarandet.

98      Det följer av dessa hänvisningar till de angripna besluten att det fanns grund för slutsatsen att omständigheterna hade förändrats på ett sådant sätt att det var motiverat att ändra metod, i huvudsak med anledning av förändringar i CHEMK-koncernens struktur och exportförsäljningens organisation, särskilt i det att sökanden integrerades i strukturen och försäljningskanalerna för export förändrades. Således betecknade kommissionen CHEMK och KF som två exporterande producenter som genomförde sin exportförsäljning genom sökanden. Dessutom genomfördes all försäljning på exportlandets inhemska marknad numera direkt av CHEMK och KF. Således tillämpade kommissionen den nya metoden – med beaktande dessutom av att den till skillnad från vid den ursprungliga undersökningen hade uppgifter som gjorde det möjligt för den att beräkna ett individuellt exportpris för CHEMK och KF – genom att beräkna individuella dumpningsmarginaler för var och en av de exporterande producenterna innan den med beaktande av att de ingick i CHEMK-koncernen fastställde en vägd genomsnittlig dumpningsmarginal för koncernen.

99      CHEMK-koncernen var således föremål för betydande förändringar särskilt vad avser den omständigheten att sökanden integrerades i koncernen och vad avser organisationen av exporten till unionen, vilket sökanden dessutom medgav såväl under det administrativa förfarandet, i sin skrivelse av den 20 juni 2012, som under nu aktuellt förfarande, i sin replik. Vad gäller CHEMK-koncernens exportförsäljning har sökanden heller inte bestritt den omständigheten att såväl CHEMK:s som KF:s exportförsäljning under den ursprungliga undersökningen företogs av CHEMK genom flera mellanled, medan CHEMK och KF under återbetalningsförfarandet företog exportförsäljningen individuellt genom sökanden.

100    Dessa förändringar, som påverkade CHEMK-koncernens struktur och organisationen av dess exportförsäljning till unionen, utgjorde en förändring av omständigheterna i den mening som avses i artikel 11.9 i grundförordningen.

101    Denna förändring av omständigheterna är även sådan att den motiverar att metoden ändras i enlighet med artikel 11.9 i grundförordningen, eftersom ändringen av metod återspeglar uppkomsten av en andra försäljningskanal i CHEMK-koncernen och således den förändring som uppkom i koncernens organisation av sin försäljning.

102    Det finns anledning att erinra om att kommissionen – i enlighet med den nya metoden – beräknade individuella dumpningsmarginaler för var och en av de exporterande producenterna, CHEMK och KF, innan den fastställde en genomsnittlig dumpningsmarginal för CHEMK-koncernen. Denna beräkning av individuella dumpningsmarginaler, som återspeglar dubbelheten i CHEMK-koncernens exportkanaler, kräver emellertid att det först görs en beräkning av de individuella normalvärdena och exportpriserna för var och en av de exporterande producenterna i koncernen.

103    De argument som sökanden har framställt till stöd för den andra grunden förändrar inte dessa överväganden. Dessa argument kan i huvudsak delas in i tre grupper.

104    Genom argumenten i den första gruppen har sökanden bestritt de skäl i de angripna besluten på vilka kommissionen grundade sin slutsats att omständigheterna hade förändrats i den mening som avses i artikel 11.9 i grundförordningen.

105    För det första har sökanden gjort gällande att det såväl under den ursprungliga undersökningen som under återbetalningsförfarandet endast fanns en exporterande producent, varför omständigheterna inte hade förändrats i detta hänseende. Till skillnad från vad kommissionen angav i de angripna besluten, har institutionerna nämligen behandlat CHEMK-koncernen och inte bolaget CHEMK som exporterande producent i den ursprungliga undersökningen. Vidare anser sökanden att CHEMK och KF tillsammans utgjorde en exporterande producent under återbetalningsförfarandet, eftersom dessa bolag ingick i en enda ekonomisk enhet.

106    Även om det är riktigt, såsom sökanden har gjort gällande, att det följer av skäl 62 i den ursprungliga förordningen att institutionerna betecknade CHEMK-koncernen som en exporterande producent, är det emellertid inte desto mindre så – såsom framgår av de angripna besluten och såsom kommissionen bekräftade under det skriftliga förfarandet utan invändning från sökanden – att endast bolaget CHEMK utförde koncernens export till unionen.

107    Under dessa omständigheter finns det anledning att göra följande bedömning. Endast den omständigheten att CHEMK-koncernen i den ursprungliga undersökningen formellt betecknades som exporterande producent är inte tillräcklig för att visa att institutionerna avsåg grunda sitt val av den ursprungliga metoden på bedömningen att CHEMK-koncernen skulle betecknas som exporterande producent snarare än på den bedömning kommissionen framförde i sina skrivelser, enligt vilken CHEMK-koncernen exporterade endast genom en av sina två producenter. Eftersom omständigheterna förändrades vad gäller CHEMK-koncernens organisation av exportförsäljningen, såsom framgår ovan i punkt 100, följer således härav att endast den formella kvalificeringen, i den ursprungliga undersökningen, av koncernen som exporterande producent inte förändrar slutsatsen ovan i punkt 101, enligt vilken denna förändring kunde rättfärdiga kommissionens ändring av metod.

108    Vad gäller begreppet en enda ekonomisk enhet finns det i övrigt anledning att erinra om att detta har utvecklats i fast rättspraxis i syfte att fastställa normalvärdet i den mening som avses i artikel 2.1 i grundförordningen (dom rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, punkt 35 ovan, EU:C:2012:78, punkt 55). Av denna rättspraxis följer att när en producent uppdrar åt ett bolag som distribuerar dess produkter och som den kontrollerar ekonomiskt att utföra uppgifter som normalt ankommer på en intern försäljningsavdelning, är det motiverat att använda det pris som den första oberoende köparen har erlagt till försäljningsbolaget i syfte att fastställa normalvärdet, eftersom det priset kan antas utgöra priset för den första försäljningen vid normal handel i den mening som avses i artikel 2.1 första stycket i grundförordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 1988, Brother Industries/rådet, 250/85, REG, EU:C:1988:464, punkt 15, och av den 10 mars 1992, Canon/rådet, C‑171/87, REG, EU:C:1992:106, punkterna 9 och 11).

109    Det ska vidare erinras om att denna rättspraxis har tillämpats analogt på justeringar enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen av exportpriset (dom Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet, punkt 35 ovan, EU:T:2009:62, punkt 177). Det har härvid slagits fast särskilt att om en producent distribuerar sina produkter till unionen genom ett rättsligt sett separat bolag som det likväl kontrollerar ekonomiskt, talar kravet på ett konstaterande som återspeglar den ekonomiska verkligheten i förhållandet mellan producenten och försäljningsbolaget snarare för en tillämpning av begreppet en enda ekonomisk enhet vid beräkningen av exportpriset (dom rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, punkt 35 ovan, EU:C:2012:78, punkt 55).

110    Härav följer att begreppet en enda ekonomisk enhet grundar sig särskilt på nödvändigheten av att ta hänsyn till den ekonomiska verkligheten i förhållandet mellan en producent och dess försäljningsbolag, i det att det sistnämnda utför uppgifter såsom en integrerad försäljningsavdelning hos nämnda producent.

111    Sökanden har genom detta argument, såsom det sammanfattas ovan i punkt 105, däremot dragit andra slutsatser av begreppet en enda ekonomisk enhet. Sökandens argument vilar i huvudsak på utgångspunkten att den omständigheten att två producenter ingår i samma koncern och – tillsammans med ett juridiskt sett skilt bolag som också ingår i koncernen och som utför uppgifter såsom en integrerad försäljningsavdelning – utgör en enda ekonomisk enhet, innebär att institutionerna måste göra bedömningen att endast nämnda ekonomiska enhet kan betecknas som en exporterande producent.

112    Utan att det ens är nödvändigt att fastställa om CHEMK och KF ska anses tillhöra en enda ekonomisk enhet, ska det emellertid påpekas att denna utgångspunkt inte kan godtas, och följaktligen inte heller det argument som följer därav. Med denna utgångspunkt bortser nämligen sökanden från den ekonomiska verklighet som består i att dessa två producenter – trots att de i sin egenskap av dotterbolag som ägs av samma aktieägare tillhör samma koncern eller till och med, om det antas bevisat, samma ekonomiska enhet – utgör skilda juridiska personer som under återbetalningsförfarandet tillverkade och saluförde sina produkter individuellt. Med andra ord tas det med denna utgångspunkt inte hänsyn till att det finns två skilda försäljningskanaler. Vidare har sökanden inte förklarat varför det ska bortses från denna ekonomiska verklighet när, om detta kan antas bevisat, en enda ekonomisk enhet är för handen.

113    För det andra har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde fel när den drog slutsatsen att nya kanaler för exportförsäljning hade tillkommit, eftersom de av CHEMK och KF företagna försäljningarna borde ha ansetts utgöra försäljningar inom koncernen med hänsyn till förekomsten av en enda ekonomisk enhet.

114    Argumentet kan av samma skäl som angetts ovan i punkterna 108–112 inte godkännas.

115    Sökanden har även anfört att kommissionen gjorde fel när den ansåg det vara omöjligt att under den ursprungliga undersökningen fastställa försäljningsuppgifter per tillverkningsavdelning, trots att den under den undersökningen inte hade efterfrågat sådana uppgifter. Enligt sökanden kan kommissionen inte rättfärdiga en förändring av omständigheterna med en ändring av sin undersökningsmetod.

116    Dessa argument är verkningslösa.

117    Såsom framgår ovan av punkterna 100–102 kan kommissionens slutsats om att det föreligger en förändring av omständigheterna som föranleder en ändring av metod i enlighet med artikel 11.9 i grundförordningen vila på endast den ostridiga omständigheten att CHEMK-koncernens struktur och dess organisation av exportförsäljningen förändrats. Även om det antas att kommissionen har underlåtit att efterfråga individuella uppgifter under den ursprungliga undersökningen på det sätt sökanden har gjort gällande, kan en sådan underlåtenhet under dessa omständigheter inte påverka lagenligheten av slutsatsen i de angripna besluten om att omständigheterna hade förändrats.

118    Vidare framgår det av de angripna besluten att kommissionen bedömde att den inte hade kunnat vidta individuella beräkningar ens om den hade förfogat över de uppgifter som krävdes för att fastställa ett individuellt exportpris för varje producent, eftersom det under den ursprungliga undersökningen fanns en enda exporterande producent. Sökanden har således inte motsatt sig bedömningen, enligt vilken det i vilket fall som helst inte var möjligt att företa individuella beräkningar under den ursprungliga undersökningen.

119    Det framgår i övrigt under alla förhållanden av handlingarna i målet att sökandens argument i detta hänseende även saknar grund. Det är visserligen riktigt att kommissionen inte uttryckligen har efterfrågat uppgifter om den exportförsäljning som KF företog genom CHEMK. Emellertid följer det av dessa handlingar att kommissionen, såsom den bekräftar i sina skrivelser, faktiskt har efterfrågat uppgifter från CHEMK och KF som hade gjort det möjligt att beräkna ett individuellt normalvärde och exportpris för vart och ett av dessa två bolag. För det första efterfrågade kommissionen i skrivelse av den 9 mars 2009 förtydliganden av de transaktioner som återfanns bland CHEMK:s uppgifter och särskilt av deras upprinnelse. Därefter efterfrågade kommissionen i samma skrivelse förtydliganden av CHEMK:s exportförsäljning. Slutligen efterfrågade kommissionen i skrivelse av den 20 april 2007 preciseringar av de exportförsäljningar som företogs genom vissa däri angivna mellanled. Det framgår emellertid av handlingarna att CHEMK-koncernen i sina svar på dessa begäranden inte inkom med de efterfrågade individuella uppgifterna.

120    Det ska härvid tilläggas att sökanden i nu aktuellt förfarande inte har bestritt innehållet i de begäranden som avses ovan i punkt 119. Inte heller har sökanden framställt något argument i egentlig mening för att visa att nämnda uppgifter inte hade gjort det möjligt för kommissionen att beräkna ett individuellt normalvärde och exportpris beträffande CHEMK respektive KF. Tvärtom angav sökanden vid den muntliga förhandlingen att ”kommissionen möjligen [hade] rätt när den [sa] att den hade frågat efter uppgifter för de aktörer som agerade mellanled” och samtidigt preciserat ”att dessa aktörer inte var tillräckligt kontrollerade för att [kunna] tillhandahålla sådana uppgifter”.

121    Sökanden har även gjort gällande att den påstådda förändringen av omständigheterna på exportlandets inhemska marknad var obetydlig och inte kunde rättfärdiga en ändring av metod.

122    Förutom den omständigheten att sökanden genom de i föregående punkt angivna argumenten har vidgått att omständigheterna hade förändrats på exportlandets inhemska marknad, ska det vidare slås fast att – även om det antas att nämnda förändring, såsom sökanden har anfört, inte kan tjäna som grund för att ändra metoden med anledning av att den är obetydlig – ändringen av metod, inbegripet vad avser fastställandet av normalvärdet grundar sig på en rad förändringar av omständigheterna, såsom kommissionen har förklarat i sina skrifter. Dessa omfattar särskilt de förändringar som påverkar CHEMK-koncernens struktur och organisation av exportförsäljningen, vilka i sig var tillräckliga för att rättfärdiga att kommissionen ändrade metod, såsom framgår ovan av punkterna 100–102.

123    Såsom redan angivits ovan i punkt 102 är det precis den omständigheten att det finns två exporterande producenter som rättfärdigar att en ny metod tillämpas varigenom kommissionen fastställer två individuella dumpningsmarginaler för CHEMK respektive KF på grundval av de individuella normalvärdena och exportpriserna, innan den fastställer en genomsnittlig dumpningsmarginal för CHEMK-koncernen.

124    Även om det antas att kommissionens bedömning i de angripna besluten avseende en eventuell förändring på exportlandets marknad är behäftad med fel, kan ett sådant fel inte påverka lagenligheten av de angripna besluten.

125    Utan att det finns anledning att bedöma om kommissionen kunde beteckna förändringen på exportlandets marknad som en förändring av omständigheterna i den mening som avses i artikel 11.9 i grundförordningen, kan det under dessa omständigheter slås fast att de argument som sökanden har framställt härvid är verkningslösa.

126    Sökanden har vidare gjort gällande att påståendet i de angripna besluten om att den nya metoden är mer precis saknar betydelse, eftersom lämplighetsöverväganden inte kan motivera en förändring av omständigheterna och således inte heller en ändring av metod. Vidare har kommissionen inte gjort gällande att den ursprungliga metoden stred mot artikel 2 i grundförordningen.

127    Enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 91, är det inte tillräckligt att den nya metoden är lämpligare än den tidigare, i den mån som den tidigare metoden är förenlig med artikel 2 i grundförordningen, för att rättfärdiga en ändring av metod.

128    Såsom redan slagits fast har kommissionen i förevarande fall emellertid uttryckligen grundat tillämpningen av en ny metod på förekomsten av förändrade omständigheter.

129    Mot denna bakgrund kan de argument som avser att kommissionen grundade ändringen av metod på lämplighetsöverväganden och inte gjorde gällande att den ursprungliga metoden var oförenlig med artikel 2 i grundförordningen inte påverka lagenligheten av de angripna besluten. De är således verkningslösa och ska lämnas utan avseende.

130    I den andra gruppen av argument har sökanden i huvudsak gjort gällande att kommissionen inte har visat att den påstådda förändringen av omständigheterna påverkade den ursprungliga metod som tillämpades av institutionerna, trots att en ändring av metod enligt artikel 11.9 i grundförordningen ska vara nödvändig och direkt kopplad till förändringen av omständigheterna. De förändringar av omständigheterna som kommissionen har gjort gällande avsåg emellertid huvudsakligen förändringar i CHEMK-koncernens struktur för exportförsäljning, medan den nya metoden främst påverkade normalvärdet. Kommissionen har dessutom underlåtit att förklara på vilket sätt de förändringar som avsåg CHEMK-koncernens struktur för exportförsäljning kunde påverka metoden för beräkning av normalvärdet, av exportpriset eller av dumpningsmarginalen.

131    Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 101, 102, 122 och 123 samt ovan, ska dessa argument lämnas utan avseende. Såsom redan angivits var tillämpningen av den nya metoden, även i det att den medförde att ett individuellt normalvärde skulle beräknas för var och en av de två producenterna, nämligen rättfärdigad i enlighet med artikel 11.9 i grundförordningen med hänsyn till att omständigheterna hade förändrats avseende CHEMK-koncernens struktur och försäljningsorganisation.

132    I den tredje gruppen argument har sökanden gjort gällande att kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning är begränsat vid tillämpningen av artikel 11.9 i grundförordningen, varför kommissionen i förevarande fall var skyldig att tillämpa den ursprungliga metoden vid återbetalningsförfarandet.

133    För det första har sökanden bedömt att artikel 18.3.1 i antidumpningsavtalet i återbetalningsförfarandena ger företräde för den beräkningsmetod för dumpningsmarginalen som använts i den senaste undersökning som avsett dumpning, framför bestämmelserna i antidumpningsavtalet.

134    Domstolen erinrar inledningsvis om att det av fast rättspraxis framgår att WTO-avtalen, med hänsyn till deras beskaffenhet och systematik, i princip inte ingår bland de regler som unionsdomstolen ska beakta när den prövar lagenligheten av unionsinstitutionernas rättsakter enligt artikel 263 första stycket FEUF (dom av den 23 november 1999, Portugal/rådet, C‑149/96, REG, EU:C:1999:574, punkt 47, av den 9 januari 2003, Petrotub och Republica/rådet, C‑76/00 P, REG, EU:C:2003:4, punkt 53, och Ikea Wholesale, punkt 37 ovan, EU:C:2007:547, punkt 29). Om unionen avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som den åtagit sig inom ramen för WTO, eller om en unionsrättsakt innehåller en uttrycklig hänvisning till vissa bestämmelser i WTO-avtalen, åvilar det emellertid unionsdomstolen att pröva lagenligheten av unionsrättsakten i fråga med hänsyn till WTO:s regler (dom Portugal/rådet, se ovan, EU:C:1999:574, punkt 49, Petrotub och Republica/rådet, se ovan, EU:C:2003:4, punkt 54, och Ikea Wholesale, punkt 37 ovan, EU:C:2007:547, punkt 30).

135    Det framgår emellertid av skäl 3 i grundförordningen att förordningen särskilt syftar till att reglerna i antidumpningsavtalet, däribland regler som särskilt avser varaktigheten och översynen av antidumpningstullar, i möjligaste mån ska tas in i unionslagstiftningen (se, analogt, dom Petrotub och Republica/rådet, punkt 134 ovan, EU:C:2003:4, punkt 55).

136    Härav följer att bestämmelserna i grundförordningen så långt som möjligt ska tolkas mot bakgrund av motsvarande bestämmelser i antidumpningsavtalet (se dom Petrotub och Republica/rådet, punkt 134 ovan, EU:C:2003:4, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

137    För det första innehåller antidumpningsavtalet emellertid inte någon bestämmelse som motsvarar artikel 11.9 i grundförordningen. Därmed kan bestämmelsen i grundförordningen inte anses som ett införlivande av någon av de detaljerade bestämmelserna i nämnda avtal. Antidumpningsavtalet kan således inte anses innehålla någon bestämmelse i enlighet med vilken artikel 11.9 i grundförordningen ska tolkas (förslag till avgörande från generaladvokaten Cruz Villalón i målet Valimar, C‑374/12, REG, EU:C:2014:118, punkt 74).

138    För det andra ska det anges att artikel 18.3 och 18.3.1 i antidumpningsavtalet föreskriver följande:

”18.3.      Med beaktande av 3.1 och 3.2, skall bestämmelserna i [antidumpningsavtalet] gälla undersökningar och översyner av redan vidtagna åtgärder, som påbörjats efter ansökningar som gjorts på eller efter den dag då WTO-avtalet träder ikraft för en medlem.

18.3.1      Vid fastställande av dumpningsmarginaler i samband med återbetalningsförfaranden enligt artikel 9.3, skall de bestämmelser tillämpas som gällde vid det senaste beslutet eller översynen av dumpning.”

139    Det följer såväl av lydelsen som av sammanhanget i de ovan i punkt 138 angivna bestämmelserna att artikel 18.3.1 i antidumpningsavtalet – till skillnad från artikel 11.9 i grundförordningen, som föreskriver vilken metod som är tillämplig i varje återbetalningsförfarande – omfattas av de avslutande bestämmelserna i avtalet och särskilt av den som anges i artikel 18.3, som föreskriver dess tillämplighet i tiden. Sökanden själv tycks i sina skrifter även ha vidgått detta när den gjorde gällande att artikel 18.3.1 i antidumpningsavtalet ”tillämpas även för det fall den ursprungliga metod för beräkning av antidumpningsmarginalen som tillämpades innan antidumpningsavtalet trädde i kraft har blivit oförenlig med avtalet sedan det trädde i kraft”.

140    Såsom kommissionen korrekt har understrukit, följer det härav att artikel 11.9 i grundförordningen inte genomför artikel 18.3.1 i antidumpningsavtalet, varför den sistnämnda bestämmelsen saknar betydelse inom ramen för den aktuella grunden.

141    För det andra har sökanden gjort gällande att kommissionen har begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att i punkt 3.2.3 a i tillkännagivandet åta sig att tillämpa den ursprungliga metoden under återbetalningsförfarandet.

142    Det följer emellertid av fast rättspraxis att en förklarande rättsakt som tillkännagivandet, vilken enligt sin inledning fastställer riktlinjer för tillämpningen av artikel 11.8 i grundförordningen, inte kan ändra tvingande bestämmelser i en förordning (dom av den 12 februari 2014, Beco/kommissionen, T‑81/12, REU, EU:T:2014:71, punkt 50, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 1992, Soba, C‑266/90, REG, EU:C:1992:36, punkt 19, och av den 22 april 1993, Peugeot/kommissionen, T‑9/92, REG, EU:T:1993:38, punkt 44).

143    Enligt fast rättspraxis är kommissionen nämligen bunden av de rambestämmelser och de meddelanden som den antar i den mån dessa inte avviker från hierarkiskt överordnade bestämmelser (dom Beco/kommissionen, punkt 142 ovan, EU:T:2014:71, punkt 51, se även, analogt, dom av den 2 december 2010, Holland Malt/kommissionen, C‑464/09 P, REG, EU:C:2010:733, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

144    Till skillnad från vad sökanden har gjort gällande, är det mot denna bakgrund så, att punkt 3.2.3 a i tillkännagivandet inte innebär att kommissionen var skyldig att under alla omständigheter och utan undantag tillämpa samma metod under ett återbetalningsförfarande som i den ursprungliga undersökningen. En sådan inskränkning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning skulle nämligen inte vara förenlig med möjligheten i artikel 11.9 i grundförordningen att ändra metod vid förändrade omständigheter.

145    Mot bakgrund härav kan talan inte vinna bifall såvitt avser sökandens andra grund.

146    Av vad anförts följer att talan ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

147    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet ska den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med kommissionens yrkande.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      RFA International LP ska ersätta rättegångskostnaderna.

Martins Ribeiro Gervasoni Madise

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 mars 2015.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: engelska.