Målen T‑35/10 och T‑7/11

Bank Melli Iran

mot

Europeiska unionens råd

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Berättigade förväntningar – Omprövning av restriktiva åtgärder som antagits – Oriktig bedömning – Likabehandling – Rättslig grund – Väsentliga formföreskrifter – Proportionalitet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 6 september 2013

1.      Domstolsförfarande – Rättsakter som under rättegången upphäver och ersätter de angripna rättsakterna – Begäran under rättegången om att ogiltighetsyrkandena ska justeras – Frist för att ge in en sådan ansökan – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Den dag då den nya rättsakten delgavs de berörda

(Artikel 263 sjätte stycket FEUF; rådets beslut 2011/783/GUSP; rådets förordningar nr 1245/2011 och nr 267/2012)

2.      Domstolsförfarande – Det beslut som under rättegången ersätter det angripna beslutet återkallas under tiden – Tillåtlighet av nya yrkanden – Gränser – Hypotetiska rättsakter som ännu inte antagits

3.      Unionsrätt – Grundläggande rättigheter – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – Juridiska personer som kan hänföras till tredjeland – Omfattas – Tredjelands ansvar för att grundläggande rättigheter iakttas på dess territorium – Saknar betydelse

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna)

4.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av tillgångar tillhörande personer, enheter eller organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Skyldighet att delge den berörde motiveringen samtidigt som den rättsakt antas som går denne emot, eller omedelbart därefter – Gränser – Säkerhet för unionen och medlemsstaterna eller förandet av deras internationella förbindelser – Rätten till tillgång till handlingar villkoras av att en ansökan därom ges in till rådet

(Artikel 296 andra stycket FEUF; rådets beslut 2010/413/GUSP, artikel 24.3; rådets förordningar nr 423/20017, artikel 15.3, nr 961/2010, artikel 36.3, och nr 267/2012, artikel 46.3)

5.      Unionsrätt – Domstolskontroll av att institutionernas rättsakter är lagliga – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar tillhörande personer, enheter eller organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Skyldighet att delge de omständigheter som läggs någon till last samtidigt som den rättsakt antas som går denne emot, eller omedelbart därefter

6.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Rättsakt som antar eller bibehåller sådana åtgärder – Underlåtenhet att underrätta sökanden – Saknar betydelse såvida det inte visas att sökandens rättigheter trätts förnär

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

7.      Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar tillhörande personer, enheter eller organ som deltar i eller stödjer kärnvapenspridning – Domstolsprövning av lagenligheten – Räckvidd – Fördelning av bevisbördan – Beslut som grundas på uppgifter som tillhandahållits av medlemsstaterna och som inte kan företes vid unionsdomstolen – Otillåtlighet

(Rådets beslut 2010/644/GUSP och 2011/783/GUSP; rådets förordningar nr 1100/2009, nr 961/2010, nr 1245/2011 och nr 267/2012)

8.      Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Räckvidd – Medel och tillgångar som tillhör ett rättssubjekt etablerat i ett tredjeland – Omfattas inte – Gränser – Medel som används i affärstransaktioner som till fullo eller delvis genomförs i unionen

(Rådets förordningar nr 423/2007, nr 961/2010 och nr 267/2012)

9.      Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Val av rättslig grund – Den rättsliga grunden utgörs av artikel 215 FEUF snarare än av artikel 75 FEUF

(Artiklarna 75 FEUF och 215 FEUF; rådets beslut 2010/644/GUSP; rådets förordning nr 961/2010)

10.    Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Val av rättslig grund – Åtgärder som går utöver dem som beslutats av Förenta nationernas säkerhetsråd – Saknar betydelse – Proportionalitetsprincipen inte åsidosatt

(Artikel 29 FEU; artikel 215 FEUF; rådets beslut 2010/413/GUSP)

11.    Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Beslut som antagits inom ramen för EU-fördraget – Skyldighet för rådet att vidta restriktiva genomförandeåtgärder – Föreligger inte

(Artikel 29 FEU; artikel 215 FEUF; rådets beslut 2010/413/GUSP; rådets förordning nr 961/2010)

1.      Se domen.

(se punkt 57)

2.      Se domen.

(se punkt 62)

3.      Varken Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna eller fördragen innehåller några bestämmelser om att juridiska personer som är organ som kan hänföras till staten inte omfattas av skyddet för de grundläggande rättigheterna. Artikel 34 i Europakonventionen är en processuell bestämmelse som inte är tillämplig på förfaranden vid unionsdomstolen. Syftet med denna bestämmelse är dessutom att förhindra att en stat som är part i Europakonventionen både är klagande och motpart i ett mål vid Europadomstolen. Den omständigheten att staten är garant för att de grundläggande rättigheterna iakttas inom dess territorium saknar relevans för omfattningen av de rättigheter som de juridiska personer som är organ som kan hänföras till samma stat kan göra gällande i tredjeländer. Tjänster som utgör näringsverksamhet som utövas på en konkurrensutsatt marknad och som regleras av allmänna rättsregler samt kommersiella transaktioner som genomförs i förhållande till enheter som deltar i kärnvapenspridning kan inte anses visa att det berörda företaget deltar i utövandet av den offentliga makten och motiverar inte att företaget anses vara hänförligt till en stat.

(se punkterna 65, 67, 69, 72 och 73)

4.      Om inte tvingande skäl hänförliga till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet eller internationella förbindelser utgör hinder för att vissa uppgifter lämnas till de berörda, är rådet skyldigt att underrätta en enhet som blir föremål för restriktiva åtgärder om de specifika och konkreta skälen till varför rådet anser att dessa åtgärder måste vidtas. Vad avser en rättsakt med beslut om att en enhets tillgångar ska frysas ska de omständigheter som läggs den berörde till last anges samtidigt som den aktuella rättsakten antas eller så snart som möjligt därefter. När tillräckligt exakta uppgifter som ger den berörda enheten möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har gjort gällande mot denna har meddelats, innebär inte principen om rätt till försvar att rådet har en skyldighet att självmant ge tillgång till handlingarna i ärendet. Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga.

Denna motiveringsskyldighet som åligger rådet är således uppfylld då det utifrån skälen är möjligt att identifiera till vilka enheter sökanden tillhandahållit banktjänster och som omfattas av de restriktiva åtgärder som antagits av unionen eller av Förenta nationernas säkerhetsråd, samt under vilken period de aktuella tjänsterna tillhandahållits och i vissa fall vilka specifika transaktioner som tjänsterna avser.

Den omständigheten att rådet inte har lämnat ut en handling som låg till grund för att restriktiva åtgärder gentemot en enhet antogs eller behölls utgör ett åsidosättande av rätten till försvar som rättfärdigar att de berörda rättsakterna ska ogiltigförklaras endast om det är utrett att de restriktiva åtgärderna inte med rätta hade kunnat antas eller behållas om handlingen som inte lämnades ut skulle lämnas utan avseende som en omständighet som läggs enheten till last.

(se punkterna 79, 83, 84, 89 och 100)

5.      Se domen.

(se punkt 85)

6.      Det är visserligen riktigt att en rättsakt, varigenom restriktiva åtgärder mot en person eller en enhet antas eller behålls, ska meddelas den senare, och att det är detta meddelande som gör att fristen för den berörda personen eller enheten att väcka talan om ogiltigförklaring av den aktuella rättsakten börjar löpa i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF. Detta innebär dock inte att det faktum i sig att rättsakten inte meddelats sökanden motiverar att den aktuella rättsakten ogiltigförklaras. Den berörde ska visa att underlåtenheten att meddela en rättsakt har inneburit att dennes rättigheter trätts förnär.

(se punkterna 112 och 113)

7.      Domstolsprövningen av en rättsakts laglighet omfattar, när rättsakten innebär att restriktiva åtgärder vidtas mot en enhet, såväl en bedömning av de fakta och omständigheter som har åberopats som grund för beslutet, som en prövning av den bevisning och de uppgifter som ligger till grund för nämnda bedömning. Om rättsakten ifrågasätts ankommer det på rådet att ange dessa fakta och omständigheter, så att unionsdomstolen kan pröva dem.

Den omständigheten att de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden antogs på grundval av uppgifter som samlats in av en medlemsstat ändrar nämligen inte det faktum att de angripna rättsakterna är rättsakter från rådet. Det är därför rådet som måste säkerställa att de är motiverade, genom att i förekommande fall begära att den berörda medlemsstaten lägger fram den bevisning och de uppgifter som är nödvändiga i detta avseende. Rådet kan inte heller vinna framgång med argumentet att de aktuella upplysningarna kommer från konfidentiella källor och att de således inte får röjas. Även om denna omständighet skulle kunna anföras för att begränsa utlämnandet av sådana uppgifter till sökanden eller dennes advokater, är det inte desto mindre så att med hänsyn till den avgörande roll som domstolsprövningen har vad avser restriktiva åtgärder, så måste unionsdomstolen kunna pröva om åtgärderna är lagenliga och välgrundade utan hinder av att bevisning eller andra uppgifter som rådet har använt sig av påstås vara hemliga eller på annat sätt konfidentiella. Rådet kan vidare inte grunda en rättsakt om restriktiva åtgärder på uppgifter eller omständigheter som en medlemsstat har överlämnat, om medlemsstaten inte är beredd att tillåta att de överlämnas till unionsdomstolen, vilken är behörig att kontrollera rättsaktens lagenlighet.

(se punkterna 122, 125 och 126)

8.      Förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran, förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 och förordning nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 961/2010 medför inga juridiska skyldigheter gentemot ett finansinstitut med hemvist i tredjeland och som har bildats i enlighet med denna stats rättsordning att frysa tillgångarna för enheter som är inblandade i kärnvapenspridning. Om ett utländskt finansinstitut deltar i, är direkt knutet till eller ger stöd till kärnvapenspridning, så kan dess tillgångar och ekonomiska resurser inom unionen − om dessa används inom ramen för en kommersiell transaktion som helt eller delvis sker inom unionen eller om dessa ägs av medborgare i medlemsstaterna eller av juridiska personer, enheter eller organ som har sitt hemvist i en medlemsstat eller har bildats i enlighet med en medlemsstats lagstiftning – inte desto mindre bli föremål för restriktiva åtgärder enligt förordning nr 423/2007, förordning nr 961/2010 och förordning nr 267/2012. Härav följer att om ett utländskt finansinstitut vet eller rimligen borde misstänka att en av dess kunder är inblandad i kärnvapenspridning, är institutet skyldigt att utan dröjsmål sluta tillhandahålla denna kund finansiella tjänster, med hänsyn till tillämpliga lagliga skyldigheter, och att inte tillhandahålla några nya tjänster.

(se punkterna 132–134)

9.      Se domen.

(se punkterna 163, 164 och 167–175)

10.    Det faktum att de restriktiva åtgärder som antagits inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken går utöver de åtgärder som vidtagits av Förenta nationernas säkerhetsråd påverkar inte bedömningen att artikel 215 FEUF är en lämplig och tillräcklig rättslig grund för åtgärderna. Samma slutsats måste vara analogt tillämplig på restriktiva åtgärder som antagits i enlighet med artikel 29 FEU, såsom de som föreskrivs i beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/GUSP och i besluten om genomförande av beslut 2010/413. I artikel 29 FEU begränsas nämligen inte heller rådets behörighet till genomförandet av åtgärder från Förenta nationernas säkerhetsråd. Blotta omständigheten att de restriktiva åtgärderna mot sökanden går utöver åtgärderna från Förenta nationernas säkerhetsråd innebär följaktligen inte att rådet har åsidosatt proportionalitetsprincipen.

Rådet är inte heller skyldigt att underrätta sökanden om objektiva skäl avseende det faktum att självständiga restriktiva åtgärder vidtogs gentemot sökanden. Rådet behöver därvid endast ange de konkreta och specifika skälen till varför rådet bedömer att kriterierna för att vidta självständiga restriktiva åtgärder är tillämpliga på sökanden.

(se punkterna 170 och 182–184)

11.    Även om det utgör en nödvändig förutsättning att ett beslut antagits i enlighet med kapitel 2 i avdelning V i EU-fördraget innan rådet kan anta restriktiva åtgärder i enlighet med den behörighet som rådet ges genom artikel 215 FEUF, kan inte blotta förekomsten av ett sådant beslut skapa en skyldighet för rådet att anta sådana åtgärder. Inom ramen för sin behöriget enligt EUF-fördraget har rådet nämligen fortfarande frihet att bedöma hur besluten som antagits i enlighet med kapitel 2 i avdelning V i EU-fördraget ska genomföras, inbegripet eventuella beslut om restriktiva åtgärder på grundval av artikel 215 FEUF.

Det finns inte något i artikel 29 FEU som utesluter att angivandet av unionens inställning till en geografisk eller tematisk fråga även omfattar konkreta åtgärder som ska genomföras av medlemstaterna för att bemöta en händelse eller en företeelse.

(se punkterna 193, 194 och 197)